BIBELN HELIG SKRIFT? Om kanonprocessen och Skrifterna som bär kyrkan Tomas Bokedal Bibelkanon ifrågasatt. Vilka böcker ska ingå i Bibeln? Frågan ställs idag öppet, och av många. Vem bestämmer bibelkanons gränser? Är det kyrkan själv, eller kanske det allmänna opinionstrycket, som avgör vilka skrifter som är lämpliga att ingå i Bibeln? enligt många kritiker är kyrkans Bibel, bestående av 66 böcker, ett passerat stadium. Tomasevangeliet presenteras i vissa kretsar som ett femte evangelium. Dan Browns skönlitterära idé om en sen kanonbildning med 80 evangelier inblandade (Da Vinci-koden) har fått ett osannolikt stort genomslag, inte minst i den yngre generationen, liksom en rad nya s.k. evangelier av gnostiskt ursprung. Massmedia hakar på. Men om Bibeln är grunddokumentet för kristen tro måste det vara helt avgörande vad som är Bibel, och vad som inte är det. Om Bibeln är kyrkans kanon normen för vad som är kristen tro förändras kristendomens identitet om vi lägger till, eller drar ifrån. Frågan om kanon och om Bibeln är alltså viktig. För kyrkan är den livsviktig. Men vad är kanon? Hur blev Bibeln Bibeln en principiellt välavgränsad samling heliga Skrifter med syfte att vägleda kyrkan, till dess Herren kommer tillbaka för att hämta hem dem som tillhör Honom? Är det kyrkan som avgör hur många evangelier eller andra skrifter som ska ingå eller ligger nyckeln till kanonfrågan i Bibeln själv? Jag tänker kort diskutera de här frågorna. Jag börjar med den grundläggande frågan: Vad är kanon? Är det kyrkan som avgör hur många evangelier eller andra skrifter som ska ingå i Bibeln? Vad är kanon? Ordet kanon kommer från det semitiska ordet qanä, som betyder vassrör, men med den överförda betydelsen mätstav. I Gamla Testamentet möter vi detta ord i Hes. 40:3 8 och 42:16 19. I den grekisk-romerska kulturen fungerade en kanon som ett precisionsinstrument, en måttstock eller gräns. När denna grundbetydelse av ordet kom att tillämpas på den kristna Bibeln fick det betydelsen måttstock, rättesnöre, prototyp, regel, norm, kriterium, precisionsinstrument eller lista som tillhandahåller en norm eller standard. I Gal. 6:16 i Nya Testamentet används kanon just i betydelsen regel eller norm. Bibeln kom alltså att betraktas som rättesnöret eller prototypen för kyrkans teologi, som den regel eller norm undervisningen och livet i församlingen skulle bedömas efter. Bibeln var huvudkriterium i alla tvistefrågor, till och med precisionsinstrument vid teologisk reflexion. Bibeln som norm krävde också en norm för Bibelns avgränsning. Kanon kan alltså ses som en lista över exakt vilka böcker som ingår i Gamla och Nya Testamentet. Bibeln själv, de profetiska och apostoliska Skrifterna, erbjuder även denna precisering av de egna gränserna, genom sin funktion som ett självrefererande och självorganiserande instrument. Tre huvudbetydelser av kanon Bl.a. utifrån det som sagts ovan kallar västerlandets kyrkofader Augustinus (354 430) själ- bibeln helig skrift? 9
va bibelboken för kanon normen för tron. Sammanfattningsvis hittar vi tre huvudbetydelser av kanon i fornkyrkan: 1. som beteckning på Bibeln som bok (Augustinus, 354 430), 2. som namn på listan (eller innehållsförteckningen) över de böcker som ingår i Bibeln (Athanasius, ca 300 373), och 3. som den norm eller regel (regula fidei) jag som kristen ska hålla mig till och som kyrkans lära och liv bedöms efter (Irenaeus, ca 115 202, Clemens av Alexandria, ca 150 215, m.fl.). Dessa tre betydelser av kyrkans kanonbegrepp används självklart inte isolerade från varandra, som forskare ibland sökt göra gällande. Tvärtom förutsätter de varandra. Självrefererande och självorganiserande Bibelskrifterna hänvisar till sig själva. Gamla Testamentets profetior pekar mot uppfyllelsen i Nya Testamentet, och