FÖRORD. Högt skall vi höja våra facklor och när vi en gång falla, skall andra taga dem ur våra händer och lyfta dem mot det gryende morgonljuset.

1 FÖRORD Högt skall vi höja våra facklor och när vi en gång falla, skall andra taga dem ur våra händer och lyfta dem mot det gryende morgonljuset. Vi måste veta historien för att kunna forma framtiden. Att lyfta fram de socialdemokratiska kvinnornas ord och gärningar är inte bara viktigt, det är nödvändigt. Kvinnornas betydelse för samhällsutvecklingen glöms ofta bort i historieskrivningen. Detta är en berättelse om kvinnors villkor, kampen för ett bättre samhälle men också en beskrivning av förändringar i samhället från det fattiga 1910-talet till 90-talets välfärdsstat. Det är en stor glädje för Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt att till distriktets 85 års dag få belysa den skånska kvinnorörelsens vedermödor och glädjeämnen. Vi vill varmt tacka Lizzie Holmquist, Inga-Britt Pålsson, Anna-Greta Skantz, Margit Sandéhn och Rangvi Cimmerbeck Grahn vars idoga arbete har gjort detta möjligt. Birthe Sörestedt distriktsordförande

2 Skrivargrupp: Lizzie Holmquist Inga-Britt Pålsson Anna-Greta Skantz Rangvi Cimmerbeck Grahn Teckningar: Utskrift: Layout och redigering: Omslaget: Gudrun Svensson Karin Andersson Hans-Eric Palmqvist Protokoll från första mötet för att bilda den första kvinnoföreningen i Malmö. Tryckt på Skånes socialdemokratiska partidistrikt, Malmö, 1993 ISBN 91-630-3154-X

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING FÖRORD... 1 VÅRT KVINNNODISTRIKT... 7 PIONJÄRERNA BERÄTTAR... 7 ETT MELLANSPEL... 8 NÅGOT OM MEDLEMSANTALET... 9 DISTRIKTSBREV MED DISKUSSIONSÄMNEN TILL KLUBBARNA... 9 SIGNE HÖJER, distriktsstyrelsen 1929-1934... 11 TRE KVINNOR I MALMÖ... 12 MARIA FRIBERG, distriktsordförande 1947-1959... 12 RÖSTER UR LEDEN... 13 FÖR FÖRSTA GÅNGEN: LEVE SKÅNES SOCIALDEMOKRATISKA KVINNODISTRIKT... 13 FRÅN POLITISK ANALFABET TILL DUKTIG FUNKTIONÄR... 14 VITTNESBÖRD AV EN AKTAD KOMMUNAL FÖRTROENDEKVINNA... 15 PÅ CYKEL I VINTERNS UR OCH SKUR FÖR FOLKPENSIONERINGSREFORM... 15 EN AV KVINNORÖRELSENS SKÅNEVETERANER HAR ORDET.... 16 MEDLEMSVÄRVNING I DISTRIKTET... 17 TRON PÅ KVINNORÖRELSEN... 17 MED TRELLEBORGS FÖRSTA HYRBIL TILL KAMRATMÖTE I MALMÖ... 17 FÖRSTA KVINNAN I PARTIDISTRIKTETS STYRELSE... 18 KVINNAN MED ORDFÖRANDEKLUBBA I EN PARTIDISTRIKTSKRETS... 19 EN FLAMMANDE PAROLL FRÅN KATA DALSTRÖM... 19 FRÅN HEMMABYN TILL HELGEANDSHOLMEN... 20 VI JUBILERAR... 23 KVINNODISTRIKTETS 25:E KONFERENS... 23 30 ÅRS JUBILEET DEN 25 OCH 26 MARS 1938... 23 27 MARS 1943 FIRADES DISTRIKTETS 35:E JUBILEUM... 24 ÅRSKONFERENSEN DEN 20 MARS 1948... 25 DEN 12 APRIL 1953, SKÅNEDISTRIKTET 45 ÅR... 26 KVINNODISTRIKTETS 50 ÅRS JUBILEUM... 26

4 DISTRIKTET 60 ÅR 1968... 27 DISTRIKTET 70 ÅR... 27 KVINNODISTRIKTET 75 ÅR 1983... 28 KVINNODISTRIKTET 80 ÅR 16 APRIL 1988... 28 FRÅN SKÅNEDAG TILL VALUPPTAKT... 31 SKÅNEDAG OCH KURSVERKSAMHET... 31 SKÅNEDAGEN 1950... 31 SKÅNEDAGEN 1962... 32 SKÅNEDAGEN 1964... 32 SKÅNEDAGEN 1966... 32 SKÅNEDAGEN 1970... 32 SKÅNEDAGEN 1973... 32 VALUPPTAKT 1973... 32 HÖSTUPPTAKT 1974... 33 UPPTAKTSKONFERENS 1977... 33 VALUPPTAKT 1979... 33 DEMONSTRATION FÖR KVINNORS ARBETE... 33 TORGMÖTE 1982... 33 BUDKAVLE MOT MATPRISERNA 1982... 34 VALET 1986... 34 VALUPPTAKT I HELSINGBORG 1985... 34 VALET 1988... 34 KRETSARNA... 37 KAMRATMÖTEN... 37 SEMESTERHEM... 40 STUDIER... 44 VI ÄR REFORMISTER... 50 FÖDELSEKONTROLL... 50 SMÄRTFRIA FÖRLOSSNINGAR, KVINNOSJUKDOMAR... 51 FOSTERDIAGNOSTIK, KONSTGJORD BEFRUKTNING... 52 MAMMOGRAFI... 52 KVINNLIG OMSKÄRELSE... 53 LUNGTUBERKULOS... 53 MEDICINER, LÄKEMEDEL... 54 HÖRAPPARATER... 55 GLASÖGON... 55 FOLKSJUKDOMAR, FORSKNING M M... 57

5 BARN OCH UNGDOM... 59 BARNOMSORG... 59 SKOLBARNS TANDVÅRD OCH LÄKARVÅRD... 62 SKOLA OCH UNDERVISNING... 63 HEMBITRÄDESFRÅGAN... 65 HEMSYSTRAR... 65 PENSIONSFRÅGOR... 66 MOT VÅLD... 71 VI ÄR INTERNATIONALISTER!... 78 VERKSAMHETEN 1966... 81 VERKSAMHETEN 1967... 81 VERKSAMHETEN 1968... 81 VERKSAMHETEN 1970... 81 VERKSAMHETEN 1971... 82 VERKSAMHETEN 1972... 82 VERKSAMHETEN 1976... 82 VERKSAMHETEN 1978... 82 VERKSAMHETEN 1979... 83 VERKSAMHETEN 1982... 83 FREDSBUDKAVLEN... 83 UTTALANDE OM CHILE... 83 VERKSAMHETEN 1985... 84 VERKSAMHETEN 1986... 84 VERKSAMHETEN 1987... 85 VERKSAMHETEN 1988... 85 VERKSAMHETEN 1989... 85 VERKSAMHETEN 1990... 85 VERKSAMHETEN 1991... 85 TEATER, SÅNG OCH DIKT ÄR OCKSÅ POLITIK... 87 ORDFÖRANDE HAR ORDET... 90 ANNA-GRETA SKANTZ ORDFÖRANDE 1959-1970... 90 GUNBORG PETTERSSON ORDFÖRANDE 1970-1972... 91 LIZZIE HOLMQUIST ORDFÖRANDE 1972-1980... 91 INGA-BRITT PÅLSSON ORDFÖRANDE 1980-1985... 92 INGER NILSSON ORDFÖRANDE 1985-1992... 93 PERSONUPPGIFTER... 96

