Maren, Borgå vattenväxteldorado D en landhöjning som har fortgått under flera århundraden har lett till att en sandbank har bildats på läsidan av en krök på Borgå å. Bakom sandbanken, som ligger vid basen av Borgbackens sydsluttning i Borgå, finns en bukt, som är drygt 200 meter lång och som mest 60 meter bred. Bukten kallas Maren. Ännu under 1100-talet utgjorde bukten en del av Borgå ås breda mynning, medan den under 1700-talet var en del av den vik som öppnade sig mot Borgå å och användes som hamn. Vid början av 1990-talet var Maren mindre än en halv meter djup och fylld av vegetation. Man började planera att muddra Maren. 1999 muddrades Maren varvid cirka en tredjedel grävdes ut och därmed blev nästan en meter djup. Maren har varit en klassisk insamlingsplats, locus classicus, för vattenväxter. Botanister har besökt Maren sedan mitten av 1800-talet. Orsaken till att Maren förblir ett ständigt besöksmål för vattenväxtsforskare torde vara den extremt sällsynta spädnajasen (Najas tenuissima), som Thiedolf Saelan hittade i viken 1857. Arten beskrevs som ny för vetenskapen troligen just baserat på Saelans prover från Maren. Efter Saelan hämtade tiotals botanister spädnajas från Maren. Den första publikationen om vikens växter utkom för över hundra år sedan och skrevs av Harald Lindberg. Ernst Häyrén gjorde utfärder till Maren på 1920-1940-talen och Holger Ahlqvist på 1930-1960-talen. Själv har jag studerat Marens flora sedan början av 1980-talet. Marens långa forskningshistoria erbjuder en exceptionellt bra möjlighet till att utreda förändringar som har skett i dess vattenflora. Av de knappt 50 vattenväxtsarter som har hittats Pertti Uotila Marens andmatsarter: som dominerande kupandmat med runda skott, men även kraftigare stor andmat och väldigt snålt av den mindre arten andmat syns på bilden. I öppningen syns korsandmat, som växer under vattenytan i Maren under de senaste 150 åren torde endast drygt en tredjedel ha växt i viken hela tiden. En knapp tredjedel har försvunnit före de senaste åren och en knapp tredjedel har anlänt till viken på 1900-talet. Växter som segt har levt i viken inkluderar åtminstone sjöfräken (Equisetum fluviatile), flask-, norrlands- och vasstarr (Carex rostrata, C. aquatilis och C. acuta), säv (Schoenoplectus lacustris), vass (Phragmites australis), stor igelknopp (Sparganium erectum), blomvass (Butomus umbellatus), pilblad (Sagittaria sagittifolia), vit näckros (Nymphaea alba ssp. alba), gul näckros (Nuphar lutea), smålånke (Callitriche palustris), slamkrypa (Elatine hydropiper) och tretalig slamkrypa (E. triandra). Även deras riklighet har varierat, och de flesta av dem har under de senaste årtiondena minskat. Försvunna växtskatter De enda eller de sista observationerna av Marens stjärnslinker (Nitellopsis obtusa), vattenmossor, blåsörter (Utricularia spp.), hästsvans (Hippuris vulgaris), ävjebrodd (Limosella aquatica) och rostnate (Potamogeton alpinus) är från 1800- talet eller 1900-talets första årtionden. Nålsäven (Eleocharis acicularis) försvann på 1940-talet, och betessträndernas fyrling (Crassula aquatica) och grovnate (Potamogeton lucens), som förekom på djupare vatten, försvann på 1950- talet. På 1960-talet hamnade sköljvatten från stadens råvattensreningsverk i Maren och orsakade problem för många av Marens växter. I mitten av 1960-talet insamlades det sista provet av spädnajas, spädnate (Potamogeton pusillus) och höstlånke (Callitriche hermaphroditica). Knoppslingan (Myriophyllum sibiricum) kämpade ända till slutet av 1980-talet. Försvinnandet av dessa växter