RAPPORT 5 2010 Översyn av Skogsstyrelsens virkesmätningsföreskrifter - Analys och förslag Jan-Olov Bäcke, Mats Herling, Sven A Svensson
Skogsstyrelsen maj 2010 Författare Jan-Olov Bäcke Mats Herling Sven A Svensson Projektledare Jan-Olov Bäcke Upplaga 190 ex ISSN 1100-0295 BEST NR 1826 Skogsstyrelsens förlag 551 83 Jönköping
Innehåll Förord 1 Sammanfattning 2 1 Inledning 4 1.1 Bakgrund och uppdrag i stort 4 1.2 Genomförande av översynen 4 2 Kort historik 6 2.1 Utvecklingen fram till och med 1966 6 2.1.1 Exakt återgivning av direktivet till Petersons utredning 6 2.1.2 Kort tillägg 7 2.2 Utvecklingen från 1967 och framåt 8 3 Virkesmarknaden och virkesmätningen - Dagsläge och framtidsbedömning 11 3.1 Virkesmarknaden 11 3.1.1 Sortiment 11 3.1.2 Köpformer i det första affärsledet 11 3.1.3 Handelsmått 12 3.1.4 EU-regelverket och standardisering 13 3.1.5 Säljare och köpare 13 3.2 Virkesmätningen 14 3.2.1 Organisation 14 3.2.2 Teknisk utveckling 14 3.2.3 Ökad partsmätning och dess konsekvenser 15 4 Virkesmätningen i några andra länder 16 4.1 Norge 16 4.1.1 Köpformer och mätmetoder 16 4.1.2 Lagstiftning 16 4.1.3 Mätningens utförande 16 4.2 Finland 17 4.2.1 Köpformer och mätmetoder 17 4.2.2 Lagstiftningen 18 4.2.3 Mätningens utförande 20 4.2.4 Kritik mot lagstiftningen 21 4.3 Tyskland 21 5 Behövs virkesmätningslagstiftningen? 22 5.1 Rättslig reglering utan virkesmätningsbestämmelser 22 5.2 Intressenternas syn 23 6 Alternativa huvudansatser 25 6.1 Ansats 1 25 6.1.1 Beskrivning 25 6.1.2 Analys 26
6.2 Ansats 2 27 6.2.1 Beskrivning 27 6.2.2 Analys 27 6.3 Val av ansats 29 7 Större förändringar - förslag 30 7.1 Inledning 30 7.1.1 Gemensamt ansvar 30 7.1.2 Anmälningsskyldighet 30 7.1.3 Definition för fastvolym 31 7.1.4 Obligatoriskt angivande av energiinnehåll i alla mätbesked 32 7.2 Tillämpningsområde 33 7.3 Ingen EU-förordning längre 35 7.4 Metoder och mätutrustning som får användas 35 7.5 Kontrollverksamhet 35 7.6 Noggrannhetskraven 36 7.7 Definitionerna 36 7.8 Grundegenskaper och övriga egenskaper 36 8 Förslag till förordnings- och föreskriftstext med kommentarer 38 8.1 Förordningstext 38 8.2 Föreskriftstext 38 8.2.1 Huvudtext 38 8.2.1 Definitioner. Bilaga 1 i föreskrifterna 42 8.2.2 Virkets egenskaper. Bilaga 2 i föreskrifterna 49 8.2.3 Noggrannhetskrav. Bilaga 3 i föreskrifterna 49 9 Litteratur/källförteckning 50 Bilagor 1. Direktiv 2. Virkesmätningslag 3. Skogsstyrelsens föreskrifter om virkesmätning 4. Konsekvensutredning 5. Sammanställning av remissvar
RAPPORT 5/2010 Förord En väl fungerande virkesmätning är av avgörande betydelse för en effektiv virkesmarknad och virkesförsörjning. Under senare år har virke värt 20-30 miljarder kronor per år mätts för att få underlag för beräkningen av ersättningen till landets skogsägare. De totala kostnaderna för virkesmätningen är 300-400 miljoner kronor. Det är en stor och väsentlig men till och med inom skogssektorn relativt lite känd verksamhet. Tillsynen av virkesmätningen och framtagandet av föreskrifter till virkesmätningslagen är två viktiga uppgifter för Skogsstyrelsen. De svarar dock för en mycket liten del av myndighetens totala verksamhet. Nu gällande föreskrifter är 10 år gamla. Sedan dess har en del förutsättningar i virkesmätningen och omvärlden förändrats. Vidare har några brister i de gällande föreskrifterna upptäckts. Skogsstyrelsens ledning gav av den orsaken i slutet av år 2007 i uppdrag till en arbetsgrupp att göra en översyn av föreskrifterna inkluderande ett förslag till nya föreskrifter. Uppdraget redovisas i denna rapport. Arbetsgruppen har bestått av Jan-Olof Bäcke, ordförande, samt Mats Herling och Sven A Svensson. Genom en aktiv extern referensgrupp och i övrigt ett brett engagemang hos virkesmätningens intressenter har näringslivet fått möjligheter att påverka utformningen av förslaget till föreskrifter och också på ett bra sätt tillvaratagit dessa möjligheter. I ett av rapportens kapitel beskrivs virkesmätningen i Norge resp. Finland. Anders Bjurulf, Norsk Virkesmåling i Norge samt Erkki Verkasalo och Jari Lindblad, Metla i Finland har välvilligt ställt upp och gett arbetsgruppen både muntligt och skriftligt underlag till dessa beskrivningar och dessutom kontrollerat utkast till texter. Ett stort tack till dessa personer för deras bidrag. Förslaget till nya föreskrifter ska nu anmälas till EU-kommissionen. Det blir där granskat med avseende på om det på något sätt bryter mot EU:s regelverk. Efter eventuella korrigeringar kan Skogsstyrelsen ta beslut och föreskrifterna kan träda i kraft troligen i början av år 2011. Jönköping i april 2010 Ulrika Wahlström Enhetschef Analysenheten 1
RAPPORT 5/2010 Sammanfattning De nuvarande virkesmätningsföreskrifterna är från 1999 med en smärre modifiering 2001. Trots att de med några få undantag har fungerat väl var det ändå angeläget att göra en grundlig översyn eftersom en såpass lång tid som tio år gått sedan de infördes och mycket har förändrats både i virkesmätningen och på virkesmarknaden. Översynen har utförts av en arbetsgrupp vid Skogsstyrelsen under medverkan av en extern referensgrupp. En bredare krets av intressenter har haft möjlighet att ge synpunkter dels vid två intressentmöten, dels genom två remisser. Arbetsgruppen ansvarar ensam för innehållet i föreliggande rapport. Skogsstyrelsens styrelse har godkänt förslaget till nya föreskrifter och det blir nu föremål för en EU-anmälan. Denna innebär att förslaget granskas med avseende på om det strider mot EU:s regelverk. Efter eventuella korrigeringar till följd av EU-processen kan styrelsen fatta slutligt beslut, troligen under hösten 2010 med ett ikraftträdande i början av 2011. Intressenterna inkl. referensgruppen har enhälligt framfört att en virkesmätningslagstiftning behövs. Skogsstyrelsen har samma uppfattning. Två olika ansatser beträffande lagstiftningens tillämpningsområde diskuterades. Den första var samma ansats som i virkesmätningslagen. Den innebär att regleringen avser all vederlagsmätning av sortimenten sågtimmer av barrträd och massaved. Mätning av alla övriga sortiment är helt oreglerad. Den andra ansatsen innebär att vederlagsmätning av alla virkessortiment med några få undantag omfattas av lagstiftningen men endast i det första affärsledet, dvs. då skogsägaren säljer virke från egen mark till någon annan. Bland annat mätningen av skogsbränsle, stolpvirke och lövsågtimmer blir på så sätt reglerad. Såväl intressenterna inkl. referensgruppen