Förord till PDF-versionen

Förord till PDF-versionen 2016-08-31 Boken Tur och ordning: introduktion till svensk samtalsgrammatik kom ut på våren 2008, publicerad av Norstedts Akademiska Förlag. Den avsågs som ett bidrag till svensk /nordisk forskning i interaktionell lingvistik såväl som en lärobok inom universitetsutbildning. Sedan utgivningen har boken eller delar av den använts i undervisning på området samtal och interaktion vid olika lärosäten i Sverige och Finland. För ett par år sedan överläts kursboksutgivningen inom Nordtedts till Studentlittratur AB. Förlaget var inte då intresserat av att ge ut en ny upplaga av Tur och ordning, varvid tillgången till den försämrades. I och med beslutet att lägga ner boken övergick rättigheterna till författaren. Jag har skapat denna PDF-version av Tur och ordning för att trygga den fortsatta tillgången till den som forskningsbidrag och lärobok. Materialet får användas och spridas fritt enligt god vetenskaplig praxis och open access-konventioner. Denna version bygger på bokens sista korrektur och är i praktiken identisk med den trycka utgåvan från 2008. Några smärre felaktigheter, som åtgärdades efter korrekturet, kvarstår och de redovisas i en erratalista som följer bokens Register. Dessutom har denna pdf-utgåva utökats med ett avsnitt i slutet som innehåller instuderingsfrågor till boken. Flertalet av dem har jag använt på mina kurser i samtalsanalys

och samtalsgrammatik. Jag hoppas att frågorna är till nytta och inspiration för den som ska lära sig mer om dessa inriktningar. Helsingfors i augusti 2016 Jan Lindström

tur och ordning Tur och ordning.ok3.indd 1 08-01-18 14.31.37

Tur och ordning.ok3.indd 2 08-01-18 14.31.37

Jan Lindström Tur och ordning norstedts akademiska förlag Tur och ordning.ok3.indd 3 08-01-18 14.31.37

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-Presskopias avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare t. ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller BONUS-Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. 2008, Jan Lindström Norstedts Akademiska Förlag www.norstedtsakademiska.se Omslag: Mats Saldenius Tryckbidrag har lämnats av Svenska kulturfonden Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2008 1 upplagan, 1 tryckningen isbn 91-7227-525-6 Norstedts Akademiska Förlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 Tur och ordning.ok3.indd 4 08-01-18 14.31.37

Innehåll förord 9 1 Inledning 11 1.1 transkription och exempel 15 Ortografi i transkriptionen 15 Grov transkription 16 Fin transkription 18 Exempelutdrag 22 1.2 bokens disposition 23 2 Orientering om samtalsgrammatik 25 2.1 olika typer av samtal 29 2.2 svenskt samtalsspråk 31 2.3 samtalsanalytiskt inspirerad lingvistik 33 2.4 samtalsgrammatikens utgångspunkter 37 Grammatikens indelning 37 Inre och yttre syntax 40 Från produktsyntax till processyntax 43 3 Talets enheter 51 3.1 strukturella begrepp i samtalsforskning 52 Yttranden 52 Turer 54 Turkonstruktionsenheter 54 Segment och faser 56 Sekvenser 56 Diskursenheter 57 3.2 ord och ordklasser 58 En översiktlig ordklassindelning 60 Interjektioner och diskurspartiklar 62 Tur och ordning.ok3.indd 5 08-01-18 14.31.38

3.3 konstruktioner 66 Ord och konstruktioner 67 Fraser och satser 68 Konstruktioner som yttrandebildare 70 Prosodiska enheter 74 4 Diskursmarkörer 78 4.1 diskurspartiklar 79 Dialogpartiklar 81 Yttrandepartiklar 87 Fokalpartiklar 93 Modalpartiklar 95 4.2 sekundära diskursmarkörer 99 Expressiver 100 Konjunktioner 101 Adverb 106 Verb 111 Pronomen 113 Utvidgade diskursmarkörer 115 4.3 indelning enligt diskursfunktion 119 5 Organisering av interaktionen 123 5.1 turtagning 124 Turtilldelning 124 Turkonstruktion 127 Turbytesplats och turövergångsområde 132 Variationer av turtagning 134 5.2 sekvensstruktur 138 5.3 preferensstruktur 141 5.4 reparation 146 Självinitierad reparation inom en TKE 149 Självinitierad reparation i turövergångsområdet 153 Annaninitierad reparation i nästa tur 156 Självinitierad reparation i tredje tur 163 Annaninitierad reparation i fjärde tur 167 Reparation och grammatikalitet 169 6 Tur och ordning.ok3.indd 6 08-01-18 14.31.38

6 Turdesign 176 6.1 turmönster 177 Enledade turer 178 Flerledade turer 181 Underordnade turer 184 Tillägg 193 6.2 tursegmentering 200 Övergångsområde och turfaser 200 Initial kontextualisering 205 Kontribution 231 Final kontextualisering 247 6.3 grammatikens centrum och periferi 270 7 Avslutning och kommande turer 276 Termförklaringar 280 Material 291 Litteratur 296 Register 305 7 Tur och ordning.ok3.indd 7 08-01-18 14.31.38

Tur och ordning.ok3.indd 8 08-01-18 14.31.38

Förord Denna bok presenterar ett nytt sätt att beskriva och analysera talat språk, dess strukturer och funktioner i social interaktion. Boken bygger på den samlade kunskapen om svensk grammatik och de nyaste rönen inom samtalsforskning. Resultatet av en sådan kombination blir något som jag här vill kalla samtalsgrammatik, som i sin tur kan placeras inom forskningsområdet interaktionell lingvistik. Många viktiga verk om svensk grammatik och svenskt språkbruk har publicerats under de senaste åren. De har dock varit mindre orienterade mot den talade uttrycksformen av språket. Det är här som denna bok söker sin nisch, i beskrivningen av samtalsspråkets dialogiska och grammatiska organisation. Det dialogiska och det grammatiska kan egentligen inte skiljas från varandra. Dialogiska uppgifter, t.ex. turtagning, utgår från kunskap om grammatiken. I gengäld bestäms grammatiska strukturer av en dialogisk ordning, t.ex. talarbidragets position i ett utbyte. Boken vänder sig till alla som är intresserade av språk och interaktion. Till speciell nytta är den för lärare och studenter med inriktning på språk, kommunikation och sociala vetenskaper. Tidigare förtrogenhet med samtalsanalys och grammatik är till fördel men inte nödvändig, eftersom en orientering om dessa ämnen ingår i bokens inledande kapitel. Min förhoppning är att samtalsgrammatiken kan användas vid undervisning och självstudier men också att den ska bidra till forskning i samtal och svensk grammatik. En sådan här bok uppstår inte ur tomma intet. Avgörande för bokens tillblivelse har varit mitt engagemang i projektet Samtalsspråkets grammatik, som finansierades av Riksbankens jubileumsfond under åren 2000 2005. Projektet involverade ett tjugotal forskare från universiteten i Göteborg, Helsingfors, Linköping Förord 9 Tur och ordning.ok3.indd 9 08-01-18 14.31.38