vice versa. Det finns t.ex. över tre tusen anspelningar på Gamla Testamentet i det Nya. Dessa hänsyftningar väver samman Skriften till en helhet, ett karakteristiskt drag som saknas i exempelvis Tomasevangeliet och andra halvt gnostiska kanonkandidater, som inte relaterar till Gamla Testamentets berättelse på samma nivå som de nytestamentliga Skrifterna. Bibelberättelsen om Gud och Hans folk som börjar i Gamla Testamentet får sin fortsättning i de äkta nytestamentliga Skrifterna. De heliga Skrifterna läses sedan apostolisk tid i församlingens gudstjänster. Bibelskrifterna själva övertygar i de kristna församlingarna om sitt anspråk, de inte bara bevisar sig själva vara helig Skrift med ett tydligt centrum utan de bildar själva en helhet: den färdiga Bibeln, där Skrift tolkar Skrift. De organiserar sig själva som kanonisk Skrift från sitt eget centrum Kristus och Hans kors inte olikt funktionen hos den genetiska koden hos en cell. Den kände tyske bibelforskaren Kurt Aland (1915 1994), utgivare av bl.a. vårt grekiska Nya Testamente, menar att den nytestamentliga kanonbildningen på ett liknande sätt bör förstås framför allt utifrån Skrifternas organisering kring ett centrum, nämligen den fornkyrkliga kristusbekännelsen och trosregeln, trons kanon (regula fidei). Vill vi sedan kontrollera äktheten hos denna inifrån bibelböckerna själva sprungna självorganisation till en helhet (den färdiga Bibeln), kan vi tillämpa en form av äkthetstest. Ett enkelt huvudkriterium för en gammaltestamentlig Skrift är att den ingår som Skrift i det gamla förbundet mellan Gud och Israel. För en nytestamentlig Skrift gäller: a. att den är apostolisk, dvs att den är författad av en apostel eller apostlalärjunge, b. innehåller apostolisk lära och att den därför c. läses i gudstjänsten i de kristna församlingarna. En sådan sekundär prövning ägde rum först efter det att den kristna bibelkanon var ett fullbordat faktum. Resultatet som kyrkan under de tre första århundradena kom fram till var: 39 gammaltestamentliga och 27 nytestamentliga Skrifter utgör kyrkans bibelkanon (för andra kanonkriterier, se nedan). Kanon är alltså inte något som fastställs av kyrkan i efterhand, utan betecknar det som är givet från början, genom den profetiska och apostoliska undervisningen, som grunden för kyrkans tro (jfr Rom. 10:17). Den utgör Jesu egen undervisning skriftligt förmedlad genom profeter och apostlar också till vår egen tid! Ändå kan vi tala om en kanonprocess, en historisk process som tar sin början i Gamla Testamentet och fullbordas i Nya, i det apostoliska vittnesbördet om de stora händelser som ägt rum ibland oss (Luk. 1:1; Heb. 1:1 3). Kanon som skriftnorm och trosbekännelse, lära och liv, har hela tiden funnits med; men människors (eller församlingens/kyrkans) 10 bokedal begrunda 2 2006
medvetenhet om den och förmåga att sätta ord på den (eller identifiera och urskilja en avgränsning) har vuxit fram i takt med några generationers avstånd till apostolisk tid: den s.k. kanonprocessen. Kanonprocessen Den kristna kyrkan har aldrig varit utan en skriftkanon. Från början gällde de judiska Skrifterna (vårt Gamla Testamente) som normativa, redan i urkyrkan kompletterade av Herren som den absoluta auktoriteten. Herren Kristus kunde inte förstås utan Skrifterna, och vice versa (Luk. 24:27; Joh. 5:39). Skrifterna och Herren eller Skrifterna och evangeliet blev därför den apostoliska formuleringen av den framväxande kristna bibelkanon. Sådana uttryck möter vi hos tidiga kyrkofäder. Under 100-talet kunde samma kanon heta Gamla och Nya Testamentet, eller profeterna, evangelierna och apostlarna. Den sistnämnda formuleringen möter i en klassisk kristen bekännelse till Bibeln som kyrkans grund: Det är de profetiska, evangeliska och apostoliska