Litteratur och kritik m.m. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1940_litt Fornvännen 1940, s. 56-64, 273-285, 319-380 Ingår i: samla.raa.

Litteratur och kritik m.m. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1940_litt Fornvännen 1940, s. 56-64, 273-285, 319-380 Ingår i: samla.raa.se

LITTERATUR OCH KRITIK WILHELM WITTER: Die Kenntnis von Kupfer und Bronze in der alten Weit (Mannus-Buclierei, Bd. 63, Curt Kabitzsch-Verlag). Leipzig 1938. I ett tidigare arbete 1 har Witter framlagt resultatet av sina undersökningar rörande förhistorisk motallutvinning i Mellantyskland och har därvid visat, att en brytning av de i detta område befintliga malmerna ägt rum på ett mycket tidigt stadium, och författaren ser i det stora kulturuppsving, som Mellaneuropa upplevde vid stenålderns slut just ett resultat av de i dessa trakter frambringade metallerna. Ett hantverksmässigt bedrivet bergsbruk och metallsmido måste emellertid bygga på en tämligen lång utvecklingstid innan de nödvändiga erfarenheterna samlats och de metallurgiska uppfinningarna blivit gjorda såvida inte allt dotta direkt blivit överfört från ett annat land genom candrando motallhantvorkare, eller på annat sätt blivit förmedlat. För att få klarhet i denna fråga har författaren undersökt förutsättningarna för ott tidigt bergsbruk även i andra länder, främst i Europa, sodan även i Orienten. Beträffande Spanien, som har i sin ägo stora skatter av koppar- och silvermalmor, har kopparäldern därstädes börjat mycket tidigt. Do tills dato utförda analyserna av spanska metallföremål visa emellertid, att under den äldsta metallåldern den använda kopparn har varit förhållandevis ren. Silver förekommer endast i mycket ringa mängd. Detta är fallet t. ex. i fråga om de flata yxorna. Så snart koppartennlegeringar börja användas t. ex. i fråga om vissa smycken, går tennhalton genast upp till 5 /o och däröver, d. v. s. det rör sig då om en avsiktlig tenntillsats till kopparn. Emellertid finnas i Spanien icke några lämpliga tennmalrasförekomster, som kunnat bearbetas i förhistorisk tid och icke heller några kopparmalmer med högre tennhalt. Följaktligen måste kunskapen om tennet ha kommit till Spanien utifrån. Den vitt utbredda meningen, att klockbägarcfolket på grund av de hos dem uppträdande dolkstavarna skulle ha varit förmedlare av kopparns metallurgi till Mollnneuropa, kan icko heller vara riktig anser författaren, eftersom dessa dolkstavar i de flesta fall bestå av en avsiktligt framskapad metallegering. Do tillhöra sålunda en senare tid än don, då kopparåldern existerade i Mellaneuropa. Beträffande Portugal synas inga förbindelser med detta land och Mol- 1 Die älteste Erzgewinnung im nordisch-germanischen Lebenskreis, Mannus-Biicherei, Bd. 60, Leipzig 1938.

LITTERATUR OCH KRITIK 57 lantyskland ha ägt rum under kopparäldern. Sammansättningen hos en del tidiga portugisiska metallföremål överensstämmer med vissa iriska flata yxor och förmodligen ha vi att räkna med cn import från Irland. Sistnämnda land var rikt på såväl kopparmalm som även gedigen koppar, och denna koppar tordo på ett tidigt stadium ha blivit utnyttjad främst genom tillskyndan av invandrare från Spanien. Handelsförbindelser mellan Irland och Mellantyskland synas emellertid existera först på ett något senare stadium, när sistnämnda land använde koppar-tennlegoringar, men Irland fortfarande befann sig i kopparåldern. Eftersom tenn icke ingår i den iriska kopparmalmen i någon högre procent, måste de i Irland förekommande koppar-tennlegeringarna med 5 /o kopparhalt och däröver vara antingen införda färdiga eller framställda genom infört tenn. Det förstnämnda alternativet förefaller författaren sannolikast. I England ligga de viktigaste kopparmalrasförokomstorna i Cornwall. Men enligt de senaste undersökningarna skola dessa ha utnyttjats först under 1400-talet. Under förhistorisk tid torde sålunda Irland ha varit kopparlevcrant åt England. Däremot torde tcnnmalmstörekomstcrna i Cornwall ha börjat utnyttjas på ett relativt tidigt stadium, dock icke tidigare än under början av det andra årtusendet f. Kr. 2 och troligen är det härifrån som Irland erhöll sitt tenn. Vad som är av vikt i detta sammanhang är emellertid, att England lika litet som Irland kan ha förmedlat någon kunskap till Mellantyskland om tennets legering med koppar. Vad beträffar Skandinavien finnes ingenting som antyder, att dess tennfattiga kopparmalmförekomstor bearbetats under förhistorisk tid. I Frankrike synas de äldsta kopparföremålen ha inkommit i landet västerifrån, möjligen genom spanskt inflytande. De äro alla som regel tämligen tennfria samt även fattiga på arsenik, antimon och silver. Men i och med att kantyxorna börja uppträda stiger tcnnhaltcn genast till 6 /o och mera. Samtidigt förekommer även bly. Detta synes häntyda på att i Frankrike icke utvunnits någon tennhaltig koppar och att följaktligen icke heller någon export av dylik kan ha ägt rum. I stället torde det tenn som uppträder hos kantyxorna ha kommit från annat håll, möjligen Mellantyskland. I fråga om Schweiz innehålla do därstädes uppträdande tidiga kopparföremålen vanligen en viss om ock ringa tennhalt. Vidare förekomma i dem även nickel samt i vissa fall silver och antimon. I Schweiz finnas visserligen kopparmalmsförekomster, men de äro alla tennfria. Det förefaller sålunda sannolikast, att även i Schweiz do tidigare tennförande kopparföremålen införts utifrån och uppträtt samtidigt med den långskalliga befolkning, som under stenålderns slutskede synes ha trängt in i Schweiz norrifrån. 1 Italien förekommer liksom i Frankrike under äldsta metalltidon kopparföremål, som äro tämligen fria från tenn, varefter uppträda koppar- 2 0'N eill Hencken, The Archaeology of Cornwall and Scilly, London 1932, s. 162.

