Förslag till rapportering enligt artikel 10 rådets direktiv 91/676/EEG, nitratdirektivet

Förslag till rapportering enligt artikel 10 rådets direktiv 91/676/EEG, nitratdirektivet Växt- och miljöavdelningen Författare Karin Johannesson Johannes Eskilsson Magnus Bång 1

Innehåll 1 Sammanfattning... 4 2 Summary... 6 3 Vattenkvaliteten, tillstånd och utveckling... 8 3.1 Sjöar och vattendrag... 8 3.1.1 Tillståndsbeskrivningar... 9 3.1.2 Känsliga vatten: sjöarna Mälaren, Hjälmaren och Ringsjön... 12 3.2 Kust och hav... 13 3.2.1 Metod... 13 3.2.2 Data... 14 3.2.3 Tillståndsbeskrivningar... 14 3.2.4 Bedömning av övergödning... 19 3.2.5 Miljötillståndet 2012-2014... 24 3.3 Grundvatten... 31 3.3.1 Tillståndsbeskrivningar... 31 3.3.2 Trender... 32 4 Revidering av de nitratkänsliga områdena... 35 5 Utförande, främjande och genomförande av riktlinjer för god jordbrukarsed... 38 5.1 Uppgifter om svenskt jordbruk... 38 5.2 Modellberäkning av kväveutsläpp till havet... 39 5.3 Riktlinjer för god jordbrukarsed... 41 5.3.1 Spridningsperioder... 41 5.3.2 Spridning på starkt sluttande mark... 42 5.3.3 Gödselspridning på vattenmättad, frusen eller snötäckt mark... 42 5.3.4 Spridning i närheten av vattendrag... 42 5.3.5 Lagring av stallgödsel... 42 5.3.6 Balanserad gödsling... 42 5.3.7 Rådgivning och information... 43 6 Åtgärdsprogrammets viktigaste delar... 44 6.1 Jordbrukets struktur och utveckling i känsliga områden... 44 6.2 Åtgärdsprogram... 45 6.2.1 Beskrivning av åtgärdsprogrammet... 46 7 Utvärdering av åtgärdsprogrammets genomförande och effekter... 55 2

7.1 Kontroll av tvärvillkoren... 55 7.2 Kriterier för att mäta effekt av åtgärdsprogrammet... 56 7.2.1 Kvävegödsling och spridningstidpunkter... 56 7.2.2 Lagringskapacitet... 60 7.2.3 Skillnad mellan tillförsel och bortförsel av kväve... 61 7.3 Trendanalyser av jordbrukspåverkade vattendrag i känsliga områden... 66 8 Bedömning av vattenkvalitetens framtida utveckling... 69 8.1 Nitratutlakning i jordbruksmark... 69 8.2 Sjöar och vattendrag tillstånd och utveckling... 70 8.3 Grundvatten tillstånd och utveckling... 71 8.4 Havsvatten tillstånd och utveckling... 72 9 Referenser... 74 10 Bilagor... 76 3

1 Sammanfattning Sverige lämnar vart fjärde år en rapport till kommissionen enligt artikel 10 i direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket. Den femte svenska rapporten avser åren 2012 till 2014. Rapportens innehåll specificeras i direktivet, och det finns detaljerade riktlinjer utformade som hjälp för medlemsstaternas rapportering. Detta innebär att rapporten innehåller: 1. Information om nitrathalter och övergödningstillstånd i sjöar, vattendrag, grundvatten och hav. 2. Karta över och beskrivning av det nitratkänsliga områdets utbredning. 3. Beskrivning av riktlinjer för god jordbrukarsed och statistik över svenskt jordbruk. 4. Sammanfattning av åtgärdsprogrammet och beskrivande statistik för jordbruket i det nitratkänsliga området (t ex gödslingsnivåer och grödofördelning). 5. Utvärdering av åtgärdsprogrammets genomförande och eventuella effekter på vattenkvaliteten. 6. Uppskattning av vattenkvalitetens framtida utveckling. Resultaten visar inte på några omfattande förändringar jämfört med tidigare rapportering (2008-2010). Man kan inte heller förvänta sig några stora skillnader i miljötillstånd i sjöar eller havet på grund av att det finns en tidsfördröjning mellan en minskning i påverkan och uppnådd effekt. Det känsliga området utökades 2013, och ytterligare ett tillägg börjar gälla 1 april 2016. Nitrathalterna är generellt låga och har inte förändrat sig speciellt mycket sedan den förra rapporteringsperioden, varken för sjöar, vattendrag, grundvatten eller havet. Bedömningen av övergödning i de olika havsområdena är i stort sett oförändrade, även om statusen för Kattegatts utsjöområden har ändrats från Otillfredsställande/Måttlig för den förra rapporteringsperioden till Måttlig för denna rapporteringsperiod, och Bottenhavet har ändrats från Måttlig/God till God. Både Bottenviken, Bottenhavet och Skagerraks utsjöområden visar på god status enligt en samlad bedömning av miljötillståndet. I Sverige har belastningen av kväve från jordbruket har minskat från 1995 till 2011. Den antropogena delen minskade under denna period med 3 %, men mellan 2009 och 2011 är belastningen i princip oförändrad. En större genomgång av trender av koncentrationen av nitrat, totalkväve och totalfosfor i jordbrukspåverkade vattendrag visar på en del nedåtgående trender, speciellt i sydvästra Sverige. De nedåtgående trenderna kan förklaras av förändringar i odlingen och åtgärder för minskat kväveläckage, till exempel hur omfattande miljöersättningarna eller rådgivningen har varit. Skillnader i rotzonsläckage av nitrat (som indirekt ger ett mått på påverkan på vatten) har beräknats mellan 2009 och 2013, och visar på uppåtgående halter i vissa delar av Sverige (t ex Västra Götaland och runt Vänern) och nedåtgående halter i vissa delar (t ex Östgötaslätten och runt Hjälmaren). I det nitratkänsliga området är andelen jordbruksmark högre än i landet som helhet. Nästan 60 % av all åkermark i Sverige finns i det känsliga området, och drygt 50 % av betesmarken. Precis som i landet som helhet har arealen jordbruksmark i det nitratkänsliga området minskat 4

sedan 2000. Arealen jordbruksmark i det nitratkänsliga området har minskat från 23 % 2009 till 19 % 2013, vilket är en större minskning än sett till hela Sverige. Jordbrukets intensitet är högre i det känsliga området, med högre gödslingsmängder av kväve per hektar och större andel gödslad areal. Kväveeffektiviteten är dock högre i det nitratkänsliga området om man jämför växtnäringsbalanser, vilket är positivt ur urlakningssynpunkt. Dessutom är skördarna generellt högre i dessa områden. 5

2 Summary Every four year Sweden delivers a report to the European Commission according to Article 10 of Council Directive 91/676/EEG, regarding protecting waters from being polluted by nitrates from agricultural activities. This is the fifth report, including the years 2012 to 2014, although trend analyses have been performed on longer time series (from 2005 to 2014). The content of the report is specified in the Directive, and detailed guidelines are available to aid Member States in their reporting. In brief, the report describes the following areas: 1) Current status of the environment, with regard to nitrate concentrations and eutrophication. This includes environmental monitoring of both lakes, watercourses, groundwater and coastal waters. 2) Map and description of the nitrate vulnerable zone in Sweden. 3) Description and guidelines regarding Good Agricultural Practice in Sweden, and statistics on Swedish agriculture. 4) Summary of the action program, and statistics describing the agricultural practices within the nitrate vulnerable zone (e.g. fertilization levels and crop distribution). 5) Evaluation of the implementation of the action program, and the possible effects on water quality. 6) Estimations of future trends in water quality in Sweden. There was little difference between the results from the current report compared to the last reporting period (2008-2012). Because there is a time lag between a decrease in nutrient loads and an established effect, little or no change could be expected in this short time frame regarding nutrient status in lakes and in the sea. The nitrate vulnerable zone was expanded in 2013, and another addition will be made April 1 2016. The nitrate concentrations were generally low, and there has been little change from the last report, both in groundwater and surface waters. The eutrophication status for the coastal area and the sea are basically similar, although the status of Kattegat has changed from Unsatisfactory/Moderate in the previous reporting period to Moderate in the current reporting period. The Gulf of Bothnia eutrophication status changed from Moderate/Good to Good. In this report, both the Bay of Bothnia, the Gulf of Bothnia and Skagerrak Sea are classified as having a Good ecological status according to the classification in the Water Framework Directive. The total nitrogen load from agricultural sources has decreased from 1995 to 2011. The anthropogenic share decreased by 3 % during that period, although the load was basically unchanged between 2009 and 2011. When analyzing trends in rivers affected by agricultural activities, concentrations of nitrates, total nitrogen and total phosphorus were declining in several rivers, especially in the South West of Sweden. The downward trends can to some extent be explained by changes in production as well as measures to reduce nitrogen leaching (e.g. financial incentives and information and extension services). The root zone leakage which provides an indirect measure of the impact on water quality was modeled, and 2013 values were compared to 2009. The results showed some areas in Sweden with increasing root zone leakage (e.g. parts of West Gothland and the areas around Lake Vänern), but there were 6

also areas where the leakage has decreased, such as the plains of Eastern Gothland and the areas around Lake Hjälmaren. The proportion arable land is higher in the nitrate vulnerable zone than in Sweden as a whole. Almost 60 % of the arable land in Sweden is located within the vulnerable zone, and more than 50 % of the grazing land. As in the rest of the country, the area of agricultural land has decreased in the vulnerable zone since 2000. In the nitrate vulnerable zone the agricultural areas have decreased from 23 % in 2009 to 19 % in 2013, and that is a larger decrease compared to the rest of Sweden. The production intensity is higher in the nitrate vulnerable zone, with higher levels of nitrogen fertilization and a higher proportion of fertilized land. However, the nitrogen efficiency is higher in the vulnerable zone, when comparing nitrogen balances which is positive from a leaching perspective. Also, the yields are generally higher in the nitrogen vulnerable zones compared to other areas in Sweden. 7

3 Vattenkvaliteten, tillstånd och utveckling Den svenska vattenkvaliteten följs till största delen genom det nationella miljöövervakningsprogrammet som samordnas av Havs- och vattenmyndigheten och Naturvårdsverket. Havs- och vattenmyndigheten har sedan den 1 juli 2011 ansvaret för all miljöövervakning i vattenmiljön utom den som rör miljögifter, vilken Naturvårdsverket ansvarar för.. Data lagras hos olika datavärdar, och är tillgänglig för allmänheten. I första hand lagras nationella data, men även uppgifter framtagna på regional nivå (av till exempel länsstyrelser) kan lagras hos respektive datavärd. Programmen har pågått under en lång tid och startade oftast med ett annat syfte än att uppfylla nitratdirektivet. Under åren har vissa mätprogram omarbetats för att bättre uppfylla de nya behov som t ex olika EU-direktiv har medfört. För att följa upp tillstånd och utveckling i vattenkvaliteten enligt nitratdirektivet har data använts främst från miljöövervakningsprogrammen sötvatten (som inkluderar sjöar, vattendrag och grundvatten) och kust och hav för perioden 2012 till 2014. I de allra flesta fall har resultat för år 2015 inte tagits med, eftersom kvalitetssäkrad data inte ännu funnits tillgänglig hos datavärdarna. Miljöövervakningen har beskrivits mer ingående i tidigare rapporteringar, och i denna sammanställning beskrivs endast översiktligt de förändringar som skett sedan föregående rapporteringsperiod. Vattenkvaliteten har sammanställts av respektive datavärdar, och har sedan i vissa fall justerats för att passa in i rapportmallen. Följande datavärdar och personer har sammanställt uppgifter till denna rapport: o Sjöar och vattendrag. Jens Fölster, Faruk Djodjic, Elin Widén-Nilsson och Lars Sonesten, Institutionen för Vatten och Miljö, SLU. o Kust- och havsvatten. Örjan Bäck, SMHI. o Grundvatten. Bo Thunholm, SGU. 3.1 Sjöar och vattendrag Data för vattenkemi i sjöar och vattendrag har hämtats från nationell och regional miljöövervakning samt den samordnade recipientkontrollen (Tabell 1). Sammanställningen omfattar data från 2012-2014. Klassningen av nitrathalt har gjorts utifrån klasser och färger i riktlinjerna för medlemsstaternas rapportering (Nitratdirektivet, 2011), men med en kompletterande klass för halter under 2 mg NO3/l. Klassning av totalfosfor är gjord enligt tidigare bedömningsgrunder från Naturvårdsverket, Bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag (Naturvårdsverket, 1999 1 ). Nitrat har analyserats som summan av nitrit och nitrat, men nitrit kan anses ha försumbara halter, och därför har hela halten räknats om till nitrat. Tabell 1. Antal rapporterade stationer för övervakning av sjöar och vattendrag, samt antal stationer som använts för beräkningen av trender. Program 2008-2010 2012-2014 Gemensamma stationer Omdrevsinventering 2251 2553 Ej aktuellt 1 Dessa har blivit ersatta av nya bedömningsgrunder som är anpassade till ramdirektivet för vatten. 8

Vattendrag 186 186 186 Känsliga vatten* 18 18 18 Trendanalys totalt 56 49 49 - varav sjöar - - - varav vattendrag 56 49 49 * Stationer i sjöarna Mälaren, Hjälmaren och Ringsjön 3.1.1 Tillståndsbeskrivningar 3.1.1.1 Beskrivning av tillståndet i Sveriges sjöar Sjöinventeringar med ett stratifierat slumpat urval av objekt ger en representativ bild av tillståndet i Sveriges sjöar. Sedan 2007 genomförs sådana undersökningar årligen inom det nationella miljöövervakningsprogrammet med sjöomdrev. Programmet omfattar ungefär 4800 sjöar där en sjättedel provtas varje år (Grandin, 2007). Till detta kommer cirka 280 regionala tillägg som slumpats fram enligt samma princip och därför används i utvärderingen tillsammans med det nationella programmet. Beskrivningen av tillståndet i Sveriges sjöar i denna rapportering baserar sig på 2553 sjöar provtagna 2012-2014. Stratifieringen i urvalet baserar sig på sjöstorlek och ett rutnät över landet. Med förhållandet mellan provtagna sjöar och det totala antalet sjöar i varje strata kan man beräkna andelen sjöar i olika klasser för alla Sveriges sjöar (Fölster och Rönnback, 2010). Resultaten visar på låga nitrathalter i hela landet (Bilaga 1; Figur 1) med halter under 2 mg NO3/l i 99,6 % av Sveriges sjöar (Tabell 2a). Skalan som används för totalfosfor (Bilaga 1; Figur 2) är framtagen för att beskriva tillståndet i Sveriges ytvatten (Naturvårdsverket, 1999). Fördelningen av sjöar på olika fosforklasser visar på att näringsfattiga eller måttligt näringsfattiga förhållanden dominerar (Tabell 2b). 94 % av Sveriges sjöar har halter under 0,025 mg P/l vilket anses vara gränsen för när besvärande algblomningar kan förekomma. Tabell 2a. Klassning av nitrat (NO3) i sjöar i Omdrevsinventeringen 2012-2014. Klassning enligt riktlinjer för rapportering till nitratdirektivet (Nitratdirektivet, 2011). Klass/Färg mg NO 3/l Andel i undersökningen Andel av Sveriges sjöar (%) (%) 0 <2 98,7 99,6 1 2 <10 1,1 0,3 2 10 <25 0,1 0,03 3 25 <40 0 0 4 40<50 0 0 5 50 0 0 Tabell 2b. Klassning av totalfosfor (TotP) i Omdrevsinventeringen 2012-2014. Klassning enligt Bedömningsgrunder (Naturvårdsverket, 1999). Klass mg TotP/l Andel i undersökningen Andel av Sveriges sjöar (%) (%) 1 <0,0125 63 73 9

2 0,0125 <0,025 25 21 3 0,025 <0,05 8 5 4 0,05 <0,1 2,4 1,2 5 0,1 0,7 0,3 Enligt Naturvårdsverkets indelning i trofiska nivåer (där man använder halten totalfosfor som övergödningsindikator) är de flesta av sjöarna i omdrevet (63 %) klassade som oligotrofa (Figur 1). Av de drygt 2500 sjöar som ingår i provtagningen var 11 % klassade som eutrofa. Figur 1. Klassning av drygt 2500 sjöar som ingår i provtagningen, där hypertrof och eutrof signalerar övergödningsproblem, medan oligotrof indikerar näringsfattiga förhållanden. Som övergödningsindikator har halten totalfosfor används. De generellt näringsfattiga förhållandena avspeglar att naturmarker som skog, myr och fjäll är de dominerande markslagen i Sverige och påverkan av näringsämnen är begränsad till mindre områden i södra Sverige (se tillståndet i känsliga områden nedan). Till detta kommer att många sjöar i jordbrukslandskapet försvunnit genom sänkning av vattennivån för cirka 100 år sedan för att utvinna jordbruksmark. 3.1.1.2 Beskrivning av tillståndet i Sveriges vattendrag Tillståndet i Sveriges vattendrag beskrivs med data från nationella och regionala miljöövervakningsprogram där analyserna gjorts på Institutionen för Miljöanalys, SLU. Totalt redovisas resultat från 186 stationer. Av dessa ingår 47 stationer i det nationella programmet för flodmynningar. Programmet syftar till att följa den flodburna transporten av näringsämnen och andra substanser till omgivande kust- och havsområden. De omfattar de större svenska vattendragen samt vissa representativa mindre vattendrag. Flödet från dessa utgör ca 85 % av Sveriges totala avrinning. Ytterligare 57 stationer ingår i det nationella programmet för trendvattendrag. Dessa utgörs till största delen av små till mellanstora, relativt opåverkade vattendrag i skogslandskapet, men ett mindre antal jordbrukspåverkade stationer ingår också. Därutöver ingår 16 stationer i det nationella programmet för integrerad kalkeffektuppföljning som utgörs av sura eller försurade vattendrag i skogslandskapet. Resterande 62 vattendrag är 10

hämtade från regionala miljöövervakningsprogram och omfattar allt från rena referensstationer till kraftigt påverkade vatten. Bland annat ingår här mynningsstationer för tillflöden till Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Vattendragen provtogs minst 12 gånger per år. Totalkväve analyserades med förbränningsmetoden (TNb). Tillsammans ger materialet en heltäckande bild av tillståndet i Sveriges vattendrag, men eftersom stationerna inte är slumpmässigt utvalda är bilden inte representativ på samma sätt som för sjöinventeringarna. Låga nitrathalter dominerar i vattendragen. Endast 8 av de 186 vattendragsstationerna hade genomsnittliga halter över 10 mg NO3/l och 144 vattendrag hade halter under 2 mg NO3/l i genomsnitt (Tabell 3a och Figur 3 i Bilaga 1). Maxhalterna var i genomsnitt mer än dubbelt så höga som medelhalterna. I 25 stationer var maxhalten över 10 mg NO3/l och bara i två vattendrag högre än 50 mg NO3/l. Båda dessa vattendrag ligger i Skåne, och alltså inom det nitratkänsliga området. Skalan för totalfosfor är framtagen för att beskriva tillståndet i Sveriges ytvatten (Naturvårdsverket, 1999), medan skalan som används för nitrat i denna rapport är avsedd för hela Europa där mycket höga halter är vanligare. Låga totalfosforhalter dominerar i vattendragen (Tabell 3b och Figur 4 i Bilaga 1), men variationen är större för fosfor än för nitrat. Maxhalten av totalfosfor var i genomsnitt cirka 2,5 gånger högre än medelhalten och i 41 av vattendragen var maxhalten över 0,1 mg P/l. Tabell 3a. Klassning av nitrat (NO3) i vattendrag inom den nationella miljöövervakningen 2012-2014. Klassning enligt riktlinjer för rapportering till nitratdirektivet (Nitratdirektivet, 2011). Klass/Färg mg NO 3/l Antal stationer Medel 2012-2014 Max 2012-2014 0 <2 144 110 1 2 <10 34 51 2 10 <25 8 15 3 25 <40 0 7 4 40<50 0 1 5 50 0 2 Tabell 3b. Klassning av totalfosfor (TotP) i vattendrag inom den nationella miljöövervakningen 2012-2014. Klassning enligt Bedömningsgrunder (Naturvårdsverket, 1999). Klass/Färg mg TotP/l Antal stationer Medel 2012-2014 Max 2012-2014 1 <0,0125 78 25 2 0,0125 <0,025 47 36 3 0,025 <0,05 34 42 4 0,05 <0,1 22 42 5 0,1 5 41 11