från Maren illustrerar hur en växtplats förändras från en öppen åvik som rätt så ofta sköljs av salta brackvattenspulser, till ett grunt, nästan igenvuxet dammliknande vattenområde som sällan får elektrolythaltigt vatten. Den på 1920-talet funna korsandmaten (Lemna trisulca) försvann på 1960-talet från Maren, men återkom till viken på 1980-talet. Den och den år 1964 för första gången i Maren påträffade hårsäven (Zannichellia palustris var. repens) var rikliga på 1990-talet, men efter muddringen har båda varit Naturhistoriska centralmuseet 10
ytterst fåtaliga. Marens algraritet svedsträfsen (Chara braunii) ser ut att ha överlevt muddringen eftersom den hittades i viken hösten 1999. Efter muddringen har man inte hittat kransslinga (Myriophyllum verticillatum), stor igelknopp (Sparganium emersum) eller ävjepilört (Persicaria foliosa) i Maren. Den utrotningshotade ävjepilörten hade redan länge varit i trångmål mellan bredkaveldunbältet och det avsmalnande starrbältet. Nya arter fyller de försvunnas platser Marens växtförteckning innehåller många arter som har spridit sig till viken under det senaste seklet, några först under de senaste årtiondena. De flesta av dem har samtidigt blivit vanligare även i våra andra vattendrag. Bland de synligaste av Marens nya växter finns bredkaveldun (Typha latifolia), som torde ha anlänt till viken på 1930-talet. Nuförtiden kantar arten Maren i ett så gott som sammanhängande, några meter brett och tätt bälte. Bredkaveldun börjar förekomma i allt rikligare mängder. Smalkaveldun (Typha angustifolia) anlände till viken på 1970-talet och bredde på 20 år ut sig till ett bestånd på några ar nära Marens mynning. Arten försvann dock nästan vid muddringen. Vattenpest (Elodea canadensis), som härstammar från Nordamerika, är ett verkligt plågoris i hundratals kanske rentav tusentals finländska småsjöar. Arten insamlades för första gången i Maren 1933. Växtens riklighet verkar ha varierat. Möjligen försvann vattenpest helt på 1960-talet, men 1996 hittades igen några skott och stammen överlevde till och med muddringen. Ett annat besvärligt vattenogräs är hornsärv (Ceratophyllum demersum), som saknar rötter och vars långa, slappa skott lätt fyller hela vattenutrymmet. Hornsärv observerades i Maren 1961, och under de senaste åren har det funnits rätt så mycket av arten. Trubbnate (Potamogeton obtusifolius) insamlades för första gången i Maren 1934. Under de senaste årtiondena har den varit riklig i viken och efter muddringen har den varit den rikligaste undervattensväxten. Gropnate (P. berchtoldii) dök upp i viken kanske först i början av 1990-talet eller åtminstone blev den rikligare först då. Den vanliga gäddnaten (P. natans), som förekommer i leriga sjövikar, observerades för första gången i Maren först 1996. Den överlevde också muddringen. Marens neofyter inkluderar ett flertal fritt flytande arter. Den första uppgiften om andmat (Lemna minor) är från 1945, om stor andmat (Spirodela polyrhiza) från 1981 och om kupandmat (Lemna gibba) från 1996. Samtliga andmatsarter verkar ha vällt fram som massförekomster innan de intog sina platser som normala deltagare i växtsamhället. År 1947 sägs andmat ha bildat rikliga bestånd i viken, medan stor andmat täckte viken i början av 1980- talet. Ingen borgåbo lär ha undgått att observera kupandmatens massförekomst i Maren och i Borgå å år 1997. Däremot har den på 1970-talet till Maren anlända arten dyblad (Hydrocharis morsus-ranae), som är större än andmatsarterna och flyter på vattenytan, inte gett upphov till massbestånd. Prognoser för