Skrifterna som kyrkan genom Guds nåd är grundad på. Detta läser vi i det katolska s.k. gelasianska dekretet från 500-talet, en kyrklig förordning som behandlar bl.a. kanonfrågan. Redan i detta tidiga västkyrkliga dekret, med rötter i kanondiskussionerna från sent 100-tal och därefter, gäller med andra ord den för den protestantiska kyrkan självklara principen: Skriften som grund för kyrkans lära, liv och identitet. Från det år då Jesus uppstår från de döda till omkring år 200 kan vi alltså urskilja bildandet av en större bibelkanon än Jesu egen Bibel (vårt Gamla Testamente). En kanonprocess äger rum i kyrkan, som innebär att fler Skrifter läggs till Skriften bär kyrkan, kyrkan bevarar Skriften. de gamla judiska Skrifterna. Denna kanonprocess, som resulterar i vår tvåtestamentsbibel, har sina rötter i Gamla Testamentet, där profetiorna om Messias pekar fram mot uppfyllelsen av dem, som skildras i Nya Testamentet. Första och sista boken i Nya Testamentet utger sig på olika sätt för att vara helig Skrift (t.ex. Matt 5:22, Upp. 22:18 19). Ändå är det frågan om en historisk process som handlar om mottagandet inte bara av de gammaltestamentliga utan också av de nytestamentliga Skrifterna i församlingarna. Ett ord av J. A. Bengel (1687 1752), som Bengt Hägglund nyligen uppmärksammat, fångar denna dynamik i kanonfrågan: Skriften bär kyrkan, kyrkan bevarar Skriften. Alltså, Skriften som kyrkans grund, och kyrkan som erkänner, bevarar och aktualiserar Skriften i varje ny tid. Vad grundas kyrkan idag på? Är det fortfarande Bibeln som bär kyrkan och bär kyrkan Bibeln i sitt hjärta? J. A. BENGEL Bibelkanon vår läras grundprincip För Martin Luther och reformatorerna var det latinska mottot sola scriptura, Skriften allena, en viktig princip. Bibeln själv, snarare än kyrkans tradition, avgjorde lära och kristet liv. För evangeliskt kristna är det naturligt att söka stöd för denna ur kyrkans inre liv sprungna princip i Bibeln själv (2 Tim. 3:16 17; 2 Petr. 1:21), men också i historien. Och vi finner många exempel, som hos den tidige kyrkofadern Clemens av Alexandria (150 215 e.kr.), omtalad som den lärdaste av de gamle, i en av hans mer kända skrifter, Lapptäcket: I Herren har vi vår läras grundprincip som vägleder oss till kunskap, från början till slut genom profeterna, evangeliet och de välbibeln helig skrift? 11
signade apostlarna. Och om någon skulle föreslå att denna grund var i behov av något tillägg, så skulle den inte längre kunna upprätthållas som grundprincip (artikelförfattarens övers. The Stromata or Miscellanies, The Ante-Nicene Fathers, vol. 2, T & T Clark, Grand Rapids, reprinted 1994). Att Bibeln själv genom sin omistliga funktion för kyrkans liv visar sig vara helig Skrift framgår också av de kristnas hantering av Skriften. Kyrkan inte bara använder Skrifterna som normerande för tron; kyrkan hänvisar också till dem som de heliga eller gudomliga Skrifterna, som Gamla och Nya Testamentet eller Gamla och Nya Testamentets kanoniska Skrifter. Genom denna förståelse av bibelskrifterna har de kristna blivit ett Bokens folk och kristendomen en bokreligion, i ett nytt Andens förbund (Joh. 5:39; Rom. 7:6; 2 Kor. 3:6; 2 Tim. 3:14 17). 39 Skrifter Clemens av Alexandria (ca 150-215) hade en elev, Origenes (ca 185 ca 251). Origenes författade omkring två tusen skrifter, bl.a. kommentarer till de flesta av Bibelns böcker. Han visade sig också bli en av kyrkohistoriens främsta lärare. Origenes förståelse av Bibelns tillkomst liknar den vi skissat här. I sin Johanneskommentar skriver han att alla Skrifterna utgör en enda bok, eftersom all undervisning som kommit till oss om Kristus är samlad i ett enda helt. Som bibelforskare kunde Origenes göra undersökningar av vilka bibelböcker som användes i de olika