Yttrande med anledning av djurskyddsutredningens betänkande Ny djurskyddslag SOU 2011:75 (dnr L 2011/3138)

Ridskolornas Riksorganisation Regeringskansliet Landsbygdsdepartementet 103 33 Stockholm Yttrande med anledning av djurskyddsutredningens betänkande Ny djurskyddslag SOU 2011:75 (dnr L 2011/3138) Ridskolornas Riksorganisation (RRO) har beretts tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande och vill anföra följande. 1. Inledning RRO vill inledningsvis framhålla att en stor brist med rubricerade betänkande är att utredningen endast i begränsad omfattning inhämtat synpunkter från de personer som i sitt dagliga värv på olika sätt påverkas av reglerna inom djurskyddsområdet. Det saknar heller inte betydelse att det i olika sammanhang anförts allvarlig kritik mot hur kontrollmyndigheten handhar ärenden i sitt dagliga arbete. Lantbrukarnas riksförbund (LRF) har frågat 1000 av sina medlemmar om hur de upplever djurskyddskontroller. Kontrollantens bemötande vid var tionde möte beskrivs som ganska eller mycket dåligt. RROs medlemsföretag framför liknande kritik och framhåller då särskilt att inspektörerna ofta är okunniga i sakfrågor och tillämpar en myndighetsutövning som ridskolorna finner främmande. RRO menar att den allvarliga kritik som anförts mot kontrollmyndigheten förvisso i många fall kan hänföras till bristande förståelse mellan djurägare och kontrollanter. RRO menar dock att den kritik som framförs i själva verket har sin grund i brister i regelverket och det paradigm på vilket regelverket vilar. Vidare att enskilda djurskyddsinspektörer tilldelats alltför omfattande befogenheter. Sammantaget medför detta att djurhållaren inte tillförsäkras en tillräcklig grad av rättssäkerhet. 2. Den processuella ordningen som kan leda till djurförbud I en jämförelse med övriga länder inom gemenskapen, men också med andra utvecklade länder har Sverige en helt unik situation när det gäller hållande av häst för ridändamål på ridskolor. Ridskolorna har till uppgift att bedriva ridutbildning men också utbilda ryttare i allehanda frågor som rör hästhållningen. En självklar uppgift därvid är att genom en god hästhållning och utbildning förmedla kunskap om hur hästar ska hållas så att de upplever högsta möjliga välbefinnande. En viktig uppgift för ridskolorna är också att till eleverna förmedla en kunskap om ändamålsenlig hästhållning och att så lång möjligt motverka en disneyfiering av djurhållningen. På ridskolorna finns följaktligen personal som har en

2 (9) samlad kunskap om hästhållning som sannolikt vida överstiger den kunskap som finns på annat håll i Sverige. Det är en sådan djurhållare som får besök av tjänstemän från kontrollmyndigheten. Inspektörerna utför mätningar m.m. och gör anteckningar och lämnar kommentarer. Det är inte ovanligt att ridskolans företrädare och inspektörerna har olika uppfattningar om vad som kännetecknar en god hästhållning. Med ledning av ovanstående upprättar myndigheten en kontrollrapport, vilken tillställs ridskolan i form av en underrättelse. Av ett följebrev till kontrollrapporten framgår att länsstyrelsen utreder om det finns skäl att besluta om föreläggande enligt 26 djurskyddslagen så att uppmärksammade brister i djurhållningen åtgärdas. Ridskolan yttrar sig över kontrollrapporten. Sedan hörs vanligen inget mer och ridskolan saknar information om vilka slutsatser som kontrollmyndigheten drar av det som ridskolan anfört. Länsstyrelsen fattar därefter beslut om föreläggande enligt 26 djurskyddslagen och samtidigt vanligen att beslutet ska gälla omedelbart även om det överklagas (74 ). Beslutet kan överklagas till förvaltningsrätten. För prövning i kammarrätten krävs prövningstillstånd. Ridskolan får genom föreläggandet besked om vilket beslut som förvaltningsmyndigheten fattat med ledning av kontrollrapporten och ridskolans yttrande och har då således att ta ställning till om föreläggande ska överklagas eller om ridskolan ska vidta de åtgärder som kontrollmyndigheten kräver enlig 26 djurskyddslagen. Enligt 29 djurskyddslagen skall länsstyrelsen meddela förbud att ha hand om djur eller ett visst slag av djur för den som 1. inte följer ett beslut som kontrollmyndighet har meddelat enligt 26 och som är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt 5. vid upprepade tillfällen dömts för brott enligt 36 eller 36 a eller vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26. Enligt jordbruksverkets vägledning för kontrollmyndigheter m.fl. anges att det med upprepade tillfällen får anses innebära minst tre till antalet. I vägledningen