Reflektioner kring Tävlar alla på lika villkor?

Reflektioner kring Tävlar alla på lika villkor? ur Sportskytten nr 1/2008 fortsättning 5 med utgångspunkt från dokumentet Frågeställning: Har handikappskyttar rätt att sätta svenska rekord i ISSF-grenar? mm 1. Inledning Jag har tidigare översänt mina reflektioner kring kärnfrågan Tävlar alla på lika villkor? med fem skrivelser - Reflektioner kring Tävlar alla på lika villkor? ur Sportskytten nr 1/2008 (den 12 mars 2008), - Reflektioner kring Tävlar alla på lika villkor? ur Sportskytten nr 1/2008-fortsättning 1 (den 19 mars 2008) och - Reflektioner kring Tävlar alla på lika villkor? ur Sportskytten nr 1/2008-fortsättning 2 (den 24 mars 2008). - Reflektioner kring Tävlar alla på lika villkor? ur Sportskytten nr 1/2008-fortsättning 3 med utgångspunkt från dokumentet Handikappskyttar skjuter integrerat med övriga skyttar på tävlingar (den 30 mars 2008). - Reflektioner kring Tävlar alla på lika villkor? ur Sport-skytten nr 1/2008 fortsättning 5 med utgångspunkt från dokumentet Verksamhetsplan för Svenska Sportskytteförbundets elitverksamhet mm (den 5 april 2008) Jag fortsätter här med att redovisa ytterligare reflektioner i detta brev. 2. Men först Vid SM på luftgevär för herrar i Hudiksvall den 30 mars 2008 hände det igen. Jonas Jacobsson deltog i tävlingen och hade som flera gånger tidigare det högsta resultatet i tävlingen. Han tilldelades därför Riksidrottsförbundets SM-tecken i guld individuellt. Dessutom fick det lag som han deltog i det högsta resultatet och Jonas Jacobsson tilldelades således guldet även i lag. Tvåa var denna gång Karl-Johan Jönsson från Kvibergs skytteförening. Han har tidigare berövats bronstecknet vid två tillfällen, när Jonas Jacobsson har deltagit i SM-tävlingar på luftgevär. Denna gång berövades han guldtecknet och samtidigt berövades han ett silvertecken i lag, eftersom Kvibergs skytteförenings lag hade det tredje högsta resultatet. Den som denna gång berövades ett silvertecken individuellt, var Anders Persson från I16/Lv6 skytteförening, och den som berövades ett bronstecken individuellt, var Christian Leijon från Umeå skytteförening. Mönsterås skytteförening berövades guldtecknet i lag och Södermalm och Liljeholmens skytteförening berövades bronstecknet i lag. Den skytt som berövades en finalplats var Markus Gillman, Mönsterås skytteförening. Vad jag har förstått, gratulerade många andra vanliga skyttar dock Karl-Johan till att ha blivit den rättmätige svenske mästaren. Även jag har haft tillfälle att gratulera honom till att ha blivit den rättmätige svenske mästaren enligt de regler som gäller för de vanliga skyttarna, nämligen ISSF:s regler. 1

3. och därefter Häromdagen ringde jag en av mina gamla skyttekamrater. Vi träffades på en skjutbana första gången för 50 år sedan. Som sportskytt tävlade han bland annat i lag tillsammans med Walther Fröstell och Henry Pantzar. Numera är han bland annat ordförande för ett av FSR:s skytteförbund och samtidigt ordförande för en av Sveriges mest legendariska skytteföreningar. Jag ville höra med honom, hur han ser på frågan om Tävlar alla på lika villkor?. Men jag hann inte att ställa frågan till honom, förrän han började vårt samtal i mycket upprörd ton och frågade mig: Har du hört om det som hände uppe i Hudiksvall? Det är ju för bedrövligt! Jag studsade till och jag har sedan förstått, att han uppfattade min tvekan. Jag undrade nämligen för mig själv, hur jag skulle uppfatta hans inledande fråga. Men sedan kom det: Karl- Johan Jönsson fick inte sitt SM-tecken, får det gå till så? Hur kan en rullstolskytt få vara med och tävla om SM-tecknen? Han skjuter ju inte på samma villkor som de övriga skyttarna. Min gamle skyttekamrat (nåja, han är trots allt två år yngre än jag) hade dessutom fått sig berättat av en av de kvinnliga deltagarna vid luftgevärs-sm i Hudiksvall, att också hon var mycket upprörd över, att Karl-Johan Jönsson inte hade fått bli svensk mästare. Hon berättade dessutom, att applåderna från övriga skyttar var betydligt kraftfullare, när Karl-Johan Jönsson fick ta emot silvertecknet, än när Jonas Jacobsson fick ta emot guldtecknet. Hon retade sig också på, att speakern framhävde, att Jonas Jacobsson hade varit så överlägsen i förhållande till de övriga herrskyttarna. Och det var inte nog med det. Innan jag själv fick komma till tals, berättade därefter min skyttekamrat, att han hade pratat med några andra av mina gamla skyttekamrater om