framtiden Under de närmaste åren byts troligen de dominerande arterna snabbt ut i Maren. Kombinationen av att göra Maren djupare (cirka en meter djup), näringsrikt vatten och lerbotten erbjuder vit näckros och gäddnate, vattenpest och hornsärv, vilka tillhör Marens 1900-tals neofyter, utomordentliga möjligheter till att bilda rikliga massbestånd i mittområdet. Å andra sidan fortsätter bredkaveldunet att erövra de grundare vattnen och även smalkaveldunet torde bli rikligare. Med undantag för fritt flytande arter klarar få arter av att växa i vikar med kaveldunsbestånd. Växterna i områden med grundare vatten går tillbaka. Troligtvis återvänder kransslinga och vanlig igelknopp men det kvarstår att se huruvida en enda av Marens tidigare rariteter återvänder. Marens stränder torkar utan tvekan upp så småningom i och med att marken höjer sig, men ängarna som mitt i sommaren fylls av blommande fackelblomster (Lythrum salicaria), strandlysing (Lysimachia vulgaris) och älggräs (Filipendula ulmaria) torde dock ändå kvarstå flera år. Pertti Uotila Botaniska museet Efter muddringen kvarstod endast ett fåtal blomvasstuvor som växte mellan de gula näckrosorna, vilka förekom i öppet vatten nära den grunda stranden Pertti Uotila Marens vattenväxter behandlas utförligt i Botaniska museets tidning Lutukka. Artiklarna har publicerats i numren 4/1988, 2/1999 och 1/2002. 11 Naturhistoriska centralmuseet
Stor natebocken, en särling i våra kustvatten Osmo Helve Natebockarna i Finland Det finns tre natebocksarter i Finland. Två av arterna (Macroplea pubipennis och M. mutica) lever i brackvatten och en (M. appendiculata) i sötvatten. Natebockarna är bladbaggar (familjen Chrysomelidae), som är långt specialiserade på vattenliv, men de är ändå beroende av syre i gasform. Som fullt utvecklad är natebocken täckt av ett tunt luftlager och får sitt syre från små syre- och luftbubblor, av vilka det finns tillräckligt bland vattenvegetationen. Under det juvenila stadiet utnyttjar den lufthåligheter i sina näringsväxter. Den är i fast förbindelse med lufthåligheterna genom sitt bakkroppsutskott. Fullt utvecklade natebockar påträffas vanligen i grunda strandvatten, där de på mindre än en meters djup klättrar på näringsväxter. Nästan alltid rider hanen på honan trots att ingen egentlig parning sker. Tydligen lämnar inte hanen honan när de väl har mötts, så att hanen kan säkerställa sin närvaro vid rätt tidpunkt. Hanen är alltså ett verkligt påhäng. Natebockarna är växtätare som tycker speciellt mycket om nateväxter (släktet Potamogeton). Enligt litteraturen ingår även slingor (släktet Myriophyllum) och vattenväxter ur Zannichellia-släktet i deras diet. Larverna sitter fast i näringsväxtens rotverk, där de även förpuppas. Fullt utvecklade individer övervintrar i skydd inuti kokongen. Sötvattensarten M. appendiculata har påträffats i så gott som hela landet från sydkusten till Kittilä i norr. Vår andra brackvattensart, M. mutica, är rätt allmän från Finska vikens kuster till Bottniska viken. Den verkar inte vara speciellt selektiv beträffande sin livsmiljö, ty den påträffas såväl i bukter vid öar i yttre havsbandet som i frodiga vid fastlandsvikar. Stor natebocken, M. pubipennis, har då och då påträffats i såväl Finska viken, Åland som Bottniska viken ända till Uleåborgs vattenområden. Arten tycks vara betydligt mera selektiv beträffande sin livsmiljö än M. mutica. Den torde trivas bättre i vikar som går långt in i fastlandet än på öppna havet, även om ingen täckande undersökning om dess livsmiljö ännu har gjorts. M. pubipennis-observationerna