En översyn av lagen om skydd för företagshemligheter. Christina Wainikka Januari 2005

En översyn av lagen om skydd för företagshemligheter Christina Wainikka Januari 2005

Ny FHL 1 Innehåll Bakgrund och allmän motivering... 2 Förslag till ändrad lagstiftning... 5 1... 5 2... 6 3... 7 3 A... 8 4... 10 5... 11 6... 11 7... 12 8... 14 9... 15 10... 15 10 A... 16 10 B... 17 10 C... 17 10 D... 18 10 E... 18 10 F... 18 10 G... 19 10 H... 19 11... 20 12... 20 13... 21 14... 22

Ny FHL 2 Bakgrund och allmän motivering När det talas om information i näringslivet brukar ofta framhållas att industrisamhället sedan länge är en svunnen era i svenskt näringsliv. Det talas istället om tjänstesamhälle, kunskapssamhälle och informationssamhälle. I samband med det framhålls att information och kunskap är centrala tillgångar i dagens näringsliv, det är information och kunskap som utgör värdet i näringslivets produktion. Det är visserligen sant att sektorer, såsom tjänstesektorn, där information och kunskap ses som viktigare än förädlandet av råmaterial har vuxit i betydelse. Sanningen är dock också den att information och kunskap har fått allt större betydelse inom den industriella sektorn. Det handlar om allt från information om produkterna till information om kundernas önskemål. Den förädlade råvaran är sällan något värd utan den förädlade informationen. Även en produkt som är världsrevolutionerande måste kompletteras med information av olika slag för att lyckas på marknaden. Det kan handla om allt från vilket formspråk som tilltalar aktuell kundkrets till hur det är möjligt att nå nya kunder. En del av den information som finns i företagen utgör företagshemligheter. Dessa kan beskrivas som information som hålls hemlig av något skäl som grundar sig i affärsmässiga bedömningar. Det är näringsidkaren själv som avgör vilken information som skall hållas hemlig och det är också näringsidkaren själv som avgör vilka åtgärder som skall vidtas för att hålla informationen hemlig. Alla oklarheter om åtgärderna varit tillräckliga faller tillbaka på näringsidkaren. För den enskilde företagaren innebär det ofta att de upplever sig som utlämnade åt egna åtgärder. För företagaren kan dock situationen accepteras om han kan vara säker på att få rättsordningens stöd när hans företagshemligheter angrips på något sätt. Vilken typ av information är det då frågan om? Eftersom det är näringsidkaren själv som avgör vilken information det är som är av sådan betydelse för verksamheten att den skall utgöra företagshemlighet så varierar det mycket från företag till företag. I vissa fall handlar det om högteknologisk information, som även har betydelse för rikets säkerhet. Så var t ex fallet i målet där en tidigare anställd ville lämna information från Ericsson till ryska underrättelseofficerare. 1 De flesta rättsfall på området ger dock en helt annan bild. Många av de utsatta företagen är mindre företag och den information det ofta är fråga om är kundlistor. 2 För det mindre företaget på en liten marknad är kundlistan ofta den mest värdefulla tillgången! Det är också dessa som ofta finner lagen svårtillämpbar. Vi på och medlemsorganisationerna inom får ofta förfrågningar och påstötningar beträffande lagen om skydd för företagshemligheter. Många gånger tvingas vi och våra medlemsföretag konstatera att lagen inte ger det stöd som företagaren förväntat sig. Företagaren har gjort allt enligt regelboken, vidtagit alla nödvändiga åtgärder, ändå kan inte lagen tillämpas. Det är därför vi anser det nödvändigt att se över lagen. I det följande kommer en genomgång ske av lagen och de enskilda paragraferna. Vi vill dock redan här peka på några övergripande brister med dagens lag om skydd för företagshemligheter. En första brist med lagen är att många företag upplever idag, med rätta, att lagen om skydd för företagshemligheter inte fungerar som instrument. Den stöder inte företagen i sitt arbete med att skydda sina företagshemligheter och den fungerar därmed inte som rättsligt instrument. Lagen innehåller alltför många allvarliga luckor. Ett exempel är att om man inom ramen för tilldelade arbetsuppgifter tar del av företagshemlig information och lämnar ut den så är förfarandet straffritt. Ett annat exempel, som tas upp nedan, är utformningen av 8 FHL. Låt oss tänka oss en situation där en styrelseledamot i ett aktiebolag lämnar ut en företagshemlighet i bolaget till 1 Svea Hovrätt, dom 20 oktober 2003, mål nr B 5221-03. 2 Se t ex NJA 2001 s 362, AD 1998 nr 80 och AD 2003:61.

