Den helige Franciscus av Assisi (hans dag kan man passa på att fira den 4 oktober,

Vetekornet Nummer 4 2013 Döden och Livet Roland fick sin tro tillbaka s. 4-5 Mikaela tar oss tillbaka tusentals år s. 6-7 De gör allt till det bästa i livets slutskede s. 8-9

Kyrkoherden på kornet Döden och Livet. I den ordningen benämner vi det i Kyrkan för att det ska vara tydligt och klart att det finns en fortsättning efter vår stund på jorden. I Kyrkan finns en tvåtusenårig erfarenhet av att döden inte längre är en slutstation, utan har förvandlats till en tröskel vidare in i Livet med stort L. I det sammanhanget får jag lov att lyfta fram Jesus Kristus lite extra; han är Gud som väljer att födas som människa. Gud väljer därigenom också att dö, när Jesus dör på korset. Naturligtvis var döden ett alldeles för trångt och slutet tillstånd för att kunna rymma Gud och därför uppstod Jesus från de döda. Livet vann, dess namn är Jesus, sjunger vi i svensk psalm 153. Där och då förvandlades döden radikalt. Den helige Franciscus av Assisi (hans dag kan man passa på att fira den 4 oktober, när man ändå äter en massa kanelbullar, tycker jag) uttrycker sig så här i svensk psalm 23 vers 6: Tack, Gud, för syster Död, som tar allt levande i sitt förvar. Hon för oss i sin tysta vagn en afton hem från mödans mark. Med den tryggheten inför döden blir frågan om det finns något liv efter döden inte lika viktig som frågan om det finns något liv värt namnet före döden. Hur kan vår stund på jorden få vara en del av Livet med stort L? Jag tror att vi behöver hjälpa varandra med det, att goda relationer, omsorg och barmhärtighet, tröst och uppmuntran, ömhet och medkänsla, försoning och upprättelse alltid är himmelriket som blir närvarande här och nu. Det är även meningen att varje gudstjänst och varje nattvardsfirande ska vara sammanhang då ditt och mitt liv förenas med Livet. Nu under hösten firar vi dels en söndag (15/9) under rubriken Döden och Livet. Passa på att delta i det gudstjänstfirandet, när du ändå röstar i kyrkovalet. Sedan när höstmörkret gör sig extra påmint, så är det dags för den helg som bara växer och växer i människors traditioner av kyrkogårdsbesök och gudstjänstfirande, nämligen allhelgonafirandet, när kyrkogårdar och kyrkorum lyses upp av alla tända ljus. Peter Åström Kyrkoherde och kontraktsprost Sture funderar kring Döden och Livet Gud sjöng en skapelsesång och plötsligt var vi till! Och genom livets gång Han vandra med oss vill. När vi sen somnar in en allra sista gång, då sjunger Han för oss en evig himmelssång. Anette Madeland Omslagsbild: Marita Lindwall Vetekornet 4 2013 Döden och Livet Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. (Joh 12:24) Ansvarig utgivare Peter Åström Text & bild: Marita Lindwall Lindwalls Text & Bild marita@lindwallstext.se 0383-184 31 Formgivning: Pierre Klasson Klassons Mediabyrå Redaktionsgrupp: Maj Karlsson Ellinor Gillisson Jan-Erik Ericsson Yvonne Svensson Marianne Dahlberg Anette Madeland Tryck: Lenanders Grafiska AB 8000 ex 2

På en parkbänk i Vetlanda sitter Johan och Albin och studerar människor. Här slipper vi tänka på problem och bekymmer, säger Johan och lägger armen om Albin. Jag känner gemenskap på parkbänken De möts så gott som varje dag. Mötesplatsen är en parkbänk någonstans i Vetlanda. Det är här jag känner en ärlig gemenskap och här slipper jag tänka på problem och bekymmer, säger Johan som snart ska fylla 50 år. Johan är uppväxt i Vetlanda och har arbetat på olika industrier i omgångar. Han har även provat på att jobba i skogen. Men du förstår jag är alkoholist. Jag fick min första fylla när jag var 16 år. Sen var jag fast. Jag fick smak direkt och har inte kunnat vara utan spriten sedan dess, säger Johan. Vi träffas på