6

7 VÅRT KVINNNODISTRIKT Ibland brukar vi framhålla, att styrkan inom socialdemokratin bl a har sin grund i att arbetarrörelsen har sin historia, att vi i nuet i verkligheten kring oss har en politisk, levande aktivitet och att vi har våra visioner om framtiden. Vår historia ger oss kunskap och erfarenhet, och självklart skall vi hålla vår historia levande. Det är vi själva inom rörelsen, som måste se till att den inte tystas ned eller förvanskas. Just nu är risken stor att detta händer. Den mycket talföra borgerligheten påstår, att rösträtten en gång genomfördes av "liberalerna". Därefter blundar man och går förbi hela den socialdemokratiska välfärdspolitiken för att framställa dagens Sverige som ett land präglat av socialdemokratiskt slöseri och vanvård. Demokratiseringen av landet är till största delen socialdemokratins verk, det är sanningen som aldrig skall kunna förnekas. För att få våra unga att värdera att de lever i en välfärdsstat, där rättvisa, frihet och solidariet är grundstenarna, måste de lära av denna historia. Demokratin är inte självklar, den måste försvaras och erövras på nytt. En blick ut över världen ger oss i dag många bittra bevis på det. De unga skall också veta, att kvinnorna varit med och är med i kampen och ofta gått i spetsen. Socialdemokratins historia är också kvinnoklubbarnas historia. Därför vill vi inför kvinnodistriktets 85 års jubileum lyfta fram något av klubbisternas delaktighet och engagemang i den gemensamma kampen. PIONJÄRERNA BERÄTTAR När kvinnodistriktet firade 30 år utgavs jubileumsskriften Trettio år med Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt. Den ger en utmärkt bild av kvinnodistriktets första år och av de djärva, initiativrika kvinnor, som stod i ledningen för distrikt och klubbar. Vi låter några av dem berätta valda delar. EBON ANDERSSON, distriktsordförande 1934-1947 - År 1907 hölls en socialdemokratisk kvinnokongress i Stockholm, och på hemresan från huvudstaden sutto några Skåneombud och diskuterade om tiden nu ändå inte vore inne för att bilda ett distrikt för de skånska klubbarna. Redan då fanns det ett efter den tidens förhållanden ganska stort antal klubbar i Skåne, men de hade föga kontakt med varandra, samarbetet var minimalt och kanske var det vetskapen om detta, kanske var det intrycket av den nyss hållna kongressen som förde tanken till ett eget skånedistrikt. Resultatet av funderingarna blev, att när skåneklubbarna den 23 februari 1908 kallades till konferens i Malmö fanns det bland motionerna en från Malmö kvinnliga diskussionsklubb "Om bildandet av ett distrikt för de skånska kvinnoklubbarna". - Av protokollet framgår att följande 17 klubbar voro representerade vid denna första konferens: Arlöv, Bjuv Billesholm, Eslöv, Kristianstad, Lomma, Malmö, Furulund, Kävlinge, Helsingborg, Trelleborg, Skromberga, Höganäs, Åstorp, Åhus, Lund och Landskrona. - Samtliga klubbars ombud deltog i diskussionen som följdes av ett enhälligt beslut att bilda distriktet. Avgiften sattes till 10 öre per medlem och kvartal och en styrelse på 7 personer valdes. - Ordförande blev Emma Eskilsson, Arlöv, sekreterare Maria Björkman, Malmö och kassör Sigrid Hansson, Malmö. Övriga ledamöter blev Alma Vesterberg, Kristianstad, Kristina Engström, Höganäs, Fru Thuresson, Landskrona och fru Thynell, Eslöv. Elma Danielsson och Anna Ekberg blev de första revisorerna.

8 - Det kan ha sitt intresse att se vad de första motionerna rörde sig om: Agitation för arbetarpressen, Den kooperativa rörelsens betydelse för arbetarehemmen, Effektivare upplysningsverksamhet bland kvinnorna, Humanitet och barnalstring, Förbud mot nattarbete för kvinnorna inom idustrin samt Vad man skulle göra för att få männen att förstå betydelsen av kvinnornas medverkan i partiarbetet. - I "Rösträttsfrågan" skulle man arbeta så energiskt som möjligt för att bringa den till en snar och tillfredsställande lösning. Redan den första konferensen gav alltså ett klart besked om att skånska arbetarkvinnor inte stodo främmande inför tidens krav. Arbetsuppgifter saknades sannerligen inte heller. Rösträttsfrågan återkommer ständigt, det var så gott som den stående diskussionsfrågan på varje konferens. ETT MELLANSPEL Utdragen från jubileumskriften Trettio år med Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt ger en god inblick i distriktets första verksamhetsår. Vi ser tydligt, att verksamheten startar ute bland människorna, det är där fröet börjar gro. De politiska vindar, som går över Sverige, väcker arbetarkvinnorna till insikt om orättvisorna i den fattigdom och nöd som omger dem. Det är arbetarkvinnorna i Skåne, som samlas och bildar fackklubbar, kvinnoföreningar och kvinnoklubbar. Den socialdemokratiska kvinnorörelsen startar alltså nerifrån, och detta att själv kunna ta initiativ ger självtillit och styrka. Troligen bidrager detta i sin tur till att attityden både mot ett kvinnodistrikt och mot ett kvinnoförbund till en början är sval för att inte säga oppositionell. Dock måste vi förstå, att tveksamheten ofta orsakas av ekonomiska svårigheter. Redan på den andra distriktskonferensen påskdagen 1909 i Eslöv lägger Lunds kvinnoklubb fram en motion om distriktets upplösning. Man säger "att distrikt var onödigt, då vi genom arbetarkommunerna tillhörde både partidistrikt och parti". I Lund hade medlemsantalet sjunkit, då klubben måste höja sina avgifter. "Yrkade bifall till motionen, i annat fall kommer Lunds kvinnoklubb till att utgå från distriktet." Fröken Ekberg, ledamot av kvinnokongressens arbetsutskott, tror att det är en förhastad motion och uppmanar Lunds kvinnoklubb att stå kvar i distriktet. - Vid företagen omröstning beslöts med alla röster mot en att avslå motionen. (Den första distriktskonferensen 1908 hade beslutat att avgiften till distriktet skulle vara 10 öre per kvartal och medlem). - I en motion från Åhus föreslår Fru Westberg att avgiften skall sänkas från 10 öre till 5 öre i kvartalet. Även denna motion avslås. I en motion från Malmö yrkas att man hos utskottet i Stockholm skall begära ett anslag på 500 kronor av de medel som partikassan ställt till utskottets förfogande för agitation. Motionen överlämnas till redaktionsutskottet (Redan då!). Redaktionsutskottet skriver bl a i sin motivering: "Att de skånska kvinnoklubbarna på grund av sin centralisation i ett distrikt anse sig självständigt bedriva agitationen och förvalta de därför erfoderliga medlen." Vid denna konferens finns fyra motioner om behovet av talare, ökad agitation, ökade ekonomiska resurser. Fru Elma Danielsson, revisor, instämmer: "Det är nödvändigt med mera agitation men var taga bröd i öknen?" På den 3:dje distriktskonferensen i Malmö påskdagen 1910 upplästes avslaget på framställan om agitationsbidrag. Fröken Ekberg hade begärt att få frågan underställd hela utskottet, men på grund av storstrejken hade det inte lett till någon åtgärd. Besvikelsen är stor och diskussionen blir häftig. Konferensen antager förslaget till uttalande, som redaktionsutskottet framlägger:

9 "Skånes socialdemokratiska kvinnokonferens, hållen påskdagen den 27 mars 1910 uttalar härmed sin bestämda protest mot kvinnokongressernas verkställande utskott i Stockholm, som med dålig motivering och utan att i en så viktig fråga infordra hela arbetsutskottets mening avslog vår anhållan om något som helst anslag ur de av partikongressen till kvinnoagitationen beviljade medlen på 5.000 kronor årligen, vilken motion de kvinnliga Skåneombuden kraftigt biträdde." Frågan om medlemsavgiften till distriktet tas upp igen, och det beslutas att avgiften skall vara 15 öre per år och medlem. Styrelseledamöternas antal minskas till 5 ledamöter, varav de 3 från Malmö utgör arbetsutskottet samt de 2 utanför Malmö. Trots att det fanns så många och stora frågor att arbeta med kommer ofta frågan upp om distriktets vara eller icke vara. 1912 hade distriktet bara fem klubbar och samma år lägger verkställande utskottet fram en motion "Om distriktets nedläggande på grund av bristande intresse för dess verksamhet". Den motionen blev inte bifallen men 1917 kommer frågan upp igen, men åter igen blir beslutet att distriktet skall bestå! Även om kvinnorörelsen ständigt arbetat under knapphetens kalla stjärna, har vi nog svårt att förstå hur tungt det kunde vara. Protokollen visar, att klubbar lades ner därför att den blygsamma avgiften trots allt var för hög. Några klubbar gick ur distriktet, 1916 Helsingborg, 1920 Bjuv. 1920 begärde Bjuv, Billesholm och Skromberga åter inträde i distriktet. 1920 då Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund bildas, motionerade Malmöklubben med förslag att distriktet skall upplösas därför att ett förbund bildats. Svaret blir åter nej, och sedan har det inte kommit några fler förslag om distriktets nedläggning. Sedan förbundet bildats går arbetet och agitationen allt bättre, även om då och då frågan dyker upp: Behöver vi ett kvinnoförbund? NÅGOT OM MEDLEMSANTALET År 1921 1931 1948 1955 1971 1985 1991 Antal klubbar 32 (24 anslutna till distriktet) 39 106 131 123 87 64 Antal medlemmar 580 1.045 4.010 (över 4.000) 4.935 (högsta antalet) 3.945 2.986 2.025 DISTRIKTSBREV MED DISKUSSIONSÄMNEN TILL KLUBBARNA Sedan förbundet bildats går arbetet inom distriktet framåt i raskare tempo. Agitationsarbetet aktiveras och behovet av kvinnliga talare gör sig starkt kännbart. För att göra klubbarnas möten mer givande och då det givetvis var omöjligt för distriktet att bekosta eller skaffa talare i den utsträckning klubbarna ständigt önskade, sände distriktsstyrelsen allt som oftast ut förslag till lämpliga diskussionsämnen, exempelvis: Äro speciella kvinnoorganisationer behövliga för kvinnorna och nyttiga för den samlade arbetarerörelsen?, Vilka linjer inom nykterhetsarbetet bör vi arbeta för, totalförbud eller restriktioner?, Lika lön för lika arbete är rättvist, men skulle dess genomförande gagna kvinnorna?, Bör inte vi kvinnor arbeta mera än hittills för social- sjuk- och moderskapsförsäkring?,

10 Ha de arbetande kvinnorna den representation i det kommunala livet som svarar till deras antal, intresse och verksamhet?, Kunna kvinnorna motverka livsmedelsjobberiet?, Är läxläsning i hemmet nödvändigt?, Vad är skillnaden mellan höger- och vänstersocialism?, De socialdemokratiska kvinnornas ställning till statskyrkan. Givetvis har kurser och studier betytt mycket under alla distriktets verksamhetsår, kanske allra mest de första. Det är med jubel Martha Larsson berättar om: FÖRSTA SEMESTERKURSEN Som vi vågade och vann! Sommarkursen på Hvilans folkhögskola 10-18 juli 1926 står ännu för det årets kursdeltagare omstrålad av ett visst - man skulle kunna säga romantiskt - skimmer. Det var icke blott tanken att en vanlig arbetarhustru skulle få taga sig en hel veckas semester från vardagslivets strävsamhet och enahanda som realiserades, det var också utsikten att för mer än en kort konferensdag få träffa klubbkamrater från andra platser, som väckte en förväntansfull glädje bland de socialdemokratiska kvinnorna runt omkring i Skåne. Därtill var kursen den första i sitt slag i vårt land. Distriktet var fattigt, mycket fattigt. Inkomsterna voro förutom distriktsavgifterna nästan inga och täckte endast de nödvändigaste utgifterna. Det var ett vågspel, ansåg man, att sätta i gång med en hel veckas kurs när den första förutsättningen, pengar, saknades. Men med mod och tillförsikt går allt och det lyckades till slut att åstadkomma de erforderliga medlen. Detta mycket tack vare det goda samarbetet mellan arbetarkommunerna och kvinnoklubbarna. Förbundsstyrelsen och skånska partidistriktets styrelse gav också en handräckning och då kursen lördagen den 10 juli öppnades, räknade den 30 deltagare, som var det maximum skolan kunde emottaga. Föreläsningsprogrammet upptog i största möjliga utsträckning frågor, som just då intresserade kvinnorna. Dr Ada Nilsson höll tre föreläsningar i befolkningsfrågan. Bland de övriga ämnena kan nämnas: Dr Elsa Belfrage; Om kvinnohygien, Rektor Inge; Den moderna storindustriens genombrott och Samhällets fattigvård, Erik Bladh; Kommunalkunskap. Kurserna omfattade 20 föreläsningstimmar. Men bredvid det så att säga officiella programmet anordnades små möten av mera intim natur i det samlingsrum som kursdeltagarna disponerade och där de voro absolut sig själva. Någon av kursdeltagarna fick ett par timmar på sig att bygga upp en inledning och med denna som utgångspunkt blev det sedan diskussion. Det var dagens och klubbarnas mest brännande frågor: möteskultur, klubbarbete, agitation, gift kvinna i förvärvsarbete. Kursen blev på så sätt också en talarkurs. Enkel till sin konstruktion men därför inte mindre effektiv. Dessutom hölls i samlingsrummet två litterära föreläsningar om Viktoria Benedictsson och Charles Dickens. Semesterkursen är icke blott en vecka för andlig och kroppslig förkovran, den är också ett led i arbetet för den socialdemokratiska kvinnorörelsen. Intresset för kvinnorörelsen har blivit större och därmed även möjligheterna för bildandet av nya klubbar. När den första kursen gick av stapeln räknade Skånedistriktet något mer än tjugo klubbar, sedan har antalet höjts år från år och det första tecknet till denna livaktighet spårades redan 1927. Arbetet blev mindre tungt sedan kursverksamheten blev känd även utåt. Förut var det ett helt företag att bilda en kvinnoklubb, sedan gick det betydligt lättare. Man hade fått en samlingspunkt, där man för mer än några korta timmar kunde få träffas och diskutera kvinnorörelse och klubbarbete. Man satt inte längre så isolerad var och en i sin stad, man skaffade sig vänner utombys, ofta vänner för livet, och blev så att säga du och bror med hela Skåne. Och därmed vidgades också synkretsen avsevärt.