Ny FHL 3 ett annat företag i branschen som sedan utnyttjar hemligheten. Styrelseledamoten själv är inte skadeståndsansvarig enligt FHL utan enligt aktiebolagslagen. Det gör i sin tur att bolaget som utnyttjar företagshemligheten inte blir skadeståndsansvarigt! 8 FHL är begränsad till att ge skadeståndsansvar om företagshemligheten blivit angripen enligt FHL eller sekretesslagen. Ett annat övergripande problem med FHL som den ser ut idag är att den till stor del skiljer sig från våra grannländer och konkurrentländer. Vår lagstiftning skiljer ut sig från t ex tysk och fransk lagstiftning på området i väldigt hög grad. För att Sverige skall vara attraktivt för utländska investeringar är det viktigt att vår lagstiftning på området ger ett motsvarande skydd som lagstiftningen i andra länder. En annan fråga att uppmärksamma är hur skyddet för företagshemligheter skiljer sig från skyddet för andra icke-materiella tillgångar. Företagshemligheter kan givetvis inte jämställas fullt ut med de immaterialrättsliga ensamrätterna, såsom patent och upphovsrätt. Den viktigaste skillnaden är att ett skydd för företagshemligheter inte kan utgöra en ensamrätt till informationsinnehållet. Det skulle strida mot informationsfriheten som princip. Däremot så finns det många andra likheter mellan de immaterialrättsliga ensamrätterna och företagshemligheterna som borde beaktas även i lagstiftningen. Det är också så att Sverige som nation faktiskt är ålagda ett sådant synsätt genom TRIPs avtalet. Det gäller t ex kravet i TRIPs avtalet att möjligheten till intrångsundersökningar eller liknande skall finnas. En lagstiftning som FHL måste balanseras mellan flera skilda intressen. Det handlar om företagens intresse av att få bevara sina tillgångar i förhållande till vårt gemensamma intresse av en fungerande informationsfrihet. Det handlar också om företagens intresse att få bevara sina tillgångar i förhållande till vårt gemensamma intresse av personlig frihet att t ex få byta jobb. Till stora delar är FHL väl balanserad mellan de skilda intressena. Vårt förslag bygger i högsta grad på att behålla denna balans. Beträffande informationsfriheten är det viktigt att betona att skyddet för företagshemligheter inte innebär att företaget får ensamrätt till informationsinnehållet. Företagshemligheten skyddas mot vissa specifika angrepp, inte som ensamrätt. Dessutom innehåller 2 FHL viktiga begränsningar i skyddet, just därför att det kan finnas intressen som måste stå över det enskilda företagets intresse. När det gäller information om missförhållanden är det viktigt att sådan information kan lämnas till t ex en myndighet utan hinder av lagstiftningen om skydd för företagshemligheter. Beträffande individens personliga frihet att byta jobb balanseras i lagen på flera sätt. Det viktigaste är just konstruktionen där ansvar bara finns vid vissa specifika typer av angrepp på företagshemligheter. Lagstiftningen innebär inte någon form av yrkesförbud, utan riktar in sig på att den som agerar på visst sätt kan ställas till ansvar. Det blir således inte någon inlåsningseffekt och det är ju inte heller önskvärt. Goda möjligheter till cirkulation på arbetsmarknaden gynnar både näringslivet och de enskilda individerna. Det förslag vi presenterar här bygger på ett utredningsarbete inom. Vi har, förutom att ta tillvara våra egna erfarenheter av lagen, diskuterat frågan med våra medlemsorganisationer, Näringslivets Säkerhetsdelegation, företagsjurister, advokater och enskilda företagare. Samtliga ger en bild av en lagstiftning som inte alltid fungerar, som inte fullt ut motsvarar företagens behov. Det gör att lagen inte heller blir det skydd för den sunda konkurrensen som den var tänkt att vara. Vi har därför valt att göra ett förslag till ny lag om skydd för företagshemligheter. Det är vår övertygelse att lagen bättre skulle motsvara företagens behov och kunna vara ett viktigt instrument i företagens arbete med att skydda sina ickemateriella tillgångar i form av företagshemligheter.

Ny FHL 4 Vi vill dock särskilt framhålla att behovet av en ny lag om företagshemligheter har uppmärksammats långt tidigare. Lagutskottet anordnade en hearing i frågan 1997 och justitiedepartementet anordnade därefter en hearing 1998. Departementets hearing ledde till att departementet utlovade en översyn av lagen. Det har nu snart gått sju år sedan den utlovade översynen. Det svenska näringslivet kan inte längre vänta på departementets översyn. Vi presenterar därför ett förslag till ny lagstiftning.

Ny FHL 5 Förslag till ändrad lagstiftning 1 1 Med företagshemlighet avses i denna lag sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom i konkurrenshänseende. Med information förstås både sådana uppgifter som har dokumenterats i någon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska förebilder, och enskilda personers kännedom om ett visst förhållande, även om det inte har dokumenterats på något särskilt sätt. Definitionen av företagshemlighet i lagen om skydd för företagshemligheter är bred och generell. Den omfattar information av teknisk, kommersiell och administrativ karaktär. Det innebär att definitionen som sådan bidrar till att företagshemligheter kan få skydd inom alla skilda näringsgrenar. Med information av teknisk karaktär avses information om t ex patenterbara uppfinningar. Dessa är viktiga att skydda som företagshemligheter fram till dess att en patentansökan sker. Det finns ju annars en risk att uppfinningen inte klarar det s k nyhetskravet i patenträtten. Med information av kommersiell karaktär förstås information om företagets relation till kunder och konkurrenter, samt ställningstaganden som ligger bakom företagets agerande på marknaden. Det kan t ex handla om vilken typ av formspråk som tilltalar den tänkta kundkretsen. Med information av administrativ karaktär avses information som rör företagets interna situation. Det kan t ex handla om företagets organisation eller administrativa rutiner. För att skyddet för företagshemligheter verkligen skall kunna ge företagen någon som helst nytta i dagens näringsliv är det viktigt att definitionen av företagshemlighet omfattar information av såväl teknisk och kommersiell karaktär som administrativ karaktär. Detta särskilt med tanke på att information av administrativ karaktär kan vara lika avgörande för ett företags framgång på marknaden som ett företags tekniska information. Det är därför bra att det enligt lagen om skydd för företagshemligheter inte är informationens karaktär som är avgörande för skydd. Ett led i definitionen av företagshemlighet som är av stor betydelse är att informationen skall röra affärs- eller driftförhållande. Med det avses t ex att information av privat karaktär om de anställda inte kan utgöra företagshemlighet. Det har förekommit en diskussion om kravet på att informationen skall handla om affärs- eller driftförhållande innebär att informationen rent faktiskt måste användas i verksamheten för att kunna vara en företagshemlighet. Hade så varit hade t ex inte patenterbara uppfinningar före patentansökan alltid kunnat vara företagshemligheter. Likaså hade ett företags strategiska affärsplanering för framtiden inte kunnat vara företagshemlighet. Det är dock viktigt att påtala att högsta domstolen i målet NJA 1998 s 633 klargjorde att det inte är så information om affärs- eller driftförhållande skall tolkas. Det är inget användningstvång. Andra tolkningar hade kunnat vara förödande. Ett sista led i definitionen som vi vill påtala det som uttrycks med näringsidkaren håller hemlig. Det ledet av definitionen innebär att det är näringsidkaren som själv väljer ut vilken information som skall vara företagshemlighet och det är också näringsidkaren som själv avgör vilka åtgärder som är nödvändiga för att skydda informationen. Detta är viktigt, inte minst eftersom det är näringsidkaren själv som kan göra de nödvändiga bedömningarna. Kravet på hemlighållande kan beskrivas så att näringsidkaren på något sätt skall ha skapat en skyddsmur kring informationen. Den som angriper företagshemligheten tar sig på något sätt förbi muren.