För trendberäkningar för nitrathalterna i svenska vattendrag, se 7.3. 3.1.2 Känsliga vatten: sjöarna Mälaren, Hjälmaren och Ringsjön Mälaren, Hjälmaren och Ringsjön är utpekade som känsliga vatten med avseende på nitratpåverkan (se Figur 9). För att beskriva tillståndet i de olika bassängerna i dessa sjöar har data inhämtats från den samordnade recipientkontrollen. Dessa data finns lagrade hos den nationella datavärden på SLU. För att beskriva tillståndet har medelvärden för perioden 2012-2014 använts för nitrat, totalkväve, samt totalfosfor. I Tabell 4 nedan redovisas klassningarna av nitrattillståndet i Mälaren, Hjälmaren och Ringsjöarna, enligt nitratdirektivets riktlinjer. Som framgår av tabellen så kan samtliga tre sjöar klassas som näringsfattiga med avseende på nitrat med medelhalter under 5 mg/l och maxhalter under 10 mg/l i samtliga fall. Maxhalterna är i regel 2-3 gånger högre än medelhalterna. Totalfosfor har klassats utifrån de gamla svenska bedömningsgrunderna (Naturvårdsverket, 1999) och den klassningen (som är framtagen för att beskriva tillståndet i svenska vatten, medan klassningen enligt nitratdirektivet är framtagen för hela Europa där halterna är mycket högre) visar på mer näringsrika förhållanden jämfört med om man enbart ser på nitrat. Det är endast de centrala delarna av Mälaren som klassas som måttligt näringsrika (klass 2) med avseende på totalfosfor. I övrigt råder näringsrika (klass 3) till mycket näringsrika (klass 4) förhållanden. I några fall når maxhalterna för totalfosfor upp i extremt näringsrika förhållanden (klass 5). Det gäller Hemfjärden i Hjälmaren samt Västra och Östra Ringsjön. För totalfosfor når maxhalterna generellt inte upp till dubbla medelhalterna. Tabell 4. Klassning av näringstillstånd i Mälaren (11 stationer), Hjälmaren (4 stationer) och Ringsjöarna (3 stationer) utifrån medelhalt och maxhalt av nitrat och totalfosfor för perioden 2012-2014. Provplats NO 3 (mg/l NO 3) P-tot (mg/l P) Medel Max Medel Max Mälaren Ekoln 4,4 6,6 0,038 0,061 Västeråsfjärden N 1,8 3,4 0,051 0,160 Svinnegarnsviken 1,1 3,0 0,036 0,052 Skarven 3,0 5,3 0,032 0,060 Granfj. Djurgårds Udde 1,3 2,7 0,035 0,068 Blacken 1,5 2,8 0,033 0,058 Galten 1,1 3,9 0,051 0,190 12

Prästfjärden 0,5 1,3 0,021 0,032 Görväln S 0,5 1,4 0,018 0,032 Ulvhällsfjärden 1,0 2,3 0,035 0,054 S. Björkfjärden SO 0,4 0,8 0,020 0,046 Hjälmaren Hemfjärden 1,3 3,0 0,076 0,126 Mellanfjärden 2,0 4,9 0,073 0,099 Östra Hjälmaren 0,5 1,2 0,056 0,089 Storhjälmaren 0,6 1,3 0,043 0,063 Ringsjöarna Sätoftasjön 2,0 5,3 0,036 0,095 Västra Ringsjön 1,7 5,8 0,043 0,120 Östra Ringsjön 3,0 6,6 0,053 0,130 3.2 Kust och hav SMHIs Oceanografiska enhet har utfört klassning av nitrat för perioden 2012-2014. I uppdraget ingick att klassa alla tillgängliga data hos datavärden SMHI samt att kortfattat beskriva miljötillståndet i Sveriges omgivande kustområden och hav. 3.2.1 Metod Nitratklassningen gjordes på ett medelvärde som har beräknats på data från ytan (0-1 m), från vintersäsongerna 2011/2012, 2012/2013, 2013/2014 samt 2014/2015. Med vintersäsong menas här data från december till februari (för Bottniska Viken tas även data med från november som där är definierad som vintermånad). Data är hämtad från databasen SHARK (Svenskt HavsARKiv), samt från en extern leverans från Stockholm Vatten eftersom deras data ännu inte hunnits läggas in i databasen. Värden med kvalitetstecken mindre än, <, har tagits med utan justering i beräkningarna, vilket potentiellt kan innebära ett något förhöjt värde. Men det har sannolikt ingen effekt på den slutliga klassningen. Vidare förekommer det i en del mätprogram att man mäter summan av nitrat (NO3) och nitrit (NO2), och man därför saknar värden på endast nitrat. I dessa fall har summan, NO2 + NO3, använts likvärdigt med enbart NO3. Normalt består summan NO2 + NO3 övervägande av nitrat, och nitrit är endast en liten del att totala summan. Därför antas att denna överskattning av nitrat inte påverkar den slutgiltiga klassningen nämnvärt. Stationer där explicita nitratmätningar finns är markerade med cirklar i kartan (Figur 2 och 3), medan stationer där man har mätningar av summan NO2 + NO3 är markerade med kvadrater. 13

Nitratdata lagras hos datavärden SMHI i µmol/l och har således konverterats till mg NO3/l. Molmassan för nitrat, 62,0049 g/mol, har använts för alla konverteringar, även i de fall då bara NO2 + NO3 mätts. 3.2.2 Data All tillgänglig data från återkommande mätstationer hos datavärden SMHI har använts vid klassningen. Data från det nationella marina programmet samt merparten av de regionala mätprogrammen (vattenvårdsförbund, recipientkontroll, kustkontroll) finns samlade i databasen SHARK, tillgängligt på nätet genom den publika databasen SHARKweb: http://www.smhi.se/klimatdata/oceanografi/havsmiljodata/marina-miljoovervakningsdata I de data som använts ingår mätningar från recipientkontrollprogram, och dessa stationer kan vara mer eller mindre påverkade av omkringliggande industrier. SMHI har som datavärd ingen information om någon av dessa stationer är påverkade av industriutsläpp som har någon inverkan på nitrat. Stockholm vatten har levererat kompletterande data som ännu inte hunnit läggas in i databasen SHARK. Dessa data är med i klassningen men har inte genomgått datavärdens kvalitetskontroller. Det betyder inte att data har sämre kvalitet, endast att vissa värden som använts i detta projekt möjligen kan komma att ändras efter att data kvalitetskontrollerats och gjorts tillgängliga i SHARK. Enstaka mätningar som görs på en plats dit man normalt aldrig återkommer, t.ex. olika former av karteringar, har uteslutits då det inte finns möjlighet att se utvecklingen i tid. Det är inte heller möjligt att beräkna ett spridningsmått på dessa mätplatser då normalt bara ett mätvärde för hela perioden finns. Klassningen innefattar 188 klassade stationer (varav 156 är samma som klassningen 2008-2010). Detta är något lägre än föregående klassning då 236 stationer kunde klassas (Tabell 5). Att endast ha med fasta återkommande stationer gör att ett antal platser försvinner, men dessa platser har så få data att det troligen skapar större osäkerheter i resultatet än vad man vinner på i geografisk täckning att ta med dem. Stor del av stationsminskningen beror på att det under föregående period sammanföll med mätkampanjerna Bohus grunda vikar och Gotlands grunda vikar, som under nuvarande period inte varit aktiva. Tabell 5. Antal rapporterade stationer för övervakning av kustområden och hav. Program 2000-2002 2004-2006 2008-2010 2012-2014 Miljöövervakning 113 219 236 188 3.2.3 Tillståndsbeskrivningar Totalt har 188 stationer klassats enligt nitratdirektivet. Klassningen med gränser enligt Tabell 6 och Figur 2 visar att medelvärdet av nitrat för perioden 2012-2014 är lägre än 2 mg NO3/l vid alla stationer utom fyra, vilka redovisas nedan. Dessa stationer är alla kustnära och troligtvis påverkade av hög kvävebelastning från land. 14

SI-2 2,42 mg/l. Ligger långt in i Skälderviken där flera åar rinner ut i havet. L1 2,08 mg/l. Ligger i Hanöbukten inne i Sölvesborgs hamn. SÖ06/Slätbaken 2,11 mg/l. Ligger i Inre Slätbaken där både Göta kanal och Storån mynnar ut i havet. Landsnora 2-2,52 mg/l, ligger längst in i Edsviken vid Sollentuna. Tabell 6. Klassindelning av vintermedelvärden för nitrathalter i kust- och havsvatten enligt nitratdirektivet, och antal stationer per klass. Klass mg NO 3/l Antal stationer 0 <2 182 1 2 <10 4 2 10 <25 0 3 25 <40 0 4 40 <50 0 5 50 0 2 Från stationen Landsnora finns endast en mätning, så osäkerheten i data är större. Men värdet är rimligt i förhållande till närliggande stationer som har medelvärden på strax under 2 mg/l. 15

Figur 2. Nitratklassning enligt Tabell. Cirklar är stationer med explicit nitratdata, kvadrater är stationer med summan nitrat + nitrit. Den alternativa klassningen enligt gränser i Tabell 7 samt Figur 3, resulterar i att över hälften av stationerna (109 stycken) hamnar i klassen med lägst medelkoncentration (under 0,34 mg 16

NO3/l). Stationer i utsjövatten dominerar denna klass men det förekommer även några kuststationer, främst från Bottenhavet. Stationer med koncentrationer mellan 0,34-0,45mg/l förekommer främst i Kattegatt och Bottenviken. I övriga klasser, från 0,45 till högre än 1,62 mg NO3/l finner man kustnära stationer i Skagerrak, Kattegatt och Egentliga Östersjön. Dessa stationer ligger ofta i inre skärgårdsområden eller fjordsystem med ökande halter längst in i fjorden. I den högsta klassen med koncentrationer över 1,62 mg/l finns bland annat: E Älvsborgsbron 1,68 mg/l. Ligger i Göta Älvs mynning. S19 / S Edsviken 1,86 mg/l. Ligger längst in i Stockholms skärgård. Ekhagen 1,86 mg/l. Ligger längst in i Stockholms skärgård. Kyrkfjärden (S) 1,95 mg/l. Ligger längst in i Stockholms skärgård. Alla dessa stationer är troligen kraftigt påverkade av avrinning från land, speciellt i samband med nederbörd då ytterligare kväve kan rinna ut i vattendrag och så småningom ut i havet. Tabell 7. Alternativ klassindelning av vintermedelvärden för nitrathalter i kust- och havsvatten enligt tidigare rapportering (2008), baserat på gränser i vattendirektivet. Antal stationer inom varje klass. Klass mg NO 3/l Antal stationer 1 <0,34 109 2 0,34 <0,45 26 3 0,45 <0,62 12 4 0,62 <1,62 33 5 1,62 8 17

Figur 3. Nitratklassning enligt Fel! Hittar inte referenskälla.. Cirklar är stationer med nitratdata, kvadrater är stationer med nitrat + nitrit. 18

3.2.4 Bedömning av övergödning Bedömningar av hur haven mår och vilken status de har görs både nationellt och internationellt. Nationellt under vattendirektivet görs statusklassningar i kustvattnet som presenteras i VISS, Vatteninformationssystem Sverige, Figur och Figur. Utsjövattnet ligger under havsmiljödirektivet som än så länge inte gjort några statusbedömningar. Internationellt görs bedömningar inom HELCOM 3 som innefattar Östersjön och Kattegatt, Figur, samt inom OSPAR 4 där Skagerrak och Kattegatt ingår (Figur ). Inom OSPAR har ingen ny bedömning gjorts sedan senaste sammanställningen av data för nitratdirektivet (2012). En ny bedömning och rapport från OSPAR förväntas komma 2017. Nitratklassningen med låga gränser (Figur 3) stämmer väl överens med den ekologiska statusklassningen för näringsämnen i VISS (Figur 4). En liten skillnad i klassningen finns i Bohusläns innersta skärgård där nitratklassningen generellt ger lite sämre status, samt längst Bottenhavets kust där statusen i VISS är något lägre. Tittar man på bedömningarna i HELCOM och OSPAR så ger dessa generellt sämre statusklasser jämfört med både VISS statusklassning för näringsämnen samt nitratklassningen. Detta kan bero på att både i OSPAR och HELCOM har fler parametrar använts i bedömningarna, till exempel fosfat, klorofyll och syre. HELCOMs statusbedömning stämmer väl överens med de kustvatten som bedöms ha övergödningsproblem i VISS. Sammanfattningsvis har en slutgiltig expertbedömning av övergödning per havsområde gjorts, Tabell, som är en sammanvägning av alla de klassningar som presenteras ovan. Skala som använts (från bästa till sämsta): Hög, God, Måttlig, Otillfredsställande, Dålig. Tabell 8. Sammanvägd expertbedömning av övergödningsgrad baserat på de statusklassningar som finns tillgängligt både nationellt och internationellt. Område Status Skagerraks utsjöområden God Skagerraks kustområden Måttlig Kattegatts utsjöområden Måttlig Kattegatts kustområden Måttlig Egentliga Östersjön Otillfredsställande Bottenhavet God Bottenviken God Även om nitratklassningen i Egentliga Östersjöns utsjövatten verkar bra, alla utsjöstationer hamnar i den bästa klassen, så finns det så stora problem med syrefria bottnar och algblomningar under sommaren att den sammanlagda bedömningen inte kan bli bättre än otillfredsställande. 3 Helsinki Commission 4 Oslo Paris Commission 19

Figur 4. Sammanvägd ekologisk status i kustvatten (preliminära värden 2015), hämtat från VISS, Vatteninformationssystem Sverige (www.viss.lansstyrelsen.se). 20

Figur 5. Kustvatten med övergödningsproblem (preliminära värden 2015), hämtat från VISS, Vatteninformationssystem Sverige (www.viss.lansstyrelsen.se). 21

Figur 6. Helcoms bedömning av övergödningsstatus för 2007-2011, i utsjön baserat på resultat från HEAT 5 3.0 och vattendirektivets klassificering för god ekologisk status i kustvattnet. Rött är sämre än god status och grönt är god status eller bättre. Figuren är hämtad från HELCOM (2014). 5 HELCOM Eutrophication Assessment Tool 22

Figur 7. Övergödningsstatus från OSPAR, hämtad från OSPAR (2008). 23

3.2.5 Miljötillståndet 2012-2014 3.2.5.1 Tillståndet 2012 Den mest exceptionella händelsen under 2012 var de fortsatt mycket dåliga syreförhållandena i djupvattnet i centrala och norra Egentliga Östersjön. Cirka 14 % av bottenområdet i egentliga Östersjön var drabbat av anoxi, det vill säga helt syrefria förhållanden med närvaro av svavelväte. Året inleddes med mycket kallt väder, vilket följdes av torrt och varmt väder under februari och mars. Efter det följde en lång period av instabila väderförhållanden som fortgick under hela året. Som ett resultat blev 2012 ett av de regnigaste åren som någonsin registrerats, med nya nederbördsrekord på vissa stationer. Det fanns inga längre perioder med stabila högtrycksförhållanden under sommaren och på de flesta orter ingen riktig värme. Vädret var särskilt dåligt under början av sommaren och det var den kallaste juni sedan 1991. Vintern kom i början av december med kallt väder och stora mängder snö, främst i den östra delen av Sverige. Senare under månaden upphörde kylan och i slutet av året drabbades den sydvästra delen av Sverige av kraftiga regn. Issäsongen 2011/2012 var mild i både omfattning och varaktighet, och startade väldigt sent. Den första isen i Bottenvikens skärgård noterades den 8:e december, vilket är en månad senare än den föregående vintern. 20 maj var Bottenviken helt fri från is - cirka en vecka tidigare än normalt. Avrinningen var i stora delar av landet högre än normalt och extremt höga flöden uppträdde ofta. Den huvudsakliga vårfloden skedde under perioden april till maj. Det fanns ett stort snötäcke i delar av Norrland vid denna tid, men snön smälte långsamt och avrinningen liknade en normal vårflod. Vintern 2012 började med höga havsvattennivåer följt av sjunkande nivåer. Under våren och sommaren var nivåerna kring det normala, men i samband med den första höststormen, steg vattennivån snabbt över det normala. Året avslutades med låga vattennivåer, som orsakas av nordostvindar. Långa och återkommande perioder av höga vattennivåer och frånvaron av generellt lågt vatten under våren resulterade i högre årsmedelvärden än normalt på nästan alla stationer. Några små inflöden i februari och december ledde till viss syresättning av djupvattnet i södra och sydvästra delen av Egentliga Östersjön. Skagerrak, Kattegatt och Öresund Ytvattnets temperatur i Skagerrak var normala under hela året. För Kattegatt var ytvattentemperaturer över medelvärdet i januari, men annars normalt. I januari uppvisades förhöjda halter av oorganiskt kväve och kisel i östra Skagerraks ytvatten. Koncentrationer av fosfat och oorganiskt kväve (nitrat, nitrit samt ammonium) var under medelvärdet i dessa områden i december. För övrigt hade alla näringsämnen typiska värden för årstiden i Skagerrak. I Kattegatts ytvatten var fosfathalten normal under hela året. Kisel 24

visade klart förhöjda värden i början och i slutet av året på grund av utflöde från Östersjön, men även under en kortare period sent på våren. Den lägsta syrekoncentration i bottenvattnet mättes under oktober i den centrala delen av Öresund. I Kattegatt, fanns den lägsta koncentrationen vid stationen Anholt E i augusti. I Skagerraks utsjövatten är det normalt ingen brist på syre i djupvattnet. Det lägsta värdet konstaterades vid stationen Släggö i mynningen av Gullmarsfjorden i september. Det fanns inga extraordinära händelser gällande växtplankton under året. Potentiellt giftiga arter var sällan närvarande och observerades sällan över varningsgränserna. I likhet med 2011, ägde en algblomning av dinoflagellaten Ceratium rum under hösten. Den potentiellt giftiga dinoflagellaten Dinophysis orsakar problem för musselodlare på svenska västkusten. Dinophysis är under regelbunden övervakning och musslor testas regelbundet för toxiner. Under 2012 uppmättes halter av DST (diarréframkallande skaldjurstoxin) över den tillåtna skördningsgränsen några gånger, i januari och under perioden september till november. Egentliga Östersjön Ytvattentemperaturen var på en normal nivå under större delen av året, förutom i januari när de var något över medel för säsongen. Koncentrationerna av oorganiskt kväve var normala under hela året i hela området. Vårblomningen inträffade i slutet av mars och början av april vilket sänkte kvävekoncentrationerna till under detektionsgränsen fram till oktober. I Arkonabassängen och Hanöbukten var fosfat och kisel klart förhöjda under hela året. Även i Bornholmsbassängen var fosfat och kisel över medel hela året, men inte lika hög som i Arkona och Hanöbukten. I resten av Egentliga Östersjön var fosfat och kisel förhöjda under första halvåret men på en normal nivå under andra halvåret, med undantag för kisel som under hela året var betydligt över medel i den norra delen av Egentliga Östersjön. Svavelväte förekom i bottenvattnet i östra, norra och västra Gotlandsbassängen hela året. Det konstaterades också under januari i bottenvattnet i sydöstra Egentliga Östersjön. Akut syrebrist (<2 ml/l) uppmättes i Arkonabassängens bottenvattnen i augusti och i Bornholmsbassängen under större delen av året. Som ett resultat av inflödet i december 2011, var syrekoncentrationen i delar av Bornholmsbassängen hög i januari. Syresituationen i djupvattnet i Egentliga Östersjön fortsätter att vara mycket allvarliga. År 2012 var omkring en sjundedel (~ 14 %) av bottenområdet i Egentliga Östersjön drabbat av anoxi. Akut syrebrist, med koncentrationer lägre än 2 ml/l, täckte cirka 27 % av bottenområdet. I november/december inträffade ett stort inflöde som förbättrade situationen i Arkonabassängen och vissa effekter kunde också ses i Bornholmsbassängen. Den vanliga vårblomningen noterades inte i Egentliga Östersjön, men en försenad topp av klorofyll-a noterades vid BY2 i april. Bortsett från detta var klorofyll-a koncentrationerna normala eller något under det normala under året. 25

