ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 1 (11) Chefsåklagaren Lars Persson 2007-01-17 Ert ÅM 2007/0082 Er beteckning Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM Överklagande av hovrättsdom insiderbrott Klagande Riksåklagaren Motparter 1. A Offentlig försvarare och ombud: Advokaten C 2. B Offentlig försvarare och ombud: Advokaten D Saken Insiderbrott Dom Svea hovrätts, avd. 9, dom den 20 december 2006 i mål B 3917-06 Yrkande Jag yrkar att Högsta domstolen med ändring av hovrättens dom dömer A och L för grovt insiderbrott till fängelse. Även om brotten inte rubriceras som grova yrkas att påföljden för var och en av dem bestäms till fängelse. Grunderna för överklagandet Mina utgångspunkter Jag accepterar hovrättens bevisvärdering och menar att följande är utrett i målet. Postadress Gatuadress Telefon Telefax Box 5553 Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 08-453 66 00 08-453 66 99 114 85 STOCKHOLM
ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 2 (11) T AB var noterat på Stockholmsbörsens O-lista. Verksamheten drevs i första hand i dotterbolaget T A AB. Tkoncernen hade under våren 2004 så allvarliga finansiella problem att det fanns risk för konkurs. I syfte att ta sig ur krisen genomfördes i juli 2004 en nyemission. A arbetade då som finansiell rådgivare hos ett fondkommissionsbolag som T AB engagerade för att kunna genomföra nyemissionen. L var en av de investerare som gick med i nyemissionen. A och L lärde känna varandra i samband med nyemissionen. Efter nyemissionen förbättrades koncernens ekonomiska läge något men under hösten 2004 fortsatte den negativa ekonomiska utvecklingen. Under första halvåret 2005 försämrades det ekonomiska läget ytterligare. Aktiekursen i T AB sjönk med början i februari 2005 från cirka 5.25 kronor till cirka 3.25 kronor i augusti 2005. A adjungerades till styrelsen i T AB den 11 februari 2005 och hade därmed ställning som insider i bolaget. Meningen var att A skulle stödja styrelsen som finansiell expert i frågor om hur bolaget skulle kunna få starkare finanser. L kände till att A arbetade med T AB och var insider i bolaget. Den 23 augusti 2005 hölls ett möte mellan företrädare för T AB, bl.a. A, och Handelsbanken med anledning av att banken meddelat att man hade för avsikt att säga upp fakturakrediterna i T A AB. Vid mötet förklarade företrädarna för T AB att för det fall banken sade upp krediterna skulle de bli tvungna att försätta båda T-bolagen i konkurs och stoppa börshandeln med T-aktien. Mötet utmynnade i att Handelsbanken vidhöll att de skulle säga upp fakturakrediterna. Efter mötet promenerade företrädarna för T AB från Handelsbankens kontor till ett advokatkontor, en sträcka på cirka 400 meter. Under denna promenad ringde A till L. Vid samtalet gjorde A uttalanden av innebörd att L borde sälja sina aktier i T AB. Ett par minuter efter samtalet från A ringer L upp en mäklare och uppdrar åt denne att sälja hans T-aktier. Under en knapp timmes tid ringer L upp mäklaren vid sju tillfällen och lyckas sälja samtliga de drygt 90 000 aktier han innehade. Kursen för aktien låg från början på 3.24 kronor och hade när de sista aktierna avyttrades sjunkit till 2.85 kronor. Ls aktieförsäljning inbringade totalt 270 900 kronor. Efter att företrädarna för T AB kommit fram till advokatkontoret ringde bolagets VD till börsen och handeln med T-aktien stoppades några minuter senare. L sålde sina sista aktier cirka fem minuter innan börsstoppet. Dagen efter mötet på Handelsbanken försattes båda T-bolagen i konkurs efter att de själva gett in konkursansökningar.
ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 3 (11) Frågan om L skall dömas för insiderbrott Hovrättens bedömning och åklagarens alternativa yrkande Överklagandet aktualiserar frågan om L skall dömas enligt det alternativa yrkandet i den justerade gärningsbeskrivningen. Här påstås att L haft insiderinformation bestående i vetskap om att A genom sin relation till bolaget T AB haft insiderinformation om bolaget och att A med denna kunskap uppmanat L att sälja T-aktien. L har därefter uppsåtligen eller av oaktsamhet, vad avser insiderinformationen, på värdepappersmarknaden avyttrat sina aktier. Hovrättens uppfattning i aktuellt avseende var att den omständigheten att det är fråga om uttalanden av en person som har insiderinformation inte innebär någon lättnad med avseende på kravet att den information som denne för vidare skall avse vissa specifika förhållanden. Den som mottar en ren säljuppmaning från en person som han vet har insiderkunskaper kan således enligt hovrättens bedömning inte anses enbart genom detta ha fått del av insiderinformation i den mening som avses i 2 lagen om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument (2005:377) (marknadsmissbrukslagen). Den rättsliga regleringen Ekobrottsmyndigheten har i sitt yttrande över framställningen om överklagande lämnat en utförlig redogörelse för de rättsliga förutsättningarna. Jag kan i huvudsak ansluta mig till detta och bifogar Ekobrottsmyndighetens yttrande. Jag vill dock tillägga följande. Av propositionen till Marknadsmissbrukslagen framgår att marknadsmissbruksdirektivets definition av insiderinformation i stort sett motsvarar definitionen i det upphävda direktivet 89/592/EEG om samordning av föreskrifter insiderhandel (prop. 2004/05:142, s. 55). I propositionen till insiderlagen uttalades att i direktivet 89/592/EEG avsågs med insiderinformation sådan icke offentliggjord information av tillräckligt bestämd beskaffenhet beträffande värdepapper eller utgivare av värdepapper, som om den offentliggjordes sannolikt skulle väsentligt påverka priset på värdepapperen i fråga. Eftersom informationen måste vara tillräckligt bestämd angavs att t.ex. rykten inte omfattades av definitionen (prop. 1990/91:42, s. 36). I kommentaren till 1990 års insiderlag lämnades ett antal exempel på situationer där ansvar för insiderbrott aktualiserades. I ett av dessa exempel anges situationen vara sådan att det under ett bolags bokslutsarbete står klart att årets resultat kommer att bli avsevärt mycket sämre än vad som tidigare redovisats som prognos. Det beslutas att detta förhållande skall kommenteras i förvaltningsberättelsen till årsredovisningen. En sekreterare får i uppdrag att skriva ut berättelsen. När hon är i färd med detta ringer hennes son som äger aktier i bola-
ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 4 (11) get. Sekreteraren berättar för sonen att hon sitter och skriver på förvaltningsberättelsen och hur dåligt det går för bolaget. Sonen förstår vad detta kommer att innebära och säljer sina aktier i bolaget. Enligt författarna är sonen i en sådan situation tipsmottagare enligt dåvarande 4 tredje stycket och skall dömas för uppsåtligt insiderbrott (se Afrell m.fl., Insiderlagen en lagkommentar, 1991, s. 67 f). Sonen ansågs således genom moderns uttalande ha fått insiderinformation. I kommentaren till marknadsmissbrukslagen uttalas angående rådgivningsförbudet i 2 första stycket andra meningen att med råd avses sakligt förankrad vägledning som någon lämnar till en annan person för att denne skall kunna bedöma det lämpliga i att förvärva eller avyttra sådana finansiella instrument som insiderinformationen rör. I allmänhet torde rådgivning ha en individuell snarare än kollektiv prägel och vara avpassad efter mottagarens förutsättningar att ta till sig och förstå rådets innebörd. Rådgivning anges kunna vara såväl professionell som privat. I anslutning till detta uttalas följande (Samuelsson m.fl., Lagen om marknadsmissbruk och lagen om anmälningsskyldighet En kommentar, 2005, s. 226). I de fall rådgivaren samtidigt som han lämnar rådet delger uppgiftsmottagaren insiderinformation, kommer uppgiftsmottagaren att bryta mot handelsförbudet om han följer rådet, eftersom han eller hon då handlar på insiderinformation som vederbörande fått. I ett sådant fall gör sig följaktligen både rådgivaren och uppgiftsmottagaren skyldiga till insiderbrott. I kommentaren uttalas vidare följande beträffande rådgivningsförbudet i den del detta avser tipsgivning (a.a. s. 228). Är förhållandena sådana att den som ger ett tips baserat på kunskap om insiderinformation, men utan att samtidigt delge tipsmottagaren insiderinformationen, bör bestämmelsen rimligtvis tolkas så att den som föranleds till handel inte gör sig skyldig till uppsåtligt insiderbrott. Det kan nämligen inte hävdas att vederbörande handlat med stöd av insiderinformation. Dessa uttalanden skulle kunna tolkas på ett sådant sätt att uppgiftsmottagaren i en situation som den i målet aktuella inte kan anses ha fått insiderinformation. Uttalandena är emellertid mycket allmänt hållna, det framgår t.ex. inte om den som lämnar rådet eller tipset själv är insider i bolaget eller vad uppgiftsmottagaren sedan tidigare har för kunskaper om uppgiftslämnaren och det bolag som tipset avser. Enligt min uppfattning går det inte att dra några säkra slutsatser om vilken uppfattning författarna skulle ha om de ställts inför den nu aktuella situationen.
ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 5 (11) Min bedömning I likhet med Ekobrottsmyndigheten anser jag att bedömningen av om L fått insiderinformation i den mening som avses i 1 1 marknadsmissbrukslagen måste grundas på att As uttalande sätts in i sitt sammanhang varvid samtliga omständigheter kring uttalandet beaktas. Vid en sådan bedömning är det av betydelse vilken insyn uppgiftslämnaren har i bolaget och vad uppgiftsmottagaren känner till om detta. Vidare skall beaktas hur den ekonomiska situationen i bolaget är och hur insatt uppgiftsmottagaren är i detta avseende. Även uppgiftsmottagarens allmänna kunskap och erfarenhet av handel på värdepappersmarknaden bör vägas in vid bedömningen. A och L känner varandra och har umgåtts familjevis. Under T- koncernens ekonomiska kris våren och sommaren 2004 hade de kontakt med varandra i samband med nyemissionen. A arbetade med nyemissionen på uppdrag av T AB. L var en av de investerare som gick in och förvärvade aktier vid nyemissionen. A adjungerades sedan till styrelsen i T AB för att utgöra ett stöd för styrelsen som finansiell expert i frågor om hur bolaget skulle kunna få starkare finanser. L kände till att A arbetade med T AB och var insider i bolaget. L kände vidare till att T AB hade svåra ekonomiska problem och att börskursen för bolagets aktie hade gått ned kraftigt under 2005. Innebörden av As uttalande att L borde sälja sina aktier skall bedömas med beaktande av samtliga nämnda omständigheter. Med hänsyn till As insyn i och roll i bolaget och Ls kännedom om T-koncernens ekonomiska problem får uttalandet enligt min mening anses ha inneburit att L fått information om att det fanns icke offentliggjorda eller inte allmänt kända negativa uppgifter om bolaget som var ägnade att väsentligt påverka priset på bolagets aktie. Det kan rimligen inte krävas att informationen innefattar exakt vad som inträffat i bolaget. Uppmaningen att sälja aktierna kom från en person med direkt insyn i bolaget varför det inte var fråga om ett rykte eller andra osäkra uppgifter. As uttalande är enligt min mening av sådan specifik natur som krävs för att det skall rymmas under marknadsmissbrukslagens tillämpningsområde. För övrigt så kan, med hänsyn till den omedelbara och frenetiska aktivitet som As uttalande utlöste, ingen tvekan råda om att L själv ansett sig ha fått insiderinformation. I sammanhanget kan också en jämförelse göras med det exempel från kommentaren till insiderlagen som redovisats i det föregående. Enligt kommentaren utgör ett uttalande om hur dåligt det går för bolaget insiderinformation. Konstateras kan att inte heller i det fallet innefattade uttalandet något om de närmare omständigheterna kring bolagets ekonomiska situation. Innebörden av en uppmaning att sälja aktier och en upplysning om att det går dåligt för bolaget torde, om de
ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 6 (11) kommer från en källa med direkt insyn i bolaget, generellt sett vara i stort densamma. I det nu aktuella fallet torde dock en säljuppmaning innebära en än tydligare signal om att något allvarligt inträffat i bolaget eftersom den får anses innebära en värdering av en väl insatt och kunnig person. Om hovrättens tolkning är riktig skulle det innebära att uppgiftslämnaren kan styra den information han lämnar så att uppgiftsmottagaren kan kringgå lagen på ett sätt som lagstiftaren rimligtvis inte kan ha förutsett. En sådan tolkning öppnar vidare för andra kringgåendeåtgärder. Hur skulle t.ex. den rättsliga bedömningen ha utfallit om A i stället för att uppmana L att sälja sina aktier hade lämnat andra, mycket negativa, väl preciserade, men helt osanna uppgifter om bolagets ekonomiska situation. I en sådan situation är det inte ens helt givet att A vid en snäv tolkning skulle ha ansetts ha med råd eller på annat sätt föranlett L att avyttra sina aktier. Vidare skulle L inte heller i det fallet anses ha fått insiderinformation. Detta