denna fråga. De hade också varit upprörda. Därefter hade vi ett långt samtal om både ditten och datten med anknytning till frågan om Tävlar alla på lika villkor?. Vårt samtal avslutades med, att min skyttekamrat gärna ville få ta del av mina brev till Svenska Sportskytteförbundet. Det har han fått göra. Därefter ringde jag och pratade med en av de andra två gamla skyttekamraterna. Honom träffade jag första gången på en skjutbana för 52 år sedan. Denne skytt är 10 år äldre än jag och han har som sportskytt bland annat deltagit i ett VM på 300 meter. Han hade också blivit upprörd över, att en rullstolsskytt kunde få vinna ett SM-tecken i konkurrens på lika villkor med vanliga skyttar. Han tyckte, att det var principiellt fel att blanda skyttar, som skjuter på så olika villkor, som en vanlig skytt gör och en rullstolsskytt gör. Han påpekade också, att i liggandeskytte måste det vara en klar fördel för en rullstolsskytt, som sitter i sin rullstol och skjuter liggande. En rullstolsskytt behöver inte böja nacken lika mycket som en vanlig skytt behöver göra, när han/hon skjuter liggande på magen. Han var så upprörd, att han skulle ringa Svenska Sportskytteförbundets generalsekreterare och fråga, vad det är som Svenska Sportskytteförbundet håller på med. Också detta samtal slutade med, att min gamle skyttekamrat ville få ta del av mina brev till Svenska Sportskytteförbundet. Det kommer han att få göra. Jag ringde också den tredje gamle skyttekamraten. Han är faktiskt den yngste av oss och honom mötte jag på en skjutbana första gången för 43 år sedan. Som sportskytt har jag bland annat tävlat i lag med honom tillsammans med Stefan Thynell. Han hade den uppfattningen, att det är en orimlighet att jämföra rullstolsskyttar med vanliga skyttar. När han först hade fått höra talas om det, så hade han tyckt, att det var så overkligt, att han inte ens kunde tänka den tanken. Han tyckte, att då kunde vi ju lika gärna lotta om, vilken skjutställning en skytt skall skjuta i under en tävling. Därefter skulle alla skjutresultat räknas lika, oavsett vilken ställning man hade skjutit i. Också han kommer att få ta del av mina brev. 2

Genom dessa samtal har jag fått en bekräftelse på, att jag inte är ensam bland gamla gevärssportskyttar att tycka, att frågan Tävlar vi på lika villkor? skall besvaras med nej! I den nedanstående inramade bilden återfinns tre tidningsurklipp med resultat från DMtävlingar i sportskytte 300 meter inom Göteborgs distrikts sportskytteförbund från 1965, 1966 och 1967. Mina gamla skyttekamrater återfinns i dessa resultatlistor. DM 1965 DM 1966 DM 1967 4. Dokumentet Frågeställning: Har handikappskyttar rätt att sätta svenska rekord i ISSFgrenar? Redan innan jag hade fått tillfälle att läsa dokumentet Frågeställning: Har handikappskyttar rätt att sätta svenska rekord i ISSF-grenar?, hade jag funderat över just frågan Har handikappskyttar rätt att sätta svenska rekord i ISSF-grenar? Jag har ju tidigare sett, att Jonas Jacobsson 2005 fick sitt resultat på 598 poäng på 60 skott stående med luftgevär godkänt som tangering av det svenska rekordet, som dittills bara hade omfattat vanliga skyttar, se nedanstående utdrag ur protokoll från Förbundsstyrelsens sammanträde den 25 november 2005. Jonas Jacobsson finns också i Sportskytten nr 1/2008 upptagen som delaktig i det svenska rekordet på just 60 skott stående med luftgevär för herrar. Jag visste då, att Jonas Jacobsson hade skjutit 599 poäng i grundomgången och 704,3 poäng i grundomgången + finalen under Swedish Cup i början av januari 2008. Därför undrade jag över, att inte dessa resultat nu gällde som svenska rekord i grenen. Jag tittade då på listan över svenska rekord på Svenska Sportskytteförbundets hemsida på Internet. Då kunde jag inte hitta Jonas Jacobsson i listan över rekord, när det gäller rekord på 60 skott stående med luftgevär. Jag ringde då till Rune Kjellström, som på Svenska Sportskytteförbundet sammanställer alla rekordlistor och årsbästalistor för publicering i Sportskytten. Han meddelade, att han inte visste vad som gällde och att han inte hade fått några klara besked i frågan. 3

