1600-talets befästningsmur i Kv Tenngjutaren 3

1600-talets befästningsmur i Kv Tenngjutaren 3 Fornlämning 93, Kalmar socken, Kalmar kommun, Småland Förundersökning, 2007 Cecilia Ring och Jennie Mosseby Rapport Juni 2007 Kalmar läns museum

Kalmar Fig 1. Kalmar län med Kalmar stad utmärkt.

Inledning Kalmar läns museum genomförde en förundersökning i kvarteret Tenngjutaren 3, i centrala Kalmar under tre dagar i april 2007. Syftet var att utreda utbredningen av Kalmar stads befästningsverk, från 1600-talet, dess exakta position samt att få en uppfattning hur välbevarad den kvarvarande befästningsmuren var, detta med anledning av att man planerar att uppföra ett hotell på tomten. Fig 2. Undersökningens läge, markerad med röd ring, på Kvarnholmens i Kalmar. Skala 1:40 000. Fornlämningsmiljö Kvarnholmen är själva stadskärnan av Kalmar stad och hela områdets stadslager utgör RAÄ 93, Kalmar socken. Holmen blev etablerad i och med stadsbefolkningens flytt på mitten av 1600-talet. Den var tidigare använd som betesmark och fiskarläge (Systraholmen). Kvarteret Tenngjutaren ligger på det nordvästra hörnet av Kvarnholmen där bastionen Gustavius Primus varit belägen, fig 2. Muren uppfördes under 1660 1670-talet (Karlsson 1986). Historik Bland de medeltida städerna i Sverige hade Kalmar en viktig ställning både som handelsstad och som en del av kronans gränsfästningar (Selling 1982:23ff). Stadens utveckling och utseende har i stort påverkats av närheten till den dåvarande gränsen till Danmarks, en gräns som fanns fram till år 1658. Stadens utveckling kan man tydligt se i

befästningens konstruktion som förändrades utefter att krigskonsten utvecklades (Karlsson 1986). Kalmar stad var från början belägen på fastlandet västerut från Kalmar slott, det man idag kallar Gamla Stan. En kraftig, två meter tjock ringmur med torn omslöt staden under tidig medeltid för att sedan bytas ut mot en befästning med bastioner (Karlsson 1986). Bastionsystemet uppstod i Italien på 1400-talet och är benämningen för den framskjutande delen på en befästningsvall och vars sidor oftast är brutna i en trubbig vinkel, detta för att man från bastionen skall kunna beskjuta området utanför och mellan två bastioner (Rajala och Eliasson 1989). Under det så kallade Kalmarkriget 1611 1613 förstördes stora delar av staden och man beslutade sig för att omlokalisera staden som hade ett alltför utsatt läge samtidigt som det började bli för trångt för den rådande befolkningsökningen. Kvarholmen var sedan tidigare obebott och under 1630 talet lades planförslaget fram för det nya Kalmar stads utseende. Regeringen beslöt sig år 1640 för att denna flytt skulle ske sedan Axel Oxenstierna framlagt ett förslag om stadens förflyttning. Arbetet för flytten påbörjades men var en långsam process då Sverige hamnade i krig med Danmark 1644. Året därpå anskaffades material till holmen och efter utfyllnad och pålning började arbetet med befästningsverket. En storbrand 1647 som helt förintade den gamla staden påskyndade processen och bygget av de tre största bastionerna påbörjades samma år, fig 3 (Gustavius Primus, Carolus Nonus samt Gustavus Magnus). För att skapa detta satte man 1200 man i arbete, mestadels soldater. Det starkaste försvaret byggde man mot land där fienden skulle vara svårast att bekämpa, två av huvudbastionerna anlade man dock på den dåvarande havsbotten (Karlsson 1986). Efter krigsslutet 1649 var det många soldater som kom hem från Tyskland för att bland annat arbeta på fortifikationen. Arbetet på befästningen avtog dock efter att både missväxt och en pestepidemi drabbade Östersjöområdet. 1654 återtog man byggandet igen och man färdigställde bland annat bastionerna Carolus Nonus, Christina Regina, Johannes Rex och Ericus Rex. För att ett bygge av muren på sjöbotten skulle vara möjligt var man först tvungen att bygga dammar som sedan pumpades torra. Till detta användes hästar tills man insåg fördelarna med väderkvarnar (Edlund och Molander 1990). Inte förrän 1673 stod alla fördämningar för hela befästningsverket färdiga, under befästningen anlades en rustbädd av kraftiga plankor och stockar. Utanför rustbädden lades stora stenblock för att hålla byggnadsverket på plats (Karlsson 1986). En dendrokronologisk analys av rustningsbädden vid Carolus Nonus i samband med förundersökningen 1989 visar att virket huggit ned under vintern 1661 1662 (Rajala och Eliasson 1989).

