Människofamiljen (Hominidae) 1. Orrorin tugenensis, 6,0 miljoner år. 2. Ardipithecus ramidus, 4,5 miljoner år. 3. Australopithecus anamensis, 4,2-3,9 miljoner år. 4. Australopithecus afarensis, 4,0-3,0 miljoner år. 5. Australopithecus bahrelghazali, 3,5-3,0 miljoner år. 6. Kenyanthropus platyops, 3,5-3,2 miljoner år. 7. Australopithecus africanus, 3,1-2,4 miljoner år. 8. Australopithecus garhi, 2,5 miljoner år. 9. Paranthropus aethiopicus, 2,5 miljoner år. 10. Homo rudolfensis 2,2-1,6 miljoner år. 11. Homo habilis, 2,1-1,7 miljoner år. 12. Paranthropus boisei, 2,1-1,2 miljoner år. Nötknäckarmänniskan. 13. Paranthropus robustus, 2,0-1,5 miljoner år. 14. Homo ergaster, 1,9-1,6 miljoner år. Atlasmänniskan i Nordafrika. 15. Homo erectus, 1,8-0,5 miljoner år. Sena former typiskt asiatiska. 16. Homo heidelbergensis, 0,8-0,3 miljoner år. Övergång från erectus till sapiens. 17. Homo steinheimensis, 0,4-0,2 miljoner år. Övergång från erectus till neanderthal. 18. Homo neanderthalensis, 0,3-0,02 miljoner år. Europa och västra Asien. 19. Homo sapiens, 0,2- miljoner år. Tidigaste formerna i Afrika. Ett urval från Nationalencyklopedin:
Parantropus boisei Omomänniskan ( Nutcracker Man ) Skallen är funnen vid Turkanasjön i nordvästra Kenya. Har daterats till ca 1,7 miljoner år. Omomänniskan var en växtätare, vilket syns på bl.a. de mycket kraftiga käkarna. Tändernas tuggyta är 4 ggr större än för nutida människan. Benkammen högst uppe på hjässan är fästen för de mycket kraftiga tuggmusklerna (ungefär som på dagens gorillor). Storvuxna individer kunde bli 160 meter långa. De fanns i Östafrika från 4-5 miljoner år sedan. Det är snarare en förmänniska än äkta människa, vilket också markerats med ett annat släktnamn. Betecknas ofta som tillhörande släktet Australopithecus som annars är förbehållet betydligt mer gracila former av förmänniskor med mer varierad kost. Parantropus-släktet dog ut för 1,0 1,5 miljoner år sedan. Hjärnvolymen är ca 510 cm 3, dvs. ca 100 cm 3 mindre än de mest primitiva människorna.
Homo erectus pekinensis PEKINGMÄNNISKAN Pekingmänniskan är en geografisk variant av människoarten Homo erectus, vilken levde för ca 800 000-400 000 år sedan. Lämningar av pekingmänniskan påträffades i mitten av 1920- talet vid utgrävningar i grottorna vid Zhoukoudian nära Beijing (Peking), Kina. De fick då namnet Sinanthropus pekinensis men har visat sig tillhöra arten Homo erectus. Mycket material samlades in under 1920- och 30-talen men gick förlorat vid japanernas inmarsch i Kina under andra världskriget. Sedermera har dock nytt material av pekingmänniska hittats, bl.a. i Zhoukoudian. Pekingmänniskans genomsnittliga hjärnvolym var 1 050 cm 3, med en variationsbredd från 915 cm 3 till 1 275 cm 3. H. erectus är liksom alla äldre fynd av Homo från Östafrika, men H. erectus var också den första art av Homo som spred sig utanför Afrika. De första fynden av H. erectus gjordes redan 1891 på Java. Liksom de första fynden av Australopithecus möttes de med skepsis, men sedan dess har många fynd av denna art eller närstående former gjorts i Asien, Afrika och Europa. I Asien är den känd under flera namn, bl.a. javamänniskan och pekingmänniskan. H. erectus hade en hjärna på ca 800 1 200 cm 3, och arten har en mycket karakteristisk skallform, bredast längst ned och avsmalnande mot hjässtaket, samt kraftiga ögonbrynsbågar. Tidigare trodde man att arten var ganska satt och kraftigt byggd, men ett fynd gjort av Richard Leakey och Alan Walker i Kenya i början av 1980-talet av ett nästan fullständigt skelett av en H. erectus-pojke på omkring 12 år har visat motsatsen. Denna individ var ganska gracilt byggd och skulle som vuxen troligen ha nått en kroppslängd av mer än 180 cm. Även i andra egenskaper verkar skelett av H. erectus knappast gå att skilja från den nutida människans, vilket tyder på att förmågan att gå upprätt på två ben var fullt utvecklad med denna art. Redskapen hade också förbättrats med H. erectus, som framför allt är förknippad med den s.k. acheuléenkulturen. Denna består av redskap tillverkade av stenkärnor, ganska grovt knackade för att ge eggar och spetsar. Handyxan är karakteristisk. Det finns också, i både Afrika och Europa, fynd av vad som har tolkats som boplatser och slaktplatser. H. erectus spreds från Afrika för mellan 1,5 och 1 miljon år sedan. För 500 000 år sedan var arten ganska vanlig i både Asien och Europa. Här finns också, i avlagringar som är ca 1/2 miljon år gamla, de första tecknen på att en förhistorisk människoart utnyttjade elden. Huruvida hon hade lärt sig att tända den är oklart, men de omfattande brandlagren på vissa lokaler tyder på att H. erectus systematiskt använde eld, troligen först för att få skydd mot rovdjur och för att få värme, men sedan också för matlagning. För 300 000 till 400 000 år sedan dog H. erectus ut. Redan tidigare hade det funnits geografiska variationer mellan de olika kontinenternas populationer av H. erectus. Detta kan ta sig uttryck i att man ger de olika formerna skilda artnamn, t.ex. H. erectus i Asien, H. heidelberge nsis i Europa, H. erga ster och atlasmänniskan i Afrika. Skillnaderna mellan dessa när det gäller anpassningstyp och levnadssätt är dock små. Efter H. erectus sker emellertid en uppdelning i olika anpassningstyper på de olika kontinenterna.