som Skogsstyrelsen ansåg att arbetet skulle inriktas på att ta fram förslag till föreskrifter i linje med den andra ansatsen. Den förändring av lagstiftningens tillämpningsområde som föreslås kräver att regeringen utfärdar en virkesmätningsförordning. På tjänstemannanivå är regeringen, när detta skrivs, positiv till att utfärda en förordning. Ett förslag till förordningstext har tagits fram av arbetsgruppen och redovisas i rapporten. Förslaget till nya föreskrifter innebär stora förändringar jämfört med de nuvarande. Flera av dem hänger samman med det ändrade tillämpningsområdet. Utöver dessa är de viktigaste följande. En regel införs om att det mätande företaget eller den mätande organisationen endast får använda metoder och mätutrustning som ger tillfredsställande resultat. Vidare måste sådana företag och organisationer ha en systematisk och ändamålsenlig kontrollverksamhet. I översynen har ännu inte behovet av ändrade krav på mätnoggrannhet undersökts. Detta ska göras under första halvåret 2010. Kravet på innehåll i mätbeskeden har utvidgats. I övrigt har en anpassning av föreskrifterna till skördar- och åkarmätning skett. Avslutningsvis kan nämnas att flera bestämmelser med detaljerade krav på måttnoggrannhet vid själva mätningen samt siffernoggrannhet vid registrering och redovisning av uppgifter tagits bort. Myndigheter som meddelar föreskrifter ska vid revidering av dessa göra en konsekvensutredning. En sådan utredning finns i bilaga till rapporten. En slutsats av 2
RAPPORT 5/2010 utredningen att förändringarna i lagstiftningens tillämpningsområde och i föreskrifterna kan leda till en liten ökning av de samhällekonomiska kostnaderna för virkesmätningen. Men den samhällsekonomiska nyttan bedöms öka mer varför förändringarna är samhällsekonomiskt lönsamma att genomföra. 3
RAPPORT 5/2010 1 Inledning 1.1 Bakgrund och uppdrag i stort Bakgrunden och uppdraget framgår av direktivet (Bilaga 1). De nuvarande virkesmätningsföreskrifterna är från 1999 (SKSFS 1999:1) med en smärre modifiering 2001 (SKSFS 2001:2). De ersatte föreskrifter från mitten av 1980-talet. De innebar en betydande regelförenkling jämfört med tidigare, något som åstadkoms genom ett nytt principiellt upplägg. Föreskrifterna är nu tio år gamla. I stort förefaller de ha fungerat väl. På senare tid har emellertid upptäckts att reglerna om mätbesked är otillräckliga. Dessutom har skördarmätningen utvecklats så att den i dag kan användas vid vederlagsmätning. De speciella förhållandena i skördarmätningen kräver troligen ett tillägg i föreskrifterna. Eftersom det gått så många år sedan de infördes kunde det också finnas ett behov av att revidera andra delar men som av olika skäl ännu inte identifierats. Slutligen måste det fjärde kapitlet tas bort eftersom EU:s virkesmätningsdirektiv (68/89/EEG) upphörde att gälla 2008. Uppdraget innebär bl.a. att: - Översynen ska vara bred. - Behovet av en lagstiftning ska undersökas. - Det principiella upplägget för nuvarande föreskrifter ska prövas. - Regelförenklingsperspektivet ska beaktas. - Tillämpningsområdet ska undersökas 1.2 Genomförande av översynen Översynen påbörjades i januari 2008. Den har genomförts av en arbetsgrupp bestående av Jan-Olof Bäcke, ordförande, samt Mats Herling och Sven A Svensson. Till följd av att andra uppgifter inom Analysenheten prioriterades, gjordes ett uppehåll i översynen mellan september 2008 och mars 2009. Det beslutades i samband härmed att sluttidpunkten skjutas fram till den 15 december 2009. Översynen inleddes med ett möte 2008-01-16 till vilket alla betydande intressenter inom virkesmätningen var inbjudna. Ett andra möte med intressenterna genomfördes 2009-06-11. En till översynen knuten referensgrupp har bestått av: - Magnus Norrby, Mellansvenska Sågverksföreningen, ordförande i SDC:s råd för virkesmätning och redovisning (RMR) - Bengt Algotsson, Mellanskog, ledamot i RMR - Christina Lundgren, SDC/VMK - Lars Björklund, SDC/VMU 4
RAPPORT 5/2010 - Birger Risberg, VMF Nord Jan-Olov Bäcke har varit referensgruppens ordförande. Gruppen har haft 11 möten. Remissbehandlingen genomfördes i två steg. Ett första fullständigt förslag till nya föreskrifter remissbehandlades under perioden 2009-10-23--2009-12-15. Ett utkast till konsekvensutredning skickades ut 2010-01-21 med önskemål om svar senast den 2010-02-10. Vid detta tillfälle gavs möjligheter att komma med synpunkter även på ett reviderat förslag till föreskrifter. Under översynen har Skogsstyrelsens ledning och styrelse samt Jordbruksdepartementet blivit informerad om hur den fortskridit. Vår tolkning av begreppet vederlagsmätning är att det är en mätning av virke som överlåts mot ersättning i form av pengar, varor eller tjänster. Det betyder bland annat att mätning vid byten av virke, något som är vanligt förekommande på virkesmarknaden, alltså ska betraktas som vederlagsmätning. I arbetet med översynen skulle regelförenklingsperspektivet beaktas. Vi har tolkat begreppet regelförenkling på följande sätt: En förändring eller borttagande av en regel/regler som innebär att de samhällekonomiska kostnaderna för regeln/reglerna minskar samtidigt som den samhällekonomiska lönsamheten (nytta minus kostnader) för den/de ökar. I kostnader och nytta inräknas kostnader resp. nytta i både den offentliga och den privata sektorn (företag, medborgare m.m.). Observera att en förändring som innebär ökade samhällsekonomiska kostnader samtidigt som den samhällsekonomiska lönsamheten ökar inte kan betraktas som en regelförenkling. Förändringen är ändå motiverad att genomföra. Inom EU pågår en process med reglering av spårbarheten för virke i syfte att bekämpa illegal avverkning. Det har under arbetet med föreskrifterna kommit upp att virkesmätningen skulle kunna användas i spårbarhetssyfte och att bestämmelser för detta skulle kunna föras in i föreskrifterna. Vi anser att detta ligger utanför vårt uppdrag och har således inte behandlat frågan. Ansvarig för denna rapport är arbetsgruppen som enhälligt står bakom de förslag som framför. Gruppen är alltså även ansvarig för den konsekvensutredning som återfinns i bilaga 4. Skogsstyrelsens styrelse beslutade 2010-02-17 att göra en s.k. 6 -underrättelse till Kommerskollegium av arbetsgruppens förslag till föreskrifter i enlighet med regeringens förordning (1994:2029) om tekniska regler. Styrelsen beslutade också att arbetsgruppen får göra redaktionella ändringar fram till dess att styrelsen tar slutgiltigt beslut, troligen någon gång under hösten 2010. 5