Frågan fick sitt svar, när jag sedan fick ta del av protokollet från Förbundsstyrelsen sammanträde den 9 februari 2008, se nedanstående inramade utdrag ur protokollet. Förbundsstyrelsen hade inte godkänt Jonas Jacobssons resultat i grundomgång och grundomgång + final från Sävsjö som svenska rekord. Förbundsstyrelsens beslut grundade sig på just dokumentet Frågeställning: Har handikappskyttar rätt att sätta svenska rekord i ISSF-grenar?, se nedanstående utdrag ur dokumentet. Dokumentet är daterat 2007-02-04. Detta torde vara fel, eftersom dokumentet hänvisar bland annat till protokollet från Förbundsstyrelsens sammanträde 07:06 och dess punkt 56. Enligt protokollet höll Förbundsstyrelsen detta sammanträde lördagen den 29 september 2007 på Öster-Malma, Nyköping. Jag tror, att dokumentet Frågeställning: Har handikappskyttar rätt att sätta svenska rekord i ISSF-grenar? rätteligen borde ha varit daterat 2008-02-04. Dokumentet redovisar först vad det står om rekord i dokumentet Allmänna bestämmelser för Svenska Sportskytteförbundet SSF. Dessa bestämmelser återges inte här. Den intressanta 4

texten i dokumentet återfinns under rubrikerna FS-beslut som berör frågeställningen, Ett nationellt undantag från ISSF-regeln och Tolkning, se nedanstående inramade utdrag ur dokumentet. Genom detta dokument bekräftas, att handikappskyttar deltar i tävlingar inom Svenska Sportskytteförbundet genom ett nationellt undantag från ISSF-regeln. Därmed får deras resultat inte räknas som svenska rekord i grenar som återfinns i ISSF:s program. Detta fastställde ju Förbundsstyrelsen vid sitt sammanträde den 29 september 2007 enligt punkt 56. Som jag ser det, innebär detta dessutom en bekräftelse på, att ISSF:s regler inte tillåter, att handikappskyttar deltar i ISSF-tävlingar, om de skjuter enligt de särskilda reglerna för handikappskyttar. Handikappskytte enligt ISCD:s regler och skytte enligt ISSF:s regler är således två skilda former av skytte, som inte kan jämföras fullt ut med varandra. Slutsatsen måste då bli, att handikappskyttar och vanliga skyttar tävlar inte på lika villkor! Det är minst sagt märkligt, att en handikappskytt får vinna ett SM-tecken men inte samtidigt får räkna sina resultat som svenska rekord och min frågor blir därför: - Varför utredde Svenska Sportskytteförbundet inte denna fråga, innan man 2004 beslutade, att handikappskyttar i klass SH 1 skulle få delta i tävlingar fullt integrerat och på förment lika villkor med vanliga skyttar om Riksidrottsförbundets DM- och SM-tecken? - Varför beslutade inte Förbundsstyrelsen vid sitt sammanträde den 29 september 2007 att föreslå Förbundsmötet, att man vid nästa Förbundsmöte skall återta beslutet om, att handikappskyttar i klass SH 1 skulle få delta i tävlingar på lika villkor (fullt integrerat) med vanliga skyttar om Riksidrottsförbundets DM- och SM-tecken? Enligt Kerstin Bodins ledare i Sportskytten nr 1/2008 finns det nu en motion att ta ställning till som kräver att rullstolsskyttar inte längre ska få skjuta integrerat med friska skyttar. Jag förutsätter att Förbundsstyrelsen med ledning av besluten vid sammanträdena den 29 september 2007 och den 9 februari 2008 föreslår Förbundsmötet att bifalla den motionen. Som jag ser det, måste detta bli det logiska resultatet av Förbundsstyrelsens beslut i frågan om, att handikappskyttars resultat inte får räknas som svenska rekord i grenar, som ingår i ISSF:s program! 5

Besluten den 29 september 2007 och den 9 februari 2008 stärker mig således i den uppfattning som jag deklarerade i mitt förra brev den 8 april 2008, då jag bland annat skrev följande stycke text: För att de elitsatsande vanliga skyttarna skall stödjas fullt ut av Svenska Sportskytteförbundet i sina respektive individuella satsningar, är det därför enligt min mening synnerligen rimligt, att Svenska Sportskytteförbundet återtar beslutet från Förbundsmötet den 9 maj 2004 att låta handikappskyttar delta fullt integrerat vid till exempel tävlingar om Riksidrottsförbundets DM- och SM-tecken. Svenska Sportskytteförbundet bör konstatera, att skytte enligt ISSF:s regler och skytte enligt de regler som gäller för handikappskyttar är två olika typer av skytte, som inte utövas på lika villkor och inte kan jämföras på ett objektivt och rättvisande sätt. Vilken typ av skytte som är den svårare av de två är i det läget helt ointressant. Detta är speciellt viktigt att konstatera, eftersom till och med Tommy Jonsson i Sportskytten nr 1/2008 konstaterar, att jag tror ingen kan svara eller ge exakt besked om det är svårare eller lättare att skjuta från stol kontra stående. 