Homo steinheimensis Steinheimmänniskan Skallen hittades 1933 i ett grustag nära Steinheim i södra Tyskland. Där fanns också fossil av ur-elefanter, Mercks noshörning och jättehjort. Åldern på dessa fossil har bedömts till ca 250 000 år. Själva Steinheimskallen har daterats till 500 000 400 000 år. Sedemera har liknande skallar hittats vid Swanscombe i det engelska grevskapet Kent. Dateringarna ligger i intervallet 300 000 250 000 år. Även i Montmaurin i södra Frankrike har liknande skallar hittats. Steinheimmänniskan taxonomiska ställning är oklar, men den är troligen en föregångare till Neanderthalmänniskan. Därmed är den en övergångsform mellan Homo erectus och Homo sapiens i den europeiska grenen av människans utvecklingshistoria. Hjärnvolymen var 1100-1200 cm 3. Steinheimmänniskan levde i den s.k. Mindel-Riss-interglacialen, en period då klimatet var relativt milt.
Homo neanderthalensis NEANDERTHALMÄNNISKAN Skallen hittades i LaChapelle i södra Frankrike 1908 och härör från en drygt 50-årig man. Hjärnvolymen är 1 620 cm 3. Skallens ålder bedöms vara 35-45 000 år gammal. Den europeiska och västasiatiska neandertalmänniskan, Ho mo neanderthale nsis, betraktas ofta som en underart av den nutida människan och då kallas Ho mo sa piens neanderthale nsis. Allteftersom tidiga former av sapiens från detta område har blivit bättre kända har det visat sig att de har tydliga neandertaldrag, och åldern för de äldsta neandertalarna har därmed hela tiden skjutits bakåt till det nu antagna mer än 300 000 år före nutid. Neandertalmänniskan var ganska kortväxt, i genomsnitt kanske 160 cm, med mycket grova extremitetsben, där väldiga muskler fäste. Hjärnan var större än den nutida människans, och skallen hade en karakteristiskt långsträckt, låg form med en "bulle" längst bak i nacken. Ansiktets mittparti var starkt utdraget med framträdande kindben, stora ögonbrynsbågar och stor näsa. Den redskapskultur som är knuten till neandertalarna är moustérienkulturen, som domineras av handyxor och andra redskap tillverkade av stenkärnor, liksom i H. erectus acheuléenkultur. Neandertalarna saknade emellertid distansvapen, såsom kastspjut, spjutkastare och pilbågar, och deras jaktmetoder tycks helt ha varit baserade på närstrid och råstyrka. Hur mänskliga var neandertalarna? Det tycks stå klart att de hade en viss talförmåga, dock starkt begränsad i förhållande till vår. Däremot förefaller de inte ha haft någon förmåga till symbolkommunikation, vilket i mångt och mycket är det vi avser med språk i dag. Neandertalare kan ha begravt sina döda, vilket skulle vara ett tecken på symboltänkande (livet efter döden), men flertalet av de fynd som tyder på detta är i dag föremål för omtolkning och hypotesen är osäker. Neandertalarna hade ett levnadssätt av jägar samlartyp som liknade vårt, men deras mänsklighet var av en annan karaktär än vår. I Asien övergick tidiga sapiens till en människotyp efter vilken vi har ytterst få spår. Redskapen liknar neandertalarnas, men de få skelettresterna skiljer sig från dem. I Afrika däremot utvecklas en gracilt byggd, högpannad, hakförsedd art: den nutida människan, Ho mo sa piens. De äldsta skelettresterna av denna form är ungefär 160 000 år gamla, men molekylärgenetiska studier tyder på att vår art är bortåt 200 000 år gammal. Redan för omkring 90 000 år sedan hade H. sapiens nått Mellanöstern, men intrånget i Europa tog ytterligare mer än 50 000 år. Varför det tog så lång tid vet man inte; möjligen krävdes det någon form av språng i utvecklingen för att övervinna konkurrensen från de etablerade neandertalarna. Kanske var denna innovation förmågan till symboltänkande. Den moderna människan nådde Europa för ca 40 000 år sedan. Under några tusen år samexisterade neandertalare och H. sapiens, vilket tog sig uttryck i bl.a. den kortlivade châtelperronienkulturen (ett tidsavsnitt av aurignacien), där neandertalare anammade vissa H. sapiens-drag i sina redskap, men sedan dog neandertalarna av oklara anledningar ut. Kvar blev H. sapiens, den s.k. cromagnonmänniskan.