11 SIGNE HÖJER, distriktsstyrelsen 1929-1934 Vår första "internationalist" och fredskämpe talar om "barnets århundrade" men är djupt orolig för att freden är i fara. Hon hoppas på "all kvinnomakt i fredens tjänst". - Vi har arbetat bra. Vi har sluppit komma med i krig och i stället kunnat under en obruten fred bygga upp vår demokrati till ett hela folkets välfärd. I och med de senaste riksdagarnas beslut har kvinnornas krav med avseende på barnens bästa beaktats i ganska stor utsträckning. Vi kan för Sveriges del börja tala om ett "barnets århundrade". - Det är visst och sant ett fredsarbete av stora mått att i det egna landet ställa allt så bra som möjligt för största möjliga antal medborgare. Och det är naturligt att man ser om sitt eget hus först och främst, ser till att barnen får så goda uppväxtbetingelser, utbildnings- och arbetsförhållanden som möjligt, ser till tryggheten och trivseln för framtidssläktet. - Men känner vi inte alla en daglig oro? En ganska realistisk oro för allt vad vi byggt upp? För vårt unga släkte, för vår demokrati, för våra sociallagar, för våra kvinnorättigheter, för alla våra byggnadsverk, såväl de materiella som de kulturella och andliga - Abessinien, Spanien, Kina! - De sist nämnda länderna har de senaste åren byggt upp sina fredliga demokratier, liknande vår, börjat bygga, även de, ett barnets århundrade. Är det då inte ett hån att sådant skall få ske som dagligen sker i Spanien och Kina? Är det inte en cynisk utmaning mot all vår strävan för barnets rätt? - Man gav kvinnorna rösträtt i många av Europas länder efter krigets bankrutt och menade: "Nu är det er tur att försöka, var så goda!" Och många säger idag inför världssituationen "Vårt hopp står till kvinnorna!". - Och vi försöker. Vi gör namninsamlingar, vi protesterar, vi bedriver upplysning om krigets orsaker, vi uppfostrar till fred, vi gör obstruktion mot gasmaskdisciplin. Hur många vägar har vi inte försökt - internationellt som nationellt - utan att vilja vara olojala. - Jag skulle önska att jag kunde gå ut på vägar och torg och inträngande nödga kvinnorna att gå till kamp mot kriget. Att jag kunde få dem att förstå vad vars och ens brinnande vilja och handlingskraft betyder. Om man sätter sitt hopp till kvinnorna, skall vi då svika förväntningarna? - Så sant vi själva kämpat för demokrati för kvinnans rättigheter, för kommande generationers lycka och hälsa, för barnets århundrade, så sant är allt detta arbete förspillt om vi skall låta ett nytt världskrig förstöra allt vad vi byggt upp. - Inför kapprustningarna i Europa vars like världen ännu inte sett, måste kvinnorna gå modigare och djärvare vägar än någonsin förr. Och de måste sluta upp i mångdubbelt större skaror än förr. Ingen kan längre säga: Vad kan jag betyda i min begränsade värld? Låt oss komma ihåg att vi är i majoritet, att en kvinnornas verkliga solidaritet skulle spränga alla hinder, att det är vi mödrar som fostrar de unga. - Vad kan vi då göra för att hindra en ny världskatastrof? De demokratiska staternas eniga uppträdande mot en angripare är just nu praktisk fredspolitik i enlighet med Nationernas Förbunds förpliktelser. - Världens kvinnoorganisationer förbereder just nu en stor internationell kongress. Mottot blir: all kvinnomakt i fredens tjänst. Kongressen skall rådgöra om ett kvinnornas handlande inför krigshotet. På denna kongress får inte svenska kvinnor fattas. Det är en uppgift för våra klubbar att redan nu planera sändande av representanter. Det är kanske vår sista möjlighet att förebygga en katastrof! Kvinnornas fredsarbete kan bedrivas på många olika vägar. Uppfostran till fred, studier, föredrag, försoningsarbete, insamlingar, hjälparbete, allt detta är fredsarbete på lång sikt. Men just nu är världens läge sådant att vi ofördröjligen måste handla.

12 TRE KVINNOR I MALMÖ Bland banbrytarna för den socialdemokratiska kvinnorörelsen i Skåne nämns alltid Elma Danielssons namn. Med sitt brinnande rättfärdighetspatos hade hon ingen annan väg att gå än socialismens väg, och hon gick den modigt vid sin makes, Axel Danielssons sida, gick den på trots mot sin utpräglat borgerliga uppfostran och utbildning. Överallt ute i provinsen hör man än i dag äldre partikamrater som minns henne, den nordiskt vackra unga kvinnan, som kom till den tidens torftiga möteslokaler, där ofta både smutsen och mörkret hotade kväva all lust till verket, all optimism och all tro på bättre tider. Men Elma Danielsson hörde till dem som stred med mörkret och övervann det, hon tände eld i sinnena och satte stål i viljorna. "Hon var som en fackla för oss, när hon kom och talade om hur nödvändigt det var, att vi höll ihop och organiserade oss och att vi även måste ha våra kvinnor med, ja, ha dem med i allra främsta ledet!" En av Elma Danielssons goda arbetskamrater under dessa pionjärår var den blida och försynta Sofia Vestdahl i Malmö. Hon har en gång berättat, hur hon och hennes man en kväll under åren före sekelskiftet tagit sig tid och gått för att höra ett tal av en redaktör som hette Axel Danielsson: "Och tänk, vi gick därifrån med en alldeles ny och svindlande känsla av att vi kunde räta ryggarna i medvetande om vårt människovärde." Sen den gången var Sofia Vestdahl vunnen för arbetarrörelsen och deltog på sitt stilla men ytterst verksamma sätt i arbetet för att få Malmö arbetarekvinnor med i rörelsen. Hon var en av de mest energiska medlemmarna i den "Kvinnliga diskussionsklubb", som sedermera blev Malmös första socialdemokratiska kvinnoklubb, vilken hon sedan följde och tillhörde så länge krafterna stod bi. En annan av Elma Danielssons kamrater var Maria Osberg, senare Maria Wessel. Hon var av mera stridbart och kampivrigt kynne än Sofia Vestdal och därför kompletterade de varandra ypperligt, så länge de arbetade tillsammans i kvinnorörelsen med Elma Danielsson ständigt i teten. Maria Osberg var en av initiativtagarna till Kvinnliga arbetareförbundet, en föregångare till senare tiders socialdemokratiska kvinnoorganisationer i Skåne, och när "förbundet" skulle skaffa sig en egen fana, var hon en av dem som ivrigast längtade att få se den röda fanduken vaja i ett 1:a majtåg. MARIA FRIBERG, distriktsordförande 1947-1959 - Bildningsintresset bland arbetarkvinnorna för trettio år sedan tog sig uttryck i bildandet av kvinnoorganisationer. Från början fick själva klubbmötena vara den enda källa där man gav varandra av sitt vetande, senare övergick man till föredrag, föreläsningar, studiekurser och numera pågår intensiv studiecirkelverksamhet inom praktiskt taget varenda socialdemokratisk kvinnoklubb i Skåne. - Låt det därför bli en angelägenhet att i praktiskt handlande visa att vi arbetarkvinnor kämpat oss igenom okunnigheten, fram till en medveten livsåskådning och ökad känsla av medborgarvärde och samhörighet. - När man ser tillbaka på distriktets trettioåriga historia så finner man, hurusom kunskapsbehovet utvecklats i etapper. Det ligger i sakens natur att det inom våra kvinnoklubbar blir de medborgerligt bildande ämnena man först och främst sysslar med. Men demokratin har också behov av skönhet och glädje som ger personlighetsvärde och mening åt de materiella erövringarna.