en parkbänk bredvid järnvägsstationen i Vetlanda. Hit kommer Johan ofta och här finns också hans kompis Albin, som är betydligt äldre. Han är min andra pappa, säger Johan och lägger armen om Albin, som just fimpar en cigarrett. På frågan om vad man tänker och känner här på parkbänken, säger Johan. Du förstår, jag känner hela Vetlanda, men det är bara de här som jag har en ärlig gemenskap med. Här sitter vi och studerar människor och slipper tänka på problem och bekymmer. På en bänk strax bredvid börjar ett par grabbar bli högljudda och en flaska går varvet runt. Johan tittar bortåt bänken, lyfter på kepsen och plockar upp ett brev från sin ficka. Här kan du se. Jag har fått ett brev i dag som jag blev glad för. Det är ett uppdrag som betyder mycket för mig. Så stiger han upp från bänken, tar sin cykel som står bredvid och hoppar lätt upp på sadeln och cyklar iväg. Innan han försvinner bort ropar han: Jag fyller 50 år nu i veckan. Morsan och syrran har lovat mig en AIK-tatuering i födelsedagspresent. Fotnot: Johan och Albin heter något annat i verkligheten. 3

I dag är Roland Nelsson glad och frimodig, men det fanns en tid då han funderade mycket över om det han stått upp för och trott så starkt på verkligen var sant. Vännens nära-döden-upplevelse blev avgörande: Inga mer tvivel för Roland När Roland Nelsson fick beskedet att han hade cancer kom han i svårt tvivel och funderade om evigheten verkligen finns. Men vid en väns dödsbädd inträffade något som fick Roland att aldrig någonsin mer tvivla. Det var vid en rutinundersökning hos husläkaren som Roland bad att doktorn skulle titta på en knöl i bröstet. Tio dagar senare kom beskedet. Du har aggressiv cancer som måste opereras snarast. När jag fick cancerbeskedet hade jag precis en resa inplanerad till Armenien där jag skulle inviga en förskola. Vid ett möte med religionsministern fanns Tina med, som varit min tolk vid ett besök där ett halvår tidigare. Hon berättade då att hon blivit kristen och jag blev mycket gripen av detta eftersom jag ett halvår tidigare försökt att omvända henne. Roland berättade att han hade fått cancer och Tina tog med sig honom till den första kristna kyrkan, byggd år 301, utanför Armeniens huvudstad Yerevan, där hon ville be för honom. När jag såg mig omkring i kyrkan tänkte jag, att det här ENKÄT: Tror du på ett liv efter detta? Philip Bergkvist: Ja, genom andra människors minnen. Heléna Svenson: Det är klart. Annars vore det meningslöst Bernt E Isacson: Jag tycker att det är svårt att tro på ett liv efter döden. 4

är ju inget för en genuin pingstvän. Så berättar han att han har ett foto från den här stunden som visar hur han står där med en vattenflaska bakom ryggen. Bilden talar verkligen om att jag inte trodde på det här. Jag minns att jag tänkte, att hon som varit kristen i bara två veckor, kunde väl inte klara det. Men så precis när hon uttalar Jesus Kristus ska bota dig från din sjukdom, bryter solen in genom fönstret. Då förstod jag att han lyssnat, säger Roland. Men efter operationen kom ett starkt tvivel över Roland. Jag funderade mycket över om det som jag stått upp för och trott så starkt på verkligen var sant. Vid en kontroll tre månader efter operationen säger doktor Järhult på Höglandssjukhuset: Det verkar som om vår Herre har hjälpt dig. Då svarar jag: Kan han sådant? och får till svar: Du har egna läkande krafter och när de sammanstrålar med andra krafter kan det ske under. Men jag bar på tvivel och räknade med att min fru Gudrun skulle få begrava mig frampå höstkanten. Så går det ett år och Roland får höra att en gammal vän fått cancer och sitter hemma och väntar på att han ska dö. Jag åker till honom. Vi sitter i köket och jag ser hans cancerknöl på benet. Jag frågar hur