Fig. 3 Befästningsmuren runt Kvarnholmen. Pilen visar på Kv Tenngjutaren 3. Skala 1:1000 Under 1680-talet övertog Erik Dahlberg ledningen för murbygget och därmed infördes nya byggnadsmetoder. Tidigare hade man lagt upp en jordvall bakom muren, detta ersattes i fortsättningen av välvda kasematter. Genom denna metod fick man skyddade utrymmen i vallen, nackdelen var dock att befästningen blev svagare. Även bastionernas form blev annorlunda. Penningbristen tycks ha varit ett ständigt problem under byggtiden, varken militären eller den civila personalen fick exempelvis ut sin lön 1658. Man använde även polska krigsfångar som arbetskraft under en period. År 1786 stadgades det i ett kungligt brev att Kalmar inte längre ansågs vara en fästning, murarna lämnades till att förfalla fram till 1860-talet då man började en rivningsprocess (Rajala 1991:109fff). Genom tidigare analyser bland annat gjorda 1990, vet man att det ursprungliga murverket bestod av rent kalkbruk. Man använde sig dock under senare tids reparationsarbeten på 1930-talet i huvudsak av cementbruk. Även så sent som på 1970-talet använder man sig av fel bruk då man ämnade förbättra murfogarna (Edlund och Molander 1990). Tidigare undersökningar 1981 utfördes en byggnadsinventering inför rivningen av tre hus på tomten. Av denna undersökning framgick att åtminstone ett av husen hade en källare, hur djupt denna var belägen samt eventuella skador på muren framgick dock inte.

Det har tidigare gjorts arkeologiska undersökningar på tomterna norr, väster och söder om Tenngjutaren 3. På Tenngjutaren 2 (i väster) påträffades muren vilken var bevarad till en höjd av cirka en meter i två skift. I anslutning till muren löpte det på utsidan en cirka 3 meter bred strandskoning av sten vilken upphörde mot Tenngjutaren 3 (i öster). Dock kan man inte säkert säga om det tidigare löpt en strandskoning även där men som blivit borttagen Dnr 1385/82). Mittemot Tenngjutaren 3, på Brandvakten 4, påträffades pålverk som sannolikt är en fortsättning på den fördämning som undersöktes när delar av Bastionen Carolus Nonus undersöktes i kvarteret Lärlingen (Nilsson 2004:2). Syfte Syftet med undersökningen var att se murens exakta läge, omfattning och bevarandegrad då man planerar en hotellbyggnation på kvarteret Tenngjutaren. I den planerade byggnaden önskar man bygga ett garage och därför måste murens exakta position dokumenteras för att kunna anpassa bygget efter befästningsmuren. Hotellbyggnationen får heller inte skada muren. Det finns önskemål om att integrera resterna av muren i den nya byggnaden. Lämpningar efter byggnader och pålverk skulle också konstateras. Metod Förundersökningen skedde först genom arkivstudier, schaktning med grävmaskin och sedan med handrensning. Dokumentation skedde med digitalfotografering och inmätning med totalstation. Genom tidigare dokumentation fanns en ungefärlig uppfattning av vart befästningsverket ligger vid Tenngjutaren. Vid förundersökningen grävdes tre schakt i nord sydlig riktning och ett schakt i öst västlig, fig 4. Undersökningsresultat Muren påträffades i schakt 2-4 på ett djup mellan 1,48-1,8 m ö h. Schakt 1 grävdes till ett djup av 1,40 meter under dagens marknivå i schaktet återfanns källaren till den byggnad som revs på 1980-talet, fig 5. I schakt 2 påträffades befästningen det som återstod var en mur på 1,75 meter fogad med kalkbruk, fig 6. Totalt var det tre skift bevarade och på den södra sidan, det vill säga befästningens insida, fanns spår av puts ner till det 2:a skiftet, fig 7. Bottenlagret bestod av hårt packad sandbotten som alltså under byggnadstillfället varit sjöbotten. Vid den södra profilen låg på botten tre naturstenar som verkar ha ingått som en del i konstruktionen, möjligen som en slags stödbyggnation. På murens insida var det sand som tycks ha tillkommit i samband med att muren uppfördes, fig 8. I den västra delen av schaktet på murens insida fanns tre ledningar nedgrävda som kan ha skadat muren.

Schakt 2 Schakt 1 Schakt 3 Schakt 3 Schakt 4 Fig 4. Schaktens numrering och murens utbredning. Skala 1:400 I norra delen av schaktet återfanns en betongplatta på 1,65 meters djup under dagens marknivå, denna bör ha varit en del av det tidigare husets källare.