13 - Nu inför skånedistriktets jubileum, vill jag önska att intresset för folkbildningsarbetet måtte utvecklas i samma riktning som hitintills samt att vi kvinnor genom ökade insikter och gemensamma insatser för demokratin må bevara vår tro på människovärdets höjande såsom den bästa förutsättningen för fred. RÖSTER UR LEDEN Mathilda Persson, Malmö, distriktsstyrelsen 1916-1937 - Det var i murarnas lokal i Folkets Hus i Malmö som Skånes distrikt av socialdemokratiska kvinnoklubbar bildades den 23 februari 1908. Vi, som voro där, representerade 15 klubbar i provinsen. Lokalen hade vi fått gratis, för det var klent beställt med kassan. Elva motioner hade vi framför oss, och den viktigaste av dem var insänd av klubben i Malmö, som ville har ett distrikt till stånd. En annan motion gällde agitation för spridning av tidningen "Arbetet" bland arbetarklassen. En motion föreslog att partistyrelsen skulle agitera mera för att få kvinnorna med i den kooperativa rörelsen. Billesholms kvinnoklubb hade insänt motionen med protest mot tull på livsförnödenheter och Lund ville, att mera skulle göras för nykterhetens främjande. Lomma kvinnoklubb hemställde om att konferensen skulle uppta till behandling frågan om "Humanitet och barnalstring". Ni hör alltså, att det var en ganska respektingivande dagordning vi hade framför oss. Därtill kom ett föredrag av doktor Malin Wester-Hallberg om "Underlivsorganen och vissa med moderskapet sammanhängande frågor". - Deltagarna diskuterade livligt och Emma Eskilsson och Mathilda Persson turades om att sköta ordförandeklubban. Mathilda Persson fortsätter: Bland annat fick man ju klubbfästa det viktiga beslutet om distriktets bildande. - Så gick ett år, tills nästa konferens samlades. Det var i Eslöv, och där voro ungefär lika många klubbar representerade, ett par av dem nytillkomna. Under sitt första arbetsår hade distriktet hunnit med att anordna ett 50-tal föredrag på olika platser i provinsen. Av dem höll Kata Dahlström inte mindre än 23. Sammanlagda antalet åhörare vid dessa föredrag uppgick till cirka 7.000. Även vid Eslövskonferensen hade jag förtroendet att fungera som ordförande tillsammans med Anna Ekberg. FÖR FÖRSTA GÅNGEN: LEVE SKÅNES SOCIALDEMOKRATISKA KVINNODISTRIKT Emma Eskilsson, Arlöv, distriktsordförande 1908-1909, 1911-1914 - Mitt första steg ur isoleringen ut i samhällsarbetet tog jag väl, när jag som arbeterska vid Arlövs sockerfabrik tillsammans med några kamrater bildade en fackförening år 1897. I den fackföreningen är jag nu hedersmedlem och den titeln värderar jag. Men de fackliga intressena rådde ej med att fylla ut ens tillvaro, politiska frågor och problem kom också med i spelet, och en vacker dag år 1907 satt jag bland andra på den första kvinnokonferensen i Stockholm. Vi Malmöombud kom där till insikt om, att den socialdemokratiska kvinnorörelsen fick lov att läggas om, ifall den skulle få någon slagkraft. De strödda klubbarna ute i landet måste sammanföras distriktsvis, och så kom det sig att skåneklubbarna för sin del omsider fingo kallelse till konferens i Malmö. Där bildade alltså de närvarande ombuden år 1908 Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt och jag fick äran att bli distriktets första ordförande.

14 Emma Eskilsson fick på grund av sin avtagande hörsel dra sig tillbaka efter några år. Hon avslutar: "Mitt hopp var ju en gång, att vår rörelse skulle utvecklas till en stor upplyst kvinnorörelse och nog har jag trots allt anledning att vara glad nu. Den har ju blivit allt det man hoppades att den skulle bli och mera till - för inte räknade vi i alla fall med, att den så snart och så målmedvetet skulle växa till och bli en av de mera uppmärksammade opinionsbildande krafterna i modernt svenskt samhälle." FRÅN POLITISK ANALFABET TILL DUKTIG FUNKTIONÄR Anna Linder, Malmö, ordförande 1917-1919 - Jag kom inte med i rörelsen förrän just i den vevan då distriktet bildades, och jag vill lova, att jag var en riktig politisk analfabet i de dagarna. - Men jag hade i alla fall något inombords, jag hade ett dunkelt medvetande om andlig nöd och brist hos mig själv och, vad kanske bättre var, en brinnande lust och längtan att avhjälpa den bristen. Jag begrep att både min egen och tusentals andra arbetarhustrus tillvaro alls inte var som den skulle och borde vara. För mig bestod tillvaron på den tiden uteslutande av man och hem och en stor barnaskara och vardagens ständiga problem var ju, hur man skulle få de ytterst små inkomsterna att räcka till för att mätta de många munnarna. Hur jag styrde och ställde och grubblade drev mig min insikt och mina funderingar till sist till kvinnoklubben i Malmö, och den första tidens upplevelser där, när man frankt och frejdigt och öppet diskuterade allt sådant som jag i min ensamma enfald gått och tänkt på, kan jag inte ens skildra. Men var lugn för, att det var sensationer för en jäktad och fattig arbetarhustru. Anna Linder blev konferensombud 1910 och ledamot i distriktsstyrelsen 1911. - På den tiden marscherade massor av sociala problem upp inför oss, ingenting var utrett och tillrättalagt som nu för tiden. Där var rösträttsfrågan först och sist, där var skolfrågor, nykterhetsfrågor, moderskapshjälpsfrågor och mycket annat. När det första officiella förslaget om moderskapsförsäkring förelåg, var vi inte med på noterna. Vi kunde inte gilla det, eftersom det utestängde flertalet av just de kvinnor, som bäst behövde moderskapshjälp; de omfattade huvudsakligen industriarbeterskorna, och det var nog gott och väl, men utanför deras skaror fanns det många, många andra fattiga arbetarkvinnor, menade vi, som var i minst lika stort behov av en hjälpande hand vid moderskap. Aldrig glömmer jag distriktskonferensen 1912, när vi satt bänkade kring bordet i murarnas lilla fackföreningslokal vid Torpgatan i Malmö och fru Nordgren från Trelleborg var eld och lågor, då hon gick till storms mot förslaget. Sen dess har hon haft många heta duster för den sakens skull i betydligt större församlingar än den av anno 1912, och hon och vi har ju inte kämpat förgäves. Nu har Sverige en moderskapsförsäkrings- och mödrahjälpsinstitution, som något sånär motsvarar vad vi på vår tid tänkte och ville. Hanna Pettersson, Lund, klubbist och småföretagare - Vår klubb i Lund hade funnits till i två år då distriktet bildades. Kärnan i vår klubb bestod den första tiden av några sjukkassekvinnor, handsksömmerskor och en del studentskor. De senare dunstade emellertid bort, när klubben ändrade namn från Kvinnliga diskussionsklubben till Socialdemokratiska kvinnoklubben och samtidigt anslöt sig till arbetarkommunen. - Den bärande kraften i klubben under de första åren var Augusta Linnström. När hon skötte ordförandeklubban märkte man före detta pedagogen och lärarinnan, det var ordning och reda i hennes tag. Och när klubben i nedgångstider höll på att gå sönder, var det hennes envisa mod och hängivenhet åt idéerna som höll den samman.