uppges vidare att även förelägganden och förbud som gäller förseelser som inte är av allvarlig art ska räknas in. Enligt verket saknar det också betydelse för bedömningen om djurhållaren har åtgärdat de brister som föranledde föreläggandet eller förbudet. Förseelser äldre än tio år bör inte beaktas. Enligt RRO står jordbruksverkets vägledning i denna del i uppenbar strid mot gällande rätt som det anges i motiven till 29 i propositionen (2001/02:93) att det i fortsättningen bör därför även upprepade brott mot djurskyddslagstiftningen och upprepade överträdelser av förelägganden leda till förbud att hålla djur. (Vår understrykning) Så fort djurhållare fått ett föreläggande enligt ovan saknar det enligt jordbruksverkets tolkning betydelse vilka åtgärder som djurhållaren vidtar. Skulle djurhållaren överklaga och vinna gehör för sin uppfattning torde föreläggandet trots detta inräknas i antalet tre. Den andra ytterligheten är att djurhållaren bortser från föreläggandet och såvitt RRO förstår skulle även detta kunna ha samma påföljd som då djurhållaren åtgärdat det som krävs enligt föreläggandet.

3 (9) Jordbruksverkets vidlyftiga tolkning enligt ovan har således på ett allvarligt sätt bidragit till företagens rättsosäkerhet. Enligt RRO står det i strid mot den allmänna rättsuppfattningen att förelägganden skulle kunna ligga till grund för ett administrativt beslut som i realiteten innebär både yrkes- och näringsförbud vanligen med stora ekonomiska följder för den enskilde. I förslaget till den nya djurskyddslagen ersätts 26 i nu gällande lag av 10 kapitlet 8, utan några ändringar i sak och 29 ersätts av 11 kapitlet 1. Enligt 1 ska länsstyrelsen meddela förbud att ha hand om djur eller ett visst slag av djur (djurförbud) för den som 1. inte följer ett beslut som en kontrollmyndighet har meddelat enligt 10 kap. 8 om det är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt 6. inte vidtar rättelse trots upprepade beslut enligt 10 kap. 8 om det är befogat från djurskyddssynpunkt. Enligt RRO finns en otydlighet rörande punkterna 1 och 6 ovan. Det måste klargöras vilka beslut som kan fattas enligt 8 10 kap. och som inte är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt eller är befogat från djurskyddssynpunkt. Enligt författningskommentaren (sid. 145) anser utredaren att det ska finnas utrymme från kontrollmyndigheten att själva göra bedömningar utifrån olika situationer, vilket enligt utredaren skulle ge en ökad flexibilitet. RRO menar att det vore synnerligen olyckligt att lämna utrymme för kontrollmyndighetens bedömningar och samtidigt ge jordbruksverket möjlighet att utge föreskrifter eller anvisningar med ledning av oklar lagstiftning i en fråga som är av så väsentlig betydelse för rättsäkerheten. De administrativa beslut som kontrollmyndigheten kan fatta enligt 1 är sett ur ett djurägarperspektiv en ren påföljd. En djurhållare kan sannolikt inte tänka sig någon påföljd, inom ramen för vårt nuvarande rättssystem, som skulle kunna vara värre än djurförbud och i förlängningen ett omhändertagande av djur. För en så allvarlig påföljd behövs inte ökad flexibilitet eller utrymme för bedömningar från kontrollmyndigheten, som utredaren tycks mena, utan ökad rättssäkerhet för den djurhållare som är föremål för ingrepp enligt 1. Punkterna 1 och 6 i 1 skulle för övrigt kunna sammanföras till en punkt och med förtydliganden enligt ovan. Djurhållarens möjlighet att överklaga kontrollmyndighetens förelägganden och beslut måste förbättras. Av djurskyddslagens 39 ska framgå att den endast ska tillämpas där så motiveras av akut djurskyddssynpunkt, då en vidlyftig tillämpning på ett påtagligt sätt försvårar djurhållarens möjligheter att överklaga kontrollmyndighetens beslut. Det finns heller enligt RRO inga bärande skäl för att frågor rörande djurskydd inte skulle kunna prövas av två instanser d v s i förvaltningsrätt och kammarrätt. Kontrollmyndigheten måste rimligen betraktas som en part och kan därför inte ses som en fristående första instans. RRO menar avslutningsvis att en professionell och rättssäker handläggning av djurskyddsärenden är till gagn för djuren, djurhållaren och samhället. Det skulle vara till stor nytta för djurhållningen om det offentliga representerades av för ändamålet utbildade personer som är förtrogna med praktiskt handhavande av hästar. Genom ändring i myndighetens arbetssätt borde det kunna åstadkommas en ordning där djurens välbefinnande i första hand förbättras genom en dialog till vilket djurskyddsföreskrifterna skulle kunna ses som ett komplement.