har gällt enskilda individer med undantag för Esbovikens förekomst, som är livskraftig och riklig. Stor natebocken är på så sätt en mycket speciell och betydande insektart att den är känd endast i Finland! Esbovikens förekomster Stor natebocken (M. pubipennis) påträffades för första gången i Esboviken i mitten av 1960-talet av Arbete med vattenkikare i Esboviken 1995. Det mest effektiva sättet att kartlägga natebockar är att dyka och använda sig av snorkel och simglasögon. Denna provtagningsmetod förutsätter vackert väder, klart vatten och svaga vindar. En annan metod är att vada och använda vattenkikare. Ifall vädret är blåsigt och vattnet grumligt kan man försiktigt lösgöra vattenväxter och undersöka dem i ett ljust plastkar med klart vatten. Stor natebock (Macroplea pubipennis) MKD Eero Helve, en insektentusiast. Efter det har arten påträffats flera gånger under 1960-1980-talet i samma flacka och grunda cirka en halv kilometer långa vik (Bastvik), men ingen närmare kartering av förekomsten gjordes då. Eftersom arten är sällsynt Esbovikens förekomst är ju fortfarande det enda kända livskraftiga beståndet i världen har även miljömyndigheterna lagt märke till den. Jag karterade området 1995 på uppdrag av myndigheterna för att utreda huruvida beståndet fortfarande är livskraftigt och hur stor utbredning förekomsten har. Det visade sig att arten förekommer åtminstone på samma område där den påträffades på 1960-talet. Ett stort antal fullt utvecklade individer kartlades i förhållande till den använda inventeringstiden varför stammen bedömdes vara livskraftig. En del av förekomstområdet har senare avgränsats till ett NATURA 2000-område. Sommaren 2001 genomfördes en mer omfattande kontrollinventering, som täckte området från Esbovikens bro mot nordväst och mer än två kilometer av Esbovikens norra strand. Larver av natebocken hittades nästan i hela området. Fullt utvecklade individer av båda våra brackvattensarter påträffades. M. pubipennis påträffades uttryckligen Ritva Talman Naturhistoriska centralmuseet 12
Samarbete fer intressegräserna Esboviken, som ligger i omedelbar närhet av Helsingfors, är beläget inom räckhåll för goda trafi kförbindelser och är bland annat tack vare sin närhet till havet ett frestande bostadsområde. Områdets natur är mångsidig, även om den nuförtiden huvudsakligen är formad av människans kultur. Enbart små rester fi nns kvar av den ursprungliga naturen, men åtminstone tillsvidare utgör området norr om Esboviksbron mer ett landsbygdslandskap än ett stadslandskap. Ett stort tryck på att bygga ut området råder. Det är beaktansvärt att olika instanser, såsom myndigheterna och den privata sektorn, sommaren 2001 bestämde sig för att göra kontrollkarteringar över Esbovikens strandområden. Detta kan visa sig vara ett fungerande exempel på att intressen med olika inriktning kan hitta lösningar som tillfredsställer alla parter. Enligt planerna kommer man att lämna ett betydande område av kustområdet orört bredvid NATURA-området. Dessutom styrs persontrafi ken längs strandområdet genom att man bygger en cykelväg och ett fågeltorn. Även båttrafi - ken dirigeras till sina egna farleder och muddring utförs enbart i den absoluta närheten av den blivande gemensamma bryggan. Förhoppningsvis stor natebocken överens med sina nya grannar. Pekka Hiltunen Esbovikens NATURA 2000-område i mars 2002. i sitt traditionella förekomstområde. Stammen verkade alltså fortfarande må bra och NATURA-områdets avgränsning verkade vara på sin plats. Senaste sommar inventerades ytterligare cirka en kilometer