Under sommaren observerades ytansamlingar av cyanobakterier i Östersjön under sex veckor, med start den 8 juli. Ansamlingarna hade största areal utbredning den 25 juli. Det relativt kalla och blåsiga vädret skapade ett omblandat ytskikt, vilket förhindrade ytansamlingar att utvecklas. Resultaten från växtplanktonanalyser i juli visade fanns en ganska stor mängd cyanobakterier i den väl omblandade övre vattenmassan trots att ytansamlingar var knappa. Som helhet var cyanobakterierieblomningen 2012 svag. Bottniska viken Klorofyll-a koncentrationerna var normala större delen av 2012, men strax över medel i Bottenhavet och Bottenviken (på stationerna C3 och F9/A13) mot slutet av året. Ytansamlingar av cyanobakterier observerades i slutet av juli på den östra sidan av Bottenhavet och blomningen varade tre veckor. 3.2.5.2 Tillståndet 2013 Under de första månaderna var vädret mycket varierande med stora temperaturvariationer. Under mars var temperaturen flera grader under den normala i hela landet, och i områden runt Östersjön var det den kallaste mars sedan 1987. Men kylan under denna period kompenserades till viss del av en hel del sol och av mycket torrt väder. Kylan fortsatte under början av april som dock avslutades varmare, vilket gav en medeltemperatur runt den normala för månaden. I maj kom värmen med rekordhöga temperaturer. Juni var mycket våt, men under juli fanns ett tydligt väderomslag med mycket sol och mycket torra förhållanden, framför allt i söder. På vissa platser i de södra delarna av Sverige var juli den torraste på över 100 år. Medeltemperaturen var högre än normalt men det förekom ingen riktig värmebölja. Under augusti drabbades vissa platser i södra delen av Sverige av skyfall och översvämningar. Under september föll en hel del regn över de norra delarna, medan det i söder var mycket torrt. En rekordlång period (594 dagar) utan stormar bröts i slutet av oktober när stormen Simone drabbade landet. I mitten på november drog en annan storm, Hilde, förbi, vilken främst påverkade de norra delarna. December var mycket mild och ytterligare två stormar drabbade Sverige. Den första, Sven, påverkade främst de södra delarna, medan den andra, Ivar, svepte över de norra delarna. Som helhet var den årliga medeltemperaturen cirka 1 C över medelvärdet. De norra delarna av Sverige hade mer nederbörd än normalt medan de södra delarna hade mindre. Isvintern 2012/2013 kan betraktas som normal. Den började i slutet av november och i slutet av december var merparten av Bottenviken istäckt. Under den ovanligt kalla mars växte istäcket igen och största möjliga utbredning nåddes så sent som den 29 mars vilket är ett rekord. I början av maj kom varm luft in från öst, och isen började snabbt smälta bort och i slutet av månaden var issäsongen över. I början av året var avrinningen över det normala i större delen av landet. Under februari, mars och början av april var avrinningen normal eller lägre än normalt. I mitten av april blev det varmare, detta tillsammans med rikligt med regn ledde till en snabb ökning av avrinningen i större delen av landet. I norr började inte snön smälta förrän i mitten av maj och avrinningen i dessa områden blev då hög eller mycket hög. I allmänhet under perioden maj till november 26

hade de södra delarna avrinning under det normala. I norr var avrinningen under medel från juni till augusti och även i oktober och november, medan den på grund av en hel del regn ökade till mycket hög avrinning under september. Höga havsvattensnivåer rådde under inledningen av 2013. I februari sjönk havsvattennivåerna längs den svenska kusten. Denna situation fortsatte fram till april då vattenståndet åter blev normalt. Den 28 oktober slog stormen Simone till på västkusten och vattennivåerna steg snabbt till högt över det normala. Sydvästliga vindar rådde under hösten och orsakade låga vattennivåer längs den svenska kusten. Höga vattennivåer rådde i slutet av året. Medelhavsvattenståndet för 2013 var dock något lägre än normalt vid samtliga stationer, trots det stormiga slutet av året med höga vattennivåer. Ett mindre inflöde genom Öresund till Östersjön ägde rum i januari. Detta inflöde förbättrade i viss mån syreförhållandena i djupvattnet i södra Egentliga Östersjön. Därefter förekom ett kontinuerligt utflöde. Det ackumulerade utflödet under mars var det högsta sedan 1977. Under stormen Simone i slutet av oktober och under de följande veckorna skedde ett mindre inflöde, samt ett i början av december. Dessa var dock för små för att förbättra syrevillkoren i centrala Egentliga Östersjön och endast smärre förbättringar sågs i de södra delarna. Skagerrak, Kattegatt och Öresund Ytvattnets temperatur i Skagerrak och Kattegatt var normala för större delen av året, med undantag för vårmånaderna då det var långt under det normala. De låga temperaturerna var kopplade till mycket låga ytsalthalter. Dessa låga temperaturer och salthalter förklaras av utflödande Östersjövatten under våren. Annars var ytsalthalten normal i både Skagerrak och Kattegatt. Under de första månaderna, i samband med utflödande Östersjövatten, förekom förhöjda halter av både fosfat och kisel, medan det under resten av året var normala värden för samtliga näringsämnen. Den lägsta syrekoncentration i bottenvattnet mättes i slutet av september i södra delen av Kattegatt. I det öppna Skagerrak är det normalt ingen brist på syre i djupvattnet. Det lägsta värdet under 2013 konstaterades vid mynningen av Gullmarsfjorden. Vårblomningen pågick under mars och ganska stora mängder kiselalger och därmed höga klorofyll-a koncentrationer uppmättes. Vanligtvis börjar vårblomningen tidigare på mer öppna stationer i Skagerrak och därefter följer blomning på mer skyddade fjordstationer, men detta år verkar det ha varit tvärtom. Små mängder växtplankton observerades under hela året fram till hösten då en blomning av dinoflagellaten Ceratium inträffade vid alla stationer i Kattegatt och Skagerrak. Endast låga mängder av giftiga alger noterades under 2013, i Kattegatt förekom inga giftiga arter i koncentrationer över dess gränsvärde. I Skagerrak överskred släktet Dinophysis gränsvärdet ett fåtal tillfällen. Egentliga Östersjön 27

Ytvattentemperaturen var normal under större delen av året förutom under våren när den var något under medelvärdet för säsongen. Ytsalthalten var också normal under större delen av året. Det fanns emellertid en utsötning i östra Gotlandsbassängen under hösten. Koncentrationerna av oorganiskt kväve låg på typiska nivåer under hela året i hela området. I Arkona- och Bornholmsbassängen låg fosfat och kisel på tydligt förhöjda nivåer under de första månaderna av året. Dessutom fanns det en tydlig nedgång av kisel i november i dessa områden. För resten av året låg dessa näringsämnen på normala nivåer. I resten av Östersjön var halterna av fosfat och kisel på normala nivåer under hela året. Svavelväte förekom i bottenvattnet i östra, västra och norra Gotlandsbassängen under hela året. Akut syrebrist (lägre än 2 ml/l) uppmättes i bottenvattnet i Arkonabassängen i slutet av sommaren, i Bornholmsbassängen från juni till oktober och även i Hanöbukten under merparten av året. Som ett resultat av inflödet i januari var syrekoncentrationen i Arkona- och Bornholmsbassängens djupvatten hög i mars och april. Detta inflöde kunde också ses i sydöstra Egentliga Östersjön i juni. Inflödet i oktober kunde ses i Arkona- och Bornholmsbassängen under de två sista månaderna av året. Den extrema syresituationen i Östersjön fortsätter oförminskat under 2013. Utbredningen och volymen av syrebrist har sedan regimskiftet 1999 varit ständigt förhöjd och det finns inga tecken på att inflöden, försvagning av skiktning eller andra faktorer har förbättrat syreförhållandena i de centrala, djupare havsområdena. Anoxiska områden täckte ungefär 15 % av bottenområdena i Egentliga Östersjön, inklusive Finska viken och Rigabukten, och på ungefär 30 % återfanns akut syrebrist under hösten 2013. De största områdena med syrefria förhållanden, ungefär 20 %, konstaterades under 2011. Cyanobakterier Mestadels soligt väder med måttliga vindar i Baltikum var gynnsamt för bildandet av ytansamlingar av cyanobakterier. Blomningarna startade tidigt och varade hela sommaren. Totalt har de tätaste blomningarna observerats i Bornholmsbassängen och väster om öarna Dagö och Ösel. Under juli nådde blomningen västra delen av Arkonabassängen, vilket är ganska ovanligt. Under senare delen av juli fanns algblomningar i västra Finska viken och centrala delen av Bottenhavet. Det var också där blomningarna var mest framträdande under första hälften av augusti, medan blomningarna i söder minskat. Blomningens intensitet minskade under de två sista veckorna i augusti, men ytansamlingarna sågs i den östra delen av norra Östersjön fram till 30:e augusti. 3.2.5.3 Tillståndet 2014 Vintern 2013/14 var den varmaste sedan 2008, och 2014 var det varmaste året i Sverige sedan mätningarna började omkring 1860. För den nordvästra delen av Sverige var juli den varmaste som uppmätts. I allmänhet var nederbörden högre än normalt i den södra delen av landet, men lägre än normalt i norra delen. Vårfloden kom tidigare än normalt. Augusti började med mycket varmt väder men avslutades ostabilt, med kraftiga nederbördstillfällen. Detta resulterade i höga till mycket höga flöden i samband med skyfall i augusti. Bohuslän och 28

Dalsland hade mycket regn i oktober och flödena i många vattendrag var mycket hög. På vissa platser registrerades dock ovanligt låga vattenflöden. Issäsongen 2013/2014 var mild med en maximal isutbredning av 93 000 km 2. Issäsongen var något kortare än normalt. Dominansen av högtrycksförhållanden skapade långa perioder av havsvattennivåer under det normala. Året avslutades med stigande vattennivåer i samband med det största saltvattensinflödet till Östersjön på många år. Den långa perioden av låga vattennivåer i Östersjön skapade goda förutsättningar för ett inflöde av nytt saltrikt vatten till Östersjön. I början av december inleddes en stor saltvatteninträngning i Östersjön, den största sedan 1993, och vattennivån i Stockholm, som återspeglar medelvolymen i Östersjön, ökade från ca -40 till 50 cm jämfört med medelvattenståndet. Några små inflöden under vintern och hösten, och en massiv tillströmning i december ledde till syresättning av de djupa vattnen i södra Östersjön. Under december 2014 och januari 2015 beräknas det totala inflödet till 200-250 km³ igenom Öresund och Bälten. Inflödet under december månad var större än inflödet vintern 2003/2004 vilket gör inflödet till ett av de fem starkaste inflödena sedan slutet av 1800-talet. Vattnet var dock något varmare än normalt för årstiden, och då också mindre syrerikt än under inflödet vintern 1993. Skagerrak, Kattegatt och Öresund Ytvattnets temperatur i Skagerrak och Kattegatt var högre än normalt under större delen av året, med undantag för de första månaderna när den var långt under det normala. Alla näringsämnen uppvisade normala halter under hela året, med undantaget av kisel som var förhöjt under de första månaderna, på grund av utflödande Östersjövatten. Den lägsta syrekoncentration i bottenvattnet uppmättes i slutet av september vid stationen W Landskrona i Öresund. I det öppna Skagerrak finns normalt ingen brist på syre i djupvattnet. Det lägsta värdet 2014 återfanns på stationen Släggö i mynningen av Gullmarsfjorden i början av september. Vårblomningen pågick vid kuststationen N14 i Kattegatt under slutet av februari med stor artrikedom av kiselalger och i stora mängder. Situationen var likartad på kuststationerna i Skagerrak. Under april och maj överskred några skadliga alger av det potentiellt giftiga släktet Alexandrium sina varningsgränser på flera stationer i Kattegatt och Skagerrak. Höga halter av klorofyll och hög diversitet återfanns på många stationer i maj månad. Under perioden juni till augusti var klorofyllkoncentrationerna normalt låga. Under november observerades en klorofylltopp i södra Kattegatt. I december var klorofyllkoncentrationerna runt det normala eller under vid de flesta stationerna. Biodiversiteten var ovanligt hög och dinoflagellaten Ceratium var riklig. Under hösten observerades ett nakenstadie av flagellaten Dictyocha. Dessa fanns även under maj månad, men i december var cellerna större. Egentliga Östersjön 29

Ytvattentemperaturen var under större delen av året högre än normalt, särskilt under sommaren, med cirka 4,5 grader högre än medel. Salthalten i ytvattnet var normal, utom i östra Gotlandsbassängen där det var markant under medel hela året. Koncentrationerna av oorganiskt kväve låg på normala nivåer under hela året i hela området. I Arkona- och Bornholmsbassängen, Hanöbukten samt i de sydöstra delarna av Egentliga Östersjön uppvisade fosfat och kisel normala nivåer under hela året. I östra Gotlandsbassängen nådde kisel förhöjda nivåer och i västra Gotlandsbassängen samt i norra Östersjön uppvisade både kisel och fosfat värden klart över medelnivåer under hela året. I början av 2014 inträffade två inflöden genom Öresund på cirka 20-30 km 3. I juli och augusti, hade dessa inflöden nått de centrala delarna av östra Gotlandsbassängen och bottenvattnet syresattes, vilket inte har skett sedan april 2007. Men syresituationen försämrades snabbt och redan i september återfanns anoxiska bottnar. Inflödena var inte tillräckligt starka för att nå de norra eller västra delarna av Egentliga Östersjön. I augusti och oktober registrerades två inflöden, vardera cirka 25 km 3, som förbättrade syresituationen i Arkonabassängen och senare i november förbättrades också situationen i Bornholmsbassängen. I västra Gotlandsbassängen fortsatte stagnationen. Eftersom antaglign inga inflöden nått västra Gotlandsbassängen, återfinns nu akut syrebrist och anoxi på grunda områden. I december var det akut syrebrist från ~ 65 meters djup och anoxi från ~ 75 meters djup. Under december passerade stormen Alexander över Baltikum. Denna storm resulterade i höga havsvattennivåer i södra Kattegatt, och från början på december inleddes ett stort saltvatteninbrott till Östersjön, det största sedan 1993 och ett av de fem starkaste inflödena sedan slutet av 1800-talet. Effekterna av detta kan nu, ca ett år senare, summeras. Vattnet nådde, genom Arkona- och Bornholmsbassängen, in till östra Gotlandsbassängen där bottenvattnet syresattes och svavelvätet försvann temporärt. På grund av relativt lågt syreinnehåll i det inflödade vattnet så blev det ingen ordentlig syresättning av bottenvattnet i östra Gotlandsbassängen, utan det börjar nu åter bildas svavelväte i djupvattnet. Mätningar för 2014, innan det större inflödet i december, visade att anoxiska förhållanden rådde på 17 % av Egentliga Östersjön bottenyta, inkluderande Finska viken och Rigabukten och på cirka 27 % av bottenytan återfanns akut syrebrist. De inflöden som inträffade i början av 2014 resulterade i förnyelse av bottenvatten i östra Gotlandsbassängen under juli och augusti. Detta har inte förekommit sedan 2007. Emellertid sjönk syrehalten snabbt och i september var anoxiska förhållanden återigen närvarande, fram till december. I Arkonabassängen inträffade vårblomningen under början av mars. I Bornholmsbassängen och längre norrut och österut startade blomningen senare vilket är normalt för dessa områden. Höga halter av klorofyll i Bornholmsdjupet, Gotlandsdjupet och Kalmarsund orsakades främst av sommarens cyanobakterieblomning. En mindre höstblomning observerades vid de flesta stationer med höga klorofyllkoncentrationer och växtplanktonprover dominerade av kiselalger och små kolonier av cyanobakterier. Cyanobakterier 30