58 LITTERATUR OCH KRITIK tennlegeringar med en tennhalt av 5 /o och därutöver. Detta synes sålunda knappast häntyda på någon inhemsk utvinning av Italiens kopparmalmförekomster. Förekomsten av arsenik i cn dolkklinga anser författaren häntyda på förbindelse mod Mellantyskland. I Tyskösterrike, Böhmen och Ungern utmärka sig de olika metallföremålen från äldsta kopparåldern för en särdeles renhet. I Österrike finnas betydande kopparmalmsförekomstor vid Mitterbcrg, men do flesta forskare, som sysslat mod ämnet, anse numera, att dessa malmförckomstor börjat bearbetas först längre fram under bronsåldern. I Böhmen finnas inga dylika malmförekomstcr, som haft någon betydelse för en tidig utvinning av koppar. I Ungern har förekommit rätt mycket gedigen koppar, alltid ren, och det är troligt, att de tre länderna från dessa förråd till största delen hämtat sin koppar. I Ungern och angränsande trakter åt sydost förekomma emellertid ett antal flata yxor och mejslar av otvivelaktigt västlig typ, men vilka anses ha tjänat som förebilder för en inhemsk tillverkning. Förekomsten av dessa föremål av nordisk typ anser författaren talar för att i Mellantyskland metallurgien redan befann sig i en viss blomstring, innan kunskapen därom nådde Ungern. På liknande sätt synes dot förhålla sig mod Rumänien. Där förekomma sålunda inga metallföremål på boplatser tillhörande Bukker-Theisskulturen. I Kaukasusområdet finnes tämligen rikligt med kopparmalm och denna torde nog på ett relativt tidigt stadium ha brutits och exporterats till andra trakter, men författaren anser, att detta skett på ett senare stadium än det, då den tidigaste kopparutvinningen ägde rum i det mellantyska området. Författaren framhåller också, att skulle kännedomen om kopparn ha kommit till Mellaneuropa från Kaukasusområdet, borde detta ha varit fallet även med silvret, som jämsides med kopparn uppträder i fynden från sistnämnda område. Silvret uppträder emellertid i Europa först på ett senare stadium. Författaren avslutar sin skildring av de europeiska förhållandena under kopparåldern med en undersökning, huruvida Cypern och Kreta haft möjlighet att kunna påverka utvecklingen i Mellaneuropa. I fråga om dessa båda öar anser författaren det mycket problematiskt, om på Kreta över huvud taget brutits någon koppar. Däremot var Cypern under forntiden den stora kopparproducenten särskilt för Kreta. I fråga om den cypriska kopparn konstaterar emellertid författaren, att den är absolut tennfri men relativt starkt guldhaltig, och eftersom do mellantyska tidiga metallföremålen sakna en dylik guldhalt, kan icke heller Cypern ha spelat någon roll för utvecklingen i Mellaneuropa. Författaren ägnar andra delen av sitt arbete åt en undersökning av förhållandena i Orienten, men utrymmet tillåter oss icke att här närmare ingå på denna fråga. A. E. Oldeberg

LITTERATUR OCH KRITIK 59 ALADÅB BADNÖTI: Die römischen Bronzegefässe von Pannonien [Dissertationes pannonicm, Ser. II: No 6). Budapest 1938. Till de många lärda verk, som behandla det romerska kejsarrikets politiska historia, ha under de senaste årtiondena fogats en rad undersökningar över dess inre, sociala och ekonomiska förhållanden. I samband härmed står utan tvivel det intresse, som ägnats den romerska handeln och de romerska handelsvägarna och bl. a. resulterat i tro omfattande engelskspråkiga verk. 1 Vid ett närmare studium av dessa arbeten finner man emellertid, att i dem Europa norr om Alperna endast helt flyktigt skymtar. 2 Om de c:a 600 kärl av brons och 300 av glas, som inrymmas i Skandinaviens museer, innehålla dessa skrifter icke ett ord. Otvivelaktigt har de bortglömda ländernas arkeologiska forskning härutinnan en viss skuld. Fynden av romerska varor äro visserligen i litteraturen flerstädes och rätt utförligt berörda, och enstaka praktfynd ha hedrats med ståtliga monografier. Men några sammanfattande, av spridningskartor och fyndstatistik belysta översikter ha icke sett dagen sedan C. F. Wibergs pionjärarbete av år 1867. Heinrich Willers' båda, början av 1900-talet tillhörande, förtjänstfulla skrifter om romerska bronskärl 3 fingo aldrig några efterföljare på grund av den tyske forskarens sjuklighet och år 1915 inträffade död. Först ett årtionde därefter återupptogs hans arbete, nu först från skandinaviskt håll, något senare även från tyskt och ungerskt. Det första slutgiltiga resultatet från dessa parallellt fortgående forskningar föreligger nu i Radnötis omfångsrika arbete (220 s., 57 pl.). Vid en närmare granskning av de c:a 1100 bronskarl, som äro upptagna ur den gamla romerska provinsen Pannonicns jord, finner man många typer, som saknas i Skandinavien. Andra äro företrädda i helt andra proportioner, t. ex. de i Radnötis material mycket talrika vinkannorna. A andra sidan saknas i Pannonien helt vissa sena, västeuropeiska typer, såsom spannarna av Vestlandstyp. Hemmoorkärlen äro jämförelsevis fåtaliga, och de refflade spannarna i den form, de uppträda i Skandinavien, äro ej företrädda. Av den förstnämnda gruppen uppträder emellertid ett antal kärl med i åtskilligt avvikande drag, vilka Radnöti betraktat såsom en pannonisk lokaltyp. Tydligen har det undgått honom, att ytterst närstående former föreligga från Västtyskland (Kleinheubach, Waldheim, Kasteli Stockstadt) och Skandinavien (Gödåker). I överensstämmelse med skandinaviska förhållanden bilda kärlen av Juellingc-Östlandstyp en talrik grupp, och detsamma är förhållandet med vinskoporna, vilka senare få en utförlig behandling. Vida starkare än i Skandinavien gör sig i fråga om dessa konkurrensen från de galliska fabrikerna gällande. I detta sammanhang opponerar Radnöti mot den av J. H. Holwerda uttalade meningen, att >Gödåkers- 1 Se anmälaren i Scandia X (1937), s. 149 ff. * Ett försök att utfylla denna lucka utgör O. Brogans art. i Roman studies 1937: Trade between the Roman empiro and the free Germans. Se denna tidskr. 1934, s. 350.