Fig 5. I schakt 1 påträffades källaren som revs på 1980-talet (Du59_3) Fig 6.Utsidan av muren var sönderbruten. Troligen när hus uppfördes på tomten på 1880-talet (Du59_31) Schakt 3 grävdes längs med muren för att kunna se hur långt fram den sträckte sig mot schakt 1. I öst höll överdelen av muren en ojämn nivå för att sedan helt försvinna där källaren var nedgrävd. Muren har utnyttjats som en del av väggkonstruktionen till källaren. Mellan murens slut och källarens början satt en plywoodskiva med tapet på, fig 11. Fig 7. Muren var lagd i bruk. det syntes spår av puts på stenarna också (Du59_19) Fig 8. Mot muren på dess insida var det uppfyllt med sand (Du59_28)

Schakt 4 grävdes längs med muren mot väster för att kunna konstatera hur långt väster ut som muren fortfarande var intakt. Längst i väster mot granntomten var muren sönderbruten, fig 9. Detta skedde troligen i samband med att Västerportskyrkan uppfördes. I både norr och söder fanns dock kanthuggna stenar, 40 x 50 cm 20 x 15 cm stora, med tydliga lager av kalkbruk emellan. Kantstenen i söder var en kalksten medan de övriga stenarna var vanlig marksten, fig 10. På bägge sidor om muren fanns det brungul sand. Fig 9. Jennie och Nicholas rensar fram den sönderbrutna muren i väster (Du59_39) Fig 10. Kantstenen på insidan av muren i väster (Du59_47) Fynd I schakten påträffades sporadiskt med skärvor från yngre rödgods av sen typ samt enstaka kritpipsfragment. Inga fynd tillvaratogs. Fig 11. Mellan muren och källarväggen satt endast en tunn plywoodskiva (Du59_ 51) Fig. 12. Undersökningsplatsen efter avslutat undersökning (Du59_ 52)

Sammanfattning Kalmar läns museum genomförde en förundersökning av Tenngjutaren 3 under tre dagar i april 2007. Syftet var att utreda 1600-talets befästningsverks exakta position samt att få en uppfattning hur välbevarad den kvarvarande muren var, detta för att tomten skall bebyggas av Byggnads AB N.J Andersson o son. Undersökningen gjordes av Cecilia Ring och Jennie Mosseby och dokumenterades genom fotografier och inmätningar med totalstation. Av de totalt 4 schakten återfanns muren i 3 av dem. Bäst bevarad var den i schakt 2 där den hade en höjd på 1,75 meter och en bredd på 4,4. De tre skiften hade kalkbruk emellan sig och spår av puts på innersidan (den södra profilen). Yttersidan hade förstörts, troligen i samband med senare tids husbygge. I schakt 1 återfanns inte muren utan på stället fann man istället källarfundament, den västliga väggen i källaren verkar ha bestått av den brutna muren som återanvänts. Schakt 3 lades på tvären längs med muren, där hade muren en ojämn profil. Det omslutande materialet var på den östra sidan matjord medan den på den västra delen byttes ut till sand. Schakt 3 lades på tvären längs med muren, där hade muren en ojämn profil. Det omslutande materialet var på den östra sidan matjord medan den på den västra delen byttes ut till sand. I schaktet längst i väster var muren sönderbruten. Troligen förstördes den i och med den bredvid liggande kyrkans uppförande. Det låg dock fortfarande kanthuggna stenar med kalkbruksrester både i norr och söder, den södra kantstenen var en kalksten medan resterande stenar var vanliga markstenar.

Tekniska och administrativa uppgifter Länsstyrelsens dnr : 431 12416-06 Kalmar läns museum dnr : 33 902 06 Obj nr: 07/06 Landskap: Kommun: Socken/stad: Småland Kalmar Kalmar Fastighet: Tenngjutaren 3 Ek. karta: 4G6j X koordinat: 6282088 Y koordinat: 1534090 M.ö.h: 0-5 Fältarbetstid: 2007-04-17-19 Antal arbetsdagar: 3 Personal: Uppdragsgivare: Cecilia Ring Jennie Mosseby (Kalmar högskola) Byggnads AB N.J. Andersson o son Digitalbilder neg. nr: Du 59:1-52

Refersenser Delden Michael. Rapport Antikvarisk kontroll kv Tenngjutaren 2. Kalmar läns museum Dnr 1385/82 Edlund, Richard. Molander, Örjan. 1990. Inventering av Kalmar stadsmur. Kalmar läns museum. Kalmar. Karlsson, Catarina. 1998. Arkeologisk efterkontroll 1986 Kaggensgatan. Fornlämning 93, Kvarholmen. Rapport 1998. Kalmar läns museum. Kalmar Nilsson, Nicholas. 2004. Brandvakten 4. Fornlämning 93, Kalmar stad. Rapport Juni 2004. Kalmar läns museum. Kalmar. Rajala, Eeva. 1991. Bastionen Carolus Nonus. Särtryck ur Kalmar län 1991. Kalmar. Rajala, Eeva. Eliasson, Laila. 1989. Kvarnholmen. Rapport 1989. Kalmar läns museum. Kalmar.