Ytansamlingar av cyanobakterier observerades kontinuerligt under mer än fem veckor, från den 4:e juli till den 10:e augusti. Även om den stora blomningen började jämförelsevis sent och hade en mindre rumslig utsträckning, hade den norra delen av östra Gotlandsbassängen och den intilliggande norra Östersjön intensiva blomningar under hela perioden. Varaktigheten på blomningen var bland de högst uppmätta men dess utsträckning bland de lägsta. Det varma och soliga vädret i juli var gynnsamt för bildandet av ytansamlingarna i Östersjöområdet. Totalt har de tätaste blomningarna observerats väst till nordväst om öarna Saaremaa och Hiumaa. De första blomningarna under ytan av cyanobakterier observerades i Bornholmsbassängen redan runt den 10:e juni. Ihållande vindar för de kommande två veckorna resulterade dock i att ytansamlingarna inte bildades förrän i början av juli. Blomningarna i södra delen av Egentliga Östersjön var inte långvariga. En vecka in i juli bildades täta ansamlingar i den östra delen av norra Egentliga Östersjön och den norra halvan av östra Gotlandsbassängen. Även om mindre blomningar fortsatte i de södra delarna, var det i den norra halvan av Egentliga Östersjön som den största delen av cyanobakterieblomningen ägde rum resterande delen av sommaren. I augusti koncentrerades blomningarna till den östra delen av norra Egentliga Östersjön, med endast stråk av blomning i andra områden. Den 11 augusti gav sommarvärmen vika för kallare och mer lågtrycksbetonat väder. Detta avslutade cyanobakterieblomningens säsong 2014 i Östersjön. 3.3 Grundvatten För medel- och maxvärden från den nationella miljöövervakningen användes 436 stationer (de flesta av dem är omdrevsstationer, som provtas vart 6 år och som inte används vid trendberäkningar). 168 av dessa stationer fanns med i leveransen 2012 (Tabell 9). Ett medelvärde av årsmedelvärden beräknades för de 436 övervakningsstationerna för perioden 2012-2014. De flesta stationer (källor och observationsrör) brukar finnas i skogsområden och är inte representativa för områden med påverkanstryck från olika verksamheter. Ett medelvärde av årsmedelvärden är beräknat för 987 vattentäktsområden för perioden 2012-2014. Tabell 9. Antal rapporterade stationer för övervakning av grundvatten. Program 2008-2010 2012-2014 Gemensamma stationer Miljöövervakning 326 436 168 Trender 99 99 99 Vattentäktsarkivet 594 987-3.3.1 Tillståndsbeskrivningar Generellt är halterna i grundvattnet mycket låga, och endast 44 övervakningsstationer hade nitrathalter överstigande 10 mg/l, vilket motsvarar 10 % av alla stationer (Tabell 10). De 31

flesta stationer hamnar i den lägsta klassen (< 2 mg NO3/l), både övervakningsstationer (310 stationer, 71 %) och vattentäkter (632 stationer, 64 %). I det nitratkänsliga området hade 38 stationer nitrathalter överstigande 10 mg/l. De sju högsta koncentrationerna (alla över 40 mg/l) återfanns i stationer som ligger i det nitratkänsliga området. I Bilaga 2 har grundvatten klassade enligt klassgränser i riktlinjerna för medlemsstaternas rapportering (Nitratdirektivet, 2011) markerats på en karta. Information från både övervakningsstationer (Figur 1) och vattentäkter (Figur 2) presenteras i bilagan. Tabell 10. Utveckling av antal punkter mellan rapporteringsperioden 2008-2010 och 2012-2014, antal övervakningsstationer i grundvatten (ÖV) och grundvattentäkter (Täkter) med medelhalt av nitrat (mg/l) i olika klasser. Klass (nitrat, mg/l) 2008-2010 2012-2014 ÖV Täkter ÖV Täkter < 2 220 (67 %) 351 (59 %) 310 (71 %) 632 (64 %) 2-10 83 (25 %) 169 (28 %) 82 (19 %) 254 (26 %) 10,1-25 17 (5 %) 65 (11 %) 29 (7 %) 82 (8 %) 25,1-40 3 (0,9 %) 7 (1,2 %) 8 (1,8 %) 15 (2 %) 40,1-50 2 (0,6 %) 1 (0,2 %) 3 (0,7 %) 2 (0,2 %) >50 1 (0,3 %) 1 (0,2 %) 4 (0,9 %) 2 (0,2 %) Totalt 326 594 436 987 3.3.2 Trender Trender har beräknats på 99 övervakningsstationer för perioden 2005-2014 (Figur 8), och det är samma urval som vid förra rapporteringen. Urvalet av övervakningsstationer utgörs av så kallade trendstationer i den nationella miljöövervakningen och SGUs grundvattennät. En trendstation provtas flera gånger varje år. För trendberäkningar har Mann-Kendall-metoden och Sen- metoden använts. Av de 99 stationerna fanns ingen signifikant trend för 47 av dem (Tabell 11). För 21 stationer var nitrathalten ökande, medan den minskade signifikant i 31 stationer. I det nitratkänsliga området var nio stationer (av 35 stationer) signifikant ökande medan åtta stationer var signifikant minskande. De två trendstationerna med högst medelnitrathalt (en i Halland med medelhalten 37 mg/l och en i Skåne med medelhalten 71 mg/l) i det nitratkänsliga området uppvisade båda en signifikant ökande trend, men generellt var halterna dock mycket låga. Anledningen till fler signifikanta trender denna rapporteringsperiod jämfört med tidigare beror främst på att man använt en ny metodik för att beräkna trenderna. Tidigare gjordes regressionsanalys på trender hos årsmedelvärden. Nu görs en trendberäkningen på individuella värden, och dessutom med en annan statistisk metod. Det är alltså en skillnad på två nivåer dels skillnad i jämförelse mellan årsmedel och individuella värden och dels en 32

skillnad mellan regressionsanalys och Sen/Mann-Kendall (Thunholm, 2016). Därför ska man vara försiktig med att jämföra med tidigare trendberäkningar (Tabell 11). Tabell 11. Antal mätstationer med minskande, uppåtgående samt ingen trend för fyra olika perioder. Trend 1996-2002 1997-2006 2001-2010 2005-2014 Signifikant minskande 12 14 6 31 Ingen signifikant trend 105 94 70 47 Signifikant ökande - 16 23 21 Totalt 117 124 99 99 33

Figur 8. Trender i halter av nitrat för perioden 2005-2014 för 99 grundvattenstationer. 34

4 Revidering av de nitratkänsliga områdena Sverige förtecknade i december 1995 ett antal vatten- och landområden som känsligt område. Efter det har områden lagts till vid tre tillfällen i augusti 2002, i juni 2003 och i december 2012. De förändringar som skett listas i Tabell 12. I Figur 9 anges de kustområden och sjöar som förtecknats enligt artikel 3.1, och Figur 10 visar det känsliga områdets geografiska utbredning. Områdenas omfattning anges i 5 förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket. De områden som anges är: 1. Blekinge, Skåne, Hallands och Gotlands län, kustområdena i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Västra Götalands län samt Öland, och 2. övriga delar av Stockholms län samt delar av Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Västra Götalands, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Dalarnas län. Sedan föregående rapporteringsperiod har det tillkommit nya känsliga områden (Tabell 13). En förnyad översyn av de känsliga områdena gjordes under 2014, vilket ledde till nya utpekade områden (de röda fälten i Figur 10, motsvarande en area av drygt 2480 km 2 ). Dessa nya områden kommer ingå i det nitratkänsliga området från och med 1 april 2016. Åtgärdsprogram för de nya känsliga områdena kommer troligtvis att utformas och beslutas så att de kan börja gälla från och med 2016. Dessa åtgärdsprogram kommer att innefatta bestämmelser i linje med vad som ingår i närliggande känsliga områden, vilket kan påverka utlakningen av nitrat i positiv riktning. Tabell 12. Förtecknade känsliga områden, årtal för förteckning, tillämpbara kriterier enligt bilaga 1 i direktivet och artikel 3.1 och 3.2. Område År Kriterier Artikel bilaga 1 Kustområdena i egentliga Östersjön, Kattegatt och 1995 A3 och B1-3 3.1 Skagerrak Ringsjön och dess tillrinningsområden 1995 A3 och B1-3 3.1 Kuststräckan från den norska gränsen till och med 1995 Ej aktuellt 3.2 Stockholms skärgård och Blekinge, Skåne, Hallands och Gotlands län samt Öland Jordbruksdominerade områden i Göta älvs 2002 Ej aktuellt 3.2 huvudavrinningsområde söder och sydväst om Vänern med avrinning till Kattegatt och Skagerrak Delar av Motala ströms och Söderköpingsåns 2002 Ej aktuellt 3.2 huvudavrinningsområden Jordbruksdominerade områden med tillrinning till 2002 Ej aktuellt 3.2 Mälaren i Norrströms huvudavrinningsområde Jordbruksdominerade områden väster om 2002 Ej aktuellt 3.2 Hjälmaren Sjöarna Hjälmaren och Mälaren 2002 A3 och B1-3 3.1 Ytterligare områden i Västra Götalands, 2003 Ej aktuellt 3.2 Östergötlands och Södermanlands län Delar av Jönköpings, Värmlands och Dalarnas län 2012 Ej aktuellt 3.2 35

Jordbruksdominerade områden nordväst och nordöst om Vänern, samt delar av Skåne och Kalmar län* *Träder i kraft 1 april 2016 2014 Ej aktuellt 3.2 I 2 och bilaga 1 i Statens Jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring finns en detaljerad beskrivning av vilka delar av Sverige som tillhör de känsliga områdena. Eftersom vissa gränser för känsliga områden följer gränserna för församlingar vilket kan komma att ändras har det fastslagits i föreskrifterna att gränserna för känsliga områden ska följa 2004 års församlingsindelning. Tabell 13. Översikt av arealen nitratkänsligt område. Rapporteringsperiod Areal känsliga områden (km 2 ) Nuvarande period 94 740 Föregående period 67 560 Figur 9. Kustområden och sjöar i södra Sverige som förtecknats som känsligt område. Streckade linjer visar ungefärlig indelning av Egentliga Östersjön (område 1) i delbassänger. 36

Figur 10. Karta över det känsliga området i Sverige. 37

5 Utförande, främjande och genomförande av riktlinjer för god jordbrukarsed 5.1 Uppgifter om svenskt jordbruk I Tabell 14 redovisas statistik från Jordbruksverket och SCB gällande jordbrukets struktur i hela Sverige. För de uppgifter där statistik inte har funnits tillgänglig för år 2013 redovisas uppgifter för 2012. Vissa begrepp definieras i Bilaga 5. Sedan år 2000 har Jordbruksverkets register över arealbaserade stöd till största delen legat till grund för framtagandet av arealstatistiken. Registret innehåller uppgifter om grödarealer för jordbrukare som ansöker om sådana stöd. Antal jordbruksföretag år 2013 inkluderar företag med stora djurbesättningar och företag som bedrev trädgårdsodling av en viss omfattning. Gödslingsuppgifterna tas fram av SCB vartannat år genom intervjuundersökningar med ett urval lantbrukare fördelade över hela landet. Åkermark tillgänglig för gödselspridning har beräknats genom att träda och ej utnyttjad åkermark har dragits bort från arealen åkermark. Statistiken över förbrukad mängd stallgödsel har beräknats genom att förluster under hantering, lagring och spridning av stallgödseln har dragits bort. Detta är en beräkningsmetod som är allmänt tillämpad i Sverige och som används av SCB. Spridningsförlusterna beror av en mängd olika faktorer, bland annat gödselslag, spridningssätt och tid för nedbrukning av gödseln. Jämfört med tidigare rapportering har användningen av mineralgödsel minskat något, medan användningen av stallgödsel har ökat (Tabell 14). Uppgifter om användning av andra organiska gödningsmedel inom jordbruket är begränsad till att gälla användningen av slam från reningsverk. Jämfört med 2010 ligger mängden slam som sprids på åkermark i princip oförändrat kvar (SCB, 2014a). Mellan 2002 och 2008 ökade mängden kontinuerligt men sedan 2008 har ökningen avstannat och slam till åkermark har 2012 minskat något i jämförelse med 2010. Användningen i jordbruket beräknas till ca 48 300 ton slam vilket motsvarar 24 % av den totala nettoproduktionen. Allra mest användes i Skåne där 13 120 ton slam spreds på åkermark 2012. Avloppsslammet har beräknats innehålla 4,2 % kväve, vilket innebär att det under 2012 spreds ca 2 000 ton kväve från avloppsslam på jordbruksmark (Tabell 14). Tabell 14. Statistiska uppgifter för Sverige för år 2009 och 2013 om inget annat anges. 2009 2013 Total landareal (km 2 ) 410 300 Jordbruksmark (km 2 ) 30 800 30 470 Åkermark (km 2 ) 26 430 26 050 Betesmark och slåtteräng (km 2 ) 4 360 4 430 Åkermark tillgänglig för gödselspridning (km 2 ) 24 900 24 460 Förbrukning av stallgödsel (total N ton) 1 98 740 102 700 - varav växttillgängligt (N ton) 2 44 110 45 500 Slam från reningsverk (N ton) 2 220 3 2 030 4 Total förbrukning av mineralgödsel (N ton) 156 900 155 300 Antal jordbruksföretag 71 200 71 100 38

- djurgårdar 5 38 700 37 500 - växtodling 5 70 500 63 000 Antal nötkreatur 1 538 300 1 496 500 Antal grisar 1 528 700 1 398 900 Antal fjäderfän 12 420 900 16 540 400 Antal övriga djurslag (får) 540 500 576 800 1Anges som totalkväve vilket är organiskt bundet kväve och ammoniumkväve i stallgödsel. Mängden totalkväve har reducerats för förluster under lagring, spridning och hantering av gödseln. 2Växttillgängligt kväve (d v s ammoniumkväve) efter spridningsförluster. 3Gäller för år 2010. 4Gäller för år 2012. 5Avser företagens huvudsakliga inriktning. Tabell 15 visar grödfördelning mellan olika grödor och dess utveckling under ett urval av år. Trädesarealen har minskat markant sedan 2006, medan arealen med vall och grönfoderväxter ökat. Arealen betesmark har ökat något sedan 2009, och arealen åkermark har minskat kontinuerligt från 1995. År 2013 var den totala arealen jordbruksmark något över 3 miljoner hektar. Tabell 15. Jordbruksmarkens användning (hektar) vid företag med mer än 2 hektar åkermark, fördelad på olika grödslag. Gröda 1995 2001 2006 2009 2013 Spannmål 1 104 500 1 174 300 978 400 1 048 600 984 500 Raps och rybs 104 600 44 800 90 200 99 500 125 700 Potatis 35 000 32 200 28 200 27 000 23 900 Sockerbetor 57 500 54 800 44 200 39 800 36 200 Vall och grönfoder 1 058 900 956 000 1 097 500 1 175 300 1 177 800 Baljväxter 12 000 39 500 35 800 34 000 40 000 Träda 278 600 266 200 306 900 153 000 158 100 Övriga växtslag 1 55 700 51 200 55 800 58 600 51 200 Ej utnyttjad åkermark 2 59 800 75 100 23 400 7 400 7 200 Summa åkermark 2 766 600 2 694 200 2 660 400 2 643 400 2 604 600 Summa betesmark och 425 200-503 000 436 300 442 900 slåtteräng 3 Summa jordbruksmark 3 191 800-3 163 400 3 079 700 3 047 400 1Frövall, oljelin, energiskog, trädgårdsväxter samt alla övriga mindre åkergrödor som inte ingår i ovanstående redovisning. I arealen för trädgårdsväxter ingår fr.o.m. 2005 kryddväxter och utsädegrönsaker. 2Arealer som ej kunnat fördelas per gröda samt mark som ej utnyttjas (består av grupperna Ospecificerad åkermark och Ej utnyttjad åkermark). 3Betesmark (ej åker): betesmark, slåtteräng, skogsbete, fäbodbete, alvarbete, outnyttjad betesmark, ospecificerad betesmark. 5.2 Modellberäkning av kväveutsläpp till havet För att kunna följa upp det svenska miljömålet Ingen övergödning har modellberäkningar av belastningen av kväve och fosfor till havet utförts för åren 1995, 2000, 2006, 2009 och 39

2011. Man har använt samma flödesnormalisering och beräkningsmetodik så långt det har varit möjligt, för samtliga källor för de olika beräkningarna. För jordbruksmarken har utlakningskoefficienten för kväve beräknats med modellen SOILNDB. Andra källor som ingått i beräkningen är deposition på sjöytor, dagvatten och punktkällor (t ex reningsverk och utsläpp från industri). Både bruttoutsläpp från punktkällor och belastningen efter retention har beräknats. För närmare beskrivning av beräkningsmetodik, se Ejhed m.fl. (2014). Resultaten visar att de diffusa källorna står för den största delen av den totala nettobelastningen av kväve till havet, både för 1995 och 2011 (Tabell 16). Av dessa bidrar skogsmarken med den största andelen av belastningen från hela landet, men huvuddelen räknas dock som naturlig bakgrundsbelastning. Om man bortser från den andel av belastningen som härrör från Bottenviken och Bottenhavet står jordbruksmarken för den största andelen av nettobelastningen av kväve (Figur 11). Figur 11. Olika källors andel (%) av den totala kvävebelastningen till vatten söder om Ålands hav respektive för hela Sverige, år 2011. Mellan 1995 och 2011 har belastningen från alla källor som ingår i beräkningen minskat. Den totala nettobelastningen av kväve till havet har minskat med ca 9 % medan jordbrukets antropogena del (den av människan genererade påverkan) har minskat med 3 % från 1995 till 2011 (Tabell 16). Sedan 1995 har jordbruksmarkens nettobelastning av kväve på havet minskat med ca 7 %. Orsakerna till den minskade utlakningen av kväve från jordbruksmark är flera, till exempel arealerna av fånggrödor och skyddszoner, gödselgivor samt gödslings- och jordbearbetningstidpunkt (Ejhed m.fl., 2014). Trots att arealen jordbruksmark har minskat i landet i stort så har den totala belastningen ökat mellan 2009 och 2011, med 1000 ton kväve. En förklaring till den ökade belastningen är att de läckagekoncentrationer (typhalter) som används i beräkningarna har förändrats. Ökningen i typhalterna för kväve mellan 2009 och 2011 beror huvudsakligen på att grödorna i beräkningarna har något minskat växtnäringsutnyttjande. Detta i sin tur orsakas av förändringar i gödslingsmängderna för 2011 jämfört med 2009 som används i beräkningarna (d v s kvävegödslingen har ökat något mer än kväveskördarna). Det bör dock påpekas att jämförelser mellan enstaka år och näraliggande år (såsom 2009 till 2011) blir osäkrare på 40

grund av att snabba förändringar i gödslingsnivåer mellan enskilda näraliggande år inte till fullo kan fångas upp i variationen i normskörden som representerar ett flerårsmedelvärde (Johnsson, 2015). Tabell 16. Nettobelastning av kväve till havet (1000 ton/år) och förändring i procent (%) mellan åren 2011 och 1995. Källa 1995 2009 2011 Förändring, 2011 jämfört med 1995 Diffusa källor 100,1 96,7 97,6-2,5 % - Varav jordbruk 36,3 33,8 34,8-7 % - Varav jordbruk antropogent 26,2 22,7 25,4-3 % Industrier 6 3,9 4,4-27 % Avlopp (reningsverk och 25 17,9 17,2-31 % enskilda avlopp) Total nettobelastning 131,2 118,5 119,2-9 % 5.3 Riktlinjer för god jordbrukarsed Sveriges riktlinjer för god jordbrukarsed definieras genom skriften Gödsel och Miljö som Jordbruksverket ger ut. Gödsel och miljö utgår till största delen på föreskrifter 6 d v s det svenska åtgärdsprogrammet som beskrivs i avsnitt 6.2. Utöver föreskrifterna innehåller de allmänna råden i samma författning riktlinjer för områden utanför de nitratkänsliga områdena. För alla lantbrukare i Sverige gäller dessutom de allmänna hänsynsreglerna enligt 2 kapitlet i Miljöbalken. Detta innebär att man som verksamhetsutövare måste vidta de åtgärder som krävs för att förebygga, hindra och motverka att verksamheten som man bedriver orsakar skada eller olägenhet för människors hälsa och miljön. Under nedanstående rubriker beskrivs riktlinjer som gäller utöver vad som beskrivs för åtgärdsprogrammet i avsnitt 6.2. Eftersom god jordbrukarsed till största delen utgörs av föreskrifter och inte är frivillig innebär det att det inte är relevant att skatta hur många lantbrukare som frivilligt använder god jordbrukarsed. Det finns inte heller ett system i Sverige för att göra en sådan skattning. 5.3.1 Spridningsperioder I avsnitt 6.2.1 beskrivs den lagstiftning som gäller för hela landet respektive de ytterligare bestämmelser som gäller för det känsliga området. God jordbrukarsed innehåller också generella råd om spridning av gödselmedel. Råden innebär kortfattat att spridning av gödselmedel bör ske vid en tidpunkt som medför att en så stor del som möjligt av den tillförda växtnäringen tas upp av grödan. Gödselmedel som innehåller stor andel lättillgängligt kväve (t ex flytgödsel och urin) bör inte spridas under hösten i eller inför sådd av höststråsäd. Sådana gödselmedel bör inte heller spridas under hösten inför vårsådd i Syd- eller Mellansverige. 6 Statens Jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring. 41