av Esbovikens strandområde på Kyrkslätts sida. Området var beläget mot havet mot sydost sett från basen av bron som går över viken. Fullt utvecklade individer av bägge arterna hittades i denna inventering i den frodiga Sarfviksbukten. Man känner alltså för tillfället till två förekomster av M. pubipennis i Esboviken, vilka befinner sig på cirka 1 km avstånd från varandra. Eftersom förekomsterna befinner sig på motsatta stränder av viken och rätt så djupt vatten ligger mellan dem kan de klassas som skilda egna populationer. Ett forskningsprojekt kring natebockarnas DNA Även natebockarnas interna släktskapsförhållanden är ett intressant forskningsobjekt. M. pubipennisarten kan lätt skiljas från vår andra brackvattensart (M. mutica) genom såväl dess yttre kännetecken som genitaliernas struktur. Däremot är sötvattensarten M. appendiculata och M. mutica liknande beträffande sina yttre kännetecken. Vanligen leds bestämningsarbetet av fyndplatsen, till exempel ett vattendrag i Insjöfinland eller en vik i det yttre havsbandet. Kan det vara så att det är fråga om en art och dess två former, varav den ena förekommer i brackvatten och den andra i sötvatten? Man söker ett svar på frågan genom att undersöka arternas mitokondrie-dna-struktur. Projektet startades år 2001 och till dags dato finns åtminstone finländska, svenska och tyska prover. Projektet strävar till att vid sidan om Östersjöområdets natebockars släktskapsförhållanden även utreda arternas syrehushållning och Samma strandområde från en annan riktning på 1930-talet. I bakgrunden syns Bastviks herrgård med sina byggnader. betydelsen av vattnets salthalt. Dr Gregor Kölsch från Kiels universitet fungerar som ledare för projektet. DNA-analyserna görs i Köpenhamn i Danmark. Lämpligt forskningmaterial från Finland fick man när bland annat Esboviken inventerades förra sommaren. Det vore dock viktigt att få material lämpligt för DNA-analyser av M. appendiculata-arten från Finland. Det är min avsikt att ta prover nästa sommar så att denna brist blir korrigerad. Dessutom borde man så snart som möjligt utreda M. pubipennis-artens utbredning längs Finland kust. För att kunna genomföra dessa projekt behövs dock betydande extern finansiering (dvs finansiering från andra instanser än Zoologiska museet). Olof Biström Zoologiska museet 13 Naturhistoriska centralmuseet
Nyiragongo, en vulkan i hjärtat av Afrika När jag torsdagen den 17 januari 2002 fick veta att Nyiragongovulkanen i Afrika hade börjat eruptera i Afrika, kändes det som om utbrottet hade börjat på min egen gård. Jag hade ju haft att göra med berget sedan 1966 genom lavaprover från berget samt forskningsresultat, publikationer, kartor, bilder och filmer samt miniatyrmodeller som baserat sig på dem och insupit från dem och berättelser av akademiker Th.G. Sahama, som undersökte berget, så gott som all min vulkanologiska kunskap. N yiragongos finländska historia började för 50 år sedan. År 1952 fanns i Geologitidningen en artikel som Th.G. Sahama hade skickat från Afrika. Artikeln hade rubricerats En finländsk geologisk expedition i Östafrika. Nyhetsmässigt berättar Sahama: Den 9 juni reste en geologisk tremannaexpedition till brittiska Östafrika för att undersöka lokala unga vulkaniska lavor. Expeditionen bestod av professor Th.G. Sahama, doktor K.J. Neuvonen och geologistuderande Kai Hytönen. Under expeditionen undersöktes vulkaniter i den så kallade västra gravsänkedalen bland annat i den yttersta sydvästra ändan av Uganda, och det längst bort belägna målet var Kivusjöområdet i Belgiska Kongo. I