Skyddsjakt på Duvhök behov och konsekvens

Skyddsjakt på Duvhök behov och konsekvens Sveriges Ornitologiska Förening Författare: Sönke Eggers

Sammanfattning Avsikten med denna rapport är att redovisa kunskapsläget gällande behovet av samt konsekvenserna av utövandet av skyddsjakt på duvhök inom ramen för vården av jaktbara fåglar i Sverige. Skyddsjakt på duvhök är idag en följd av omfattande utsättning av i fångenskap avlade och uppföda fasaner, rapphöns och gräsänder. Syftet med utsättningarna är främst att anpassa tillgången på jaktbara fåglar till efterfrågan hos jägare för rekreation. Predatorer som exempelvis unga duvhökar dras under hösten till områden där utsättningarna ökar tätheten av lättillgängliga byten så som fälthöns och gräsänder som åtminstone under de första veckorna efter utsättningen är dåligt anpassade till att överleva i naturen. Länsstyrelser anser i många fall att fångst och förflyttning samt även avlivning av duvhökar är nödvändigt och de enda lämpliga lösningarna för att skydda tillgången på dessa jaktbara fåglar. Denna rapport pekar emellertid på många brister i gällande regelverk för skyddsjakt och fällfångst samt myndigheternas tillsyn av skyddsjakten vilket motiverar en total översyn av regelverket. Tillstånd till skyddsjakt lämnas exempelvis utan att fastighetsägarna behöver visa i vilken omfattning skyddsjakten förhindrar allvarlig skada på egendom eller skydda vilda djur ( 23 a Jaktförordning 1987:905). Det är oklart i vilken omfattning alternativa metoder har provats för att skydda det jaktbara viltet. Antalet godkända fälltyper är hög och regelverket för levandefällfångst ofta svårtolkat vilket i praxis medför onödigt lidande hos duvhökar, lockfåglar som nyttjas vid skyddsjakt och andra fredade fåglar som bifångas i fällorna. Dagens höga täthet av fällor i delar av södra Sverige medför en stor risk att duvhökar fångas, förvaras och förflyttas upprepade gånger under höst och vinter. Djurskyddsmyndigheten anser därtill att det är oförenligt med djurskyddslagen (1988:534) att hålla levande duvor eller andra fåglar som lockbete för duvhökar vid skyddsjakt. Att skydda en främmande art (fasan) och främmande populationer av rapphöna och gräsand på bekostnad av en fredad art (duvhök) och därtill med fångstmetoder som är omtvistade förefaller som oförenligt med Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om jakt och statens vilt (NFS 2002:18), Artskyddsförordningen (1998:179) och miljöbalkens övergripande bestämmelser (1998:808) samt Djurskyddslagen (1988:534). Skyddsjakten på duvhök bör dessutom belysas i förhållande till att de jaktbara fåglar som släpps ut i naturen kan utgöra en biologisk risk för naturliga bestånd med annan genetisk bakgrund. Slutsatsen är att tillstånd för såväl dödande som fångst, och förflyttning av duvhök i sin nuvarande form, inte bör ges oavsett artens beståndsstatus i Sverige och Europa i stort. Denna rapport ger rekommendationer för hur skyddsjakt på duvhök bör tillämpas under förutsättning att gällande regelverk tillåter levandefällfångst, förvaring och förflyttning av duvhök för att skydda jaktbara arter. Sönke Eggers (2006), Skyddsjakt på duvhök behov och konsekvens, Sveriges Ornitologiska Förening, Stenhusa Gård, Stenåsa, 380 62 Mörbylånga sonke.eggers@zoologi.su.se Omslagets framsida: Foto: Duvhök och icke typgodkänd Skånefälla (L67) med lockduvor Duvhök, Leif Nyström; fälla och fasan, Jan-Erik Hägerroth 1

INNEHÅLL 1. INLEDNING 3 2. SKYDDSJAKT OCH BEVARANDE STATUS 4 2.1 Duvhökens status 4 2.2 Duvhökens beståndsutveckling 5 3. HOT MOT DUVHÖK 9 3.1 Jakt 9 3.2 Skogsbruk 12 4. HOT MOT JAKTBARA FÅGLAR 14 4.1 Jakt 14 4.2 Spridning av främmande populationer 15 4.3 Spridning av smittsamma sjukdomar 16 5. VÅRD AV JAKTBARA FÅGLAR 18 5.1 Utestänga predatorer 18 5.2 Habitatförbättrande åtgärder 18 5.3 Avskräcka predatorer 19 5.4 Avleda predatorer 19 5.5 Anpassade jakttider 19 5.6 Top-predatorer 20 5.7 Utsättning av jaktbara fåglar 20 5.8 Skyddsjakt på duvhök 20 6. EKONOMISKA FÖRLUSTER 21 7. REGELKVERK FÖR SKYDDSJAKT OCH DESS TILLÄMPNING 23 7.1 Regelverk 23 7.2 Beslutsfattning 23 7.3 Tillstånd 24 7.4 Förflyttning av duvhök 27 8. LEVANDEFÄLLFÅNGST OCH TILLSYN 29 9. SLUTSATSER 35 10. REKOMMENDATIONER 37 10.1 Levandefällfångst av duvhök 37 10.2 Förvaring och märkning av duvhök 39 10.3 Förflyttning av duvhök 39 REFERENSER BILAGOR 2

1. INLEDNING Friheten att jaga fåglar i Sverige har en lång tradition som idag begränsas genom EU:s fågeldirektiv (Rådets direktiv 79/409/EEG). Syftet med direktivet är att i EU-medlemmarnas territorier långsiktig bevara alla naturligt förkommande fågelarter i livskraftiga populationer. De framgångsrika ansträngningarna att säkra livskraftiga rovfågelbestånd i Sverige har emellertid lett till växande krav från viltuppfödare och jägare att få skydda bestånd av jaktbara fåglar mot rovfåglar som exempelvis duvhök. Argumenten som förespråkarna av skyddsjakt på duvhök för fram är att arten förstör egendom genom att döda ett stort antal av de tusentals fasaner, gräsänder och rapphöns som årligen sätts ut i naturen med syftet att skapa jaktmöjligheter. Ansvarig länsstyrelse tillämpar i dessa fall regelbundet 23 a i Jaktförordningen (1987:905) och tillåter lagligt skyddsjakt med syfte att förhindra allvarlig skada på det jaktbara viltet. Den nuvarande tillståndsgivningen för såväl dödande som fångst och förflyttning av duvhök samt påstådd ekonomisk skada har dock starkt kritiserats av olika natur- och djurskyddsorganisationer samt djurskyddsmyndigheten (Elofsson & Hammarström 2005, bilaga 1). Dessutom anses det vara fel att en i Sverige vilt, tillika fredad rovfågel, utsätts för skyddsjakt till förmån för fasan som är en för Sverige främmande art. Därutöver har Djurskyddsmyndigheten framfört stark kritik till fångstmetoden som används vid skyddsjakt på duvhök. Även den mycket omfattande uppfödnings- och utsättningsverksamheten av jaktbara fåglar som leder till kravet på skyddsjakt har kritiserats på grund av bristerna vad gäller tillsyn av verksamheten, vilket myndigheterna är förpliktade till. Det finns dessutom uppenbara risker att spridning av främmande fågelpopulationer kan påverka den biologiska mångfalden på gennivå hos naturliga bestånd (Laikre & Palmé 2005). Frågan idag är därför inte om det finns ett rovfågelproblem utan hur vi kan förena olika jakt- och naturvårdsintressen samtidigt som dagens höga krav på djurskydd och kraven på bevarandet av livskraftiga fågelbestånd uppfylls. Avsikten med denna rapport är att redovisa kunskapsläget gällande behovet av samt konsekvenserna av utövandet av skyddsjakt på duvhök inom ramen för vården av jaktbara fåglar i Sverige. Sammanställningen är avsedd som underlag för Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) för uppföljningsarbete kring 41 a om utsättning av vilt samt 23 a om jakt för att förebygga skador av vilt (skyddsjakt) i Jaktförordningen (1987:905) som berör tillståndsgivning och tillsyn gällande uppfödning av jaktbara fåglar och skyddsjakt på duvhök. 3