och Uppsala. I den intellektuella gemenskap som detta forskarlag utgjorde framkastades och diskuterades många av de idéer som utvecklats vidare i denna bok. I ett flertal fall hänvisas till resultat som publicerats i vetenskapliga artiklar och i doktorsavhandlingar med anknytning till projektet. Det bör också påpekas att största delen av de talspråksexempel som presenteras i boken är hämtade från projektets datakorpus vars material ursprungligen insamlats på de deltagande institutionerna. Jag riktar ett varmt tack till mina kolleger i projektet för allt gott samarbete. För det innehåll och de analyser som läggs fram i boken bär jag naturligtvis själv ansvaret. Helsingfors i november 2007 Jan Lindström 10 Förord Tur och ordning.ok3.indd 10 08-01-18 14.31.38

Inledning 1 Man kunde tänka sig att intresset för samtalsspråk inte behöver särskilda motiveringar. Samtal är ju en grundläggande form av människans språkutövning. Många språk existerar bara i tal men inte i skrift, och ett levande språk har talare medan ett utdött språk saknar sådana. Ett barn lär sig språket genom samtal med sina föräldrar, och de flesta situationer där sociala band knyts och upprätthålls går ut på att individer samtalar och interagerar med varandra. Språket, och samtalsspråket i högsta grad, är dessutom socialt till sitt väsen: det bygger på gemensamt accepterade konventioner och på en växelverkan mellan de individer som omsätter och prövar konventionerna i praktiken. Egentligen har de flesta språkvetare genom tiderna konstaterat att det talade språket borde vara utgångspunkten för språkvetenskapen. Praktiken har emellertid varit annorlunda. De dominerande inriktningarna inom lingvistiken har under de senaste århundradena antingen varit intresserade av språkets historiska utveckling varför skriftliga dokument utgjort de huvudsakliga källorna eller av ett abstraherat språksystem, till exempel langue framför parole eller kompetens framför performans varför språkbruket överhuvudtaget varit ointressant (Linell 2005a). Språket som system,»kompetensen«, kan dock knappast skiljas från språket i bruk. De konkreta strukturella val språkbrukaren gör för att anpassa sitt bidrag till en specifik social mikrosituation manifesterar just individens språkliga kompetens. En begäran görs i en familjär situation på andra sätt, genom andra språkliga medel, än i en institutionell situation; ett avböjande svar inramas på ett annat sätt än ett accepterande; en självkorrigering reflekterar behärskning av grammatiken och inte okunskap om den. Performansen är sålunda organiserad kring ett systematiskt, grammatiskt bruk av språket. Inledning 11 Tur och ordning.ok3.indd 11 08-01-18 14.31.38

I själva verket manifesteras språksystemet av bruket som gör systemet konkret gripbart. Det är också bruket som utmejslar systemet. Till exempel språkändringar uppstår inte ur tomma intet utan genom utvecklingar och novationer i språkbruket. Uttrycksformerna i ett naturligt språk kan då tänkas återspegla användarens behov på samma sätt som andra bruksföremål: ett dörrhandtag utformas så att det ska gå bra att gripa tag i det. Ju mindre korrelationen mellan formgivning och funktion är, desto sämre bruksföremål är det fråga om. När vi skiftar perspektiv från system till bruk och från skrift till samtal bör vi frångå synen på språkliga yttranden som isolerade, autonoma studieobjekt. Även den grammatiska beskrivningen ska kunna beakta den kontext som utlöst ett visst yttrande med en viss form och den förnyade kontext som detta yttrande aktualiserar för nästa yttrande. Beskrivningen bör omfatta att yttranden ingår i dialogiska sekvenser som präglas av ett ständigt utbyte och växelspel talarna emellan. Många av språkets konstruktioner kan bara förstås som en del av en dialog och därigenom en kollektiv verksamhet. Vi har ett brett register markörer för att reglera dialogen, till exempel jo, nähä, vet du, se, alltså. Yttrandets syntaktiska form röjer ofta dess position i dialogen. Den spetsställda negationen Inte vet jag kan knappast vara något annat än en respons på ett föregående drag. Även grammatiska konstruktioner kan ha fler än en upphovsman. Till exempel en fråga som Och du bor i?, yttrad av en person i första turen (T1) i en sekvens, kan tänkas utgöra en plattform till ett svar som Helsingfors, yttrat av en annan person i sekvensens andra tur (T2). Yttrandena i de två olika turerna kompletterar varandra och resulterar i en grammatisk enhet vilken är analyserbar som en fullständig sats: Du bor i Helsingfors. T1: Du bor i T2: Helsingfors 12 Inledning Tur och ordning.ok3.indd 12 08-01-18 14.31.39

Företeelser av detta slag vittnar om att när vi engagerar oss i ett samtal samarbetar vi med varandra för att konstruera betydelser och de språkliga former som uttrycker dessa. Ett analytiskt perspektiv som omfattar den dialogiska sidan av språket behöver inte i sig vara bättre än en formalistisk och avskalad grammatisk beskrivning. Det är snarast frågorna man ställer och svaren man får som avviker. Att man analyserar språket i samtalets brukskontext utesluter emellertid inte ett teoretiskt angreppssätt. Också samtalsgrammatiken ska kunna beskriva företeelser som går utöver enskilda personers enstaka interaktioner och som kan kännas igen som mönster, regelbundna och systematiska drag i individoberoende återkommande interaktioner. Detta nödvändiggör generaliseringar och abstraktioner, även presentationer i schematisk form. Kopplingen mellan det schematiska och det konkreta är dock dynamisk i och med att det abstrakta och generella belyses utifrån det konkreta och enskilda, och genom att (samlingar av) det konkreta ger upphovet till det abstraherade. Av historiska orsaker kretsar vår grammatiktradition kring det skrivna språket, dess normering och förädling. Man har godkänt och kanoniserat somliga språkliga former och stämplat andra som mindre önskvärda. I lekmannaattityder kan det ibland till och med framstå som att talet saknar grammatik eller är mer eller mindre ogrammatiskt, eftersom talet består av mycket mer än bara det som vanligen normeras i en grammatikbok. Till intrycket att tal och skrift är eller ter sig grammatiskt olika bidrar följande faktorer (jfr Teleman 1983): 1. Bruk av olika delar av grammatiken. Somliga konstruktioner är vanligare i tal (t.ex. samordning av satser) medan andra är vanligare i skrift (t.ex. nyttjandet av varierande typer av underordnade satser). 2. Grammatikalisering av olika delar av bruket. Somliga konstruktioner används enligt regelbundna mönster i talet, men används så sällan i skrift att inget faktiskt mönster finns, till exempel markörer som reglerar interaktionen, vetdu, va, liksom. Inledning 13 Tur och ordning.ok3.indd 13 08-01-18 14.31.39