15 Under min egen första tid i klubben tyckte jag mig bli bemött med en viss misstro, jag var ju arbetsgivare, hade en liten bokbinderiverkstad, och man utgick på den tiden ifrån, att ingen arbetsgivare kunde vara en äkta socialist. Men misstron försvann dess bättre snart, och när vi 1907 bildade den första studiecirkeln inom klubben, var det min verkstad som hade den äran att bli vår studiekammare. - När det blev tal om att bilda distriktet voro vi lundabor i början rätt så tveksamma, vi tänkte på kostnaderna, klubben var fattig, medlemsantalet hade gått ned och vi hade fått flytta till en mindre sal. Men när dagen för den viktiga konferensen var inne, togo fyra av oss Gud i hågen och löste biljett till Malmö, och där blevo vi snart övertygade om både nyttan och nödvändigheten av bättre sammanhållning. De årligen återkommande distriktskonferenserna har givit klubbarna otaliga impulser och uppslag till livligare verksamhet, nya klubbar har bildats och blivit bildningshärdar ute i provinsen. Utan ledning och instruktioner från distriktet och förbund skulle resultatet näppeligen blivit vad det nu är. Vårt arbete har också så småningom rönt allt större uppskattning inom partiet, vi har fått in kvinnor i styrelser och nämnder, så gott som alltid kvinnor, vilka först fått sin skolning och träning i en liten socialdemokratisk kvinnoklubb. För att nu inte tala om våra riksdagskvinnor, även de har börjat som medlemmar i en kvinnoklubb. Och så vill jag sluta med att om mina kvinnoklubbsår citera de gamla orden: "Då livet som bäst varit haver, har det varit möda och arbete." VITTNESBÖRD AV EN AKTAD KOMMUNAL FÖRTROENDEKVINNA Johanna Liljeberg, Kävlinge - Man får genom att tillhöra en socialdemokratisk kvinnoklubb det ena tillfället efter det andra att lära sig något nytt och följa med i svenskt samhällsliv på ett sätt som inte står en svensk arbetarkvinna till buds annorstädes. Man får vara med om att diskutera aktuella sociala frågor, man får hänvisning till intressanta artiklar i arbetarpressen och i den socialdemokratiska kvinnorörelsens egen tidskrift Morgonbris, man får då och då lyssna till upplysande föredrag. På det sättet har jag skolat mig och tränat mig för de samhälleliga uppdrag, jag tack vare mina klubbkamraters förtroende vågat åtaga mig. - Genom mitt medlemsskap i Kävlinge socialdemokratiska kvinnoklubb har jag ju innehaft och innehar alltjämt en del kommunala uppdrag inom fattigvård, barnavård m m. Barnavårdsman har jag varit sedan 1919, de första åren tillsammans med en polisman i samhället och vi studerade lagens paragrafer och lärde både oss själva och andra vad som menades med samhällets offentliga barnavård, men sedan 1926 har jag skött uppdraget själv. Vad jag nu mer än allt önskar är, att våra socialdemokratiska kvinnoklubbar skola beakta tidens krav på nya, duktiga kvinnokrafter i samhällsarbetet och stå beredda att föra fram och stödja bra kandidater när olika poster skola besättas. PÅ CYKEL I VINTERNS UR OCH SKUR FÖR FOLKPENSIONERINGSREFORM Standia Hansson, Bjuv - Vi gruvarbetarkvinnor i Bjuv voro mogna för en socialdemokratisk kvinnoklubb ett par år innan det blev något skånedistrikt. De första åren efter 1908 rubbade inte distriktet våra cirklar, vi tyckte väl att vi skötte oss bäst själva. Gruvfolket i våra trakter är ju känt för att vara strongt. Det hindrade emellertid inte att vi arbetade och diskuterade i vår klubb och ägnade vår socialistiska uppmärksamhet framför allt åt förhållandena inom vårt eget samhälle, som vi ville vara med om att förbättra.

16 Centralen uppe i Stockholm visste förstås ändå om vår existens och skickade oss då och då påminnelser om att det fanns en värld att reformera även utanför våra sockengränser. En dag kom där ett Stockholmsbrev till oss, det var 1915 minns jag, angående bättre vård åt barnsängskvinnor, och den frågan sysslade vi sen mycket med, liksom vi gång på gång diskuterade rösträtten och fredsarbetet. År 1920 hade gruvdistriktets klubbar ett kamratmöte tillsammans i Skromberga, och där tog Maja Björkman-Broberg oss i kragen med påföljd att vi ändå omsider beslöt oss för att gå med i distriktet och det då nybildade kvinnoförbundet. Det skedde den 1 juli 1921, och vi blevo genast bjudna på konferens i Lund den 7 augusti. Redan året efter fick distriktet känna på vår existens, när vi kom med ett par motioner till årskonferensen, och sen har nog inte gruvklubbarna hört till de stilla i landet precis. Vartenda år har vi haft något att komma med till konferenserna, det har varit frågor om barnmorskearvoden, om änkepensionering och allt möjligt socialt, som vi har haft på hjärtat. - År 1924 vågade vi oss med våra änkepensionsbekymmer ända fram till förbundskongressen i Stockholm. Och i dag har vi den stora tillfredsställelsen att se hur våra blygsamma framstötar satt spår i själva Svea Rikes lag. - Nästa år ville vi ifrån Bjuv ha en folkhögskolekurs i Skåne i likhet med Brunnsvikskurserna och när vårt ombud kom till Eslövskonferensen 1926 hade hon med sig en motion om bättre folkpensionering med sänkt åldersgräns. Den motionen kom vi senare igen med. Så inte har vi legat på latsidan i Bjuv under de gångna åren, distriktet har nog fått känna på att vi funnits till. Den där folkpensioneringsreformen var vi särskilt envisa med, och jag minns hur jag cyklade omkring där hemma i vinterns ur och skur för att få den påskriven. Ingen undrar väl på, att man nu liksom tycker, att ens arbete i alla fall burit frukt. Ett nytt lagstiftningssteg har tagits mot förbättrade folkpensionsförhållanden och kanske till och med en själv får lite nytta av vad man stått i och kämpat för. EN AV KVINNORÖRELSENS SKÅNEVETERANER HAR ORDET Kristina Engström, Höganäs, distriktsstyrelsen 1908 - Min man och jag var ju med alltifrån första början, och på den tiden kunde det vara nog så riskabelt att "vara med" där socialismens vårvindar blåste. Vi hade många möten och sammankomster, både fackliga och politiska, hemma hos oss i all enkelhet och hemlighet minns jag. Och när det så en vacker dag blev tal om att bilda en socialdemokratisk kvinnoklubb i Höganäs, var man naturligtvis genast med. Den ena kvinnoklubben efter den andra såg efter hand dagens ljus, och när vi omsider hörde glunkas om att det också skulle bli ett kvinnodistrikt var vi förstås både nyfikna och lite skeptiska. Men det blev ett kvinnodistrikt, och man kom med på konferenser och träffade arbetarkvinnor från andra håll i Skåne och diskuterade och utbytte åsikter. En annan hade ju ett och annat att berätta, eftersom man råkat bli begåvad med förtroendet att sitta i kommunalfullmäktige hemma också. Det var mäkta märkvärdigt på sin tid, när man inte var van vid att träffa kvinnor i en sådan ärevördig maskulin församling.