RAPPORT 5/2010 2 Kort historik I detta kapitel återges först i sin helhet den historik fram till och med 1966 och även till viss del därefter som finns i direktivet för en utredning om Skogsstyrelsens arbete med virkesmätningsfrågor (Peterson 1994). I några för översynen särskilt intressanta frågor har vi dock kompletterat texten. Därefter följer en beskrivning av vad som hänt inom området efter 1966. 2.1 Utvecklingen fram till och med 1966 2.1.1 Exakt återgivning av direktivet till Petersons utredning Den första virkesmätningsföreningen, Ångermanelfvens Tumningsförening, bildades av sågtimmerköparna i Ådalen år 1892. Den följdes senare av liknande köparsammanslutningar i större delen av Norrland samt i Dalarna och Värmland. I sydligaste Norrland liksom i övriga delar av landet fanns vid den tiden ej någon motsvarande samverkan köparintressena emellan. I de tidigt bildade tumningsföreningarna (virkesmätningsföreningarna) gavs säljintressena inget inflytande utan föreningarna var helt kontrollerade av de virkesköpande företagen, företrädesvis sågverk. Detta ledde efterhand till en växande kritik som år 1935 utmynnade i tillkomsten av vår första virkesmätningslag. Denna lag syftade till att göra virkesmätningen opartisk genom inrättande av s.k. virkesmätningsnämnder. Dessa skulle, när skäl därtill förelåg, svara för utförande av vederlagsgrundande mätning av barrvirke för industriellt bruk eller export. Lagen gällde endast inom de områden där virkesmätningsföreningar redan var verksamma. Den kom emellertid inte att behöva tillämpas eftersom samtliga då verksamma virkesmätningsföreningar ombildades till opartiska föreningar efter mönster av de föreslagna virkesmätningsnämnderna. I styrelserna för föreningarna kom därefter köpar- och säljarintressena att bli likvärdigt representerade under ledning av en opartisk ordförande. Senare (1944) bildades en virkesmätningsförening inom Ljusnans älvdal och en inom övriga södra Sverige. Den sistnämnda ombildades senare till tre föreningar; Mellansvenska Vmf, Sydvästra Sveriges Vmf och Sydöstra Sveriges Vmf. Hela landet var därmed täckt av 12 stycken opartiska virkesmätningsföreningar och deras verksamhetsområden. Efter krigsutbrottet (2:a världskriget) begärde bränslekommissionen och priskontrollnämnden en lagstiftning för att få till stånd en enhetlig mätning av ved och virke. Efter en snabbutredning tillkom 1943 års provisoriska lag som sedan gällde parallellt med 1935-års lag fram till halvårsskiftet 1947. År 1942 fick Skogsstyrelsen i uppdrag att fullfölja 1936-års skogsutredning av kriget avbrutna arbete med en mera definitiv virkesmätningslagstiftning. Ett förslag utarbetades som ledde till utfärdandet av 1947 års lag om virkesmätning. Den ersatte såväl 1935 som 1943 års lagar. Innehållsmässigt kom den att i mycket likna 1943 års provisoriska lag. Dessutom övertog den från 1935 års lag rätten för Konungen att förordna om mätning genom statlig virkesmätningsnämnd. Vidare kunde mätningsorgan (-förening) med stöd av lagen meddelas auktorisation om vissa i lagen ställda krav var uppfyllda. Då krävdes utöver lika styrelserepresenta- 6
RAPPORT 5/2010 tion för köpare och säljare att en kontrollnämnd med fyra ledamöter skulle finnas varav ordföranden skulle utses av Konungen. Den som var missnöjd med en auktoriserad mätning hade möjlighet att inom 10 dagar föra klagan inför kontrollnämnden. Samtliga 12 virkesmätningsföreningar erhöll auktorisation som virkesmätare efter att de organiserats i enlighet med kraven för detta. De av Skogsstyrelsen med stöd av 1947 års virkesmätningslag utfärdade föreskrifterna var med dagens mått tämligen detaljerade och omfattande. 1955 års skogsvårdsutredning behandlade bl.a. tillsynen över virkesmätningsverksamheten och avgav 1956 en särskild promemoria i ämnet. Utredningen föreslog dock inga påtagliga förändringar av statens eller Skogsstyrelsens roll på virkesmätningsområdet. I oktober 1960 beslöt Kung. Maj:t uppdra åt Skogsstyrelsen att verkställa en ny översyn av gällande bestämmelser och organisation inom virkesmätningens område. I översynsarbetet ingick bl.a. en omfattande enkät till av virkesmätning berörda myndigheter, institutioner och organisationer. Resultatet av översynsarbetet, betitlat Lagstiftningen om virkesmätning och dess tillämpning, framlades i maj 1965. Efter sedvanlig remissbehandling återstod slutligen ett förslag till virkesmätningslag som befriats från regler om auktorisation som virkesmätare och kravet på skiljenämnd. Lagen antogs 1966 (SFS nr 209) och trädde i kraft den 1 september 1967. I januari 1976 uppdrog regeringen åt Skogsstyrelsen att utreda förutsättningarna för en obligatorisk virkesmätning. Syftet var att via en obligatorisk volymmätning av virkesförbrukningen och exporten få ett bättre underlag för belysning av skogsindustrins råvarusituation. Efter en kraftig expansion under 1960-talet och första hälften av 70-talet ansågs att industrins virkesbehov vid fullt kapacitetsutnyttjande översteg den långsiktiga avverkningsmöjligheten i landets skogar. Regeringen prövade därför sedan några år utbyggnad av skogsindustriell verksamhet enligt 136a byggnadslagen, sedermera enligt den s.k. träfiberlagen. Utredningen slutfördes 1978 och överlämnades till jordbruksdepartementet men ledde inte till någon lagändring eller annan åtgärd. Virkesmätningsrådet, som bildades 1941, är en sammanslutning som skall verka för en rättvis, praktisk ekonomisk och i möjligaste mån enhetlig virkesmätning. Det leds av rådsmöte och styrelse. Landets f.n. 7 virkesmätningsföreningar har rätt att låta sig företrädas av vardera två ombud vid rådsmötet. Dessutom har Domänverket, Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund, Skogsindustrierna och Sågverkens Riksförbund rätt att ha ombud vid rådsmötet. Skogsstyrelsen har ett nära samarbete med virkesmätningsrådet och dess sekretariat, särskilt i frågor rörande förändringar av virkesmätningsföreskrifterna och vid beredningen av många dispensärenden. 2.1.2 Kort tillägg 1947 års virkesmätningslag (SFS 1947 Nr 270 Lag om virkesmätning) var en s.k. fullmaktslag. Det betyder att lagen skulle träda kraft först efter det att regeringen utfärdat en förordnandekungörelse i vilken bl.a. lagens tillämningsområde, t.ex. med avseende på var i landet lagstiftningen ska gälla och vilka sortiment som re- 7
