Introduktion till Förintelsen

Ett interaktivt utbildningsmaterial kring Förintelsen. Utvecklat med stöd från EU/EACEA. Svenska kommittén mot antisemitism 2010

Introduktion till Förintelsen Europas judar 1933 fanns drygt nio miljoner judar i Europa, vilket var mindre än två procent av Europas totala befolkning. De flesta levde i Polen, västra Sovjetunionen, Rumänien och i de baltiska staterna. I dessa områden utgjorde den judiska befolkningen mellan fem och tio procent av den totala befolkningen. I Tyskland bodde cirka 500 000 judar och utgjorde där endast 0,75 procent av den tyska befolkningen. I Sverige fanns vid denna tid knappt 7 000 judar (cirka 0,10 procent). I många mindre samhällen i östra Europa och Sovjetunionen levde judar på samma sätt som deras förfäder hade levt i århundraden. De bodde i små städer på landsbygden, levde ett strängt religiöst liv och höll fast vid den traditionella klädseln. I en del av dessa städer var majoriteten judisk. Några var rika, de flesta fattiga. I de större städerna kom alltfler judar att bli mer delaktiga i det omgivande samhället, och även om de flesta höll fast vid de judiska traditionerna, så lämnade många det religiösa livet bakom sig. I Västeuropa kom fler och fler judar att helt assimileras, det vill säga de anpassade sig till sin omgivning. Med andra ord såg livet för Europas judar väldigt olika ut. USHMM USHMM Barn leker i ett judiskt kvarter i Paris, Frankrike 1931. Två judiska män spelar schack i Lodz, Polen 1936. Hitler och nazismen I Versaillesfreden efter första världskriget förlorade Tyskland stora landområden. Tyskland tvingades att betala ett jättelikt skadestånd för de skador de allierade menade att de lidit på grund av Tysklands och med Tyskland förbundna länders angrepp. 1923 drabbades Tyskland av en hyperinflation som gjorde pengarna helt värdelösa och stora delar av den tyska befolkningen drevs ner i fattigdom. I spåren efter börskraschen i USA 1929 blev nästan sex miljoner tyskar arbetslösa. Många ville hitta någon att skylla Tysklands problem på. För Hitler blev juden den perfekta syndabocken. Stödet för Adolf Hitler och nazistpartiet ökade stort i början av 1930-talet. Många tyskar hade förlorat tron på demokratin och att de partier som funnits länge kunde förändra situationen. En stor del av befolkningen såg i Hitler en ny stark ledare som skulle återge Tyskland sin forna storhet. I sina tal framhöll Hitler att Tyskland måste återerövra de områden som man förlorat i kriget och få mera livsrum för att kunna utvecklas. Han talade om kampen mot rövarkapitalismen och kommunismen, om att den ariska, vita eller germanska rasen var överlägsen alla andra. Lägst av alla raser var den judiska som Hitler sade var en parasitisk och farlig ras. Samtidigt som han föraktade 2