Homo heidelbergiensis Heidelberg människan Skallen upptäcktes i nordvästra Rhodesia 1921 (numera Zambia) i en grotta i anslutning till en gruva. Den har daterats till 150 000 300 000 år, och hjärnvolymen är ca 1300 cm 3. Heidelbergmänniskan anses vara en direkt föregångare till nuvarande människoart, och därmed en mellanform mellan Homo erectus och Homo sapiens. Namnet till trots skulle den således komma från den afrikanska grenen och skulle ha invandrat till Europa i ett senare skede (och då i form av primitiva H. sapiens). Det äldsta europeiska fyndet härstammar från Mauer inte långt från Heidelberg. Den 20 oktober 1907 upptäckte man där i en sandgrop en underkäke av en primitiv människa. Därav namnet Heidelbergmänniskan. Fyndet har daterats till 700 000 500 000 år, och då bör det vara frågan om en form av Homo erectus. Men samtidigt liknar underkäken steinheimmänniskan. Så småningom gjorde fynden i bl.a. Rhodesia av själva skallen (som avbildas uppe till höger).
Homo sapiens sapiens CRO-MAGNON MÄNNISKAN Skallen hittades 1868 i en grotta i Vezere dalen i södra Frankrike. Skallens ålder uppskattas till 20-30 000 år. Hjärnvolymen hos Cro-Magnon människan var 1 530 cm 3. I Afrika utvecklas en gracilt byggd, högpannad, hakförsedd art: den nutida människan, Ho mo sa piens. De äldsta skelettresterna av denna form är ungefär 160 000 år gamla, men molekylärgenetiska studier tyder på att vår art är bortåt 200 000 år gammal. Redan för omkring 90 000 år sedan hade H. sapiens nått Mellanöstern, men intrånget i Europa tog ytterligare mer än 50 000 år. Varför det tog så lång tid vet man inte; möjligen krävdes det någon form av språng i utvecklingen för att övervinna konkurrensen från de etablerade neandertalarna. Kanske var denna innovation förmågan till symboltänkande. Den moderna människan nådde Europa för ca 40 000 år sedan. Under några tusen år samexisterade neandertalare och H. sapiens, vilket tog sig uttryck i bl.a. den kortlivade châtelperronienkulturen (ett tidsavsnitt av aurignacien), där neandertalare anammade vissa H. sapiens-drag i sina redskap, men sedan dog neandertalarna av oklara anledningar ut. Kvar blev H. sapiens, den s.k. cromagnonmänniskan, vars stenredskapskulturer är baserade på skärvor som slagits av från en stenkärna, snarare än själva kärnan. De teknologiska innovationerna skedde snabbt efter H. sapiens intrång i Europa, och kulturer som aurignacien, magdalénien och azilien avlöste varandra. Pilbågen utvecklades samt redskap av ben, såsom metkrokar och harpuner. En annan innovation hos H. sapiens, och det tydligaste tecknet på symboltänkande, är konsten. Denna tog sig många uttryck under tiden 30 000 till 10 000 år före nutid: grottmålningar, sniderier i ben (och troligen i trä), ristningar, lerskulpturer osv., de flesta föreställande djur med mycket naturtrogen form. Jfr grottkonst. Ungefär samtidigt som H. sapiens koloniserade Europa nådde hon också Australien via Sydöstasien och Nya Guinea. För ca 12 000 år sedan vandrade hon över Berings sund till Nordamerika och på 2 000 3 000 år ned genom Nya världen till Sydamerikas sydspets. Därmed hade alla aktivt bebodda kontinenter koloniserats, och H. sapiens stod på tröskeln till innovationer som jordbruk och skriftspråk, varvid den kulturellt överförda informationen tog överhanden över den genetiska.