han mår och han säger Bra. Men jag undrar om han inte har drabbats av tvivel och han säger: Nej. Då förklarar jag att jag har opererats, men hamnat i tvivel. Han säger då lugnt att han ska flytta hem till Jesus. Då ber jag att han ska hälsa Jesus och säga att jag vill tjäna honom till livets slut, säger Roland. Det som sedan hände har Roland fått berättats av dottern och sjukhusprästen och det grep honom djupt. Vännen blir sämre och de anhöriga finns vid sjukbädden. Så andas mannen djupt och sköterskan säger att det nu är slut. Strax efter slår han upp ögonen, sätter sig upp och säger: Jag har varit framme vid porten, men den öppnades inte. Jag fick istället beskedet att jag hade en uppgift till. Så läser han Herren är min Herde. Mig skall intet fattas och innan han slutligen lägger sig ner för att dö säger han: Nu vet jag att det vi trott på och förkunnat är sant. I dag säger Roland: Budskapet från den eviga världen var fyllt av överraskande nåd och gav mig ny frimodighet. Läkaren sa att det såg ut som vår Herre hade hjälpt Roland Nelsson. Men trots det bar han på tvivel. Jag räknade med att min fru Gudrun skulle få begrava mig frampå höstkanten. Elisabeth Kronqvist: Ja. Jag tror att jordelivet bara är en träning inför det verkliga livet, som kommer att pågå i evighet. Anita Bengtsson: Jag hoppas på det och ibland grunnar jag på varför människan i dag jagar materiella ting så mycket. Man får ju inget med sig Evert Bengtsson: -Jag vill gärna tro att det finns något efter detta livet. Det vore för tråkigt om det bara skulle vara slut här. 5

Längst upp i tornet i Vetlanda kyrka finns bevarat en del av den medeltida kyrkan som uppfördes under slutet av 1600-talet. Här visar Mikaela Söderberg en runsten från 1000-talet som troligen varit placerad i närheten av den medeltida kyrkan. På stenen är inskrivet Helga satte denna stenen efter Ömund. Helga betyder vigd åt gudarna och är ett ovanligt namn i Småland under Vikingatiden. Så kom livet till i När hon var liten läste hennes morfar sagor och lekte riddare på Hultaby. Det blev startskottet till Mikaela Söderbergs stora intresse. När hon skulle välja yrkesinriktning var det därför aldrig någon tvekan. Hon skulle bli arkeolog och historiker. Och just i Vetlandabygden har hon hittat en rik historia. Det är oundvikligt att inte bli intresserad när Mikaela kommer igång och berättar om hur livet i Vetlandabygden en gång tog gestalt. För berätta kan hon, och det med stor inlevelse. För att själv kunna berätta måste man ha historien, säger Mikaela, som i dag drivet ett litet företag som erbjuder föreläsningar och stadsvandringar. I bagaget har hon fem och ett halvt års studier innan hon blev arkeolog och historiker. Det är det här som jag brinner för, säger hon med ett stort leende. Hon berättar livfullt hur människor kom vandrande längs Emån för flera tusen år sedan och slog sig ned i Vetlandabygden. Hon konstaterar att det finns få fynd från bronsåldern, bortsett från täta stenrösen i Myresjö. Det visar att det fanns en ledare, både religiöst och praktiskt, säger Mikaela. Men år 0 menar hon är den tid som man tog det stora klivet mot vårt samhälle. Då fick människor tillgång till järnredskap och började odla. Det är så spännande att konstatera att Vetlandatrakten är den järnåldersrikaste bygden i Småland. Det vittnar Smålands största gravfält om, som finns i Byestad, konstaterar hon. De första människorna kom sannolikt vandrande till Vetlandabygden längs med Emån. Under medeltiden uppfördes Njudungskyrkorna som finns bland annat i Nävelsjö och Näsby. Men även i Vetlanda uppfördes en medeltida träkyrka på 1100-talet där den nuvarande kyrkan finns i dag, men som ersattes av 6

