Företagsförvärv och behov av information

Institutionen för handelsrätt Department of Commercial Law Handelsrätt C Uppsats VT 2007 Företagsförvärv och behov av information Författare: Linda Andersson Cecilia Bergqvist Handledare: Kjell Adolfsson

SAMMANFATTNING Företagsförvärv är, i synnerhet för köparen, komplicerade och riskfyllda då varan som förvärvas, det vill säga aktierna och därmed en del av eller ett helt bolag, kan innehålla dolda förpliktelser. Eftersom köparen vill veta vad som förvärvas och undvika osäkerhet, genomför köparen en undersökning av varan så att köpet kan ske på skäliga villkor. Under vissa förutsättningar kan köparen förlora sin rätt att åberopa att det föreligger ett fel i varan om köparen inte utfört en sådan undersökning. Köparen får heller inte åberopa vad han måste antas ha känt till vid köpet, i sådana fall föreligger inget fel i köprättslig mening. I ett avtalsförhållande innehar säljare och köpare oftast olika kunskaper om varan eller om köpets alla omständigheter, Köplagen (1990: 931) utgår ifrån att det ska finnas en ömsesidig lojalitet mellan avtalsparterna. En missvisande uppgift som lämnats före köpet och som inverkat på köparens beslut kan således komma att aktualisera ett ansvar för fel för säljaren. Vid företagsköp är omständigheterna dock ofta sådana att VD, och inte säljaren själv, tillhandahåller information till köparen. Med ett fiktivt fall som underlag ställs frågan huruvida säljaren kan anses ha agerat illojalt mot köparen. Vid företagsförvärv där informationen kommer från bolagets VD är det viktigt att utreda om köparen på eget initiativ eller på anmodan av säljaren har fått informationen av VD. Detta kan vara avgörande för frågan om VD agerar med säljaren som huvudman eller med bolaget som huvudman i situationer då säljaren ej är bunden av den lämnade informationen upphör köparens möjligheter till köprättsliga påföljder. Således bör köparen se till att, efter att eventuella problemområden har identifierats, föra in säljarens utfästelser om dessa i avtalet som då får karaktären av garanti. Om säljaren inte anser sig kunna lämna någon garanti, ligger det i köparens eget intresse att undersöka dessa förhållanden närmare och att se till att allt som rimligen kan regleras i avtal också tas in i avtalet om företagsförvärv. 2

FÖRKORTNINGAR AD Arbetsdomstolen ABL Aktiebolagslag (2005:551) AvtL Lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (1915:218) BrB Brottsbalken (SFS 1962:700) Gamla KöpL Köplag (1905:38) HD JT Högsta domstolen Juridisk tidskrift KöpL Köplag (1990:931) LAS Lag om anställningsskydd (1982:80) NJA Prop. SkbrL SvJT VD Nytt juridiskt arkiv Regeringens proposition Lag (1936: 81) om skuldebrev Svensk Juristtidning Verkställande direktör 3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING...5 1.1 Problematisering...5 1.2 Syfte...6 1.3 Avgränsning...6 1.4 Metod...6 1.5 Förtydliganden av begrepp...6 2. FIKTIVT FALL...7 3. TILLÄMPLIG LAG...9 3.1 Köpets karaktär...9 3.2 Tillämplig lag vid företagsköp...9 3.3 Avtalsrekvisit och tolkning av avtal...10 4. LOJALITETSPLIKT...12 4.1 Begreppet lojalitetsplikt...12 4.2 Lojalitetsplikt inom anställningsförhållande...13 4.3 Sammanfattning utifrån fiktivt fall...14 5. KÖPARENS ÅLIGGANDEN...14 5.1 Allmänt om köparens åligganden...14 5.2 Köparens undersökning vid företagsförvärv...16 5.3 Sammanfattning utifrån fiktivt fall...17 6. SÄLJARENS FELANSVAR...17 6.1 Allmänt om åligganden och fel...17 6.2 Upplysningsplikt...19 6.3 Säljarens garantier och utfästelser...20 6.4 Sammanfattning utifrån fiktivt fall...22 7. DISKUSSION...23 7.1 Konsekvenser av det fiktiva fallet...23 7.2 Diskussion om lojalitetsplikten...25 7.3 Att undvika konsekvenserna av det fiktiva fallet....25 8. SLUTSATS...27 9. LITTERATURFÖRTECKNING...28 4

1. INLEDNING 1.1 Problematisering Det finns många anledningar till att företag förvärvas: det kan handla om verksamhetsexpansion eller att köparen vill ge sig in i en ny bransch som lockar. Syftet med köpet kan även vara att förvärva någon särskilt värdefull tillgång som finns i bolaget. Själva transaktionen sker genom att köparen förvärvar alla eller en del av bolagets aktier, och genom förvärvet byter den juridiska personen som bolaget utgör ägare, men behåller även i framtiden sina rättigheter och skyldigheter. Gemensamt för alla företagsförvärv är att de, i synnerhet för köparen är komplicerade och riskfyllda. Då köparen vill veta vad det är han förvärvar och undvika osäkerhet, genomför denne en undersökning av varan före köpets genomförande. Syftet, eller syftena, med en sådan undersökning beror logiskt sett på det specifika fallet men gemensamt för de flesta torde vara att tillgodogöra sig kunskap om bolagets beskaffenhet så att köpet kan ske på skäliga villkor. Förutom att avgöra bolagets ekonomiska värde vill köparen bl.a. kunna identifiera eventuella problem som kan tänkas inverka på företagets fortsatta verksamhet, bland annat aktiernas värdeutveckling och lönsamheten. Om köparen genomför en undersökning av varan (bolaget), men något i avtalet eller i varans beskaffenhet efter köpet visar sig inte stämma överens med vad köparen hade fog att anta, kan köparen göra gällande fel enligt köplagen. Detta gäller även vid situationer då varan inte stämmer överens med uppgifter säljaren lämnat före köpet, och då köparen inte hade fog att anta att det skulle föreligga andra omständigheter än enligt de uppgifter säljaren lämnat. En uppgift som givit köparen ett oriktigt men befogat antagande är felgrundande enligt köplagen. Definitionen av fel i varan ligger således i skillnaden mellan vad köparen med fog kunnat anta om varan, och varans faktiska beskaffenhet. En missvisande uppgift som lämnats före köpet och som inverkat på köparens beslut kan därmed komma att aktualisera säljarens felansvar. I de fall köparen försummar sin undersökning kan det få till följd att köparen förlorar sin rätt att göra påföljder gällande om varan inte motsvarar hans förväntningar. De fel som köparen upptäckt eller bort upptäcka kan endast göras gällande då säljaren agerat svekligt eller handlat i strid mot tro och heder enligt avtalslagen. Det är svårt att fastställa vart gränsen går mellan köparens ansvar att själv undersöka varans beskaffenhet, och säljarens ansvar för att den förvärvade varan motsvarar köparens förväntningar. Det är inte ovanligt att köparen efter köpets genomförande blir uppmärksam på omständigheter som skulle ha haft inverkan på beslutsunderlaget. Köparen är således beroende av att den information han får tillgång till är korrekt, och att inga väsentliga omständigheter undanhålls. I viss mån kan köparen förlita sig på den allmänna rättsgrundsatsen att lojalitetsplikt gäller mellan avtalsparterna, innebärande att både säljare och köpare försöker att så långt det är möjligt att ta hänsyn även till motpartens vilja. Det händer dock att tillförlitligheten sviktar i den information som samlas in och studeras. Det uppstår ett viktigt problem då den som köper en vara, i detta fall ett bolag, inte har eller får tillgång till den information som behövs för att få ett korrekt beslutsunderlag. Vid företagsköp är omständigheterna dessutom ofta sådana att VD, och inte säljaren själv, tillhandahåller information till köparen. Hur bör informationen värderas i ett sådant fall? Informationens karaktär är ju icke desto mindre ett viktigt underlag till företagsbesiktning. Vad händer om en företrädare för säljaren undanhåller information som är av vikt för köparen? 5