2. SKYDDSJAKT OCH BEVARANDESTATUS Sverige täcks till 60 % av skog och landets duvhöksbestånd är i hög grad beroende av skogslevade bytesdjur, såväl för vinteröverlevnad som häckning. Duvhökens möjlighet att jaga viktiga byten har dock sannolikt försämrats under de senaste decennierna. I samband med den storskaliga omvandlingen och utarmningen av skogslandskapet sedan 1950-talet har förutsättningarna för biologisk mångfald förändrats eftersom äldre skogsbestånd ersatts i ökande takt med högproducerande men enformiga och artfattiga planteringar (Barbier et al 1994, de Jong 2002). För att öka naturvårdshänsynen för duvhöken slopades skyddsjakten 1989 och arten har därefter varit fredad. I motsats till andra EU-medlemsstater är det emellertid vanligt att dispens för skyddsjakt på duvhök utfärdas i Sverige. Artens bevarandestatus och sentida beståndsutveckling har tidigare använts som argument mot skyddsjakt och i den svenska rödlistan har arten varit klassad som hänsynskrävande sedan slutet av 1990-talet. Ett omedelbart hot mot duvhöken i Sverige och andra EU-stater bedöms dock inte föreligga idag (Ahlén & Tjernberg 1996, Svensson 2002, BirdLife International 2004, Gärdenfors 2005). 2.1. Duvhökens status En del av kritiken mot skyddsjakten på duvhök, ofta framfört från naturvårdshåll, består i Sveriges särskilda ansvar för bevarandet av arten då en väsentlig del av det europeiska beståndet tycks häcka i landet (Svensson m. fl. 1999). Sverige står för nästintill 20 % av den totala skogsarealen bland EU-25-staterna och bär utan tvivel ett stort ansvar för bevarandet av många skogslevande och i synnerhet boreala arter i Europa. Duvhöken är dock inte enbart knuten till regioner som domineras av skog. Den har ett vidsträckt utbredningsområde i stora delar av Europa samt tempererade områden av Asien och Nordamerika (Glutz m.fl. 1989). Enligt BirdLife International (2000) häckade i Sverige år 1990 uppskattningsvis 8 till 23 % (5 000-10 000 par) av de 43 000-60 000 par som beräknades häcka i de stater som idag är medlemmar i den Europeiska unionen (EU-25). Beräkningarna för år 2000 tyder däremot på en förvånansvärt låg andel på i genomsnitt 6,5 % (BirdLife International 2004). De största bestånden bland EU-25- staterna finns i Tyskland, Polen och Frankrike (figur 1). 4

14000 23% 12000 Antal häckande par 10000 8000 6000 4000 2000 0 6.5% 9% 10% 13% Malta Rep Irland Cyprus Luxembourg Portugal UK Slovenia Denmark Belgium Italy Lithuania Estonia Greece Slovakia Austria Netherlands Czech Rep Hungary Latvia Sweden Finland Spain France Poland Germany Figur 1. Fördelningen av antalet häckande duvhökspar Accipiter gentilis i EU-25-staterna år 2000 (Källa: BirdLife International 2004). Det totala europeiska duvhöksbeståndet har uppskattats till minst 160 000 häckande par, varav hälften finns i europeiska Ryssland men bara 3-6 % (år 1990) respektive 1-3 % (år 2000) i Sverige (Bird Life International 2004). Siffrorna antyder att Sveriges särskilda ansvar att bevara duvhöken inte vilar på att dagens bestånd utgör en stor del av EU-25-staternas eller Europas duvhöksbestånd. Tvärtom, siffrorna antyder att det häckande beståndet i Sverige snarare är förhållandevis litet. Sveriges ansvar ligger därför i att säkra de till synes låga men livskraftiga bestånden runtom i landet genom att öka vår kunskap om hur duvhöken såväl som dess bytesdjur påverkas av förändringar i skogslandskapet (Ahlén & Tjernberg 1996). 2.2 Duvhökens beståndsutveckling SOF har tidigare framfört att skyddsjakt på duvhök i Sverige inte är förenligt med den negativa beståndsutvecklingen av duvhök som rapporterats för Norge, Sverige, Danmark, Finland och de baltiska staterna under 1990-talet (BirdLife International 2004). Ovissheten om den svenska 5

beståndsstorleken mellan år 1990 (5 000-10 000 par) och 2000 (2 500-5 000 par) är dock stora och förändringen av beståndsskattningarna svårtolkade. BirdLife International (2004) anger inga källor för de låga beståndsskattningarna år 2000. Arten avfördes dessutom från rödlistan på grund av att det hittills inte finns entydiga data som visar på en tillräckligt stark nedgång för hela riket. Enligt de beståndsförändringar som presenterats för flera mindre studieområden i Sverige, Norge och Finland tycks emellertid en kraftig nedgång i flera nordiska regioner vara ett faktum (Widén 1997, Grønlien 2004). Undersökningarna tyder på en nedgång på 50-60 % mellan 1950 och 1980-talet. Dessa siffror måste dock tolkas med stor försiktighet i termer av rikstäckande beståndsminskningar. Studieområden väljs ofta utifrån säker förekomst och hög täthet och studieområden som hyser tätare bestånd är ofta mindre (Nilsson 1981). Samtidigt bör risken i mindre studieområden vara större att duvhöksbestånden minskar med tiden på grund av skogsavverkningar utan att det måste spegla miljö- och beståndsförändringar hos duvhöken i stort. Förutom studieområdenas val och storlek bör även studieperiodens längd vara viktiga faktorer för att kunna skilja mellan tillfälliga och mer långvariga förändringar i häckningsbeståndens storlek. Detta bekräftas i en analys av beståndsförändringar från elva studieområden i Norge, Sverige och Finland mellan 1950 och 2000 där antalet häckande duvhökspar bara ökade i ett av elva studieområden. Omfattningen av de negativa beståndsförändringarna ökade med studiernas längd och minskade med studieområdenas storlek (Figur 2a, b). Sverige saknar omfattande långtidsinventeringar av häckande duvhökbestånd. Den enda standardiserade informationen för att uppskatta artens sentida beståndsförändringar är därför baserad på häckfågeltaxeringen och vinterfågelräkningen som har genomförs sedan 1974 respektive 1975/1976 främst i södra och mellersta Sverige (Svensson m. fl. 1999; Svensson 2000). Den enda rimliga slutsatsen av den kombinerade informationen från sommar och vinter är att det häckande duvhökbeståndet i Sverige inte har minskat sedan 1970-talet (Svensson 2002). Ryttmans (1993) bedömning att duvhökspopulationens storlek inte genomgått några större förändringar mellan 1971 och 1990 får därmed stöd. Vinterfågelräkningarna visar emellertid att den genomsnittliga linjära trenden för perioden 1975 2001 innebär en nedgång på 20 %. Dock förklaras detta främst av en rad låga värden under 1990-talet. Dessa resultat och minskade siffror 6