församlingarna. Liksom flertalet av de viktigaste samtida judiska och kristna teologerna och ledarna utgick han från att De kristna ett Bokens folk. Gamla Testamentets böcker var 22 till antalet (=antalet bokstäver i det hebreiska alfabetet), dvs. de Skrifter som ingick i det gamla förbundet, Guds förbund med Israels folk. Det är samma som vi har idag, våra 39 böcker, eftersom Origenes räknade exempelvis tolvprofetboken som en bok. Vid sidan av dessa kunde vissa s.k. apokryfa skrifter, t.ex. Syraks bok eller Salomos vishet, läsas, inte minst i uppbyggelsesyfte, men utan att ingå i bibelkanon. Från och med 300-talet kommer dessa och andra apokryfa skrifter p.g.a. sin popularitet i många församlingar att ingå i många västkyrkliga bibelutgåvor. Kritiker till denna utveckling saknas inte. Bland dessa finns arianismens (som förnekade Jesu väsensenhet med Fadern) främste bekämpare, biskop Athanasius av Alexandria (ca 300 373), den liturgiske förnyaren, 300-talsbiskopen Cyrillus av Jerusalem (d. 387), den kände kappadokiske teologen Gregorius av Nazians (ca 329 390) och den store bibelöversättaren Hieronymus (347 419/20). De håller sig alla, i princip, till den judiska kanonavgränsningen, Gamla Testamentets 22-bokskanon, dvs. vårt nuvarande Gamla Testamente. 27 Skrifter Nya Testamentets Skrifter var 27 till antalet. Dessa var kända i församlingarna. Sju av Skrifterna var emellertid ännu inte helt erkända av riktigt alla församlingar, nämligen Hebreerbrevet, Jakobsbrevet, 2 Petrusbrevet, 2 och 3 Johannesbreven, Judas brev och Uppenbarelseboken. Det handlade då oftast om viss osäkerhet om apostoliskt författarskap. Den sistnämnda, Uppenbarelseboken, var så vitt vi vet över huvud taget inte omstridd förrän efter år 220, över hundra år efter nedtecknandet och mottagandet i församlingarna som Skrift. 12 bokedal begrunda 2 2006
Hebreerbrevet ingick tidigt, från mitten av 100-talet, i Paulusbrevsamlingen och var egentligen oomstritt i östkyrkan. Om Hebreerbrevet skriver därför Origenes (185 251): Origenes lärare, Clemens av Alexandria (ca 150 215), hade dessutom redan skrivit kommentarer till alla bibelböckerna (även de omstridda), dvs. till alla de 27 nytestamentliga Skrifterna. Han räknade därmed in dem bland de heliga Skrifterna. Ny forskning har visat att denna 27-bokskanon publicerades som ett komplett Nya Testamente redan mot slutet av 100-talet. Enligt bibelmanuskriptforskaren David Trobisch går så gott som alla kyrkans senare bibelutgåvor tillbaka på denna tidiga 100-talsutgåva av Nya Testamentet. Två hundra år senare, år 367, bekräftar den store brobyggaren mellan öst- och västkyrkan, biskop Athanasius, med en kanonlista i sitt kända 39:e påskbrev till församlingarna, att endast dessa 27 Skrifter ska ingå i Nya Testamentet. Den efterföljande kyrkohistorien har på det stora hela hållit sig till denna kanon. Tankarna i brevet är underbara och står inte efter dem som finns i apostelns erkända brev; det måste alla medge som läser apostelns skrifter uppmärksamt. För min del menar jag att tankarna är apostelns men uttryck och satsbyggnad kommer från någon som skrev ned och redigerade läsarens ord. Om någon församling betraktar detta brev som Paulus så får den göra det, ty det är inte utan skäl som de gamle har överlämnat det som ett brev skrivet av Paulus. Men vem som skrivit brevet, sanningen om det känner bara Gud. De uppgifter vi fått är dessa: några säger att Clemens, den romerske biskopen, har skrivit det, andra att Lukas gjort det, han som skrev evangeliet och Apostlagärningarna. (Ur Eusebios kyrkohistoria, Artos, Skellefteå 1995.) Alla Skrifterna utgör en enda bok, eftersom all undervisning som kommit till oss om Kristus är samlad i ett enda helt. Inte fler! Varför då dessa 27 och inte fler skrifter? Det viktigaste