5. Om handikappskyttars skjutställningar i förhållande till vanliga skyttars skjutställningar I rapporten För-OS i Peking daterad 2008-04-09 på Svenska Sportskytteförbundets hemsida kunde man den 10 april 2008 läsa om Jonas Jacobssons deltagande i WC-tävlingen i Peking 2008. Där stod det bland annat, att det ska ändå bli mycket spännande att se vad han kommer att åstadkomma när han ska skjuta på samma sätt som övriga skyttar. Detta har skrivits som direkt följd på konstaterandet, att Jonas mål med skyttet här på För-OS handlar mest om att få känna på skjutbana. Jonas Jacobsson och andra handikappskyttar enligt klass SH 1 skjuter normalt inte på samma sätt som vanliga skyttar. En del skyttar i klass SH 1 sitter i rullstol, när de skjuter i de olika skjutställningarna liggande, knästående och stående. De skjuter därför normalt aldrig på samma sätt som övriga skyttar. När man vill studera, hur skjutställningar beskrivs i material som går att hitta på SHIF:s hemsida på Internet, kan man läsa i en form av handbok med träningstips, se handikapp.skytteidrott.com/träningstips/instrh.pdf. Handboken är illustrerad med bilder på skyttar, som skjuter i olika skjutställningar, till exempel följande inramade bilder. Liggandeskytte från rullstol där båda armbågarna stödjer på ett skjutbord, som är monterat på rullstolen (ur SHIF:s handbok) Knäståendeskytte från rullstol där en armbåge stödjer på ett skjutbord, som är monterat på rullstolen (ur SHIF:s handbok) 6

Under rubriken Liggande och knästående utan stöd (remstöd) gevär kan man i handboken bland annat läsa följande om den knästående skjutställningen: Knästående inom handikappskyttet är annorlunda jämfört med hur man skjuter knästående inom Sportskytteförbundet. Man skjuter knästående på precis samma vis som liggande, med undantaget att enbart en armbåge får stödjas på skjutbordet. Avfyrande armen måste vara utanför bordet. Jag beskriver nedan liggande och knästående tillsammans eftersom det är så lite som skiljer mellan skjutställningarna. Man skall försöka att efterlikna liggandeställningen så mycket som möjligt när man skapar knäställningen. Den vanlige skytten har en liggandeställning, som inte tillåter, att huvudet kan hållas lika upprätt som en rullstolsskytt kan göra i sin liggandeställning, se nedanstående inramade bild, hämtad ur boken Successful Rifle Shooting skriven av David Parish och utgiven 1989. Bild på den vanlige skyttens liggande skjutställning ur Successful Rifle Shooting David Parish skriver bland annat följande om liggandeställningen för den vanlige skytten: The head must be kept as upright as possible, first to enable the vestibular organs the organs of balance to function correctly and secondly so that the eyes may look straight out of their sockets to give hem the best possibility to see efficiently without distortion. (Fritt översatt: Huvudet måste hållas så upprätt som möjligt, för det första för att göra det möjligt för vestibularisapparaten balansorganen att fungera på ett korrekt sätt och för det andra så att ögonen skall kunna se rakt ut ur sina hålor för att ge dem den bästa möjligheten att se på ett verkningsfullt sätt utan förvrängning.) Detta problem är naturligtvis välkänt bland vanliga gevärsskyttar, som skjuter till exempel en så kallad English Match, dvs 60 skott i liggande skjutställning där skytten ligger på magen och skjuter. Rullstolsskytten har enligt mitt förmenande inte tillnärmelsevis samma problem att brottas med, eftersom han/hon kan hålla huvudet upprätt utan att behöva böja på nacken på samma sätt som den vanlige skytten tvingas till. Den vanlige skytten måste dessutom ligga på magen, när rullstolsskytten sitter upprätt och skjuter. När det gäller den vanlige skyttens knäståendeställning, så kan han/hon inte i något som helst avseende efterlikna liggandeställningen, när han/hon skall skapa knäställningen. Den vanlige skytten måste ju byta skjutställning helt och hållet och sätta sig i den knästående skjutställningen, se nedanstående inramade bild. 7