(a) 2 Förändring av antalet häckande par / 100 km 2 1 0-1 -2-3 -4-5 -6-7 0 5 10 15 20 25 30 35 40 Studieperiodens längd (år) (b) 2 Förändring i antalet häckande par / 100 km 2 1 0-1 -2-3 -4-5 -6-7 100 200 300 400 500 600 700 800 Studieområdets fastmarksyta (km 2 ) Figur 2. Förändring av antalet häckande duvhökspar i 11 studieområden i Norge, Sverige och Finland inom olika tidsintervaller mellan 1950 och 2000 (Källa: Widén 1997, Grønlien 2004). Studieområdenas fastmarksyta varierade mellan 130 och 700 km 2. (a) I 10 av 11 områden minskade beståndet av häckande par. Ju längre tid ett område studerats desto större är minskningen av antalet häckande par (estimat ± s.e.: - 0,1 par ± 0,04 per år och 100 km 2 ) när effekter av studieområdets yta är kontrollerade. (b) Minskningen av antalet häckande par/100 km 2 är mindre omfattande i större studieområden (estimat ± s.e.: 0.5 par ± 0.2 per 100 km 2 ; SAS, GLM typ III, studieperiodens längd (år): df = 1, F = 5.7, p < 0.05; studieområdets fastmarksyta (km 2 ): df = 1, F = 6.2, p < 0.05). 7

för sträckande duvhökar i södra Sverige är svårtolkat i termer av häckande duvhökbestånd (Kjellen & Roos 2000, Svensson 2002). Orsaken till detta är att unga individer är starkt överrepresenterade i vinterbestånden i södra och mellersta Sverige och att deras antal inte enbart är kopplade till antalet häckande par men också till variation i häckningsframgång och möjliga förändringar i flyttningsbeteende av nordliga svenska och finska bestånd. Det svenska duvhöksbeståndet bedöms trots beståndsminskningar under 1950- och 1960-talen samt omfattande brister angående status och beståndsutveckling vara livskraftigt (Ahlén & Tjernberg 1996). Det svårtolkade siffermaterialet bör emellertid tolkas med försiktighet och inte heller användas som belägg för en kraftig minskning av duvhöksbeståndet för att argumentera mot skyddsjakt på duvhök. Däremot bör försiktighetsprincipen och störst möjliga hänsyn tillämpas för att säkra dagens duvhöksbestånd. 8

3. HOT MOT DUVHÖK 3.1 Jakt Duvhöken har sedan länge varit en illa ansedd rovfågel i hela Europa (Newton 1979). Statistik på utbetalda skjutpremier för rovfåglar tyder på att jakt påverkade duvhökstammen negativt i stora delar av Europa från 1800-talet till mitten av 1900-talet (Bijleveld 1974, tabell 1). Ökande rovfågelbestånd i samband med minskat jakttryck under krigsåren 1914-18 och 1939-45 i bland annat Storbritannien bekräftar detta (Newton 1979). Höga antal fällda individer under flera decennier i exempelvis Österrike (12 000 20 000/år), Finland (6 000/år) och Norge (3 000 5 000/år, Figur 3) tyder emellertid på att häckningsbestånden kompenserade under långa perioder för jakten som reducerade främst beståndsöverskotten av ungfåglar med låg vinteröverlevnad (Moilanen 1976, Saurola 1976, Newton 1998, Grønlien 2004). Även i Sverige har duvhöken under lång tid varit föremål för jakt. Det har beräknats att 18 % av ungfåglarna i Sverige dödades mellan 1970 och 1974 och att en tredjedel av återfunna individer ringmärkta i Sverige mellan 1911 och 2005 gäller rapporter där jakt uppges som orsak (Marcström & Kenward 1981, Fransson & Pettersson 2001, Figur 4). Tabell 1. Antalet rovfåglar som dödades i olika europeiska regioner innan rovfåglarna fredades enligt officiell statistik (Källa: Newton 1979, Newton 1990, Thiollay 1994, Nankinov 1994, Mañosa 2002). Region Period Art Antal dödad Norge 1881-1931 Duvhök 150 000-300 000 Finland fram till 1988 Duvhök 6 000/år Nederländerna 1852-1857 Rovfåglar 39 000 Schleswig-Holstein 1960-1968 Rovfåglar 37 000 Österrike 1948-1968 Hökar och vråkar 374 000 Spanien 1953-1961 Rovfåglar 19 000 9

Figur 3. Antal utbetalda skjutpremier för duvhök i Norge (Källa: Grønlien 2004). 1 N = 68 197 281 357 731 814 396 Andel (%) 0,9 0,8 0,7 0,6 0,5 0,4 0,3 0,2 0,1 andra omständigheter avlivad vid jakt 0 1936-1945 1946-1955 1956-1965 1966-1975 1976-1985 1986-1995 1996-2005 Figur 4. Fördelning av antalet återfynd av duvhök orsakat av jakt och andra omständigheter i Sverige mellan 1936 och 2005 (Källa: Ringmärkningscentralen). 10