Således bör följande besvaras: då varans beskaffenhet inte överrensstämmer med köparens förväntningar, på vilken rättslig grund, om sådan finns, kan köparen göra gällande påföljder gentemot en ovetande säljare? Och kan en köpare försäkra sig om att få ett korrekt beslutsunderlag, och därmed skydda sig mot att varan inte motsvarar hans förväntningar? 1.2 Syfte Syftet med uppsatsen är att med ett fiktivt fall som underlag undersöka de köprättsliga skillnader i säljarens felansvar som aktualiseras i de fall han är bunden av VD:s agerande eller undanhållande av information, respektive i de fall han inte är det. Vidare avser vi att diskutera hur en köpare i största möjliga mån kan försäkra sig om att en oönskad omständighet i varan inte identifieras först efter att ett avtal ingåtts. 1.3 Avgränsning Ingen redogörelse kommer att ske för aspekter utöver de avtalsrättsliga och köprättsliga som kan aktualiseras i samband med ett företagsköp där samtliga aktier förvärvas. Således kommer vi inte att behandla så kallade inkråmsförvärv. Vidare kommer vi inte att beröra exempelvis inskränkningar i rätten att överlåta ett bolag och arbetstagares rättigheter och skyldigheter i anställningsförhållanden enligt LAS. Den överlåtelse som avses i det fiktiva fallet, och som kommer att bli föremål för analys i uppsatsen avser en aktieöverlåtelse där köparen mot köpeskilling erhållit bolagets samtliga aktier. Vidare avgränsar vi oss till att endast diskutera de omständigheter som blir aktuella i det fiktiva fallet. Vi kommer således inte att diskutera alla situationer och områden som kan komma att vara intressanta för företagsförvärv i generell mening. Med företag förstås här den bolagsform som avses i ABL. 1.4 Metod I uppsatsen används en rättsdogmatisk metod där lagstiftning, praxis, förarbeten och doktrin har studerats. Företagsförvärv är komplexa av sin natur och därmed svåra att tolka och analysera utifrån gällande rätt. Det finns inte heller några lagstadgade regler som tar sikte på just företagsförvärv, och komplexiteten leder till att rättsläget, och därmed informationen kring ämnet, är svårbearbetad. Vi har valt att i stor utsträckning behandla den ansenliga doktrin som finns kring köprätten och ämnet företagsförvärv. Då en stor del av doktrinen är äldre och ofta av mera generell karaktär har vi även använt oss av ett flertal artiklar från väletablerade juridiska tidskrifter. Vid de tillfällen vi identifierat meningsskiljaktigheter i doktrinen, har vi möjlig mån försökt belysa de olika aspekter som förekommit. 1.5 Förtydliganden av begrepp I uppsatsen har vi i möjlig mån använt olika begynnelsebokstäver för att förtydliga distinktionen mellan det fiktiva fallet och annan teori. När det fiktiva fallet diskuteras skrivs Köpare, Säljare och Ägare med versaler. Gällande köpare, säljare och ägare i annan mening än det fiktiva fallet används gemener. När vi talar om varan som köps och säljs i det fiktiva fallet används namnet Bolaget. 6

2. FIKTIVT FALL AB Fin Hud (i fortsättningen Bolaget) saluför hudvårdsprodukter till kvinnor och män som strävar efter persikoliknande hy. Alla produkter som saluförs av Bolaget bygger på samma substans, som Bolagets grundare Ägaren själv har forskat fram i ett litet laboratorium. Substansen blandades med ett flertal andra ämnen för att skapa en kräm, som under fem veckor testades av försökspersoner bestående av vänner och bekanta. Dessa upplevde att resultatet efter användningen var mycket positivt varpå Bolaget bildades. Ägaren har intressen på annat håll och är därför själv inte aktiv i företagets dagliga verksamhet. Ägaren är ensam ägare till Bolaget. Bolaget har efter ett år tjugo anställda varav de flesta arbetar som säljare på olika platser i Sverige. På kontoret sitter VD, en personalchef, en ekonomiansvarig, en ekonomiassistent samt tre personer på marknadsavdelningen. Sortimentet består efter ett år på marknaden av både dag- och nattkrämer samt det storsäljande läppbalsamet, tillika Bolagets flaggskepp, Novea, som innehåller en hög koncentration av den verksamma substansen. Marknaden för hudvårdsprodukter av detta slag bedöms i dagsläget vara mycket god, om än konkurrensutsatt. Bolaget har efter bara ett år redovisat en hög vinst i förhållande till sin blygsamma storlek. Bolaget har sedan starten tillhandahållit en e-postadress dit kunder kan skicka synpunkter eller frågor om produkterna. Frågorna som kommer in är av varierande karaktär; vilka återförsäljare Bolaget använder sig av, produkternas pris och ibland frågor om produkternas innehåll. Den skiftande karaktären gör att frågorna bör besvaras av den person som har bäst kunskap på det aktuella området. Då VD bestämt sig för att det i en allsidig företagsledares uppgifter även ingår att ha uppsikt över konsumenternas synpunkter, har hon gjort till sin uppgift att varje morgon snabbt titta igenom e-postens inkorg och därefter vidarebefordra e- postmeddelandet till den person på företaget som kan tänkas ha ett svar på frågan. Därmed får VD själv tid att ögna igenom konsumenternas brev. Redan från början inkom det ofta brev utan frågor, men med positiv respons från kunder, något som gjorde VD stolt. Allmänna synpunkter har lästs av VD men vanligtvis inte vidarebefordrats. Vid vissa tillfällen har VD dock ämnat sprida uppmuntran bland Bolagets medarbetare och därför skickat ut något extra positivt kundbrev till alla medarbetare samtidigt. Den positiva responsen från kunder har knappast minskat med tiden, utan ökar istället i takt med antalet nya kunder som hela tiden stiger. Under det senaste halvåret har VD uppmärksammat att även en del oroväckande klagomål inkommit till företagets e-postadress. Breven, som alla handlar om samma sak, har inte räknats, men det rör sig uppskattningsvis om åtminstone fem till tio stycken om dagen. Det verkar vara så illa att kunder som använt företagets produkter, i första hand storsäljaren Novea, i tre månader eller mer fått problem med kliande, fula munsår och eksem. Hittills har VD svarat avsändarna och beklagat, men menat att kunden förmodligen bara är överkänslig mot någon ingrediens i Novea. Inombords börjar VD dock bli orolig då det förefaller vara obekvämt vanligt att denna biverkning uppstår. För en tid sedan bestämde Ägaren att Bolaget skulle säljas till företaget Skönhetsexperten AB (i fortsättningen Köparen). Den senare hade då gett ett bud som Ägaren till Bolaget inte kunde motstå. VD blir lättad då hon inser att köpet kommer att medföra mycket positiv publicitet i media, och förmodligen locka till sig nya kunder. 7