60 LITTERATUR OCH KRITIK typen» skullo vara av italisk tillverkning 1, och ansluter sig helt till åsikten om dess galliska ursprung. Beträffande flertalet av de kärltyper, som äro gemensamma för Skandinavien och Pannonien, få de däremot enligt Radnöti anses vara över Alppassen och utför de tyska floderna införda till Nordeuropa. Till diskussionen om handelsvägarna lämnas därmed värdefulla bidrag, helt överensstämmande med åsikter, som hävdats från skandinaviskt håll. Vid behandlingen av de olika typerna vinnlägger sig den ungerska forskaren om att laga hänsyn till alla europeiska fynd, även dem från Skandinavien, i den mån de blivit publicerade. Ehuru härvid absolut lullständighet ej är ernådd, tillhöra dessa brett upplagda översikter arbetets värdefullaste partier. Tyvärr kan dock ej den vidlyftiga notapparaten med de där upptagna hänvisningarna, huvudsakligen till inventarienummer och litteratur, ersätta frånvaron av tabellariska översikter och materialförteckning. Beträffande den senare får dock erkännas, att den sannolikt aldrig skulle varit av tillnärmelsevis samma intresse som beträffande Skandinaviens motsvarande material på grund av gravfyndens relativa fåtalighot i Pannonien. Beklagligtvis saknas också fullständigt kartor i det för övrigt innehållsrika, väl illustrerade och om stor lärdom och omsikt vittnande arbetet. Slutet av boken upptaga av annan förf. lämnad redogörelse för gravfynd, innehållande romerska bronskärl, samt fyndorts- och sakregister. r U nnar Fkholm EMIL VOGT: Geflechte und Gewebe dei- Steinzeit (Monographien zur Ur- und Friiligescliichte der Schweiz, Bd I). Basel 1937. Vid studiet av Vogts vackra publikation inställer sig osökt frågan, huruvida de nu gällande värderingarna av förhistoriska kulturer skullo stå sig oförändrade om textilt och annat lika förgängligt material i större utsträckning bevarats. De bland pålbyggnadsrestcrna påträffade textilfragmenten visa en mångsidighet och en tekniskt hög standard som icke kommit till uttryck i andra alster av den samtida kulturen. De schweiziska stenålderstextilierna ha redan mer eller mindre utförligt behandlats av många författare, men hittills har ingen på ett tillfredsställande sätt lyckats i den svåra uppgiften att analysera do ytterst fragmentariska och förbluffande olikartade resterna. Dr Vogt har på ett föredömligt sätt framlagt materialet och har gjort värdefulla jämförande utblickar såväl på rent textilhistoriska som allmänt förhistoriska områden. Åtskillnaden mollan de båda grupperna»geflechte» och >Gewcbe» är här naturligt betingad av materialet och föremålens yttre karaktär. Men gruppen Geflechte rymmer en mängd olika, ganska artskilda tekniker, som knappast täckes av vårt flätning. Man voro frostad välja ordet korg- 4 Bland skandinaviska forskare företrädos denna mening av II. Norling- Christensen under hänvisning till den med det italienska mästarnamnot P. Cipius Polybius stämplade skopan från Faurskov på Fyn (Acta archaeologica 1937, s. 168 ff.). Utan tvivel kommer också detta exemplar från en campansk fabrik. I flera avseenden skiljer det sig emellertid från Gödåkerstypen i egentlig mening. Sannolikt föreligger här den efterlysta (Fornv. 1935, s. 198) italiska prototypen för den galliska särgruppen.

LITTERATUR OC H K II 1 T I K 61 tekniker om det såsom förf. gör troligt into rörde sig om även holt andra föremål, såsom väskor, mattor, väggbeklädnader, ja kanske mantlar. Utom de välkända varianterna av korsvis flätning (vår vanliga korgflätning) och den våra >bundna> korgar motsvarande >Spiralwulstgeflechte», förekommer åtskilliga varianter av en korsvis flätning, där de bindande fibrerna (i ena riktningen) äro parvis tvinnade >Zwirnflechtcreix Detta förfaringssätt är även kombinerat mod en slags flossa, vilken teknik förf. försöksvis identifierar med fransskörten på gamla sumoriska skulpturer. Dessutom förekommer en mängd varianter av genombrutna arbeten, med och utan knutar, vilka dolvis kunna betraktas som grova nät, delvis som föregångare till nåltckniker, t. ex. vantsöra, langottsöm och sydda spetsar. Det mesta intresset fångar emellertid behandlingen av vävnaderna. Förf. har påträffat flere olika slag av vävkanter, vilka han identifierar som resp. kantstader, begynnelse- och avslutningskanter. Begynnelsebårdorna synas ganska ovedersägligt bevisa förekomsten av en bandvarpning av principiellt samma slag som förekom i Norden under såväl bronsoeh järnålder som senare. (Jfr en anmälan i Fornv. 1937 sid. 243 ff.) Med påvisandet av band varpningen vederlägger Vogt tidigare antaganden att dessa vävnader utförts i primitiva flätramar. Otvivelaktigt har man haft on slags vävstol med mekaniskt skäl, men hur denna sett ut, om den haft horisontal eller vertikal varp, om man i det senare fallet vävt uppifrån eller nedifrån vägar förf. icke med bestämdhet uttala sig om. Han håller för troligt att flere, eller åtminstone mer än en, vävstolstyp förekommit för olika användning. Vid den mycket klarläggande överblicken av vävrcdskapslitteraturen synes det mig emellertid sora om förf. underskattar användbarheten av hängvarpsvävstolen, vilken han ej tror möjlig till kypertvävnad! I stället vill förf. som en möjlighet förutsätta förekomsten av en vågrät viktsvävstol. Han visar några planer av små vävhus mod bevarade vikter från Hallstatt-tid, vilka påträffats vid de stora utgrävningarna på Goldborg vid Nördlingen, men framhåller att fyndomständighetorna likaväl kunna anses tala för vertikal som horisontal varp. I detta sammanhang är anledning att fästa uppmärksamheten på liknande fynd på Gotland från romersk järnålder. 1 Tygerna äro alla vävda i tuskaft, i jämn och ganska fin kvalitet i vissa fall med den tillsats av mönstertrådar (utan bindande funktion), som brukar gå under benämningen broschering. Dot av tidigare förf. såsom exempel på kypert beskrivna fragmentet avslöjar förf. som utförd med några i den släta väven för hand införda grövre mönstcrtrådar. Rent sensationell vorkar den utförliga analysen med teckningar och modeller av den rikt mönstrade, säkerligen en gång mångfärgado vävnaden från Irgonhauson, varav fragment ligga spridda på flere museer (!). 'Erik B. Lundberg, En gårdsanläggning från järnåldern på Gotland, Fornvännen 1937, där även, sid. 281, omnämnes andra fynd av vävtyngder.

