2015:3 [155] KONSTNÄR I KLASSKAMPENS TJÄNST

Arbetarhistoria 2015:3 [155] KONSTNÄR I KLASSKAMPENS TJÄNST

Revolutionär, en akvarell av Eric Johansson från 1919. Ovan ytterligare tre verk av Johansson: Kampen för tillvaron, krita, 1919, Självmörderskan, olja, 1922, samt Mor är död, olja på duk, 1919. Läs mer om Eric Johansson på sidan 6.

ARBETARHISTORIA 2015:3 [155] 20 34 Ledare 04 jonas söderqvist: Vad finns att forska på för framtidens historiker? 06 anders gustafson, bert ola gustavsson och dick schyberg: Eric Johansson en svensk konstnär i den tyska klasskampens tjänst 20 henrik saxenius: Den svenska arbetarrörelsen och»svartingarnas» hemkomst. Förföljelser och trakasserier mot Finlandsfrivilliga 1918 1939 34 ingrid millbourn: Intervju med Ernst Wigforss våren 1972:»Vi var liberaler i praktiken medan vi var socialister i idéer och tradition» 38 sam johanson: Att vara ligist Från arkivet 42 lars gogman: De svenska kommunisternas kaderarkiv 46 kaj björk: Clartés julfest 1938 49 halat shire: Tidskriften Zimmervald digitaliserad Recensioner 50 martin grass: Från en konnässör till en annan: den senaste Brantingbiografin recenseras av ARAB:s egen expert i ämnet Olle Svenning, Hövdingen Hjalmar Branting: en biografi, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014, 490 s., ill. 54 samuel edquist: Intressanta närbilder av det tidiga 1900-talets företagarelit Pål Brunnström: Ägare och kapital: klass och genus hos kapitalägare i Sverige 1918 1939. Lund: Pluribus kf, 2014. 427 s.: ill. 56 medverkande i detta nummer 56 bildkällor i detta nummer 57 lästips från biblioteket Dokumentet 60 jenny edlund: Från Flemingsberg till Venedig: Petra Bauer gör konst av vårt arkivmaterial Arbetarhistoria 2015:3 3

LEDARE Vad finns att forska på för framtidens historiker? En stor del av arbetarrörelsens diskussioner som förr fördes i studiecirklar, på möten eller i fikarum på arbetsplatser, förs idag i diskussionstrådar på bloggar, eller på plattformar som ägs av företag som Facebook, Instagram, Twitter och YouTube. Företagens arkivering av detta material kommer med alla sannolikhet lämna en hel del att önska. Detta gäller naturligtvis inte enbart arbetarrörelsens organisationer: hela det digitala kulturarvet är extremt kortsiktigt. Att förvara sina familjefoton enbart i mobiltelefonen är inte ovanligt idag, men det håller med alla sannolikhet inte i längden. Det kanske mest är en personlig förlust om filmer på barnbarnen försvinner för all framtid när telefonen går sönder. Men hur ska en rörelse, eller ett samhälle, med lika kortsiktig arkiveringsdisciplin kunna hålla sitt arbete levande, om alla digitala dokument lagras på ett icke-sökbart sätt eller i icke-framtidssäkrade filformat? Det vill säga om de överhuvudtaget lagras. Dagens sociala rörelser skiljer sig väsentligt från tidigare. Protester kan blossa upp och försvinna utan att lämna mer spår efter sig än en blogg och några tidningsrubriker. Kampanjen»Vi kallar oss», som från början var ett försök från företagarorganisationen Bemanningsföretagen att hitta på ett nytt och lite mer positivt klingande samlingsnamn för bemanningsanställda, kapades av arga anställda på bemanningsföretagen som istället lade upp bilder på sig själva med namnförslag som inte alls var i linje med vad PR-byrån bakom kampanjen hade tänkt sig. Denna protest var spontan. Det finns inga mö- 4 Arbetarhistoria 2015:3

tesprotokoll, ingen mejlkorresepondens bevarad. Det fanns inte ens en formell organisation. Allt som finns kvar är en facebook-sida med några foton som skickats in från bemanningsanställda, och en lista över de inskickade förslag som fick flest röster. Det är inte mycket att gå på när vi ska skriva historien över spontana protester mot anställningsförhållanden under det tidiga 2000- talet, men det är vad vi har. Lyckligtvis finns det människor som tänker kring dessa frågor. Vi kan idag se en rad projekt och aktiviteter som försöker lösa problemen med det kollektiva minnet i den digitala tidsåldern. I förra numret av Arbetarhistoria presenterades Jenny Jansson och Katrin Ubas projekt»arbetarrörelsens digitala omvandling». Projektet syftar till att samla in material från sociala medier, som arbetarrörelsens organisationer producerar och publicerar, men inte arkiverar eller bevarar på ett organiserat sätt. Förhoppningsvis kan detta projekt vara ett steg på vägen. ARAB:s systerorganisation i Grekland, ASKI Institute for Contemporary Social and Labour History, stod 2008 inför ett liknande problem. Hur skulle proteströrelsen mot Trojkans (EU, IMF och Världsbanken) nedskärningskrav dokumenteras och bevaras? Anställda på institutet gav sig ut med kamera och inspelningsutrustning för att aktivt samla in slagord, röster från demonstrationståg och torgmöten. Resultatet blev starten för en konti- nuerlig insamlingsverksamhet och ett deltagande arkiverande från en ny social rörelses medlemmar. På samma sätt som 1890-talets sociala rörelser beslöt sig för att dokumentera sin verksamhet för framtiden, skapar dagens sociala rörelser arkiv och material över sin egen verksamhet. Exakt vad som kommer ut av detta arbete återstår att se, men en sak är säker: minnesinstitutioner världen över står inför enorma utmaningar och måste hjälpa dessa rörelser, nya såväl som etablerade, på traven. Jonas Söderqvist ARBETARHISTORIA NR 155 ÅRGÅNG 39 Utges av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek med fyra nummer per år. Redaktion: Silke Neunsinger (ansvarig utgivare), Lars Gogman, Hans Larsson, Nina Sjöberg, Jonas Söderqvist, Leif Zetterberg (grafisk form). Adress: Arbetarhistoria, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Elektronvägen 2, 141 49 Huddinge E-post: arbetarhistoria@arbark.se Hemsida: www.arbetarhistoria.se Prenumeration 2015: 280 kr inom Sverige, 360 kr inom Europa och 390 kr i resten av världen. Prenumerationsavgift sätts in på plusgiro 55 75 94-9. Lösnummer 90 kr, dubbelnummer 150 kr plus porto). Priser inkl. moms (6%). Tryck: Trydells, Laholm 2015. ISSN: 0281-7446. Manuskript skickas till redaktionen som e-post. Författaren har copyright, men tidskriftens innehåll får ej kopieras utan redaktionens medgivande. För insänt, ej beställt, material ansvaras ej. Arbetarhistoria indexeras i Artikelsök. Om inget annat anges ingår använda illustrationer i ARAB:s samlingar. I vissa fall, då ARAB inte har rättigheterna till i tidskriften använda fotografier eller teckningar, har redaktionen inte lyckats hitta adresser till fotografer eller deras efter- levande som ska ha betalt enligt taxa. I sådana fall ber vi berörd rättighetsinnehavare kontakta redaktionen. Arbetarhistoria 2015:3 5