Bild på den vanlige skyttens knästående skjutställning ur Successful Rifle Shooting I den knästående skjutställningen skall den vanlige skytten sitta på det ena benets fot och stödja en armbåge på det andra benets knä. Enligt min uppfattning är den knästående skjutsällningen den fysiskt mest ansträngande skjutställningen för en vanlig skytt. Den fot som man sitter på förlorar lätt känseln under skjutning i knästående. David Parish skriver bland annat följande om knäståendeställningen för den vanlige skytten: Ensure that if the right leg starts to go numb you can lean forward to relieve the weight and allow the blood a chance to circulate. Training will allow the shooter to stay in position longer without discomfort but may not entirely prevent the leg from starting to go numb. [Texten är skriven för tillämpning av en högerskytt.] (Fritt översatt: Gör det möjligt, att om det högra benet börjar att förlora känseln, att du kan luta dig framåt, så att du kan lätta på vikten och ge blodet en möjlighet att cirkulera. Träning kan tillåta skytten att stanna kvar i positionen längre utan obehag men kan kanske inte helt förhindra att benet börjar att förlora känseln.) När det gäller den stående skjutställningen kan man i SHIF:s handbok under rubriken Stående utan stöd gevär bland annat läsa följande om rullstolsskyttens skjutställning: c. Viss tillbakalutning av ryggen för att kompensera vikten av geväret. d. Man kan behöva flytta fram lite grann i stolen för att bättre utnyttja ryggstödet samt kunna luta ryggen tillräckligt mycket. Denna skjutställning illustreras med bland annat nedanstående inramade bilder. Bilder på ståendeskytte från rullstol ur SHIF:s handbok 8

Den stående skjutställningen för den vanlige skytten ser helt annorlunda ut jämfört med rullstolsskyttens stående skjutställning, se nedanstående inramade figur. Bild på den vanlige skyttens stående skjutställning ur Successful Rifle Shooting David Parish skriver bland annat följande om ståendeställningen för den vanlige skytten: The standing position is the least stable of the three classic positions owing to its high centre of gravity and small support area tension in the knee joints is important too tense and the muscles tire early and the tension will cause poor stability, too slack and body movement will occur. (Fritt översatt: Den stående ställningen är den minst stabila av de tre klassiska ställningarna beroende på dess högt belägna tyngdpunkt och lilla stödyta spänning i knälederna är viktig alltför spänt och musklerna tröttnar tidigt och spänningen kommer att orsaka dåligt stabilitet, alltför avslappnat och kroppsrörelser kommer att uppstå.) Trots sin begränsning visar ändå min ovanstående analys (bilder och text), att det är åtskilligt som skiljer skjutställningarna åt, när man jämför den vanlige skyttens skjutställningar och rullstolsskyttens skjutställningar. Även den som inte själv har skjutit sportskytte med gevär, bör med hjälp av ovanstående bilder och text kunna inse, att det skytte som vanliga skyttar bedriver enligt ISSF:s regler och det skytte som handikappskyttar bedriver enligt ISCD:s regler inte är jämförbara former av skytte. Svaret på frågan Tävlar alla på lika villkor? bör därför också av detta skäl besvaras med nej! En annan fråga inställer sig: Varför gjorde Svenska Sportskytteförbundet inte någon liknande analys med jämförelser mellan vanliga gevärsskyttars skjutställningar och de skjutställningar som rullstolsskyttar tillämpar vid gevärsskytte innan man 2004 beslutade, att handikappskyttar i klass SH 1 skulle få delta i tävlingar fullt integrerat och på förment lika villkor med vanliga skyttar om Riksidrottsförbundets DM- och SMtecken? 6. Ytterligare en märklig tur i samband med uttagning av skyttar till WC-tävlingar Jag har nu också blivit uppmärksammad på i mina ögon ytterligare en märklig tur i samband med gevärssektionens uttagning av skyttar till WC-tävlingarna 2008. Det handlar om Linda Olofsson, Kinneveds SF. Hon ingår i det militära svenska landslaget inför de kommande militära världsmästerskapen i Boden senare i år. 9

För att Linda Olofsson innan det är dags för dessa VM-tävlingar skulle få komma ut och känna på, hur det är att skjuta en internationell tävling, så hemställde det svenska militära skytteförbundet (det svenska CISM-förbundet?) om en MQS-plats på 3 x 20 skott i ställningar till WC i Milano för hennes räkning. Svaret från Svenska Sportskytteförbundets gevärssektion blev nej med motiveringen, att Linda Olofsson inte tillhörde landslagsgruppen på 3 x 20 skott i ställningar. Ändå har ingen av MQS-platserna på 3 x 20 skott i ställningar vid WC i Milano utnyttjats för några andra skyttar! I den liknande situationen, då SHIF för Jonas Jacobssons räkning hemställde om en MQSplats till WC i Peking för hans räkning, blev svaret däremot ja. Motivet var ju då, att Jonas Jacobsson skulle få känna på skjutbanorna i Peking inför Paralympics i Peking 2008. Jonas Jacobsson tillhör ju inte heller han någon av gevärssektionens landslagsgrupper. Till skillnad mot Jonas Jacobsson har Linda Olofsson väl