69 LITTERATUR OCH KRITIK Donna märkliga vävnad har tidigare gällt för att vara broderad i likhet med som var fallet då man först påträffade våra tidiga norrländska snärjvävsbonader. Tekniskt sett äro dessa givetvis besläktade, nota bene, med den skillnaden att stenåldersvävnaden är oändligt mycket mera mångskiftande och komplicerad, mera individuell! Mera primitiv alltså än den på visst sätt standardiserade snärjvävstekniken i de norrländska bonaderna. Som ytterligare exempel på märkliga tekniska finesser må nämnas: pärlbroderi eller möjligen -vävnad utförd med små fruktkärnor, fransar, vävda för sig eller som avslutning nedtill på en vävnad. Agnes Geijer Handbuch der Miinzlcunde von Mittel- und Nordeuropa herausgegeben von Prof. Dr. W. Jesse, Braunschweig, und Dr. R. Gaettens, Halle (Saale), unter Mitarbeit von mehr als 60 Fachgelehrten des In- und Auslandes. Band I, Lieferung 1. Aabenraa Bardowiek. Leipzig und Halle (Saale), Akademische Verlagsgesellschaft M. B. II,, Leipzig, A. Riechmann & Co., Abteilung Verlag, Halle (Saale) 1939. De antika mynten voro det numismatiska studiets första föremål. Först så småningom blevo även medeltidsmynten och de från nyare tid föremål för vetenskaplig forskning. Specialiseringen i senare tid och den numera även bland historiska forskare av skilda slag starkt framträdande bristen på skolning i klassiska språk har alltmera bidragit att framhäva denna kronologiska skiljelinje inom den numismatiska vetenskapen. Inom handbokslitteraturen har begränsningen efter dessa linjer redan blivit tradition. Detta gäller den viktigaste teoretiska översikten A. Luschin v. Ebengrcuth, Allgcmeino Miinzkunde und Geldgeschiehte des Mittelalters und der neueren Zeit (1904; 2:a uppl. 1926). Det gäller även den stora efter länder och myntherrar ordnade handboken Engel & Serrure, Traité de numismatique du moyen äge I III (1891 1905) och samma författares Traité de numismatique möderne et contemporaine I II (1897 99), vilken som man förstår efter 35 50 års intensivt forskningsarbete blivit föråldrad och därför ej mera gör pålitlig tjänst som vägvisare. Behovet av en ny upplaga av denna bok har i viss mån blivit fylld med den nu startade Handbuch dor Munzkunde von Mittel- und Nordeuropa, sora geografiskt är begränsad till Tyskland, de skandinaviska länderna, Balticum, Polen, Holland och Belgien. Ehuru i motsats till den förut angivna uppslagslitteraturen ej endast behandlande ofterantik tid har den tack vare sin geografiska begränsning nästan uteslutande kommit att syssla med medeltida och nyare tids numismatik. Som artikelförfattare stå specialister på de olika ländernas mynthistoria. För Sveriges del ha artiklarna i det nu utkomna häftet utarbetats av fältläkaren dr Axel Wahlstedt. 1 1 För de svenska uppslagsorden fr. o. m. G har överenskommelse träffats, att vid sidan av dr Wahlstedt skola som medarbetare inträda dr Thordeman och undertecknad.

É. LITTERATUR OCH K Ii I T I K 63 Av verkets titel framgår icke dess art och syfte. Det är nämligen ett myntortslexikon och avser att framställa en serie myntortshistoriker. Utom rent numismatiska data anges även viktigare historiska och heraldiska fakta. Stor vikt har lagts på den rent bibliografiska orienteringen. De olika ländernas namn förekomma även som uppslagsord för historiker av numismatisk art med allmänt historiska uppgifter inarbetade. Så länge blott ett häfte utkommit är det bäst att icke inlåta sig på en granskning i egentlig mening. Det är därför meningen att längre fram återkomma med en utförligare anmälan. Beträffande det nu utkomna häftet skall endast framhållas att det för artikeln Arensburg (Ösel) hade varit skäl att använda E. Kielers, den danske storsamlaren på baltiska mynt, viktiga studie Lidt om Monter fra hcrtug Magnus, Numismatisk Förenings Medlemsblad XIII (1933), s. 185 ff. N. L. Rasmusson * * DOPFUNTEN I GUDMUNDDA GOTLÄNDSK Med anledning av W. Holmqvists artikel i häfte 6 av Fornvännen 1939, särskilt s. 329 331, får jag framhålla, att funten verkligen är gotländsk, såväl till form som till material. Formen kan ju visserligen, såsom förf. säger och som jag framhållit 1918 i Die Steinmeister, vara inspirerad från England, men materialet är säkert gotländskt. Därom föreligger intyg från sakkunnigasto håll, signerat Lunds Universitets Geologisk- Mineralogiska Institution, J. Ernhold Hede. Intyget förvaras i Sveriges Kyrkors Arkiv, Vitterhetsakademien. Johnny Roosval LITERARY NOTES AND REVIEWS Mårten Stenberger gives a preliminary account of the Nordic Archeological Expedition to Iceland in the Sumraer of 19 3 9, during which ruins of medieval farmstoads were excavatod nnd investigated, both within tho devastated part of Pjörsårdalur north of Hekla nnd within the area bordering on the devastated area, which is still inhabited. Tho investigations showed that the earliest Icelandic inode of building with large hall-like houses was followed during the earlier Middle Ages by several smaller buildings in a long filé, where, however, the ancient hall, considered as a type, constituted the main building Bengt Söderberg gives an account of Dala borg a recently excavated medieval fortress on a rocky hoadland in Lake Väner in the parish of Bolstad, Dalsland. The high, steep rock is cut off from the land by a broad natural ravine. On the height has stood a wooden building (about 25X12 m.), partly erected directly on the rock

64 LlTT BRATVR O C II K RIT I K and partly on strong foundation-walls. The building was erected in 1304 and burnt down in 1434. Tho late O. Greiffenhagen, forraorly town archivist in Tallinn, contributes zwei unveröf fentliclito Briefe Bernt Notkes von 1484 aus dem Stadtarchiv Tallinns, which are addressed to the Reval Council and deal with the payment of the outstanding remuneration for the reredos in the Church of the Iloly Ghosi in Tallinn. Within the soction for literature and criticisra, A. E. Oldeberg reviews Wilhelm WitteFs work Die Kenntnis von Kupfer und Bronze in der alten Weit. The reviewer gives a survey of the ;uilhor's investigations into the pre-conditions for mining as far as con- (erns the different European countrios. The result is that the extraction of mctals in Central Germany dealt wilh by the author in another connection can have been based but little on experienecs from other quarters. A 1 a d 4 r R a d n ö t i's work Die römischen Bronzegefässe von Pannonien is reviewed by Gunnar. Ekholm, who points out the importance of the fact that Roman bronze vessels in the countries north of the Alps have been classified on the basis of parallel investigations from Seandinavia, Germany and Hungary. The reviewer lays stress on the fact that the author has taken into account all European finds, including those from Seandinavia, as far as they have been published. Agnes Geijer reviews E. V o g t's work Geflechte und Gewebe der Steinzeit. She points out that the textile fragments found among the remains of pile dwellings exhibit a diversification and a technical standard which do not find expression in other produets of contomporary culture. Vogt has presented the material in question in an exemplary männer and has advanced valuable comparative points of view, both in tho purely textile-historical and in the general historical fields. The treatraent of tho textiles is of special interest, the author giving, inter alia, a noteworthy analysis of the richly pattcrned textile from Irgcnhausen. N. L. Rasmusson reviews W. Jesse's Handbuch der Miinzkunde von Mittel- und Nordeuropa, which, owing to its gcographical limitation, deals mainly with tho numismatics of medieval and låter times. The work has the character of a catalogue of coins and their localities, and aims at giving a presentation in the field of numismatic history. Johnny Roosval comments on W. II o 1 m q v i s t's opinion that the baptismal font of Gudmundrå in the Province of Ångermanland is not Gotlandic work (see this periodical 1939, pp. 329 331). Roosval emphasizes that there is no doubt about its Gotlandic origin, for the eminent authority on Gotlandic petrography, Dr..1. Ernhold Hede, of the Geological-Mineralogical Institution of Lund University, has analysed materials of the font and certified them as being Gotlandic limestone.