Förföljelse av rovfåglar är inte längre ett väsentligt hot mot många europeiska rovfågelarter. Dock kan en del arter med vikande beståndstrender vara sårbara även för lågt jakttryck (Mañosa 2002). Fördelningen av antalet återfynd av ringmärkta duvhökar på olika fyndomständigheter i Sverige mellan 1936 och 2005 tyder på att betydelsen av jakt som dödsorsak för duvhök har minskat kraftigt i förhållande till andra orsaker vid återfunna märkta individer (t.ex. kollision med elledningar och tåg). Det är troligt att detta speglar ett minskat jakttryck på duvhöksstammen. Viktigt är dock att poängtera även att återfyndsstatistiken är svårtolkad. Det kan exempelvis inte uteslutas att återfynd vid olaglig jakt efter 1989 inte rapporterats eller om så har skett kan okända fyndomständigheter ha angivits. Utbyggnaden av väg- och ledningsnätet och andra miljöförändringar kan dessutom ha bidragit till en allt större dödlighet bland duvhökar i urbana miljöer. Dessutom har duvhöken rapporterats häcka i allt större omfattning i tätortsnära områden vilket ytterligare kan öka sannolikheten att döda hökar återfunnits (Fridzén & Jansson 1996, Jansson 1997). Allt detta kan ha bidragit till att det befintliga jakttrycket underskattas. Men även om en del illegal jakt förekommer och laglig skyddsjakt möjligen kan begränsa förekomsten av duvhök lokalt bedöms jakten inte utgöra något hot mot duvhökspopulationen i stort (Ahlén & Tjernberg 1996, Kjellén & Roos 2000). Under lång tid har duvhökar fångats i fällor och sedan dödats eller flyttats till andra lokaler, främst för att skydda utplanterade bestånd av jaktbara fåglar. Många duvhökar har märkts vid fångsten och inkomna återfynd har använts i olika studier för att beräkna duvhöksstammens storlek och effekterna av dess beskattning för att skydda jaktbara fåglar (Marcström & Kenward 1981). Beskattningen i Sverige beräknades mellan 1970 och 1974 till högst 18 % av de unga fåglarna och i Finland till ca 30 % när duvhöken var helt fredlös där (Saurola 1976). Det bedömdes som osannolikt att beskattningen av den svenska och finska duvhöksstammen reducerade beståndet av häckande par. Denna slutsats bygger främst på att huvuddelen av de fällda duvhökarna var unga individer (ca 70 %), som alltid är utsatta för en avsevärd högre vinterdödlighet under sitt första levnadsår (> 65 %) jämförd med äldre hökar (ca 25 %, Fransson & Pettersson 2001). Beskattningen antogs ligga inom det årliga populationsöverskottet och det spekulerades om att den även ökade vinteröverlevnaden hos äldre fåglar i det kvarvarande beståndet. Resonemanget förfaller befogat men studier som kan bekräfta de antagna effekterna av beskattningen på duvhöksbeståndet saknas (Kenward 1977, Marcström & Kenward 1981, Haukioja & Haukioja 1971). Idag bedrivs lagligt skyddsjakt på duvhök främst genom att fånga 11

och transportera bort individer 25-30 km från en viss lokal, detta för att förbättra möjligheterna att jaga utplanterade fåglar under höst och vintertid. Enligt nuvarande kunskapsläge är det inte troligt att laglig skyddsjakt idag har en betydande effekt på det häckande beståndet av duvhök i landet. Fällfångst och förflyttning minskar inte bara dödligheten vid jakttillfället utan troligen även andelen äldre fåglar och unga honor som riskerar att påverkas negativt vid skyddsjakt. Detta beror främst på att unga fåglar, vilka utgör en större andel i vinterbeståndet, är sämre jägare samt att dessa fåglar (främst hannar) är mer rörliga och därför har en större benägenhet att gå i fällorna (Kenward 1977, Marcström & Kenward 1981). 3.2 Skogsbruk En storskalig omvandling av skogslandskapet med inriktning på hög virkesproduktion, vilket minskar tillgången på bytesdjur, är troligen det allvarligaste hotet mot duvhöken. I Sverige, som täcks till 60 % av skog, utgörs duvhökens bytesspektrum främst av skogslevande fåglar och höken är ofta knuten till skogsdominerade områden såväl för jakt som häckning (Ahlén & Tjernberg 1996). Fågelrika kust- och jordbrukslandskap i södra och mellersta Sverige är dessutom viktiga övervintringsområden för nordliga svenska och finska hökar under sitt första levnadsår (Fransson & Pettersson 2001). Hur den dokumenterade föränderligheten i fågelfaunan (numerär, mångfald) har påverkat duvhökens beståndsstorlek är okänt. På nordliga bredgrader samvarierar tätheten av häckande duvhökar med tillgången på skogshöns (Tornberg m.fl. 2005) och även hare Lepus americanus (Doyle & Smith 1994). Å andra sidan finns det inga tydliga belägg för att skogshönsen skulle ha minskat i Sverige under senare år (Markgren m. fl. 1995, Ahlén & Tjernberg 1996, de Jong 2002, Gärdenfors 2005). Duvhökens breda födointag gör den troligen robust mot variationer i olika bytesbestånd (Höglund 1964, Brüll 1984, Doyle 1994, Tornberg m. fl. 2005). Fåglar dominerar i duvhökens bytesspektrum, men även däggdjur som ekorre Sciurus vulgaris och hare Lepus spec. utgör viktiga byten. Widén (1997) menar att den avgörande faktorn som kan förklara duvhökens nedgång i Sverige från 1950 till 1970-talet beror på det storskaliga kalhyggesskogsbruket vilket försämrat duvhökens förmåga till framgångsrik jakt. I täta ungskogar har duvhöken svårt att manövrera, medan stora hyggen minskar möjligheterna att överraska bytesdjuren. Svensson 12

(2002) framför hypotesen att duvhökens bestånd bör ha hållit sig konstant eller möjligen vuxit sedan 1980-talet eftersom de skogliga förutsättningarna för arten bör ha stabiliserats eller till och med förbättrats genom ökad naturvårdshänsyn i skogsbruket. I Sverige täcks hälften av den produktiva skogsarealen av tät, enformig och artfattig ungskog (de Jong 2002). Även om duvhöksbestånden i stort inte begränsas av brist på häckningsplatser kan det inte uteslutas att dagens intensiva skogsbruksmetoder försämrar livsvillkoren för många bytesdjur (t.ex. minskad häckningsframgång; Eggers m. fl. 2005, Nystrand 2006), samt försämrar deras tillgänglighet och därmed begränsar duvhökens numerär (Ahlén & Tjernberg 1996, de Jong 2002). Denna uppfattning stämmer överens med de relativt höga tätheter av häckande par som rapporteras från viltrika kust- och jordbruksområden, vilka saknar stora sammanhängande skogsbestånd (Loft & Busche 1981, Bijlsam 1999). I Nederländerna, där bara 8 % av landytan täcks av skog, och där hökar rapporteras häcka på kustnära öar, uppskattas häckningstätheten vara 3-4 par/100 km 2 fastmarksyta (Bijlsma 1999). Viltrika skogsområden i Tyskland kan däremot ge plats åt upp till 11,7 par/100 km 2 (Brüll 1984). Skogsdominerade landskap i södra Sverige hyser idag 4 par/100 km 2, i Mellansverige 3-4 par/100 km 2 och i norra Sverige 1-2 par/100 km 2 (Ahlén & Tjernberg 1996). Häckningstätheten i Norrland kan dock vara betydligt högre i viltrika områden där upp till 4,2 par/100 km 2 har påträffats (Höglund 1964). De högst kända tätheterna av häckande duvhökar i Sverige kommer dock från Stockholm där i vissa studieområden upp till 5 par/25 km 2 (20 par/100 km 2 ) rapporterats häcka under senare år (Bengt Jansson, 2006-06-20, muntlig). Även häckningsframgången, med förhållandevis stora ungkullar, är hög jämfört med studieområden i kranskommunerna (t.ex. 1997: 3,6 ungar/par jämför med 2,7 ungar/par i kranskommunerna samma år). En tänkbar förklaring till artens framgång i Stockholms närområden är kombinationen av stadens rika födounderlag (tamduvor och kråkfåglar) och de små, men flertaliga bestånden av grövre barrträd, vilka fortfarande erbjuder tillräckligt bra boplatser. Artificiella boplattformar som satts upp i Stockholmsområdet har även gynnat arten. Boplatserna ligger i vissa fall i trädgårdar och längs gångvägar där fåglarna är utsatta för hög mänsklig aktivitet. Störningar i form av rörligt friluftsliv nära boplatserna verkar i Stockholm inte påverka arten i någon nämnvärd utsträckning (Fridzén & Jansson 1996, Jansson 1997). 13