3. Olika praktisering av grammatiken. Till exempel görs omstarter och korrigeringar i talet oftast på grund av att talaren vill göra en grammatisk och informationsstrategisk omorganisering medan yttrandet utvecklas, och inte på grund av en grammatisk miss. I skrift förekommer normalt inte sådana pågående omorganiseringar, utan meddelandet ska helst vara färdigt och redigerat vid det laget det lämnar producentens hand. De absoluta skillnaderna mellan samtalsspråkets och skriftspråkets grammatik är emellertid inte så många. De relativa skillnaderna, som kan härledas från listan ovan, är desto fler. Samtalsspråket behöver därför en egen grammatikbeskrivning, en som utgår från talets utslagsgivande, dialogiska utgångspunkter och lyfter fram det som relativt sett utmärker samtalsspråket. Det som i den traditionella grammatiken är oberoende av talets egenart, till exempel den påstående huvudsatsens ordföljd och adjektivattributets plats i en nominalfras, behöver inte ta en stor plats i en samtalsgrammatik. Den här boken presenterar grundlinjer till ett systematiskt studium av samtal och grammatik. Den öppnar vägar för identifiering och beskrivning av strukturella och funktionella mönster i svenskt samtalsspråk. I boken antas dels en lingvistisk infallsvinkel på de dialogiska och sociala praktiker som utförs genom språket, dels beskrivs grammatiska former som tillkomna genom, eller anpassade till, dialogiska och sociala behov. Denna samordnade beskrivning får här benämningen samtalsgrammatik. Som i en traditionell grammatik dokumenteras en rad återkommande uttrycksresurser, men här med utgångspunkt i att de iakttas i det verkliga dialogiska språkbruket. Uttrycksresurserna relateras till varandra och till deras funktioner i interaktionen samt till kontexter där de typiskt förekommer. Samtalsgrammatiken är på så sätt både deskriptiv och förklarande till sin natur. Med samtal avses här tal som produceras vid interaktion med andra människor. Det finns många slags samtalssituationer: samtal på kafferep, i telefon, på läkarmottagning, i polisförhör. Inramningen kan med andra ord vara vardaglig och familjär såväl som 14 Inledning Tur och ordning.ok3.indd 14 08-01-18 14.31.39

institutionell och formell. Det gemensamma är att det är fråga om en språkbrukssituation där fler än en part är delaktiga och bidrar till interaktionen. Avsikten med samtalsgrammatiken är att beskriva grammatiskt gripbara mönster som kan antas gälla i flera samtalsgenrer, dvs. i ett svenskt samtalsspråk i allmänhet, samtidigt som vissa mönster kan identifieras som typiska för en viss genre. 1.1 Transkription och exempel De språkliga resonemangen i denna bok baseras på utdrag som hämtats från riktiga, inspelade samtal. Dessa utgör utgångspunkten för analyserna och en kontrollmöjlighet för deras riktighet. I det analytiska arbetet, som bestått av genomlyssning och genomläsning, datorsökning och anteckningar, har transkriptioner av talet spelat en viktig roll. Transkriptionerna är också ett sätt att presentera materialet i ett grafiskt medium. Av praktiska skäl, inte minst etiska, ges inte tillgång till ljudet, rösterna, även om detta kunde vara idealiskt ur en rent metodisk synvinkel. I en transkription överförs talet till bokstäver och en typ av text. Av transkriptionerna framgår hur turväxlingarna i dialogen går till, vad som yttras i talarturerna samt i någon mån också hur det som sägs realiseras prosodiskt. Det finns många problem med att transkribera tal, för bokstäver är inte ljud och skriften kan bara på ett abstrakt sätt avbilda talflödet. Ortografi i transkriptionen Ett första problem är hur man ska förhålla sig till svensk standardortografi. Bokstäver som vi vanligen skriver i orden produceras inte alltid i uttalet, till exempel i orden är, mig, det, roligt. En del ljud representeras inte av en bokstav utan av bokstavskombinationer som genom konvention står för ett ljud, till exempel sje-ljudet i ord som sjunga, skiva, stjärna. Vad som är ett ord i talflödet kan också te sig annorlunda än i skrift. I synnerhet små obetonade ord har tendensen att smälta samman: ett yttrande som låter ungefär som hörru de junte så skulle vi enligt standardortografin vara benägna att stava hör du det är ju inte så. Inledning 15 Tur och ordning.ok3.indd 15 08-01-18 14.31.39

Trots problem av ovanstående slag följer transkriptionerna här en rätt konventionell, bara smått modifierad svensk standardortografi, som är lätt att tyda med utgångspunkt i svenska skrivregler, men som på vissa punkter återspeglar de vanligaste uttalsformerna (jfr Allwood 1999). Enligt detta skrivs till exempel är /e/, jag /ja/, mig /mej/, det /de/, dem /dom/, roligt /rolit/, verklig /verkli/. Däremot skrivs ord som sjunga, verk, kors, bort som de stavas, trots att ortografin inte stämmer överens med den fonetiska verkligheten. Några eftergifter för etablerade kontraheringar i uttalet har gjorts; man transkriberar hör du /hörru/, har du /haru/ och ju inte /ju nte/ då det tydligt låter så. Vinsterna med ett radikalare talspråksenligt skrivsätt skulle vara relativa: uttalsenliga former skulle kräva tränade läsare som är insatta i den nya ortografins logik. I själva verket skulle det vara fråga om att övergå från en konvention till en annan: bokstäverna i det latinska alfabetet representerar ljudet alltid på ett indirekt och ofullkomligt sätt. Grov transkription Det transkriberade talets textuella utseende kan te sig något avskräckande när man konfronteras med en transkription för första gången. På basis av vår vardagskunskap väntar vi oss en viss utformning av en text som återges på papper vad gäller layout såväl som menings- och satsformationer. Skillnaderna jämfört med en vanlig skriven text är uppenbara redan i en grov transkription som bara återger det sagda, som i följande utdrag (se Norrby 2004, s. 89 99). 16 Inledning Tur och ordning.ok3.indd 16 08-01-18 14.31.39

1) Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1). 01 A: jah ja du ja hörde 02 va heter hon eh Anna eh Anna eh 03 B: Nordlinger 04 A: Nordlinger hon åkte ju ti- i måndas 05 åkte hon ju till Norge 06 C: ja de sa hon 07 B: ( ) 08 A: å skulle va borta en da längre än oss 09 och helpan- 10 D: nu så nu e de bra 11 A: å ha- eh ha- eh å bara resan å sånt här 12 de kosta två tusen se- ingick ingen mat 13 B:.hh vänta lite när kom hon hem 14 A: som hon sa 15 hon hon kommer hem 16 C: i torsdags 17 A: hon hade en da längre 18 B: å hon åkte nu i måndas 19 A: ja 20 D: mm Det första man kan notera är att raderna är numrerade för identifiering av ett speciellt ställe i utdraget. Talarna, och deras respektive turer, identifieras med symbolerna A, B, C, D. I vissa institutionella samtal anger talaridentifieringen talarens institutionella roll, till exempel L (läkare), P (patient), E (expedit, expert), K (kund, klient). Den transkriberade texten anger vad man kan höra talaren yttra på en ljud- och bildinspelning. Sålunda återges inte bara fullständiga meningar utan också in- och utandningar, tvekljud, avbrutna konstruktioner, omstarter och olika tillägg: Inandning, rad 13: Ofullständig mening, rad 1: Tvekljud, rad 2: Avbrott, rad 4: Tillägg, rad 14:.hh ja hörde va heter hon eh hon åkte ju ti- i måndas som hon sa Transkriptionen återger också enheter som kan höras som potentiella delar av ett ord, men som avbryts innan de blir strukturellt eller fonetiskt fullbordade. Ett avstavningsstreck (eller binde- Inledning 17 Tur och ordning.ok3.indd 17 08-01-18 14.31.40

streck) markerar då avbrottet, såsom i ti- på rad 4 (hon åkte ju ti-). För att underlätta förståelsen av de producerade yttrandena kan raderna i transkriptionen grupperas så att de ungefär håller samman prosodiska och syntaktiska enheter. I stället för att fylla ut textraden så här: 01 A: jah ja du ja hörde va heter hon eh Anna eh Anna 02 eh kan man gruppera raderna så här: 01 A: jah ja du ja hörde 02 va heter hon eh Anna eh Anna eh På grund av inspelningsteknik eller yttre störande faktorer i inspelningen kan man ibland höra någon yttra ett bidrag till samtalet, utan att det går att uppfatta vad som sägs. I sådana fall anges det sekventiella stället för bidraget utan specificerat innehåll (med en tom parentes), som på rad sju i utdrag (1). Ohörbart, rad 7: B: ( ) En grov transkription är utgångspunkten för en finare analys av ett samtal eller en samtalssekvens. Men utan tillgång till ljudet är det svårt att få en bild av hur det sagda verkligen låtit och hur olika segment i yttranden egentligen förhåller sig till varandra. Fin transkription För att bättre kunna illustrera vad som pågår i interaktionen och vad som lett till de analyser man gör behövs finare transkriptioner som förses med en rad tilläggsmarkeringar. Samma utdrag som i (1) återges här i fintranskription: 18 Inledning Tur och ordning.ok3.indd 18 08-01-18 14.31.40

2) Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1). 01 A: ja:h, ja du. (0,6) ja hörde, 02 va heter hon eh (0,6) Anna eh, Anna e:h? 03 B: Nordlinger? 04 A: Nordlinger, hon åkte ju ti- i må:ndas, 05 åkte hon ju till No:rge 06 C: ja:, de sa hon, 07 B: ( ) 08 A: å skulle va borta (.) en da längre än oss, 09 och (0,6) helpan- 10 D: nu så, nu e de bra. ((till hunden)) 11 A: å ha- eh ha- eh å ba:ra, (.) resan å sånt här 12 de kosta två tusen se- ingick ingen mat. 13 B:.hh vä nta lite, när kom [hon he:m? 14 A: [som hon sa. 15 hon hon kommer hem= 16 C: =i torsdags 17 A: hon hade en da längre, 18 B: å hon åkte nu i måndas, 19 A: ja, 20 D: mm, Det är mycket mer information som nu kommit med och den består i stort sett i talets rytm, intonation och dynamik samt övriga assisterande kommentarer. När det gäller aspekter av talets flyt kan man se att förekomsten av pauser angetts. Pauslängden anges med en tiondels exakthet från och med pauser som varar 0,2 sekunder. Pausmarkeringen är placerad inom parentes. Kortare pauser än dessa, mikropauser, anges med en punkt inom parentes. Paus med längdangivelse, rad 2: va heter hon eh (0,6) Anna eh, Mikropaus, rad 11: å ba:ra, (.) resan å sånt här de kosta två tusen Om pausen är turintern anges den på sitt ställe på yttranderaden, som i dessa exempel, men om pausen befinner sig mellan två turer placeras den på en egen rad i transkriptionen. Ett utdrag från ett annat ställe i samma samtal som använts i (1) och (2) illustrerar en paus mellan två turer på rad 4: Inledning 19 Tur och ordning.ok3.indd 19 08-01-18 14.31.40

3) Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1). 01 A: hha att. (0,5) hö::r ni, mina vänner? 02 D: a: tack, 03 B: ja: 04 (0,6) 05 A: hu:r eh, 06 D: vi har lite annat för oss just nu, 07 B: hahaha 08 A: ja de har ni ja. Delvis överlappande yttranden förekommer rätt ofta, och ett grafiskt effektivt sätt att illustrera överlappningens exakta placering är att placera de överlappande talsegmenten direkt under varandra. Början av överlappningen markeras med vänster hakparentes, och när tydligheten så kräver markeras slutet med höger hakparentes, jfr rad 13 14 i utdrag (2): 13 B:.hh vä nta lite, när kom [hon he:m? 14 A: [som hon sa. Ibland sker ett turskifte så snabbt att en utgående tur och en startande tur avlöser varandra utan någon som helst paus, nästan överlappande. Sådana företeelser, som på rad 15 16 i utdrag (2), markeras med lika med-tecken i slutet av den utgående och i början av den startande turen: 15 A: hon hon kommer hem= 16 C: =i torsdags Intonationskonturer som tydligt segmenterar yttranden eller delar av yttranden kan märkas ut i en noggrann transkription. Man skiljer då mellan rak (icke-avslutande) ton, fallande (avslutande) ton, svagt uppgående ton och tydligt uppgående ton. Konturerna symboliseras med interpunktionstecken som komma, punkt samt frågetecken i omvänd eller normal ställning. Rak ton: Fallande ton: Svag uppgång: Tydlig uppgång: ja hörde, nu e de bra. åkte hon ju till Norge Nordlinger? 20 Inledning Tur och ordning.ok3.indd 20 08-01-18 14.31.40

Om intonationskonturen inte tydligt kan relateras till dessa kategorier sätter man inte ut någon symbol. En fin transkription anger också ett flertal andra prosodiska egenskaper hos talet, som förlängning av ljud, betonade ord eller stavelser, plötsliga ändringar i tonhöjd, taltempo och röstkvalitet (t.ex. lågmäld, knarrig, skrattande eller förställd röst). Dessa egenskaper representeras med symboler som antingen markerar det exakta stället för företeelsen eller omger det talsegment som karakteriseras av företeelsen: Kolon förlängning: Betoning understrykning: Uppgång i ton pil uppåt: Nedgång i ton pil nedåt: Snabbare tempo vinklar inåt: Långsammare tempo vinklar utåt: Låg röst gradtecken: Knarrig röst nummertecken: Skratt i rösten asterisk: Förställd röst citattecken: ja: de sa hon vä nta vänta >va heter hon< <va heter hon> va heter hon #va heter hon# *va heter hon*»va heter hon«vissa prosodiska drag kombineras ofta, till exempel betoning kan associeras med förlängning eller tonhöjning, och lågmäld röst kan ackompanjeras av knarr. Man kan då avväga om man ska använda dubbelmarkering, som i No:rge, eller markera det mer prominenta draget, till exempel Norge. Slutligen kan transkriberaren föra in förtydligande kommentarer som kan vara nyttiga för förståelsen av vad som pågår i en sekvens. I utdrag (2) riktas ett yttrande till hunden som är närvarande i inspelningsmiljön. Adressaten skulle inte vara uppenbar utan tillgång till videoinspelningen och utan transkriberarens kommentar: 10 D: nu så, nu e de bra. ((till hunden)) Assisterande kommentarer kan också syfta på en icke-verbal handling ((nickar)) eller annan omständighet vid inspelningen ((buller)). Som synes placeras kommentarerna inom dubbla parenteser. En fullständig förteckning över de transkriptionssymboler Inledning 21 Tur och ordning.ok3.indd 21 08-01-18 14.31.41

som används i exempelutdragen finns i en transkriptionsnyckel sist i boken. Exempelutdrag Exemplen som belyser resonemangen i de följande kapitlen är som regel fintranskriberade enligt de principer som presenterats. Utrymme och tydlighet har i enstaka fall krävt förenklingar, till exempel utelämning av turer som hör till ett parallellsamtal och kommer mellan de analyserade yttrandena, eller utelämning av slutet, ibland också början, av en (lång) turdel som ligger utanför analysens fokus. I det senare fallet anges strykningen med tre punkter inom dubbla parenteser (( )). Den företeelse som står i fokus för analysen markeras med fetstil i exempelutdraget. Ibland kan även andra företeelser kring den fokuserade kräva uppmärksamhet. I sådana fall kan ett mer omfattande analyssegment markeras med grå färgöverstykning medan den enskilda fokuserade företeelsen står i fetstil inom segmentet. Detta illustreras i (4) där fetstil markerar att analysen koncentrerar sig på markörer som visar att A är engagerad i en ordsökningspraktik, dvs. namnet på en person (rad 2). Segmentet där en lösning på sökningsproblemet erbjuds (rad 3) och vidare kvitteras (rad 4) är också relevant. Detta relaterade segment och det fokuserade ordsökningsinitiativet markeras sålunda med grå färgöverstrykning. 4) Ordsökning. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1). 01 A: ja:h, ja du. (0,6) ja hörde, 02 va heter hon eh (0,6) Anna eh, Anna e:h? 03 B: Nordlinger? 04 A: Nordlinger, hon åkte ju ti- i må:ndas, 05 åkte hon ju till No:rge Exemplen har löpande numrering i varje kapitel och de förses med en kort specificering av vilken grammatisk eller interaktionell företeelse exemplet belyser, till exempel ordsökning. Materialkällan anges ovanför transkriptionen. Källangivelsen har det format som setts i exemplen (1 4): i de flesta fall en beskrivande titel 22 Inledning Tur och ordning.ok3.indd 22 08-01-18 14.31.41

på den pågående verksamheten (t.ex. kafferep), allmän beskrivning av samtalstyp och deltagarna (t.ex. samtal mellan fyra äldre väninnor) samt inspelningsidentifikation (t.ex. såi nf 2:1). En materialförteckning med mer information om de använda inspelningarna och transkriptionerna finns i slutet av boken. Inspelningarna som nyttjats i den här boken har samlats in i riktiga situationer i förtroende mellan forskare och undersökningsdeltagare. Det hör till god forskningsetik att deltagarnas identitet inte röjs och att materialet överhuvudtaget behandlas med respekt. För att skydda deltagarnas identitet har man i transkriptionerna ändrat namnen på de personer, orter och företag som förekommit i samtalen. 1.2 Bokens disposition Den här boken är disponerad i tematiska kapitel som fokuserar anknytningspunkter mellan grammatik och språket i samtal. De tre första kapitlen ger en orientering om forskningsområdet grammatik och samtal. Första kapitlet tjänar som en allmän introduktion till boken, medan en mer nyanserad diskussion om förutsättningarna för studiet av grammatik och svenskt samtalsspråk fortsätter i kapitel 2, Orientering om samtalsgrammatik. Kapitel 3, Talets enheter, diskuterar grundläggande traditionella grammatiska kategorier som ordklasser, konstruktioner, grammatisk formalism och deras plats i en samtalsgrammatik. Samtidigt definieras nyare begrepp som härrör från samtalsforskning, till exempel tur, sekvens och turkonstruktionsenhet. De tre följande kapitlen presenterar centrala områden för studiet av strukturella regelbundenheter i samtalsspråk områden som grammatiken hittills varit mindre intresserad av och där samtalsforskningen saknat grammatisk förankring. I kapitel 4, Diskursmarkörer, läggs fram en syntaktiskt och funktionellt baserad kategorisering av de viktiga samtalsreglerande och modifierande småorden, ofta kallade för diskurspartiklar eller -markörer. Grammatiskt betydelsefulla aspekter på samtalets organiserande principer som turtagning, sekvensstruktur, preferensstruktur och Inledning 23 Tur och ordning.ok3.indd 23 08-01-18 14.31.41