LITTERATUR OCH KRITIK DANMARKS KIRKER UDGIVET AV NATIONALMUSEET PRAEST0 AMT 193:1 1935. SOR0 AMT 1930 I MO. Den danska ecklesiastika konsthistorien har fullbordat ett storverk. Det är icke alla rikets omkring tvåtusen gamla kyrkor, som nu publicerats, men det är två av de största amten med omkring 170 kyrkor, däribland två av Danmarks största och vackraste historiska byggnader: B. Bend i Ringsted och Soro klosterkyrka. Men verket har hunnit längre på vägen än vad dessa siffror angiva. I de nu tryckta banden är systemet för bearbetning, illustrering, register och sammanfattning utspekulerat, tillämpat och genomfört från pärm till pärm med en precision, som visar att fortsättningen, vad organisation och arbetskrafter angår är fullkomligt säkrad. Mannen, som (1913) skrivit företagets grundläggande order och som 1933 signerat förordet i det först utkomna bandet, är C. M. C. Mackeprang, vars 70-årsdag vi förlidet år firade med on medalj, på vars revers det danska Nationalmuseets stora komplex, symbol av Mackeprangs livsverk, är framställt. Det hade varit lämpligt, om don konstnärliga kompositionen också tillåtit framställandet av de fyra mäktiga halvbanden, som nu inleda >Danmarks Kirker». Men de borde i så fall skulpterats stora som någonsin ett museurashus, ty dessa och do därefter kommande banden innebära vård, säkerhet och förstående för ett danskt fornminnesförråd av oöverskådligt värde: de gamla levande kyrkorna, uttryck av danskhet och kristendom, symboler av forntid och framtid. Bland huvudförfattarna är doktor Poul Nörlund, nu Mackeprangs efterträdare i chefskapet för Nationalmuseet, varigenom kontinuiteten är säkrad. Där bakom står en stab av äldre och yngre vetenskapsmän och arkitekter eller med båda egenskaperna i en person. Uppmätningarna äro alla reproducerade i skalan 1:300, vilket är en stor förmån för våra studier, eftersom vi begagna samma skala i det motsvarande arbetet >Sveriges Kyrkor». Det finnes också andra likheter i uppställningen mellan de båda syskonverken, men lyckligtvis ännu flera olikheter. Även det är nämligen cn förmån, ty för vetenskapligt arbete gäller: ju mindre likriktning, dess mera karaktär. Danmarks Kirker avser en betydligt mindre detaljoring i beskrivning och avbildning än Sveriges Kyrkor. Förordet hänvisar till det fullständigare manuskript och avbildningsinstrument, som kan studeras i Nationalmuseets arkiv. Jag skulle dock bestämt önska att landskyrkorna illustrerades även med 18 Fornvännen 1940,

274 LITTERATUR OCH K Ii I T I K tvär- och längdsnitt av arkitekturen. För att få plats därmed skulle jag gärna skära bort något av beskrivningarna på avbildade föremål samt oviktiga inskrifter på sena gravstenar samt do stora avdelningsrubrikerna. Till följd av knappheten blir emellertid översiktligheten större och utgivningstakten kan påskyndas. Den väl genomförda homogeniteten i texten befrämjas av att endast tre personer signera som ansvariga författare. Poul Norlunds namn står för de 1336 sidorna i Soro, Chr. Axel Jensens för de 1112 i Prsesto amt. Dessutom har magister Victor Hermansen signerat för båda amten. Han har, utom sin avsevärda insats i själva beskrivningarna, svarat för det yttre redaktionsarbetet, vars resultat ger ett utomordentligt pålitligt intryck. Fig. 1. Hingeriksornamentik» på två stenar i en huggen fönsterbetäckning frän 1 lammer kyrka, Danmark, mitten av 1000-talet. Ornamenlalion of 11 th century,»hingerik type,» on two stones in a carved window canopy from Hammer Church, Denmark. Varje amt begynner med en»vejledning», som klarar vissa konsthistoriska huvudbegrepp och meddelar drag, som äro gemensamma för områdets kyrkor och därför icke böra upprepas för varje plats. Därpå följa stadskyrkorna. De största, såsom Soro, ta omkring 90 sidor i anspråk, de mindre dessa för de danska småstäderna typiska röda tegelbyggnaderna med polygont kor och vesttorn få nöja sig med omkring 30 sidor. Medelsiffran för landskyrkor tyckes vara 11. Illustrationen utgöres i regel av en exteriör, ett utsnitt ur en äldre lantmäterikarta, kyrkans plan, medeltida skulpturer, prov på medeltida måleri, altartavla, predikstol och andra inventarier, om de utgöra värdefulla konstverk. Amtet avslutas med»kunsthistorisk Oversigt». Jensen har skrivit 63 sidor om Precsto, Nörlund omkring 60 sidor om Soro amt. Där sammanfattas beskrivningarnas erfarenheter med allsidigt intresse, från kritstenoch tegelteknik till guldsmedsstämplar. Dessa»Oversigter» äro ovärderliga. De måste betraktas som mönster i sitt slag, även om läsaren tröttas av väl mycket statistik och törstar efter mera syntes. Men detta torde vara nödvändigt i dessa första amt. överblicken blir givetvis större och naturligare ju flera färdigskrivna amt, som författaren kan blicka tillbaka på. Förmodligen kominer dessutom inom kort tid översikten av Soro och Preesto att framträda i mera avrundad och skildrande form. Det är nämligen meningen att trycka en extra sammanfattning på engelska som särskilt band, rikt illustrerat, någon tid sedan ett amt fullbordats. Jag skulle önska att när

LITTERATUR O C II KRITIK 275 det sista själländska amtet sammanfattades, man också finge en kort tillbakablick på hela Själlands stift, (y amten ha i och för sig ingen konstgeografisk betydelse. Det är icke så många ens bland fackmännen, som, i ordets egentliga..,...v Fig. 2. Tribunbågc i Hammer kyrka, Danmark, samt korets östgavelröste Aspis and east gnble ot Hammer Church, Dcnmark. bemärkelse, läsa böcker av detta slag, lika litet som man läser Acta Sanctorum eller Diplomatariet. Man slår upp när man har särskild anledning, precis som när mun går in i en butik och köper en limpa ollor on korv till husbehov. Men jag försäkrar, att det i Danmarks Kirker lönar sig att läsa kyrka för kyrka. Det är gruvor av märkliga, ofta