Flytgödsel och urin bör om möjligt spridas i växande gröda eller före sådd på våren. Spridning inför sådd av höstoljeväxter kan också utgöra ett godtagbart alternativ. 5.3.2 Spridning på starkt sluttande mark God jordbrukarsed innebär att spridning av gödselmedel inte bör ske om det på grund av markförhållanden (t.ex. lutning) kan befaras att gödseln spolas ner i närliggande ytvatten eller förorenar grundvatten. 5.3.3 Gödselspridning på vattenmättad, frusen eller snötäckt mark God jordbrukarsed för hela Sverige säger att gödselmedel inte bör spridas på frusen mark om man kan befara att gödsel kommer förloras genom ytavrinning vid nederbörd, tjällossning eller snösmältning. Även risken för avrinningsförluster genom sprickor i den frusna marken bör beaktas. Gödselmedel bör inte heller spridas på snötäckt mark. I sådana områden där det förekommer varierande vattennivå bör spridning av gödselmedel undvikas om det finns risk för förluster genom att marken översvämmas eller blir vattenmättad. 5.3.4 Spridning i närheten av vattendrag God jordbrukarsed för avsnitt 5.3.2 gäller även för spridning invid vattendrag. 5.3.5 Lagring av stallgödsel Lagringskapaciteten för stallgödsel regleras i föreskrifter vilket beskrivs i avsnitt 6.2.1.2 och i Bilaga 4. För djurgårdar med mindre än tio djurenheter utanför det känsliga området gäller god jordbrukarsed enligt de allmänna råden. Detta innebär att lagringsutrymmena för stallgödsel i jordbruk eller andra verksamheter åtminstone bör vara så stora att gödseln kan lagras under perioder och väderleksförhållanden då spridning är förbjuden eller är olämplig, eller till dess gödseln kan tas omhand på annat sätt. God jordbrukarsed innebär också att lagringsutrymmena för stallgödsel bör vara utformade på ett godtagbart sätt med hänsyn till läckage och avrinning från lagringsplatsen. Finns det risk att lakvatten från lagrad gödsel medför olägenhet för människors hälsa eller miljön bör utrymmet vara utformat så att läckage och avrinning till omgivningen inte sker. Risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön anses särskilt föreligga om ytvatten eller grundvatten förorenas genom avrinning eller läckage från lagringsplatsen. 5.3.6 Balanserad gödsling Bestämmelser och allmänna råd har tillkommit för att undvika överdosering av gödselmedel och på så sätt minska utlakningen. Bestämmelserna om anpassad kvävegödsling som avser känsliga områden gäller som god jordbrukarsed i övriga landet. Detta innebär att lantbrukaren bör begränsa tillförseln av kväve via gödselmedel så att den inte överstiger den mängd som för avsedd gröda kan anses vara nödvändig för att utnyttja växtplatsens produktionsförmåga. Vid beräkning av gödslingsbehovet till en enskild gröda bör utgångspunkten vara den förväntade skördenivån för det aktuella fältet. Vid beräkningen ska hänsyn tas till stallgödselns långtidseffekt, förfruktseffekt, eventuell mulljord samt tillförsel av stallgödsel och andra organiska gödselmedel till årets gröda. 42

Verksamhetsutövaren bör kunna redogöra för hur han/hon har kommit fram till grödans kvävebehov samt vilken gödsling som genomförts. I verksamheter med mera omfattande växtodling bör grödans kvävebehov lämpligen dokumenteras genom en växtodlings- eller gödslingsplan, eller i annan skriftlig form. 5.3.7 Rådgivning och information Enligt artikel 4.1b ska, vid behov, medlemsstaten införa ett utbildningsprogram för lantbrukare för att främja tillämpningen av god jordbrukarsed. Inom ramen för Landsbygdsprogrammet för Sverige utförs åtgärder för att öka kompetensen inom miljöområdet. Rådgivning och utbildning med syfte att minska växtnäringsämnenas påverkan på miljön bedrivs, bland annat inom rådgivningsprojektet Greppa Näringen och inom tvärvillkorsutbildningen. Jordbrukare och anställda inom jordbruket erbjuds att delta kostnadsfritt i t ex enskild rådgivning, fält- och gårdsvandringar etc. Under åren 2001-2014 har nästan 50 000 enskilda rådgivningar gjorts inom Greppa Näringen (läs mer i avsnitt 7.2.3.2). Från och med 2007 infördes även möjligheten för lantbrukare att få enskild rådgivning kopplat till tvärvillkoren. Rådgivningen ska underlätta för lantbrukaren att känna till vilka tvärvillkor som gäller för sin verksamhet och hur de kan uppfyllas. På senare år har utbildningsdelen i form av kursverksamhet inom tvärvillkoren minskat. Det är länsstyrelserna som svarar för planeringen av tvärvillkorsanknutna utbildningsinsatser i sitt län. Under perioden 2011-2014 har ca 17 600 lantbrukare fått utbildning inom växtnäringsområdet i form av enskild rådgivning eller tvärvillkorsansluten utbildning (Tabell 17). Tabell 17. Antal jordbrukare som deltagit i rådgivning inom växtnäringsområdet och för tvärvillkoren under 2011 till 2014. År Rådgivning Greppa Näringen Enskild rådgivning tvärvillkor Totalt (antal) 2011 4 159 464 4 623 2012 4 026 396 4 422 2013 4 151 377 4 528 2014 3 828 182 4 010 Totalt 16 164 1 419 17 583 43

6 Åtgärdsprogrammets viktigaste delar 6.1 Jordbrukets struktur och utveckling i känsliga områden Statistik för jordbruksmark och djur för det känsliga området har hämtats från Jordbruksverkets lantbruksregister (Tabell 18). Så långt det har varit möjligt presenteras uppgifter för 2009 och 2013. Vissa definitioner av begrepp redovisas i Bilaga 5. Åkermark tillgänglig för gödselspridning har beräknats genom att träda, ej utnyttjad och ospecificerad åkermark har dragits bort från arealen åkermark. Jordbruksmark omfattar både åkermark och betesmark. Andelen jordbruksmark i det känsliga området omfattar nästan 60 % av den totala jordbruksmarken i Sverige, och drygt 50 % av all betesmark i Sverige återfinns i det känsliga området. I det känsliga området är andelen jordbruksmark högre (19 %) än i Sverige som helhet (7 %). Tabell 18. Statistiska uppgifter för det nitratkänsliga området för år 2009 och 2013. 2009 2013 Total landareal (km 2 ) 67 560 A 94 740 A Jordbruksmark (km 2 ) 15 850 17 600 Åkermark (km 2 ) 13 770 15 300 Betesmark och slåtteräng (km 2 ) 2 000 2 280 Åkermark tillgänglig för gödselspridning (km 2 ) 12 920 14 460 Förbrukning av stallgödsel (total N ton) 1 51 940 62 350 - varav växttillgängligt (N ton) 2 23 790 28 050 Antal nötkreatur 688 730 723 000 Antal grisar 1 147 760 1 104 700 Antal fjäderfän 10 011 730 12 272 300 Antal övriga djurslag (får) 245 200 308 400 1Anges som totalkväve vilket är organiskt bundet kväve och ammoniumkväve i stallgödsel. Mängden totalkväve har reducerats för förluster under lagring, spridning och hantering av gödseln. 2Växttillgängligt kväve (dvs ammoniumkväve) efter spridningsförluster. AInklusive vattenområden, men exklusive sjöarna Vättern, Vänern, Mälaren och Hjälmaren. När man studerar vissa grödslag över en tioårsperiod, ser man att andelen slåttermark (uttryckt som % av den totala arealen jordbruksmark) i det nitratkänsliga området ökade i början av perioden, men sedan 2010 har den legat på samma nivå (Figur 12). Andelen spannmål i det känsliga området har varierat under tioårsperioden, och har ökat de senaste två åren (2013-2014). Man kan se en svagt minskande trend för andelen betesmark i det känsliga området från 15 % av jordbruksmarken 2004 till 13 % av jordbruksmarken 2014. Andelen träda minskade markant i mitten av perioden från 10 % av jordbruksmarken år 2007 till runt 5 % i slutet av perioden. Detta var på grund av det nya landsbygdsprogrammet från 2007, där kravet på träda var borttaget. 44

2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Andel av den totala jordbruksmarken 45% 40% 35% 30% 25% 20% 15% 10% Betesmark Slåtter- och betesvall Sockerbetor Spannmål Träda 5% 0% Figur 12. Andel (% av den totala arealen jordbruksmark) för olika grödslag i det känsliga området, år 2004 till 2014. 6.2 Åtgärdsprogram Bestämmelserna som krävs för att uppfylla nitratdirektivet, det svenska åtgärdsprogrammet, har samlats i ett dokument som regleras genom Statens Jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring (Tabell 19). Andra internationella åtaganden (t ex HELCOM) och även de svenska nationella miljömålen har påverkat framtagandet av bestämmelserna i föreskriften. Åtgärdsprogrammet reglerar inte bara jordbruksåtgärder inom de nitratkänsliga områdena utan gäller även för övriga landet, även om vissa begränsningar är specificerade att endast gälla för det känsliga området. Åtgärderna i programmet genomförs genom att tillämpa olika strategier, där lagstiftning är en av dem. Även miljöersättningar, rådgivning och information samt forsknings- och utvecklingsarbete bidrar till genomförandet. Det svenska åtgärdsprogrammet och föreskrifterna utvärderas och revideras med ca 4-5 års mellanrum. Tabell 19. Ikraftträdande och ändringar av föreskrifter gällande det svenska åtgärdsprogrammet. Beteckning Publicering Ikraftträdande Kommentar 1999:79 29 juli 1999 29 juli 1999 Statens Jordbruksverks föreskrifter om miljöhänsyn i jordbruket 2003:66 3 nov 2003 10 nov 2003 Ändring av SJVFS 1999:79 2004:62 3 dec 2004 1 jan 2006 Statens Jordbruksverks föreskrifter om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring 2005:2 4 feb 2005 10 feb 2005 Ändring av SJVFS 1999:79 2006:66 29 aug 2006 15 sep 2006 Ändring av SJVFS 2004:62 2009:82 10 dec 2009 1 jan 2010 Ändring av SJVFS 2004:62 2010:1 14 jan 2010 1 feb 2010 Ändring av SJVFS 2004:62 2010:14 25 mar 2010 1 apr 2010 Ändring av SJVFS 2004:62 2010:55 8 jul 2010 1 jan 2010 Ändring av SJVFS 2004:62 45

2011:25 22 jun 2011 1 aug 2011 Ändring av SJVFS 2004:62 2012:41 20 dec 2012 1 jan 2013 Ändring av SJVFS 2004:62 2013:40 28 nov 2013 1 jan 2014 Ändring av SJVFS 2004:62 2015:21 11 jun 2015 1 apr 2016 Ändring av SJVFS 2004:62 6.2.1 Beskrivning av åtgärdsprogrammet Den lagstiftning som rör miljön finns samlad i miljöbalken (1998:808) och förordningar och föreskrifter till miljöbalken. För vissa aktiviteter och åtgärder finns preciserade bestämmelser i lagstiftningen, för andra är bestämmelserna allmänt hållna. Vare sig det finns detaljerad lagstiftning för en åtgärd eller inte gäller alltid miljöbalkens allmänna hänsynsregler. De innebär kortfattat att alla som bedriver eller tänker bedriva en verksamhet måste skaffa sig den kunskap och vidta de åtgärder som behövs, för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet. I förordningen (1998:915) regleras miljöhänsyn i jordbruket enligt 12 kapitlet i miljöbalken. Bestämmelser som regleras är lagringskapacitet för stallgödsel, utformning av lagringsutrymmen samt bestämmelser för en viss andel höst- eller vinterbevuxen mark. Även vilka områden som utpekats som känsliga anges i förordningen. Enligt förordningen bemyndigas Jordbruksverket att utfärda föreskrifter för lagring och spridning av stallgödsel, samt för djurtäthet. Begreppet djurtäthet definieras i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. I Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring finns bestämmelser om krav på täckning av gödselbehållare och påfyllning av stallgödsel under täckning, spridningsareal, särskilda spridningsbestämmelser samt detaljerade bestämmelser om grön mark. 6.2.1.1 Tidsperioder när spridning av olika gödselmedel är förbjuden eller begränsad Referens: SJVFS 2004:62, 23a, 25, 26-26a, 28a-28b Geografisk avgränsning: se bilaga 4 Begränsningen för spridningen av gödselmedel under året är olika beroende på område i landet. I bilaga 4 sammanställs de begränsningar som gäller för olika områden och för olika gödselmedel. För Skåne, Blekinge och Halland gäller att mellan 1 augusti och 31 oktober får man bara sprida stallgödsel och organiska gödselmedel i växande gröda eller före sådd av höstoljeväxter. Detta gäller när man sprider på mark med 15 % lerhalt eller mindre. Om man sprider på mark med mer än 15 % lerhalt får man sprida i växande gröda och inför sådd av annan gröda än höstoljeväxter, exempelvis höstsäd. Den växande grödan ska vara avsedd för övervintring och får inte vara en fånggröda. Den 1 oktober 31 oktober får man ändå sprida fasta gödselslag i både växande gröda och på obevuxen mark. Fastgödsel från fjäderfä får dock under denna period bara spridas i växande gröda. Som fasta gödselslag räknas gödsel 46

som kan lagras till minst en meter utan stödvägg, som till exempel djupströbädd. Gödseln ska blandas in i ett markskikt som är minst 10 cm djupt inom fyra timmar. Under tiden den 1 november 28 februari är det förbjudet att sprida gödselmedel i Skåne, Blekinge och Halland. I övriga känsliga områden får man den 1 augusti 31 oktober bara sprida stallgödsel och organiska gödselmedel i växande gröda eller före sådd. Den växande grödan ska vara avsedd för övervintring och får inte vara en fånggröda. Den 1 oktober 31 oktober får man ändå sprida fasta gödselslag i både växande gröda och på obevuxen mark. Fastgödsel från fjäderfän får dock, liksom i Skåne, Blekinge och Hallands län, under denna period bara spridas i växande gröda. Gödseln ska i de övriga känsliga områdena blandas in i ett markskikt som är minst 10 cm djupt inom tolv timmar. Under tiden 1 november 28 februari är det, liksom i Skåne, Blekinge och Hallands län, förbjudet att sprida gödselmedel i övriga känsliga områden. För områden utanför känsligt område gäller att spridning av stallgödsel eller andra organiska gödselmedel som sprids under tiden 1 december 28 februari ska brukas ned inom tolv timmar. 6.2.1.2 Lagring av stallgödsel Referens: SFS 1998:915 6-7 och SJVFS 2004:62, 4-4b, 5a-5d, 6-7 Geografisk avgränsning: se bilaga 5, och text I bilaga 5 har de regler som gäller för lagring av stallgödsel i olika områden i Sverige sammanställs. Utgångspunkten för dessa regler är det nationella krav som finns om utevistelse för betesdjur under vissa delar av året. I följande text ges en beskrivning av reglerna. I 6 förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket finns krav på minsta lagringskapacitet för stallgödsel. Genom Jordbruksverkets föreskrifter undantas jordbruksföretag med högst två djurenheter i genomsnitt på årsbasis från dessa krav. Krav på lagringskapacitet omfattar även företag utanför nitratkänsliga områden. Enligt förordningen om miljöhänsyn i jordbruket ska jordbruksföretag med fler än 100 djurenheter ha utrymme för lagring av stallgödsel. För djurhållning som omfattar nötkreatur, hästar, får eller getter ska lagringsutrymmet minst motsvarar en gödselproduktion under åtta månader. Vid annan djurhållning (t ex fjäderfä och svin) ska lagringsutrymmet minst motsvara en gödselproduktion under tio månader. Inom de känsliga områdena som infördes 1995, d v s Skåne, Halland, Blekinge och Gotlands län samt kustområdena, ska jordbruksföretag med fler än tio djurenheter ha utrymme för lagring av stallgödsel som minst motsvarar en gödselproduktion under åtta månader (nötkreatur, hästar, får eller getter) respektive tio månader vid annan djurhållning. 47

I övriga delar av landet ska jordbruksföretag med fler än tio djurenheter ha utrymme för lagring av stallgödsel som minst motsvarar en gödselproduktion under sex månader vid djurhållning som omfattar nötkreatur, hästar, får eller getter, och tio månader vid annan djurhållning. Inom hela det känsliga området ska jordbruksföretag där tio eller färre djurenheter hålls ha utrymme för lagring av stallgödsel som minst motsvarar en gödselproduktion under sex månader. Företag med upp till två djurenheter är dock, som nämnts tidigare, generellt undantagna från lagringskapacitetskravet. I 7 förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket finns bland annat krav på utformning av lagringsutrymmen för stallgödsel. För jordbruksföretag gäller att vid lagring av stallgödsel ska sådana lagringsutrymmen som avses i 6 i samma förordning vara utformade så att avrinning eller läckage till omgivningen inte sker. Detta gäller inte bara företag i känsliga området, utan jordbruksföretag i hela landet. 6.2.1.3 Behovsanpassad gödsling Referens: SJVFS 2004:62, 20 Geografisk avgränsning: hela det nitratkänsliga området Inom det känsliga området ska tillförseln av kväve via gödselmedel begränsas så att givan inte överstiger den mängd som för avsedd gröda kan anses vara nödvändig för att utnyttja växtplatsens produktionsförmåga. Vid beräkning av gödslingsbehovet till en enskild gröda bör utgångspunkten vara den förväntade skördenivån för det aktuella fältet. Vid beräkningen ska lantbrukaren ta hänsyn till stallgödselns långtidseffekt, förfruktseffekt, eventuell mulljord samt tillförseln av stallgödsel och andra organiska gödselmedel till årets gröda. 6.2.1.4 Begränsning av den mängd gödsel som får tillföras till mark Referens: SJVFS 2004:62, 8, 13-14, 17-19 b ( 12 upphävdes 2012) Geografisk avgränsning: gäller i hela landet men inte för alla jordbruksverksamheter. Sverige har fram till 2010 begränsat tillförseln av stallgödsel och andra organiska gödselmedel till åkermark genom att reglera den maximala tillåtna mängden tillförd fosfor. Denna begränsning gäller i hela landet. För fosfor gäller att stallgödsel eller andra organiska gödselmedel under en femårsperiod inte får tillföras i större mängd än vad som motsvarar 22 kg fosfor per hektar spridningsareal och år, räknat som ett genomsnitt för företagets hela spridningsareal under perioden. Femårsperioden ska utgöras av en löpande sammanhängande period om fem kalenderår. Vidare anges i föreskriften (SJVFS 2004:62) att om stallgödsel förs bort från ett jordbruksföretag ska det dokumenteras i form av stallgödselmängd som bortförs, fosforinnehåll, datum för leverans samt till vem gödseln levereras. Tar ett jordbruksföretag 48

emot stallgödsel eller andra organiska gödselmedel ska motsvarande dokumentation finnas för detta. Det finns några begränsningar i föreskriften när det gäller fosforbestämmelsen: 1. Jordbruksföretag med högst tio djurenheter i genomsnitt på årsbasis omfattas inte av bestämmelserna vad gäller gödsel från de egna djuren. Tillförsel av annan stallgödsel eller av andra organiska gödselmedel utöver den gödsel som kommer från egna djur får inte ske i så stora mängder att 22 kg fosfor per hektar och år överskrids. Den spridningsareal som motsvarar de egna djuren ska först räknas bort. 2. Jordbruksföretag med i genomsnitt fler än tio djurenheter på årsbasis får fram till den 1 januari 2013 hålla ett visst antal djur per hektar spridningsareal som framgår av föreskrifternas 7 bilaga 5. Detta gäller även om mängden 22 kg fosfor per hektar och år skulle överskridas. Detta gäller inte för företag som efter den 1 januari 2006 fått ett tillstånd enligt förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, eller gjort en anmälan om miljöfarlig verksamhet om den förändring som ligger till grund för tillståndet eller anmälan medfört att antalet djurenheter utökats i jordbruksföretaget. Om ett jordbruksföretag tillför stallgödsel eller andra organiska gödselmedel ska gödseln under en femårsperiod ha tillförts på hela spridningsarealen. Djurhållande företag med högst tio djurenheter är undantagna från kraven att tillföra gödseln på hela spridningsarealen när det gäller gödseln från de egna djuren. På företag med fler än tio djurenheter, och som fram till den 1 januari 2013 fick räkna utifrån antal djur per hektar, ska under en femårsperiod gödsel från de egna djuren istället tillföras på minst den spridningsareal som behövs för djuren enligt föreskrifternas bilaga 5. Vilken mark som får räknas in i spridningsarealen finns beskrivet i Jordbruksverkets föreskrift. Från och med 2010 har Sverige även infört begränsningen som motsvarar högst 170 kg totalkväve per hektar och år genom stallgödsel. Begränsningen som gäller kväve gäller företag i det känsliga området. Begränsningarna för tillförd fosfor och kväve gäller parallellt i det känsliga området. I det känsliga området begränsades från och med 2010 mängden tillförd lättillgängligt kväve inför höstsådd på hösten. Till oljeväxter får högst 60 kg lättillgängligt kväve per hektar tillföras. Inom samma områden får inför höstsådd av övriga grödor högst 40 kg lättillgängligt kväve per hektar tillföras. Den mängd lättillgängligt kväve som tillförs ska anpassas till grödornas behov på hösten. 6.2.1.5 Regler för tillförsel av gödsel på sluttande mark Referens: SJVFS 2004:62, 24 b Geografisk avgränsning: gäller i nitratkänsliga områden 7 SJVFS 2004:62 49