Ny FHL 6 I förlängningen innebär detta krav också att lagstiftaren ger ett skydd för näringsidkarens företagshemligheter om näringsidkaren själv vidtagit nödvändiga åtgärder. Rättsordningen hjälper den som tagit sitt eget ansvar. Denna konstruktion är inte fel. Det gör dock att företagarna faktiskt har rätt att kräva att rättsordningen kan ställa upp när de har vidtagit rimliga åtgärder för att skydda informationen. Sammantaget anser vi att 1 FHL kan kvarstå i sin nuvarande lydelse. 2 2 Lagen gäller endast obehöriga angrepp på företagshemligheter. Som ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att offentliggöra eller inför en myndighet eller annat behörigt organ avslöja något som skäligen kan misstänkas utgöra brott, på vilket fängelse kan följa, eller som kan anses utgöra annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse. Som ett obehörigt angrepp anses inte heller att någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han eller någon före honom har fått del av i god tro. I 2 FHL återfinns en viktig princip. Regler om skydd för information i form av företagshemligheter måste hela tiden vägas mot informationsfriheten. Företagens behov av skydd måste vägas mot allas intresse av att information kan spridas fritt. I 2 markeras tydligt att lagen bara gäller obehöriga angrepp på företagshemligheter. Regleringen i 2 innebär att i situationer där det är klart att intresset av informationsspridning väger över gentemot näringsidkarens befogade intresse att skydda sina företagshemligheter så är det tillåtet att anskaffa, utnyttja eller röja företagshemlighet. Denna regel kan t ex möjliggöra för anställda som upptäcker oegentligheter hos arbetsgivaren att kontakta en myndighet. Det kan handla om oegentligheter i bokföringen eller ageranden som strider mot miljölagstiftning. Kritik har riktats mot 2 FHL, från skilda håll. Kritiken har framförallt gått ut på att den bedömning som behöver göras är för svår för t ex en anställd. Den enskilde anställde kan tycka att det är för svårt att avgöra om det är ett brott, varpå fängelse kan följa eller om det är annat allvarligt missförhållande. Konsekvensen av en felbedömning är ju trots allt att straff- eller skadeståndsansvar kvarstår. Kritiken kan te sig välmotiverad. Samtidigt är det viktigt att notera att inget fall avgjorts där frågan ställts på sin spets i den mening att 2 FHL har ens åberopats. I situationer där anställda lämnat ut information hanteras istället oftast som rent arbetsrättsliga frågor, dvs arbetsgivaren kan t ex säga upp den anställde med hänvisning till ageranden i strid med lojalitetsplikten. Sådana fall finns det gott om i praxis och det kan också konstateras att domstolarna i många fall dömer till arbetstagarens fördel. Se t ex AD 1997 nr 57. Sammantaget anser vi därför att 2 FHL kan kvarstå i sin nuvarande lydelse. Skulle dock fall inträffa som visar på att kritiken mot regeln är riktig bör en utvärdering ske.

Ny FHL 7 3 3 Den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet skall dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen har varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken. För försök eller förberedelse till företagsspioneri skall dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Regeln om ansvar för företagsspioneri i 3 FHL utgör den centrala straffrättsliga regleringen i FHL. Den var, när den kom, ett viktigt steg framåt. Den är teknikneutral, vilket gör att det inte spelar någon roll på vilket sätt någon bereder sig tillgång till informationen. När regeln kom var inte Internet en särskilt stor företeelse, men regeln passar väl in i även i den tekniska verklighet som råder idag. Särskilt bör uppmärksammas fördelen med att straffpunkten är lagd så pass tidigt i ett angrepp på en näringsidkares företagshemligheter. Straffpunkten ligger redan vid den punkt då någon berett sig tillgång till en företagshemlighet. Något efterföljande röjande eller utnyttjande behöver inte ha skett för att gärningsmannen skall kunna ställas till ansvar. De rättsfall som finns är inte särskilt många. Högsta domstolen avgjorde 2001 ett mål som gällde en anställd som tagit med en kunddatabas hem. Den anställde friades från straffansvar, eftersom han i det här fallet inte hade berett sig tillgång till informationen utan det var fråga om information han hanterade i sin anställning. Svea hovrätt avgjorde hösten 2003 ett mål där en anställd på Ericsson blev fälld för företagsspioneri eftersom han olovligen berett sig tillgång till företagshemligheter. En annan anställd blev friad från straffansvar, eftersom den information han lämnat vidare var information som han hade tillgång till för att fullfölja sina arbetsuppgifter.