276 /, 1 7' T E li A T U li O C II K RIT I K helt nya fakta. Man blir mättad, ja upphetsad. Låt mig bevisa det med några exempel. Ett fåtal absidkyrk äro bevarade inom amten, bland dera Hammer i Proesto amt, mittemellan Nsestved och Vordingborg. I on trasig korfönsterorafattning upptäcktes där vid en restaurering några bågstenar med ristad runstensornamentik av Bingerikstyp. Ristningen går över tre verkstenars ytor, den måste anbragts efter bygget eller vid detsamma. Vilken datering ger icke detta! Vilket fynd för den som jagar 1000-talet! Men icke nog därmed. Absiden är välbehållen med opus spicatum i rostet, med blindarkader utanpå och därinne en tribunbåge vari inlagda kolonetter med kapital av engelsk 1000-talstyp, sora texten riktigt säger. I den konsthistoriska Oversigten av amtets kyrkor dragés dock, egendomligt nog dateringen fram till omkring 1100. Varför icke»omkring 1050»? Jämför v. Friesens trovärdiga datering av Ängebystenen i Uppland av Asmund Kareson: Fig. 3. Hammer kyrka, Danmark. 1025 1050 (vilken också citeras av C. G. Kapital till bågen fig. 2, engelsk typ. Hammer och på Ängebystenen är densamma Schultz, se nedan!).»runstens*-palmetten i Hammer Church, Denmark. Capi som i större utsträckning prydde Sanda 1000- tal of the arch, fig. 2., Knglish type talskyrka på Gotland, där ornamentets tidsstämning syntes mig kunna stämma med dot i gammal skriftlig tradition bevarade årtalet 1058. Se Sveriges Kyrkors nu i korrektur föreliggande 3:e Gotlandsband! Det iir märkligt att Hammer är sitt härads namnkyrka. Detaljer liknande Hammers äro funna i Elmelunde, Möns äldsta kyrka. Hammer»vidner» säger Oversigten,»om den Danske Kirkes tidligt afbrudte Förbindelse med den engelske». Vi ha nu i gammalt danskt område bl. a. 1000- talsminnen Dalby kyrka i Skåne, byggd på 1060-talet med sachsiska detaljer. Vore det icke naturligt att i denna biskopskyrka so inledningen till on tysk förbindelse och låta den engelska influensböljan för denna gång vara avslutad med 1060-talet, vars politiska händelser så avgjort klippte av de gamla vikingaförbindelserna mod England? Samma kronologiska terrängavskärning framträder vid min datering av S. Per i Sigtuna: do äldre mera engelskartade, östra delarna före 1060, det tyskartado västpartiet senare. Se festskriften till Arthur Kingslcy Porter, Cambridge Mass. 1939! Ja, i dessa svåra frågor råda ju olika meningar: Dansken C. G. Schultz har i Aarböger 1934 i en grundläggande artikel skrivit»noget for 1075» för Hammer och Elmelunde och för Hofterup kyrka i Skåne, men docenten Monica Rydbeck anför i sitt utmärkta arbete Skånes Stenmästaro, 1936, s. 80, rätt starka skäl för 1100-talet.

LITTERATUR O C II KRITIK 277 Inför problem av denna vidd skullo man vara tacksam, om litteratur citerats i Danmarks Kirker. Troligen var dock Schultz' artikel icke utkommen då Oversigten skrevs. En annan gemensam nordisk fråga är försvarskyrkornas. Vi erfara, att Pedersborg ursprungligen enligt funna rester varit en kyrka av Bjernedes bekanta cen- Iralplantyp. I Fröléns Rundkyrkor figurerar Pedersborg ännu som OPR-BJ/fLKELAGfyrkantkyrka, men han anför henne dock jämte Hjernede som exempel på Hvidesläktens belastade gårdskyrkor mitt inne i landet. Om Himlingoje (Pra?sto amt) har länge varit känt att det ursprungligen varit en rundkyrka med yttre lisener, liksom vårt Vårdsberg i Östergötland. Danmarks Kirker ger nu bättre avbildningar än dem Frölén kunde prestera. Läget av dessa befästade kyrkor tyder på att varenda socken sörjt för sitt försvar. Så spridda ligga de på kartan. Detta intryck bekräftas av Karise väster om Stora Hodinge..Redogörelsen för Karises fortifikation är verkligen upphetsande. Där 0PR-BJ«LKEb»fi- 173 Fig. 4. Vallensved kyrkas torn, Danmark, tvärsnitt mot öster, visande l:a våningens av öppna arkader omgivna altarnisch. The tower of Vallensved Church, Dcnmark, transverse section towards the east, showing the altar niche surrounded by open areades on the 1st storey. har man funnit spår av ott blytäckt vattontak på långhuset, visserligen av sadclform, men så lågt, att folk kunnat gå och stå därpå, och mynnande med sin nederkant på insidorna av långhusmurarna, vilka man alltså måste föreställa sig övorhöjda och krenelerade. Eckhoffs alla stolta fantasier om landskyrkor med krenelerade murkrön i Viollet-le-Duca bästa stil bli i ett slag förverkligade. Även i dot bekanta Sfore Hedinge komma

278 LITTERATUR OCH KRITIK nya befäslningsdetaljer i dagen för korets vidkommande. Oktogonens ursprungliga skick är dock alltjämt ovisst. Det är förvånande att texten anser Resens teckning med dess låga åttkant för sanningsvittne om det medeltida tillståndet. I alla till denna grupp hörande kyrkor i Europa är ju centralbyggnaden högre än koret. Fig. 5. Vallensved kyrka, Danmark. Flan av kapellvåningen fig. 4! Vallcnsved Church, Dcnmark. Plan of the chapel slorey, fig. 4. Lille Hedinges 1100-tals långhus har haft tre våningar, de två övre till försvar. Gavlarnas gotiska stil tyder på att inga dylika funnits i romansk tid, ra. a. o., även här var taket en platt törsvarsterrass. Freslev fick omkring 1250 en västlig tillbyggnad med spår av flackt tak. Dessa uppgifter äro till omedelbart gagn för våra studier i bl. a. Ölands kyrkliga fästningsarkitektur. Som anläggningar visa 90 /o av kyrkorna i do båda amten romansk karaktär. Men inför den första blicken överväger dock gotikon. Fönstren ha ändrats till gotik, korslutet är i regel förlängt rektangulärt och trappsteglgaviama prydas av ett rikt och prydligt tecknat mönster, ofta med rader av cirkclfördjupningar, lodräta refflor och vågräta sågsnitt från 1400- eller tidigt 1500-tal. Den stora mängden av torn tillkom först på 1400-talet, liksom i Mellan- Sverige. Av romanska torn i Soro amt kvarstår fullständigt ondast Vallensved med ett mot långhuset öppet kapell i första våningen, alltså samma anordning som på sin tid iakttagits av Lindblom i Askeby (Sveriges Kyrkor, Östergötland I, 31) och som där går tillbaka på äldsta dorakyrkan i Linköping. Äldsta exemplaret i Skandinavien är väl S. Per i Sigtuna, inspirerat från Westfalen. Vallonsvedtornet utgör, tillika med det ofullständigt bevarade Eggeslevmagle ott vittnesbörd om sambanden Danmark Sverige. Jag ser i denna tornform ett sachsiskt inflytande på Danmark Sverige, som gjort sig gällande omkring 1070 1130. Landskyrkorna äro i regel smärre än Sveriges och Finlands. Även om gotikon ofta vidgat utrymmet gonom förlängningar och sidoutbyggnader, ger den ursprungliga kyrkans lilla skala dock prägeln åt anläggningen. Över dessas längdmått är i Oversigterna en noggrann statistik uppsatt, särskilt detaljerad i det sist utkomna Soro-bandet, som visar att ursprungliga längden varierar mellan 13,85 och 23,55 meter. Många hålla sig på 20 till 21 motor. Underligt är att man aldrig ser två planer, som äro precis lika långa. Längdmåtten passa icke heller gärna In i jämna stora siffror av do antagliga medeltida måttenheterna. Nörlund,