kvalificerande resultat och toppar för närvarande rankingen för damer på 3 x 20 skott i ställningar. Min fråga blir därför: Varför kunde inte Svenska Sportskytteförbundets gevärssektion göra samma undantag från sina uttagningsregler för Linda Olofsson till WC i Milano 2008, som man gjorde för Jonas Jacobsson? Uppriktigt sagt jag förstår inte logiken i detta! Jag tycker, att Svenska Sportskytteförbundet ger mycket motsägelsefulla signaler till de elitsatsande vanliga skyttarna. Jag kan förstå, om en del av de elitsatsande vanliga skyttarna inte har särskilt stort förtroende för förtroendevalda ledare inom Svenska Sportskytteförbundet. Med anledning av denna händelse vill jag ge Svenska Sportskytteförbundet följande uppmaning: Ändra beslutet och låt Linda Olofsson få deltaga i WC i Milano 2008! Med lite ansträngning bör det gå att efteranmäla en skytt till WC i Milano 2008. När jag tänker på dessa, som jag tycker märkliga turer kring uttagning av skyttar till WCtävlingar, så stärks jag i den uppfattning som jag deklarerade i mitt förra brev den 8 april 2008, då jag bland annat skrev följande stycke text: Min tro är, att det kan dölja sig betydligt mera bakom uttagningen av Jonas Jacobsson till WC i Peking 2008. När jag nu har läst den ledare som Förbundsstyrelsens ordförande Kerstin Bodin har presenterat i Sportskytten nr 1/2008, får jag det intrycket, att Svenska Sportskytteförbundet lite tillspetsat i första hand värnar om just Jonas Jacobsson som elitsatsande handikappskytt och inte om de elitsatsande vanliga skyttarna. 7. Attityder som retar Jag har i mina brev redovisat förhållanden, som rör Svenska Sportskytteförbundets hantering av verksamheten med avseende på de elitsatsande vanliga skyttarna och som jag är mycket frågande inför, till exempel - att man inte följer alla de fina intentionerna och ambitionerna i dokumentet Verksamhetsplan för Svenska Sportskytteförbundets elitverksamhet, - att man inte tillämpar uttagningsregler på ett konsekvent sätt, - att man inte svarar på frågan Tävlar alla på lika villkor? och - att man inte tar skyttarnas funderingar och synpunkter på allvar. Dessa förhållanden är exempel på attityder, som retar inte bara mig själv utan också en del skyttar. Jag har nu dessutom fått beskedet från Svenska Sportskytteförbundet, att man har så mycket annat att göra, så att det kommer att dröja, innan man kan svara på mina frågor. Är det möjligen så, att svaren kommer att dröja till efter Förbundsmötet den 25 maj 2008? Efter det mötet kanske Svenska Sportskytteförbundet byter namn till Svenska Skyttesportförbundet. Då får man antagligen ännu mera att göra och då finns det risk för, att det kommer att dröja ännu längre, innan jag får svar på mina frågor. 10

Jag tror mig dessutom förstå, att det finns andra attityder inom Svenska Sportskytteförbundet som skyttar retar sig på. Ett sådant exempel är den attityd som Svenska Sportskytteförbundets sportchef Linda Andersson ger uttryck för under rubriken Till sist vill jag avsluta med lite tänkvärt från mig, när hon skriver om Elitsatsning i Sportskytten nr 1/2008. En av tankarna rör sig om, att Linda Andersson efter snart nio års arbete inom Svenska Sportskytteförbundet, har utvecklat en stark allergi mot skyttar som snackar om att de ska vinna VM och EM och Gud vet vad, men de är inte för fem öre beredda att göra jobbet för att nå sina drömmars mål. Hon fortsätter med, att det blajas om skola, jobb mm men jag går inte på det. I samma andetag prisar Linda Andersson dessutom Nathalie Larsson, Håkan Dahlby och Per Sandberg som levande bevis på skyttar som lever på ganska små medel och lägger i princip alla sina pengar på skyttet och har givit upp såväl arbete som studier, därför att de lever för drömmen att en dag stå på pallen i ett olympiskt spel. Jag kan förstå, att det kan kännas tröstlöst ibland, när man som sportschef möter skyttar som har drömmar, men som sedan inte utvecklas i en riktning som tillåter att drömmarna uppnås. Men det måste ändå få vara tillåtet att ha drömmar. Det måste dessutom få vara tillåtet att ge uttryck för dessa sina drömmar. Som sportchef kanske man inte behöver bry sig om dem som inte för fem öre är beredda att göra jobbet för att nå sina drömmars mål. Det kanske är rätt att hylla Nathalie Larsson, Håkan Dahlby Per Sandberg som efterföljansvärda exempel. Dessa tre skyttar får dock fullt stöd från Sveriges Olympiska Kommitté med allt vad det innebär av ekonomiska resurser. Därför