judarna, såg han dem som ett jättelikt hot och påstod att de ville ta över all makt och bestämma över andra folk. Idéerna om judarna som ondskefulla och hotfulla hämtade han från den kristna judefientliga tradition som framställt judarna som de som mördade Jesus. För att hålla den vita så kallade ariska rasen ren måste tyskar till varje pris undvika rasblandning och inte få barn med judar. Bundesarchiv: 183-R99542C/Heinrich Sanden 1933-1939 från uteslutning till förföljelse Nazistisk propaganda i Berlin, Tyskland 1932. Det nationalsocialistiska arbetarepartiet (nazistpartiet) fick i valet i november 1932 stöd av drygt en tredjedel av de tyska väljarna. Konservativa politiker övertygade då den tyske presidenten Paul von Hindenburg att utse Adolf Hitler till regeringschef i en minoritetsregering med konservativa och nationalistiska partier. Nazisterna lyckades snabbt manövrera ut de andra partierna i regeringen och få även ett mittenparti i riksdagen att gå med på lagändringar som avskaffade demokratin. Alla andra partier förbjöds. Olika nazistiska organisationer började kontrollera människors privata och offentliga liv. Man började förfölja judar och andra som man inte ansåg passade in i det nazistiska samhället. Människor med annan politisk uppfattning sattes i koncentrationsläger utan rättegång och på obestämd tid. Koncentrationslägret Dachau nära München öppnade i mars 1933, och blev modell för alla andra koncentrationsläger. Tyska ungdomar organiserades i nazistiska ungdomsrörelser och skulle fostras till att bli lydiga medborgare i den nya staten. Hela samhället skulle genomsyras av den nazistiska ideologin. Nästan direkt efter maktövertagandet började lagar stiftas för att utestänga judar från samhället. Med tiden fanns det hundratals sådana lagar. Några av dessa innebar att judar inte fick besöka badhus, parker eller restauranger, inte inneha statliga yrken, inte arbeta inom kulturlivet eller inom media. Diskrimineringen ökade alltmer. Snart fick judiska barn inte gå i skolan, läkare och advokater som var judar fick inte behandla eller företräda icke-judar. Judarna blev enligt lagen andra klassens medborgare. Sakta men säkert avlägsnade man judarna från samhällslivet. Judar måste lämna sina värdesaker och bostäder till staten, och judar som ägde affärer och företag tvingades överlämna dem för en spottstyver. Många försökte fly, men hade svårt att få inresetillstånd till något annat land. Bland annat begränsade Sverige hårt möjligheterna för judiska flyktingar att få asyl. Bara några tusen judar släpptes in före krigsutbrottet 1939. Den judiske advokaten Dr Michael Siegel som visat tilltro till rättväsendet förnedras offentligt på gatorna i München. Nazisterna har rakat av honom håret och tvingar honom att gå barfota. Skylten har texten: Jag ska aldrig mer klaga hos polisen. På hösten 1938 bestämde sig de nazistiska myndigheterna för att omedelbart utvisa alla judar som var polska medborgare, fastän många av familjerna hade bott i Tyskland i flera generationer. Cirka 15 000 personer drabbades av beslutet. De polska myndigheterna ville inte ta emot dessa judar trots att de var medborgare i Polen, utan de placerade dem i flyktingläger på gränsen mellan Tyskland och Polen. En av familjerna som drabbades var familjen Grynszpan som bott i Tyskland sedan 1911. När deras 17-årige son Herschel som flytt till Paris fick höra att föräldrarna och hans syster befann sig under svåra förhållanden Bundesarchiv: 183-R99542C/Heinrich Sanden 3

i ett flyktingläger, skaffade han sig en pistol, gick upp på tyska ambassaden och sköt diplomaten Ernst vom Rath. Två dagar senare den 9 november dog vom Rath. Propagandaminister Joseph Goebbels tog detta som ursäkt för att sätta igång en organiserad förföljelse mot Tysklands judar för att hämnas mordet. Yad Vashem På kvällen den 9 november 1938 inleddes en våldsam och blodig attack mot Tysklands judiska befolkning, den så kallade novemberpogromen. Oroligheterna höll på i flera dagar. Tusentals skyltfönster krossades och judiska affärer plundrades. Glaset låg kvar som kristall på gatan, förmodligen är det därför man kallat pogromen kristallnatten. Män och kvinnor misshandlades, sköts, eller höggs ihjäl. En del upplevde situationen så dramatisk att de begick självmord. Man antar att cirka 400 judar mördades natten mellan den 9-10 november, det totala antalet dödsoffer för novemberpogromen uppskattas till cirka 1 500 personer. Närmare 300 synagogor sattes i brand och upp mot 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger utan någon annan anledning än att de var judar. Den nazistiska regeringen bestämde att Tysklands judar skulle betala en miljard tyska riksmark i skadestånd för förstörelsen under pogromen. Herschel Grynszpan som arresterats i november 1938 i Paris, Frankrike. USHMM 1939-1942 förflyttning till getton I september 1939 anfölls Polen först av Tyskland och senare även av Sovjetunionen. Genom en överenskommelse delade de två stormakterna Polen mellan sig. I den tyska delen fanns nästan två miljoner judar. De betraktades av den nazistiska ledningen som ännu lägre stående än de tyska judarna. Så gott som omedelbart började man göra upp planer för att rensa landsbygden från judar och driva dem till städerna. Man ville skapa speciella områden där judar skulle tvingas bo, så kallade getton. Dessa lades ofta i stadsdelar där många judar redan bodde. Andra som bodde i området fick flytta ut. Förflyttningarna in i gettot skedde ofta under brutala förhållanden. Människor som arresterats under novemberpogromen räknas vid en appell i koncentrationslägret 1938 i Buchenwald, Tyskland. Judar i Lodz getto, Polen. Bundesarchiv: 101I-133-0703-35 Runt gettoområdet byggdes stängsel eller murar. Alla tvingades bära en speciell markering på kläderna som visade att man var jude. Det kunde vara en gul sexuddig stjärna, ett gult band eller ett vitt band med en blå sexuddig stjärna på. Det var strängt förbjudet för judar att vistas utanför avspärrningarna. De som försökte undkomma genom att gömma sig var tvungna att ha hjälp för att klara sig. Tyskarna straffade alla som hjälpte en jude mycket hårt. En del flydde därför hellre in till gettot för att undkomma förföljelse och lidande. Hundratals tågtransporter med judar från Tyskland och övriga Västeuropa skickades till getton långt från Tyskland, till exempel till Riga i Lettland eller till Minsk i Vitryssland. Det förekom även transporter av romer till några få getton. En del människor togs ut till slavarbete. Så småningom likviderades gettona och de som inte ansågs kunna utföra en arbetsinsats dödades i masskjutningar eller fördes till förintelseläger. 4