Självporträtt, olja, 1918. Eric Johansson en svensk konstnär i den tyska klasskampens tjänst Eric Johansson hade svenska föräldrar men blev bortadopterad i Tyskland. Sexton år gammal antogs han vid konstakademin i Dresden och blev en del av den nya, glödande politiska expressionism som växte fram under första världskriget och de turbulenta mellankrigsåren innan Hitler grep makten. Här är den osannolika historien om målaren som deltog i den radikala arbetarkampen i Weimartyskland och tecknade unika porträtt av en ung Ho Chi Minh i Moskva. Men i den svenska konsthistorien har hans namn inte funnit någon plats. Av Anders Gustafson, Bert Ola Gustavsson och Dick Schyberg Eric Johansson föddes den 29 april 1896 i Dresden. Enligt en uppgift var fadern en svensk veterinär som dog samma år. Hans mor Hilda Kristina Johansson var dotter till en organist och folkskollärare i småländska Almundsryd, men växte upp hos farföräldrarna i Kråkshult. Under det tagna namnet Sonja Royahn började hon tidigt en karriär som sångerska. Hon hamnade i Dresden för att studera sång men blev snart gravid. 1 Sonja födde tvillingarna Eric och Julia som blev svenska medborgare. Men hon kunde inte ta hand om sina barn utan adopterade bort dem i Dresden. Så kom det sig att Eric Johansson växte upp som fosterson till stensättaren Robert Schäfer. Dresden var en blomstrande europeisk kulturstad som växte kraftigt. Konstakademin, grundad redan 1764, hölls för en av de främsta i kejsardömet. Fosterfadern Schäfer öppnade egen byggfirma och Eric som hade konstnärligt intresse fick börja på akademin som 16-åring 1912. Troligen räddade Erics svenska medborgarskap honom från att bli uttagen till tjänst i första världskriget och han kunde istället fortsätta sin utbildning. Han studerade både konst och arkitektur och blev en skicklig porträttmålare. Några av Eric Johanssons lärare vid akademin var Oskar Zwintscher, Carl Bantzer och 6 Arbetarhistoria 2015:3

Leve kommunismen, blandteknik, akademitiden. Arbetarhistoria 2015:3 7

Strejk, träsnitt, 1919. Ludwig von Hofmann. Bland klasskamraterna fanns Karl Kröner, Wilhelm Rudolph och Bernhard Kretzschmar. 2 Akademistaden Dresden spelade en viktig roll då expressionismen föddes. Här huserade Die Brücke 1905 1910 och i staden fanns också två av landets mest avancerade gallerier, Arnold och Richter. Expressionismen blev under första världskriget alltmer politisk. Den ledande österrikiske expressionistiske målaren Oskar Kokoschka sårades i kriget, flyttade till Dresden 1917 och blev ett par år senare professor vid akademin. Vid den här tiden fick också staden återkommande besök av inflytelserika dadaister. Eric var en av de intresserade lyssnarna. En annan radikal kulturgrupp var formerad runt pianisten Erwin Schulhoff och Eric umgicks också i dessa kretsar. 3 Under de revolutionära dagarna i november 1918 deltog Eric Johansson i bildandet av ett radikalt studentråd som ville utarbeta nya regler för akademin. 4 År 1919, 70 år efter majupproret i Dresden 1849, var kriget slut men den revolutionära stämningen i staden nådde åter kokpunkten. Men den tyska novemberrevolutionen kom av sig. I Dresden slogs upproret brutalt ned i januari 1919. I april trängde en mobb av krigsskadade veteransoldater in på stadens krigsministerium efter rykten om att deras pensioner skulle sänkas, de kidnappade Saxens krigsminister, socialdemokraten Gustav Neuring, som kastades i Elbe och sköts när han försökte simma i land. 5 Johansson gick sista året på konstakademin och inledde nu en högproduktiv period och genom experiment med olika uttrycksformer utmejslade han en politiserad expressionistisk stil. Sina främsta verk skapade han under de följande sex åren. I akvarellerna På de anklagades bänk och I fängelset skildrade han överhetens domstolsväsende och cellens nedbrytande tristess, och kanske sina egna upplevelser efter att ha häktats en period, anklagad för att vara rysk spion. Han åtalades senare för olaga vapeninnehav men det är oklart om han dömdes och fick avtjäna något straff. Samma år skapade han oljemålningarna Ett offer för reaktionen, Mor är död och akvarellen Demonstration. I hans bilder gestaltades det han såg omkring sig: demon- 8 Arbetarhistoria 2015:3

De sista åren på konstakademin gör Eric en svit akvareller med bitande samhällskritik. Denna från 1920 visar hur kyrkan välsignade militärens brutala slakt. Arbetarhistoria 2015:3 9

10 Arbetarhistoria 2015:3 På de anklagades bänk, troligen 1919.

Hjälp till att bygga IAH!, propagandaaffisch för Internationella arbetarhjälpen från mitten av 1920-talet. strationer, strejker, nöd, hunger, fängelser I DDR-skrifter hävdades senare att Eric blev medlem i det nybildade kommunistpartiet KPD 1919. 6 Året därefter gick han med i kretsen runt den radikala konstnärssammanslutningen Dresdner Sezession Gruppe 1919. 7 I mars 1920 drabbade strejkande arbetare och kontrarevolutionära styrkor från Reichswehr samman i Dresden och ett stort antal människor dödades och skadades. En förlupen kula träffade Peter Paul Rubens målning Batseba i badet som hängde i Zwingerpalatset i centrala staden. Oskar Kokoschka krävde i ett upprop som publicerades i ett 40-tal tyska tidningar att ovärderliga konstskatter måste skyddas och att kombattanterna borde hålla sig på avstånd. De radikala Berlindadaisterna Georg Grosz och John Heartfield gick till angrepp direkt:»vi ser hellre att kulorna hamnar i gallerier och palats än i fattiga arbetarhem!» 8 Eric Johansson levde och verkade i en konstnärlig och kreativ miljö som hela tiden hotade att explodera av politiska spänningar och ekonomiska påfrestningar. År 1923 tilltog hyperinflationen i Tyskland. Den 1 augusti måste tyskarna betala 1,1 miljoner mark för en amerikansk dollar, en månad senare 10 miljoner mark. Situationen försämrades snart så snabbt att varken sedelpressarna eller människan på gatan hann med. Otto Griebel, kompis och konstnärskollega till Eric Johansson, berättade: Varje morgon skrev jag upp valutakursen på ateljédörren. Om man missade en förändring kunde en sedel snabbt vara värdelös. Situationen blev värre månad för månad och till slut dag för dag under hösten. Arbetarhistoria 2015:3 11

Tillståndet för de arbetslösa i de tyska storstäderna övergick i hyperinflationens spår snabbt till ren hungersnöd. Johansson ställde tillsammans med en rad konstnärer upp med var sin originallitografi i Hunger, en konstmapp som gavs ut och såldes av Internationella arbetarhjälpen. Under sommaren hade jag levererat en kollektion teckningar och akvareller till vår beskyddare och»konstnärsmoder» Mutter Ey, som hade galleriet Junge Kunst i Düsseldorf. Hon hade lyckats sälja alltihop och skickade nu över pengarna. När de kom fram räckte de bara till två spårvagnsbiljetter. Att gå och stämpla betydde hunger. Därför tog jag tacksamt emot ett jobberbjudande från min kamrat Eric Johansson vars fosterfar hade en byggfirma. Men stensättning var ett alldeles för tungt och ovant jobb för mig. Efter tredje dagen hade jag så ont i ryggen att lusten att fortsätta försvunnit. Men vi fick punktligt lön under de tre arbetade dagarna pengarna spenderade vi genast på tobak, öl och mat innan de hann bli värdelösa. 9 Konst i klasskampens tjänst Under tidigt 1920-tal avlöste de mer eller mindre politiska konstnärsgrupperingarna varandra både Berlin och i Dresden. Johansson medarbetade i den kommunistiska dagstidningen Arbeiterstimme och i KPD:s satirtidskrift Der Knüppel, 10 vars teckningar senare mötte hård intern kritik. Innehållet ansågs ligga alltför långt från arbetarnas åsikter och känslor. Men Johansson fortsatte samarbetet med tidskriften, som bytte namn till Eulenspiegel efter den politiska uppsträckningen. 11 I kretsarna kring Der Knüppel och för konstnärer inom KPD bildades en revolutionär informell konstnärsgrupp, Rote Gruppe, Röda gruppen. Den uppstod ur föregångaren Novembergruppen, som startats i november 1918 för att organisera och mobilisera de radikala konstnärerna för den tyska revolutionen. 12 12 Arbetarhistoria 2015:3