Före köpet har Köparen givetvis kalkylerat de sedvanliga risker som finns vid ett företagsförvärv. För att komma fram till vad Bolaget kunde vara värt har Köparen genom sina revisorer även gjort en värdering av Bolaget. I inledningsskedet bestod värderingen av att endast göra en indikativ värdebedömning. Vid denna framkom att det fanns skäl för Köparen att försöka genomföra transaktionen. En avsiktsförklaring skrevs där parterna uttryckte en samstämmig vilja att få till stånd ett verkligt avtal vid en senare tidpunkt. Därefter genomförde Köparen en företagsbesiktning, en mer ingående undersökning på basis av den informationsöverföring från Säljaren och Bolaget som skett i samband med förhandlingarna och företagsbesiktningen. Information om Bolaget lämnades av Bolagets VD. Det har handlat om finansiell information såsom Bolagets redovisning, information om befintliga rättigheter för substanser i Bolagets produkter, aktuella avtal, information om Bolagets kontorsfastighet samt personal. VD har lämnat ut den information som begärts. Köparen frågade vid ett tillfälle specifikt om Bolagets kundnöjdhet. VD uttryckte tydligt att kundnöjdheten var mycket god och gav Köparen exempel på väl utvalda e-postmeddelanden från kunderna. Under hela processen har VD inte med ett ord nämnt de brev från missnöjda kunder som inkommit i en strid ström. Resultatet av Köparens undersökning är, utöver en hel del nya kunskaper om Bolaget, att Bolaget har stor tillväxtpotential och att köpet bör genomföras, vilket också sker. VD för det tidigare Bolaget sitter kvar på sin post. Sex månader efter köpets genomförande (i februari 2007) upptäcker den nya ägaren (tidigare Köparen) att ett antal kunder är missnöjda med Bolagets produkter. Kunder har gått ut i media och uppgett att de fått eksem och utslag av produkterna och framför allt har många fått munsår av läppbalsamet Novea. Då en kvällstidningsreporter gör en grundligare research visar det sig att missnöjda kunder finns överallt! En del uppger till och med att de påpekat detta för Bolaget redan för ett år sedan. Då den nya ägaren und ersöker Bolagets kundkorrespondens (epost) upptäcks ett stort antal meddelanden där Bolaget mycket riktigt görs uppmärksamt på problemet. Bolagets VD har således haft kännedom om produkternas biverkning före köpet och under hela tidsförloppet då Köparens undersökning och värdering genomfördes. Den nya ägaren menar att detta är skandal, och att om informationen kommit fram i ljuset i ett tidigare skede hade man resonerat helt annorlunda i fråga om Bolagets värde vid köpet; köpeskillingen varit betydligt lägre, och köpet hade kanske inte ens genomförts! 8

3. TILLÄMPLIG LAG 3.1 Köpets karaktär Inledningsvis bör det definieras vad som avses med varan som förvärvas vid aktieköp. Vid tillfällen då varan består av ett företags alla aktier eller en del av dessa benämns köpet aktieöverlåtelse. En sådan innebär att den juridiska person som företaget utgör byter ägare, 1 men att den juridiska personen jämväl i framtiden behåller sina rättigheter och skyldigheter. Vid ett sådant förvärv utgör varan inte enbart aktier i den bemärkelsen att aktierna är värdepapper, utan även verksamheten som sådan ingår. Trots att det gäller en vara av sådan komplicerad karaktär krävs för ett sådant köpeavtal inte mer än att de vanliga avtalsrekvisiten 2 ska vara uppfyllda. Vidare är det viktigt att definiera vilka som utgör avtalsparterna vid ett företagsförvärv, det vill säga köpare och säljare. Köpare och säljare kan vara juridiska eller fysiska personer. Det innebär att både privatpersoner och företag kan sälja och köpa företag. Det är dock angeläget att poängtera att endast ägaren till aktierna, och ingen annan, utgör säljande part. Det kan därmed vara viktigt att notera att företaget eller bolaget som sådant endast är objekt eller vara och ingen avtalspart. Aktieöverlåtelsen är i synnerhet för köparen förenad med en betydande risk då köpeobjektet kan innehålla dolda förpliktelser som köparen inte kände till innan köpets genomförande. Köparens undersökning av varan före köpet spelar därför en central roll i de fall beskaffenheten av det som förvärvats visar sig vara annorlunda mot vad köparen först trodde. 3.2 Tillämplig lag vid företagsköp En aktie utgör lös egendom enligt 1 KöpL som traditionellt varit den lag som tillämpats även på företagsöverlåtelser. En analog tillämpning av SkbrL har varit föremål för diskussion men idag råder det enighet i doktrinen att köplagen är den lag som tillämpas på företagsförvärv. I NJA 1976 s 431, fråga om överlåtelse av samtliga aktier i ett byggbolag, slog HD fast att köplagen är tillämplig på preskriptions- och reklamationsregler, åtminstone då förvärvet gäller samtliga aktier. Domen har lett till att köplagen har ansetts vara tillämplig på hela köpet. I de fall som varit föremål för prövning har förhållandena även varit sådan att i princip alla aktier överlåtits av en enda säljare. 3 Köplagen reglerar köp av lös egendom som sker mellan näringsidkare eller mellan privatpersoner. Lagen är dispositiv och i köpeavtalet finns möjlighet för parterna att till stor del själva reglera sina inbördes förhållanden, något som ofta innebär att de i praktiken frångår en del av köplagens regler. Att själva upprätta ett detaljerat avtal är att föredra för båda avtalsparterna då de vill kunna förutse och beräkna den ekonomiska risk som uppstår i samband med köpet. I köplagen slås således fast att dess regler endast är tillämpliga om inte annat följer av avtalet, praxis som har utvecklats mellan parterna, handelsbruk eller annan sedvänja (3 ). Det är följaktligen inte bara vad som är uttryckligen avtalat som har företräde framför reglerna i köplagen. 4 Köplagen reglerar vid vilken tidpunkt en vara ska avlämnas, vem av säljaren och köparen som står risken för att varan förstörs, samt vilka krav som kan ställas på varans 1 Sevenius Företagsförvärv en introduktion s 139 2 Se avsnitt 3.3 3 Johansson s 82 4 Karnov lagkommentar till Köplagen 9