1941 beslöt Hitler att anfalla Sovjetunionen. Speciella insatsgrupper följde efter armén i syfte att rensa byarna från sovjetiska kommunister och judar. Under insatsgruppernas framfart dödades också tusentals romer. Massgravar iordningställdes, ibland av lokalbefolkningen, ibland av offren själva eller av sovjetiska krigsfångar. Man beräknar att cirka två miljoner människor sköts, brändes inne eller slogs ihjäl av de så kallade insatsgrupperna. 1942-1945 Förintelsen genomförs Kriget mot Sovjetunionen var inte så framgångsrikt som man räknat med. Den röda armén gjorde hårt motstånd och tyskarnas avancemang stoppades. De planer man hade på att förvisa större grupper judar långt bort till den asiatiska delen av Sovjetunionen fungerade inte. Masskjutningarna påverkade den psykiska hälsan hos soldaterna och den högsta ledningen diskuterade andra sätt att få bort judarna. Wikipedia Commons I januari 1942 hölls ett möte i Wannsee utanför Berlin, där höga nazistiska officerare och tjänstemän kom överens om hur man skulle samordna vad nazisterna benämnde den slutliga lösningen på judefrågan. Planen, som Platsen för Wannsee konferensen utanför Berlin. förmodligen hade bestämts någon gång under hösten 1941, var att finkamma Europa från väster till öster för att hitta alla judar. Transporter österut skulle ske med tåg. Man bestämde nu att olika avdelningar inom den tyska förvaltningen skulle samverka under polis- och säkerhetsorganens huvudmannaskap. Redan innan konferensen i Wannsee hade dödandet av judar och romer startat genom masskjutningsaktioner. Experiment med specialbyggda fordon hade genomförts. Avgaser fördes in i ett stängt utrymme bak i ombyggda lastbilar och dödade de människor som stängts in i utrymmet. Dessa gasbilar hade använts bland annat i Ukraina innan de i större skala kom till bruk i det första förintelselägret Chelmno norr om Lodz. Ännu ett förintelseläger, Belzec i östra Polen, hade börjat byggas före mötet i Wannsee och ytterligare två läger i Sobibor och Treblinka påbörjades under våren 1942. De byggdes alla med ett enda syfte att snabbt döda så många människor som möjligt. Ett fåtal fångar togs ut till arbete för att under SS se till att verksamheten fungerade. Alla andra mördades omedelbart vid ankomsten till lägren i gaskammare. Hundratusentals judar transporterades med tåg från länder ockuperade av Tyskland till förintelselägren i Polen. Totalt mördades nästan två miljoner människor i dessa fyra läger. Två läger, Auschwitz-Birkenau och Majdanek, byggdes som kombinerade koncentrations- och förintelseläger, där fångar både hölls inspärrade och mördades i gaskammare eller sköts. Koncentrationslägret Auschwitz inrättades 1940 i staden Oswiecim, som staden heter på polska. Där fanns gamla armékaserner som kunde användas för att spärra in polska politiska fångar och sovjetiska krigsfångar. Då antalet fångar ökade räckte inte barackerna till och SS bestämde sig för att bygga ett större läger i byn Birkenau (Brzezinka på polska) cirka tre kilometer från Auschwitz. I Birkenau, eller Auschwitz II som lägret officiellt benämndes, byggdes ett förintelseläger med gaskamrar. Från våren 1942 var Auschwitz-Birkenau ett kombinerat arbets- och förintelseläger. Runt Auschwitz byggdes ett fyrtiotal olika slavarbetsläger. Många tyska industrier lockades att utnyttja den billiga arbetskraften. När tågen med judar anlände visste människorna inte vad som skulle hända. Allt var kaotiskt, tyska 5