kriteriet för bedömningen av en nytestamentlig Skrifts kanonicitet var redan tidigt apostolicitetskriteriet, att den var skriven av en apostel eller apostlalär- junge. Evangelium enligt Matteus och Johannes hade auktoritet genom apostoliskt författarskap, Markus genom Petrus auktoritet och Lukas genom Paulus, som en enstämmig fornkyrklig tradition omvittnar. Kyrkohistorikern Eusebius (ca 260 ca 339) avslöjar dessutom ett par intressanta detaljer om Lukas författarskap: Apostlagärningarna har han inte författat efter hörsägner utan som ögonvittne. Man säger att Paulus avsåg Lukas evangelium, när han skrev enligt mitt evangelium (jämför 2 Tim 2:8; Rom. 2:16). Och Origenes fyller i: Detta av Paulus prisade evangelium har han [Lukas] skrivit för hednakristna. P.g.a. ett sådant apostolicitetskriterium gick det inte under sent 100-tal att lägga nyskrivna texter till Nya Testamentet. I den s.k. Muratoriekanon heter det t.ex. om den mycket omtyckta skriften Hermas Herden, när den förs på tal som en möjlig del av Bibeln: ORIGENES Hermas skrev Herden alldeles nyligen, i vår egen tid, i Rom medan hans bror Pius innehade biskopsstolen i kyrkan i Rom Och därför bör den verkligen läsas; men den får inte läsas offentligt för folket i församlingen, varken som del av profeterna, vilkas antal är komplett, eller som en del av apostlaskrifbibeln helig skrift? 13
terna, för den har kommit till efter deras tid (Muratoriekanon, ca 200 e.kr., i Bruce Metzger, The Canon of the New Testament, Clarendon Press, London 1987). ställe att kyrkans kanon utgörs av samstämmigheten och harmonin mellan lagen och profeterna och det nya förbundet som blivit överlämnat vid Herrens Jesu ankomst. Detta apostolicitetskriterium kompletterades av ett renlärighetskriterium, att Skriften inte kunde innehålla gnostisk eller annan heretisk lära. Utifrån detta kriterium kunde exempelvis det s.k. Petrusevangeliet utmönstras omkring år 200 av biskop Serapion av Antiokia, när frågan ställdes av församlingen om denna text kunde läsas i gudstjänsten. Om Petrusevangeliet, Tomasevangeliet och liknande skrifter som under apostlanamn getts ut av heretikerna skriver Eusebius: Inte en enda av dessa har ansetts värd att nämnas av någon av de lärare som står i den kyrkliga traditionen. De uttrycker sig helt annorlunda än apostlarna. Tanke och tendens avviker helt från verkligt ren lära och det syns tydligt att det är fråga om heretikers påhitt. De bör därför inte ens räknas till de oäkta skrifterna utan förkastas som helt orimliga och gudlösa. (Eusebios kyrkohistoria, Artos. Skellefteå 1995.) I den tidiga kyrkan kom renlärighetskriteriet till uttryck inte minst genom den nära förbindelsen mellan Bibeln och den s.k. trons kanon eller regel, som så småningom blev fixerad i den gamla kyrkans trosbekännelser, den apostoliska och nicaenska. Bibeln och trons kanon/regel var oskiljaktiga för tidiga kyrkofäder som Irenaeus och Clemens av Alexandria; Bibel och trosregel (regula fidei) utgjorde två sidor av en och samma norm. I detta sammanhang skriver Clemens av Alexandria (ca 150 215) på ett Clemens av Alexandria (ca 150 215) hade redan skrivit kommentarer till alla de 27 nytestamentliga Skrifterna. Helig Skrift Heliga namn Som en sorts bekräftelse av denna nära relation mellan den kristna trosbekännelsen (regula fidei) och Bibeln hittar vi huvudorden i bekännelsen markerade i de kristna bibeltexterna. Det handlar närmare bestämt om gudsnamnen Gud, Fadern, Herren, Jesus, Kristus, Sonen samt Anden. Redan i apostolisk tid markerades dessa gudsnamn i de kristna bibelhandskrifterna genom förkortning av gudsnamnet, så att i regel första och sista bokstaven skrevs ut med ett streck över förkortningen. Dessa gudsnamn markerades genomgående på det sättet i de kristna