17 MEDLEMSVÄRVNING I DISTRIKTET Anna Ekberg-Åkesson, Malmö, distriktsordförande 1909-1910 - Vi har ständigt haft blicken öppen för den absoluta nödvändigheten av duktig kvinnogärning för socialismen inom partiet. Och vad som alltid har stärkt oss och skänkt oss glädje under det arbetet har varit den sunda, aldrig svikande samhörighetskänslan. Att den finns och liksom utgör själva nerven inom våra klubbar är väl en given sak, men ännu bättre är, att vi ofta möta den även utanför vår krets, bland arbetarkvinnor, som av en eller annan anledning ännu inte hittat vägen till en socialdemokratisk kvinnoklubb men som vid valtillfällena spontant deklarerar sin samhörighet med oss. De är våra latenta krafter, dessa utomstående, och att få dem in i den organiserade kvinnorörelsen har varit, är och förblir alltid vår närmaste uppgift. Därtill kräves emellertid planmässigt, klokt arbete, kraft, energi och entusiasm, något som skånedistriktet hittills aldrig saknat. TRON PÅ KVINNORÖRELSEN Anna Hansson, Trelleborg, distriktsstyrelsen 1921-1934 - En av de största svårigheter vi hade att kämpa emot i rörelsens början var nog kvinnornas misströstan. - Man saknade mod att göra sig gällande, vågade inte tro på sig själv. I stort sett var det arbetarhustrur som bildade kvinnoklubbarna, kvinnor som endast hade sin makes lilla inkomst att hushålla med. Man saknade våra dagars skolunderbyggnad och bildningsverksamhet i form av cirklar och kurser fanns ej att tillgå. - Tron på att genom sammanslutning kunna förbättra arbetarnas ställning var det som sporrade oss i vårt arbete. Vi erinra oss våra krav på medbestämmanderätt i samhällsarbetet, våra försök att få egen inkomst och egen deklaration för att därigenom skapa oss kommunal rösträtt. Här började våra reformkrav. Det var inte enbart från andra partier vi mötte motstånd utan även från våra egna led. Nu är detta förbi, kvinnorna av i dag tror på sig själva, veta såväl sina skyldigheter som rättigheter. MED TRELLEBORGS FÖRSTA HYRBIL TILL KAMRATMÖTE I MALMÖ Mathilda Friberg, Trelleborg - Det var med blandade känslor jag som ombud för Trelleborgs socialdemokratiska kvinnoklubb den 23 februari 1908 reste till Malmö för att vara med om att bilda Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt. Men det var med stor tillfredställelse jag reste hem igen till Trelleborg efter en åtminstone för mig lärorik dag. - Diskussionsfrågor och motioner fattades inte, och ofta var de av den beskaffenhet att man hade svårt att tro att de någonsin skulle realiseras. Men tack vare det intensiva och målmedvetna arbete som nedlagts under 30 år, inte minst de första åren, har många av dessa för arbetarklassen, särskilt för kvinnorna, värdefulla frågor realiserats eller håller på att realiseras. - En sådan fråga t ex som ett semesterhem för arbetarkvinnor! Den har stötts och blötts i vår press många år men strandade naturligtvis på en svag ekonomi. För övrigt har intresset för att få den bästa lösningen på de frågor som behandlats alltid varit stort.

18 - Trots detta var det ibland olika meningar om distriktets vara eller inte vara. Redan 1909 på andra årskonferensen, som hölls i Eslöv, hade Lunds kvinnoklubb en motion "om distriktets upplösning", men därav blev intet; med alla röster mot en avslogs motionen. Något år senare (årtalet minns jag inte) kom samma motion från Malmöklubben. Den gången var årsmötet förlagt till Lund, men efter en längre diskussion segrade vi även nu och Malmö förlorade med alla röster mot två. - Det är många minnen från debatterna på mötena. Om Trelleborgsombuden var särskilt aggressiva vet jag inte, men nog var vi nästan alltid med i elden. De första åren var det i synnerhet undertecknad och Olivia Nordgren som skiftade att vara ombud, men alltid reste vi båda och delade såväl det lilla dagtraktamentet som mothuggen i diskussionerna. - Ett distriktsmöte i Lund 1925 kommer jag särskilt ihåg, kanske därför att jag själv blev vald att leda förhandlingarna. Lokalen var fullsatt av intresserade ombud, kamrater och gäster, däribland våra gamla föregångskvinnor, Anna Sterky och Elma Danielsson. Det var många viktiga frågor som behandlades den gången och någon brist på talare var det inte. Det var vid detta möte ett intressant föredrag i "Befolkningsfrågan" av en d:r Vincent Näeser från Köpenhamn. - På tal om resor så var klubben i Trelleborg inbjuden till 20-års jubileum av Malmö kvinnoklubb, 1921 tror jag det var. Som det inte fanns de sena tågförbindelser då som nu, så var det ett problem hur vi skulle komma, inte dit, men hem igen. Vi var emellertid sex stycken som hyrde Trelleborgs första hyrbil, en stor öppen bil, det var i oktober månad och kallt. Vi startade från Trelleborg klockan sju på kvällen och kom hem klockan ett på natten. Men priset på denna nöjestur var 75 kronor; det var alltså inga småsummor vi offrade för visiten. Det väckte också sensation, då vi stegade in i lokalen i Malmö. Men någon som ångrade det lilla äventyret har jag inte hört talas om, utan tvärtom var alla belåtna. Det är sådana händelser som nutidsfolk inte kan förstå. FÖRSTA KVINNAN I PARTIDISTRIKTETS STYRELSE Hulda Hansson, Kristianstad Skånes socialdemokratiska kvinnor har haft en representant i det skånska partidistriktets styrelse sedan 1933, då jag invaldes i denna illustra församling. - Att det lyckades få en kvinna med, därtill bidrog nog samverkande orsaker. Det var nämligen så att vår gamle partivän Schmidt i Landskrona, som varit ledamot i partidistriktets styrelse i många år, önskade avgå, och han uttalade helt enkelt sin önskan vid partidistriktskongressen att han ansåg tiden vara inne att låta kvinnorna få en plats i styrelsen. Samtidigt förelåg även en motion om utökning av styrelsen från 7 till 9 ledamöter; tillfället var alltså väl valt. - Mitt första sammanträffande med de manliga partikamraterna inom styrelsen tog jag som ett gott omen för den nya uppgiften. Det var ett ärligt handslag och ett hjärtligt välkommen och för övrigt den goda kamratkänsla, som under årens lopp alltjämt bestått. - Vi har under dessa år bl a behandlat olika ekonomiska framställningar från kvinnodistriktet och jag får säga att nog blev vi i regel mötta med förståelse. Att inte alla önskningar kunnat tillgodoses bottnar i varje fall inte i brist på god vilja, för sådan finns, det tror jag mig kunna gå i god för. Som exempel på gott samarbete kan jag endast omnämna de under förra året av partidistriktet anordnade instruktionsmötena på olika platser i Skåne med talare från såväl partidistrikt som kvinnodistrikt och ungdomsdistrikt.