Inom känsligt område får inte gödselmedel spridas på jordbruksmark som gränsar till vattendrag eller sjö och där markens lutning mot vattnet överskrider 10 procent (10/100). Den gödsel som djuren själva tillför marken vid betesgång räknas inte in i begreppet spridning. 6.2.1.6 Regler för tillförsel av gödselmedel i närheten av vattendrag Referens: SJVFS 2004:62, 24 a Geografisk avgränsning: gäller i nitratkänsliga områden (men som tvärvillkor gäller det för hela Sverige, se 5.3.4). Inom känsligt område får inte gödselmedel spridas på jordbruksmark närmare än två meter från kant som gränsar till vattendrag eller sjö. Den gödsel som djuren själva tillför marken vid betesgång räknas inte in i begreppet spridning. 6.2.1.7 Regler för tillförsel av gödselmedel på vattenmättad, översvämmad, frusen eller snötäckt mark Referens: SJVFS 2004:62, 24 Geografisk avgränsning: gäller i det nitratkänsliga området Inom känsliga områden får inte 1) Gödselmedel spridas på vattenmättad mark 2) Gödselmedel spridas på snötäckt mark 3) Gödselmedel spridas på frusen mark 6.2.1.8 Regler för tillvägagångssätt för att sprida mineralgödsel och stallgödsel på mark Referens: SJVFS 2004:62, 23-23 c, 27 (ersattes av 23 b 2012), 28 (ersattes av 23 c 2012), 28 d Geografisk avgränsning: gäller i det nitratkänsliga området med vissa begränsningar I hela landet gäller att vid spridning av mineralgödsel som innehåller urea så ska gödseln myllas eller brukas ned inom fyra timmar om spridningen sker på obevuxen mark. Om spridning av stallgödsel eller andra organiska gödselmedel sker under tiden den 1 december-28 februari ska gödseln brukas ned inom 12 timmar. Under denna period är det endast tillåtet att sprida i områden som inte tillhör nitratkänsliga områden. Vid spridning av stallgödsel på obevuxen mark i Blekinge, Skåne och Hallands län ska nedmyllning ske inom fyra timmar. Fasta gödselslag som sprids på obevuxen mark under tiden 1 oktober-31 oktober ska dock brukas ned inom fyra timmar i dessa län. Med brukas ned avses en djupare inblandning av gödseln i jorden än vid nedmyllning. 50

I Blekinge, Skåne och Hallands län finns särskilda bestämmelser om vilken teknik som ska användas vid spridning av flytgödsel i växande gröda. Vid sådan spridning ska någon av följande metoder tillämpas: 1. Bandspridningsteknik eller annan liknande teknik som innebär att gödseln direkt placeras på marken under växttäcket 2. Myllningsaggregat eller annan liknande teknik som innebär att gödseln placeras direkt i marken 3. Teknik som innebär att 1 del gödsel späds ut med minst ½ del vatten före spridningen 4. Teknik som innebär att spridningen följs av bevattning med minst 10 mm vatten. Bevattning ska påbörjas senast fyra timmar och vara avslutad inom tolv timmar efter det att spridningen inleddes. Om det regnar får regnmängden räknas från kravet på minst 10 mm vatten. I övriga känsliga områden, dvs. de känsliga områden utöver Blekinge, Skåne och Hallands län ska fasta gödselslag som sprids under tiden den 1 oktober-31 oktober brukas ned inom 12 timmar. 6.2.1.9 Höst- och vinterbevuxen mark Referens: SJVFS 2004:62, 29-34 och SFS 1998:915, 11 Geografisk avgränsning: vissa delar av Sverige inklusive det nitratkänsliga området I förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket finns bestämmelser om att en viss andel av åkermarken ska vara höst- eller vinterbevuxen. Bestämmelserna gäller för vissa områden i Sverige. Jordbruksföretag med mer än 5 hektar åkermark i Blekinge, Skåne och Hallands län ska ha minst 60 % av marken höst- eller vinterbevuxen. För Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands och Västra Götalands län ska motsvarande andel av marken vara minst 50 %. Godkända grödor för att åkermark ska anses som höst- eller vinterbevuxen är 1. Vall 2. Höstoljeväxter 3. Höstsäd 4. Sockerbetor, fodersocker- och foderbetor, morötter, rödbetor och andra liknande rotväxter 5. Fleråriga frukt- och bärodlingar 6. Energiskog 7. Fånggrödor Grödorna ska vara sådda med en för arten och syftet med odlingen normal utsädesmängd. Även åkermark som är obearbetad efter spannmåls- och oljeväxtodling får räknas som hösteller vinterbevuxen, men bara om marken är obearbetad från axgång i spannmålsodling respektive från blomning i oljeväxtodling. 51

För att åkermark ska anses som höst- eller vinterbevuxen ska huvudgrödor och sådana fånggrödor för vilka tillväxten kommer att avbrytas under efterföljande vårsäsong sås 1. senast den 5 oktober i Östergötlands, Jönköpings, Kronoberg, Kalmar, Gotlands och Västra Götalands län, och 2. senast den 15 oktober i Blekinge, Skåne och Hallands län. För att åkermark ska anses som höst- eller vinterbevuxen får tillväxten av vall, fleråriga fruktoch bärodlingar, energiskog samt fånggrödor sådda före den 1 augusti avbrytas 1. tidigast den 10 oktober i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands och Västra Götalands län, och 2. tidigast den 20 oktober i Blekinge, Skåne och Hallands län. Som höstbevuxen åkermark får i Blekinge, Skåne och Hallands län även räknas fånggrödor i form av vitsenap och oljerättika sådda före den 20 augusti. Tillväxten av vitsenap och oljerättika får avbrytas tidigast i enlighet med punkten 2. Obearbetad åkermark efter spannmåls- och oljeväxtodling får bearbetas eller bekämpas kemiskt tidigast vid de tidpunkter som anges ovan för respektive område. För att åkermark ska anses som höst- och vinterbevuxen får 1. tillväxten av fånggrödor sådda den 1 augusti eller senare avbrytas tidigast under efterföljande vårsäsong, och 2. tillväxten av vallar och fånggrödor som innehåller mer än en fjärdedel baljväxter med avseende på ytandelen av växttäcket avbrytas först under efterföljande vårsäsong. 6.2.1.10 Andra förebyggande åtgärder Genom olika ekonomiska styrmedel genomförs vissa åtgärder med syfte att minska växtnäringsämnenas påverkan på miljön. Dessa beskrivs kortfattat i sammanställningen nedan. I Landsbygdsprogrammet ingår miljöersättningar som en ersättningsform. Landsbygdsprogrammet för den rapporterade perioden gällde 2007-2013, och det nuvarande Landsbygdsprogrammet gäller för 2014-2020. Dock sker inga utbetalningar för det nya programmet förrän 2016, så för denna rapportering gäller endast det förra Landsbygdsprogrammet. De ersättningsformer som finns med syfte att minska utlakningen av främst kväve är: A. Miljöskyddsåtgärder Ersättningsformen syftar till att minska riskerna vid hantering och användning av både bekämpningsmedel och växtnäringsämnen. Ersättning kan lämnas till lantbrukare i hela landet. Villkoren för att få ersättning är bland annat att lantbrukaren upprättar en växtodlingsplan, gör en växtnäringsbalans, markkarterar och bestämmer kväveinnehållet i flytgödseln. 2013 var ca 63 000 hektar anslutna till ersättningen, och målet är 600 000 hektar. 52

B. Minskat kväveläckage Syftet med ersättningsformen är att minska kväveläckaget från jordbruket till havet. Detta görs genom att lämna ersättning för att lantbrukaren odlar fånggrödor och/eller vårbearbetar åkermarken. En rad villkor finns för de båda ersättningsformerna, t.ex. vilka grödor som räknas som fånggrödor. Ersättningen kan främst sökas i jordbruksintensiva områden. 2013 ingick ca 140 700 hektar, och målet för perioden var 180 000 hektar. C. Skyddszoner Skyddszoner är en ersättningsform med syfte att minska ytavrinning, erosion och läckaget av näringsämnen från åkermark. Ett annat syfte är att gynna djur- och växtliv. Området där lantbrukare kan få ersättning är begränsat. Villkoren för att få ersättning är bland annat att skyddszonen anläggs längs med ett vattendrag och att den är bevuxen med vall. Gödselmedel eller bekämpningsmedel får inte spridas på skyddszonen. Målet till 2013 var 9 000 hektar skyddszoner, vilket redan är uppfyllt (2013 fanns 11 600 hektar skyddszoner). D. Våtmarker Genom att lämna ersättning för att anlägga eller restaurera våtmarker kan man öka arealen våtmarker i odlingslandskapet och förbättra funktionen för de våtmarker som redan finns. Genom att flera våtmarker anläggs kan man minska växtnäringsläckagets negativa effekter och öka den biologiska mångfalden i landskapet. Ersättning för anläggning och restaurering kan sökas i hela landet men bara för våtmarker på jordbruksmark eller för våtmarker som har en tydlig jordbrukskoppling. Ersättning lämnas också till skötsel av våtmarker enligt uppställda krav. En anlagd och restaurerad våtmark måste bevaras i minst 20 år. Genom skötseln bevaras våtmarkens funktion under lång tid och insatsen bidrar därmed till att minska växtnäringsutsläppen till nedströms liggande vatten samt att bevara den biologiska mångfalden. År 2013 fanns ca 7750 hektar våtmarker inom ersättningsformen i Sverige, och målsättningen är 10 000 hektar. I en undersökning från 2015 av effekten av anlagda våtmarker i jordbrukslandskapet konstaterades att våtmarker fångar mer näringsämnen än vad man tidigare trott (Jordbruksverket, 2015). En avskiljning av 50 kilo fosfor och 500 kilo kväve per hektar våtmarksyta och år kan uppnås när våtmarker skapas i jordbrukslandskapet om näringsavskiljning prioriteras. Vidare konstaterades att våtmarker som beviljats stöd inom landsbygdsprogrammet 2007 2013 beräknades minska transporten till havet med 18 ton fosfor och 170 ton kväve per år (motsvarande 1,9 respektive 0,5 procent av transporten till havet från jordbruksmark). E. Vallodling Miljöersättningen för vallodling gäller för slåtter-, betes- eller frövall på åkermark i hela landet. Syftet med ersättningen är att bidra till ett öppet och variationsrikt landskap. Vallodlingen bidrar också till att minska växtnäringsläckaget och erosionen från åkermark och till att begränsa användningen av växtskyddsmedel. Miljöersättningen är uppdelad i två delar: Del A berättigar till ersättning i skogsdominerade områden och syftar till att främja den 53

biologiska mångfalden. Del B berättigar till ersättning i Sveriges slättbygder. Här finns en intensiv jordbruksnäring. Syftet med del B är att minska växtnäringsförlusterna. År 2013 var drygt 238 000 hektar anslutna till vallstödet för att minska växtnäringsförlusterna (del B), och målet för perioden var 200 000 hektar. F. Utvald miljö Inom växtnäringsområdet finns det dessutom fyra ersättningar inom utvald miljö. De är ersättning för anpassade skyddszoner, reglerbar dränering, damm som samlar fosfor samt anläggning och restaurering av våtmarker. Enligt årsrapporten för Landsbygdsprogrammet 2014 fanns det 65 hektar med reglerbar dränering (vilket var 16 % av målsättningen), 26 hektar fosfordammar hade anlagts (vilket var 14 % av målet), och 5 226 hektar våtmarker hade anlagts eller restaurerats, motsvarande 87 % av målsättningen. Under 2013 skedde en stor ökning i anslutning till miljöinvesteringen för utvald miljö. Under 2014 har det inte gått att nyansluta sig till miljöinvesteringen, vilket lett till att den totala anslutningen minskat något under året. Anslutningen till fosfordammar och reglerbar dränering är fortfarande låg. Måluppfyllelsen för hektarmålen ligger under 20 procent. Anledningar till detta är att insatserna är nya och att det tar lång tid att sprida information om åtgärden och skapa intresse. Det anses dessutom vara dyra anläggningskostnader för damm som samlar fosfor samt svårt och tidskrävande att anlägga reglerbar dränering. Miljöersättningar för anpassade skyddszoner ingår i landsbygdsprogrammet 2014 2020 och redovisas därför inte i årsrapporten för LBP 2007-2013. 54

7 Utvärdering av åtgärdsprogrammets genomförande och effekter Enligt nitratdirektivets artikel 5.6 ska varje medlemsstat utarbeta och genomföra övervakningsprogram med syfte att utvärdera effekterna av det upprättade åtgärdsprogrammet. Sverige har inte utarbetat ett specifikt program för uppföljning, utan har valt att använda redan befintliga kontrollprogram och statistik. I följande avsnitt redovisas faktorer och åtgärder som påverkar nitratutlakningen samt andra parametrar som ger ett mått på effekten av det svenska åtgärdsprogrammet; o Kontroll av tvärvillkoren o Kriterier för att mäta effekten av åtgärdsprogrammet o Växtnäringsbalanser i olika skalor o Trender i halter från jordbruksdominerade avrinningsområden Sedan förra rapporteringsperioden har det nitratkänsliga området utökats med 2,7 miljoner hektar. För de känsliga områdena fanns 2013 drygt 32 000 företag med en areal över 2 hektar åkermark. Totalt fanns det i landet drygt 71 000 företag, vilket innebär att drygt 45 % av landets jordbruksföretag finns inom det känsliga området (Tabell 20). Tabell 20. Antal jordbruksföretag med mer än 2 hektar åkermark inom det känsliga området, totalt, och med över 2 och 10 djurenheter (DE). 2009 2013 Areal känsligt område (km 2 ) 67 560 94 740 Antal jordbruksföretag 29 800 32 100 - Varav med husdjur > 2 DE 12 300 14 900 - Varav med husdjur > 10 DE 5 380 7 300 7.1 Kontroll av tvärvillkoren Från och med 2005 ställer EU krav på att jordbrukarna ska följa så kallade tvärvillkor för att inte riskera avdrag på sina direktstöd. Tvärvillkoren omfattar: o Skötselkrav för jordbruksmarken o Verksamhetskrav miljö-och hälsobestämmelser för jordbruksverksamheten Verksamhetskraven omfattar bland annat de bestämmelser i Sverige som bygger på EU:s nitratdirektiv. Regeringen har genom 1 kapitlet 11 Förordning (2004:760) om EG:s direktstöd för jordbrukare bestämt att den närmare kontrollen inom länet om huruvida jordbrukaren uppfyller tvärvillkoren utövas av länsstyrelsen. Resultatet från tvärvillkorskontrollerna är ett indirekt sätt att följa upp hur bra lantbrukarna tillämpar vissa regler enligt åtgärdsprogrammet. Resultaten ger dock inte en heltäckande bild av hur det ser ut i landet på grund av att representativiteten är otillräcklig. Tabell 21 visar resultaten från tvärvillkorskontrollerna 2012-2014. Kontrollerna omfattar gårdar belägna både innanför och utanför det känsliga området. 55

Tabell 21. Uppgifter om kontroller gjorda av länsstyrelserna inom reglerna för tvärvillkoren. År Antal kontroller Antal avvikelser 2012 551 60 2013 543 32 2014 568 52 7.2 Kriterier för att mäta effekt av åtgärdsprogrammet Gödselundersökningen som utförs av SCB startade 1988 och har återkommit i stort sett vartannat år sedan dess. Den genomförs som en telefonintervju med ett urval lantbruksföretag fördelade över hela Sverige. Syftet med undersökningen är bland annat att få data om gödselmedelsanvändning i olika grödor, och detaljerad information om hantering, lagring och spridning av stallgödsel från olika djurslag. Under hösten 2011 intervjuades ca 4 000 företag, och under hösten 2013 intervjuades ca 2 800 företag. För kväve redovisas jordbrukets användning för odlingsåren 2010/2011 respektive 2012/2013, och för hanteringssätt och lagringskapacitet gäller uppgifterna för juni 2011 respektive juni 2013. Statistik som gäller det känsliga området har räknats fram av SCB ur deras databaser med uppgifter från gödselmedelsundersökningen. Uppgifterna har sedan bearbetats för att kunna presenteras i rapporten. En tidsserie med statistik skapar en möjlighet att kunna följa upp eventuella effekter i lantbruket av åtgärdsprogrammet. Genom att jämföra uppgifter mellan åren är det möjligt att se om och hur beteendet har ändrats hos lantbrukarna. Detta ger ingen komplett bild över vad åtgärdsprogrammet har uppnått, men ger ändå en indikation på i vilken riktning förändringen skett för vissa parametrar, såsom gödsling, spridning och hantering. Utöver statistik behöver miljöövervakning användas för uppföljning, men eftersom det bara är möjligt att mäta i ett fåtal områden behöver resultaten extrapoleras till större områden. Detta görs genom modellberäkningar. 7.2.1 Kvävegödsling och spridningstidpunkter Gödsling av kväve år 2011 och 2013 har sammanställts, dels för hela det nuvarande nitratkänsliga området, dels för de församlingar som alltid hört till det känsliga området (sedan 1995). Tabell 22 visar den gödslade arealen (%) och mängden kväve från mineraloch/eller stallgödsel i kg/ha för olika grupper av grödor. Det är det växttillgängliga kvävet som redovisas, vilket innebär att det organiskt bundna kvävet i stallgödseln har räknats bort. Uppgifter för hela Sverige presenteras också som en jämförelse. Resultaten visar att en större areal grödor gödslas i det känsliga området jämfört med hela landet, 81 % jämfört med 76 %. Givan av kväve är också något högre, i hela det känsliga området sprids i genomsnitt 113 kg kväve/hektar. I detta område är dock generellt sett skördarna också högre än utanför det känsliga området. 56