bibelmanuskripten. Markeringarna finns i praktiskt taget alla våra 5 500 nytestamentliga och i de gammaltestamentliga grekiska kristna bibelhandskrifterna. Även i översättningar till andra språk markerades de kristna gudsnamnen, precis som i Lutherbibeln och i våra gamla svenska biblar ända in på 1800-talet, där de två namnen HERren och JEsus markerades med versaler, i såväl Gamla som Nya Testamentet. Dessa markeringar av gudsnamnet kallas bland bibelvetare för nomina sacra eller nomina divina, heliga namn eller gudsnamn. Kopplingen mellan dessa universellt förekommande nomina sacra i kristna bibelhandskrifter och den judiska markeringen av Tetragrammet, JHWH, är tydlig. Intressant nog har de flesta nutida bibelutgivare valt att ha kvar endast den judiska (och kristna) markeringen av Namnet, vanligtvis som Herren i Gamla Testamentet, utan 14 bokedal begrunda 2 2006
stöd i den kristna handskriftstraditionen, där Namnet markeras även i Nya Testamentet. Bibel 2000 väljer dock att konsekvent ta bort alla markeringar av Namnet. Men ett bättre alternativ i framtida bibelutgåvor vore naturligtvis att följa grundtexten, vilket för Nya Testamentet skulle innebära markering av åtminstone Herren, Gud, Jesus, Kristus och Anden, men också av Fadern och Sonen (de två sistnämnda är inte lika konsekvent markerade som de övriga nomina sacra i handskrifterna). Dessa markeringar av nomina sacra skapar en enhetlighet inom bibelkanon. Genom dessa markeringar framträder redan på textplanet ett tydligt Skriftcentrum: Den treenige Guden själv med starkt fokus på Jesus. Guds namn var alltså teologiskt mycket centralt för de tidiga kristna (Matt. 28:19; 1 Kor. 8:6; Fil. 2:9), så centralt att de markeras som de viktigaste Orden i Guds Ord. En skatt den nutida kyrkan låtit ligga i glömska, i vilken Skriften och Namnet den heliga Treenigheten är oskiljbara. Dessa markeringar av nomina sacra skapar en enhetlighet inom bibelkanon. Delsamlingar i NT Större delen av Nya Testamentet nedtecknades sannolikt under andra hälften av första århundradet (de första Paulusbreven skrevs i slutet av 40-talet e.kr.). I början cirkulerade dessa skrifter som mindre samlingar mellan församlingarna. Den första samlingen texter inom Nya Testamentet som avgränsas som en enhet verkar vara Paulusbreven, vilket sker mellan åren 80 och 110 e.kr. Uppenbarelseboken bildar en egen enhet inom Nya Testamentet; denna bok utger sig för att vara helig Skrift när den nedtecknas (Upp. 1:3), och i slutkapitlet hittar vi den s.k. kanoniska formeln, om att inte dra ifrån något eller lägga till något till det som står skrivet (Upp. 22:18 19). Om vi går till evangelierna, så innebär deras vittnesbörd att det egentligen inte finns fler än ett evangelium, det fyrfaldiga, nämligen Evangelium enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Runt år 150 e.kr. verkar det vara omöjligt att lägga något ytterligare evangelium till detta, det fyrfaldiga evangeliet. Tidiga kyrkofäder som Irenaeus (ca 115 202), Clemens och Origenes bekräftar denna kanonavgränsning av evangeliet. Den fjärde delsamlingen i vårt Nya Testamente, den s.k. Praxapostolos, bestående av Apostlagärningarna och de katolska breven kunde under ett par hundra år skilja sig åt mellan olika regioner i den gamla kyrkan. Sammanfattningsvis kan vi säga att en avgränsning har skett av tre av Nya Testamentets fyra delsamlingar runt år 150 e.kr. Mot slutet av 100-talet ges sedan hela vårt Nya Testamente ut som prototyp till den 27-bokskanon som alltsedan dess fått prägla inte bara kyrkohistorien, utan kulturlivet globalt, inte minst som västerlandets stora kod (jfr. The Great Code, Northrop Frye, 1912 1991). Den stora berättelsen Bibeln som vår kulturs stora kod, eller stora berättelse förutsätter Bibeln som en enhet. De olika Skrifterna i Bibeln är utifrån det här synsättet inte så mycket ett bibliotek av böcker som en sammanhållen text. Framställningen av Bibeln som en enhet har ofta utgjort en viktig kristen identitetsmarkör. Just Skrifternas enhet kom att betraktas som en dogm av de tidiga kyrkofäderna. Lagen, profebibeln helig skrift? 15