alla områden insamlades material för senare mineralogiska undersökningar i laboratoriet. Information om de finländska geologernas expeditioner i Afrika spreds omkring Finland, ty Hytönen gjorde tio bildreportage över resorna för Helsingin Sanomat och Viikko-Sanomat. Paulig använde dem i sin kaffereklam. Reportagen berörde Afrikas natur och människor vilket även rubrikerna berättar: Tropiska Afrika, Watutsina. Ett högättat afrikanskt hövdingsfolk och Lavasjön i hjärtat av Afrika. Nyiragongo är verkligen beläget i hjärtat av Afrika, ett par grader söder om ekvatorn. Den ligger nära Rwanda-Ugandagränsen, men hör till nuvarande Kongos demokratiska republik. Området är vad landskapet beträffar fantastiskt och i fråga om faunan (bland annat de sista bergsgorillorna) och floran så speciellt att det redan år 1925 gjordes till ett naturskyddsområde André Meyer E. Schulthess 1958 Bild 1. Den övre platån i Nyiragongos krater. Till höger en stor talus som består av block, till vänster forskarnas läger. I bakgrunden till vänster kanten till kratern, varifrån det stiger upp rök från den 180 m längre ner belägna lavasjön. Bild 2. Professor Sahama gör anteckningar 1958 i lägret på den övre platån (jmf. Bild 1). Naturhistoriska centralmuseet 14
Th.G. Sahama 1959 (Virunga nationalpark). Man känner till åtta vulkaner i området, varav endast Nyiragongo (3470 m) och Nyamuragira (3055 m), som ligger 10 km norr om Nyiragongo, är aktiva. Nyiragongo ligger alltså i Östafrikas gravsänka, i dess västra gren. Ofta hänför sig speciella vulkaner till sådana interna bristningszoner i kontinentalplattor. Nyiragongo med sina sidokratrar visade sig vara en riktig geologisk skattkammare. Till sin form är vulkanen en regelbunden stratovulkan, som består av lavaarter och vulkanisk aska, vilka har extremt låg kiseldioxidhalt men samtidigt hög alkalihalt. Nyiragongo är den enda aktiva vulkanen av sin typ i vars krater en lavasjö har bubblat i flera årtionden. Diametern hos den nästan runda kratern med branta väggar är cirka 1100 m. Dess 160-185 m höga inre väggar är branta (cirka 70 ), och man kan inte ta sig ner utan bergsklättrarutrustning. Den övre platån på kraterns insida var cirka 200 m bred, så man kunde göra utfärder dit och och slå läger (Bilderna 1 och 2). Lavasjön, som var ett par kvarter bred, bubblade och rykte 180 m längre ner (Bild 3). Man tog sig ner längs den lodräta väggen med hjälp av vajrar, och man metade färska lavaprover från lavasjöns strand. Nästan 2000 kg med stenar hämtades till Finland för att undersökas. Det insamlade forskningsmaterialet, som även innefattar en stor mängd fotografier och filmer, undersöktes på många sätt. I laboratoriet fylldes hyllorna av flaskor, burkar och mera burkar samt cigarrlådor vilka innehöll olika fraktioner, pulver och mineraler. En miniatyrmodell av området gjordes och kartor och fotografier hängde på väggarna. Ett nästan en och en halv meter högt lavaprovberg bestående av hundratals numrerade stenar samlades på preparationsrummets golv. Nyiragongos lavaarter är som naturens nycker (Bild 4). Akademiker Sahama brukade säga att när Moder Natur födde Nyiragongos vulkan glömde hon de visa geologiprofessorernas föreläsningar, och så föddes ett fuskverk i strid med alla läroböcker, fascinerande unikt men även skrämmande. Man hittade sex för vetenskapen nya och intressanta silikatmineral i proverna. Silikatmineralen namngavs vanligen efter gamla geologer: combeit (1957), götzenit (1957), kirschsteinit (1957), trikalsilit (1957), delhayelit Th.G. Sahama Bild 3: Lavasjön på bottnen av