Inventering av amfibier 2001 gjordes en inventering av groddjur på Kvarnby golfklubb. De arter som påträffades var ätlig groda samt rom och vuxna djur av åkergroda, vanlig groda och vanlig padda. 2012 erhöll vi medel av Malmö stads miljöanslag för projekt Inventering av groddjur och bedömning av lekvatten samt landmiljöer. I bifogade bilaga Groddjur_Kvarnby_golfklubb.pdf beskrivs projektet och ges rekommendationer för hur groddjuren kan bevaras och utvecklas på banan. Alla groddjur är fridlysta men den art som är mest skyddsvärda enligt artskyddsförordningen och som förekommer på vår bana är den större vattensalamandern. Den vanliga paddan är Europas största groddjur och skiljer sig från grodorna med sina korta ben och vårtiga hud. Den är normalt brun eller grå till färgen med ljusare undersida Paddan behöver fuktiga gömställen och tillhör de groddjur som ses mest i kulturområden såsom trädgårdar och parker. Även larverna är tillräckligt giftiga för att inte angripas av fisk. Den ätliga grodan är en stor - ca 12 cm lång - och grön groda ofta med en gul linje längs ryggen. Den är lätt att skilja från åkergrodan som är mindre och brun. Eftersom grodor ofta kan vara väl kamouflerade inventerar man ofta genom att leta efter rom och att lyssna efter grodspel under lekperioden. Denna infaller under olika tider under våren för olika grodor och hannarna börjar oftast spela i skymningen. Intresset för groddjur är mycket stort spec. i Skåne. Länsstyrelsen och Naturvårdsverket anordnar varje höst ett endagsseminarium. Ett stort antal forskare m fl brukar ställa upp och lämna information om aktuella undersökningar om grodornas situation. I vår 5-årsplan fanns en förhoppning om att inplantera den grönfläckiga paddan, som är en starkt hotad art, hos oss. Men lägesrapporten som presenterades var mycket negativ. I över 10 års tid har man spec. i Danmark och Tyskland forskat om lämpliga biotopkrav för att återinföra denna padda på fler ställen. Dessa har man inte lyckats finna. Inventeringen 2001 av groddjur på Kvarnby golfbana genomfördes vid två tillfällen. Man hittade många individer av ätlig groda och rom från åkergroda och vanlig groda. Lokalisering vid damm eller vattendrag intill bana 1 Vanlig padda Rom 3 Åkergroda Yngel (rom) 3 Ätlig groda 3 (=individer betraktade) 5 (ån) Vanlig padda
5 (ån) Ätlig groda Talrik 8 (dammen) Ätlig groda 8 9 Vanlig padda Rom + 3 11 (båda dammarna Ätlig groda 15 Tom 16 Tom OBS: Numreringen av hålen är den ursprungliga och ändrades 2010. Således är hål 1 numera hål 10 etc. Sammanställt av Leif Eklund
En riktig groda Ensidigt och produktions jord- och skogsbruk har ökat risken för utrotning av grodor och paddor. Tro det eller ej, men de små kväkarna har funnit sin tillflykt på golfbanan. Den golfare finns knappt, som aldrig har klämt till med ett kraftuttryck när bollen med god fart passerar gränsen till ett vattenhinder. Scoren och 25 kronor är plötsligt bortom all räddning. Naturupplevelse i all ära, vem trodde att dessa, understundom förhatliga svårigheter, kunde vara en räddningsplanka för en rad släkten i vår herres hage? Ingen art har evigt liv. De kommer och går i takt med den ekologiska klockan. Starkast överlever. När miljön förändras gör beståndet av djur och växter detsamma. Brytpunkten kom i slutet av 1700-talet när samhällets småskalighet gav djur och växter förutsättningar att utvecklas i sakta mak. Det har aldrig funnits så många arter på jorden som då, berättar Claes Andrén. Sedan dess har små odlingar blivit stora. Diken, stenrösen, dammar, små vattensamlingar och hamlade träd har försvunnit och gjort det svårt för djuren att kommunicera och byta gener med varandra. Detta i sin tur har lett till inavel. Det största problemet är att 90-95 procent av små vattensamlingar försvunnit. Bland dem som drabbats hårdast är grodor och paddor vars tunna hud ställer höga krav på närmiljön. För att må bra behöver de en kombination av såväl vatten som land. Vattnet får emellertid inte vara alltför näringsrikt och därmed syrefattigt och det är här som golfen kommer in i bilden. En klubb som skapar rena och levande vatten vilka försörjs av rent grund- eller regnvatten gör en stor naturvårdande insats. Den grönfläckiga paddan är en av våra mest hotade arter. För att hjälpa djurens utveckling på traven har tusentals småpaddor satts ut i vattenhindren på Landskrona Golfklubb. Hur det går för dem visar sig först om tre- fyra år då paddorna är könsmogna. (Källa: En riktig groda: Svensk golf 1: 1998. Lena Sellberg) Dubbelt grodliv Groddjuren representerar en egen utvecklingslinje sedan flera hundra miljoner år och omfattar idag mer än fyra tusen arter. Det är den minsta klassen av ryggradsdjur. Groddjuren har erövrat landmiljön men inte helt frigjort sig från vattnet, vilket namnet "amphibios" (att ha dubbelt liv) antyder. Alla groddjur utnyttjar omgivningens temperatur för att reglera sin kroppstemperatur. De kan alltså inte producera egen värme. Groddjuren delas in i tre ordningar: Svansgroddjur. Hit räknas vattensalamandrarna. Svanslösa groddjur. Till denna grupp räknas grodor och paddor. I vårt land har vi elva arter.