tankeexperiment visar enligt min uppfattning att de uttalanden som görs måste sättas in i sitt sammanhang vid en bedömning av om fråga är om insiderinformation i marknadsmissbrukslagens mening. Slutligen bör frågan ställas om inte det förhållandet att en person med den insyn och roll i ett bolag som A hade i T AB anser att den ekonomiska situationen i bolaget är sådan att han uppmanat aktieägare att sälja sina aktier i sig kan anses utgöra insiderinformation. Om L hade berättat om det inträffade för en tredje person som i sin tur hade sålt sina aktier borde den lämnade informationen, som avser faktiska förhållanden, vara tillräckligt specifik för att denne skulle anses ha fått insiderinformation. Enligt min uppfattning bör samma synsätt kunna anläggas även när det gäller As uttalande till L. Avslutningsvis bör nämnas att jag inte heller kan se att legalitetsskäl skulle hindra att den tolkning av begreppet insiderinformation som jag vill göra gällande anses förenlig med bestämmelsens ordalydelse. Rubriceringsfrågan Den rättsliga regleringen och praxis Enligt 2 andra stycket andra meningen marknadsmissbrukslagen skall, om brottet med hänsyn till affärens omfattning och övriga omständigheter är grovt, dömas för grovt insiderbrott. I kommentaren till marknadsmissbrukslagen uttalas att vid bedömningen av vad som skall anses vara grovt brott skall, utöver affärens omfattning, den vinst eller förlustbegränsning som gjorts genom affären beaktas. Vidare kan den icke offentliggjorda informationen vara av sådan art att den erfarenhetsmässigt medför mycket stora kursänd-
ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 7 (11) ringar. I sådant fall behöver den genomförda affären inte vara av särskilt stor omfattning för brottet skall anses som grovt. Vidare konstateras att det i förarbetena inte har uttalats några riktmärken avseende vilka beloppsnivåer för vinsten eller den uteblivna förlusten som bör gälla för gränsdragningen mellan normalbrott och grovt brott. Den uppfattningen har dock framförts att jämförelser kan göras med de bedömningar som görs vid övriga förmögenhetsbrott. Slutligen uttalas att förfaringssättet vid genomförandet av en otillåten affär kan göra att brottet blir att anse som grovt. Sådana graverande omständigheter kan utgöras av att olika former av fördröjning av offentliggörandet av information för att kursläget dessförinnan skall kunna utnyttjas för otillåten handel (a.a., s. 230). I sammanhanget bör noteras att bedrägerier som avser fem basbelopp i praxis normalt anses som grovt brott (jfr Brottsbalken En kommentar på Internet, 9 kap 3, prop. 1975/76:42 s. 10 och 23 samt SOU 1983:50 s. 214). I kommentaren till marknadsmissbrukslagen uttalas när det gäller det ringa brottet insiderförseelse att bl.a. gärningspersonens ställning skall beaktas. Detta får förmodas innebära att det finns skäl att göra en strängare bedömning ju högre ställning gärningspersonen har (a.a., s. 229 f). I NJA 1994 s. 404 fann Högsta domstolen vid en helhetsbedömning av gärningen att denna, trots att den avsåg betydande värden, inte var att betrakta som grovt brott. Omständigheterna i det fallet var dock enligt min mening sådana att domen inte ger någon ledning för bedömningen av rubriceringsfrågan i det nu aktuella målet. Min bedömning Ls försäljning av aktierna inbringade 270 900 kronor. Om han inte sålt aktierna hade de, i och med att bolaget försattes i konkurs, blivit värdelösa. Det aktuella beloppet överstiger med bred marginal fem basbelopp vilket talar för att As och Ls brott skall bedömas som grova. I samma riktning talar As ställning i bolaget som ju innebar att han skulle stödja styrelsen som finansiell expert i frågor om hur bolaget skulle kunna få starkare finanser. De personer som köpte de aktier som L sålde förvärvade något som i princip omedelbart blev värdelöst. De pengar dessa människor investerade i T-aktier var således direkt bortkastade. Vidare är den information A hade, att banken sagt upp bolagets krediter och att handeln med bolagets aktier snart skulle stoppas, av sådan art att den erfarenhetsmässigt medför mycket stora kursändringar. A ringde L en kort tid innan börsstoppet vilket möjliggjorde dennes försäljning av aktier-
ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 8 (11) na. Samtliga dessa omständigheter talar starkt för att As och Ls brott skall bedömas som grova. Vid en helhetsbedömning anser jag att såväl A som L skall dömas för grovt insiderbrott. Påföljdsfrågan Den rättsliga regleringen och praxis Straffskalan för grovt insiderbrott innefattar fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Enligt 30 kap. 4 första stycket brottsbalken skall rätten vid påföljdsvalet fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Enligt samma paragrafs andra stycke får rätten som skäl för fängelse bl.a. beakta brottets straffvärde och art. I förarbetena till 1989 års påföljdsreform uttalades, med anknytning till gällande praxis, att vissa brott anses motivera fängelse trots att de inte har ett särskilt högt straffvärde. Det angavs röra sig om brott som av främst allmänpreventiva skäl normalt skall anses medföra ett kort fängelsestraff (se prop. 1987/88:120, s. 100). I NJA 2002 s. 32 uttalades att det i första hand anses ankomma på lagstiftaren att i samband med ny lagstiftning uttala sig om viss brottslighet är av sådan art att de normalt skall förskylla fängelse. Högsta domstolen ansåg det emellertid i viss utsträckning vara ofrånkomligt att domstolarna tar ställning till frågan oberoende av om lagstiftaren uttalat sig om frågan. I NJA 1992 s. 191 anförde Högsta domstolen att omständigheter som att brottsligheten är svår att förebygga och upptäcka otvivelaktigt bör kunna beaktas vid bedömningen av om ett visst brott skall anses vara av den arten att påföljden bör bestämmas till fängelse även när detta inte är påkallat av brottets straffvärde. Det kan därför enligt Högsta domstolen hävdas att allmänpreventiva hänsyn väger tungt i sådana fall då den enskilde på grund av kontrollsvårigheter har särskilt stor möjlighet att göra ekonomiska vinster på annans bekostnad genom falska uppgifter och frestelsen till missbruk därför kan vara speciellt stark. Svea hovrätt uttalade i det s.k. Pinkertonmålet (avd. 8, dom den 20 juni 2002 i mål B 1461-01) att grovt insiderbrott får anses vara ett brott av sådan art att det föreligger en presumtion för att bestämma påföljden till fängelse.
ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 9 (11) Min bedömning Jag hävdar inte att de brott A respektive L gjort sig skyldiga till har ett så högt straffvärde att det av den anledningen föreligger en presumtion för fängelse. Däremot anser jag i likhet med Ekobrottsmyndigheten att såväl grovt insiderbrott som brott av normalgraden skall anses som ett brott av sådan art att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse. I Ekobrottsmyndighetens yttrande konstateras att allmänhetens förtroende för de finansiella marknaderna är en grundläggande förutsättning för ett väl fungerande samhälle och att insiderbrottsligheten innebär en allvarlig fara för att allmänhetens förtroende i aktuellt avseende skadas. Vidare redovisas att statsmakterna på senare tid skärpt synen på insiderbrottsligheten. Ekobrottsmyndigheten uttalar också att insiderbrotten är en sådan brottstyp som är svår att förebygga och upptäcka samt att den enskilde på grund av kontrollsvårigheter och låg upptäcktsrisk har särskilt stor möjlighet att göra vinster på andras bekostnad. Mot bakgrund av det anförda anser Ekobrottsmyndigheten att insiderbrott skall anses som ett brott av sådan art att fängelse normalt skall följa på gärningen. Jag delar Ekobrottsmyndighetens uppfattning i denna fråga och får hänvisa till myndighetens yttrande. Varken karaktären hos de aktuella gärningarna eller de tilltalades personliga förhållanden ger enligt min uppfattning anledning att frångå normalpåföljden. Såväl