Nyiragongos krater. I förgrunden den övre platåns kant. (1959) och andremeyerit (1973). Th.G. Sahama skrev ensam eller tillsammans med sina assistenter petrologiska och mineralogiska beskrivningar samt till och med två omfattande monografier om Nyiragongo och dess lavaarter. Han blev världsberömd inom geokemin samt som vulkanolog och mineralog. De senaste vulkanutbrotten Eftersom en lavasjö länge hade verkat i Nyiragongos krater ansågs vulkanen vara säker! Man vågade slå läger i den bullrande kratern och berget ansågs inte vara farligt för den täta bosättningen vid den södra basen av berget. Lavasjön fungerade nämligen som en reservventil i en ångkastrull: extra gaser kom ut Bild 4: En zonerad melilitkristall i lava. Kristallens kortare sida är i verkligheten cirka 0,3 mm. Polarisationsmikroskopbild. den vägen, och det bildades inte för höga gastryck, vilka leder till explosioner, i eruptionssprickan. Lavasjöns yta började dock stiga i början av 1970-talet och ibland svämmade den över på den övre platån. I januari 1977 ägde sedan ett väldigt speciellt och oväntat utbrott rum. Vulkanen sprack vid sin bas, varvid en cirka en kilometer hög lavapelare, som hade funnits i eruptionssprickan, störtade ner och spred sig med en hastighet av 60 km/h söderut mot den närbelägna (18 km) staden Goma. Lyckligtvis störtade inte lavaströmmen in i staden, men på området, som har cirka 400 000 invånare,dog kanske 50-300 eller till och med 2000 personer. Vid utbrottet försvann platåerna och lavasjön från Nyiragongos krater. Kratern innehöll enbart ett en kilometer djupt hål och man kunde inte längre stiga ner i den för att utföra forskning. Nyiragongos senaste utbrott skedde i januari 2002. Varningar om utbrottet kom i form av svaga jordbävningar, som under utbrottets gång skedde med 40 sekunders mellanrum. Lava erupterade på bergets sydoch östsluttning. Lavan spred sig till Gomas flygfält, själva staden och ända till Kivusjön. Åtminstone 45 människor dog, 14 byar förstördes och 12 000 familjer blev hemlösa vid utbrottet. Dessa skador och skador orsakade av det föregående utbrottet är ändå små i jämförelse med människans grymheter på området. Enligt BBCs nyheter dödades våren 1994 under tre månaders tid cirka 800 000 tutsin (Watutsina som nämndes i början) vilka hade flytt från Rwanda till dalen österom Nyiragongo. Detta fasansfulla folkmord intresserade nyhetsbyråerna endast så länge som antalet döda översteg 30 000 per dag. Hela staden Goma med omgivning är byggd vid stranden av Kivusjön på unga lavaströmmar från Nyiragongo. Men det är behagligt att bo på området som ligger nästan vid ekvatorn, ty sjön är belägen 1460 meter över havsytan, trakten är bördig, sjön rik på fisk och platsen utgör en knutpunkt för trafik. Det finns risk för och är till och med förväntat att Nyiragongo kan eruptera på nytt under de följande årtiondena. Då kan följderna vara till och med väldigt destruktiva. Martti Lehtinen Geologiska museet 15 Naturhistoriska centralmuseet
En tidsresa till livets historia Utställningsverksamheten i ett nötskal 72 722 besökare varav 60% barn 452 guidningar Pontus Palmgren: Konstnärens och forskarens skapande öga 16.1-28.2.2001 Årets naturbilder 14.3-3.4.2001 Livets historia 28.3.2001- Den förnyade skelettsalen 7.5.2001- Th.G. Sahamas mineralsamling 7.5.2001 Stenar från himlen meteoritutställningen 3.7.2001- Svamputställning och rådgivning 26.9-10.10.2001 Djurens vinter 12.12.2001-15.1.2002 V id det Naturhistoriska museet öppnades i mars 2001 en ny stor utställning Livets historia. Utställningen producerades