beskaffenhet. I 17-21 återfinns detaljerade bestämmelser om när en vara ska anses vara behäftad med fel. Felbegreppet preciseras genom att varan enligt 17 ska stämma överens med vad som följer av avtalet, 5 och även med det ändamål till vilket varan används i allmänhet på marknaden eller i ett enskilt fall. 6 Varan ska i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet. Avviker varan från något av detta ska den anses vara behäftad med fel, och likaså om den i något annat avseende inte stämmer överens med vad köparen med fog kunnat förutsätta. I 18 återfinns säljarens felansvar för de fall att varan inte överensstämmer med uppgifter i samband med marknadsföringen som säljaren lämnat före köpet, om den lämnade uppgiften inverkat på köpet. Uppgiften ska gälla varans utseende eller användning. Säljaren blir även ansvarig för uppgifter som lämnats i marknadsföringshänseende av säljaren själv, annan i tidigare säljled eller för säljarens räkning under förutsättning att säljaren känt till eller bort känna till uppgiften (18 2 st. KöpL). Köplagen reglerar även då en vara sålts i befintligt skick (19 ). En sådan friskrivning är dock inte fullständig. Skulle köpeobjektet inte överensstämma med de uppgifter säljaren lämnat om varan kan den trots friskrivningen, befintligt skick, komma att anses som felaktig. Köparen i sin tur bör undersöka varan före köpet, eftersom sådant som bör ha upptäckts vid en undersökning inte får åberopas som fel (20 ). Rekvisitet för 20 ligger således i upptäckbarheten och blir bara tillämplig i de fall då säljaren inte har gjort någon utfästelse gällande. Inte heller omständigheter som köparen måste antas ha känt till vid tiden för köpeavtalet kan åberopas som fel. Enligt 21 måste felet ha funnits redan vid tidpunkten för köpet om säljaren ska kunna göras ansvarig. Frågan om varan är felaktig ska bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet vid tidpunkten då risken för varan gick över på köparen. Säljaren svarar för fel som funnits vid tidpunkten för köpet. Köplagen innehåller således utförliga och omfattande regler om felansvaret i fråga om varans beskaffenhet. Även avtalslagen är aktuell i det fall att säljaren har agerat svekligt enligt 30 eller i strid mot tro och heder enligt 33. 3.3 Avtalsrekvisit och tolkning av avtal Som tidigare nämnts skall varan som förvärvas stämma överens med avtalet enligt 17 KöpL. För att tolka innehållet i ett avtal så måste först fastställas om ett avtal har kommit till stånd. Ett avtal sluts traditionellt sett genom utväxling av anbud och accept av samstämmigt innehåll. 7 I den svenska avtalsrätten tillskrivs både muntliga och skriftliga överenskommelser samma rättsliga giltighet, med undantag för de formalavtal som ska vara skriftliga enligt lag. 8 Det finns ett antal rekvisit för att ett avtal ska anses föreligga. Som exempel kan nämnas rättslig handlingsförmåga, att avtalet är en uttryckt rättshandling och att det uppfyller formkraven. Om några särskilda formkrav inte föreligger, kommer ömsesidiga avtal till stånd genom överensstämmande viljeförklaringar. 9 5 Se mer om avtal i stycke 3.3 6 Hellner & Ramberg,, s 28 7 Adlercreutz s 47 8 Adlercreutz s 47 9 Ramberg Allmän avtalsrätt s 45 10

Vid tillfällen då parterna är oense om vad som har avtalats måste avtalet tolkas för att fastställa innehållet. Parterna kan vara oeniga om ordalydelsen, de kan ha haft olika avsikter med avtalet, vilket gör tolkning nödvändig. Generellt saknas lagbestämmelser för tolkningsregler som styr situationer när parterna är oeniga. Den aspekt som behandlas i avtalslagen är att i visst fall ska avtalet komma till stånd enligt lydelsen i accepten där den som angav svaret ansåg det överensstämma med anbudet och mottagaren måste ha insett detta. Om så är fallet åligger det denne om han icke vill godtaga accepten, att utan oskäligt uppehåll meddela detta. Underlåter han att göra det ska avtal i enlighet med acceptens innehåll anses ha kommit till stånd (6 2 st. AvtL). Detta ger uttryck för avtalslagens passivitetsregel. Det finns likväl fall då den som lämnat en felaktig viljeförklaring inte är bunden av innehållet eftersom mottagaren borde ha insett att det skett ett misstag. Regler om förklaringsmisstag återfinns i 32 1 st. AvtL. Olika tolkningsmetoder studerar avtalet med olika glasögon. Det finns åtskilliga varianter och uppdelningar av metoder, följaktligen är de metoder vi kommer att beskriva inte avsedda att ge en fullständig bild av dem alla. Exempelvis finns språkinriktad metod, objektiv metod och subjektiv metod. Dessutom finns tolkningsregler som spelar en stor roll inom avtalsrätten. Två tolkningsregler är mer framstående än andra, nämligen oklarhetsregeln och minimumregeln. Dessa används som en sista utväg i de fall olika metoder inte gett tillräcklig vägledning. 10 Ramberg 11 fastställer att domstolar använder olika metoder vid avtalstolkning, beroende på förhållandena i det enskilda fallet. Detta torde tyda på att ingen metod är komplett utan de kan användas till viss del eller i kombination med varandra. De språkinriktade metoderna kan huvudsak delas upp i två delar; dels extensiv tolkning dels restriktiv tolkning. För båda gäller att de är applicerbara på skriftliga avtal. Tolkningsmetoderna blir inte oväntat problematiska vid muntliga avtal. Den förstnämnda tolkningsmodellen går i stora drag ut på att tolka språket brett. Om det i avtalet står att styrelsen ansvarar för uppgifternas riktighet kan också sådan person som har motsvarande ställning eller är att anse som styrelsens företrädare anses falla under denna avtalslydelse. En restriktiv tolkning är däremot mer snäv. Ovannämnda exempel skulle med en sådan tolkning endast gälla styrelsen då detta är vad som är bokstavligen stadgat i avtalet. Syftet med tolkningen är att den som inte har skrivit avtalet skall skyddas från oförutsedda villkor. Tolkning med objektiv metod visar att om det inte kan fastställas vad parterna hade för avsikt vid avtalets ingående, så ska avtalet tolkas med utgångspunkt i avtalets lydelse. 12 Det vill säga hur en utomstående part uppfattar avtalet. De objektiva metoderna kan också förklaras med att de koncentrerar sig på de medvetna förutsättningarna vid avtalsingående. 13 När tolkning sker utifrån omedvetna förutsättningar talas det om subjektiva tolkningsmetoder. 14 Konstaterandet av rättshandlingens innehåll samt dess verkningar ska enligt de subjektiva metoderna vara vad parterna avsett med avtalet. 15 Av betydelse vid fastställandet av den gemensamma partsviljan är hur parterna har handlat i tidigare liknande avtal sinsemellan. Parternas avsikt vid avtalsslutet är således vad som motsvarar avtalets innehåll även om detta inte har kunnat komma till uttryck i avtalets lydelse. 16 10 Ramberg Allmän avtalsrätt s 147 11 Ramberg Allmän avtalsrätt s 149 12 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement s 41 13 Fohlin s 25 14 Fohlin s 25 15 Ramberg Allmän avtalsrätt s 159 16 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement s 41 11