RAPPORT 5/2010 gleras. Lagen angav att det endast är mätning för bestämmande av vederlag samt mätning av virke efter avverkning av avverkningsrätt (rotpost) avsedd för egen förädling som får regleras. Förordnandekungörelsen föreskrev emellertid att mätning som behövdes för att bestämma avverkningskostnad, transportkostnad eller liknande kostnad även skulle regleras. Mätningen skulle utföras enligt föreskrifter som meddelats av regeringen eller Skogsstyrelsen. Förordnandekungörelsen (SFS 1947 Nr 271 Kungl. Maj:ts kungörelse med förordnande jämlikt lagen den 20 juni 1947 nr 270 om virkesmätning m.m.) säger inget om det geografiska tillämpningsområdet, men vi tolkar detta som att lagstiftningen skulle gälla i hela landet. Av allt att döma fanns nästan alla på marknaden då förekommande sortiment med i listan i kungörelsen, alltså även brännved och ett stort antal lövträdssortiment med liten volym. Skogsstyrelsen kom därför att utfärda 20-30 cirkulär, mest med mätningsinstruktioner för olika sortiment, när lagstiftningen hade trätt i kraft. 2.2 Utvecklingen från 1967 och framåt Den nu gällande 1966 års virkesmätningslag (Bilaga 2) reglerar endast vederlagsmätning av sågtimmer av barrträd och massaved. Regeringen kan genom förordning utöka tillämpningsområdet så att det omfattar även annat slag av virke än barrsågtimmer och massaved. Men det kan också minskas så att t.ex. lövmassaved inte omfattas av lagstiftningen. Tillämpningsområdet har emellertid inte förändrats fram till i dag och ingen förordning har således införts. I lagen definieras begreppet virkesmätning. Den innehåller också ett uppdrag till Skogsstyrelsen att meddela föreskrifter. Lagen säger ingenting om vem som får mäta virke. Vem som helst, även köpare och säljare (partsmätning), får alltså utföra virkesmätning men bestämmelserna i lag och föreskrifter måste givetvis följas. Det kan tilläggas att ingen av de virkesmätningslagar som stiftats har krävt att all vederlagsmätning skulle utföras av opartiska mätare. Skogsstyrelsen har fram till i dag ändrat de ursprungliga föreskrifterna från 1967 vid ett flertal tillfällen. Förändringarna har orsakats av att främst sortiment och sortimentskrav tillkommit eller försvunnit samt att ny mätutrustning och nya mätmetoder tagits fram. Dock ändrades den principiella uppläggningen av föreskrifterna i 1999 års version (SKSFS 1999:1). Då frångicks de detaljerade kvalitetsklassificeringarna och merparten av sortimentskraven. Kraven på registrering och lagring av uppgifter skärptes. Vidare begränsades bestämmelserna om hur man ska mäta och i stället infördes noggrannhetskrav. Syftet med detta var att skapa ett regelverk som varken behövde revideras så ofta eller genererade ett stort behov av dispenser till följd av bl.a. teknisk utveckling samt förändringar i sortiment och sortimentskrav. Efter 1999 har endast en marginell förändring i de särskilda bestämmelserna för massaved gjorts. Antalet dispensansökningar och förnyelse av befintliga dispenser var före 1999 sammantaget ett femtiotal per år. Under åren 1999-2008 har totalt endast två ansökningar om dispens inkommit och både beviljades. Föreskrifterna från 1999 har inneburit en betydande regelförenkling. Sedan slutet av 1960-talet har skogsbruket och virkesmätningen genomgått en stor förvandling. Avverkningen har successivt mekaniserats. Mekaniseringsgraden i 8
RAPPORT 5/2010 avverkning av virke för skogsindustrin är i dag uppemot hundra procent. Motormanuell gallring förekommer i begränsad omfattning. Försök och tester i praktisk skala med skördarmätning har genomförts och genomförs liksom en fortgående teknisk utveckling av mätmetoder och mätutrustning. Det bör betonas att det då blir fråga om partsmätning eftersom skördarföraren normalt är representant för köparen. Groten har blivit ett betydande virkessortiment vid sidan av sågtimmer och massaved. Antalet sågtimmersortiment har ökat liksom volymen flis och sågspån som kommer ut på marknaden. Praktiskt taget all virkesmätning sker i dag vid industri eller terminal. Ännu i slutet av 1960-talet var bilvägsmätning vanlig. Efter stormen Gudrun 2005 blev det dock återigen nödvändigt att tillämpa bilvägsmätning i stor skala. Partsmätning, i praktiken mätning av köparen eller dennes representant, förekommer endast i mycket begränsad skala. På senare år har dock järnvägstransporterna av virke utvecklats starkt. Bland annat detta har inneburit ett ökat behov av terminalmätning som vid större terminaler huvudsakligen utförs av en virkesmätningsförening. Ibland och då främst på mindre terminaler utförs de av lastbilsförare eller personal vid terminalen. Det blir då en form av partsmätning om inte mätningen genomförs som bemyndigad mätning. Denna är en mätning som vanligen någon eller några anställda hos köparen utför men som en virkesmätningsförening ansvarar för. Bemyndigad mätning tillämpas på små mätplatser, t.ex. mindre terminaler och mindre sågverk, där det inte är motiverat att ha föreningsanställd personal. När 1966 års virkesmätningslag trädde i kraft fanns det tolv virkesmätningsföreningar i landet. Antalet har sedan dess successivt reducerats till dagens tre föreningar (VMF Syd, VMF Qbera och VMF Nord). Sedan mitten på 1960-talet har kontrollverksamheten utvecklats starkt vid virkesmätningsföreningarna samt vid Virkesmätningsrådet och senare SDC genom den så kallade Kontrollkommissionen. Detta har lett till en ökad kvalitet i mätningen och till följd därav har behovet av kontroller utförda av Skogsstyrelsen minskat. Virkesmätningsrådet, som bildades 1941och har bestått av representanter för virkesmarknadens parter, omvandlades organisatorisk år 2001 då det knöts till SDC. Rådet kallades då VMR-rådet (Rådet för virkesmätning och redovisning) och var i huvudsak rådgivande till SDC:s styrelse men med vissa beslutsfunktioner. Tjänstemännen blev anställda av SDC och bildade formellt sett en avdelning. Sammansättningen av rådet blev i stort som tidigare. Från och med 2008 gäller en ny tjänstemannaorganisation med två avdelningar. Den ena är VMK (Virkesmätning Kontroll) med ansvar för kontrollfrågor och den andra VMU (Virkesmätning Utveckling) med ansvar för utvecklingsfrågor. Till SDC:s verksamhet inom virkesmätningen är tre rådgivande organ knutna Logistikrådet, Rådet för Mätning och Redovisning (RMR) samt IT-rådet. SDC-styrelsen har delegerat beslutsrätten i vissa frågor till RMR. Det gäller bl.a. vid mindre ändringar av virkesmätningsinstruktioner. När det handlar om större förändringar eller helt nya instruktioner ska beslut dock fattas av SDC:s styrelse. I de rådgivande organen är virkesmarknadens parter representerade. Dessutom finns VMK-nämnden som har en uppföljande, granskande och utvärderande roll samt meddelar auktorisationer och typgodkännanden. Den har alltså en del operativa uppgifter. VMK-nämndens ordförande är en opartisk jurist. Leda- 9