4. HOT MOT JAKTBARA FÅGLAR 4.1 Jakt Risken för att jaktbara arter i Sverige hotas oavsiktligt genom överexploatering måste bedömas som mycket liten på grund av regleringar, utbildning av jägare och hög beredskap hos miljöorganisationer. Idag tas betydligt mer hänsyn till viktiga täthetsberoende processer i naturen än förr när vilda djur ska vårdas för att skapa hållbara jaktmöjligheter. I motsats till bekämpning av skadedjur, vilka konkurrerar med människan om resurser bygger hållbar jakt på att vårda och skatta en population. Hållbar jakt är möjligt eftersom reducerade bestånd kan bevara sin storlek genom täthetsberoende födelsetal och dödstal (Newton 1998). En viktig fråga är därför i vilken omfattning dödligheten på grund av jakt överstiger den naturliga dödligheten (är additiv) eller minskar andelen individer som dör av naturliga skäl (är kompensatorisk). Genomförs jakten under hösten finns det ofta en längre period fram till nästa fortplantningstillfälle där förlusterna kan kompenseras genom minskad vinterdödlighet. Koncentreras jakten till vintern ökar risken att jakten är additiv och beståndet minskar kraftigt. Om jakten minskar beståndsstorleken beror därför inte bara på hur många individer som dödats, utan även i vilken utsträckning naturliga förluster är täthetsberoende samt när dödligheten på grund av jakt och naturliga orsaker inträffar. I många länder i världen är jakt på vilda fåglar en viktig inkomstkälla och fågelbestånd riskerar att överexploateras tills de går förlorade. I Sverige genomförs jakt på fåglar främst som rekreation och värderas högt hos många jägare. Eftersom efterfrågan på fågeljakt ofta är större än tillgången utplanteras årligen hundratusentals fasaner, rapphöns och gräsänder i naturen i syfte att öka jaktmöjligheterna (Laikre & Palmé 2005). Skyddsjakt på duvhök tillåts av de svenska myndigheterna för att skydda den kommersiella nöjesjakten. Målsättningen är normalt att fånga och transportera bort en stor del av vinterbeståndet i ett visst område för att minska dödligheten hos jaktbara fåglar och förbättra jaktmöjligheterna. För att detta skydd ska vara effektivt måste antalet individer som avlägsnas under en viss tid överstiga beståndets förmåga att kompensera för bortfallet genom ökad överlevnad och inflyttning. 14

4.2 Spridning av främmande populationer Ofta anses överexploatering av arter, habitatförändringar och spridning av främmande arter vara de största hoten mot den biologiska mångfalden. Effekterna av introducerade arter är oftast dokumenterad i termer av ökad konkurrens och predationsrisk som hotar inhemska arter (Diamond 1989). Dessutom kan främmande arter och införande av populationer med annan genetisk bakgrund inverka negativt på lokala välanpassade genpooler (Ryman m. fl. 1995, Rhymer & Simberloff 1996; Daniels m. fl 2001). Därför kan uppfödning och utsättning av jaktbara fåglar med syfte att vårda dessa arter och skapa jaktmöjligheter i själva verket utgöra ett hot mot eventuella naturliga bestånd (Kenward 2002). En ny utredning som presenterades av Naturvårdsverket slår fast att våra kunskaper om den genetiska härkomsten av de hundratusentals individer av jaktbara fåglar och andra djur och växtarter som årligen sättas ut i Sverige är bristfälligt kända (Laikre & Palmé 2005). De ekologiska konsekvenserna av utsättningsverksamheten är i dagsläget svårbedömda, men i värsta fall kan utsättningsverksamheten vara ett hot mot den biologiska mångfalden. Utsättning av främmande arter (fasan) och populationer (rapphöns och gräsand) i större skala sker ofta lokalt runt gårdar i södra Sverige för att öka jaktmöjligheter i kommersiellt syfte och det är oklart hur många individer som överlever jaktperioden och sprids till miljöer där chanserna för vinteröverlevnad och framgångsrik reproduktion bland naturliga bestånd är goda. Gräsandens beståndsutveckling har enligt Svenska häckfågeltaxeringen varit positivt under senare tid och någon negativ effekt av utsättningsverksamheten är inte känd. Det är osäkert om rapphönan har invandrat spontant till Sverige. De tidigaste fynden går tillbaka till handelsplatser på Öland och Gotland och fåglarna har möjligen transporterats ditt av handelsmän. De första kända utplanteringarna gjordes under Johan III:s tid åren 1537-92, men arten fanns redan ca 1100-1400 i Skåne och i områden kring Göta (Svensson m.fl. 1999). Under 1800-talet spred sig arten norrut, troligen främst på grund av förändringar i jordbrukslandskapet. Under 1900-talet har rapphönan dock minskat kontinuerligt i hela landet. Trots att storskaliga inplanteringar genomförts för att motverka minskningen är prognosen för arten i nuläget dålig. Det är okänt om den genetiska bakgrunden av fåglarna som inplanerades har en bidragande roll i detta. I motsats till utsättningsverksamhet där målet främst är att öka jakttillfällen har riskerna med projekt där målet är att återinföra i naturen utrotade eller hotade arter fått mycket uppmärksamhet under senare tid (t.ex. Aktion Zwerggans). Alla typer av utsättningsverksamhet 15

oavsett ändamål bör enligt Kleiman m. fl. (1994) följa de gällande internationella rekommendationerna för återinplantering av arter och följa försiktighetsprincipen (IUCN 1995). 4.3 Spridning av smittsamma sjukdomar I flera sammanhang har nyligen uppmärksammats riskerna med utvecklandet av farliga högpatogena virussjukdomar i samband med nutida djurhållning (se ex. B. Olsen & J. Elmberg, Nätupplaga Dagensnyheter). Direkta effekter på den biologiska mångfalden kan uppstå när aggressiva influensavirus läcker tillbaka ut i naturen och drabbar t.ex. vilda fåglar. När smittan har nått ett område är det troligt att främst vilda andfåglar bidrar till en lokal spridning. I en anläggning i Oskarshamn hade detta som följd, att minst en gräsand smittades av H5N1- viruset i ett hägn där vilda hanfåglar tilläts att para sig med anläggningens honor (SVA 2006). Dock observerades ingen sjuklighet eller ökad dödlighet i hägnet. Besättningen undersöktes och avlivades som säkerhetsåtgärd efter att man hade hittat en död vigg som bar på aggressiv fågelinfluensa i kustområdet nära hägnet. Flera anläggningar för uppfödning av jaktbara fåglar kan ha varit utsatta för smitta och riskerar att bidra till ökad virusspridning i naturen när fåglarna satts ut. Tillstånd för att hålla vilt i hägn får emellertid inte ges om det finns risk för spridning av smittsamma sjukdomar (41 a, Jaktförordning 1987:905). I motsats till fjäderfäbesättningar där fåglarna lever hela sitt liv i fångenskap och ofta är inomhus är situationen vid uppfödning av jaktbara fåglar annorlunda. Villkoren för att tillstånd ska kunna beviljas i praktiken innebär ofta att fåglarna ska ha tillgång till löpgårdar och vatten utomhus där de kan smittas av vilda fåglar från omgivningen. Fåglarna sätts ut i naturen när de är bara några veckor gamla (t.ex. gräsand 3 veckor), men kan då redan bära på olika typer av smitta utan att visa symtom. Fasan, rapphöna och gräsand får dock obehindrat sättas ut inom viltvården utan vare sig tillstånd eller rapporteringsskyldighet. Det rör sig troligen om hundratusentals fåglar som föds upp årligen för jaktändamål, men det är alltså oklart exakt hur många fåglar av gräsand, rapphöna och fasan som sätts ut, var dessa sprids, samt vilket geografisk och genetiskt ursprung dessa fåglar har (se 4.2). Uppfattningarna om riskerna för spridning av smittsamma sjukdomar är motstridiga och SVA (Torsten Mörner i Svensk Jakt) anser att fågeluppfödningen inte medverkar till spridning av fågelinfluensa eftersom uppfödningen ofta sker inomhus och fåglarna är friska när de släpps ut (Lundvik 2006). Risken att hägnägare medvetet sprider smitta vidare bör vara liten. Exemplet från Oskarshamn visar dock att fåglar som föds upp i hägn och bär på smitta inte alltid visar 16