terna, evangelierna och apostlaskrifterna utgjorde tillsammans de heliga Skrifterna. Gamla och Nya Testamentet bildade en enhet, de två delarna av Bibeln förstods i ljuset av varandra, med Kristus som kärna och stjärna! Och de lästes i gudstjänstens sammanhang. Augustinus ord är vägledande: Nya Testamentet ligger dolt i det Gamla, Gamla Testamentet ligger öppet i det nya. Det finns många sammanhållande band som förenar Bibelns böcker, inte minst de många inombibliska citaten och hänsyftningarna till andra bibeltexter. Även de s.k. nomina sacra förenar de olika bibelböckerna till en enhet. Det faktum att första och sista boken i Nya Testamentet utger sig för att vara helig Skrift, en direkt fortsättning på den gammaltestamentliga uppenbarelsen, skapar också förutsättningar för sammanflätandet av de två skriftsamlingarna, Gamla och Nya Testamentet, till ett enda helt, en enda bok. Bibelns egen verkningshistoria har resulterat i den Bibel vi möter idag. Och som den tyske nytestamentlige forskaren Gerd Theissen påpekat, så utgjorde den tidiga kristendomen redan 70 120 e.kr. en sluten litterär gemenskap (a closed literary fellowship) med de heliga Skrifterna som kärna. När vår tid gärna vill söndra, plocka isär, lägga till och dra ifrån, visar en enkel historisk tillbakablick att med Bibelns historia är det tvärtom. Bibeln är en enhet som håller ihop, men som inte släpper in nya läror eller nya skrifter. Denna sammanbindande kraft visar sig också utåt, mot församlingen, som den tyske, lutherske prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer särskilt understrukit: Det är verkligen bibeltexten som sådan som binder samman hela den kristna församlingen till en enhet. Den försäkrar oss om att vara sammanbundna till en enda familj av bröder och systrar, inte bara med den kristna församlingen i det förgångna och i framtiden, utan med hela den samtida kyrkan. Som sådan har bibeltexten en oerhörd enande, ekumenisk betydelse. (Reflections on the Bible: Human Word and Word of God, Hendrickson, Peabody, MA 2004) Tomas Bokedal Teol. dr, lärare vid Församlingsfakulteten, Göteborg Litteratur i urval: Barton, John, The Spirit and the Letter: Studies in the Biblical Canon, SPCK, London 1997. Beckwith, Roger T., The Old Testament Canon of the New Testament Church and its Background in Early Judaism, Eerdmans, Grand Rapids 1985. Bokedal, Tomas, Bibelläsning i fornkyrkan några reflexioner, i Rune Imberg och Torbjörn Johansson, Nåd och sanning Församlingsfakulteten 10 år, Församlingsförlaget, Göteborg 2003, s. 59 72. Bokedal, Tomas, The Scriptures and the LORD: Formation and Significance of the Christian Biblical Canon. A Study in Text, Ritual and Interpretation, Lunds universitet, Lund 2005. Nymann-Eriksen, Henrik, Bibelens kanon, i Henrik Bartholdy m.fl., Skrift og åbenbaring, Credo Forlag, Köpenhamn 1997, s. 151 170. Hägglund, Bengt, Kanon-frågan i ny belysning, Svensk Pastoraltidskrift, nr 19, 2006, s. 585 588. MacRae, Allan A., Bibeln och kanonfrågan, i Seth Erlandsson (redaktör), Ditt ord är sanning: En Handbok om Bibeln tillägnad David Hedegård, Pro Veritate, Uppsala 1971, s. 56 74. Metzger, Bruce M., The Canon of the New Testament: Its Origin, Development, and Significance, Clarendon Press, Oxford 1987. Odeberg, Hugo, Nya Testamentets kanon. Några data, i Hugo Odeberg, Skriftens studium, inspiration och auktoritet, 2:a omarbetade upplagan, EFS-förlaget, s. 47 57. 16 bokedal begrunda 2 2006