RAPPORT 5/2010 möterna är huvudsakligen ej längre yrkesverksamma personer med goda kunskaper och insikter av betydelse för virkesmätningen. Skogsstyrelsen representeras i nämnden av en adjungerad ledamot, som saknar rösträtt. Ett EU-direktiv om virkesmätning (68/89/EEG) avskaffades år 2008. Det ersattes inte av någon ny reglering. EU har ansett att den europastandard (EN) som finns i dag i tillräcklig utsträckning kan ersätta en EU-reglering. Det finns bl.a. en standard om virkesmätning som ger riktlinjer för hur nationella regler bör utformas och en terminologistandard för rundvirke. 10
RAPPORT 5/2010 3 Virkesmarknaden och virkesmätningen - Dagsläge och framtidsbedömning I detta kapitel redovisas läget och en framtidsbedömning för faktorer som kan ha betydelse för utformningen av de nya föreskrifterna. Redovisningen är uppdelad på virkesmarknaden i vid bemärkelse och virkesmätningen. 3.1 Virkesmarknaden 3.1.1 Sortiment Industrins totala rundvirkesanvändning har under senare år varit runt 75 miljoner m 3 f ub. Därutöver används ca 6 miljoner m 3 f ub rundvirke för energiproduktion. Skogsstyrelsen bedömer att den totala rundvirkesanvändningen långsiktigt kommer att öka (Skogsstyrelsen 2008). Sedan mitten av 1960-talet då den nuvarande virkesmätningslagen kom till har sortimentsfördelningen påtagligt förändrats. Då var timmerandelen av ca 40 % för att i dag vara drygt 50 %. Dessutom har sortimentet grot tillkommit med en volym som nu är i storleksordningen 5 miljoner m 3 f per år. Stubbskörd förekommer hittills endast i försöksskala. Statistiken för de små sortimenten, t.ex. fanertimmer, stolpar och tändsticksvirke, är knapphändig. Det saknas därför volymuppgifter. I SDC:s VIOL-system finns det enligt vår bedömning 10-15 rundvirkessortiment som kan betecknas som små. Under de närmaste fem till tio åren blir det troligen små förändringar i sortimentssammansättningen. Enligt Energimyndigheten (2009) blir det relativt små ökningar av grot-användningen i Sverige. Användningen av stubbar för energiproduktion tillkommer troligen men utan att få någon större omfattning. Det är också tänkbart att en del av det rundvirke som i dag används som massaved kommer att används för energiändamål. I dag används uppskattningsvis 6 miljoner m 3 f ub rundvirke till energi. Mot bakgrund av de stora klimatåtagandena inom EU är det inte osannolikt att det kommer att finnas en god efterfrågan på olika typer av skogsbränslen i många EU-länder. Det finns således goda förutsättningar för en ökad export av skogsbränslen samtidigt som potentialen för grotskörd och framför allt stubbskörd är stor (Skogsstyrelsen 2008). På längre sikt - 10-20 år - kan användningen av träfiberns fysikaliska och kemiska egenskaper komma att breddas. Det kan innebära att helt nya sortiment tillkommer. Vi tror emellertid att timmer och massaved även på denna sikt blir dominerande. De flesta av de nuvarande små sortimenten väntas finnas kvar. 3.1.2 Köpformer i det första affärsledet De viktigaste huvudköpformerna i det första affärsledet (skogsägare säljer virke från egen skog före eller direkt efter avverkning) framgår nedan. Det kan dessutom finnas olika varianter av dessa former. 11
RAPPORT 5/2010 Rotköp (rotpostköp). Tillämpas vid föryngringsavverkning och i sällsynta fall även vid gallring. Innebär att ett totalpris för hela posten avtalas mellan säljare och köpare. Som underlag används i allmänhet en rotpoststämpling som bekostas av säljaren. Köparen svarar för och bekostar avverkningen. Leveransrotköp. Tillämpas vid såväl föryngringsavverkning som gallring. Innebär vanligen att säljare och köpare avtalar om ett fast pris per kubikmeter oberoende av sortiment och ibland även av trädslag. Priset kan sättas med eller utan hänsyn till avverkningskostnaden. Volymen bestäms genom industri- eller terminalmätning. Köpare kan vara skogsägarförening, inköpsbolag och skogsindustri. Köparen svarar för avverkningen. Om priset är satt utan hänsyn till avverkningskostnaden betalar säljaren för avverkningen till köparen annars inte. Köp genom avverkningsuppdrag. Tillämpas vid såväl föryngringsavverkning som gallring. Innebär att säljare och köpare avtalar om fasta priser per kubikmeter för olika sortiment och inom sortiment olika kvalitetsklasser utan hänsyn till avverkningskostnaden. Volymen bestäms genom industri- eller terminalmätning. Köparen svarar för avverkningen. Säljaren betalar för avverkningen till köparen. Leveransvirkesköp. Tillämpas vid såväl föryngringsavverkning som gallring. Innebär att säljare och köpare avtalar om fasta priser per kubikmeter för olika sortiment och inom sortiment olika kvalitetsklasser utan hänsyn till avverkningskostnaden. Volymen bestäms genom industri- eller terminalmätning. Säljaren svarar för och betalar avverkningen. Samtliga dessa köpformer bedöms vara kvar under överskådlig tid. Vissa förskjutningar mellan dem kan dock komma att ske. Det är troligt att leveransrotköpen kommer att öka i omfattning framför allt till följd av en fortsatt teknisk utveckling av skördarmätningen. Det finns klara fördelar med skördarmätning för säljarna. De kan få betalt betydligt tidigare än nu och kontrollmöjligheterna ökar för både säljarna och tillsynsmyndigheten Skogsstyrelsen. Köparnas möjligheter att styra apteringen ökar också. En nackdel är att det förutom den vederlagsgrundande skördarmätningen krävs ytterligare en mätning vid i alla fall sågverk och massaindustri. Det ger troligen ökade totala kostnader för mätning. Däremot är det troligt att leveransvirkesköpen och kanske även köp genom avverkningsuppdrag kommer att minska i omfattning. Det är svårare att göra en bedömning av utvecklingen för rotköpen. En försiktig bedömning är att de kommer minska i omfattning under de närmast kommande åren på grund av att Skogsstyrelsens stämplingsverksamhet upphört. Men därefter kan de mycket väl komma tillbaka och landa på ungefär samma nivå som i början av innevarande decennium. 3.1.3 Handelsmått Vilka handelsmått som används och vilka bestämningar som görs för att beräkna detta har betydelse för bl.a. noggrannhetskravens utformning. 12