symtom eller ökad dödlighet. Samtidigt saknas ett system för registrering av utsättningar som utförs inom ramen för skogsbruk och viltvård (Laikre & Palme 2005). Eftersom smittan inte uppstår hos de vilda fåglarna utan hos de tama är det dessutom av särskilt vikt att utreda var de vilda jaktbara fåglarna som föds upp i hägn kommer från. Kommer de stora mängderna kläckägg och ungfåglar, som föds upp i hägn från tamfjäderfäbesättningar eller naturliga vilda bestånd? I vilken omfattning föds rapphöns- och fasankycklingar upp med hjälp av tamt fjäderfä? Hur vanligt är det att vilda fåglar fångas in eller tillåts ha tillgång till hägnade fåglar i syfte att användas som avelsfåglar (Kenward 1977, Frölunda, Uppsala; se även exempel i Oskarshamn)? Det är viktigt att skyndsamt utreda hur och i vilken omfattning gårdar/personer bedriver uppfödning och utsättning av fåglar för att kunna minimera risken för smittspridning och därvid göra en rikstäckande kartläggning av uppfödningsverksamhet med gräsand, fasan och rapphöna. Även jakt på duvhök för att skydda jaktbara fåglar kan i vissa situationer öka risken för smittspridning. Vid skyddsjakten används fällor med levande tamduvor som lockbete. En duva hålls i bur under fällan och när duvhöken eller andra rovfåglar (bifångst) attackerar duvan, fångas duvhöken i fällan. Under vintern och våren 2006 smittades bl.a. rovfåglar och ugglor med den aggressiva formen av fågelinfluensan. Därmed finns det risk att lockfåglar kan smittas och sprider fågelinfluensan bland tamfåglar och även bland vilda fåglar. Jordbruksverket förbjöd 2006-02-15 användning av lockfågel vid jakt (Statens jordbruksverks föreskrifter, SJVFS 2006:7 8) som förebyggande åtgärd för att hindra spridningen av H5N1-viruset, men ändrade beslutet en kort tid därefter (SJVFS 2006:13 8). Förbudet hade inte bara inneburit ett hinder i vägen för fångst av duvhök utan även av kråkor och skator med levande lockfågel. Efter begäran av Jägarförbundet justerades förbudet för användandet av lockfåglar dock så att den bara gäller jakt på måsfåglar, vadare och andfåglar. 17

5. VÅRD AV JAKTBARA FÅGLAR Det finns olika beprövade metoder för att minska förlusterna av jaktbara fåglar på grund av predation och öka jaktmöjligheterna (Kenward & Marcström 1981). Varje metod måste vara ekonomisk hållbar för att kunna tillämpas. De två vanligaste är utestängning av predatorer från bestånd av jaktbara fåglar och habitatförbättrande åtgärder. 5.1 Utestänga predatorer Att utestänga rovdjur från områden med jaktbara fåglar genom hägn är en gammal och beprövad metod (Hill & Robertson 1986). När det gäller uppfödning av fasaner eller andra fåglar i hägn så är det ägarens ansvar att se till att utforma sin anläggning så att de farmade fåglarna inte utsätts för predation. Ett taknät över hägnet skyddar fågelbesättningar effektivt mot angrepp från luften från duvhök eller andra rovfåglar. 5.2 Habitatförbättrande åtgärder Syftet med habitatförbättrande åtgärder är ofta att skapa miljöer som gynnar jaktbara fåglar genom att minska svält och predationsrisken. Bara några veckor gamla fasaner, rapphöns och gräsänder som släpps ut i naturen utan närvaro av sina föräldrar, vilka erbjuder viktigt skydd mot predatorer, är särskilt utsatta för predations- och svältrisk. Strukturrationaliseringen som skett inom jord- och skogsbruket ökar behovet av dessa åtgärder för att kontrollera dödligheten hos de oerfarna fåglarna. Habitatförbättrande åtgärder gynnar troligen även andra arter och därmed den biologiska mångfalden. Åtgärderna omfattar ofta att öka andelen vegetation som erbjuder skydd mot predatorer, som exempelvis duvhök genom att plantera täta bestånd av unga granar vid utsättningsplatsen. I dessa skyddande strukturer erbjuds fasaner ofta extra föda, vilket ökar skyddet mot predatorer ytterligare eftersom fåglarna inte behöver lämna den skyddande vegetationen vid födosök (Lloyed 1975, Kenward m.fl. 2001). För att minska predationsrisken på rapphöna i jordbrukslandskapet kan antalet fristående träd minskas som gynnar predatorer vid jakt på sina byten (Potts 1986). Detta exempel antyder att storskaliga insatser inom viltvården även kan orsaka negativa konsekvenser för den biologiska mångfalden och är i regel mycket kostsamma. Storskaliga habitatförändringar fordrar därför experimentella studier för att kunna visa att 18