LITTERATUR OCH KRITIK 279 som själv klarlagt den mirakulösa rogelmässigheten i Trelleborgs hirdläger, där varje barack var exakt 100 romerska fot, han, som alltså mer än någon annan kan vittna om den precisa siffrans och särskilt hundra- Fig. fi. Karise kyrka, Danmark, muralmålning på altareväggen från 1200-talet: sörjande Maria och Johannes. Karise Church, Denmark, inural painting on lhe altar wall from the 13th century: sorrowing Mary and.john. talets betydelse, anser sig icko kunna so något system i kyrkornas längdmått. Dock har hans noggranna kalkyler fastslagit följande viktiga fakta: man mätte i allmänhet i romerska fot (= 29,5 cm) och man lado upp längdmåttet modolst cn mätstakc, som i allmänhet var 4 eller 5 fot lång. Totallängden, omräknad i romerska fot, är med andra ord nästan ständigt cn multipel av 4 eller 5, smärre felmätningar medgivna. Vid en större anläggning märkes dock hundraräkningens betydelse: i Soro klosterkyrka är längden fram till nuvarande högkorstrappan 200 romerska fot och långhusets inro höjd är 50 fot. Är det verkligen möjligt att do små landskyrkornas byggmästare varit främmande för denna siffer-vurm eller siffermagi? I Sverige ha vi mångfaldiga exempel på»hekatorapedos»-kyrkor. Se min artikel»hekatompodon» i Gotlänningen 2/8 1933! I Norlunds tabeller finner jag verkligen i en av amtets största kyrkor ett klart hundratal. Det är Taarnborg i Slagelse herred: dess romanska del, långhus och kor, är 29,25 m lång, alltså, på 15 cm när, 100 romerska lot. Nörlund tar dock ej med Taarnborg i statistiken, emedan man icke

280 LITTERATUR OCH KRITIK mod visshet kan påstå att där ej fanns en ursprunglig absid. Må vara, men måttot är dock ett indicium för att medeltidsarkitekten sökt att få in den eftertraktade siffran antingen i kyrkans totallängd eller i denna minus absidlängden, och detta förmår oss att ännu en gång överväga meningen med de oresonliga längdmåtten på andra landskyrkor. Bestämt bemödade man sig på något sätt om hundrasiffran. Bestämt byggde man på något sätt in den i kyrkan, liksom ett betryggande centerbord i en segelbåt. Se t. ex. Valloby i Prscsto amt, där långhuset jämte tillbyggt kor är 29,1 m, alltså på 40 cm när 100 romerska lot. I Haarlev är kyrkan utom tornet 27,7 m lång = 93 romerska fot, alltså närmande sig till hundratalet. I Vemmelov och Kirkestillinge, båda i Soro amt, är långhuset + det tillbyggda koret 28,8 m = 100 romerska fot på 70 cm när. Alsted har med tornet inräknat samma mått. i 0de-Ferslev är hela kyrkan omkring 30 m, i 0ster Broby omkring 29, i Teestrup drygt 30, alltså dessa tre (i Soro amt) ha vardera en totallängd av något över eller under 100 romerska fot. Det är också värt att anteckna att längden från västra tröskeln fram till altareruramets trappsteg är, i Soro klosterkyrka 200 romerska fot, i S. Mikkel i Slagelse 100. I Alsted är långhuset nästan ott hälft hundradetal romerska fot. Detsamma gäller Kvserkeby långhus, samt Farenlose och Kirke-Flinterup kyrkor utom tornen. Möjligen ha de äldre småkyrkorna enligt bibliskt mönster räknat med siffran 60 som önskvärd längd, vilket i de fot, som brukades i Nordens medeltid, motsvarar längder från omkr. 17 till omkr. 22 meter. Tornproportionerna diskuteras icko i Oversigterna, men kunna vara värda ett påpekande. Visserligen äro tyvärr småkyrkornas torn nästan aldrig meddelade i uppmätning. Men de större kyrkornas torn kunna vi studera, och det förefaller, som om där en viss lag för höjdmåttet vore allmänt iakttagen. I Preesta, i S. Peder i Neestved, i Stege och i S. Bend i Ringsted är det murade tornets höjd = längden av långhuset. I den mindre kyrkan Store Beddinge är det gotiska tornets höjd = längden av hela kyrkan utom tornets egen längd. I Kirke Fjenneslev är tornhöjden = långhus + kor; i Bjernede = kyrkans hela längd. Liknande iakttagelser ha gjorts på Gotland. Se artikel av undertecknad i Fornvännen 1938 s. 273! Själland kan icke tävla med Jyllands klassiska 1100-talsarkitekturskulptur. Men man märker dock' även här den danska medeltidens stora intresse och begåvning för denna tunga, allvarliga teknik. Med rätta prisas funten i Vemmelev. Dess Abraham och Isakrelief skullo kunna ställas in bland sumeriska reliefer i British Museum. Trots det arkaiska draget är väl denna funt dock icke äldre än 1100-talets slut. Den jylländska romanska granitportaltypen, där dörröppningen omfattas av två breda stenhällar, liknande träbyggnadernas»götar», och försedda med figurreliefer, har en motsvarighet i Fardhem på Gotland. I Fakse i Prsesto amt är en rest av en dylik portal. Sambanden Jylland Själland Gotland bekräftas. Emellertid blomstrade icke granitfuntindustrien å Själland som i Jylland. Dock lär man känna en inhemsk funtmästare, som

LITTERATUR OCH KRITIK 281 Fig. 7. Gimling kyrka, Danmark, muralmålning av Mörten: passionsseener och cn del av himmelriket. 1400-talet. Gimling Church, Denmark, mural painting by Mörten: Passion scencs and a part of the Kingdom of Heaven. 15 th century.