Eric Johanssons bidrag till konstmappen Hunger, 1924. Arbetarhistoria 2015:3 13

14 Arbetarhistoria 2015:3 El Lissitzkys omslag till utställningskatalogen för»första allmänna tyska konstutställningen» i Sovjetunionen 1924 25. Eric Johansson var, tillsammans med Berlinkonstnären Otto Nagel, utställningskommissarie

Medlemmar i Röda gruppen var bland andra Otto Dix, Conrad Felixmüller, Otto Griebel och Eric Johansson. Georg Grosz var ordförande och John Heartfield sekreterare. 1923 höll Dresdenavdelningen sin första offentliga utställning»wir schaffen für Euch!» Vi skapar för er! i hemstaden, på Brühlschen Terrasse vid floden Elbe. Johansson var organisatör. 13 I juni 1924 publicerades gruppens manifest i kommunistiska Rote Fahne. Här slogs bland annat fast»att en god kommunist först och främst är kommunist och i andra hand en tekniker, konstnär och så vidare». Alla kunskaper och färdigheter sågs som»verktyg för att gagna klasskampen». Manifestet manade också till»konstnärlig utbildning organiserad i varje distrikt; uppkopierade exempel på väggtidningar; vägledning i att förbereda demonstrationsaffischer och plakat», samt»organisering av ambulerande utställningar». 14 Röda gruppen sände sina hälsningar till Sovjetunionen: Överallt ifrån, från alla områden i Tyskland, kommer konstnärer som åtagit sig att understödja proletariatet i dess ekonomiska kamp och att genom engagemang och nära samarbete stödja Internationella arbetarhjälpen, IAH. För att fastslå de ryska konstnärernas aktiva deltagande i denna kamp skickar de tyska konstnärerna sina hälsningar till de ryska vännerna och uttrycker sin förhoppning att det gemensamma arbetet i en anda av internationell solidaritet på intensivaste vis kommer att utvecklas också i framtiden. 15 Internationella arbetarhjälpen grundades av den tyske kommunisten Willi Münzenberg, som 1921 fick i uppdrag av Lenin att starta en organisation för att lindra den rådande ryska hungersnöden och samtidigt ge materiellt och moraliskt stöd till Sovjetryssland. IAH framställdes som en partipolitiskt neutral proletär hjälporganisation, men var underordnad Kommunistiska internationalen, Komintern, och ingick i det komplexa nätverk av organisationer som syftade till att sprida kommunismens idéer utanför kretsen av övertygade. Inom några år skulle IAH, vars centralkommitté hade sitt säte i Berlin, bli ett mediekonglomerat med flera tidningar och tidskrifter, bokklubb samt filmdistribution. 16 Eric Johansson kom i kontakt med IAH genom ett av organisationens soppkök, i konstakademins kafeteria. Han blev IAH-ordförande i Dresden. 17 På sensommaren 1924 publicerade IAH:s konstnärssektion Künstlerhilfe, Konstnärshjälpen, pamfletten 8 Stunden med ett ställningstagande för den lagstadgade åttatimmarsdagen av ledande konstnärer. Eric bidrog också med en illustration i häftet. Undertecknarna, bland andra Eric Johansson, betonade arbetarnas rätt till självbestämmande och deltagande i kulturlivet. Konstnärerna uppmanades stå på arbetarnas sida och understödja deras kamp med sin konst och att ge dem materiellt understöd. 18 Samma år medverkade Eric Johansson i den grafiska mappen Hunger, tillsammans med Otto Dix, Georg Grosz, Käthe Kollwitz, Otto Nagel, Karl Völker och Heinrich Zille. Inkomsterna fördelades lika mellan konstnärerna och IAH:s barnhem. 19 En svensk konstnär i Moskva 1924 Den 15 oktober 1922 öppnades»första sovjetiska konstutställningen» i Berlin, på ett galleri på paradgatan Unter den Linden. För första gången visades verk av bland andra Malevich, Rodchenko, Tatlin och El Lissitzky i Västeuropa. Lenin var personligen, genom IAH:s ledare Willi Münzenberg, engagerad i genomförandet. Syftena var flera. Man ville bilda opinion för Sovjet och samla in pengar till IAH. 20 Två år senare beslutade de tyska konstnärerna vid en konferens i mars 1924 i Weimar att återbörda gesten. Man kan anta att de glödande avantgardistiska konstnärerna var ivriga att visa sina verk i»arbetarstaten». IAH organiserade»första allmänna tyska konstutställningen» i Sovjetunionen och Eric Johansson valdes som representant för organisationens starkaste fäste utanför Berlin, Dresden. På sommaren 1924 sammanställde han alla verk tillsammans med Berlinkonstnären Otto Nagel. Innan utställningen skickades till Sovjet ordnade Otto Nagel och Künstlerhilfe i februari den»stora solidaritetsutställningen» i varuhuset Wertheim vid Alexanderplatz i Berlin. Överskottet, 2 500 mark, gick till IAH:s hjälpverksamhet. 21»Första allmänna tyska konstutställningen» omfattade 501 verk av 126 tyska bildkonstnärer, skulptörer och Bauhausarkitekter. För första gången Arbetarhistoria 2015:3 15