åtgärderna är effektiva, ekonomiska och inte utgör hot mot andra arter. Positiva effekter av habitatförbättrande åtgärder, som exempelvis skapande av våtmarker och skyddszoner, på den biologiska mångfalden bör vägas in i diskussioner om möjliga negativa effekter av utsättningsverksamhet samt jakt på duvhök för att skydda jaktintressen i naturen. 5.3 Avskräcka predatorer Trots att avskräckande åtgärder mot predatorer genom visuella och akustiska stimuli nämns i litteraturen finns det idag inga experimentella och storskaliga belägg för nämnvärd effektivitet (Galbraith m.fl. 2000). Experimentella försök där lockbete med frånstötande smak användes för att avskräcka rovfåglar tyder däremot på att predatorer kan hållas borta från utsättningslokaler under en kortare tid efter utsättningstillfället när fåglarna är mest sårbara (Brett m. fl. 1976, Musgrove 1996). Denna metod har dock visat sig vara ineffektiv mot räv (Reynolds & Tapper 1996). 5.4 Avleda predatorer För att avleda rovfåglarnas uppmärksamhet från bestånd av jaktbara fåglar kan man locka predatorerna till matplatser där lockbete läggs ut. I en experimentell studie med blå kärrhök Circus cyaneus ökade denna metod inte antalet häckande kärrhökar i studieområdet, dock minskade antalet unga moripor Lagopus lagopus scoticus som prederades av kärrhökarna med över 80 % (Redpath m. fl. 2001). Vi vet inte idag om metoden kan minska dödligheten hos jaktbara fåglar på grund av duvhökspredation och om den för övrigt är ekonomiskt hållbar. 5.5 Anpassade jakttider Det finns indikationer på att förlusterna hos fasan på grund av duvhökspredation är som störst i början av vintern i samband med kallt väder och slutet snötäcke. Därför rekommenderas att utföra jakten på hönsfåglar tidigt på hösten. Syftet med denna åtgärd är inte bara att föregå duvhökspredationen utan även att minska antalet fasaner innan de attraherar duvhökar till utsättnings- och jaktområden (Kenward & Marcström 1981). 19

5.6 Topp-predatorer Ett sätt för att minska duvhök- och ormvråkpredation på bestånd av jaktbara fåglar är att gynna andra predatorer som kan predera på de förstnämnda (Tapper 1999, Watson & Thirgood 2001). Både duvhök och ormvråk är förekommande byten för berguv Bubo bubo (Uttendörfer 1952, Mikkelsen 1984). Förutom det är det känt att ormvråk och kråkfåglar undviker att häcka i områden där duvhök häckar (Kostrzewa 1991), medan tätheten av duvor var högre nära duvhöksrevir jämfört med kontrollområden där arten inte häckar (Ellenberg 1983). Tanken att förekomsten av duvhök skulle kunna begränsas av berguv bekräftas i en studie från norra Tyskland (Schleswig-Holstein) där tätheten av häckande hökar minskade kraftigt efter att berguv hade etablerad sig i området (Busche m. fl. 2004). Ett annat exempel som visar att ökande bestånd av topp-predatorer kan öka bestånd av jaktbara andfåglar kommer från Nordamerika där bopredation hos änder orsakad av räv minskade i områden där räv jagades av prärievarg (Sovada m. fl. 1995). 5.7 Utsättning av jaktbara fåglar Flera av de ovan nämnda åtgärderna för att vårda jaktbara fåglar tillämpas ofta i kombination med utsättning av fasan, rapphöna och gräsand för att förbättra statusen av eventuella naturliga eller tidigare utsatta bestånd. Avsikten med utsättningarna är inriktad på att öka jaktmöjligheterna och i vissa fall då med inriktning på att skapa en vild stam som reproducerar sig. Utsättningarna måste dock ofta upprepas årligen och i stor skala eftersom jaktbehovet vid många gods överstiger fågelbeståndens produktivitet. Storskaliga utsättningar av jaktbara fåglar drar till sig predatorer som exempelvis duvhök samt ormvråk och räv, vilka ökar dödligheten bland de utsatta fåglarna (Harradine m.fl. 1997). 5.8 Skyddsjakt på Duvhök År 1989 förbjöds den allmänna skyddsjakten på duvhök i Sverige därefter tillåts skyddsjakt endast efter dispens (Ahlén & Tjernberg 1996). Länsstyrelserna utfärdar regelbundet tillstånd för fångst och förflyttning, men även tillstånd för dödande av duvhök för att skydda fasan, rapphöna och gräsand som sätts ut för att skapa jakttillfällen. Bur vari levande fågel (i regel tamduvor) används som lockmedel samt slagnät får användas vid fångsten från september till slutet av mars. 20

De flesta duvhökarna förflyttas efter fångsten bort från fångstplatsen men ett visst antal individer få även avlivas där tillstånd finns. Experimentella studier med radiomärkta duvhökar har visat att bara ett fåtal individer återvänder till samma lokal efter förflyttningen till annan plats. Länsstyrelsen rekommenderar att fångsten huvudsakligen bör ske med slagnät och dött lockbete istället för bur med levande lockfågel, då slagnätet fångar mer selektivt, dvs. just de hökar som specialiserat sig på att slå t.ex. fasaner (Kenward m. fl. 1983). Enligt studier fångar fällorna endast sällan stationära hökar som häckat i området utan istället unga hökar som tendera att koncentrera sig i områden med hög täthet av bytesdjur under hösten (Marcström & Kenwart 1981, Kenward m. fl. 1993). I studierna pekas också på att fångst och förflyttning, jämfört med dödande, erbjuder möjligheter till samarbete mellan jägare, ringmärkare/ornitologer och forskare, vilket ökar säkerheten vid fångst (t.ex. artbestämning av fångade fåglar) och våra kunskaper om duvhökens ekologi (Kenward m. fl. 1981, Kenward 2002). Fångst och förflyttning av duvhök kan emellertid även orsaka problem genom att öka de ekonomiska kostnaderna av utsättnings- och jaktverksamheten, samt orsaka skador hos duvhökar och andrar djur som hamnar i fällorna som bifångst. Fällorna måste kontrolleras regelbundet och upprepade förflyttningar kan orsaka kostnader som måste vägas mot eventuella ekonomiska förluster på grund av duvhökpredation. I områden med flera utsättningsplatser vid olika gårdar krävs dessutom att förflyttingsverksamheten samordnas för att säkerställa att problemfåglar inte flyttas runt mellan jaktområden utan nytta. 6. EKONOMISKA FÖRLUSTER Konflikten mellan jaktintressen och duvhökpredation framträder som tydligast när möjligheten att jaga fåglar är beroende av att fasan, rapphöna och gräsand sätts ut i naturen (Harradine m. fl.1997). Ormvråk och duvhök kan bidra till att öka dödligheten bland dessa fåglar särskilt när ett stort antal individer håller sig kvar vid utsättningsplatsen. Fåglarna som föds upp i fångenskap och släpps ut i naturen, bara några veckor gamla, saknar ofta ett adekvat beteende och är särskilt lättfångade för rovfåglar (Robertson & Hill 1986, Robertson 1988, Robertson & Dowell 1990). Kenward m.fl. (2001) visade i en brittisk studie att radiomärkta ormvråkar dödade i genomsnitt 4.3 % av fasanerna medan andra predatorer orsakade dödliga skador på 5.2 % av fasanerna. 21