282 LITTERATUR O C II K It I T I K signerar»bondo me fecit». Att döma av reflexer i hans verk från vissa former i don gotländska Calcariusgruppen, skulle jag tro honom belägen omkring 1220 1250. Därefter är marknaden helt erövrad av de gotländska mussclcuppornas ofantliga familj. Om den gotländska funt-tillverkningen Fig. 8. Stege kyrka, Danmark, muralmälning av folklig typ från 1-19-1. Stege Church, Dcnmark, mural painting of rural type Irom 1191. få vi många nya upplysningar. Intressantast är ett tidigt Calcarius-arbetc i Öster Broby, som förtjänade en specialpublikation. 1 Roholte och Valloby, båda i Pncsto amt, finnas produkter av den sällsynta gotländska funtgrupp, som skapats av mästaren till Upsala domkyrkas västra portalty mpanon, alltså omkring 1430-talet (icke 1300-talet). Ytterligare två funtar i denna familj finnas i Nord-Tyskland. Den enklaste gotländska funttypen, där cuppan är mycket låg, trumlik, skaftet cylindriskt och rätt högt, datoras i Farendlose till 1200-talet. Jag skulle snarare tro 1400-talet eller början av 1500-talet. Funtarna från 1200-talet ha djupare cuppa. I detta fallet understödjos också on sen datering genom Farendlose kyrkas eget datum, vilken enligt texten är 1400- talet. På tal om gotländskt stenhnggeri lära vi att icke all gotländsk ston betyder gotländskt arbete. Do utomordentliga figurgravstenarna från 1500-talet som Danmark äger äro sålunda huggna ur gotländsk kalksten, men av danska konstnärer i Roskilde o. a. De två amten go en rik skörd av muralrnålningar från och med slutet av 1100-talet fram till reformationen, överraskande är den stolta kompositionen av figurer och ornament i samspel med en hög rundbågig trestaplad fönstergrupp i Karise kor. Det är en Mäter Dolorosa och en Johannes, som måsto tänkas ha ackompanjerat ett fint altarkruoifix, fästat

LITTERATUR OCH KRITIK 283 Fig. 9. Indisk yppighet i Abel Schröders skulpturstil, mitten av 1600-talet. Indian luxuriance in the sculplural style ot Abel Schröder, middle of 17th century.

284 LITTERATUR OCH KRITIK kanske på ett altaro-retabels halvcirkelformade krön, kanske något liknande Herlufsholmskrucifixet. Målning från slutet av 1300-talet och förra hälften av 1400-talet är representerad i rikt mått, alltså perioder, som äro dåligt företrädda i Sverige. Från slutet av 1300-talet är en vacker livs-allegori i Vester Broby i Soro amt: cn yngling plockar, som det synes, äpplen i ett träd, omgivet av hotande djur: drake och enhörning. På trädets rötter gnaga en vit och en mörk mus. Det är dag och natt som tär på livet, och ynglingen njuter i sin lättsinnighet av dess frukter utan att akta på do djävulska faror, som symboliseras av enhörning och drake. Det är ord för ord innehållet i en predikan i Barlaam och Josaphat-legendon, med det enda undantaget att Barlaam låter gossen äta honung i stället för äpplen. Det är on ovanlig framställning i denna fullständighet, ett sent motstycke till Boncdetto Antelamis relief på baptistoriet i Parma. Till 1400-talet hör den präktige mäster Morton, vars högdekorativa, men samtidigt i uttrycket känsliga kompositioner kunna och böra beundras i Gerlev, Gimlinge, Mogenstrup. Becket, eljest så återhållsam i nationalitctshävdelse, har i sin»danmarks Kunst» slagit ott slag för Mortons danskbot trots vissa germanismer i hans inskrifter. Dot finns on märkvärdigt primitiv grupp av muralniålningar i S. Hans kirke i Stege, daterade 1494, utförda i en medelstor stadskyrka, som eljest på intet sätt står under, snarare över medelnivån. Figurerna äro som småbarnsteckningar, ornamenten äro kastade hit och dit; spröda och fattiga, so de mera ut som magiska tecken än som dokoration. Man tänker på hällristningsstil och på bushmanteckningar. Mycket liknande företeelser äro kända från Finland i S. Marie sockenkyrka o. a., avbildade i, bl. a., Wennervirtas finskspråkiga bok om muralrnålningar. Det är en allmogestil, parallell med ristningarna på runstavarna. Är det tänkbart att den uppträder som vittne om någon politiskt-social rörelse? En»hemslöjdens» opposition mot det vid denna tid mycket starka lybeckska inslaget i bildkonsten? Märk, att perioden omedelbart därefter, omkring 1500 1530, verkligen betecknas genom en allmän nationell självhävdelse i konsten. I Danmark blir en Claus Bergs ateljé i Odense en inhemsk central för den kyrkliga skulpturen med en stil, som visserligen står Lybeck nära. I Sverige är Andreas Lindbloms»Immaculata-mästare» en likartad företeelse, och dessutom ha vi en rad av djärvt självständiga, rent svensknationella mästare såsom Lars Snickare, Hakon Gulleson och Eghil. Delin är väl ganska säkert ett tecken på konstens deltagande i den emanclpering från den lybska handelssuprematin, som i Stockholm började redan 1471, då tyskarna uteslötos ur stadens råd? Medeltida figurskulpturer ha tydligen förintats i högre grad i Danmark än i Sverige. Don danska reformationen var mera aggressiv. Det intressantaste i dessa två amt äro krucifixen och madonnorna från den pra> gotiska delen av 1200-talet, såsom Herlufsholmskrucifixet av elfenben och därmed besläktade träskulpturer. Slutet av 1200-talet och 1300-talet äro

LITTERATUR O C 11 KRITIK 285 fattiga. Från slutet av 1400-talet finns rätt mycket, bl. a. några arbeten av Imperialissiraa-inästaren, riktigt så betecknade, i Tystrup i Soro amt, men f. ö. ingenting särskilt upphetsande. Nyare tids snickeri och träskulptur är i Danmark som i Sverige arvtagare till medeltidens altarskåpskonst. Men dess blomstring skor i Danmark, då Sveriges konst är mager, och tvärtom. Vi se cn förfinad beslagsstil i Christian IV:s tid, dansk storhetstid i konsten, och därefter on märklig brittsommar, betecknad av den svällande, rörliga, pittoreska broskbarockcn. Därinom framstår Abel Schröder som en huvudmästare. Mellan 1620- och 1660-talen skapade han sina tornhöga retabler med en rikedom av bubblande ornament och myllrande figurer. Han överglänser senmedeltidens nederländska altarskåp i pittoreskt överflöd. Han är, särskilt på gamla dagar, rentav indisk i sin formfantasi. Genom anslag från stat och enskilda fonder är nu det danska stora kyrkliga inventeringsverkots framtid säkrad, oberoende av försäljningen. Emellertid tordo denna bli ganska livlig, ty priset per häfte är tack vare subventionen satt till hälften eller mindre av det normala: endast 3 kronor. Kunskapen sprides alltså till gagn för människorna, till gagn för monumenten. Man beundrar den vetenskapliga analysen, särskilt i arkitekturbeskrivningarna. Man måste ge sitt tacksamma erkännande åt don mängd arkivaliska uppgifter, varigenom silver, snickeri o. d. blivit bestämda till år och mästare. Don strama organisationen är slutligen höjd över allt pris. Med ett ord, Danmark är varmt att lyckönska till do första bastionerna i ett förträffligt konstruerat kulturförsvarsverk. Måtto volym kunna följa snabbt på volym. Vi behöva dem alla. Stockholm den 6 april 1910. Johnny Roosval Anm. Illustrationerna äro lånade ur.danmarks Kirker».