Ny FHL 8 3 A Föreslagen lydelse: 3 a Den som med uppsåt olovligen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos den näringsidkare där han är eller har varit verksam skall dömas för olovligt förfogande av företagshemlighet till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Vid bedömning huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen har varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken. För försök eller förberedelse till företagsspioneri skall dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Den föreslagna regeln utgör ett komplement till 3 FHL. Särskilt Svea hovrätts dom i det s k Ericsson-målet visar på behovet av att komplettera 3 FHL med en regel om straffansvar för utnyttjande alternativt röjande som utgörs av de som fått företagshemligheten i förtroende. 3 I domen blev en anställd friad från straffansvar, eftersom den information han lämnat ut var företagshemlig information han hade tillgång till för att utföra sina arbetsuppgifter. Bakgrunden till domen var att en tidigare anställd på Ericsson samlade in företagshemligheter från bolaget med hjälp av två fortfarande anställda. Företagshemligheterna hade han i viss mån överlämnat och i övrigt hade han för avsikt att lämna dem till en rysk underrättelseofficer. Säpo hade dock avslöjat operationen och gripanden kunde ske. Både tingsrätt och nu hovrätt fällde den tidigare anställde för grovt spioneri enligt brottsbalken. Informationen utgjorde inte bara företagshemligheter för Ericsson, utan ett utlämnande till främmande makt kunde också medföra men för totalförsvaret och rikets säkerhet. En av de anställda dömdes för att han olovligen berett sig tillgång till företagshemligheter. Hans insamlande av information föll in under ansvarsregeln i 3 FHL eftersom han faktiskt olovligen beredde sig tillgång till företagshemlig information. Hovrätten skärpte dessutom straffet från tre års fängelse till fyra års fängelse. Beträffande en av de anställda ogillades åtalet av hovrätten. Hans handlande, att lämna ut information han hade tillgång till, medför inget straffrättsligt ansvar enligt dagens FHL. Han hade inte olovligen berett sig tillgång till informationen. Vi anser att även om ett skadeståndsansvar enligt 7 kan finnas för denne person, så är konsekvenserna av att det inte finns ett straffrättsligt ansvar förödande. Många av de företag vi har kontakt med tycker att konsekvensen av domen är att lagen blir fullständigt tandlös. De upplever att de inte har något behov av en lag som inte ens straffbelägger det som de upplever som det allra största hotet. Det faktum att det inte finns en straffregel innebär också att det allmännas resurser i form av polis och åklagare inte kan stå till företagarens tjänst. Företagaren är helt utlämnad och måste agera helt på egen hand. Denna konstruktion, att en anställd som utnyttjar eller röjer, sin arbetsgivares företagshemlighet inte har ett straffansvar skiljer sig från våra konkurrentländer. I den finska strafflagens 30 kapitel 5 står: Den som för att bereda sig eller någon annan ekonomisk vinning eller för att skada en annan obehörigen röjer eller utnyttjar någons företagshemlighet som han fått del av 3 Svea Hovrätt, dom 20 oktober 2003, mål nr B 5221-03.

Ny FHL 9 1) på grund av ett anställningsförhållande, 2) medan han varit medlem av en sammanslutnings eller stiftelses förvaltningsråd eller styrelse eller dess verkställande direktör, revisor eller likvidator, eller medan han skött någon därmed jämförbar uppgift, 3) medan han fullgjort ett uppdrag för någon annan eller annars på grund av ett förtroligt affärsförhållande, eller 4) i samband med saneringsförfarande i ett företag, skall, om strängare straff för gärningen inte stadgas på något annat ställe i lag, för brott mot företagshemlighet dömas till böter eller fängelse i högst två år. Denna paragraf gäller inte en gärning som den som avses i 1 mom. 1 punkten har begåtts sedan två år förflutit från anställningstidens slut. Försök är straffbart. I den nederländska strafflagen art 273 står: 1. Med fängelsestraff upp till sex månader eller pengaböter av den fjärde kategorin straffas den som uppsåtligen 1 Utlämnar uppgifter, i den handels-, industri- eller tjänsteverksamhet där han är eller har varit verksam, som han är förpliktad att hemlighålla eller 2 utlämnar eller använder i vinstsyfte, uppgifter i handels-, industri- eller tjänsteverksamhet, vilka berör denna verksamhet, som har erhållits genom angrepp med hjälp av dator, om dessa vid tidpunkten för angreppet inte var allmänt kända och en skada därigenom kan uppstå Liknande regleringar finns också i många andra av vår konkurrensländer. Det innebär konkret att det i svensk rätt saknas ett viktigt moment i den straffrättsliga regleringen beträffande angrepp på företagshemligheter, ett moment som alltså andra länder har i sina regleringar. Tanken på ett straffansvar för anställda som lämnar ut arbetsgivarens hemligheter är inte heller ny i svensk rätt. En sådan reglering fanns i 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens 3. När regeln togs bort i samband med arbetet med nuvarande FHL underskattades nog betydelsen av regeln eftersom den tillämpats i så få fall. Efter Ericsson-domen är det lättare att se behovet av denna reglering. Förslaget innebär att den som med uppsåt olovligen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos den näringsidkare där han är eller har varit verksam skall ha ett straffrättsligt ansvar. Beträffande anställda begränsas ansvaret till att efter anställningen skall ansvar bara utdömas om det föreligger synnerliga skäl. Kravet på uppsåt i förhållande till företagshemligheten innebär att ingen kan ställas till ansvar om näringsidkaren som åberopar företagshemligheten inte vidtagit nödvändiga skyddsåtgärder, t ex genom klassificering av information eller sekretessavtal. Den anställde måste ha fått tillräckliga instruktioner om vilken information som utgör företagshemlighet för att kunna angripa den med uppsåt. Personkretsen som omfattas av regeln är alla som är verksamma, eller har varit verksamma, hos en näringsidkare. Det innebär att såväl arbetstagare som uppdragstagare omfattas, precis såsom fallet är i finsk och nederländsk rätt. Båda kategorierna består av personer som näringsidkaren måste kunna lämna ut företagshemligheter till för att de skall kunna fullfölja sina uppgifter. Den som på så sätt får del av företagshemligheter kan utsätta näringsidkaren för omfattande skador vid t ex ett röjande. Ett straffansvar är därför ytterst påkallat. Att jämställa arbetstagare och uppdragstagare är en nyhet för FHL. Det finns dock annan svensk lagstiftning där det har ansetts av stor betydelse att kunna göra det. Den nya lagstiftningen om diskriminering innehåller ju t ex regler om ansvar inte bara för arbetsgivaren utan även för den som har den utsatta personen verksam i sin rörelse. Det kan handla om personer som är inhyrda från bemanningsföretag. Jämställandet mellan arbetstagare, uppdragstagare och inhyrd personal diskuteras vidare i samband med 6 och 7.