Tolkningsregler kan fylla en funktion i de fall tolkningsmetoderna inte ger tillfredställande hjälp. Den avtalsrättsliga oklarhetsregeln har till exempel mycket gamla anor. Det finns kopplingar till regeln i romersk rätt (Contra proferentum). 17 Regeln nämns även i förarbetena till 36 AvtL som säger att ett avtalsvillkor vid tveksamma fall ska tolkas till nackdel för den som har formulerat det. 18 Traditionellt sett har oklarhetsregeln ansetts innebära att ett avtal eller en viljeförklaring i omtvistade fall ska tolkas till nackdel för den som har författat texten eller på annat sätt infört den i avtalet. 19 Anledningen till ett sådant tolkningssätt är att den som formulerat avtalet i vart fall haft störst möjlighet att undvika eller förhindra oklarheter. 20 En annan regel, som kan sägas vara en precisering av regeln om att den som påstår avtal har bevisbördan härför, är minimumregeln. Regeln innebär att ett otydligt avtal bör tolkas så att det medför det minst betungande resultatet för den förpliktade parten. 21 Almén menar att denna högre princip bland annat kommer till uttryck i svensk lag genom Gamla köplagens 13 (motsvarande 9 2st KöpL.). I 13 Gamla KöpL ges säljaren rätt att sätta tid för avlämning av gods om detta inte närmare bestämts av båda parter. Detta anser Almén vara ett uttryck för att säljaren, som den förpliktade parten, har rätt till det minst betungande resultatet av avtalet vid oklarheter. 22 Således är minimumregeln på samma sätt som oklarhetsregeln endast tillämpbar om det förekommer oklarheter. 4. LOJALITETSPLIKT 4.1 Begreppet lojalitetsplikt Lojalitetsplikten är inte en plikt i rättslig bemärkelse, men den anses trots detta gälla som en allmän rättsgrund. 23 I avtalsförhållandet anses därför att parterna har en plikt att vara lojala mot varandra och att tillvarata varandras intressen under avtalstiden i den mån det är möjligt, och att parterna inte får hävda sina egna intressen till förfång för varandra. Den svenska köplagen utgår därför ifrån att det ska finnas en ömsesidig lojalitet mellan avtalsparterna. 24 I ett avtalsförhållande innehar säljare och köpare oftast olika kunskaper om varan eller om köpets alla omständigheter, och det ska med hänsyn till detta inte vara möjligt att göra en lönsam affär genom att handla illojalt eller att utnyttja okunskapen hos sin avtalspart. Innebörden av lojalitetsplikten verkar vara svår att generalisera, och beror dels på vilket rättsförhållande parterna har till varandra, dels på den enskilda situationen. Lojalitetsplikten får anses omfatta skyldigheten att informera om och klargöra vissa förhållanden som har betydelse för frågan om på vilka villkor avtal kan komma till stånd. Utöver upplysningsplikten omfattas i vissa fall även klargörandeplikt, tillsynsplikt, vårdplikt, omsorgsplikt samt tystnadsplikt. 25 Frågan är i vilken utsträckning en part måste beakta avtalspartens intressen. Generellt gäller att ett långvarigt avtalsförhållande kräver en mer långtgående lojalitet än vid korta och tillfälliga 17 Nationalencyklopedin, sökord: oklarhetsregeln 18 Prop. 1975/76:81 s 116 19 Lehrberg, Avtalstolkning s 141 20 Fohlin, s 120 21 Ramberg Allmän avtalsrätt s 173 22 Almén, s 130 23 Nicander, s 31 24 Prop 1988/89:76 s 23 25 Nicander s 32 12

avtalsrelationer 26, men det saknas ofta en tydlig gräns för vad som är illojalt handlande. Till exempel kan det vara svårt att avgöra i vilken utsträckning en säljare eller köpare måste ta hänsyn till sin avtalsparts intressen även om det sker på dennes egen bekostnad, eller om en underlåten upplysning är en del av en förhandlingstaktik eller ett illojalt beteende. 27 Graden av lojalitet får bedömas mot bakgrund av den avtalstyp som kan komma i fråga, parternas nytta av och skäl för att ingå avtalet, deras förväntningar på medkontrahentens prestation enligt avtalet samt de åtgärder de vidtagit och de kostnader de ådragit sig med anledning av avtalet. 28 I NJA 1991 nr 808 fastställde HD att när en avtalspart känner till att avtalsobjektet är sämre än vad motparten förutsätter, har förstnämnda avtalsparten en skyldighet att tydligt klargöra för motparten hur saken ligger till. En säljare kan alltså inte utan vidare låta köparen fullfölja köpet i det fall säljaren vet att köparens beslutsgrunder är felaktiga. 4.2 Lojalitetsplikt inom anställningsförhållande I ett anställningsförhållande innebär lojalitetsplikten att arbetstagaren är skyldig tillgodose arbetsgivarens intressen och att sätta dennes intressen framför sina egna. Lojalitetsplikten innebär vidare att den anställde i viss mån är skyldig att självmant upplysa sin arbetsgivare om viktiga förhållanden, samt att ta hänsyn till viss tystnadsplikt. Upplysningsplikten kan till exempel gälla större förändringar i organisationen eller förändrade förhållanden som kan skada arbetsgivaren; störningar i arbetsprocessen, fel på råvaror eller verktyg. 29 I anställningsförhållandet är kravet på lojalitet ensidigt då det inte finns något motsvarande för arbetsgivaren. Lojalitetsplikt i anställningsförhållandet kan vara olika långtgående beroende på till exempel branschförhållanden, de aktuella uppgifternas art eller arbetstagarens ställning inom företaget. AD har fastslagit att en arbetsgivare har rätt att ställa höga lojalitetskrav på en arbetstagare på grund av dennes ställning i företaget. 30 Krav på lojalitet är därav större på de personer som är anställda som ledande befattningshavare, och som har en förtroendeställning. 31 Ett brott mot lojalitetsplikten kan utgöra avtalsbrott och därmed saklig grund för uppsägning eller avskedande, 32 och i vissa fall även straffbar handling enligt BrB; bedrägeri eller trolöshet mot huvudman är några av dessa brott. Ett kriterium för att arbetstagaren ska anses bryta mot anställningsavtalet är att arbetstagarens verksamhet syftar till att skada arbetsgivaren, och att det åtminstone föreligger risk för att skada kan uppstå. 33 I AD 2004 nr 90 behandlades frågan om huruvida en VD hade handlat illojalt mot sin arbetsgivare, det vill säga bolaget, och om det därmed fanns skäl att häva anställningsförhållandet. VD hade under en undersökning av det bolag denne företrädde, inte lämnat ytterligare uppgifter till köparen än de uppgifter köparen frågade efter. AD kunde inte finna att VD hade en mer långtgående informationsskyldighet än så, och att VD därmed inte kunde anses ha förfarit illojalt mot bolaget. Vad som indirekt framkommer av fallet AD 2004 nr 90 är att lojalitetsplikt för VD gäller mellan VD och bolaget. Följaktligen är det endast i detta förhållande lojalitetsplikten har rättslig 26 Nicander s 33 27 Hultmark s 701 28 Nicander s 35 29 Nicander s 39 30 AD 1982 nr 110 s. 901 31 Nicander s 38 32 Nicander s 41 33 AD 1980 nr 82 13

relevans. Bolaget kan komma att angripa en illojal VD och kräva skadestånd. Emellertid finns ingen lojalitetsplikt mellan VD och bolagets ägare. 4.3 Sammanfattning utifrån fiktivt fall I det fiktiva fallet har VD undanhållit sådan information som är att anse som relevant för Köparen. Visserligen kan ett sådant agerande anses som illojalt, men då VD inte är part i avtalet går det inte att tala om någon lojalitetsplikt i förhållandet mellan VD och Köparen. Detta illustreras i nedanstående bild. Figur1.Lojalitetsplikt mellan parter Källa: Egen Frågan är i så fall om VD kan anses ha uppträtt illojalt mot Bolaget. Detta skulle kunna vara fallet då de två kriterierna för illojalt uppträdande möjligen är uppfyllda: VD:s handling skulle kunna syfta till att skada Bolaget, och det finns risk för skada. VD:s illojalitet kan endast påverka den juridiska personen Bolaget, och är därmed inte intressant i rättsförhållandet mellan Köparen och Säljaren. Bolaget har möjligheten att, på samma sätt som i AD 2004 s 90 angripa VD och kräva skadestånd på grund att denne uppträtt illojalt. Med det fiktiva fallet som underlag blir frågan huruvida Säljaren kan anses ha agerat illojalt mot Köparen. 5. KÖPARENS ÅLIGGANDEN 5.1 Allmänt om köparens åligganden Tidigare i uppsatsen har konstaterats att varan vid ett företagsförvärv inte enbart kan fastställas till de aktier köpet innebär, utan vad som egentligen överlåts är bolagets substans. Denna är i sin tur beroende av värdet och omständigheter i bolaget. Det är följaktligen genom undersökning av bolaget som köparen kan värdera och studera varan. Köparens så kallade undersökningsplikt 14