reparation tas upp i kapitel 5, Organisering av interaktionen. Den samtalsgrammatiska beskrivningen knyts ihop i kapitel 6 som handlar om turdesign. Här diskuteras talarturernas varierande uttrycksformer och en modell för en interaktionellt förankrad, men också till grammatiken knuten, segmentering av dem presenteras. Eftersom den här boken berör ett förhållandevis nytt ämnesområde inom språkstudier innehåller den en del termer som kanske inte är bekanta från tidigare. Somliga termer har en speciell status i samtalsforskning (t.ex. turkonstruktionsenhet), andra har behövt skapas för en mer träffsäker beskrivning av interaktionella företeelser (t.ex. kontextualisering). I många fall har det varit fråga om att introducera en svensk term för att ersätta en engelsk term som vunnit terräng i den internationella kontexten, till exempel företal för preface. I slutet av boken finns en lista över de viktigaste samtalsgrammatiska termerna och deras förklaringar. 24 Inledning Tur och ordning.ok3.indd 24 08-01-18 14.31.41

Orientering 2 om samtalsgrammatik Grammatikböcker inleds ofta med en redogörelse för begreppet grammatik helt enkelt därför att det inte är självklart vad grammatik innebär. Än mindre självklart är det i föreliggande framställning som tar fasta på många företeelser som tidigare inte ansetts höra till den grammatiska beskrivningen eller åtminstone inte till grammatikens kärna. Grammatikskrivning har av tradition utgått från det skrivna språket. I antiken var grammatiken knuten till undervisning av skrivkonsten, och det har varit utslagsgivande även i den svenska grammatikens historia. De första svenska grammatikböckerna, som utkom på 1600 1700-talet, hade etableringen av en allmänsvensk ortografi och ett svenskt skriftspråk som sitt främsta uttalade syfte. Dessa grammatiker koncentrerade sig således i huvudsak på ordens riktiga stavnings- och böjningsformer, men man gav också upplysningar om ordens uttal och historiska ursprung. I princip samma betoningar rådde i svenska grammatiker ända fram till 1900-talet. De mest utbredda och konsekvent uppföljda teoretiska resonemangen gällde ordklasserna, medan satsen och satsdelarna länge hade en undanskymd roll (Haapamäki 2002). Betoningarna i grammatikers uppläggning har ändrats mycket sedan ingången till 1900-talet. Ortografi och uttal uppträder inte längre centralt i grammatiken utan behandlas i andra regelsamlingar, och även ordbildningsläran har fått en mindre roll än tidigare. Mest utrymme ges dels åt ordklasser och morfologi (formlära), dels åt frasers och satsers uppbyggnad (satslära eller syntax). Utvecklingen har i praktiken gått till att syntaxen fått den dominerande rollen, eftersom många morfologiska företeelser manifesteras i ett syntaktiskt sammanhang, till exempel kongruensböjning. Syntaxens betydelse har också ökat i och med språk- Orientering om samtalsgrammatik 25 Tur och ordning.ok3.indd 25 08-01-18 14.31.41

teoretiska landvinningar som kunnat erbjuda bättre redskap för analys av fras- och satsbildning. Grammatikens mål anses numera vara att redogöra för hur nya fraser, satser och meningar kan bildas av ord (SAG 1, s. 53). Trots skiftet i beskrivningens fokus, som gått från studiet av små isolerade enheter till analys av större funktionella enheters uppbyggnad, dominerar ett visst skriftspråkligt perspektiv även i moderna grammatikböcker. Det primära objektet för grammatiken var ju länge normeringen av ett skriftspråk, och trots att talets primära status alltid haft sina förespråkare bland grammatiker har skriftspråket tjänat som källa för observationer. En orsak till det är att grammatiken fortfarande har setts som ett normerande, språkvårdande instrument, och det har varit mest angeläget att ge rekommendationer och regler gällande det skrivna språket. En annan orsak till skriftens dominans är att den är mycket mer tillgänglig för observationer. Talet är snabbt och försvinnande, och det fanns inte tidigare bra metoder för lagring och analys av till exempel samtal. Idealiserande attityder har också gynnat fokuseringen på skriften. Skriftspråket har ännu på 1900-talet betraktats som grammatikens huvudsakliga objekt med motiveringen att de grammatiska formerna uppträder renast och stabilast där (Diderichsen 1946, viii). Sådana grammatiker har tendensen att vara exkluderande till sin natur: den grammatiska beskrivningen, och också det som anses vara grammatiskt, omfattar sådana företeelser och regelbundenheter som är observerbara bara i språkets skriftliga uttrycksform (se Linell 2005a). Det talade språket, kanske just i form av samtal, manifesterar emellertid en mycket grundläggande form av människans språkliga verksamhet och kompetens. Det talade språket är en biologisk förmåga hos människan, ett medel för bekräftande och förnyande av sociala kontakter i omedelbara möten mellan individer. Ett studium av samtalsspråk kan därför avslöja något grundläggande om språkanvändningen och därigenom också om språkstrukturen, eftersom språkanvändning förutsätter bemästrande av strukturer. Skriftspråket bör naturligtvis uppskattas som en teknologiskt avancerad företeelse. Det är en av människans förträffligaste upp- 26 Orientering om samtalsgrammatik Tur och ordning.ok3.indd 26 08-01-18 14.31.41