tycker jag, att jämförelsen med dem inte är riktig korrekt gentemot andra elitsatsande skyttar, som i ännu större utsträckning måste förlita sig på egna resurser, än vad dessa tre skyttar kanske behöver göra. Jag tror trots allt, att det finns tillräckligt många skyttar att bry sig om, även om de inte just nu är någon ny Håkan Dahlby, någon ny Nathalie Larsson eller någon ny Per Sandberg. Men med rätt hjälp från Svenska Sportskytteförbundet kanske de en dag kan nå dit. Sportskytte är ju inte en sport, som ger några stora inkomster. Den innebär i stället stora uppoffringar för den skytt som väljer att försöka att uppnå målet att en gång bli europamästare eller världsmästare. Därför måste det vara helt legitimt för den enskilde skytten att arbeta långsiktigt med sin satsning. Detta kan innebära till exempel, att skytten först skaffar sig en utbildning och startar en karriär inom ett yrke, innan skytten kan fortsätta en satsning mot att nå målet. Man måste ju på något sätt skaffa sig resurser för sin satsning. Samtidigt måste man ändå vara så realistisk, att man inser att det är ytterst få skyttar förunnat att bli europamästare eller världsmästare, för att inte tala om att bli olympisk mästare. Konkurrensen inom det internationella sportskyttet är stor. Men man kan ju inte ge upp bara för det. Jag förutsätter, att det i någon mening är sportchefens uppgift att underlätta för duktiga skyttar att uppnå sina drömmar. På mig ger dock Linda Anderssons tankar ett intryck, som lite tillspetsat ger följande budskap till nya skyttar: Om du inte är beredd att satsa helhjärtat på ditt skytte, så kan du lika gärna låta bli! Du måste sätta skyttet före både utbildning och jobb! Annars är vi inte intresserade av dig! Jovisst, jag vet att Linda Andersson i ett PS har skrivit, att nu menar inte jag att skola och jobb inte är viktigt för det är det, men om man har målsättningen att bli världsmästare inom en 11

viss tid så kanske man inte kan studera eller arbeta på heltid, utan man får kanske lägga ut studierna på flera år osv. Men intrycket är redan etablerat genom den tidigare texten. Med ledning av ovanstående analys dristar jag mig till att dra följande slutsats: Det finns många tecken på, att ledare och tjänstemän inom Svenska Sportskytteförbundet har glömt av, vilka man finns till för, nämligen för skyttarna. Intrycket förstärks av, att vare sig Svenska Sportskytteförbundets Förbundsstyrelses ordförande Kerstin Bodin eller Svenska Sportskytteförbundets generalsekreterare Göran Nygren i Sportskytten nr 1/2008 inte drar sig för att vara mycket nedlåtande gentemot den skytt som har fört upp frågan om Tävlar alla på lika villkor? i sin insändare i Sportskytten nr 1/2008. I söndags var jag ute på Hönö och deltog i klubbmästerskapet på luftpistol i Öckerö skytteförning. Då passade jag på att ta följande inramade foto på Öckerö skytteförenings Ledstjärnor, som finns uppsatta i skjuthallen. Bilden innehåller flera punkter, som skulle kunna tillämpas även inom Svenska Sportskytteförbundet och då skapa större förtroende för Svenska Sportskytteförbundets sätt att hantera sin verksamhet. Jag tänker främst på punkterna Tala med, inte om och Tillämpa regler, instruktioner. I min fantasi innebär dessa två ledstjärnor, att man talar med skyttarna och tar deras synpunkter och frågor kring verksamheten på fullaste allvar och att man följer gällande regler. Här vill jag dessutom använda Kerstin Bodins egna ord: Punkt och slut! 8. En fråga om etik och moral Som framgår ovan, har jag nu läst rapporten För-OS i Peking daterad 2008-04-09 på Svenska Sportskytteförbundets hemsida på Internet. Det gjorde jag den 10 april 2008. Av rapporten framgår bland annat om Jonas Jacobssons deltagande i WC i Peking, att eftersom vi inte hade någon skytt ur träningsgrupperna som önskade åka på den sista MQS-platsen i 50 m 60 12