återfinns i 20 KöpL. Regeln innebär inte någon plikt i egentlig mening, utan medför att köparen under vissa förutsättningar kan förlora sin rätt att åberopa fel i varan om han inte utfört någon undersökning. Regelns första stycke uttrycker vad som kan förefalla självklart; köparen kan inte åberopa som fel en omständighet köparen hade kännedom om vid tidpunkten för köpets genomförande. En sådan omständighet utgjorde nämligen en del av köparens beslutsunderlag. Säljarens felansvar utsläcks alltså om köparen faktiskt haft kännedom om omständigheten. 34 I syfte att åstadkomma en minskad bevisbörda stadgas emellertid att det räcker med att köparen "måste antas ha känt till" det förhållande som rådde. Att köparen skulle ha skyldigheter i samband med ett företagsförvärv är egentligen missvisande; en undersökning sker i köparens eget intresse och är inte en skyldighet gentemot säljaren. Anledningen till att köparen genomför en undersökning är således att denne önskar få fördjupade kunskaper och information om varan som förvärvas. En undersökning kan också uppfylla en av köplagens uppställda rekvisit, nämligen upptäckbarhetsrekvisitet enligt 20 KöpL. Köplagens utgångspunkt är att köparen inte har någon egentlig undersökningsplikt före köpet. Det antas istället att varan är felfri, 35 och att köparen inte har någon undersökningsskyldighet för omständigheter som säljaren ansvarar för. Om säljaren däremot uppmanar till en undersökning av varan riskerar köparen att förlora rätten att åberopa sådana brister i varan såsom fel, vilka köparen skulle ha upptäckt vid en av säljaren uppmanad undersökning. Samma princip gäller då köparen frivilligt, utan uppmaning, utför en undersökning av varan. Köparen förlorar då sin rätt att åberopa sådant som skulle, eller borde ha upptäckts vid en undersökning av varan. 36 Det ovan anförda ger uttryck för att det i verkligheten torde vara mindre vanligt att köparen undersöker varan före köpet. Detta stämmer inte. Köplagen är dispositiv och därmed endast tillämplig vid tillfällen då inte annan sedvänja eller handelsbruk finns. Enligt 3 går marknadspraxis före köplagen. Vid företagsförvärv, som ofta är komplexa till sin natur, är det till exempel brukligt att köparen utför en omfattande undersökning. Detta antyder att en undersökning av köpeobjektet inte bara sker då säljaren uppmanar till det. 37 Undersökningspliktens omfattning är beroende av flera omständigheter. Garantier som utfärdats av säljaren minskar köparens plikt att undersöka varan. 38 Sådana områden som en säljare inte kan komma att ansvara för genom exempelvis garantier bör köparen undersöka extra noga, även om säljaren själv påpekar att dessa områden är bristfälliga. 39 Vid tvist om felansvaret beaktas hur långtgående undersökningen varit eller borde ha varit samt vilka praktiska möjligheter köparen haft att vid undersökning upptäcka felet. 40 I 20 st 2 stadgas att köparen inte såsom fel får åberopa vad han borde ha märkt vid en undersökning, såvida inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder. I en sådan situation behåller köparen således sin rättighet. Även ett prov eller test kan ha betydelse för undersökningsplikten (20 3 st.köpl). Innebörden av detta är sålunda att om det skett en uppmaning från säljarens sida att utföra ett prov, kommer köparen att få stå risken i det fall han ändå underlåter att undersöka varan, eller för omständigheter i varan som han bort upptäcka av provet. 34 Karnov lagkommentarer, Köplagen 20 st.1 35 Karnov lagkommentarer, Köplagen 20 st 2 36 Hellner & Ramberg s 64; 37 Sacklén, s. 832 38 Prop 1988/89:76, s 94. 39 Hellner & Ramberg s 189 40 Karnov lagkommentar, Köplagen 20 st 2 15

5.2 Köparens undersökning vid företagsförvärv Vid företagsförvärv, liksom vid andra köp, syftar köparens undersökning av varan till att skaffa sig en uppfattning om eventuella risker som är förenade med köpet, och därigenom förhindra att obehagliga överraskningar dyker upp i ett senare skede. Genom att upptäcka problem eller omständigheter i varan vid tiden före avtalets ingående får köparen möjlighet till olika handlingsalternativ. Om problem istället upptäcks efter att avtalet har ingåtts kan köparen som huvudregel endast rikta ersättningskrav gentemot säljaren. Det finns dock en mängd förhållanden som hindrar köparen från att få ersättning för det påstådda felet, varför en sådan situation inte är önskvärd för köparen. Om problemet eller omständigheten upptäcks före köpet står dock en rad möjligheter till köparens förfogande: krav på säljaren att åtgärda bristen innan köpets genomförande, möjlighet till sänkt pris, eller att köparen kan avstå från att genomföra förvärvet. 41 Det finns ingen fastställd standard som anger en undersöknings omfattning. Detta måste bestämmas i varje enskilt fall utifrån faktorer som köparens behov, potentiella risker i företaget, tillgänglig information och den tid köparen har på sig att genomföra granskningen. Undersökningen fokuserar oftast på de delar som köparen anser sig behöva få kännedom om innan förvärvet genomförs. Således kan även köparens tidigare branschkunskap tillmätas viss betydelse. En undersökning av varan omfattar dock vanligtvis analys av den kommersiella, finansiella och rättsliga information som finns att tillgå, och innehåller vanligtvis uppgifter av historisk karaktär, uppgifter om nuläget och framtida prognoser. 42 Den historiska analysen och nulägesanalysen syftar främst till att undersöka om varans status överensstämmer med köparens förväntningar och för att kontrollera om det finns brister i varan som köparen borde ta upp under avtalsförhandlingarna. Den framtida prognosen görs bland annat för att identifiera eventuella hot mot bolaget samt för att utreda vilka framtida vinstmöjligheter som finns. 43 Den köprättsliga regleringen innebär att en fullständig riskfördelning sker mellan köpare och säljare i den mening att endera parten alltid får bära risken för att köparen inte blir helt nöjd med sitt förvärv. 44 Även om det i vissa fall kan vara svårt att fastställa vilka omständigheter som respektive part ska ansvara för i fall att sådant lämnats oreglerat i avtalet, är det klart att parternas insikt och agerande påverkar bedömningen. 45 Säljaren har ansvaret för att varan motsvarar köparens befogade förväntningar, samt för de avvikelser i egenskaper som följer av avtalet, KöpL 17. Ansvaret begränsas av köparens kännedom om avvikelser och av den undersökning köparen företar av varan då sådana omständigheter som köparen kände till eller borde ha känt till vid tiden för köpets genomförande inte kan åberopas, KöpL 20. 46 Här återfinns således en koppling mellan det köprättsliga ansvaret och en undersökning av varan. Genomför köparen en undersökning ska den utföras noggrant då köparen enligt köplagen inte i efterhand kan åberopa sådant som framkommit eller borde ha framkommit vid undersökningen. 47 41 Svernlöv s 2 42 Sevenius R, Företagsförvärv en introduktion s 109-110 43 Sevenius & Pettersson s 32 44 Sevenius, Företagsförvärv en introduktion s 101 45 Sevenius, Är det rätt att göra due diligence? s 20 46 Sevenius, Due diligence eller garantier en fråga om antingen eller? s 15 47 Prop 1988/89:76, bilagedelen, s.107 16