finningar och centralt för uppkomsten och organisationen av moderna samhällen. Historisk evidens tyder på att skriften uppkommit för att man ska kunna dokumentera sådan information som annars vore svår att hålla reda på: bokföring, arkivering, registrering etc. (Melin 2000). Tal och skrift utesluter alltså inte varandra, utan de kompletterar varandra som uttrycksformer av det mänskliga språket. Förhållandet illustreras i tablå 1. Tal (väsentligen) socialt bärande (ibland) normutmanande Språk Skrift (väsentligen) samhällsbärande (ofta) normbildande Tablå 2.1. Grundläggande aspekter av förhållandet mellan talat och skrivet språk i vår kultur. Både i talad och skriven svenska bildar man utsagor av strukturella baskomponenter som kan identifieras som ord, fraser och satser. De basala grammatikreglerna är gemensamma: till exempel det finita verbet intar andra ledpositionen i en påstående huvudsats, adjektivattributet står före sitt huvudord i en nominalfras och predikativ kongruensböjs (Hellberg 2005, s.194). Dessa uppenbara, för svenskan generellt gällande regler är dokumenterade i en rad grammatikböcker, och det är naturligtvis ingen idé att börja upprepa dem i en framställning som söker egenarten i just samtalsspråkets grammatik. Beskrivningen av skriftspråket verkar ha utgått från de strukturer som i allmänhet varit stabila och utbredda i svenska språket men också idealiserat dem för det skrivna språkets egna syften. Således har man utgått från att huvudsatsen ska ha en viss (fullständig) struktur, bisatsen en annan, och fraserna vissa givna former. I talat språk är dock variationen, eller flexibiliteten, i de realiserade strukturerna större, också när man bortser från den regionala variationen. Upprepningar, omstarter, korrigeringar och ändringar mitt i grammatiska konstruktioner skulle se ut som förargliga felaktigheter i skrift, men hör till det normala, och samtidigt strukturellt regelmässigt hanterade, i talet. En skriven text manifesterar inte Orientering om samtalsgrammatik 27 Tur och ordning.ok3.indd 27 08-01-18 14.31.42

heller talets dialogiska organisation som turbyten, ämnesutveckling genom initiativ och responser eller olika språkliga markörer för orkestreringen av talarnas samspel. Samtidigt verkar man i talet mera sällan utnyttja möjligheter som hör till vanligheten i det åtminstone formellare skrivna språket och som bidrar till innehållskoncentration: långa sammansättningar, långa nominalfraser, långa första satsled och många bisatser. Det är således föga sannolikt att man kan skriva som man talar trots att sådana råd ibland getts aspirerande skribenter eller att man kan (sam)tala som man skriver. Att den här boken fokuserar på hur vi samtalar betyder inte att den grammatiska kunskapsbank om skriven text som samlats under flera århundraden överges. I grunden beskrivs ju något som är en del av det svenska språket. Det skulle vara besvärligt att diskutera grammatiska företeelser utan den etablerade terminologin och parallellerna till det de betecknar, även om vissa termers innebörd kanske kräver omprövning och nya termer också behöver introduceras. Att man har samtalsspråket i fokus kräver dock att själva aktiviteten kring samtalandet kommer i förgrunden. I samtal formuleras yttranden i realtid och i en ständig interaktion med en annan part. Samtal utspelar sig i olika specifika yttre situationer, och yttranden som fälls i samtal är således relaterade till samtalssituationen. Yttranden är också unikt relaterade till varandra, för samtalet utgörs av en serie yttranden som responderar på, och tar avstamp i, varandra både innehållsligt och strukturellt. Åtminstone detta, att kunna beskriva hur språket är anpassat till och används för ett sådant konstant växelspel att det finns samband mellan språkstruktur och interaktionsstruktur hör till samtalsgrammatikens främsta syften. Samtalsgrammatiken måste vara inkluderande vad gäller företeelser som är typiska eller till och med säregna för talspråket och även betona dessa eftersom beskrivningarna tidigare i stort sett förbigått dem. I sista hand är grammatiken dock något ogripbart, något som inte existerar i den fysiska världen. En grammatikbok är bara en manifestation av en författares syn på vad grammatiken kan bestå av, och vad som kanske är fokalt i den. Det är en dokumentering av regelbundenheter som man kunnat observera i någon delmängd 28 Orientering om samtalsgrammatik Tur och ordning.ok3.indd 28 08-01-18 14.31.42

av språkbruket. Observerade regelbundenheter kan leda till generaliseringar och kanske också teoretiskt grundade formaliseringar av återkommande språkliga och sociala processer. Generalisering och formalism gör våld mot det som är speciellt och konkret; därför räknar grammatikböcker ofta upp en hel del undantag från huvudregler. Men eftersom vårt sätt att tala och interagera med varandra på ett visst plan onekligen ter sig systematiskt och organiserat, är det rimligt att sträva efter en beskrivning som försöker fånga systematiken och organisationen grammatiken i det hela. Det är också det enda sättet att förstå det speciella och konkreta. 2.1 Olika typer av samtal Man använder ofta ordet samtal som en samlingsbeteckning för muntlig kommunikation av varierande slag. Ändå måste vissa generella villkor vara uppfyllda för att det ska vara meningsfullt att kalla en kommunikationsform samtal. Det stämmer förstås att samtal förs muntligt (även om man i en överförd bemärkelse också talar om chattsamtal, vilka egentligen består i att man samskriver). Ytterligare kan man utgå ifrån att samtal har minst två deltagare och att dessa är engagerade i ett socialt växelspel med varandra. Denna interaktion sker i realtid och deltagarna befinner sig vanligen i samma rum så att de kan se och höra varandra. Det är alltså oftast ett ansikte mot ansikte-samtal. Det viktigaste undantaget är kanske telefonsamtal där deltagarna inte delar samma fysiska och visuella rum. Interaktionen är dialogiskt organiserad, vilket betyder att deltagarna talar i turer, responderar på och utvecklar det som sagts i föregående turer och orienterar sig mot kommande turer. Vidare betyder det att var och en försäkras egna talarturer. Att deltagarna inte talar i mun på varandra, är resultatet av ett dolt organiserande system som kallas turtagning. Ju fler deltagare det finns, desto komplexare uttrycksformer kan turtagningen ta. Därför gör det stor skillnad om man studerar samtal med bara två deltagare, s.k. dyader, eller flerpartssamtal, som har tre eller ännu fler deltagare. Orientering om samtalsgrammatik 29 Tur och ordning.ok3.indd 29 08-01-18 14.31.42