4 (9) 3. Djurförbud och omhändertagande Utredaren framhåller (sid.739) att reglerna om djurförbud är mycket viktiga för att efterlevnaden av djurskyddsbestämmelserna ska vara effektiva och att det av probleminventeringen framgår att bestämmelserna om djurförbud i huvudsak fungerar tillfredsställande. Vidare att det inte finns något behov av några mer omfattande förändringar av den nuvarande regleringen. RRO är av den bestämda uppfattningen att djurförbud ska förbehållas de situationer där det är befogat ur djurskyddssynpunkt och inte användas som en administrativ påföljd enligt avsnitt 2 ovan för att, som det framhålls i betänkandet, effektivisera efterlevnaden av djurskyddsbestämmelserna. Om lagstiftaren menar att effektiviteten ska öka genom att hotet om djurförbud skapar oroliga och mer följsamma djurhållare bör detta explicit anges i lagens förarbeten. RRO vill framföra allvarlig kritik mot sammanblandningen av straffpåföljder och administrativa beslut som enligt vad som anförs i betänkandet i realiteten har samma verkan. Någon redogörelse för vad som menas med effektivisera och hur effektiviteten skulle öka genom användning av djurförbud som medel framgår inte av betänkandet. I betänkandet (sid. 711) redovisas statistik över länsstyrelsernas beslut om omhändertagande och förbud att ha hand om djur. Där framgår att omhändertagande av djur har ökat med 207% mellan åren 2005 och 2010. Motsvarande siffra för beslut om djurförbud enligt 29 uppgår till 50%. Av statistiken framgår inte hur många beslut om djurförbud som är föranledda av 29 punkten 5. Den kraftiga ökningen av ingrepp enligt ovan kan förvisso tolkas som en effektivitetsökning men lika väl som ett allvarligt misslyckande då djurskyddslagstiftningen ska vara förebyggande. Hur den kraftiga ökningen av ingrepp enligt ovan påverkat efterlevnaden av djurskyddsbestämmelserna i övrigt redovisas inte i betänkandet. RRO menar att det är nödvändigt att göra ett antal fallbeskrivningar rörande djurförbud och omhändertaganden för att få underlag för att skapa en processuell ordning som tillförsäkrar djuren deras rätt att leva och som samtidigt stärker den enskildes rättsäkerhet vid tillämpningen av 11 kapitlet om djurförbud och omhändertagande. 4. Djurvälfärd RRO har redan år 2006 i remissvar med anledning av djurskyddsmyndighetens förslag till föreskrifter och allmänna råd om hästhållning (Dnr 2005-1814) betonat vikten av att djurskyddsmyndigheten ska ge begreppet välfärd en konkret definition och utveckla metoder för hur välfärd i förekommande fall ska mätas. I betänkandets avsnitt 4.2 (sid. 394) ställer sig nu utredaren frågan Vad är egentligen djurvälfärd? Med åberopande av ett stort antal referenser (sid. 403 ff) försöker utredaren ge begreppet en innebörd. Den som förväntat sig en definition av begreppet torde bli besviken främst av tre skäl. För det första tycks de vetenskapliga insikterna inte ha utvecklats sedan år 2006 åtminstone inte vad avser begreppet välfärd för hästar. För det andra är presentationen av litteraturgenomgången bristfällig och tendentiös. För det tredje saknas en empirisk definition av begreppet som skulle kunna operationaliseras och användas vid inspektionerna.. Bristerna är minst sagt anmärkningsvärda då utredaren på flera ställen i betänkandet framhåller att vetenskap och beprövad erfarenhet ska ligga till grund för bestämmelser i djurskyddslagstiftningen. Detta borde enligt RRO s mening även gälla utredningsarbetet.