Uppfattningen att duvhöken har liten inverkan på fasanens beståndsstorlek i södra Sverige och att dödligheten på grund av predation främst är kompensatorisk (Göransson 1975) ifrågasätts av flera studier som genomfördes i Sverige (Kenward 1977, Kenward m. fl. 1981, Kenwad 1986) och Tyskland (Ziesemer 1983). Det är känt att duvhöken kan minska antalet inplanterade jaktbara fåglar i betydande omfattning (19 %, Kenward 1977), men det är oklart om dessa fall representerar regeln eller extrema situationer (kopplat t.ex. till variationer i mängden skyddande vegetation och föda, sjuklighet bland utsatta fåglar etc.; Manosa 2002). Hur än är fallet så påstås ofta att de ekonomiska förlusterna är betydande, dock kvantifieras och redovisas dessa sällan, eller ens aldrig. Så vitt är känt finns enbart en studie (Kenward (1977) där ekonomiska förluster beräknats. I studien som utfördes vid ett svenskt gods under perioden augusti-januari tog duvhökarna ca 19 % (800 av 4 300) av de utsatta fasanerna. Med en normal jaktavgift om ca 50 Skr per fasan vid tiden studien genomfördes (1976-77) skulle värdet för de 800 fasanerna ha uppgått till ca 40 000 Skr. Bara 2 000 fasaner dödades vid jakt, fångades in igen för avel eller lämnades i frihet. Förluster som inte orsakades av duvhök (1500 fasaner, 35%) inträffande främst under de första två veckorna efter utsättningen på grund av andra predatorer och fåglarnas oförmåga att anpassa sig till vädret och tillgänglig föda i naturen. Dessa faktorer överträffade duvhökens effekt på fasanbeståndet, men kan ha förstärkts av duvhöksaktivitet runt utsättningsplatserna. Klagomålen gäller emellertid inte bara att hökarna dödar jaktbara fåglar utan även att hökarna stressar fåglarna och därmed har en störande inverkan på jakten och ekonomin. Detta påstående har aldrig kunnat beläggas i en studie. Visserligen kan man inte utesluta att duvhökar kan driva bort fasaner från utsättningsplatser, men å andra sidan visade Kenward (1977) i en experimentell studie att nyligen inplanterade fasaner ofta tolererar närvaron av en duvhök. Fasanerna åt i många fall bara 3 meter från en ätande duvhök och kunde även fortsätta att äta när höken satt ovanför dem i ett träd. Eftersom även skyddsjakt på duvhök medför kostnader, så kan det ifrågasättas om fångst och förflyttning av duvhökar verkligen bidrar till att minska de påstådda ekonomiska förlusterna på grund av duvhökspredation. Mer detaljerade studier som belyser ekonomiska förluster som orsakas av ökad predationsrisk tycks saknas. Det är anmärkningsvärd att även ansökningar för skyddsjakt som lämnas till länsstyrelser saknar detaljerade uppgifter om den ekonomiska skadan som förväntas uppstå på grund av duvhökspredation. 22

7. REGELVERK FÖR SKYDDSJAKT OCH DESS TILLÄMPNING 7.1 Regelverk Det aktuella området regleras framförallt av två förordningar, Artskyddsförordningen (1998:179), som faller under Miljöbalken och Jaktförordningen (1987:905) som faller under Jaktlagen. Regleringen är svårgenomtränglig. De två förordningarna flätas in i varandra och det kan ibland vara besvärligt att se vilka regler som gäller. Länsstyrelsen får enligt 24 i Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2002:18) lämna tillstånd vid jakt med fångredskap efter duvhök även där levande fågel används i syfte att locka och fånga arten. De allmänna förutsättningarna för skyddsjakt redovisas i Jaktförordningen (1987:905). Enligt 23 a får tillstånd till skyddsjakt på duvhök enbart meddelas för att (i) förhindra allvarlig skada, särskild på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom och för att (ii) skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana djur eller växter, men bara om det inte finns någon annan lämplig lösning och om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens (t.ex. duvhök) bestånd i dess naturliga utbredningsområde. 7.2 Beslutsfattning Länsstyrelsen beviljar tillstånd för skyddsjakt på duvhök i regel när i ansökan hänvisas till att skyddsjakten har såväl biologisk som ekonomisk betydelse för gården. Belägg för påstådd skada eller ekonomiskt bortfall behöver dock inte redovisas (t.ex. bilaga 2). Argumentationen saknar dessutom relevans med hänsyn till 23a (jaktförordningen). Det kan ifrågasättas om fåglar som frisläppts avsiktligt i naturen för att förbättra statusen av vilda stammar ägs av den person som köpte in fåglarna efter utsättningstillfället. Predation på vilt ersätts aldrig av staten, eftersom ingen äger vilda djur. Jakträttsinnehavaren äger visserligen rätten att på sin mark fälla de vilda djur han eller hon lagligen kan jaga, men det är först som döda som de vilda djuren tillhör jakträttsinnehavaren. Påståenden om att duvhöken orsakar skador på egendom genom att döda ett stort antal fåglar som har satts ut för att öka jakttillfällen saknar därför betydelse. Frågan om skyddsjakt behövs för att skydda vilda djur kvarstår dock. 23

Behovet av skyddsjakt på duvhök yrkas i samband med utsättning av fasan, rapphöna och gräsand. Fasan är dock inte en prioriterad art ur artskyddssynpunkt. Den är varken rödlistad eller upptagen i EU:s fågeldirektiv. Arten härstammar från Asien och etablerade fasta bestånd i Sverige med hjälp av utsättningar i anslutning till de stora godsen vid slutet av 1800-talet (Svensson m.fl. 1999). Rapphönan däremot är rödlistad och klassas som hänsynskrävande (Ahlén & Tjernberg 1996, Gärdenfors 2005). Mycket tyder på att habitatförändringar som orsakas av ändrade jordbruksmetoder begränsar tillgången på skyddande vegetation och viktig föda till kycklingar, vilket ökar känsligheten vid dåligt väder och för predatorer (Potts 1986). Predation kan begränsa antalet jaktbara individer på hösten genom att begränsa häckningsframgången, men det har inte gått att finna belägg för att duvhöken har en väsentlig inverkan på frilevande rapphönsbestånd. Det finns ett flertal andra lämpliga lösningar för att skydda rapphöns som har större relevans än skyddsjakt på duvhök (Potts 1986). Den tredje arten som regelbundet sätts ut i naturen för att öka jakttillfällen är gräsanden. Gräsandbestånden i Sverige har ökat sedan mitten av 1970-talet och arten kräver inte något skydd mot duvhök för att bibehålla livskraftiga bestånd (Svensson m.fl. 1999). Skyddsjakt försvaras ofta med att förflyttning eller dödande av duvhök inte hotar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Att arten i fråga inte är hotad är dock enbart en förutsättning för att ansökningar till skyddsjakt kan prövas, men är enligt Jaktförordningen inte skälet till att tillstånd meddelas. Det ska även framhållas att jaktförordningen reglerar skyddsjakt på problemarter i deras naturliga utbredningsområden. Däremot tillåter länsstyrelsen att skydda främmande jaktbara arter och populationer som föds upp i fångenskap på bekostnad av inhemska duvhöksbestånd. 7.3 Tillstånd En fullständig redovisning av alla tillstånd som meddelats i Sverige sedan 1989 när duvhöken blev fredad är inte möjligt i denna rapport. Det är dock vanligt förkommande att länsstyrelser i mellersta och södra Sverige beviljar tillstånd för skyddsjakt på duvhök. Villkoren för hur skyddsjakten ska genomföras och redovisas till länsstyrelsen skiljer sig mellan länen. I Södermanlands och Kronobergs län beviljar länsstyrelserna enbart fångst och förflyttning av duvhök för att minskar predationsrisken invid platser där omfattande utfodring av fasan, rapphöns och gräsand bedrivs. I Stockholms och Skånes län lämnas därtill tillstånd för att avliva ett 24