mötte ryssarna och den unga sovjetiska regimen ett stort urval av europeisk dadaism, expressionism, abstrakt konst och modernistisk arkitektur. 22 Utställningen ville visa den nya tyska konsten från 1914 och framåt som vid denna tid var mindre känd utomlands. I tyska kulturtidskriften Weltbühne fördes en debatt där kritiska röster hävdade att urvalet inte var representativt och att Röda gruppen, som tolv av konstnärerna tillhörde, fått för stor plats. 23 Eric Johansson anlände till Moskva i september och bodde i fyra månader på Hotel Lux, där utländska gäster på besök ofta placerades. 24 Förhållandena var tydligen knappa, för när vintern kom vände han sig i ett brev till IAH:s ledning för att få ett förskott på 1 000 rubel för att köpa»nödvändiga klädesplagg». 25 Utställningen öppnade den 18 oktober i Historiska museet vid Röda torget. Anföranden hölls av Leo Trotskij och Anatolij Lunatjarskij, sovjetregeringens förste kommissarie för upplysningsväsendet 1917 29. Ryska konststudenter hjälpte till med det praktiska arbetet. 26 Intresset var stort, men mottagandet blandat, erinrade Johansson sig i en artikel i DDR-tidskriften Bildende Kunst drygt 40 år senare:»kvintessensen av kulturkommissarien Anatolij Lunatjarskijs inledningstal var att den ryska konsten, som levde under andra betingelser, måste gå en annan väg än den tyska.» 27 Lunatjarskij betonade också Röda gruppens medlemmar som fick det varmaste mottagandet. Han ansåg att de låg långt före när det gällde revolutionär konst och att de ryska konstnärerna kunde lära mycket av sina tyska kollegor. 28 Museisalarna fylldes från morgon till kväll av både enkelt folk och av sovjetiska potentater. En av dem var kvinnokämpen och Kominternledamoten Clara Zetkin som sa till Eric att ett konstverk borde vara»som ett tal av Lenin klart, enkelt och fullt av djupa, skapande tankar». De första nio dagarna sågs utställningen av 4 300 personer. Huvuddelen var»arbetare, proletära studenter och rödarmister». 29»Besökarantalet överträffade vida våra förväntningar», mindes Johansson senare.»enkla människor kom fram och bad oss om förklaringar till de för dem obegripliga verken och gästboken fylldes av motsägelsefulla omdömen och långa konstteoretiska diskussioner.» 30 Utställningskatalogen trycktes i 3 000 exemplar och sålde snart slut, vilket många besökare klagade på. Till katalogen, idag en raritet som betingar höga priser, skrev Eric Johansson texten»de tyska konstnärerna och kapitalismens kris». Ett av hans verk, Beväpnade arbetare, fanns också återgivet i katalogen. 31 Redan under uppackningen av utställningen, i september, träffade Johansson en ung vietnames, Nguyen Ai Quak, som var mycket konstintresserad. Under en månad förde de ofta diskussioner om konst och politik på olika restauranger i Moskva. Nguyen gjorde ett starkt intryck på Eric, som tecknade två blyertsporträtt av honom. Ho Chi Minh, som Ngyuen senare skulle kalla sig som landsfader, skrev också sitt namn på verken. 32 Idag hänger ett av porträtten i Ho Chi Minh-museet i Hanoi. Ho Chi Minh kom till Moskva 1923 för att delta i Kominterns femte kongress som Indokinas rådgivande representant. Under samma tid skrev han texten»den mördande civilisationen», en osande vidräkning med kolonialismen i Afrika:»Historien om de europeiska framstegen i Afrika som historien om koloniserande invasioner överallt är från början till slut skriven med urbefolkningens blod.» I slutet av 1924 reste han vidare till Guangzhou i Kina där han arbetade som tolk mellan ryska och kinesiska. Han var också Kominterns expert på Asien och kolonialfrågor. År 1925 bildade Ho Chi Minh Vietnams revolutionära ungdomsförbund, en föregångare till Vietnams kommunistiska parti. 33 Ho Chi Minh var mycket väl förtrogen med europeisk avantgardistisk konst, behärskade flera språk flytande och bekände skrattande för Eric Johansson att han själv prövat på penseln i Paris. Bland annat hade han jobbat med fotoretuschering och förfalskning av fransktillverkat»kinesiskt» porslin. Men den nonfigurativa delen av utställningen föll inte Ho Chi Minh i smaken eftersom den enligt honom inte lämnade något bidrag till klasskampen. 34 Och just där är den revolutionära konstens första hudspricka som snart ska leda till ett öppet sår. Än existerade Meyerholds revolutionära teater sida vid sida med Bolsjojoperan, och både Majakovskij och Gorkij kunde publicera sig. Men snart skulle tiderna förändras. Lunatjarskijs öppna konstsyn kom mot slutet av decenniet i konflikt med Stalins kulturpolitik. Men Lunatjarskij och Clara Zetkin hann dö innan den 16 Arbetarhistoria 2015:3

Eric Johansson blev vän med Nguyen Ai Quak under den tid han vistades i den sovjetiska huvudstaden. Det tagna namnet betyder»nguyen älska landet» eller»nguyen patrioten». Idag känner vi mannen bättre under namnet Ho Chi Minh. Arbetarhistoria 2015:3 17

stora terrorn utbröt i Sovjet. Snart skulle retuscheringsutrustningen komma fram på allvar i en tid där kommissarier och konstnärer som föll i onåd ständigt suddades bort från officiella bilder. Brödet eller penseln? Utställningen stängde i slutet av november för att visas i Saratov vid Volga en stad svårt drabbad av hungersnöd men enbart Otto Nagel följde med. Troligen kom de båda konstnärerna ihop sig. I böcker om Nagels liv nämns knappt att Johansson var medarbetare i utställningen, han förminskas och avfärdas som betydelselös. Efter Saratov skickades utställningen till Leningrad, där den avslutades i juni 1925. 35 Eric återvände till Dresden i december 1924. Han hade ställt ut verken Demonstration, Beväpnade arbetare, Tyskland 1923, Strejkvakter, Begravningståg och Porträtt av Erich Mühsam. 36 Han lyckades sälja de flesta av sina utställda målningar. Därför finns han idag representerad både på Eremitaget i S:t Petersburg och olika muséer i Moskva. 37 Året efter Sovjetvistelsen skapade Johansson en rad akvareller med motiv från Röda torget och Moskvas omgivningar. 38 Han skulle aldrig mer träffa sin vietnamesiska vän, men långt senare sände han i alla fall en hälsning till Ho Chi Minhs 75-årsdag. 39 Eric Johansson första möte med kommunismen vid makten slog inte väl ut. Bland annat kom han i luven på den ryska utställningsledningen om fördelningen av de inkomna pengarna. Hemma väntade fortsatta ekonomiska problem och Eric Johansson valde brödet istället för penseln. Hans fosterfar var ruinerad efter den galopperande inflationen. Eric gick in i firman och gifte sig med judinnan Grete. Han blev helägare några år senare. Under slutet av 1920-talet hade firman 300 anställda under högsäsong. Det som avgjorde hans beslut var antagligen att hans gamle fosterfar inte skulle tvingas ut som stensättare på gatorna igen vid hög ålder. Fosterfadern som varit välbeställd hade nu knappt mat för dagen och Eric stod i tacksamhetsskuld till honom. Firman krävde sin tid och Erics konstnärskap gick ner på sparlåga, men inte hans engagemang. Han var bland annat en av grundarna till lokalföreningen av Det nya Rysslands vänner 1925, och året därpå anordnades utställningen»den revolutionära konsten i Väst» i Moskva där verk av bland andra Eric Johansson visades. 40 Några år senare undertecknade han ett upprop,»polisterror mot barn och konst», sedan högerkrafter ingripit mot misshagliga väggfresker utförda av den radikale konstnären Heinrich Vogeler i konstnärskolonin Worpswede utanför Bremen. Vogeler hade överlåtit sitt hus i Worpswede till Röda hjälpen, en kommunistpartiet närstående organisation, som drev ett barnhem i fastigheten där freskerna fanns. 41 Samma år upplöstes Röda gruppen och följdes av ASSO, en sovjetinspirerad konstnärsorganisation. 42 Eric Johansson fungerade, tack vare firman, under slutet av 1920- och början av 1930-talen som mecenat för sina konstnärsvänner som hade det sämre ställt. Under 1930-talet utsattes Johansson för hård press av de nazistiska myndigheterna. Han förföljdes av Gestapo, som försökte förstöra hans affärer och gjorde husrannsakan i hans bostad. Dessutom blev han bland konsthistoriska världsnamnen som ende svensk representerad i de olika utställningarna»entartete Kunst» efter det nazistiska maktövertagandet. Han fängslades för att ha smädat naziregimen, men lyckades undvika Gestapos klor och i samband med en amnesti fly till Sverige 1938. Referenser Eric Johansson 1 Gustaf Lindegren,»En roman», i Hembygd på höglandet, Kråkshults hembygdsförening, Vimmerby 1989, s. 92 95; Elke Lehmann-Brauns,»Als Ho Tschi Minh noch malte. Ein porträtt des schwedishen Malers Eric Johansson», Frankfurter Allgemeine Zeitung 18/1 1970. 2 Hannelore Gärtner,»Eric Johansson Avantgardist proletarischer Kunst», Bildende Kunst 4/1965, s. 196. 3 Dennis Crockett, German post-expressionism: the art of the great disorder, 1918 1924, Pennsylvania State University Press, University Park, PA 1999, s. 64 och s. 179, not 83. 4 Gärtner (1965), s. 195. 18 Arbetarhistoria 2015:3