5 (9) Definitioner på djurvälfärd (sid.394) Det är förenat med stora svårigheter att följa utredarens tankegång när det gäller att besvara frågan vad som egentligen är djurvälfärd. Inledningsvis konstateras i betänkandet att den s.k. Bramellkommissionen varit framsynt eftersom den 1. fokuserade på djurens beteende i stället för att nästan enbart fokusera på hälsa 2. underströk vikten av vetenskapliga studier av djurvälfärd och 3. accepterade att djur har känslor Sedan år 1965 har många forskare enligt betänkandet försökt att definiera djurvälfärd genom att dela in i två kategorier 1. där en kategori lägger huvudvikten på den biologiska funktionen och 2. där en kategori lägger huvudvikten vid djurets subjektiva upplevelse. Utredarens slutsats är att ett djurs välfärd enligt den första kategorin beror på hur väl den är kapabel att hantera sin miljö. Enligt den andra kategorin handlar välfärd om vad djuret känner. Vidare konstateras att det enligt många andra forskare är att bry sig om djurens välfärd genom att bry sig om djurs subjektiva känslor. Man konstaterar i betänkandet att en utvecklad förmåga till känslor på ett positivt sätt har ökat djurs överlevnad och fortplantning samt att det ur ett evolutionärt perspektiv är positivt att djur kan känna smärta eftersom det hindrar dem från att förorsaka skada och död. Positiva känslor kan enligt betänkandet fungera som en belöning och detta kan se till att ett djur upprepar något som är bra för djurets överlevnad och reproduktion. Avsnittet som ska ge svaret på frågan vad är egentligen djurvälfärd avslutas med konstaterandet Fördelarna med detta sätt att definiera djurvälfärd är att det innehåller faktorer som man vet är viktiga för välfärd hos människor. Nackdelen är att det inte finns metoder att mäta djurs känsloliv. RRO kan inte finna någon definition på begreppet djurvälfärd men heller inget som tyder på att utredaren funnit någon definition vid litteraturgenomgången. Under samma huvudrubrik behandlas även lidande och medvetande, vilket måste tolkas som att även dessa avsnitt ska ingå när frågan vad är egentligen djurvälfärd ska besvaras. Lidande (sid. 395) Lidande kan enligt betänkandet förorsakas av både fysiska och psykiska faktorer. Den form av lidande som orsakas av en fysisk skada brukar enligt betänkandet beskrivas som smärta och en erkänd definition av smärta är en obehaglig sensorisk och emotionell upplevelse associerad med faktisk eller potentiell vävnadsskada eller beskriven som en sådan skada. Diskussionen i denna del utmynnar därefter i en omfattande behandling huruvida reptiler, fiskar och ryggradslösa djur känner fysisk smärta. I betänkandet konstateras att djur även anses kunna lida psykiskt och att sådant lidande kan uppstå t.ex. när ett djur är motiverat att göra något som det förhindras att göra. I betänkandet uppges att Dawkins (1988) föreslår att psykiskt lidande kan indelade i två kategorier nämligen: 1. lidande orsakade av närvaron av vissa förhållanden eller viss behandling som ett djur vill slippa undan men inte kan (aversion) 2. lidanden orsakade av avsaknaden av vissa förhållanden där ett djur vill utföra ett beteende men hindras på grund av fysiska begränsningar eller avsaknad av lämpliga faktorer eller stimuli (deprivation).