Dopfunten i Vetlanda kyrka är från senare 1100-talet. Vilket fantastiskt kyrkorum, säger Mikaela när hon kommer upp i det medeltida Mariakapellet i Vetlanda kyrka. Boe satte denna sten efter Törgöt. står det på den runsten som är placerad invid ett stort gravfält i Repperda. På runstenen finns ett flätkors. Unikt för de svenska runstenarna. På stenen möter vi ett spännande uttryck för den kristna tron, korset och hedendomen, som det stora gravfältet symboliserar, vid vilket stenen är placerad. Vetlandabygden Bilden i bakgrunden visar gravfältet i Byestad. en kyrka 1724. Den revs redan 1797 då den nuvarande kyrkan byggdes upp. Men det finns något intressant kvar från den medeltida kyrkan, som Mikaela vill visa. Vikarierande kyrkvaktmästare Philip Bergkvist låser upp dörren in till Mariakapellet och lotsar oss sedan upp ytterligare två trappor. Där längst upp i tornet kan man känna historiens vingslag. Nu befinner vi oss i den del som finns kvar av den medeltida träkyrka som byggdes på 1100-talet. Mikaela går fram till ett litet fönster och pekar på en runsten som finns på väggen strax intill. Den här runstenen är ritad på tusentalet av en kvinna som hette Helga. Runstenen var ett minne av hennes bror. Från den här tiden fann man även fragment från en Eskilstunakista när man byggde upp den nuvarande kyrkan 1797. En Eskilstunakista är en svensk benämning på ett tidigt kristet gravmonument som endast ståndsmässiga personer begravdes i. Hon vill gärna också nämna något om Vikingatiden då hon konstaterar att det var en glansperiod här i Vetlandabygden. Vi har mycket duktiga lågstadielärare i Vetlanda det vittnar eleverna i årskurs 3 om. De är fantastiska på att kunna mycket om Vikingar, säger Mikaela. Och något som hon inte vill glömma bort att nämna är ju förstås Hultaby. Redan på 1200-talet så står Hultaby där som hade byggts upp av Sune Johansson och hans son, men som i mitten av 1300-talet brinner ner, berättar Mikaela och fortsätter: Ungefär samtidigt kom digerdöden. Hela 37 procent av befolkningen dog i Vetlandabygden, vilket förde med sig att gårdar stod öde i flera hundra år. Gårdarna styrdes sedan av storgodsen som skickade ut torpare på de här platserna. Innan vi skiljs åt vill jag veta vad Mikaela tror att framtida forskare kommer att säga om vår nutid. Jag tror de ser den här tiden som en utvecklingsålder. Men jag hoppas att vi i framtiden går mot en värld där vi tar vara på det enkla i vardagen och inte glömmer bort människan. 7

Det är sällan jag möter så glad personal som på Oasen, säger diakon Nina Wickström, som här får en pratstund med undersköterskorna Helena Nilsson och Ann- Louise Lollo Sandberg på den vackra altanen med både blommor och odlade grönsaker. Det man ger får man tillbaka. Det räcker med ett leende, säger Mikaela Andersson (infälld), undersköterska på Oasen på Bäckagården i Vetlanda. Oasen skapar trygghet När livet börjar gå mot sitt slut finns det en plats där människor vill göra allt för att uppfylla den sjukes önskningar och behov. Platsen är Oasen på Bäckagården i Vetlanda. Många ser Oasen som dödens väntrum, men de som varit här kan vittna om både gemenskap, glädje och en vistelse bättre än på hotell. Till Oasen kan man få komma för kortare avlastning, men också för en längre vårdtid. Att komma hit till Oasen för avlastning behöver inte betyda att man snart ska dö. En del kan vara här flera månader och sedan åka hem ett tag, säger Mikaela Andersson, undersköterska på Oasen. Hon är en av de nio personer som arbetar på Oasen och vill göra allt för att ge trygghet åt dem som kommer hit. Gemensamt för alla som kommer, oavsett hur sjuka de är, så får alla samma omvårdnad. Vi gör allt för att de ska känna trygghet och jag upplever att det uppskattas. Det man ger får man tillbaka, säger Mikaela. Men