Inom samtalsforskningen anses vardagliga samtal representera en typ av idealform. Vardagliga samtal hör för det mesta till människors privata sfär; de förs inom familjen och mellan vänner. Kännetecknande för vardagliga samtal är att de inte behöver ha något på förhand definierat mål, utan de talande engagerar sig i samtalet närmast för den sociala samvarons skull och för att förstärka de sociala relationerna. Det som gör de vardagliga samtalen till ett slags idealform är just att det inte finns så många faktorer utanför själva samtalandet som reglerar interaktionen, till exempel turtagningen. Vardagliga samtal utgör på detta sätt en fond mot vilken andra typer av samtal kontrasteras. I en viss motsats till vardagliga samtal använder man termen institutionella samtal, med vilka avses interaktioner där deltagarna har formellt bestämda, ofta asymmetriska roller, såsom mellan kund expedit, klient myndighet och patient läkare. Man engagerar sig i dessa samtal för att uträtta bestämda ärenden med en representant för en institution och för att uppnå ett konkret mål, såsom leverans av en tjänst eller produkt, ett myndighetsbeslut eller en sjukdomsdiagnos. Institutionella samtal ackompanjeras ofta av speciella verksamhetsformer, som kan utgöras till exempel av en domstolsförhandling, en läkarkonsultation eller ett möte med ordförande och andra deltagare. Genom att den institutionella kontexten definierar de talandes rättigheter och förpliktelser (t.ex. vad gäller turtagning), de tillgängliga ämnena (t.ex. på en färdigformulerad agenda) och de tänkbara målen har samtalen också många strukturella egenskaper som skiljer dem från vardagliga samtal (Linell 1998). Det finns också olika typer av särskilt arrangerade samtal. Sådana är till exempel intervjuer och debatter som förs i en studio och sänds ut i radio och tv. Eftersom dessa samtal distribueras till allmänheten genom ett massmedium kallas de ibland medierade samtal. En annan typ av arrangerade samtal är olika intervjuer och diskussioner som man under en på förhand bestämd yttre inramning insamlar i olika forskningssyften, till exempel samtal i fokusgrupper där samtalsledaren styr in samtalet på teman man vill undersöka. Arrangerade samtal skiljer sig från vardagliga såväl 30 Orientering om samtalsgrammatik Tur och ordning.ok3.indd 30 08-01-18 14.31.42

som från institutionella samtal genom att deltagarna inte engagerar sig i samtalet spontant, utan att interaktionen på ett eller annat sätt är iscensatt (Nylund 2000). Utanför samtalsbegreppet och således även denna bok faller monologiska, ofta också sekundärt muntliga kommunikationsformer, såsom uppläsning, föredrag och dialog i skådespel. Planerade tal studeras inom retoriken, som emellertid också intresserar sig för argumentering och interaktion i gruppdiskussioner. Kunskaperna man inhämtat genom studier av vardagliga, oplanerade samtal kan vara till stor nytta för studiet av strukturerade tal och debatter. Dramadialog kan säkerligen till en viss gräns studeras med samtalsanalytiskt inspirerade metoder, men dramat är trots allt en stiliserad avbild av verkligheten, en konstnärlig produkt. Det som kännetecknar»riktiga«samtal är att de är genuint förankrade i verkligheten, och att det som uträttas i dem har konsekvenser för deltagarnas liv. 2.2 Svenskt samtalsspråk Den beskrivna variationen mellan olika typer av samtal antyder att svenskt samtalsspråk knappast utgör ett enhetligt, monolitiskt studieobjekt. Om syftet är att ge en ganska allmängiltig beskrivning av samtalsspråkets beskaffenhet kan man inte begränsa sig till en viss idealiserad genre, utan man bör försöka omfatta mångfalden. Det är en fördel om beskrivningen tar fasta på olika situationer och yttre villkor kring samtal, eftersom den yttre inramningen påverkar vilka slags språkliga resurser och interaktionella praktiker som tas i bruk. Att använda och anpassa dessa resurser till kontexten hör till språkbrukarnas kommunikativa kompetens, vars mångskiftande former en grammatik borde kunna dokumentera. Samtidigt är det emellertid i relation till en viss idealisering som variationen i de språkliga och interaktionella strategierna kan synliggöras. En sådan fond för beskrivningen av samtalsspråket utgörs alltså av det vardagliga samtalet. Vid sidan av genreskillnader mellan olika typer av samtal finns det annan överordnad språklig variation som gör att vi inte heller i andra perspektiv kan tala om ett enda svenskt samtalsspråk. Orientering om samtalsgrammatik 31 Tur och ordning.ok3.indd 31 08-01-18 14.31.42

Språkbrukarnas ålder, kön och sociala klasstillhörighet kan ta sig uttryck i sättet att tala. Sociolingvistiken har speciellt ägnat sig åt att beskriva sådan variation. I denna grammatik fokuseras dock inte talarnas bakgrund, utan analysen bygger på det som sker i och kring just de sekvenser som analyseras. Övergripande verksamhetsfaktorer, till exempel om samtalet äger rum på en middag eller en läkarkonsultation, beaktas i andra hand då sådana faktorer kan antas ha förklaringskraft och i synnerhet då dessa får en tydlig manifestation i den studerade sekvensen. Social och verksamhetsberoende variation är naturligtvis något som allmänt kan relateras till att samtalandet är en form av socialt beteende som har både ett mikro- och makroplan, dvs. det är individuellt och föränderligt men också kollektivt och mönsterbundet. Man kan inte heller blunda för att det förekommer regional variation i språkbruket, inte minst i det talade språket. Den talade svenskan indelas konventionellt i de övergripande regionala varieteterna centralsvenska, västsvenska, sydsvenska, nordsvenska och finlandssvenska (SAG 1, s. 26). Härtill kommer ett oöverskådligt antal lokala dialekter. Syftet med denna samtalsgrammatik är inte att betona eller illustrera den regionala variationen, utan det som tas upp antas i allt väsentligt vara gemensamt för samtalsspråket i olika regioner. Det studerade materialet har dock en viss regional spridning från västsvenska till centralsvenska och finlandssvenska. Någon aspekt av denna variation kan således komma till uttryck i de exempel som läggs fram. Mest påtagligt torde detta gälla finlandssvenskan, som har lexikala, syntaktiska och prosodiska drag som är främmande för, eller mindre frekvent förekommande i, de regionala varieteterna i Sverige. Sådana särdrag kommenteras i samband med vissa språkexempel. Det förekommer också stilistisk variation i samtal, som dels kan ha koppling till den sociala och regionala variationen, dels till användningen av speciellt pragmatiskt betingade samtalsstrategier eller -stilar. Talarna kan ge olika uttryck för artighet, till exempel indirekthet i sätten att formulera värderingar, tilltal eller uppmaningar. Talarna kan också med olika medel signalera sitt engagemang i den pågående interaktionen eller sin samhörighet med 32 Orientering om samtalsgrammatik Tur och ordning.ok3.indd 32 08-01-18 14.31.43