Maskgroddjur. Denna grupp omfattar endast tropiska grävande former. Typiskt för groddjur är den fuktiga och körtelliknande huden och två livsstadier, yngel och vuxen. Rörelsesätt och fortplantning skiljer sig däremot mellan olika grupper, som en anledning till olika levnadssätt. Alla groddjur är som vuxna rovdjur. Larverna, med undantag för svansgroddjuren, är däremot växtätare och skrapar i sig alger med särskilda läpptänder. Antalet ägg varierar från ett enda till mer än 25 000. Befruktade ägg kan läggas enskilda, i klump eller i band. Äggläggningen sker i vattnet och embryot utvecklas till en frisimmande larv med gälar. Larverna lever sedan i vattnet fram till omvandlingen till vuxenliv (metamorforsen). Utrotningshotade groddjur Av Sveriges 13 arter av groddjur är nio upptagna på den nationella rödlistan. En art, grönfläckig padda klassas som akut hotad, klockgroda, lökgroda och stinkpadda som starkt hotade, långbensgroda och gölgroda som sårbara större vattensalamander, lövgroda och ätlig groda som missgynnade. I inventeringen på vår bana fann vi, som framgått ovan, tre arter vanlig padda, åkergroda och ätlig groda (lövgrodan lär ha iaktagits i dammen vid tvåans green men har inte bekräftats). Groda De uppfattas av vad folk i allmänhet uppfattar som "typiska grodor". De har smal midja, långa ben och slät hud. De har horisontell pupill och hudlister längs ryggens sidor. De är aktiva och rörliga, tar långa hopp på land och simmar skickligt i vattnet. Under våren samlas den lokala populationen för att leka och man ser ofta stora mängder grodor tillsammans under en kort period om en till två veckor. Hanarna ropar i kör och utvecklar typiska kraftiga underarmar och könsvalkar på tummen och pekfingret. Dessa körtlar producerar ett klibbigt sekret som hanen använder för att klistra fast fingrarna på honans mage i samband med parningen och därigenom bättre stå emot försök från andra hanar att ta över honan. Äggen läggs i stora klumpar. Åkergroda Åkergrodan har stor utbredning i vårt land. Den är kraftigt byggd, cirka 8 cm lång med lätt sittande rygglister och stor, hård fotknöl. Benen är relativt korta och trumhinnan sitter inte nära ögat. Den har spetsig nos, enfärgad ljus buk medan ovansidan kan variera mycket i färg och teckning. Ätlig groda Den är cirka 12 cm lång, akvatisk, dagaktiv och solar ofta. Padda
Den känns igen på den vårtiga huden, stora valkar i nacken och horisontell pupill. De är nattaktiva och landlevande utanför parningsperioden. Under leken samlas de ofta i stort antal för att lägga ägg. Hanarna ropar i korus och paddsången hos vissa arter kan höras mycket långt vid gynnsamma väderförhållanden. Varje hona lägger flera tusen ägg, som läggs i långa strängar ofta virade runt vegetationen nere i vattnet. Den vanliga paddan Den är som namnet antyder fortfarande mycket vanlig. Vuxna honor blir upp till 15 cm, hanen ofta betydligt mindre. Arten är kraftigt byggd, har mycket vårtig hud och är normalt brun eller grå till färgen med ljusare undersida. Parotidkörtlarna i nacken är stora och sneda, pupillen vågrät och ögat vackert guld- eller kopparfärgat. (Källa: Claes Andrén. Camera Natura nr2 :2000) Miljö/LE 2012-08-21