visst hon medger att det stundvis kan vara tungt. Ibland blir man förstås ledsen och då är det viktigt att vi personal har varandra och kan prata. Var sjätte vecka sitter hela arbetsgruppen ner och har handledning av Roland Frick. Det är inte bara den sjuke som personalen månar om. Det är viktigt att även de anhöriga blir sedda, säger Mikaela och berättar att det finns anhörigrum och även lekrum till barnen. Hit kan de komma när de vill och röra sig som de vill då blir det heller inte så tungt. Barn lättar ju upp stämningen, säger Mikaela. Dukar långbord och äter pizza På Oasen finns inga regler om när man måste stiga upp på morgonen. Vill man sova till klockan elva på förmiddagen går det bra och är det någon som skulle vilja ha mat mitt i natten så får man det, säger Mikaela och tillägger: Vi har ett kök som tillmötesgår de flesta önskningar. Om det till exempel är soppa en dag och någon istället vill ha köttbullar så ringer vi till köket och beställer köttbullar. Personalen där är jättegulliga. Mikaela har arbetat fyra år på Oasen och ser det som angeläget att göra tiden på Oasen så fin som möjligt för dem som kommer hit. På lördagskvällarna gör man det alltid lite extra trevligt. Då dukar vi långbord och ibland gör vi varma mackor eller köper pizza. 8

Diakon Nina Wickström: Viktigast är att finnas där Det är fantastiskt att få förtroendet att komma nära en människa som man inte har haft kontakt med och dela det sista i livet, säger Nina Wickström, diakon i Vetlanda pastorat. På Oasen är Nina mycket uppskattad. Här finns hon regelbundet varannan vecka, men ibland oftare, när någon frågar efter ett samtal. Men det är inte alltid nödvändigt att man har ett samtal. Det allra viktigaste är att finnas där. Vi har ofta behov av att svara på frågor och ge goda råd, men det finns inga svar på de bottenlösa frågorna, säger Nina. Hon betonar hur välkommen hon känner sig när hon kommer till Oasen. Och jag måste säga, att det är sällan som jag möter så glad personal som på Oasen. Att etablera en relation med den sjuke ser hon som mycket viktigt och påpekar att det alltid är den som är sjuk som avgör samtalet. Hon möter också ofta anhöriga som har ett stort behov av samtal. Händer det att den sjuke sover när Nina kommer tar hon en stol och sätter sig bredvid sängen. Då kan jag känna att det utan ord finns något som förenar oss. Innan jag lämnar rummet läser jag alltid välsignelsen. Vill någon fira nattvard så kallar Nina på en präst. Men det händer inte så ofta. Kanske ska vi vara mer rättframma och fråga om man vill ha nattvarden, säger hon. I dagens samhälle ser hon hur människan vill ha kontroll på allt, men när det gäller döden, menar hon, är det omöjligt. Det enda vi vet är att vi ska dö, men jag vet inte hur och vad som väntar. Ingen vet, säger Nina. På frågan om hon möter människor som är rädda för att dö, svarar hon: Man kan höra att en del är rädda att ligga i jorden och att kroppen där bryts ner, men sällan någon som är rädd för en dom och ett helvete, säger Nina. Däremot möter hon många som väntar på att få komma till himmelen, att få flytta hem. Det händer också att Nina kan bli kallad till Oasen när någon har dött. Då är det en anhörig som vill att jag kommer och då är personalen alltid snabb att se behovet och ringer mig. De är verkligen måna om att göra allt så bra som möjligt. Diakon Nina Wickström känner sig välkommen på Oasen, som hon besöker ofta. Ibland för samtal, men också bara för att finnas där vid sidan av någon som behöver det. Helena Nilsson visar den lilla lyktan som man tänder när någon gått bort. Man har även tänkt på barnen till de anhöriga som vistas på Oasen genom att skapa ett gulligt litet lekrum. Här kan barnen pyssla och göra teckningar. 9