Ny FHL 10 För enskilda företag är just en straffrättslig reglering av stor betydelse. Många företag har inte resurser, varken ekonomiskt eller kompetensmässigt, att driva de komplicerade civilrättsliga processer som är nödvändiga för att få ut skadestånd enligt 7 och 8. De behöver stöd från samhället i form av polis och åklagare. Slutligen är det viktigt att poängtera att även vid denna utvidgade straffrättsliga reglering så gäller avvägningen gentemot informationsfriheten såsom regleras i 2 FHL. Det innebär att den arbetstagare, uppdragstagare eller inhyrde som upptäcker missförhållanden och röjer dessa för t ex en myndighet inte har ett straffrättsligt ansvar enligt förslaget till 3 a. 4 Nuvarande reglering: 4 Den som anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri skall dömas för olovlig befattning med företagshemlighet till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år. Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken. 4 Den som anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri skall dömas för olovlig befattning med företagshemlighet till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år. Detsamma gäller om någon anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har gjort sig skyldig till olovligt förfogande av företagshemlighet. Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken. Regeln i 4 FHL innebär en form av häleribestämmelse. Straffansvar finns bara i situationer där det förekommit ett förbrott. Idag är det förbrott som krävs företagsspioneri enligt 3 FHL. Vi föreslår att regeln kvarstår, dock med ett tillägg. Eftersom vi föreslår ytterligare en straffrättslig regel i en 3 a anser vi att även 4 behöver utökas så att även det brottet kan utgöra förbrott enligt 4 FHL. Skulle en sådan ordning inte finnas riskerar förslaget till 3 a inte vara tillräckligt. Rent konkret innebär förslaget till utvidgning av 4 att den som tar emot en företagshemlighet med vetskap om att den som lämnar ut informationen gjort sig skyldig till olovligt förfogande av företagshemlighet. Regeln innebär alltså ett straffansvar för den som tar emot en företagshemlighet som t ex en anställd lämnar ut trots tydliga instruktioner från arbetsgivaren om att informationen utgör företagshemlighet.

Ny FHL 11 5 Nuvarande reglering: 5 Den som gör sig skyldig till brott enligt 3 eller 4 skall ersätta den skada som uppkommer genom brottet eller genom att företagshemligheten obehörigen utnyttjas eller röjs. 5 Den som gör sig skyldig till brott enligt 3, 3 a eller 4 skall ersätta den skada som uppkommer genom brottet eller genom att företagshemligheten obehörigen utnyttjas eller röjs. Regeln i dagens 5 FHL innebär ett skadeståndsansvar för den som har gjort sig skyldig till brott enligt 3 eller 4 FHL. Eftersom vi föreslår ytterligare straffrättslig reglering måste även 5 utvidgas till att omfatta skadeståndsansvar som uppkommit genom detta brott. I övrigt anser vi att regeln kan kvarstå oförändrad. 6 6 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare som han i förtroende har fått del av i samband med en affärsförbindelse med denne skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. Regeln innebär ett skadeståndsansvar för den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han fått del av i samband med en affärsförbindelse. För att tillämpa regeln krävs inte att parterna nått så långt i sina kontakter att de slutit bindande avtal. Uttrycket i samband med en affärsförbindelse innebär att även företagshemligheter som överlämnas i anbud eller under förhandlingar omfattas. 4 Regeln fyller en viktig funktion. I affärsförbindelser är det många gånger nödvändigt att lämna ut företagshemligheter. Det kan handla om uppfinnaren som måste presentera sin uppfinning för investerare, beskrivningar av affärsstrategier som måste presenteras för framtida affärspartner. Det är viktigt för det ekonomiska samspelet att information kan lämnas i förtroende i trygg förvissning om att ett röjande eller ett utnyttjande medför skadeståndsansvar för angriparen. Ett viktigt moment i regeln är att företagshemligheten skall ha lämnats i förtroende. Det innebär en koppling till kravet på att näringsidkaren måste hålla informationen hemlig för att den skall kunna utgöra företagshemlighet. Det ställs inga krav i lagen på hur näringsidkaren skall ha agerat för att informationen skall anses vara lämnad i förtroende, men det är viktigt att näringsidkaren har vidtagit någon form av åtgärd. Bedöms hans åtgärd vara otillräcklig finns ingen skadeståndsskyldighet. Värt att notera är att högsta domstolen i NJA 1998 s 633 påpekade att det inte krävs att mottagaren uttryckligen bekräftar att de accepterar att ta emot informationen i förtroende. Det är näringsidkarens viljeförklaring som blir styrande. Den krets som omfattas av skadeståndsregeln är alla som befinner sig i en affärsförbindelse med näringsidkaren. Kretsen är således omfattande. Det finns dock kategorier av personer som inte omfattas. En sådan kategori är styrelseledamöter, enligt förarbetena till FHL. 5 För det fall att en 4 Se t ex RH 2002:11, där det var fråga om företagshemligheter som utnyttjats av ett företag som fått del av dem i en anbudsförfrågan och NJA 1998 s 633 företagshemligheterna som utnyttjats lämnats över inom ramen för en diskussion om en affärsplan. 5 Se 1988/89:LU30, Lagutskottets betänkande med anledning av proposition 1987/88:155 med förslag till lag om företagshemligheter mm, s 30 f och s 39 och 1989/90:LU37, Lagutskottets betänkande med anledning av proposition 1987/88:155 med förslag till lag om företagshemligheter mm, s 33 och 43.

Ny FHL 12 styrelseledamot utnyttjar eller röjer en företagshemlighet och därmed orsakar bolaget skada har han däremot ett skadeståndsansvar enligt aktiebolagslagen. En annan kategori som inte omfattas av 6 FHL är inhyrd personal. I en relation där ett bemanningsföretag hyr ut personal till en näringsidkare befinner sig inte den inhyrda personalen i en affärsförbindelse med den inhyrande näringsidkaren. Mer om detta nedan. Sammantaget anser vi att 6 FHL fyller sin funktion väl, vilket visats i praxis. 7 Nuvarande reglering: 7 En arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos arbetsgivaren som han har fått del av i sin anställning under sådana förhållanden att han insåg eller borde ha insett att han inte fick avslöja den skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. Har förfarandet ägt rum sedan anställningen upphört, tillämpas första stycket endast om det finns synnerliga skäl. 7 En arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos arbetsgivaren, eller hos annan näringsidkare där han är eller har varit verksam, som han har fått del av i sin anställning under sådana förhållanden att han insåg eller borde ha insett att han inte fick avslöja den skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. Har förfarandet ägt rum sedan anställningen upphört, tillämpas första stycket endast om det finns synnerliga skäl. Detsamma gäller när arbetstagaren inte längre är verksam hos näringsidkaren. Regeln innebär ett skadeståndsansvar för den arbetstagare som utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos arbetsgivaren som han fått del av i sin anställning. Det krävs också att arbetsgivaren lämnat informationen på ett sådant sätt att arbetstagaren insett eller bort inse att det var fråga om en företagshemlighet. Regeln har tillämpats i flera fall. Här skall tre typiska fall beskrivas. I AD 1998 nr 80 var fråga om tre arbetstagare som sade upp sina anställningar för att starta en konkurrerande verksamhet. Under uppsägningstiden fick arbetsgivaren vetskap om deras avsikt och bad dem omedelbart lämna arbetsplatsen. De var alltså arbetsbefriande en del av uppsägningstiden. De tre personerna valde då att redan under uppsägningstiden starta verksamheten i det konkurrerande bolaget. De fortsatte också med den konkurrerande verksamheten även efter uppsägningstidens utgång. I den konkurrerande verksamheten utnyttjade de företagshemligheter som de tagit med från den tidigare arbetsgivaren. Enligt arbetsdomstolen hade de tre personerna ådragit sig skadeståndsansvar genom sitt agerande. I Svea hovrätts dom 14 maj 1997, mål nr T 81/96 var fråga om två arbetstagare som lämnade sina anställningar för att gå till ett annat företag i samma bransch. Med sig hade de tagit kundlistor som de också utnyttjade hos den nye arbetsgivaren. Kundlistorna utgjorde företagshemligheter hos den tidigare arbetsgivaren. Svea hovrätt ansåg att de två hade skadeståndsansvar för de skador som uppkommit genom deras agerande.