5 Crockett (1999), s. 67. 6 Gärtner (1965), s. 195 197. Se även Lea Grundig,»Ansprach an einen alten Freund», Bildende Kunst 7/1968, s. 369 372; Barbara Brädefors & Nils Brädefors:»Eric Johansson han intar en fast plats bland den sociala kampens konstnärer», Norrskensflamman 10/7 1979; Bert Ola Gustavsson & Dick Schyberg:»Eric Johansson revolutionären som glömdes av den svenska konsthistorien», Dagens Nyheter 30/9 1979. 7 Crockett (1999), s. 64. 8 John Heartfield & George Grosz,»Der Kunstlump», Der Gegner, 10 12/1920, s. 48 56. Hela texten finns återgiven på <www.dada-companion.com/heartfield_docs/hea_kunstlump_192 0.php>. 9 Otto Griebel, Ich war ein Mann der Strasse: Lebenserinnerungen eines Dresdner Malers, Röderberg, Frankfurt am Main, 1986, s. 173. 10 Christine Hoffmeister & Christian Suckow (red.), Revolution und Realismus: revolutionäre Kunst in Deutschland 1917 bis 1933, Staatliche Museen zu Berlin, Berlin, 1978, s. 118 och s. 126. 11 Wilhelm L. Guttsman, Art for the workers: ideology and the visual arts in Weimar Germany, Manchester University Press, Manchester, 1997, s. 103 104. 12 Alex Danchev (red.), 100 artists manifestos, Penguin, London, 2011, s. 239. 13 Gärtner (1965), s. 196. 14 Publicerat i Rote Fahne 57/1924, återgivet i Danchev (2011), s. 239 240. 15 Citerat i Jelena Martschenko,»Der Berliner Künstler Otto Nagel in Saratow», Forschungen und Berichte 26/1987, s. 305. 16 Ibid. Se även Kasper Braskén, The Revival of International Solidarity. The Internationale Arbeiterhilfe, Willi Münzenberg and the Comintern in Weimar Germany, 1921 1933, Åbo Akademi, Åbo 2014. 17 Gärtner (1965), s. 196, och Martschenko (1987), s. 305. 18 Erhard Frommhold, Otto Nagel Zeit, Leben, Werk. Henschelverlag, Berlin 1974, s. 95. Se också Braskén (2014), s. 299, not 828. 19 Ingrid Schulze,»Die Mappe Hunger, eine Solidaritätsaktion deutscher Künstler für die Sowjetunion im Jahre 1924», Bildende Kunst 11/1967, s. 609 610. 20 Braskén (2014), s. 200 204. 21 Frommhold (1974), s. 94 95, 366; Guttsman (1997), s. 121. 22 Eric Johansson,»Die Erste Allgemeine Deutsche Kunstausstellung in Moskau 1924», Bildende Kunst 12/1965, s. 650. 23 Weltbühne 32/1924, 39/1924, 42/1924. Se även Helen Adkins,»Schafft neue Ausdrucksformen! Deutsche politische Kunst der zwanziger Jahre vorbild für die UdSSR» i Berlin Moskau 1900 1950: Moskau Berlin 1900 1950. Prestel, Berlin 1995, s. 235. 24 Lehmann-Brauns (1970). 25 Brev från Eric Johansson till IAH:s ledning, 15/10 1924, 538/3/37, 177, RGASPI, Moskva. 26 Not und Brot 35/1924; Loki,»Die Erste Allgemeine Deutsche Kunstaustellung in Moskau 1924», Sichel und Hammer 2/1924, s. 15. 27 Johansson (1965), s. 650 652. 28 Crockett (1999), s. 61 och Sinaida Pyschnowskaja,»Deutsche Kunstausstellungen in Moskau und ihre Organisatoren», Berlin Moskau 1900 1950: Moskau Berlin 1900 1950. Prestel, Berlin 1995, s. 188. 29 Not und Brot 37/1924. Se även Frommhold (1974), s. 365 366. 30 Johansson (1965), s. 650 652. Jmf citat ur gästboken i Frommhold (1974), s. 102. 31 1-ja Vseobschtschaja Germanskaja Chudoschestvennaja Vystavka, Mezhrabpom, Moskva 1924 [Första allmänna tyska konstutställningen, utställningskatalog], översättning av Stefan Lindgren. Texten på s. 17 20. Bilden finns på s. 39. 32 Gustaf Stjernberg,»Min vän Ho Chi Minh en sensationell bild», Aftonbladet 26/12 1967. 33 Lady Borton, Ho Chi Minh: A journey, Thê Giói publishers, Hanoi 2007, s. 44 47. Citatet finns på s. 44. 34 Johansson (1965), s. 650 652. Se även Stjernberg (1967). 35 Frommhold (1974), s. 102 104, s. 365 366; Martschenko (1987), s. 305 312. 36 Första allmänna tyska konstutställningen, översättning av Stefan Lindgren, s. 27. Se även Dick Schyberg, Bert Ola Gustavsson & Anders Gustafson, Eric Johansson. Orosdi-Back, Stockholm 2015, s. 118 119. 37 Gärtner (1965), s. 196. 38 Grundig (1968), s. 371. 39 Stjernberg (1967). 40 Kunst im Aufbruch: Dresden 1918 1933, Gemäldegalerie Neue Meister, Dresden 1980. 41 Guttsman (1997), s. 127 129, s. 153 165, s. 187. 42 Egentligen hette organisationen Assoziation revolutionärer bildender Künstler Deutschlands, ARBKD, men det förkortades oftast till ASSO. År 1931 ändrades namnet till Bund revolutionärer bildender Künstler Deutschlands BRBKD. Två år senare förbjöd nazisterna organisationen. Hannelore Gärtner,»Die Assoziation Revolutionärer Bildender Künstler Deutschlands in Dresden» i Kunst im Aufbruch, s. 69 73. Anders Gustafson, Bert Ola Gustavsson och Dick Schyberg har skrivit boken Eric Johansson, utgiven på förlaget Orosdi-Back 2015 i serien»svenska illustratörer och konstnärer». Arbetarhistoria 2015:3 19