Julia Jonsson har under åren glatt många med sin vackra sångröst. I framtiden blir också det verklighet, men då i rollen som präst. Julia känner sig kallad Det var pappa Stewe som kom med frågan. Tankarna djupnade och så bestämde Julia Jonsson sig. Det var präst hon ville bli. Tack vare musiken och den goda ekumeniken är jag här i dag, säger Julia Jonsson, som under sommaren gjort några praktikveckor i Vetlanda församling. Där har hon både predikat och bjudit på sin vackra sångröst. Allt började egentligen julen 2009 hemma hos föräldrarna vid köksbordet i Nye. Julia hade jullov från musiklinjen på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö. Jag hade ett seriöst samtal med mamma och pappa om framtiden då pappa frågade mig om jag inte hade tänkt på att bli präst. Nej inte, svarade jag. Men när jag kom tillbaka till Växjö kunde jag inte släppa tanken på prästyrket, säger Julia. Hon kom på sig själv med att hon satt och betraktade präster och kände att det var något djupare som hände inom henne. Hon bad och funderade och det gick en tid. När jag kom tillbaka för ett andra år på musiklinjen stod det klart att det var präst jag skulle bli. Sedan har allt gått spikrakt. Efter ytterligare ett läsår på folkhögskolan började hon Svenska kyrkans grundkurs i Lund. Fick göra gruppraktik i domkyrkoförsamlingen i Växjö och i augusti 2012 blev en milstolpe. Då fick jag min kallelse bekräftad av biskopen. Nu kan jag ägna mig helt och hållet åt teologiska studier, säger Julia som utstrålar både glädje och värme. Vetlanda kyrka är ingalunda obekant för Julia. Här har hon sjungit solo vid många högtider. Men nu står jag här i rollen som predikant och inte som sångare, säger Julia inför en predikan i Vetlanda kyrka. För under praktikveckorna har hon både predikat och sjungit i gudstjänsterna. Det har varit fantastiskt att ha fått förtroendet att få förmedla något som jag vill att andra ska höra. Välkommen till Peppar Peppar Nationell dag för äldres säkerhet i Församlingsgården Skeppet Vetlanda. Tid: Tisdag 1 oktober kl. 10.00-15.00. Tema: Trygg vardag. Föreläsare, utställare. (Lunch och Fika serveras till självkostnadspris). Upprop! Finns det någon som är intresserad av att ingå i en grupp som arbetar för Kyrkans internationella arbete? Upplysningar lämnas av diakon Nina Wickström. Telefon 0383-76 37 09 10

Lycka till Clas, nu är du prästvigd Det är klart att du ska läsa vidare och bli präst, sa dåvarande kyrkoherden Sven Hagberg till Clas Jonsson, pedagog i Vetlanda pastorat. Den 16 juni i år blev det verklighet och naturligtvis fanns Sven med på den högtidliga prästvigningen. Det där samtalet med Sven Hagberg blev avgörande för Clas framtid. Jag hade ju inte själv tänkt tanken att jag skulle bli präst. Men jag började undersöka hur det skulle kunna bli verklighet. Och 2007 började Clas sina studier och läste på halvfart i fyra år på Teologiska högskolan i Örebro med inriktning på att bli präst. Sista året läste han på pastoralinstitutet i Lund. Samtidigt med studierna hade han kvar sin tjänst som pedagog i Vetlanda. Studierna har gett mig så mycket gott så visst är jag glad att Sven kom med förslaget. Men annars hade jag nog aldrig kommit på tanken då jag trivdes så otroligt bra med mitt jobb där jag fick möta konfirmander och ungdomar. Direkt efter prästvigningen började Clas en tjänst som pastorsadjunkt i Sävsjö. Här går jag under namnet AT-prästen. Prästvigningsdagen blev en stor och viktig dag för Clas Jonsson (t.h.). En minnesrik dag även för Sven Hagberg. Foto: Alf Westergren Kyrkorådet delade ut 500 vattenflaskor Ganska kul, att den enda som representerade Svenska kyrkan som deltagare i Tjejlunken var Caroline Stigsdotter Hörnstein, och hon vann förstapriset