SS-soldater gav order, hundar skällde och andra fångar utsedda av SS försökte få urlastningen ur tågvagnarna att gå så snabbt som möjligt. Gamla, barn och sjuka sändes direkt till gaskamrarna. De övriga ställdes upp framför en SSläkare som sorterade ut de som man ville använda som arbetskraft, resten skickades till gaskamrarna. Förhållandena i Auschwitz-Birkenau var så dåliga att många fångar bara överlevde några veckor. Gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau användes fram till november 1944, då hade uppskattningsvis en miljon judar mördats i detta läger. I Majdanek, utanför staden Lublin i östra Polen nära gränsen till Sovjetunionen, byggde man ett liknande kombinerat arbets- och förintelseläger. Dit fördes ett stort antal polska intellektuella, politiskt oliktänkande och sovjetiska krigsfångar, men också judar från Warszawas getto som blev slavarbetare i de olika arbetslägren runt Lublin. Över 50 000 människor gasades ihjäl, andra sköts. Att fly från dessa läger var i stort sett omöjligt. I förintelselägren Sobibor och Treblinka försökte fångarna göra uppror. Något tiotal lyckades fly, men de flesta blev tillfångatagna, torterade och dödade. Även i Auschwitz-Birkenau gjorde en grupp fångar uppror och satte eld på en av gaskamrarna. Endast några få personer lyckades komma undan, men upproren skapade hopp hos fångarna och oroade den nazistiska ledningen. I slutet av kriget förstördes anläggningarna i Chelmno, Belzec, Sobibor och Treblinka. Nazisterna ville inte att eftervärlden skulle förstå vad som hänt i lägren och hur många människor som dödats, därför grävde de upp massgravarna, försökte bränna kropparna och spred askan i skogarna eller floderna runt omkring lägren. I juli 1944 avancerade sovjetiska trupper snabbt västerut och befriade lägret Majdanek. Den tyska reträtten var så snabb att man inte hann förstöra alla dokument och föremål som fanns i lägret. Därför har man idag ett stort arkivmaterial i museet i Majdanek. Från januari till maj 1945 befriades koncentrations- och slavarbetsläger runt om i Tyskland, Polen och Österrike av sovjetiska, engelska och amerikanska trupper. Även om omvärlden redan kände till att miljoner judar dödats i människoslakterier blev mötet med de fasansfulla förhållandena i de befriade lägren en chock för omvärlden. Många bilder och reportage spreds. Efter kriget hölls flera rättegångar, bland annat i Nürnberg, där ledande nazister dömdes till döden eller fängelsestraff bland annat för brott mot mänskligheten. Ett stort antal förövare blev dock aldrig straffade. Public Domain Det finns inga exakta uppgifter om hur många judar som dödades av nazisterna, men uppskattningsvis mördades mellan fem till sex miljoner judar vilket betyder att två tredjedelar av Europas judar dödades. Denna siffra bygger bland annat på uppgifter ur tyska arkiv. Idag lever cirka en och en halv miljon judar i Europa Utrotandet av Europas judar kallas Förintelsen. Rättegång i Nürnberg, november 1945, brott mot mänskligheten, på främre raden från vänster: Hermann Göring, Rudolf Hess, Joachim von Ribbentrop, Wilhelm Keitel, och på bakre raden från vänster: Karl Dönitz, Erich Raeder, Baldur von Schirach, Fritz Sauckel. 6

Närvarande vid Wannseekonferensen Reinhard Heydrich SS-Obergruppenführer (general), chef för säkerhetstjänsten (SD). Roland Freisler jurist, statssekreterare vid justitieministeriet. Alfred Meyer Gauleiter, statssekreterare i ministeriet för ockuperade områden i öster. Joseph Bühler jurist, statssekreterare vid Generalguvernementets regering, SS-Brigadeführer (generalmajor). Georg Leibbrandt Reichsamtsleiter, ministeriet för ockuperade områden i öster. Gerhard Klopfer SS-Oberführer (överste), partikansliet. Wilhelm Stuckart jurist, statssekreterare, inrikesministeriet. Friedrich Wilhelm Kritzinger statssekreterare, rikskansliet. Erich Neumann statssekreterare och chef för Byrån för fyraårsplaner. Otto Hofmann SS-Gruppenführer (generallöjtnant), säkerhetstjänstens ras- och bosättningsbyrå, RuSHA. Bundesarchiv: 1. 146-1969-054-16, 2. 183-1991-0712-500, 6. 183-J03238, 7. 183-B02732, 8. 119-06-44-14, Wikipedia Commons: 3., 4., 5., 9., 10., 11., 12. Med på mötet var också: Martin Franz Julius Luther, jurist, bitr. statssekreterare vid utrikesministeriet, Karl Eberhard Schöngarth, SS-Oberführer (överste), säkerhetspolisen, och Rudolf Lange, SS- Sturmbannführer (major), säkerhetstjänsten i Lettland. Heinrich Müller SS-Gruppenführer (generallöjtnant), chef för Gestapo. Adolf Eichmann SS-Obersturmbannführer (överstelöjtnant), Gestapo. 7