Den svenska arbetarrörelsen och»svartingarnas» hemkomst. Förföljelser och trakasserier mot Finlandsfrivilliga 1918 1939 Dagens svenska medborgare som är frivilliga i de kurdiska peshmerga-styrkorna, som IS-krigare eller ukrainska fascistförband hade föregångare. De mest välkända är de Spanienfrivilliga och de frivilliga i finska vinterkriget. Men även i inbördeskriget 1918 1919 fanns frivilliga svenska soldater, ofta med arbetarbakgrund. Och de mottogs inte som hjältar när de återvände hem. Av Henrik Saxenius»Det hurrades och viftades när svartingarna kommo», skrev Folkets Dagblad Politiken. 1 Den 30 maj 1918 återvände den Svenska brigaden till Skeppsbrokajen med ångaren s/s Goole Trader. Därifrån marscherade man mot Stadion. I nio veckor hade man deltagit i strider i det finska inbördeskriget. Några hade varit med en kortare tid. Andra hade inte varit i strid alls. Några hade främst deltagit i bevakning och arkebuseringar av fångar. Redan första dagen i Stockholm framgick det att deras insats var mycket illa sedd på arbetarhåll. Misstron kan inte ha kommit som en överraskning. Redan i februari startade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti en kampanj mot Finlandsaktivismen. Redan i februari hade svenska officerare enrollerats i Mannerheims vita regeringstrupper. Den 6 mars for den första gruppen av krigsfrivilliga över för att ansluta sig till den Svenska brigaden. När de frivilliga reste upp Efter brigadens segerparad genom Stockholm dömdes skriftställaren Ture Nerman till 75 kronor i böter för att ha ropat»fy, mördare» åt paraden. till Haparanda kunde man inte undgå att märka att ämnet var sprängstoff längs rutten genom Norrland. När sedan de stupade skickades hem i april ägde samma slags protester rum på vägen ned till Stockholm och sedan vidare ut på landsorten.»inte en ton blåser vi för den kä n», hade chefen för Glafva bruksorkestern sagt när disponenten frågade om den kunde närvara vid begravningen av en stupad Finlandsfrivillig. 2 På Stockholms biografer irriterades en del av publiken av att det vitas bragder förhärligades. 3 Ändå fortsatte krigsresorna till Finland hela tiden. Författaren Ture Nerman stod vid korsningen Smålandsgatan Birger Jarlsgatan under Svenska brigadens segerparad och sade»fy, mördare» när 550 man tågade förbi. En person bredvid tog illa upp och hämtade en poliskonstapel. Affären resulterade i en rättssak, bötesstraff och broschyren Svarta brigaden, vars titelblad pryddes av en vykortsbild på röda fångar på Tammerfors centrala torg. Den prydde ett mordhot som Nerman erhöll. Enligt texten var de på väg till en avrättningsplats. Inne på Stadion där huvuddelen av hyllningsfesten hölls hade någon protesterat högljutt och blivit utkörd av publiken. Det var tydligt att hätskheten åtminstone inte hade minskat. 4 Anledningen var delvis nyhetsrapporteringen. Ett par tre dagar efter hemkomsten klistrade Stockholms vänsterkom- 20 Arbetarhistoria 2015:3

Svenska brigadens hemkomst från Finland 1918 mun upp affischer som underrättade om ett offentligt protestmöte mot Svenska brigaden och mot den vita terrorn i Finland. En uppklistrare anhölls på Regeringsgatan och den ansvarige polismästaren anmäldes därför inför JO. Tack vare uppmärksamheten blev mötet en publikmässig succé. 5 En resolution antogs med acklamation. Den 5 juni organiserades Svenska arbetarorganisationernas Finlandskommitté för att samordna proteströrelsen. 6 Stockholms socialdemokrater, vänstersocialisterna, ungsocialisterna och syndikalisterna gjorde gemensam sak. Samtidigt började arbetarpressen publicera namn på återvändande som begått vanliga brott hemma. Skadeglädjen är inte att ta miste på. Förslag på minnesmärken över den finska revolutionen väcktes. 7 Fackförbund började utesluta medlemmar. Kampanjen tog spjärn mot den traditionella marxistiska motbilden, nämligen föreställningen om»trasproletariatets» återkommande svek gentemot sina klassbröder.»vi mana Sverges arbetare att överallt, där dessa brigadister uppträda, visa dem klart och tydligt sitt öppna förrakt», som Nya Norrland skrev. 8»Ingen nåd måtte komma över dem till del, utan må de med hela sitt återstående liv sona den svartaste gärning en människa kan göra», skrev Folkets Dagblad Politiken kategoriskt. Fackombudsmannen Einar Ljungberg menade att de borde isoleras socialt.»låt oss hellre ta ett pästsmittat lik i vår famn än vi andas den luft som omger dessa jag saknar namn åt de usla kräken.» 9 Vilka förföljdes? Nyhetsrapporteringen och opinionsbildningen rådde man inte på.»hemmabolsjevikerna» tog»skadan igen för nederlagen i Finland», enligt Aftonbladet. 10 Särskilt personer med arbetarbakgrund låg inom räckhåll för den hämndlystna arbetaropinionen. De flesta återfanns inom frivilligkåren Svenska brigaden. 11 Förföljelserna initierades i första hand nedifrån. Arbetarpressen ut- Arbetarhistoria 2015:3 21

22 Arbetarhistoria 2015:3

Den svenske krigsfrivillige officeren Gösta Glimstedts kropp anlände Stockholm med båten Oihonna. Begravningståget började på Skeppsbrokajen och gick sedan till Hedvig Eleonora kyrka. I samband med Glimstedts överfärd över havet slog man följe med de sista svenska reguljära trupperna som lämnade Åland. Arbetarhistoria 2015:3 23

Brev till Ture Nerman från Bageriarbetarens redaktion om verksamma svartbrigadister inom bageribranschen. gjorde ett betydelsefullt redskap. 12 För att effektivisera jakten riktades uppmärksamhet mot enskilda namngivna personer som exempelvis en 24-årig eldare från Norrköping. Nedan ges en fingervisning om hur hans liv kan ha gestaltat sig åtminstone fram till slutet av 1930-talet. En vitgardist i Flen vid namn Karl Green har en längre tid gått och ståtat i sin mördarkostym samt frihetstecknet på bröstet. I söndags kväll var han t.o.m. fräck nog att uppenbara sig i Folkparken, försiktigtvis ej i uniform. Men Flens arbetare vädrade lik, och när man fick skåda mördaren i egen hög person, beslutade man sig för att han utan vidare spisning skulle förpassas ut ur parken. Det dröjde inte länge förrän den bålde riddaren tog till harvärjan, eftersatt av några friska viljor, som troligen skulle hållit honom räkning för hans forna bedrifter, därest han ej lyckats komma undan på en i närheten befintlig gård. Han har sedan funnit för gott att avdunsta från Flen, och lär ha ställt kosing till Norrköping. Kamrater i Norrköping, bemöt honom efter förtjänst, därest han anträffas! 13 Jakten antog kvalitativa former. Och inte bara brigadister från arbetarklassen drabbades. På en socialistisk ungdomsklubb i Göteborg väcktes förslag att identifiera»vitgardisterna» 14 vid poliskåren och spårvägen för att kunna publicera deras namn i vänsterorgan som Brand och Folkets Dagblad Politiken. 15 Även identitetsnummer publicerades. Sedan länge prickades strejkbrytare, ibland publicerades deras namn i form av dödsannonser. Riksdagen hade försökt stävja uthängningarna. Grunden utgjordes av muntlig ryktesspridning. Snart drabbades spårvagnskonduktörer i Stockholm och Göteborg, vaktpersonal vid Skeppsholmens varv och polisen i Sundbyberg. Endast de som lyckades dölja sin bakgrund klarade sig. Eller de som tillhörde samhällsklasser som låg utom arbetarorga- 24 Arbetarhistoria 2015:3

Tidningsklipp om svartbrigadister ur den vänstersocialisternas huvudorgan Folkets Dagblad Politiken. Arbetarhistoria 2015:3 25