Nästan hela arealen spannmål i det känsliga området gödslas med kväve medan det i gruppen övriga grödor gödslas på en mindre andel areal. Gödslingen med kväve visar på att jordbruket bedrivs mer intensivt i det känsliga området än i landet som helhet, men det säger ingenting om hur detta påverkar vattenkvaliteten. Troligtvis är kväveeffektiviteten också högre. Det finns inga sådana beräkningar för hela det känsliga området, men beräkningar av växtnäringsbalanser för olika produktionsområden visar på en högre effektivitet i de produktionsområden som omfattar det känsliga området i jämförelse med hela Sverige. Kväveeffektiviteten ligger på liknande nivåer 2013 som för 2009 (Tabell 23-24). För definitioner av grödgrupperna och andra definitioner för statistiken, se Bilaga 5. Tabell 22. Gödslingsmängder för kväve (kg/ha) och gödslad areal (%) år 2011 och 2013 för mineral- och/eller stallgödsel, uppdelat för hela landet, hela det känsliga området samt områden som ingått i känsligt område sedan 1995. Gröda Hela landet Nuvarande känsligt område Känsligt område sedan 1995 Areal (%) Kväve (kg/ha) Areal (%) Kväve (kg/ha) Areal (%) Kväve (kg/ha) 2011 2013 2011 2013 2011 2013 2011 2013 2011 2013 2011 2013 Samtliga 76 77 109 107 79 81 115 113 82 83 121 123 grödor Slåttervall 71 73 110 109 71 74 117 119 77 80 125 130 Spannmål 94 94 110 104 95 95 114 109 96 95 119 118 Övriga grödor 68 68 115 118 70 72 120 126 79 79 130 133 Utveckling över en 10-årsperiod visar att gödslingsmängderna i kg/ha växttillgängligt kväve har varierat (beräknat som ett genomsnitt för samtliga åkergrödor i det känsliga området), och att det för denna rapporteringsperiod verkar finnas en nedåtgående trend (Figur 13). Givorna för övriga åkergrödor och för slåttervall har ökat, medan givan för spannmål 2013 sjönk med ca 4 % jämfört med 2009. I hela landet har den totala användningen av stallgödsel ökat för samtliga grödgrupper. För samtliga åkergrödor ökade användningen av stallgödsel med nästan 25 000 ton kväve (totalkväve) från 2003 till 2013. Den växttillgängliga delen utgör ca 45 % av totalkvävet. Detta innebär att marken har tillförts mer organiskt material som på sikt kan mineraliseras och bli tillgängligt för växterna, men som också utgör en risk för utlakning. 57

Kvävegödsling (kg/ha) 130 125 120 115 110 Samtliga grödor Slåttervall Spannmål Övriga grödor 105 100 2003 2005 2007 2009 2011 2013 Figur 13. Kvävegödsling (kg/ha) till olika grödor i det nitratkänsliga området, mineral och/eller stallgödsel. Stallgödselgivorna har beräknats som växttillgängligt kväve. Spridningstidpunkter för stallgödsel för hela det känsliga området visar inte på några större förändringar under den senaste 10-årsperioden. De förändringar som trots allt kan ses är för slåttervall och spannmål (Figur 14). För slåttervall har, precis som för landet som helhet, andelen areal som får stallgödsel tidig höst och på sommaren ökat den senaste 10-årsperioden. För spannmål har andelen areal som får stallgödsel på våren ökat stadigt den senaste 10- årsperioden, medan andelen areal som får stallgödsel under tidig höst har minskat. Minskningen av höstgödslade arealer är troligtvis en effekt av de nya regler som kom 1 april 2010 med mer restriktioner kring höstspridning och spridning inför höstsådd. 58

100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 Spridningstidpunkt slåttervall 2003 2005 2007 2009 2011 2013 Tidig höst Sen höst Vår Sommar 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 Spridningstidpunkt spannmål 2003 2005 2007 2009 2011 2013 Tidig höst Sen höst Vår Sommar Figur 14. Spridningstidpunkt (%) för stallgödsel till slåttervall för hela det känsliga området, fördelat på den gödslade arealen. Total stallgödslad areal av grödarealen är ganska konstant över tiden, men skiljer sig en del mellan de olika känsliga områdena. För området som utpekades 1995, d v s Skåne, Blekinge, Hallands län samt kustområdena, stallgödslas en större andel av åkermarken än i inlandsområdena (Figur 15). Detta visar på jordbrukets struktur i landet med en större andel djur i dessa områden. 59

Stallgödslad area (%) Stallgödslad area (%) Samtliga grödor 40 35 30 25 20 15 10 5 0 2003 2005 2007 2009 2011 2013 Hela känsligt område Känsligt område sedan 1995 Spannmål 35 30 25 20 15 10 5 0 2003 2005 2007 2009 2011 2013 Hela känsligt område Känsligt område sedan 1995 Figur 15. Stallgödslad areal (%) av grödarealen från 2003 till 2013 för samtliga åkergrödor och spannmål, för hela det känsliga området samt för området som varit utpekat som känsligt område sedan 1995. 7.2.2 Lagringskapacitet Statistik över lagringskapaciteten för stallgödsel från mjölkkor och slaktsvin har sammanställts för hela det känsliga området (Figur 16). För år 2005 saknas data eftersom ett beräkningsfel upptäckts i den statistik som presenterats i rapporteringen för perioden 2004-2006. Uppgifterna avser stallgödsel exklusive urin. Enligt bestämmelserna om lagringskapacitet ska alla djurföretag i det känsliga området med fler än 2 djurenheter (DE) ha minst 6 månaders lagringskapacitet, men antal månader beror på hur många DE företaget har, och varierar således (Bilaga 4). Eftersom statistiken inte är uppdelad på antalet företag av en viss storlek, utan gäller för andelen djur med viss lagringskapacitet, är det svårt att relatera statistiken till gällande bestämmelser. Det man kan säga är att nästan samtliga djur i det känsliga området finns på ett företag med mer än 6 60

Andel djur (%) Andel djur (%) månaders kapacitet att lagra stallgödsel. Över 80 % av mjölkkorna finns på företag med minst 8 månaders lagringskapacitet. Motsvarande siffra för slaktsvin är över 95 %. Kapaciteten generellt är mer utbyggd för slaktsvin än för mjölkkor. 100 90 Mjölkkor 80 70 60 50 40 30 < 6 mån 6-7 mån 8-9 mån 10-mån 20 10 0 100 90 2003 2005 2007 2009 2011 2013 Slaktsvin 80 70 60 50 40 30 < 6 mån 6-7 mån 8-9 mån 10-mån 20 10 0 2003 2005 2007 2009 2011 2013 Figur 16. Lagringskapacitet för stallgödsel (exklusive urin) i antal månader, andel djur (%) för mjölkkor och slaktsvin i det känsliga området. 7.2.3 Skillnad mellan tillförsel och bortförsel av kväve Växtnäringsbalanser är ett verktyg som kan användas som en indikator på risken för att läckage av kväve till vatten och luft ska ske. 7.2.3.1 Växtnäringsbalanser SCB Statistiska Centralbyrån (SCB) beräknar med hjälp av tillgänglig statistik vartannat år växtnäringsbalanser med den så kallade soil surface -metoden (SCB, 2015). Detta är en beräkning som till stor del baseras på Eurostats och OECDs metod där man beräknar tillförsel och bortförsel till marken. Tillförsel innefattar mineralgödsel, jordförbättringsmedel, 61

stallgödsel, utsäde, deposition, avloppsslam, kvävefixering och betesgödsel, medan bortförsel innefattar den bortförda skörden samt tillvaratagna skörderester. Skillnaden mellan den beräknade tillförseln respektive bortförseln benämns balans. Balansen avser en bruttobalans för all jordbruksmark i Sverige, vilket innebär att ammoniakavgången inte har dragits bort från gödselhanteringen utan ingår i posten överskott. Om balansen är positiv har man ett överskott av näringsämnet i fråga och det finns en risk för oönskade effekter i miljön. År 2013 beräknades överskottet av kväve för svensk jordbruksmark till i genomsnitt 33 kg per hektar (Figur 17). Detta är en minskning med 45 % från 1995, då överskottet beräknades till ca 58 kg kväve per hektar. En minskad användning av mineralgödsel har bidragit till att överskottet har sjunkit. Effektiviteten av kväveanvändningen har under samma period (från 1995 till 2013) ökat från 55 % till drygt 70 % (SCB, 2015). Figur 17. Kväveöverskottet (a) samt kväveeffektiviteten (b) i svenskt jordbruk, från 1995 till 2013. Källor: SCB (2005), SCB (2015). 62

Balanser ( soil surface ) av kväve har även beräknats för gårdar med olika antal djurenheter per hektar, belägna i olika produktionsområden (Tabell 23 och 24). Produktionsområdena Götalands södra slättbygder och mellanbygder är helt belägna inom det känsliga området, medan Svealands slättbygder täcker ett större område än Mälarens och Hjälmarens avrinningsområden (område 5 och 6, Figur 9). Götalands norra slättbygder motsvarar relativt väl det känsliga området söder om Vänern och öster om Vättern. Resultaten visar att högre djurtäthet leder till att överskottet av kväve i balansen ökar, eftersom mer stallgödsel tillförs marken (Tabell 23 och 24). Det är också för gårdar med hög djurtäthet som överskottet har minskat mest mellan 2003 och 2013, från 23 % minskning för företag med mer än 1 djurenhet till 62 % överskottsminskning för företag med 0,1-0,5 djurenheter. Om balanserna delas upp för olika grödor visar resultaten att höstsådda arealer har ett högre överskott av kväve än vårsådda (SCB, 2015). Tabell 23. Kvävebalanser (kg/hektar) år 2009 och 2013 för företag med mindre än 0,1 djurenheter per hektar åker, samt kväveeffektivitet (%). Götalands södra slättbygder Götalands mellanbygder Götalands norra slättbygder Svealands slättbygder 147 144 121 116 26 29 82 81 84 129 68 96 16 33 81 74 106 116 84 86 21 30 80 74 82 78 66 64 16 15 80 82 Tabell 24. Kvävebalanser (kg/hektar) år 2009 och 2013 för företag med mer än 1 djurenheter per hektar åker, samt kväveeffektivitet (%). Produktionsområde Tillförsel (kg/ha) Bortförsel (kg/ha) Överskott (kg/ha) Effektivitet (%) 2009 2013 2009 2013 2009 2013 2009 2013 Hela landet 93 99 76 80 17 19 79 81 Produktionsområde Tillförsel (kg/ha) Bortförsel (kg/ha) Överskott (kg/ha) Effektivitet (%) 2009 2013 2009 2013 2009 2013 2009 2013 Hela landet 150 144 86 82 64 62 57 57 Götalands södra slättbygder Götalands mellanbygder Götalands norra slättbygder Svealands slättbygder 164 206 98 112 66 94 60 54 165 147 97 85 68 62 59 58 155 158 93 95 62 63 60 60 129 119 78 73 51 47 60 61 63

7.2.3.2 Växtnäringsbalanser Greppa Näringen Rådgivningsprojektet Greppa Näringen har bedrivits sedan 2001 och successivt utvidgats till att omfatta de flesta länen i södra Sverige. Detta innebär att rådgivningen finns tillgänglig i hela det känsliga området, även om inte alla lantbrukare är anslutna. 2014 omfattade projektet 812 000 hektar åkermark vilket motsvarar drygt en tredjedel av åkerarealen i Sverige, och nästan 9 700 gårdar var anslutna. Anslutningen är särskilt omfattande i Sveriges mest intensiva jordbruksbygder, t ex i Skånes, Hallands och Blekinges län, där ca 60 % av åkerarealen återfinns på gårdar som ingår i projektet (Greppa Näringen, 2015). Till de lantbrukare som anslutit sig till projektet Greppa Näringen har återkommande rådgivningsbesök gjorts cirka 50 000 gårdsbesök har gjorts sedan starten 2001. Under 2014 gjordes drygt 3 800 rådgivningsbesök (Greppa Näringen, 2014), de flesta med koppling till växtnäring (Figur 18). Som ett led i att följa upp det miljöarbete som lantbrukarna gör beräknas växtnäringsbalanser både vid ett första rådgivningsbesök och vid en senare tidpunkt. Växtnäringsbalanser har gjorts utifrån den så kallade farm gate -metoden vilken skiljer sig från soil surface -metoden genom att även fodermedel och animalier inräknas. Detta innebär att de två olika metoderna för att beräkna växtnäringsbalanser inte är jämförbara. Figur 18. Fördelning mellan inriktning på rådgivningsbesök genomförda inom rådgivningsprojektet Greppa Näringen år 2014. I en sammanställning av växtnäringsbalanser inom rådgivningsprojektet Greppa Näringen har man tittat på resultatet av data från 2001 till 2013 (Greppa Näringen, 2015). Lantbrukarna har i genomsnitt fått 6 rådgivningsbesök utöver de två besöken med växtnäringsbalans. Det har i medel gått 5-6 år mellan den första och den senaste balansen. I beräkningarna ingår totalt ca 2 850 gårdar som tillsammans omfattar drygt 360 000 hektar jordbruksmark. 50 % av gårdarna finns i Skåne, 20 % i Västra Götalands län och 9 % i Kalmar respektive Hallands län, 3 % i Östergötland respektive Blekinge. Återstår 6 % fördelat på Stockholm (1 %), Uppsala (1 %), 64

Södermanland (1 %), Gotland (2 %) och Västmanland (1 %). I Figur 19 redovisas resultaten för olika produktionsinriktningar (Greppa Näringen, 2015). Minskningar av överskotten i balanserna är inte något direkt mått på minskade förluster till miljön, men visar att effektiviteten i produktionen ökar. Kväveöverskotten har minskat på de flesta gårdstyper. I medel var överskotten vid den senaste balansen 38 kg kväve per hektar på växtodlingsgårdar, 134 kg på mjölkgårdar, 90 kg på grisgårdar och 106 kg kväve per hektar på gårdar med köttdjur. Under hela perioden (2001-2013) har kväveöverskottet minskat med 17 % (7,5 kg/ha) på växtodlingsgårdar, med 13 % (13,5 kg/ha) på grisgårdar och med 6 % (8,6 kg/ha) på mjölkgårdar (Figur 19). Förklaringen till minskade överskott är minskad införsel av växtnäring med mineralgödsel (främst på mjölkgårdar) och med fodermedel (främst på grisgårdar). På växtodlingsgårdar och grisgårdar har utförseln av skördeprodukter ökat signifikant, vilket ökar effektiviteten. Inköpen av mineralgödsel har kunnat minska genom att gårdens stallgödsel utnyttjas bättre tillsammans med bättre teknik för gödsling och anpassning av gödselgivorna efter förfrukt. Minskad införsel av foder beror på att foderstaterna anpassats bättre till djurens behov, och att utnyttjandet av eget vallfoder förbättrats och att foderspillet minskat. Figur 19. Överskott av kväve (kg/ha) vid växtnäringsbalanser på gårdar i Greppa Näringen under 2001-2013. Signifikanta skillnader mellan första och senaste balansen visas. Inom Greppa Näringen har man även gjort beräkningar för att uppskatta kväveutlakningen för gårdarna, och även förändringen i utlakning har uppskattats (för detaljer, se Greppa Näringen, 2015). Resultaten visade att den årliga kväveutlakningen på de konventionella gårdarna inom Greppa Näringen har minskat med 800 ton mellan första och senaste tidpunkten för beräkning av växtnäringsbalans, och minskningen från de ekologiska gårdarna uppskattas vara 200 ton (de ekologiska gårdarna har dock inte utvärderats ännu). Av lantbrukarna uppger 45-71 % att 65

de har gjort olika åtgärder för att minska kväveutlakningen under perioden efter 2000 (alltså efter projektstarten), vilket innefattar att: - anpassa kvävegivorna bättre efter grödans behov - minska mängden och antalet tillfällen då flytgödsel sprids på hösten - vänta med att bearbeta jorden till sen höst eller vår - odla fånggrödor - bryta vall senare på hösten, eller till våren I en studie av närsaltstrender i jordbrukspåverkade vattendrag (Fölster m.fl., 2012) såg man att i områden med störst anslutning till Greppa Näringen såg man också de starkast minskande trenderna i läckage av oorganiskt kväve. Liknande resultat såg man i en oberoende studie av Greppa Näringen där kom man fram till att en ökad rådgivning bidrog både till ett minskat kväveläckage och ökade skördar (AgriFood, 2015). 7.3 Trendanalyser av jordbrukspåverkade vattendrag i känsliga områden För att studera den långsiktiga förändringen av läckaget från jordbruksmark användes data från ett antal vattendrag med hög belastning av närsalter från jordbruket och utan påverkan från punktutsläpp. Urvalet gjordes genom ett omfattande arbete där avrinningsområdena togs fram för ett stort antal vattendrag med miljöövervakning av tillräckligt hög kvalitet. Genom en GIS-analys med databaser över markanvändning och påverkan från punktutsläpp kunde lämpliga vattendrag för analysen väljas ut. En slutlig avstämning gjordes sedan med länsstyrelserna för att avgöra stationernas lämplighet. Arbetet gjordes inom ramen för ett särskilt projekt där trender i närsaltbelastning, odlingsstatistik och stödåtgärder studerades (Fölster m.fl., 2012). Något motsvarande projekt för sjöar har hittills inte gjorts. Det ursprungliga urvalet omfattade 65 vattendrag. Av dessa låg 56 inom de nitratkänsliga områdena enligt nitratdirektivet vilka kom att ingå i denna rapportering. Materialet omfattar stationer inom nationell och regional miljöövervakning, bl a. programmen för Flodmynningar, Trendvattendrag och Typområden i jordbruksmark. Även stationer inom den Samordnade recipientkontrollen ingick. Inför denna rapportering till Nitratdirektivet gjordes ett försök att samla in data efter 2010 för att kunna göra trendanalyser för tioårsperioden 2005-2014. För sju vattendrag fick vi inte tag på fler data beroende antingen på att stationen lagts ner eller att data inte fanns tillgängligt, osäkert vilket. Trendanalysen gjordes för 10-årsperioden 2005-2014 för 49 stationer. Analysen gjordes med metoden Seasonal-Kendall (Loftis m.fl., 1991). Metoden är inte beroende av att data är normalfördelade och kan hantera autokorrelation i tiden. För några stationer saknades data från enstaka år. De genomsnittliga halterna beräknades därför för hela tidsperioden. Trots att vattendragen valts ut för att representera kraftigt jordbrukspåverkade vatten låg medelhalterna av nitrat i 44 av vattendragen i klasserna 1 och 2 (första kolumnen i Tabell 25). Detta avspeglar att klassningen enligt nitratdirektivet är anpassad för de betydligt högre halter som råder i stora delar av övriga Europa. Klassningen av Tot-N och Tot-P enligt de svenska 66

bedömningsgrunderna visar på höga genomsnittliga halter i vattendragen med svenska mått mätt (andra och tredje kolumnen i Tabell 25). För de 10-åriga tidsserierna minskade nitrathalten signifikant i fyra vattendrag och för Tot-N i tre vattendrag (Tabell 26 och Figur 20 a och b). Bland stationerna med icke signifikanta trender dominerade minskande trender, vilket ger en indikation på en generell minskning av kvävehalterna i de nitratkänsliga områdena. För Tot-N förekom även en ökande trend. Andelen statistiskt minskande trender är betydligt mindre än i förra rapporteringen. För totalfosfor minskade trenden signifikant i 5 vattendrag medan den ökade i 4. Det färre antalet trender kan bero på att förbättringarna avstannat eller att det till och med blivit sämre. En del luckor i data kan också leda till färre signifikanta trender, även om det är troligt att det beror på att trenderna mattas av (Fölster, 2016). Tabell 25. Antal vattendrag i olika klasser för nitrat, totalkväve och totalfosfor 2005-2014 i vattendrag i jordbruksdominerade vatten i känsliga områden enligt nitratdirektivet. Klassindelningen för parametrarna anges i Tabell 3.a-c. Klass NO3 (klassning enligt Tab. 3a) Tot-N (klassning enligt Tab. 3b) Tot-P (klassning enligt Tab. 3c) 1 24 0 0 2 20 0 0 3 5 1 3 4 0 38 27 5 0 10 19 Tabell 26. Antal statistiskt signifikanta trender av nitrat, totalkväve och totalfosfor 2005-2014 i vattendrag i jordbruksdominerade vatten i känsliga områden enligt nitratdirektivet. Trend NO3 Tot-N Tot-P Minskande 4 3 5 Ej signifikant 45 45 40 Ökande 0 1 4 67