A som L bör därför dömas till fängelse. Frågan om prövningstillstånd Allmänt Hovrätternas avgöranden inom ekobrottsområdet får en stor spridning och åberopas ofta i andra processer. Detta gäller inte minst domar avseende insiderbrott eftersom oegentligheter på finansmarknaderna ofta får stor uppmärksamhet i media. Sådana domars prejudicerande betydelse kan i vissa fall vara stor. Det finns därför alltid en risk för att även hovrättsdomar som är svåra att förena med förarbeten och tidigare rättspraxis får genomslag. Marknadsmissbrukslagen trädde i kraft den 1 juli 2005. De ändringar som skedde i förhållande till vad som gällde enligt 2000 års insiderstrafflag innebar bl.a. att straffansvaret för insiderbrott utvidgades. Enligt uppgift från Ekobrottsmyndigheten ökar antalet anmälningar om insiderbrott. Under 2006 har en mycket tydlig ökning skett jämfört med antalet anmälningar under 2005. Med hänsyn till att fråga är om ny lagstiftning och att antalet anmälningar ökar finns det enligt min upp-
ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 10 (11) fattning generellt sett ett behov av vägledande uttalanden från Högsta domstolen beträffande tillämpningen av marknadsmissbrukslagen. Omständigheterna i målet är enligt min uppfattning väl utredda och bevisläget tydligt varför målet synes väl lämpat för en prövning i Högsta domstolen. Frågan om L skall dömas för insiderbrott När det gäller frågan om vad som avses med insiderinformation enligt 1 1 marknadsmissbrukslagen anser jag att hovrättens tolkning, om den får genomslag i rättstillämpningen, skulle innebära att uppgiftslämnaren kan styra den information han lämnar så att uppgiftsmottagaren kan kringgå lagen på ett sätt som lagstiftaren rimligtvis inte kan ha förutsett. En sådan situation vore enligt min uppfattning olycklig och skulle kunna skada allmänhetens förtroende för såväl brottsbekämpningen som spelreglerna på finansmarknaderna i stort. Vidare torde omständigheterna i målet inte vara ovanliga varför den aktuella frågan har praktisk betydelse för de åklagare och domare som handlägger mål om insiderbrott. Med hänsyn till det anförda anser jag att ett uttalande från Högsta domstolen avseende tolkningen av vad som avses med insiderinformation skulle vara av vikt till ledning av rättstillämpningen. Rubriceringsfrågan Högsta domstolen har, utöver de i det föregående redovisade uttalandena i NJA 1994 s. 404, inte prövat frågan om gränsdragningen mellan grovt insiderbrott och brott av normalgraden. Med hänsyn bl.a. till att antalet anmälningar om insiderbrott ökar anser jag att det finns ett tydligt praktiskt behov av vägledande uttalanden när det gäller denna fråga. Det kan bl.a. finnas skäl att klarlägga rättsläget avseende eventuella riktmärken för beloppsnivåer för vinsten eller den uteblivna förlusten som bör gälla för gränsdragningen mellan normalbrott och grovt brott. Vidare skulle det vara värdefullt att få klarlagt vilken betydelse som skall tillmätas följande omständigheter. De personer som köpt de aktier som varit föremål för en otillåten försäljning gör en totalförlust Den icke offentliggjorda informationen medför erfarenhetsmässigt stora kursändringar Den tilltalades ställning i bolaget
ÅKLAGARMYNDIGHETEN ÖVERKLAGANDE Sida 11 (11) Förfaringssättet vid genomförandet av den otillåtna affären Påföljdsfrågan Med hänsyn till statsmakternas skärpta syn på insiderbrottet och till att antalet anmälningar om sådana brott ökar finns det enligt min mening skäl för meddelande av prejudikatdispens även när det gäller frågan om grovt insiderbrott respektive brott av normalgraden skall anses som brott av sådan art att fängelse normalt skall följa på gärningen. Bevisning Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen skulle komma att meddela prövningstillstånd i målet. Fredrik Wersäll Lars Persson Kopia till: Ekobrottsmyndigheten, Rättsenheten (EBM B-2007/0013) Ekobrottsmyndigheten, 6:e kammaren i Stockholm (C06-4-220-05)