Ny FHL 13 I AD 2003 nr 61 var situationen liknande som i de två tidigare målen. Två arbetstagare var anställda som distriktschefer hos ett säljföretag. De sade upp sina anställningar och gick till en konkurrerande firma. Med sig hade de tagit kundlistor och information om bl a prisberäkning. Även i det här fallet menade arbetsdomstolen att skadeståndsskyldighet förelåg. Som synes har fallen många likheter. Det handlar om arbetstagare som agerar ytterst illojalt, väl medvetna om det felaktiga i sitt agerande. Det är också ageranden som kan slå mycket hårt mot ett företag. I alla tre fallen är det fråga om små företag i ganska små branscher (bemanningsföretag, bokförlag och gravstensförsäljning). Denna typ av otillbörligt agerande från anställda kan göra att företaget inte överlever. Det är ju också så att arbetsgivaren inte kan skydda sina företagshemligheter genom att inte lämna dem till arbetstagare. Exempelvis måste ju en säljare faktiskt få tillgång till åtminstone en del av kundlistan för att kunna fullfölja sina arbetsuppgifter. De tre beskrivna fallen visar på arbetsgivarens sårbarhet. De ger också en bra bild över hur regeln fungerar, och inte minst att den faktiskt fungerar i den mån att arbetstagaren blir skadeståndsskyldig. Ett problem med utformningen av 7 FHL är personal i bemanningsföretag. Som konstaterades ovan omfattas inte denna personkrets av 6 FHL, eftersom det inte är de inhyrda personerna som befinner sig i en affärsförbindelse med inhyraren. De omfattas dock inte heller fullt ut av 7. För ansvar enligt 7 krävs att den företagshemlighet som utnyttjas eller röjs finns hos arbetsgivaren. Inhyrd personal som hos inhyraren får del av företagshemligheter för att kunna fullfölja sina arbetsuppgifter kan inte ställas till ansvar om han eller hon utnyttjar eller röjer dem. Det är ju inte inhyraren som är arbetsgivaren! Vi föreslår därför att 7 FHL görs om så att även inhyrd personal omfattas av skadeståndsregeln. Med tanke på omfattningen av bemanningsbranschen är behovet stort av en sådan reglering. Den begränsning av arbetstagares skadeståndsansvar som återfinns i 7 st 2 FHL har fått en del kritik tidigare. Det har ansetts att kravet på synnerliga skäl varit för strängt. De rättsfall som refererades ovan visar dock att det i sådana fall föreligger synnerliga skäl. När arbetstagaren systematiskt samlar på sig företagshemligheter för att efter anställningens upphörande bedriva konkurrerande verksamhet med den tidigare arbetsgivaren är det synnerliga skäl för skadeståndsansvar. Regeln fungerar! Den visar också på en viktig balans mellan arbetsgivarens intresse av att få skydd för sina företagshemligheter och allas vårt intresse av att arbetstagare kan byta anställning. Vi föreslår att motsvarande begränsning även införs för inhyrd personal, av samma skäl.

Ny FHL 14 8 Nuvarande reglering: 8 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som, enligt vad han inser eller bör inse, har angripits enligt denna lag skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. Detsamma gäller om någon i annat fall uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som, enligt vad han inser eller bör inse, har röjts i strid med sekretesslagen (1980:100). Ansvar enligt 20 kap. 3 brottsbalken skall inte ådömas någon på grund av överträdelse av första stycket. 8 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som, enligt vad han inser eller bör inse, har angripits enligt denna lag skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. Detsamma gäller om någon i annat fall uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som, enligt vad han inser eller bör inse, har röjts i strid med sekretesslagen (1980:100). Detsamma gäller även när skadeståndsansvar för angrepp på företagshemlighet föreligger enligt aktiebolagslagen (1975:1385). Ansvar enligt 20 kap. 3 brottsbalken skall inte ådömas någon på grund av överträdelse av första stycket. Regeln i 8 FHL innebär att den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han inser eller bort inse har blivit angripen enligt FHL har ett skadeståndsansvar. Regeln innebär också ett skadeståndsansvar för den som utnyttjar eller röjer företagshemlighet som röjts i strid med sekretesslagen. Regeln gör det möjligt att rikta skadeståndstalan inte bara mot den som först angriper företagshemligheten, utan även de som utnyttjar eller röjer den i ett senare led. I ett par fall har regeln t ex använts för att utdöma skadeståndsansvar från en ny arbetsgivare. I målet AD 1998 nr 80, som beskrevs ovan, ådömdes det konkurrerande bolaget där de tidigare anställda utnyttjat företagshemligheterna ett skadeståndsansvar. Så var även fallet i Svea hovrätts dom 14 maj 1997, mål nr T 81/96. 8 FHL är en mycket viktig regel för de företag vars företagshemligheter utnyttjas eller röjs. En skadeståndstalan mot t ex enbart en tidigare anställd kan visserligen vinnas, men det är inte särskilt sannolikt att personen verkligen kan betala skadeståndet. Genom tillämpning av 8 FHL kan den nye arbetsgivaren bli solidariskt betalningsansvarig. Det krävs dock givetvis att den nye arbetsgivaren agerat i ond tro. I målet AD 2003 nr 61 ansågs det inte visat att den nye arbetsgivaren var i ond tro och därför ansågs inte heller skadeståndsansvar föreligga. Det finns dock ett problem med konstruktionen av 8 FHL. Som påpekades ovan omfattas inte styrelseledamöter av 6 FHL. Deras skadeståndsansvar regleras istället av aktiebolagslagen. Detta påverkar tillämpningen av 8 FHL. Det företag som utnyttjar ett annat bolags företagshemlighet som de, i ond tro, fått av en styrelseledamot i bolaget har alltså inget skadeståndsansvar enligt 8. Denna konsekvens ter sig inte rimlig. Vi anser därför att 8 FHL bör utvidgas så att skadeståndsansvar även finns i dessa situationer.