19 Vidare anordnades en föredragsturné med kvinnlig talare som bekostades av kvinnoförbund, partidistrikt och kvinnodistrikt gemensamt. Distriktskongressen 1937 beviljades kvinnodistriktet ett årligt anslag av 500 kronor, som möjliggör för dess styrelse att på ett mera enhetligt och ändamålsenligt sätt planlägga sitt arbete. - Vi kvinnor har gemensamt med våra manliga partikamrater gått in för stora genomgripande förbättringar på många olika områden och detta förpliktar oss att med allvar och ansvarskänsla deltaga i arbetet, varhelst vi blir placerade. En önskan inför årets valrörelse skulle jag kanske också uttala: att vi får duktiga kvinnor in i olika institutioner överallt där man har tillgång till platser, de må nu vara aldrig så anspråkslösa. I många fall växa vi med uppgift och det är av vikt att fortsätta upplysnings- och studiearbetet inom klubbarna, så att inte partiet lider brist på duktiga kvinnor när det gäller att placera någon. KVINNAN MED ORDFÖRANDEKLUBBA I EN PARTIDISTRIKTSKRETS Etty Eriksson, Ängelholm, distriktsstyrelsen 1929-1964 Etty Eriksson i Ängelholm är "första kvinnan" i den bemärkelsen att hon tills vidare är ensam kvinna om äran och förtroendet att sköta ordförandeklubban i en av partidistriktets kretsar. Därom berättar hon själv: - Vad sen själva arbetet som kretsagitator beträffar, så har det sin egen tjusning och sin egen vedermöda. Att kvinnor behövs i det aktiva partiarbetet, det är något som numera börjat gå upp för kvinnorna själva först och främst men även för männen. När jag kommer ut till landsbygdens små arbetarkommuner och får tillfälle att tala med mannarna, beklaga de sig ofta över att deras egna kvinnor lysa med sin frånvaro inom styrelser och nämnder. Det klagomålet höres särskilt ofta nu, när det gäller att i praktiken omsätta de nya sociallagarna. När jag blivit ombedd att hålla föredrag i någon arbetarkommun och jag frågat, vad de ville att föredraget skulle handla om, har svaret på sistone så gott som alltid brukat bli: "Vi tänker ta våra kvinnor med och du får lov att i första hand försöka upplysa dem om nödvändigheten av att de är med oss i arbetet". En särskilt stor glädje har jag erfarit av att på sista tiden överallt möta lantarbetarhustrurnas nyvaknade förståelse för både facklig och politisk organisation. Ett annat glädjande tidens tecken är att den stora kåren av hembiträden börjar inse betydelsen av att vara fackligt och politiskt organiserad. - Annars kan det vara nog så marigt ibland att mitt i kalla vintern sätta sig på cykeln och ge sig i väg utåt landet eller att i en öppen bil starta för att hamna i en utkyld möteslokal. Men när man då tas emot med ett ärligt handslag och möts av förståelse och god vilja och känner med sig att något av vad man säger och talar för slår rot för att i sinom tid bära frukt, då har man rik lön för alla mödor. EN FLAMMANDE PAROLL FRÅN KATA DALSTRÖM Hanna West, Malmö, revisor i distriktet 1938-1939 - Som ung fabriksarbeterska för några och trettio år sedan hörde jag för första gången alla tiders kvinnliga agitator, Kata Dalström. - Vi sutto andlöst lyssnande till Kata Dalströms skildring av den engelska bomullsindustrins på sin tid skamlösa exploaterande av de fattiga barnens arbetskraft. Hon slutade ungefär så här: "Kvinnor, organisera er! Tänk på era efterkommande! Enighet ger styrka!"

20 - Ungefär vid samma tidpunkt bevistade jag ett annat möte med ett föredrag som hade till rubrik "Arbetarkvinnans politiska rösträtt". Talare vid det mötet var Elma Danielsson. Hon gjorde på mig ett outplånligt intryck av en utomordentligt stark och fängslande personlighet, som med oräddhet och värme förde arbetarkvinnornas talan. I sitt föredrag gav hon levande inblickar i arbetarvärlden, enkla och gripande i sin nakna sanning. - På den vägen kom jag med i både fackföreningsrörelsen och kvinnorörelsen, där jag alltsedan dess funnit mitt naturliga hemvist. Hur ser det då nu ut i vårt samhälle efter trettioårig gärning? Skillnaden är märkbart stor på många områden, något som de flesta vakna nutidskvinnor äro redo att konstatera. Vi veta vad som vunnits både fackligt, socialt och politiskt, men vi vet också, att mycket ännu återstår att uträtta. - Ett särskilt önskemål har jag för min del på hjärtat, nämligen ett effektivare samarbete mellan de fackligt organiserade kvinnorna och kvinnorna i de socialdemokratiska kvinnoklubbarna. Jag vet, att ett sådant framsteg skulle vara till utomordentligt stor nytta och glädje på ömse håll. Vilken fast ryggrad skulle det inte kunna skapa åt hela kvinnorörelsen! Vi behöver varandra nu mer än någonsin. - Till sist: Jag bringar trettioåringen min honnör med Kata Dalströms slutord: "Enighet ger styrka!" FRÅN HEMMABYN TILL HELGEANDSHOLMEN Blenda Björk, Tomelilla, distriktsstyrelsen 1923-1948 - Mina första intryck som riksdagskvinna? frågar ni från kvinnodistriktet hemma i Skåne inför distriktets trettioårsjubileum. Jag kan tala om, att man kände sig rätt så enkel och bortkommen den första dagen. Där har man gått hemma i sin kvinnoklubb och sin arbetarkommun, i fullmäktige och till och med i landsting och inbillat sig och tyckt och trott, att man i alla fall hade något lite reda på sig ifråga om samhälleliga spörsmål och angelägenheter, mångårig erfarenhet och så där vidare. Men här hjälper det inte att "tjäna för Rakel" i åratal. När man väl står där som ett av "de valda ombuden för Sveriges folk" i landets lagstiftande församling börjar något nytt och dittills oprövat. - Så kände i varje fall jag det. Och hade jag inte haft mina präktiga och bussiga erfarna partikamrater, som genast tog hand om mig och hjälpte mig med den första orienteringen uppe på Helgeandsholmen, hade nog uppgiften och förtroendet känts mycket tungt. Nu gick det så småningom, man blev mer och mer bekant och gjorde bland annat den nya erfarenheten, att riksdagen faktiskt är den mest demokratiska och kamratliga församling man kan tänka sig. Efterhand blev man ju också förtrogen med arbetssättet, frågornas tågordning och det stora utrednings-maskineriet med mera. Och för övrigt gör man givetvis så gott man kan och förmår för att motsvara förtroendet, samtidigt som man själv blir allt mer och mer skolad och tränad för uppgiften. "Riksdagsluntorna", som man förr betraktade med främlingsdjup respekt dyker man ner i, som om de vore den mest spännande läsning, man lär sig konsten att snabbt och rutinerat läsa sig fram till huvudpunkterna, markera dem och hålla dem fast i minnet och har man sen så småningom fått komma med i något tillfälligt utskott, försättes man i det bästa möjliga tillfälle att grundligt sätta sig in i det ifrågavarande problemets kärna och skärskåda den från olika sidor.