5.3 Sammanfattning utifrån fiktivt fall I det fiktiva fallet kände Köparen inte till att det hade inkommit ett stort antal klagobrev till Bolaget. Det framgår att Köparen vid tiden före köpet frågat efter kundnöjdhet hos Bolaget och fått till svar att antalet kunder ständigt ökade. Detta föranledde inte Köparen till någon närmare undersökning på området. Köparen har genomfört en undersökning av varan i syfte att tillägna sig den kunskapen om Bolaget som ansetts behövligt inför köpet. Köparen har haft möjlighet att undersöka Bolaget och efterfrågat information inom ett antal områden, analyserat risker och därefter konstaterat att den information som utgetts av VD har gett tillräcklig kännedom om varan och rådande förhållanden för att Köparen ska vilja genomföra köpet till överenskomna villkor. Det framgår att Köparen sedan tidigare är verksam inom branschen, och det får därför antas att relevanta frågor om Bolaget har ställts. En köpare har ingen anledning att befara att information som utgivits är inkorrekt eller att information har undanhållits. Köparen har således undersökt varan vilket ålegat honom enligt KöpL 20. Frågan är då om Köparens undersökning är tillräcklig. Om risken finns att kundnöjdhet ej kan garanteras då produkten skapar hudåkommor hos konsumenterna, kan en sådan omständighet vara avgörande för villkoren vid träffande av avtal eller för varans pris. En kvalitativ bedömning om kundnöjdhet som i det fiktiva fallet har ingen generell måttstock. Om Köparen efter köpet istället hade upptäckt att exempelvis leverantörsskulderna var felaktiga hade en sådan omständighet enkelt kunnat visas genom att siffror inte var överensstämmande. I det fiktiva fallet åberopar Köparen istället bristande kundnöjdhet som ett fel i varan. Något sådant är svårt att mäta. Hur stor kundnöjdhet kan Köparen ha räknat med? Hur stor kundnöjdhet fanns? Borde Säljaren ha förstått att en sådan omständighet är av Köparen att anse som ett fel? Bör Köparen i en sådan situation nöja sig med ett svar likt det VD gav? Ovanstående frågor kommer att diskuteras i kapitel 7. 6. SÄLJARENS FELANSVAR 6.1 Allmänt om åligganden och fel Ett avtal kan ibland vara så knapphändigt att det inte ger uttryck för all nödvändig information. Köplagen ger då en generell vägledning vid en sådan bedömning. Om varan avviker ifrån vad som avtalats med avseende på art, mängd, kvalitet, andra egenskaper eller förpackning föreligger fel enligt 17 1 och 3 st. För ett sådant fel krävs inte att säljaren har eller borde haft kännedom om felet, det räcker med att en avvikelse från avtalet kan konstateras. I 17 2 st. KöpL ställs krav upp på varans egenskaper, på avsedd användning och liknande. Dessa regler fungerar som utfyllande tolkningsregler i det fall att avtalet inte ger någon vägledning. Enligt 2 st. 1 p skall varan "vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används". Varan skall alltså vara funktionsduglig i den mån det går att fastställa en sådan norm för en vara. Säljaren är därmed ansvarig för varje avvikelse från sådan funktionsduglighet även om han inte kände till att varan var felaktig. I 2 st. 2 p föreskrivs att varan skall "vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket varan var avsedd att användas, och om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning". Säljarens vetskap om denna särskilda användning kan inträda vid en förfrågan, eller vid förhandling före köpet. Om säljarens kunskap om köparens särskilda ändamål inträder först efter köpet kan säljaren inte hållas ansvarig. I 17 3 st. konstateras att den tidigare uppräkningen avseende när en vara är att anse som felaktig, inte är uttömmande utan endast exemplifierande. Således kan även andra aspekter som i 17

något avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta, likväl som de tidigare uppräknade, utgöra fel enligt köplagen. Vidare framgår det av 18 2 st. 2 p att varan ska motsvara köparens särskilda ändamål. Köparen kan förvärva varan i ett helt annat användningssyfte än vad som är att uppfatta som allmän norm. En segelduk får utgöra exempel. För vissa människor är ett segel något som gör att en båt rör sig framåt med hjälp av vinden. Därför är det av vikt att seglet är helt fungerande så att vinden kan bära båten framåt. Ett annat användningsområde för en segelduk (förvisso äldre eller bortkastade sådana) är solskydd. Seglet kan spännas upp över altaner och uteplatser som skydd mot sol och vind. En sådan användning av segelduken kräver logiskt inte samma egenskaper av duken som om den skulle ha använts till segling. Kvalitetsskillnader kan därför förekomma, inom vida ramar, för samma slags vara. Sämre kvalitet behöver dock inte automatiskt medföra att varan är felaktig. 48 För omständigheter där varan inte motsvarat köparens särskilda ändamål gäller att säljaren bär ansvar för omständigheten om säljaren insåg detta särskilda ändamål. 49 Det är följaktligen inte tillräckligt att köparen har haft kännedom om en sådan omständighet, utan det måste även ha framgått till säljaren. Varan kan också enligt 17 2 st. 3 p testas eller prövas för att avgöra huruvida de egenskaper säljaren utfäst verkligen existerar. Även 18 KöpL syftar till att klargöra huruvida varans beskaffenhet överensstämmer med avtalet. Här stadgas att de utfästelser säljaren gör under marknadsföringen, eller i övrigt före köpet, kan bidra till att fastställa den förväntade kvaliteten eller de relevanta egenskaperna hos varan. Ett allmänt lovprisande från säljarens sida är dock inte att anse som en utfästelse om varans egenskaper eller användning. 50. Allmänt hållna värdeomdömen skall inte ligga till grund för något felansvar. Endast uppgifter rörande varans egenskaper och användning inbegrips i regeln; för att en uppgift skall vara ansvarsgrundande finns ett visst krav på konkretion och bestämdhet hos uppgiften. 51 Den måste även ha lämnats på ett sådant sätt att den kan sättas i samband med det aktuella köpet 52. Säljarens felansvar kan även uppstå i det fall att någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning lämnat uppgifter vilka antas ha inverkat på köpet. Den som lämnar uppgifterna behöver emellertid inte ha fullmakt från säljaren att sluta avtal. 53 Säljaren undgår dock ansvar om säljaren varken kände till eller borde ha känt till att uppgifterna hade lämnats av annan. 54 Enligt 19 KöpL föreskrivs att en vara som sålts i befintligt skick eller med ett liknande generellt förbehåll, skall anses vara behäftad med fel om säljaren innan förvärvet underlåtit att upplysa köparen om väsentliga förhållanden i fråga om varans egenskaper eller användning som denne måste anses ha känt till och som köparen med fog kunnat räkna med att bli upplyst om. Vid användning av klausulen "i befintligt skick" söker säljaren begränsa sitt ansvar endast till att avlämna varan till köparen i det faktiska tillstånd den befinner sig i. Avlämnandet sker alltså av varan "som den är". 55 48 Karnov lagkommentar, KöpL 17 2 st. 2p. 49 Hellner & Ramberg s 59 50 Karnov lagkommentar, KöpL 18 1 st. 51 Prop 1988/89:76 s. 88 52 Karnov lagkommentarer, KöpL 18 1 st. 53 Karnov lagkommentarer, KöpL 18 2 st. 54 Prop 1988/89:76 s. 89 55 Karnov lagkommentarer, KöpL 19 1 st. 18