som var en cykel. Den 5 juni 2013 gick årets populära Tjejlunk av stapeln vid Njudungsgymnasiet i Vetlanda. En skönare kväll kunde man inte tänka sig, klarblå himmel och 20-gradig sommarvärme. Som de senaste åren sponsrade Vetlanda Församling med att dela ut vattenflaskor till deltagarna, när de kom i mål. Från kyrkorådet i Vetlanda var det Ingrid Nordlund, Morgan Axelsson och Alf Karlsson som under kvällen delade ut 500 vattenflaskor, som togs emot väldigt tacksamt av de törstiga deltagarna. Första pris var en cykel som vanns av Caroline Stigsdotter Hörnstein. Ingrid Nordlund 11

Uppskattad sommarkyrka i Näsby Frida Gabrielsson blev förtjust i en tavla av konstnären Göran Ottoson. FÖRSAMLINGSGÅRDEN SKEPPET PASTORSEXPEDITIONEN Åsa Silfversten Elmersson PRÄSTER Kyrkoherde Peter Åström Komminister Runo Bengtsson Komminister Alf Westergren Komminister Katarina Niklasson Komminister Tomas Fransson DIAKON Nina Wickström UNGDOMSDIAKON Anette Madeland BARN OCH UNGDOM Arbetsledande pedagog Ewa Willberg Församlingspedagog Daniel H. Hjärtberg Församlingspedagog Magnus Svensson KYRKOMUSIKER Organist Fredrik Albertsson Kantor Charlotte Waldo Eriksson Kantor Ingabrith Appelberg Kantor Heléna Svenson Musiker Ulla Bengtsson KAMERALA AVDELNINGEN Kyrkokamrer Annika Magnusson Ekonomiassistent Ulla Herdin Storgatan 58, 574 31 Vetlanda vetlanda.pastorat@svenskakyrkan.se 76 37 01, asa.silfversten-elmersson@svenskakyrkan.se 76 37 02, peter.astrom@svenskakyrkan.se 76 37 08, runo.bengtsson@svenskakyrkan.se 76 37 07, alf.westergren@svenskakyrkan.se 76 37 06, katarina.niklasson@svenskakyrkan.se 76 37 17, tomasf@telia.com 76 37 09, nina.wickstrom@svenskakyrkan.se 76 37 11, anette.madeland@svenskakyrkan.se 76 37 16, ewa.willberg@svenskakyrkan.se 76 37 18, daniel.hjartberg@svenskakyrkan.se 76 37 19, magnus.e.svensson@svenskakyrkan.se 76 37 12, fredrik.albertsson@svenskakyrkan.se 76 37 15, charlotte.waldo@svenskakyrkan.se 76 37 13, ingabrith.appelberg@svenskakyrkan.se 76 37 14, helena.svenson@svenskakyrkan.se 76 37 44, ulla.m.bengtsson@svenskakyrkan.se 76 37 03, annika.e.magnusson@svenskakyrkan.se 76 37 04, ulla.herdin@svenskakyrkan.se FÖRSAMLINGSGÅRDEN SKEPPET Kök 76 37 05 Vaktmästare Inger Lindberg 76 37 24, inger.lindberg@svenskakyrkan.se Husmor Bodil Lövgren 76 37 27, bodil.lovgren@svenskakyrkan.se För mig betyder det mycket att komma till Sommarkyrkan i Näsby, förklarade Gunnel Magnusson Många kommer år efter år för att vara med på Sommarkyrkan i Näsby. Så blev det också den här sommaren, som bjöd på ett fint sammansatt musikprogram och åtta konstnärer som ställde ut i Sockenstugan. En av besökarna var Gunnel Magnusson, som har sina rötter i Näsby, och som inte missar Sommarkyrkan. Det är så fantastiskt att komma hit, sa Gunnel. Ellinor Gillisson, som är kyrkvaktmästare i Näsby, är mycket nöjd. Det blev fina kvällar och det var helt fantastiskt att få avsluta Sommarkyrkan med Pär Nilsén och kaffe och tårta. Bättre kan det inte bli. KYRKOGÅRDSFÖRVALTNING Kyrkogårdsexpedition 76 37 31 Exp.tid måndag-fredag 10-11 Roger Ljungqvist, kyrkogårdschef 76 37 33, roger.ljungqvist@svenskakyrkan.se Jan-Olof Albihn, bitr. kyrkogårdschef 76 37 34 Bo Lindgren 76 37 35 Daniel Hildorsson 76 37 36 Johnny Hillström 76 37 37 UPPSTÅNDELSEKAPELLET Begravningskapellet 76 37 32 KYRKOVAKTMÄSTARE Vetlanda: Inger Lindberg 76 37 24 Ekenässjön: Per Jonsson 76 37 22 Ekenässjöns församlingshem 76 37 20 Näsby: Ellinor Gillisson 76 37 28 Nävelsjö: Roger Johansson, arbetsled. 76 37 25 Nävelsjö kyrkstuga 76 37 10 Björkö: Agneta Holm 76 37 26 Björkö prästgård 76 37 40 VILDVINET Anneli Josefsson 76 37 41 Renate Sollin LÄTTEBO FÖRSKOLA Förskolechef Anna-Lena Karlsson 76 37 23 Förskolan 76 37 30, lattebo.forskola@svenskakyrkan.se 12