Bojkott av ett café i Vänersborg 1918. nisationernas räckvidd. På grund av den tämligen påträngande uppmärksamheten vände sig frivilligrörelsens ombud till justitiedepartementet med begäran om ingripande. 16 Särskilt förvånades krigsfrivilliga med socialdemokratiska sympatier av motståndet, eftersom Socialdemokratiska arbetarpartiet, SAP, den 11 februari tagit avstånd från den finska revolutionen. Bolsjevikerna ogillades också. Den parlamentariska vägen ansågs bättre. Tack vare litteratur som Fänrik Ståls sägner var många sedan skoltiden anhängare av Finlands frihet. Tage Erlander hörde till dem, och Hjalmar Branting ogillade både tsardömet och förtrycket av Finland. Visserligen hade man tidigare protesterat mot den aktivistiska Finlandshetsen i februari men Social-Demokraten införde också en annons från Svenska brigaden. 17 Tendentiösa berättelser om den röda terrorn förekom dagligen i socialdemokratiska tidningar. 18 Därför häpnades några när fackförbund sedan började utesluta brigadister.»ja, jag behöver nog ej omtala hur det är för en arbetare som varit i Svenska brigaden och kommer tillbaka då en arbetskamrat ej vill se på den», som en målare skriver. 19 Målarnas fackförbund uteslöt medlemmar med förbundsstyrelsens reservation mot formuleringar som»för all framtid». 20 Traditionellt skulle ju exkluderingen upphöra vid avbön, dvs. när en prickad person offentligen bad om ursäkt för klavertramp. Därför reagerade man. Men»Mannerheims slaktardrängar» var värre än strejkbrytare. Många krigsfrivilliga var naturligtvis också oorganiserade arbetare. Hatet från syndikalister, ungsocialister, vänstersocialister och sossar samt olika fackföreningsmedlemmar var glödgande mot den Svenska brigaden, Gustaf Mannerheim och det vita Finland. 21 Ett bombattentat mot strejkbytare-brigadister vid ett bankbygge i Vänersborg misslyckades. Syndikalister misstänktes eftersom det var en syndikalistisk strejk. 22 Metoden med hot och skoningslös mobbning var vanligast.»var jag kom så fanns det de, som ropade mördare, vitgardist m. m ej värst vackra tillmälen», skrev en brigadist. 23 Ibland vågade arbets- 26 Arbetarhistoria 2015:3

Avrättning av röda i finska Sandhamn. Enligt officiella siffror dödades fem gånger fler röda än vita direkt i samband med kriget. Massgraven i Sandhamn innehöll 1300 människor. givare inte anställa dem. En 31-årig kock skrev att en fartygskapten i Göteborg avskedat honom när besättningen»hade reda på att jag var en som dessa sade mördare och hade varit med i Brigaden och därför ansåg han att jag riskerade väl mycket att stanna kvar». 24 En 26-årig rörarbetare upplevde förföljelserna trots att han låg på Södertälje lasarett. 25 Metallindustriarbetareförbundet hade nämligen antagit en resolution mot brigaden och sanktionerat förföljelsen mot södertäljebor som varit med i brigaden. Deras identitet skulle meddelas på varje arbetsplats. Förföljelserna ägde inte rum i obemärkthet. Det kristliga Svenska Morgonbladet noterade att»förföljarna övergått till handgripligheter och till och med hotat brigadister med livets förlust». 26 Redan under hemkomstparaden i Stockholm hade en 33-årig lagerbokhållare, som var känd för allmänheten genom en intervju i pressen, hört illavarslande skällsord. Senare skrev han att»här i Karlskrona är det snart omöjligt att vistas socialisterna är så hätska mot mig». 27 För såväl ung som gammal väcktes ett behov av att beväpna sig.»jag är ej rädd för dem, jag endast önskar man finge behandla dem efter Finskt mönster, och kanske att den dagen kommer även i Sverge», som en 26-årig furir från Oxelösund skrev. 28 Åtminstone ett par hundra personer berördes av den ekonomiska, sociala och politiska diskrimineringen som initierades av arbetarrörelsen. Givetvis är detta minimiangivelser. Oftast räknas inte släkt och vänner med. Om levande föräldrar iakttas stiger siffran till 600; ett syskon till 800 och så vidare. I mindre samhällen var det värst. En av mina informanter erinrar sig sin farbror bara i samband med trakasserier. 29 De anhöriga hade ju inte deltagit i»mannerheims jakt» i Finland men däremot hade man ett minne av förföljelserna i Sverige. Farbrodern hade till exempel velat stanna som stamanställd vid Bodens trupper men inte kunnat eftersom hans namn var känt. Orsaken var memoarerna och alla böcker som gavs ut efter kriget. Därför drabbades en del hårdare än andra. En 30- årig lärare identifierades enkelt av de så kallade Kommittérade tack vare litteraturen. 30 Ett upprop Arbetarhistoria 2015:3 27

28 Arbetarhistoria 2015:3

Vita arméns soldater granskar gatorna i Tammerfors där stupade och avrättade röda låg kvar flera dagar efter striderna. Sammanlagt dog en procent av Finlands befolkning dog under kriget. Samma procent som under spanska inbördeskriget 1936 39 vilket speglar hur blodigt kriget var. Genom sitt deltagande i inbördeskriget blev de svenska brigadisterna indragna i den vita terrorn, oberoende av om de ville det eller inte. Arbetarhistoria 2015:3 29

Efter inbördeskrigets slut dog 11 652 i de vitas fångläger. Det vänstersocialistiska, socialdemokratiska ungdomsförbundet anordnade protestmöten. mot hans befattning vid en folkskola trycktes upp och distribuerades. Och när släktnamn förvandlades till markörer blev konsekvenserna förödande de anhöriga. Vid ett tillfälle hade strejkbenägna hamnarbetare vägrat lossa eftersom just en bror till en brigadist fanns ombord. 31 Från Vänersborg rapporterade en tidigare brigadist att hans fästmö lidit ekonomiskt av en bojkott mot hennes kafé efter att»de svenska rödgardisterna» hade identifierat honom. 32 Senare anmälde han sig som frivillig till frihetskriget i Estland. En 34-årig flerbarnsfar från Norrköping skrev i ett brev att familjen drabbades. Barnen mobbades i skolan medan pappan var i Finland, och lärarna»sa bara att vad hade jag i Finland att göra». 33 Familjeband och släktband slets sönder, inte bara av divergerande politiska ställningstaganden. Skälen kunde vara så pass opportuna att man ville freda sig själv mot trakasserier. En Finlandsfrivillig kunde därför betraktas som familjens eller släktens svarta får. Gammal vänskap kunde övergå i fiendskap. En 21-årig bagare skrev att syskonen vände honom ryggen. En 19-årig studerande skrev att han stöttes ut av sin släkt. 34 Vad gjorde man för att överleva? I åtskilliga fall anar man djup tragik. Som underhållsskyldig belades en sjöman med förbud att flytta utomlands. Ett par år senare utfärdade stadsfiskalen en varning för lösdriveri mot honom. 35 I lagens strikta mening var en person som strök land och rike runt utan jobb och pengar för sitt uppehälle»lösdrivare». Andra återvände till Finland eller emigrerade till andra länder. Några tog tjänst i andra frivilligrörelser. Världskriget pågick fram till november och följdes av ytterligare inbördeskrig, särskilt i det sönderfallande ryska imperiet. Svenska kåren i Estland lockade såväl förföljda som»krigsgalna» svenskar. Bland den senare kategorin rekryterades folk till extremhögerns led. Andra förföll till brottets bana. På grund av omgivningen vågade man inte ens tala med varandra för att inte någon skulle misstänka något. Att man förhindrades en entrébiljett tillbaka till samhället visas av att bara 28 procent av de krigsfrivilligas brott under perioden 1916-1920 begicks före 1918. 36 Framför allt efterlystes och dömdes de forna Finlandskrigarna för stölder. Även lösdriverilagen brukades flitigt. År efter år fortsatte förföljelserna och man tvingades ut på luffen. Detta var ett så kallat passivt brott där lösdrivaren kunde omhändertas utan att ha begått någon otillåten handling. Krav på domstolsförhandlingar eller bevisföring behövdes ej. 37 En tillräckligt förhärdad kriminell kunde förlora sitt medborgarskap upp till tio år. 30 Arbetarhistoria 2015:3