Figur 20. 10-åriga trender i jordbrukspåverkade vattendrag utan betydande punktkällor 2005-2014 (Fölster m.fl., 2012). Pilar riktade uppåt respektive neråt indikerar statistiskt signifikanta positiva eller negativa trender. Grå prickar indikerar statistiskt icke-signifikanta förändringar. 68

8 Bedömning av vattenkvalitetens framtida utveckling I följande avsnitt ges en sammanfattning av tillståndet samt en prognos för framtida utveckling vad gäller nitrathalter och övergödningssituationen. I Sverige finns 16 miljökvalitetsmål som beskriver det tillstånd i miljön som miljöarbetet ska leda till. Målen följs upp varje år, och med jämna mellanrum görs en fördjupad utvärdering av målen. I uppföljningen av miljökvalitetsmålen bedöms om dagens styrmedel och de åtgärder som görs före år 2020 är tillräckliga för att nå målen (www.miljomal.se). Uppföljning av målen Hav i balans och levande kust och skärgård och Ingen övergödning kan även användas för att följa upp nitratdirektivets krav på att bedöma framtida utveckling. Enligt den senaste utvärdering av Sveriges miljökvalitetsmål kommer ingen av ovanstående mål att nås inom 2020 (Naturvårdsverket, 2015). För miljökvalitetsmålet Hav i balans och levande kust och skärgård kan man inte se någon riktning för utvecklingen i miljön, och man konstaterar att insatserna för att förbättra tillståndet i havet ger effekt men att arbetet går långsamt. Framtidsutsikterna är otillfredsställande eller dåliga för Sveriges marina naturtyper. Ett problem som lyfts, med anknytning till nitratdirektivet, är den oklara effekten av klimatförändringarna. En ökad avrinning från land, orsakad av ett förändrat klimat, kan bland annat medföra en ökad belastning av närsalter till haven. För miljömålet Ingen övergödning kan man inte heller se någon tydlig riktning för utvecklingen i miljön, varken positiv eller negativ. Generellt minskar belastningen av näringsämnen, och i vissa områden minskar övergödningssymptomen. Ännu påverkas dock stora delar av Sverige, både sjöar, vattendrag och kust och hav, och återhämtningstiden är lång. I utvärderingen konstateras även att övergödningsproblematiken är särskilt svår i Östersjön, vilket även konstateras i kapitel 3.2.4 i denna rapport. Trenden för utsläpp av kväve och fosfor till havet är nedåtgående, liksom utsläppen av näringsämnen till luft. Enligt utvärderingen av miljökvalitetsmålen kommer läckaget av näringsämnen minskat från dagens nivåer med 10-15 % år 2030. En anledning till det minskade läckaget är en minskad djurhållning och minskad odling (Naturvårdsverket, 2015). Det konstateras dock i utvärderingen att det kommer dröja kanske 100-150 år innan övergödningen i vissa marina områden har kunnat åtgärdas. För att nå de uppsatta målen är det internationella arbetet med en förbättrad vattenkvalitet viktigt. Utsläppen från andra länder påverkar tillståndet i havet, och luftnedfall som genereras utanför Sveriges gränser leder också till övergödning av sjöar och vattendrag. Både EU:s vattendirektiv och havsmiljödirektiv är viktiga instrument i vattenarbetet. Även om belastningen på vattnet minskar kan det dröja lång tid innan motsvarande effekt ses i tillståndet eftersom interna processer kan påverka halterna i vattnet. 8.1 Nitratutlakning i jordbruksmark En karta med modellerade nitrathalter nedanför rotzonen i jordbruksmark är intressant ur perspektivet övergödning. Det nitrat som lakas ut från rotzonen riskerar så småningom att hamna i grund- eller ytvatten. Beräkningarna är gjorda för delavrinningsområdena i SVAR 2006-indelningen och sedan ihopviktade till PLC5-områden. Arealerna av de stödsökta 69

grödorna år 2009 och 2013 har översatts till 15 olika grödor, för vilka finns modellerade utlakningskoefficienter, med motsvarande översättningsnyckel som i PLC5 och de efterföljande miljömålsuppföljningarna för åren 2009 och 2011. Kvävets jordbruksläckage (utlakningskoefficienterna) för år 2009 är hämtade från miljömålsuppföljningen rörande år 2009 (Blombäck m.fl., 2011; Ejhed m.fl., 2011)). Kvävets jordbruksläckage som ska motsvara år 2013 har hämtats från miljömålsuppföljningen rörande år 2011 (Blombäck m.fl., 2014; Ejhed m.fl., 2014). Jordartsfördelningen baserades på jordartskartan enligt Paulsson m.fl. (2015). Beräkningarna för år 2013 till PLC6-rapporteringen har inte använts eftersom de är beräknade med en annan metodik och är därför inte jämförbara med år 2009 års läckage. Tabell 27 sammanfattar underlaget till beräkningarna. Tabell 27: Underlaget till beräkningarna av 2009 och 2013 års nitrathalter. Beräkningsår Beräkningsnivå Grödfördelning Jordartsfördelning 2009 Delaro 2006 2009 Paulsson m.fl. 2015 2013 Delaro 2006 2013 Paulsson m.fl. 2015 Utlakningskoefficienter Rapporteringsnivå 2009 PLC5-områden 2011 PLC5-områden Resultat som visas i Figur 1 i Bilaga 6 visar medelhalter av nitrat nedanför rotzonen i mg/l för år 2009. Även en motsvarande karta för år 2013 visas, samt en karta som visar skillnader i beräknade nitrathalter mellan dessa två år (Figur 2 i Bilaga 6). Man kan se uppåtgående halter i vissa delar av Sverige (t ex Västra Götaland och runt Vänern) och nedåtgående halter i vissa delar (t ex Östgötaslätten och runt Hjälmaren). Skillnader i rotzonsutlakning mellan 2009 och 2013 visar på något högre halter år 2013, speciellt i södra Sverige. Denna ökning kan inte förklaras med förändringarna i arealerna eller en ändrad grödmix. Den totala grödarealen år 2013 minskade med ca 70 000 ha jämfört med år 2009. Grödfördelningen har förändrats väldigt lite mellan 2009 till 2013 och bidrar därmed inte till den ökade belastningen mellan dessa år. Ökningen i typhalterna för kväve mellan 2009 och 2013 beror huvudsakligen på ett något minskat växtnäringsutnyttjande av grödorna i beräkningarna (Blombäck m.fl., 2014), vilket har diskuterats i kapitel 5.2 i denna rapport. I en undersökning av små avrinningsområden som är en del av en intensiv och långsiktig miljöövervakning konstaterades att höga kväveförluster förekom i områden med intensiva grödor vete, oljeväxter, sockerbeta och potatis, medan andelen vall är låg (Kyllmar m. fl., 2014). Dessa områden ligger framför allt i sydvästra Sverige, och i Figur 2 i Bilaga 6 kan man se en ökad nitrathalt just i dessa områden. Å andra sidan, i de mer centrala och nordliga delarna av landet är vall den dominerande grödan, vilken karaktäriseras av lågt kväveläckage jämfört med de mer intensiva grödorna. Detta speglas också i Figur 2 i Bilaga 6. 8.2 Sjöar och vattendrag tillstånd och utveckling Trender i jordbrukspåverkade vattendrag visar på en något positiv utveckling vad gäller jordbrukets påverkan. Även om antalet stationer med signifikant minskande nitrathalter var färre jämfört med förra rapporteringen (2012) så såg man en dominans av minskande trender 70

för stationerna med icke signifikanta resultat. Detta ger en indikation på en generell minskning av kvävehalterna i de nitratkänsliga områdena. I en studie av åtta avrinningsområden i olika delar av Sverige konstaterades signifikanta nedåtgående trender i nitrathalt i fem av dem (Stålnacke m.fl., 2014). Författarna bakom den studien påpekade även att det varierande vattenflödet i Sverige skulle kunna maskera trender i både koncentrationer och kväveförluster. I omdrevsinventeringen av Sveriges sjöar provtas ett slumpartat urval av sjöar, och sedan kan man skala upp resultatet för att omfatta alla landets sjöar. Om man gör det visar de senaste resultaten från miljöövervakningen att 94 % av Sveriges sjöar har ett bra tillstånd, där halten totalfosfor ligger under 25 µg/l (vilket anses vara gränsen för när besvärande algblomningar kan förekomma). Detta resultat är något högre än vid förra rapporteringen 2012, vilket är positiv även om tidsperioden är för kort för att kunna utgöra en trend. I de utpekade känsliga vattnen Mälaren, Hjälmaren och Ringsjön är det fortsatta problem med övergödning, med näringsrika till mycket näringsrika förhållanden. Vid en jämförelse av medelhalter av nitrat, totalkväve och totalfosfor, ser man en tendens till minskade halter i Mälaren idag jämfört med 2012 års rapport, medan det i Hjälmaren istället verkar vara en generell koncentrationsökning. I Ringsjön ser man både ökade, minskade och oförändrade medelkoncentrationer. Det är dock viktigt att poängtera att denna typ av jämförelse av medelvärden är för begränsat för att kunna utläsa några ordentliga trender i sjöarna. Till detta behövs längre tidsserier. Generellt så är nitrathalterna i både sjöar och vattendrag i Sverige mycket låga, precis som vid tidigare rapporteringar. 8.3 Grundvatten tillstånd och utveckling Trenderna för nitrathalter i grundvattnet visar att stationer där inga trender förekommer dominerar, och så har det varit de senaste rapporteringsperioderna. I denna rapportering är det dock betydligt fler stationer där man kunde se en statistisk minskande trend. Detta är delvis på grund av att man använt en ny metodik för att beräkna trender jämfört med tidigare år, men med största sannolikhet även på grund av att det faktiskt finns tendenser till minskande nitrathalter i dessa områden. Halterna av nitrat är generellt sett låga i samtliga övervakningsstationer i Sverige endast fyra stationer i det nitratkänsliga området uppvisade medelhalter över 50 mg/l. De två trendstationerna med högst medelnitrathalt (37 respektive 71 mg/l) i det nitratkänsliga området uppvisade båda en signifikant ökande trend, men generellt är halterna dock mycket låga merparten av stationerna (75 %) har medelhalter under 10 mg/l, vilket innebär att övriga uppåtgående trender som observerats är från mycket låga halter. Resultatet från det modellerade rotzonsläckaget visar på att läckaget har ökat något från 2009 till 2013 i vissa områden i södra Sverige. Detta kan indikera en ökad påverkan på grundvattnet i dessa områden, även om det är viktigt att tolka resultat från en sådan kort tidsperiod med försiktighet. Det kan vara normala årsvariationer som ger upphov till förändringarna, och det är inte säkert att det är tecken på en långsiktig trend. De områden där 71

man såg ett ökat rotzonsläckage är redan utpekade som nitratkänsligt område. I vissa andra områden såg man å andra sidan minskande koncentrationer från 2009 till 2013 bland annat på Östgötaslätten och ett område runt sjön Hjälmaren. I dessa områden har rotzonsläckaget minskat, vilket sannolikt också minskar påverkanstrycket på grundvattnet. 8.4 Havsvatten tillstånd och utveckling Under perioden 1969 2013 transporterades årligen från 60 000 upp till 150 000 ton kväve till kusterna via vattendrag (Figur 21). Variationen mellan år beror främst på skillnaden i vattenföring, eftersom det vid hög vattenföring transporteras mer kväve. Åren 1981 1988 och 1998 2002 hade hög vattenföring medan 1976, 1996 och 2003 var utpräglade torrår. För 2013 var den vattenburna belastningen lägre än normalt, vilket beror på mindre nederbörd och lägre vattenföring än normalt (www.miljomal.se). Trots att både jordbrukets kvävegödsling och industriernas och avloppsreningsverkens kväveutsläpp har minskat under senare år kan man inte se någon tydlig minskning av kvävebelastningen under de 40 år som mätningar gjorts. Det kan delvis förklaras med en generellt ökad vattenföring under tidsperioden (www.miljomal.se). Det finns många olika källor till det vattenburna kväve som når havet, och markens läckage utgör en stor del av den totala transporten via vattendrag. Stora mängder lagrat kväve både i marken, grundvattnet och sjöarnas sediment kan läcka ut. Det är flera olika komplicerade processer involverade, vilket gör det svårt att se direkta resultat i form av minskade transporter till havet. Dock konstateras i Naturvårdsverkets årliga uppföljning av miljömålen har Sverige snart uppnått alla belastningsmål för kväve enligt Baltic Sea Action Plan (totalt 9245 ton kväve/år), och man har även minskat belastningen ytterligare till vissa havsområden (Naturvårdsverket, 2015). För fosfor går det långsammare med att minska belastningen hittills har Sverige lyckats med 21 % av minskningen till Egentliga Östersjön. Halterna av nitrat i havsvatten är låga enligt nitratdirektivets klassificering, där endast fyra av 188 stationer hade medelhalter av nitrat som översteg 2 mg/l för 2012-2014. Men när man ser till den sammantagna bedömningen av övergödning i de olika havsområdena får man en annan bild, med stora övergödningsproblem i stora delar. Jämfört med förra rapporteringen är bedömningen i stort sett oförändrade, även om Kattegatts utsjöområden har ändrats från Otillfredsställande/Måttlig för den förra rapporteringen till Måttlig för denna rapportering, och Bottenhavet har ändrats från Måttlig/God till God. Både Bottenviken, Bottenhavet och Skagerraks utsjöområden visar på god status enligt en samlad bedömning av miljötillståndet. Dessutom finns fler kustvatten med högre status i denna rapportering jämfört med 2012 års rapport (Figur 4), vilket är en positiv utveckling. 72

1969 1971 1973 1975 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003 2005 2007 2009 2011 2013 Kvävetillförsel (ton) 160000 140000 120000 100000 80000 60000 40000 20000 0 Figur 21. Tillförsel av kväve (ton per år) från svenska vattendrag till havsområden 1969-2013. Gula fält representerar år med låg vattenföring (så kallade torrår), och blå fält representerar år med hög vattenföring. Källa: miljomal.se. 73

9 Referenser AgriFood (2015) Östersjön mår bättre när lantbrukare Greppar Näringen. Policy Brief 2015:1. AgriFood Economics Centre. Blombäck K., H. Johnsson, A. Lindsjö, K. Mårtensson, K. Persson & F. Schmieder (2011). Läckage av näringsämnen från svensk åkermark för år 2009 beräknat med PLC5-metodik. SMED rapport nr 57. Blombäck K., H. Johnsson, H. Markensten, K. Mårtensson, C. Orback, K. Persson & A. Lindsjö (2014). Läckage av näringsämnen från svensk åkermark för år 2011 beräknat med PLC5- metodik. SMED underlagsrapport (manuskript). Ejhed H., M. Olshammar, G. Brånvall, A. Gerner, J. Bergström, H. Johnsson, K. Blombäck, J. Nisell, H. Gustavsson, C. Persson & G. Alavi (2011). Beräkning av kväve- och fosforbelastning på vatten och hav för uppföljning av miljömålet Ingen övergödning. SMED Rapport Nr 56, Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut Ejhed H., C. Orback, H. Johnsson, K. Blombäck, E.W. Nilsson, J. Mietala, L. Rosenqvist, M. Olshammar, S. Svanström & J.T. Brunell (2014). Beräkning av kväve- och fosforbelastning på havet år 2011 för uppföljning av miljökvalitetsmålet Ingen övergödning. SMED Rapport Nr 154, Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut. Fölster J. & P. Rönnback (2010). Sjöinventering i omdrev. Resultat från de två första åren 2007 2008. Institutionen för vatten och miljö, SLU. Rapport 2010:17. Fölster J., K. Kyllmar & M. Wallin (2012). Kväve- och fosfortrender i jordbruksvattendrag. Har åtgärderna gett effekt? Rapport 2012:1, Institutionen för vatten och miljö, SLU: 69. Grandin U. (2007) Strategier för urval av sjöar som ska ingå i den sexåriga omdrevsinventeringen av vattenkvalitet i svenska sjöar. Rapport 2007:10. Institutionen för Miljöanalys, SLU. Greppa Näringen (2014). Verksamhetsberättelse 2014. Greppa Näringen (2015). Miljöeffekter på Greppa Näringens gårdar resultat från rådgivningen 2001-2013. HELCOM (2014). Eutrophication status of the Baltic Sea 2007-2011 - A concise thematic assessment. Baltic Sea Environment Proceedings No. 143. Jordbruksverket (2015) Näringsavskiljning i anlagda våtmarker i jordbruket analys av mätresultat och effekter av landsbygdsprogrammet. Jordbruksverkets rapport 2015:7. Kyllmar, K., L. Stjernman Forsberg, S. Andersson & K. Mårtensson (2014) Small agricultural monitoring catchments in Sweden representing environmental impact. Agriculture, Ecosystems and Environment 198: 25-35. Loftis J.C., C.H. Taylor, A.D. Newell & P.L. Chapman (1991). Multivariate trend testing of lake water quality. Water Res. Bull. 27: 461-473. 74

Naturvårdsverket (1999). Bedömningsgrunder för Miljökvalitet. Sjöar och vattendrag. Rapport 4913. Naturvårdsverket (2015). Miljömålen årlig uppföljning av Sveriges miljökvalitetsmål och etappmål. Rapport 6661. Nitratdirektivet (2011). Vattenmiljön och jordbruket: nuvarande situation och utvecklingstrender. Riktlinjer för medlemsstaternas rapportering. OSPAR (2008). Second OSPAR integrated report on eutrophication status of the OSPAR maritime area. London: OSPAR. Paulsson R., F. Djodjic, C. Carlsson Ross & K. Hjerpe (2015). Nationell jordartskartering - Matjordens egenskaper i åkermarken, Jordbruksverkets Rapport 2015:19. SCB (2005). Kväve- och fosforbalanser för jordbruksmark och jordbrukssektor 2003. MI 40 SM 0501. SCB (2014a). Utsläpp till vatten och slamproduktion 2012. Kommunala reningsverk, massaoch pappersindustri samt övrig industri. MI 22 SM 1401. SCB (2014b) Gödselmedel i jordbruket 2012/13. MI 30 SM 1402. SCB (2015). Kväve- och fosforbalanser för jordbruksmark och jordbrukssektor 2013. MI 40 SM 1501. Stålnacke P., P.A. Aakerøy, G. Blicher-Mathiesen, A. Iital, V. Jansons, J. Koskiaho, K. Kyllmar, A. Lagzdins, A. Pengerud & A. Povilaitis (2014) Temporal trends in nitrogen concentrations and losses from agricultural catchments in the Nordic and Baltic countries. Agriculture, Ecosystems and Environment 198: 94-103. VISS, Vatteninformationssystem Sverige. www.viss.lst.se. Hämtad 2016-01-26. Personliga kommentarer Jens Fölster, SLU (2016). Holger Johnsson, SLU (2015). Bo Thunholm, SGU (2016). 75

10 Bilagor 76

Bilaga 1: Tillståndsbeskrivning av Sveriges sjöar och vattendrag 2012-2014 77