för Naturhistoriska museets nyligen renoverade fjärde våning. I enlighet med sitt namn berättar utställningen om livets utveckling i ljuset av vetenskapens nyaste forskningsrön. Utställningens manuskript uppgjordes tillsammans med experter på geologi och paleontologi. Centralmuseets egna utställnings- och konservatorssektioner stod för den slutgiltiga planeringen och genomförandet. Museets egna fossilprov och rekonstruktioner i huvudrollen Utställningen Livets historia leder besökaren från dunkelt prekambrium för över 4 miljarder år sedan till däggdjurens tid i den kenozoiska eran. Som utställningens stomme fungerar en kronologiskt framskridande lättbegriplig beskrivning över livets tidiga skeden och eror. Den skriftliga beskrivningen kompletteras av bland annat målningar, teckningar, fossilprover och rekonstruktioner. Utställningens största enskilda blickfång utgörs av en kopia av ett skelett av den medelstora växtätande dinosaurien Shunosaurus lii. Såväl det ursprungliga skelettet som kopian som visas på utställningen är från Kina. Fossilproven på utställningen representerar huvudsakligen organismer som har hittats i Finland och Östersjöområdet. Alla fossil eller deras kopior hör till Centralmuseets Geologiska museums eller Zoologiska museums egna samlingar. En del av proven visas för första gången för allmänheten. Vid sidan av fossilproven livas utställningen upp av rekonstruktioner av forntida djur som till största delen är museets egen produktion: bland annat fisködlan, rakhorningarna, stenkolsskogen, akritarkerna, flygödlorna och ett dinosauriebo. Livets historia för skolelever och barn i daghemsåldern Utställningen Livets historia lämpar sig även för skolornas undervisning. Klasslärare Jonna Juokslahti satte ihop undervisningspaket lämpliga för olika klasstadier på museets webbsidor. Undervisningspaketen innehåller instruktioner, idéer och uppgifter för arbete som görs på förhand i skolan, under utställningsbesöket samt i skolan efter besöket. Instruktionerna som har gjorts för att hjälpa läraren innehåller tips för bland annat lektioner i naturvetenskap, bildkonst och modersmål. För de minsta eleverna i 1-3 årskursen erbjuds ett sagoäventyr, medan gymnasieelever som befinner sig på gränsen till vuxenlivet inte ges färdiga svar utan målet är reflektion och utvecklande av tänkandet. För de 5-6-åriga daghemsbarnen planerades en egen specialguidning: Tre tidsresor till det förflutna. Guidningen producerades i samarbete med en barngrupp och personal från Kampens Timpurit så att den är lämplig för barn i daghemsåldern. Till paketet hör tre museibesök under vilka man bekantar sig med bland annat rakhorningar, dinosaurier och mammutar. Med en tidsmaskin reser man till det förflutna under ledning av museimästare (BTL) Markku Liinamaa. Varje gång får barnen rita, forma och knåpa ihop organismer som hör till ämnet. En färdig materialmapp, som innehåller instruktioner för arbetet både före det första besöket och tiden efter besöken, ingår i paketet. Kirsi Hutri Allmänna avdelningen Naturhistoriska centralmuseet 16
Adresser: Allmänna avdelningen PB 17 (Norra Järnvägsgatan 13) Dateringslaboratoriet PB 64 (Physicum, Gumtäkt) Zoologiska museet PB 17 (Norra Järnvägsgatan 13) Geologiska museet PB 64 (Physicum, Gumtäkt) Botaniska museet, fanerogamavdelningen PB 7 (Unionsgatan 44) Botaniska museet, kryptogam- och mykologiska avdelningen PB 47 (Tavastvägen 153 B) www.fmnh.helsinki.fi För byggnaden på Norra Järnvägsgatan används namnet Naturhistoriska museet. Den är en för allmänheten öppen utställningslokal.