RAPPORT 5/2010 Handelsmåttet för massaved är för närvarande m 3 f ub för alla trädslag i hela landet. Vikt eventuellt kombinerad med fukthalt används i marginell omfattning. Barrsågtimmer har traditionellt betalats i m 3 to ub men en övergång till m 3 f ub håller nu på att ske. Övergången hänger bl.a. samman med introduktionen av 3Dmätramar, som möjliggör sektionsmätning, och en ökad användning av köpformen leveransrotköp. Bestämningen av m 3 f ub sker delvis genom bestämning av sågcylindervolymen och omvandling av denna till fubvolym med hjälp av omvandlingstal, s.k. matrisfub. För lövsågtimmer används både m 3 to ub (mätning i mätram) och m 3 f ub (travmätning) som handelsmått. Vi bedömer att åtminstone massaveden även fortsättningsvis och barrsågtimmer i allt större utsträckning kommer att betalas i m 3 f ub. Det finns också förespråkare för att handelsmåttet för allt rundvirke borde vara m 3 f pb, vilket är en tänkbar utveckling på längre sikt. För energivirke används i dag flera olika handelsmått. Rundvirke betalas i antingen m 3 f ub eller m 3 f pb. Grot kan betalas enligt antalet hektar, i m 3 s, i ton TS eller i energimått (t.ex. MWh). Det förekommer till och med att ett enda totalpris sätts på all grot vid en föryngringsavverkning, dvs. samma princip som vid rotköp. 3.1.4 EU-regelverket och standardisering Som redovisats tidigare finns det sedan 2008 ingen EU-reglering av virkesmätningen. Sedan åtminstone 1990-talet har det inom den europeiska standardiseringsorganisationen CEN tagits fram s.k. EN-standarder med koppling till virkesmätning. Det rör sig om ett antal terminologistandarder (delar av SS-EN 844) och en standard med krav på mätnings- och volymberäkningsmetoder (SS-EN 1309-2). EN-standarderna blir automatiskt också svensk standard s.k. SS-standard även om standarden inte översätts till svenska. Det finns dock ibland möjligheter att nationellt få undantag från del av en EN-standard. Företag bestämmer själva om man vill använda standarderna eller inte. Det är dock tvingande för myndigheter att tillämpa standarderna men enbart när de ska köpa eller sälja varor eller tjänster. Det är dock olämpligt att en myndighet tar fram regler eller terminologi i föreskrift som direkt strider mot en EN-standard. I särskilda fall kan detta dock vara nödvändigt. Det pågår för närvarande inget projekt för framtagande av ny standard som är relaterat till virkesmätning. På SIS (Swedish Standards Institute) bedömer man att det heller inte är aktuellt med något nytt sådant projekt inom de närmast kommande åren. 3.1.5 Säljare och köpare Kåren med enskilda skogsägare förändras kontinuerligt men förändringen går långsamt. Fortfarande finns det ganska många skogsägare som har eller har haft skogsbruk ofta i kombination med jordbruk som yrke. Men antalet minskar successivt. Detta innebär att de enskilda skogsägarna kompetens, erfarenheter, värderingar och attityder också förändras. Utbildningsnivån ökar allmänt sett men ofta inte när det gäller skogsbruk där den i många fall minskar. Skogsägarnas kunska- 13
RAPPORT 5/2010 per och erfarenheter breddas bland annat till följd av att man är verksam i andra yrken. Av samma skäl förändras också värderingar och attityder på så sätt att variationen mellan skogsägare blir större. Vi bedömer att förändringarna för virkesmätningens del betyder ökade krav på transparens och begriplighet liksom på kvalitetssäkring. Vidare kan man förvänta sig att skogsägarna i framtiden vill ha kortare tid mellan avverkning och information om virkesutfallet. Förståelsen för sambandet mellan noggrannhetskraven i mätningen och kostnaden för densamma kommer troligen att öka. Enligt vår bedömning blir det inga större förändringar i köparledet som påverkar virkesmätningen. Man kommer där att vara fortsatt intresserad av teknisk utveckling för att undvika en alltför kostsam mätning men också för att höja kvaliteten i mätningen. Att mätningen i Sverige är trovärdig framför allt gentemot de enskilda skogsägarna blir troligen ännu mer betydelsefullt för köparna i framtiden. Med dagens och morgondagens kommunikationsmöjligheter och massmedia kan även ganska få fall med inkorrekt mätning snabbt leda till sjunkande trovärdighet. Det kan då uppstå störningar i virkesflödena och virkesförsörjningen och dessutom kan kostnaderna för att höja trovärdigheten igen bli stora. 3.2 Virkesmätningen 3.2.1 Organisation För närvarande finns tre virkesmätningsföreningar som svarar för nästan all vederlagsgrundande mätning. Föreningarna är partssammansatta och utför opartisk mätning. Av och till under det senaste decenniet har det inom skogsnäringen diskuterats om det vore lämpligt att endast ha en enda virkesmätningsförening i hela landet. Det är svårt att veta om detta kommer att ske eller inte. SDC/VMK kan på begäran meddela auktorisation för ett virkesmätande företag om det uppfyller vissa specifika krav. Auktorisationsförfarandet är således frivilligt. Hittills är det bara de tre virkesmätningsföreningarna som är auktoriserade i Sverige. Inget företag som bedriver partsmätning har begärt auktorisation för virkesmätningen. Det ska inte uteslutas att det i framtiden tillkommer företag som begär och får auktorisation. En sådan utveckling skulle kunna bidra till en fortsatt hög standard på virkesmätningen i Sverige. 3.2.2 Teknisk utveckling Liksom tidigare är det viktigt att virkesmätningslagstiftningen inte fördröjer eller förhindrar utvecklingen av ny teknik och nya metoder i mätningen. Detta har framhållits av flera i intressentgruppen. Genom ett regelverk som är så generellt som möjligt kan man uppnå detta. Föreskrifterna från 1999 var ett steg i riktning mot ett mera generellt regelverk. Vi bedömer att förutsättningarna är goda att ta ett ytterligare steg i det förslag till nya föreskrifter som ska tas fram. En trolig utveckling är att bildanalys kommer att användas vid virkesmätning. Det gäller framför allt mätning av massaved och kanske även en del energisortiment. En potentiell fördel med bildanalys är att mätningen inte behöver ske där virket finns. Därmed kan man t.ex. samla mätningen på flera mindre terminaler till en 14