Traditionellt skulle exkludering inom fackföreningar upphöra vid avbön, det vill säga då en prickad person offentligt bad om ursäkt för klavertramp. Men»Mannerheims slaktardrängar» var värre än strejkbrytare.»de hava alltså icke endast för stunden ställt sina liv till förfogande», som en av frivilligrörelsens organisatörer profeterade,»utan för hela livet, i det hela deras framtid nu står hotad». 38 Fysisk och psykisk ohälsa var inte ovanligt. Självmord förekom. 39 Så småningom startades en penninginsamling. 40 Fonder upprättades. En arbetsförmedling startades i Finland. Men strejkbryteriet var en mera typisk organiserad överlevnadsstrategi. Behovet av arbetskraft som kunde sysselsättas i samband med strejker var enormt på den konfliktdrabbade svenska arbetsmarknaden. I första hand anslöt sig brigadister från arbetarklassen till strejkbrytarorganisationerna för att kunna försörja sig, sällan för att värna arbetsgivarnas princip om arbetets frihet. 41 Icke desto mindre gick handlandet stick i stäv emot fackföreningarnas ambitioner.»för män, som varit med om att ta sina klassbröders liv i främmande land, är det givetvis en småsak att spela strejkbrytarens roll här hemma», som Folkets Dagblad Politiken skrev. 42 Redan på sommaren skickade Svenska brigadens expedition»arbetsvilliga», alltså strejkbrytare, till en av det årets största arbetskonflikter: Kristinehamns hamnarbetarstrejk. Konflikten rymde element från arbetsgivarnas gamla metoder: strejkbryteri och Åkarpsmål.»Arbetarna böra komma ihåg, att släppa de in en sådan figur på arbetsplatsen, så ha de åtminstone en förrädare bland sig vid nästa sträjk», som det hette. 43 Man tvingades alltså trygga sin tillvaro som strejkbry- Arbetarhistoria 2015:3 31

tare. När de användes under Ådalsstrejken 1931 var huvuddelen 35 39 år gamla. 44 Försoningen Positionerna förändrades. Hela tiden hade majoriteten av över- och medelklasserna legat utom räckhåll för hämndlystnaden. Ett par år efter högerns förkrossande valseger 1928 bildades Föreningen Finlandskrigare 1918. 45 Syftet var delvis att»bispringa nödställda kamrater och deras efterlevande». En ny insamling igångsattes till»sveriges okände soldat», det vill säga brigadister från arbetarklassen som diskriminerades på arbetsmarknaden. 46 Efter tre decennier av låsning satte sig arbetsmarknadens parter vid förhandlingsbordet i Saltsjöbaden 1936. Mycket hade hänt. Ture Nerman var till exempel numera att betrakta som antikommunist. Den forne syndikalisten Ragnar Casparsson, numera LO:s pressombud, informerades om läget. Veteranorganisationen Finlandskrigare 1918 informerade även Svenska arbetsgivareföreningen, SAF. 47»Pojkarna är gamla och trötta nu», som Veckojournalen skrev. 48 Huvuddelen var mellan 43 och 47 år. Åkarpslagen avskaffades. Strejkbrytarlagen hade under ett par generationer gjort det straffbart att förmå en annan att inställa arbetet eller att avböja erbjudet arbete. Paragraf 2 skrevs in i kapitel IV i Saltsjöbadsavtalet:»Stridsåtgärd får ej vidtagas mot någon, såframt därmed åsyftas att av religiösa, politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot honom.» 49 På lördagen den 1 juli 1939 publicerade SAP och LO en gemensam deklaration:»från de forna finlandskrigarnas sida förklarades det», som Social-Demokraten skriver,»att förföljelser av skilda slag fortfarande förekomma». Diskrimineringen måste upphöra och det förflutna glömmas. 50 Reaktionerna lät inte vänta på sig. Innebörden hade blivit större enligt Svenska Dagbladet om deklarationen kommit tidigare, när»antalet kvarvarande krigsdeltagare något större än vad nu är fallet». 51 Före tioårsjubileet 1928 hade ett femtiotal avlidit. Under perioden 1929 1939 avled ytterligare ett femtiotal. Amnestideklarationen kräver en delförklaring. Inte sällan anfördes den»försonliga» utvecklingen i Finland som argument. Det nya finska socialdemokratiska partiet SDP:s negativa inställning till revolutionen är väsentlig för att förstå den svenska arbetarrörelsens nya inställning till de krigsfrivilliga svenskarna. De finska socialdemokrater som ställt sig utanför revolutionen återfanns nu på ledarpositioner. Omedelbart efter nederlaget valde till exempel Suomen Sosiaalidemokraatti att kritisera det gamla SDP:s revolutionära steg. Tidningen drogs visserligen in några gånger för dess kritik mot den vita terrorn. Ett annat positivt inslag var att ett par finska socialdemokrater redan 1920 ingick i en så viktig fredsdelegation som den som sändes till Dorpat. Majoriteten av de röda fångarna erhöll amnesti i januari 1921. 52 En rent socialdemokratisk regering bildades den 13 december 1926, åtta och ett halvt år efter den vita segern. Men det finns fler märkvärdiga aspekter på»försoningsprocessen». Eftersom Finlands president blev sjuk strax före den vita segerparadens årsdag den 16 maj tvingades regeringschefen, socialdemokraten Väinö Tanner, ta emot arméns och skyddskårernas parad i Helsingfors. Åter kunde alltså SDP räknas till den socialdemokratiska fyrklövern i Norden. SAP hade alltid sett det finska inbördeskriget som en klasskamp, men man hade aldrig acceptera den revolutionära vägen som de svenska vänstersocialisterna. Rösträtten och parlamentarismen var tillräckligt goda metoder för att avveckla det kapitalistiska samhället. Samtidigt mobiliserade man mot kommunismen. Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland. En ny frivilligrörelse bildades eftersom»finlands sak är vår». Svenska Frivilligkåren organiserades delvis av samma krafter som medverkat under kriget 1918. Referenser Den svenska arbetarrörelsen och»svartingarnas» hemkomst 1 Ture Nerman, Folkets Dagblad Politiken 1/6 1918 2 Intervju med Sigbert Axelson 16/4 2012 3 C. W-g. [Carl Winberg], Folkets Dagblad Politiken 16/4 1918 4 Ture Nerman, Folkets Dagblad Politiken 1/6 1918; Ture Nerman, Svarta brigaden. Stockholm 1918, s. 5f; Jan-Olov Näsman, Till Finlands räddning och Sveriges heder. Svenska brigaden i det finska inbördeskriget 1918. Helsingfors 2012, s. 166ff 5 Folkets Dagblad Politiken 3/6 1918, 3/7 1918, 13/9 1918 32 Arbetarhistoria 2015:3