6.2 Upplysningsplikt Att felansvar aktualiseras då säljaren underlåter att upplysa köparen om vissa omständigheter markerar att det finns en upplysningsskyldighet eller upplysningsplikt för säljaren. Den exakta innebörden och tidpunkten då den slår in är ett omdebatterat ämne. 56 Den enda lagstadgade upplysningsplikten för säljarens del återfinns i 19 2 p KöpL. Regeln riktar dock bara in sig på när en vara har sålts i befintligt skick, det vill säga i de fall friskrivning har gjorts. Enligt denna bestämmelse är säljaren skyldig att upplysa köparen om sådant som denne med fog kan räkna med att bli upplyst om. Det sägs dock inget om att säljaren skall ha haft någon särskild avsikt med sin underlåtenhet att lämna upplysningar. I 19 3 p stadgas att köparen även i andra fall än p 1 och 2 kan göra säljaren ansvarig för fel. Säljaren kan således, trots förbehåll om befintligt skick (friskrivning), bli ansvarig för fel i varan. Vidare krävs enligt 19 3 p att varan är i väsentligt sämre skick än köparen med fog kunnat förutsätta. Vad köparen med fog kan förvänta sig är ganska begränsat. Detta leder i sin tur till att köparen kan få svårt att hålla säljaren ansvarig för fel, i alla fall enligt 19 3 p. Martinsson är en av de sakkunniga på området som ställer sig tveksamma till begreppet upplysningsplikt. Han menar att det ofta är ett fall av att gå över ån efter vatten, alltså ett onödigt moment. Martinsson förklarar sin ståndpunkt med att det inte finns utrymme att ålägga säljaren felansvar enbart med anledning av att säljaren inte upplyst köparen på ett tillräckligt sätt. 57 Då säljaren bär ett strikt ansvar enligt 17 3 st. för omständigheter som köparen med fog kan förutsätta, saknas det enligt Martinsson anledning att ålägga ansvar för underlåtenheten att upplysa. 58 17 och 20 bör därför enligt Martinsson ses som ett incitament för säljaren att upplysa köparen om vissa omständigheter och på så vis försätta denne i ond tro beträffande eventuella felaktigheter. Köparen kan då inte hävda några befogade förväntningar. 59 Håstad är emellertid av en annan uppfattning och argumenterar för en upplysningsplikt grundad på 17. Han menar att 19 anger vad som skall gälla som minimum också när en friskrivning inte skett, vilket medför att det finns anledning att tala om en generell upplysningsplikt. Håstad hänvisar till 19, även om varan sålts i befintligt skick och hävdar att formuleringen torde innebära att lagrummet kan få generell tillämplighet, eller i vart fall inte talar emot en generell tillämplighet. 60 Oavsett det tidigare anförda finns det regeln i 20 som i vart fall minskar säljarens skyldighet att informera köparen. Här stadgas att köparen inte såsom fel får åberopa vad köparen måste antas ha känt till vid köpet. Följaktligen blir frågan vad det är som köparen borde ha känt till. Av 20 följer har köparen före köpet undersökt varan eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka den, får han inte såsom fel åberopa vad han borde ha märkt vid undersökningen. Enligt st. 2 kan köparen dock ändå åberopa en sådan omständighet om säljaren agerat i strid mot tro och heder. Förutsatt att säljaren inte handlar i strid mot tro och heder kan han alltså inte sägas vara skyldig att upplysa köparen om sådant som denne själv borde ha haft kännedom om före köpet. Säljaren kan således uppmana köparen att undersöka varan och på så sätt minska sin egen upplysningsplikt. 56 Se artiklar av Sacklén s 827, Håstad s 607 ff, Martinsson s 436 ff 57 Martinsson s 438 58 Martinsson s 441 59 Martinsson s 448 60 Håstad s 608 19

Säljaren kan i vissa fall göras skyldig för brott mot upplysningsplikten enligt avtalslagen. Den som medvetet ger felaktiga uppgifter kan ha agerat svikligt. Det är dock inte enbart i sådana fall som någon kan göra sig skyldig till svek; att undanhålla information eller att ge positiva men oriktiga uppgifter kan också utgöra svek. Det kan dock vara svårt för köparen att bevisa att det förelegat ett svekligt agerande från köparens sida i de fall information undanhållits. För att säljaren ska anses ha agerat svikligt räcker det med att denne varit försumlig i sin upplysningsplikt, och det finns inga krav på ett syfte att vara svekfull. 61 I sitt agerande är ofta fallet att säljaren utgår från att köparen i sin undersökning av varan har noterat aktuella och intressanta fakta innan han bestämmer sig för köp eller inte. För att kunna bedöma säljarens agerande bör det ske en granskning av den eventuella upplysningsplikt som säljaren har, och jämföra säljarens agerande med den undersökning av varan köparen företagit av eget intresse. Ramberg konstaterar att det endast är i undantagsfall som köparen lyckas visa att säljaren har uppträtt svekligen. För detta ger 19 KöpL ett starkare skydd jämfört med 30 avtalslagen. 62 Till skillnad från reglerna i köplagen är 30 AvtL indispositiv. Regeln i 30 sätter följaktligen en yttre gräns för upplysningsplikten än köplagen eftersom den senare kan avtalas bort. Även 33 AvtL om handlande i strid mot tro och heder kan ge köparen möjlighet att ogiltigförklara ett avtal. Om det skulle strida mot tro och heder att åberopa avtalet då säljaren medvetet undanhållit väsentlig information. 6.3 Säljarens garantier och utfästelser I köplagen stadgas om mer omfattande skyldigheter för säljaren än för köparen, och köparen kan försäkra sig ytterligare genom att kräva att säljaren ger vissa garantier avseende bolagets standard. 63 De garantier som säljaren därpå ger kan sägas definiera säljaren som risktagaren för de garantiomfattande områdena. Då en sådan garanti innebär att säljaren tar en större risk (vissa förhållanden i varan kan vara svårstuderade även för säljaren), motsvaras en garanti oftast av en högre köpeskilling. 64 Själva garantiutfästelsen kan fylla flera funktioner: de utvidgar säljarens ansvar samtidigt som den begränsar köparens undersökningsplikt. 65 Givna garantier kan således bekräfta eller i vart fall justera parternas risksfärer. En garanti kan vidare befria en köpare från kravet att visa att orsakssamband föreligger då en omständighet som senare visat sig vara felaktig inverkat på beslutet att förvärva varan. 66 Detta har sin grund i att garantier avseende specifika egenskaper i varan medför ett strikt ansvar för säljaren. Det finns olika sorters garantier beroende på företagens karaktär och det område som ska skyddas från risk. Sevenius 67 har identifierat några kategorier av garantier: substansgarantier avseende det bokförda värdet på de förvärvade balansposterna, avkastningsgarantier avseende den framtida avkastningen från bolagets verksamhet, tillståndsgarantier avseende tillstånd som fordras för bolagets verksamhet, hemulsgarantier avseende säljarens rätt att överlåta bolaget och ägandet i företaget, driftsgarantier avseende verksamhetens förvaltning under olika skeden av förhandlingsperioden. Gemensamt för alla garantier är att de oftast är tydligt uttalade, skriftligt 61 Ramberg, Köplagen s 285 62 Ramberg, Köplagen s 283 63 Johansson s 86 64 Johansson s 86 65 Sacklén s 817 66 Johansson s 96 67 Sevenius, Företagsförvärv en introduktion s 168 ff. 20