skott liggande så sa vi självklart ja till en förfrågan som handikappförbundet inkom med då det stod klart att de inte kommer att få någon chans att få testa skjutbanorna innan Paralympics. Som jag redovisade i mitt förra brev den 8 april 2008 och har redovisat tidigare i detta brev, finns det elitsatsande vanliga skyttar med betydligt högre kvalificerande resultat än Jonas Jacobsson, som har önskat få skjuta WC-tävlingar inklusive den i Peking. Dessa skyttar har dock nekats att få deltaga, därför att de inte tillhör någon av landslagsgrupperna. Det gör inte heller Jonas Jacobsson och ändå har han blivit uttagen att deltaga i WC-tävlingen i Peking. Till yttermera visso har han inte deltagit i en enda kvalificeringstävling på 60 skott liggande genom att just skjuta liggande på magen enligt ISSF:s regler. Genom rapporten från Peking har jag nu fått svar på en av mina frågor från mitt förra brev den 8 april 2008, nämligen frågan: Varför kan inte SHIF genom sina kanaler inom handikappidrotten ordna så, att det blir möjligt för de svenska handikappskyttarna att få skjuta på skjutbanorna i Peking inför Paralympics 2008 utan att gå omvägen via Svenska Sportskytteförbundet och MQS-platser för vanliga skyttar? Svaret verkar ju vara, att SHIF inte har lyckats med detta. Jag har också fått svar på en annan fråga i mitt förra brev den 8 april 2008, nämligen frågan: Vilket motiv har gevärssektionen och ytterst Svenska Sportskytteförbundet haft för att på det sätt som nu har skett ta ut Jonas Jacobsson att få deltaga i WC i Peking 2008? Motivet har uppenbarligen varit att hjälpa Jonas Jacobsson att få testa skjutbanorna i Peking inför Paralympics i Peking 2008. Därmed finns det i högsta grad anledning att knyta an till dokumentet Verksamhetsplan för Svenska Sportskytteförbundets elitverksamhet. Under rubriken Grundläggande värderingar i detta dokument finns rubriken Etik och moral. Därunder står det, dels att etik och moral är mycket viktigt i vår verksamhet, dels att vi tar avstånd ifrån all form av doping och följer de regler och riktlinjer som finns i vår idrott. Nu har alltså Svenska Sportskytteförbundet genom att låta Jonas Jacobsson få deltaga i WC i Peking, trots att han på intet sätt är sportsligt kvalificerad för det, tillskansat Jonas Jacobsson en konkurrensfördel framför alla andra handikappskyttar. Det verkar ju av rapporten från Peking att döma som om handikappskyttar generellt inte får tillfälle att testa skjutbanorna i Peking före Paralympics 2008. Av rapporten från Peking framgår dessutom, dels att Jonas mål med skyttet här på För-OS handlar mest om att få känna på skjutbana, dels att handikappskyttarna inte kommer att få någon chans att få testa skjutbanorna innan Paralympics. Detta förstärker intrycket av, att Jonas i första hand är i Peking för att få testa skjutbanorna, inte för att i första hand på allvar delta i själva tävlingen på 60 skott liggande och där få genomföra en tävling enligt ISSF:s regler. Det skulle därför inte förvåna mig det minsta, om Jonas Jacobsson då också i första hand ägnar tiden i Peking åt att få testa skjutbanorna genom att sitta och skjuta i sin rullstol enligt ISCD:s regler för handikappskyttar i stället för att ägna tiden åt att träna liggande på magen enligt ISSF:s regler, som gäller för vanliga skyttar. Jag tycker, att Svenska Sportskytteförbundet därigenom har ägnat sig åt en manöver, som inte alls stämmer överens med den deklarerade synen på frågan om etik och moral i dokumentet Verksamhetsplan för Svenska Sportskytteförbundets elitverksamhet. Man har genom manövern närmat sig gränsen för, vad som skulle kunna kallas för fusk i förhållande till vad Jonas Jacobssons konkurrenter vid Paralympics 2008 inte får tillfälle till att göra. De får inte tillfälle, att testa skjutbanorna i Peking innan tävlingarna i Paralympics. 13

Denna manöver har Svenska Sportskytteförbundet dessutom tillåtit sig på bekostnad av elitsatsande vanliga skyttar, som har erbjudit sig att åka till WC-tävlingar på egen bekostnad. Jag tycker, att också detta faktum strider mot den deklarerade synen på frågan om etik och moral i dokumentet Verksamhetsplan för Svenska Sportskytteförbundets elitverksamhet. Från etiskt/moraliska aspekter anser jag, att hela manövern är synnerligen förkastlig. Vilka signaler tror Svenska Sportskytteförbundet egentligen, att man sänder till de elitsatsande vanliga skyttarna? I själva verket uppfattar jag hela manövern som ett kraftfullt slag i ansiktet på de elitsatsande vanliga skyttarna. Denna min slutsats förstärks av, att rapporten från Peking öppet redovisar, att Jonas mål med skyttet här på För-OS handlar mest om att få känna på skjutbana inför Paralympics i Peking 2008, inte om att mest få skjuta tävlingen på 60 skott liggande enligt ISSF:s regler. Min avslutande fråga denna gång blir därför: Kan det vara så, att det döljer sig ännu mera bakom frågan Tävlar alla på lika villkor? och bakom uttagningen av Jonas Jacobsson till WC i Peking 2008? Kåhög 2008-04-15 Alf Johansson, handikappad före detta gevärsskytt 14