RAPPORT 5/2010 lite större mätplats. Dessutom kan man tillämpa opartisk mätning om man så önskar. Det bör nämnas att man i Finland vid mätning av massaved redan använder bildanalys i inte obetydlig omfattning. 3.2.3 Ökad partsmätning och dess konsekvenser Vår bedömning är att vederlagsgrundande partsmätning kommer att öka i omfattning i framtiden. Dessutom, om lagstiftningens tillämpningsområde vidgas till att gälla alla virkessortiment i det första affärsledet, tillkommer sannolikt ytterligare partsmätning, t.ex. mätning vid mindre terminaler där skogsbränsle hanteras. Det blir då ofta lastbilsförarna som utför mätningen s.k. åkarmätning. Ett annat exempel är mindre lövsågverk där mätningen i dag utförs av köparen, dvs. sågverket. Det är svårt att uttala sig om hur stor ökningen av partsmätningen kan komma att bli. Flertalet branschföreträdare bedömer i dag att det knappast kommer att bli någon ökning med den motsatta uppfattningen finns också. Det är som regel köparen som uppdrar åt skördarentreprenörer/åkare att utföra virkesmätningen. Säljaren är inte involverad och inte heller någon representant för säljaren, t.ex. genom virkesmätningsföreningarna. Det är därför skördar- /åkarmätning är en form av partsmätning. Men eftersom skördarentreprenören eller åkaren är den fysiska eller juridiska person som utför mätningen är det också denne som är ytterst ansvarig för att regelverket följs. Virkesmätning blir en liten del av virkesmätande skördarentreprenörers och åkares totala verksamhet. Det är troligt, bl.a. till följd av detta, att de inte har bra förutsättningar att skaffa sig, lika goda kunskaper allmänt om virkesmätning och särskilt om virkesmätningslagstiftningen som t.ex. dagens virkesmätningsföreningar. Det finns emellertid skäl att uppmärksamma att för att upprätthålla hög kvalitet och acceptabla kostnader i mätningen kan köparen av virket eller annan part, t.ex. fristående tjänsteföretag eller virkesmätningsförening, för skördarentreprenörens/åkarens räkning svara för vissa skyldigheter i föreskrifterna. Det kan gälla bl.a. viss kontroll av utrustning, kontroll av mätning, samt framställa och ansvara för utskick av mätbesked. Det är inget i de föreslagna föreskrifterna som förhindrar detta. Vi är övertygade om ett sådant arrangemang skulle leda till både bättre kvalitet och högre effektivitet i mätningen än om samtliga virkesmätande skördarentreprenörer och åkare själva utför dessa uppgifter. Detta gäller särskilt om flera entreprenörer är engagerade av en och samma köpare. Vi kan inte se att det varken i den föreslagna virkesmätningslagstiftningen eller i annan lagstiftning finns några hinder för detta arrangemang. 15
RAPPORT 5/2010 4 Virkesmätningen i några andra länder I detta kapitel beskrivs virkesmätningen i några närliggande länder. Beskrivningen omfattar Norge, Finland och Tyskland. 4.1 Norge Detta avsnitt bygger på en genomgång av den norska skogsbrukslagstiftningen och de partsbeslutade virkesmätningsbestämmelserna som gjorts av arbetsgruppen samt en telefonintervju av Anders Bjurulf, verkställande direktör för företaget Norsk Virkesmåling. 4.1.1 Köpformer och mätmetoder Den totala saluförda avverkningen i Norge var år 2007 7,9 Mm 3 f ub. Norsk Virkesmåling mätte praktiskt taget hela denna volym. Omfattningen av partsmätningen i det första affärsledet är således marginell. I stort sett allt rundvirke köps som leveransvirke. Mätmetoderna är i stort desamma som i Sverige. Skördarmätning för beräkning av vederlag förekommer endast i marginell omfattning. 4.1.2 Lagstiftning Det finns ingen virkesmätningslag i Norge. Däremot ska enligt skogbrukslova allt virke mätas som avverkas i Norge och säljs där eller på exportmarknaden. Det föreligger således en mätningsplikt. Orsaken till plikten är det system för finansiering av långsiktiga skogsbruksinvesteringar (främst föryngring, skötsel, planläggning och skogsbilvägar) som föreskrivs i skogsbrukslagen. Det bygger på att en viss procentsats av intäkter från virkesförsäljning avsätts till en räntelös fastighetsknuten skogsfond. Det är alltså en statlig angelägenhet att det försålda virket mäts och prisberäknas på ett korrekt sätt. Medlen på fonden kan bara användas för skogsbruksinvesteringar. Med virke avses massaved, sågtimmer, specialsortiment (fanervirke, stolpar m.m.), energivirke inkl. grot, julgranar och pyntegrönt. Praxis är dock att viss handel t.ex. småskalig vedförsäljning inte omfattas av mätningsplikten. Alla barroch lövträdsarter är inkluderade. Köparen är ansvarig för att anmäla försålda virkesvolymer och deras bruttovärde till en landsomfattande virkesdatabas. 4.1.3 Mätningens utförande Det finns stora likheter mellan mätningen i Norge och Sverige. Liksom i Sverige får vem som helst mäta virke. Ett enda företag, Norsk Virkesmåling ägt av virkesmarknadens parter, svarar dock för all partsneutral mätning. Det är inte vinstdrivande. Företagets styrelse består till lika delar av representanter för säljare och köpare. Företaget mäter totalt ca 9 Mm 3 f ub per år inkl. mätning vid vidareförsälj- 16
RAPPORT 5/2010 ning. Det är en knapp tiondel av vad som sammantaget mäts av de tre svenska virkesmätningsföreningarna. Partsmätningen har liten omfattning. Styrelsen för Norsk Virkesmåling beslutar om mätningsbestämmelser som i grova drag i Sverige motsvaras av Skogsstyrelsens nuvarande virkesmätningsföreskrifter tillsammans med SDC:s mätningsinstruktioner. Bestämmelserna innefattar förutom krav på mätning av sågtimmer resp. massaved och olika mätmetoder även bl.a. noggrannhetskrav samt krav på registrering och lagring av mätdata. Eftersom det inte finns någon virkesmätningslag har Landbruks- og Matdepartementet ingen laglig grund för att styra mätningens utförande. Norsk Virkesmåling har således fria händer att utforma den som virkesmarknadens parter önskar. Kostnaderna för virkesmätningen delas av säljare och köpare enligt regler som beslutats av styrelsen för Norsk Virkesmåling. Produktiviteten i mätningen är, om hänsyn tas till mätningsplatsernas storlek, ungefär lika i Norge som i Sverige. Men de genomsnittliga kostnaderna per m 3 f ub är högre i Norge till följd av att mätningsplatserna är mindre och lönekostnaderna högre. En direkt kostnadsjämförelse med Sverige blir dock inte rättvisande därför att de norska kostnaderna inkluderar kostnadsposter som i Sverige bokförs av SDC och här inte ingår i mätningskostnaderna. Klagomålen på mätningen av enskilda partier är få. Parternas representanter i styrelsen för Norsk Virkesmåling trycker på för att mätningskostnaderna ska minska. Man verkar vara beredd att mildra noggrannhetskraven för att uppnå detta. 