6 (9) Det torde vara oomtvistat att en fysisk skada på hästar ger en smärtupplevelse. Däremot finns det inga belägg i betänkandet för hur ett psykiskt lidande kan uppstå eller hur hästar skulle kunna uppleva ett förment psykiskt lidande. Medvetande (sid. 397) I de referat av litteraturstudien som åberopas fäster utredaren stort avseende vid frågan om djur har ett medvetande eller inte. Utredaren konstaterar inledningsvis att Exakt hur djur och andra människor upplever fysiskt eller psykiskt lidande är svårt att veta eftersom mentala processer är svåra att mäta och bedöma. (sic) Utredaren framhåller därefter utan att ange källa att filosofer argumenterar mot att djur skulle ha ett medvetande medan filosofer, neurobiologer och evolutionärbiologer (nu med angivande av källa) argumenterar för att djur har ett medvetande. Avsnittet avslutas med att under fem punkter återge de senares argument för att djur har ett medvetande. För en bedömning av utsagans relevans vore det av värde att även få ta del av de argument som talar emot. Hur ett eventuellt medvetande enligt ovan är relaterad till begreppet djurvälfärd framgår inte av betänkandet. Utredarens överväganden och förslag (sid. 399 ff) Nedan återges i punktform där utredaren i sina överväganden och förslag åberopat begreppet djurvälfärd. RROs syfte med uppräkningen är att påvisa att utredarens överväganden och förslag endast i ringa omfattning härrör från litteraturgenomgången. Såvitt RRO förstår refererar utredaren huvudsakligen till sina egna personliga uppfattningar. Utredaren vill särskilt markera att ansvaret för en god djurvälfärd vilar på den som äger, håller, sköter eller på annat sätt förfogar över djuret. För att ge alla djur en god djurvälfärd krävs kunskap om olika djurarter och deras behov. Förutsättningarna för att kunna ge djuren en god djurvälfärd är idag mycket goda. På områden där det saknas nödvändig kunskap för att ge djuren en god djurvälfärd bör forskning initieras och forskningsmedel bör avsättas. Med hänvisning till den norska djurskyddslagstiftningen att fokus i stället läggs på god djurvälfärd. Att sätta djurens välfärd i fokus ligger mer i linje med den djurvälfärdsforskning som bedrivs idag och täcker bättre in samtliga aspekter av djurs välbefinnande. Begreppet djurvälfärd innehåller alla olika aspekter som påverkar djurens välbefinnande dvs. inkluderar såväl hälsa och biologisk funktion såsom beteendebehov och känslor. Utredaren anser att djurvälfärdsbegreppet måste omfatta att djuren mår bra såväl fysiskt som psykiskt. RRO s kommentar och slutsatser RRO har med ledning av uppgifter i betänkandet försökt analysera sambandet mellan vad som redovisats i litteraturstudien och de slutsatser som utredaren dragit med ledning av studien. Endast i ett fall finns det ett tydligt samband, nämligen att där det saknas nödvändig kunskap bör forskning initieras. RRO delar utredarens uppfattning i denna del. Det finns också ett visst

7 (9) samband mellan slutsatserna om den norska djurskyddslagstiftningen. I den händelse den norska lagstiftningen ska används som förebild för den svenska krävs det enligt RRO en mer ingående analys av norska förhållanden. RRO har redan år 2006 som framgått ovan begärt att det ska utvecklas metoder för hur djurvälfärd ska mätas. Det EU-finansierade projektet som refereras under rubriken Djurbaserade välfärdsmått (sid. 418) tycks ha haft ett sådant syfte. Enligt den beskrivning av projektet som lämnas i betänkandet framgår att projektet inte kunnat redovisa några konkreta mätmetoder. RRO menar därför, i den händelse begreppet djurvälfärd ska användas i den nya djurskyddslagen, att man skyndsamt ger begreppet djurvälfärd en innebörd och utvecklar erforderliga mätmetoder. I avvaktan på en sådan definition borde man lämpligen i det dagliga arbetet kunna fortsätta med att tillgodose hästarnas fysiologiska och beteendemässiga behov vilket enligt RROs uppfattning presumerar att hästarna därigenom uppnår högsta möjliga djurvälfärd. 