Ny FHL 15 9 Nuvarande reglering: 9 Vid bestämmande av skadestånd enligt 5--8 för ett angrepp på en näringsidkares företagshemlighet skall hänsyn tas även till dennes intresse av att hemligheten inte obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Om det är skäligt kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort. 9 Den som i strid med denna lag utnyttjar annans företagshemlighet skall till näringsidkaren betala ersättning motsvarande skäligt vederlag för utnyttjandet. Vid bestämmande av skadestånd enligt 5--8 för ett angrepp på en näringsidkares företagshemlighet skall hänsyn tas även till dennes intresse av att hemligheten inte obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Om det är skäligt kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort. Regeln innehåller regler om skadeståndsberäkning. I fall där företagshemligheter angrips är skadan ofta svår att beräkna exakt i kronor och ören. Regeln i 9 innebär att en del av dessa problem överbryggas. Den som fått sin företagshemlighet angripen behöver inte motivera hela skadeståndsbeloppet med hjälp av konkreta beräkningar utan kan hänvisa till t ex omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Problemet med skadeståndsberäkning finns inom hela immaterialrätten. Det är svårt att värdera de skador som uppkommer. För att ge en grundnivå i skadeståndskravet återfinns i de immaterialrättsliga lagarna en princip om att skadeståndet åtminstone skall motsvara det som motsvarar ett skäligt vederlag för utnyttjandet. Den som felaktigt utnyttjar annans rättighet skall åtminstone betala så mycket som en licens skulle kostat. Vi menar att en sådan konstruktion skulle betyda mycket för möjligheterna att på ett mer rättvisande sätt beräkna skadeståndet. Företagshemligheter i form av know-how av skilda slag är ofta föremål för skilda former av licensavtal. Det kan handla om allt från rena know-how licenser beträffande företagshemligheter av teknisk karaktär till franchiseavtal för tjänsteföretag, där kommersiell know-how ofta utgör kärnan. I övrigt anser vi att regeln bör kvarstå såsom den står idag. 10 10 Talan om skadestånd enligt denna lag får avse skada endast under de fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan är rätten till skadestånd förlorad. Regeln i 10 FHL är en preskriptionsregel. Den kan kvarstå oförändrad.

Ny FHL 16 10 A 10 a Om det skäligen kan antas att någon har angripit en företagshemlighet enligt denna lag får domstolen för att bevisning skall kunna säkras om angreppet besluta att en undersökning får göras hos denne för att söka efter föremål eller handlingar som kan antas ha betydelse för utredning om intrånget eller överträdelsen (angreppsundersökning). Ett beslut om angreppsundersökning får meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående intresse. Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas också i fråga om försök och förberedelse. I TRIPs-avtalet regleras skydd för företagshemligheter i art 39. Sverige uppfyller de kraven för minimiskydd som anges där, vilket innebär att vi uppfyller den delen av de åtaganden vi har enligt TRIPs-avtalet. Det finns dock en del av åtagandet som vi inte uppfyller, nämligen kravet på bevissäkringsregler. För att uppfylla kraven i TRIPs-avtalet infördes regler om intrångsundersökning i den immaterialrättsliga lagstiftningen. 6 Reglerna återfinns nu i 56 a-h upphovsrättslagen, 59 a-h patentlagen, 41 a-h varumärkeslagen, 37 a-h mönsterskyddslagen, 12 a-h kretsmönsterlagen samt 7 a-h lag om växtförädlarrätt. Trots att flera remissinstanser påpekade att kravet i TRIPs-avtalet även omfattade skyddet för företagshemligheter infördes inte motsvarande regler i FHL. 7 Dessa remissinstanser menade att frågan åtminstone borde utredas. I propositionen framhölls att: En bestämmelse om intrångsundersökning också vid olovligt utnyttjande eller röjande av företagshemligheter skulle kräva mer ingående överväganden än som nu är möjliga att göra i detta ärende. Regeringen lämnar därför inte nu något sådant förslag. Vi anser det helt klart att Sverige inte uppfyller kraven i TRIPs-avtalet beträffande bevissäkringsregler för angrepp på företagshemligheter. Det är hög tid att regeringen tillsätter en utredning som gör de överväganden som det talades om i propositionen. Vi lämnar därför ett konkret förslag för hur reglerna kan se ut. Bevissäkringsreglerna som föreslås här är inte bara viktiga för att vi skall uppfylla våra internationella åtaganden. De har också en mycket stor praktisk betydelse. Den kritik som har riktats mot svårigheterna att få interimistiska förbud kan t ex mötas med större möjligheter till bevissäkring. Se vidare nedan 13 FHL. Den föreslagna 10 a FHL motsvarar 56 a upphovsrättslagen, 59 a patentlagen, 41 a varumärkeslagen, 37 a mönsterskyddslagen, 12 a kretsmönsterlagen samt 7 a lag om växtförädlarrätt. Istället för intrångsundersökning används dock uttrycket angreppsundersökning. Detta eftersom skyddet för företagshemligheter inte avser en ensamrätt som någon gör intrång i. 6 Reformbehovet finns beskrivet i prop 1998/99:11, Ny skyddsåtgärd vid immaterialrättsintrång, s 44 ff. 7 Till remissinstanserna som påpekade detta hör Sveriges Industriförbund, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd, Svenska Patentombudsföreningen samt Svenska Industrins Patentingenjörers Förening. Se Prop 1998/99:11, s 51.