4.2 Finland Detta avsnitt bygger på en genomgång av den finska lagstiftningen som gjorts av arbetsgruppen, en telefonintervju med professor Erkki Verkasalo och forskaren Jari Lindblad båda vid Skogsforskningsinstitutet (Metla) i Joensuu och en kartläggning gjord av det finska forskningsinstitutet Mesäteho Oy (Melkas 2008). 4.2.1 Köpformer och mätmetoder År 2007 var den totala avverkningen för skogsindustriellt bruk 59 Mm 3 f pb. Dessutom avverkades 5 Mm 3 f pb för energiproduktion. Notera att all handel med rundvirke i Finland görs i handelsmåttet fastkubikmeter på bark. Vidare har man en definition för fastkubikmeter som innebär att det är den fysikaliska eller med andra ord den xylometermätta volymen som avses. Metsäteho Oy:s kartläggning omfattade 85 % av det inhemska avsaluvirket. Av denna volym utgjorde leveransrotköp huvudsakligen från det enskilda skogsbruket 67 %, leveransvirkesköp också från det enskilda skogsbruket 10 % samt avverkningen på bolagsskog och statsskogen 23 %. Det bör observeras att leveransrotköp i Finland ofta kallas rotköp och att det finns varianter av de olika köpformerna. Mätningen vid leveransrotköp utfördes ännu på 1980-talet före avverkning alltså på rotstående skog. Mekaniseringen av avverkningen har lett till att denna typ av mätning nästan försvunnit och ersatts av skördarmätning. 17
RAPPORT 5/2010 Mätningen vid leveransvirkesköp utfördes ända in på 1980-talet nästan uteslutande vid bilväg. Därefter har den successivt ersatts av skördarmätning och mätning vid industri och terminal. Viktmätning av små virkespartier med lastbil- och skotarkranar i skogen eller vid bilväg samt volymmätning i kombination med bestämning av rådensitet vid industrin ökar också. Bolagen och statsskogarna levererar själva virket till skogindustrierna. Vanligen mäts virket både i skördare och vid industrin. Mätningen av det år 2007 avverkade virket med fördelning på ägargrupp och mätplats framgår av tabell 4.1. Skördarmätning i skogen dominerar framför allt för virke från det enskilda skogsbruket. Mätning vid industri är också omfattande för virke från bolags- och statsskogsbruket. Tabell 4.1 Den avverkade volymen i Finland år 2007 med fördelning på ägargrupp och mätplats (Melkas 2008). Ägargrupp Avverkad volym, Mm 3 f pb Mätplats, % I skogen med skördare Vid bilväg Vid industri eller terminal Totalt, % Enskilda 37 81 5 14 100 Bolag och staten 11 55 0 44 100 Totalt 48 75 4 21 100 Mätningen av massaved vid industri kan utföras med flera olika metoder. Viktmätning med bestämning av rådensitet (kg/m 3 f pb) genom stickprov är den vanligaste med knappt hälften av volymen. Därefter följer travmätning på lastbil eller tåg med en fjärdedel samt stickprovsbaserad buntmätning vid flottning och tågtransport, laserscanning och bildscanning med ungefär en tiondel vardera. Sågtimmer och fanérstockar industrimäts nästan uteslutande med halvautomatiska metoder (3D-scanning samt visuell bedömning av barktillägg och snö/is-avdrag). Även om vederlagsmätning i det första affärsledet utförts innan virket kommer till industrin mäts allt virke där. Mätresultatet används till bl.a. sortering. 4.2.2 Lagstiftningen Den gällande finska virkesmätningslagen beslutades av riksdagen 1991. Den har sedan dess ändrats fem gånger. Tillämpningsområdet är mätning av rundvirke samt av flis och sågspån för industriellt bruk i partier större än 20 m 3 löst mått. Undantagna från regleringen är mätningen av virke för energianvändning samt mätningen av import- och exportvirke. Till skillnad från den svenska lagstiftningen ingår mätning av rotstående skog (rotmätning). Lagen reglerar förutom vederlagsgrundande mätning s.k. överlåtelsemätning även arbetsmätning för fastställande av ersättning för arbete eller tjänster, t.ex. avverkning eller virkestransport, samt officiell mätning (se nedan). Om säljaren och uppköpares är överens får vederlagsmätning utföras utan en egentlig mätnings- 18
RAPPORT 5/2010 operation. Arbetsmätning måste dock alltid utföras. I praktiken används oftast samma mätningsresultat för både vederlags- och arbetsmätning. Virkesmätningslagen omfattar sex kapitel med totalt 49 paragrafer. De mest intressanta bestämmelserna från svenskt perspektiv är följande: Den statliga organisationen för virkesmätningen: - Bl.a. att endast särskilt tillsatta officiella mätare (tjänstemän hos Metla) eller därefter mätningsnämnden, vars ledamöter är oberoende mätningsexperter, får utföra officiell mätning, dvs. en mätning som kan begäras av säljare eller köpare, när t.ex. en tvist har uppstått efter en första mätning eller som tillsyn (inspektionsmätning) av mätutrustning/-metoder vid industri eller terminal (fabriksmätning). - Det ska finnas en virkesmätningsdelegation som ska göra framställningar, avge utlåtanden och ge förslag om utvecklingsåtgärder till jord- och skogsbruksministeriet. Delegationen består av olika intressenter i virkesmätningen. Metla har till uppgift att utföra forskning som rör virkesmätning och att ta fram anvisningar för olika mätmetoder. Dessutom ska Metla ge utlåtanden över bl.a. undersökningar och mätningsmetoder utförda eller föreslagna av andra institutioner. Vem som får utföra överlåtelsemätning och kraven på denna: - Lagen stadgar: Överlåtelsemätning utförs av säljaren och köparen eller av företrädare för enligt avtal, antingen tillsammans eller var för sig. Parterna kan likväl komma överens om virkets volym och kvalitet utan att förrätta mätning. Både säljare och köpare har således ett ansvar för mätningen. - En mäthandling med specificerat innehåll ska upprättas. - Köparen ska betala mätningskostnaden om mätningen utförs av gemensam företrädare för säljare och köpare samt om den utförs som fabriksmätning. Jord- och skogsbruksministeriet beslutar om vilka mätmetoder som ska tillämpas och om anvisningar för hur de ska tillämpas. Besluten föregås av en beredning i virkesmätningsdelegationen och baseras också på utlåtanden från Metla. Den närmaste svenska motsvarigheten till anvisningar är föreskrifter. Det finns anvisningar för ett tiotal huvudmetoder och för ytterligare ett femtontal undermetoder för olika sortiment och stickprovsförfaranden. Det finns möjlighet att använda en nyutvecklad och ännu ej godkänd mätmetod under upp till tre år om säljare och köpare har träffat avtal om detta. Under denna tid ska metoden testas och kvalitetssäkras för att därefter kunna godkännas av virkesmätningsdelegationen. 19