Ny FHL 17 10 B 10 b Ett beslut om angreppsundersökning meddelas av den domstol där rättegång som rör intrånget pågår. Om rättegång inte är inledd, gäller i fråga om behörig domstol vad som är bestämt om tvistemål som rör angrepp. Vad som sägs i rättegångsbalken om inskränkning av domstols behörighet i fråga om tvist som skall tas upp i annan ordning än inför domstol skall dock inte tillämpas. En fråga om angreppsundersökning får endast tas upp på yrkande av den näringsidkare som fått sin företagshemlighet angripen. Om rättegång inte är inledd skall yrkandet framställas skriftligen Innan ett beslut om undersökning meddelas skall motparten ha fått tillfälle att yttra sig. Domstolen får dock omedelbart meddela ett beslut som gäller till dessa annat har beslutats, om ett dröjsmål skulle medföra risk för att föremål eller handlingar som har betydelse för utredning om angreppet skaffas undan, förstörs eller förvanskas. I övrigt skall en fråga om angreppsundersökning som uppkommer då rättegång inte är inledd handläggas på samma sätt som om frågan uppkommit under rättegång. Den föreslagna regeln motsvarar 56 b upphovsrättslagen, 59 b patentlagen, 41 b varumärkeslagen, 37 b mönsterskyddslagen, 12 b kretsmönsterlagen samt 7 b lag om växtförädlarrätt. 10 C 10 c Ett beslut om angreppsundersökning får meddelas endast om sökanden ställer säkerhet hos domstolen för den skada som kan tillfogas motparten. Saknar sökanden förmåga att ställa säkerhet, får domstolen befria sökanden från det. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap 25 utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av domstolen om den inte har godkänts av motparten. I fråga om överklagande av domstolens beslut om angreppsundersökning och i fråga om handläggningen i högre domstol gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om överklagande av beslut enligt 15 kap rättegångsbalken. Den föreslagna regeln motsvarar 56 c upphovsrättslagen, 59 c patentlagen, 41 c varumärkeslagen, 37 c mönsterskyddslagen, 12 c kretsmönsterlagen samt 7 c lag om växtförädlarrätt

Ny FHL 18 10 D 10 d Ett beslut om angreppsundersökning skall innehålla uppgifter om: 1. vilket ändamål undersökningen skall ha, 2. vilka föremål och handlingar som det får sökas efter, och 3. vilka utrymmen som får genomsökas. Om det behövs, skall domstolen även förordna om andra villkor för verkställandet. Den föreslagna regeln motsvarar 56 d upphovsrättslagen, 59 d patentlagen, 41 d varumärkeslagen, 37 d mönsterskyddslagen, 12 d kretsmönsterlagen samt 7 d lag om växtförädlarrätt. 10 E 10 e Ett beslut om angreppsundersökning gäller omedelbart. Om ansökan om verkställighet inte har gjorts inom en månad från beslutet, förfaller det. Om sökanden inte inom en månad från det att verkställigheten avslutats väcker talan eller på något annat sätt inleder ett förfarande om saken skall en åtgärd som företagits vid verkställigheten av angreppsundersökningen omedelbart gå åter, i den utsträckning det är möjligt. Detsamma gäller om ett beslut om angreppsundersökning upphävs sedan verkställighet genomförts. Den föreslagna regeln motsvarar 56 e upphovsrättslagen, 59 e patentlagen, 41 e varumärkeslagen, 37 e mönsterskyddslagen, 12 e kretsmönsterlagen samt 7 e lag om växtförädlarrätt. 10 F 10 f Ett beslut om angreppsundersökning verkställs av kronofogdemyndigheten enligt de villkor som domstolen har föreskrivit och med tillämpning av 1-3 kap, 16 kap 10, 17 kap 1-5 samt 18 kap utsökningsbalken. Sökandens motpart skall underrättas om verkställigheten endast om beslutet om angreppsundersökning har tillkommit efter motpartens hörande. Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter. En angreppsundersökning får inte omfatta en skriftlig handling som avses i 27 kap 2 rättegångsbalken. Den föreslagna regeln motsvarar 56 f upphovsrättslagen, 59 f patentlagen, 41 f varumärkeslagen, 37 f mönsterskyddslagen, 12 f kretsmönsterlagen samt 7 f lag om växtförädlarrätt.

Ny FHL 19 10 G 10 g När ett beslut om angreppsundersökning skall verkställas har motparten rätt att tillkalla ett juridiskt biträde. I avvaktan på att biträdet inställer sig får verkställigheten inte påbörjas. Det gäller dock inte, om 1. undersökningen därigenom onödigt fördröjs, eller 2. det finns en risk att ändamålet med åtgärden annars inte uppnås. Vid verkställigheten får kronofogdemyndigheten anlita det biträde av en sakkunnig som behövs. Myndigheten får tillåta att sökanden eller ett ombud för sökanden är närvarande vid undersökningen för att bistå med upplysningar. Om ett sådant tillstånd ges, skall myndigheten se till att sökanden eller ombudet inte i större utsträckning än som kan motiveras av verkställigheten får kännedom om förhållanden som kommer fram. Den föreslagna regeln motsvarar 56 g upphovsrättslagen, 59 g patentlagen, 41 g varumärkeslagen, 37 g mönsterskyddslagen, 12 g kretsmönsterlagen samt 7 g lag om växtförädlarrätt. 10 H 10 h Fotografier och film- och ljudupptagningar av föremål samt kopior av och utdrag ur handlingar skall förtecknas och hållas tillgängliga för sökanden och motparten. Den föreslagna regeln motsvarar 56 h upphovsrättslagen, 59 h patentlagen, 41 h varumärkeslagen, 37 h mönsterskyddslagen, 12 h kretsmönsterlagen samt 7 h lag om växtförädlarrätt.