5. Naturligt beteende Enligt förslaget ska 3 kap. 2 ha följande lydelse: Djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att det ges möjlighet att utföra sådana naturliga beteenden 1. som djuren är starkt motiverade för och 2. som ger en funktionell återkoppling, dvs. minskar djurets motivation för att utföra beteendet i fråga, samt 3. relaterar till djurens behov av rörelse, vila, komfort, sysselsättning, födosök och socialt umgänge. Djur ska hållas och skötas på ett sådant sätt att beteendestörningar förebyggs. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur djurs behov av naturligt beteende ska tillgodoses och vilka beteenden detta är. Den s.k. definitionen i 2 har sitt ursprung i Tankemodell för naturligt beteende, Algers 2008 (sid.465). Det kan ifrågasättas om det utredaren benämnt som definition på naturligt beteende är en definition i egentlig mening eller en teoretisk konstruktion (tankemodell) utan någon verklighetsförankring. Det utredaren benämnt som en definition kan möjligen bli det efter att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ger konstruktionen ett innehåll enligt sista stycket i paragrafen ovan. Inom hästnäringen har vi under åratal haft diskussioner med myndigheter om vildhästar och vad som är naturligt för att försöka ge begreppet en innebörd. RRO är av den bestämda uppfattningen att det nu krävs stor tydlighet när det gäller en av djurskyddslagens portalparagrafer i synnerhet som begreppet enligt utredaren har ett stort symbolisk värde. Endast genom tydlighet ges det möjlighet att implementera begreppet i det dagliga arbetet. RRO vill avslutningsvis i denna del föreslå att regeringen i det kommande lagstiftningsarbetet prövar den formulering som diskuterades i betänkandet Ett bättre djurskydd (SOU 2000:108). Där föreslogs att naturligt beteende ändras till att hänsyn tas till djurens fysiologiska och beteendemässiga behov. (Se vad som anförts rörande behov under avsnitt 4 sista stycket.) En sådan formulering är också i överensstämmelse med hur EU använder begreppet.

8 (9) 6. Lösgående hästar Utredaren anser, utan att åberopa varken vetenskap eller beprövat erfarenhet, att uppbundna system ska fasas ut. Som motiv anges att uppbundna system begränsar djurens möjligheter att bete sig naturligt. Som framgått under avsnitt 5 ovan har utredaren inte presenterat någon ändamålsenlig definition på naturligt beteende. Såvitt RRO kan bedöma baseras förslaget således endast på utredarens personliga värderingar. RRO menar att frågan om hållande av häst i spilta respektive box är mer komplicerad än vad som görs gällande i betänkandet, då båda har sina för- och nackdelar. I box kan en häst röra sig i något större omfattning än i en spilta. Om förvaringsplatsen ses som en plats för vila och foderintag är spiltan att föredra. Hästar i box drar runt givan av stråfoder i sin bädd och tillgodogör sig därför inte sitt behov av stråfoder. Ett yttrligare exempel är att vissa hästar, vanligen hästar med ett livligt temperament, kan ha större benägenhet att utveckla stereotypa beteenden vid förvaring i box. På en ridskola behandlas hästarna som individer och det görs ständigt individuella anpassningar, varför frågan om spilta respektive box är underordnad respektive hästs speciella behov och kan egentligen inte inordnas i betänkandets paradigm om djur som kollektiv. Ridskolorna har accepterat att hästar inte ska vistas i spilta längre än 16 timmar per dygn. I praktiken är den tiden vanligen kortare under normala betingelser. Förvaring i spilta har också fördelar vid utveckling av alternativa uppstallningar med ökat inslag av frigång under delar av dygnet. RRO menar att det skulle vara olyckligt att nu besluta, med hänvisning till begreppet naturligt beteende, om ändring av förvaringssystem utan en mer ingående genomgång av vetenskapliga rön och beprövad erfarenhet. 7. Spödrivning av hästar Enligt förslaget bör det införas ett förbud mot att använda spö på hästar i frammaningssyfte. Spö bör däremot få bäras i syfte att avvärja olyckor. Ett ridspö ingår i en normal ridutrustning och används som signalförstärkare men också i t ex rasthagar för att hålla undan alltför närgångna hästar. Vid longering används pisk för att hålla hästen på en volt och som signalförstärkare. Som RRO uppfattar begreppet spödrivning, som det är återgivet i betänkandet, är ovanstående inte hänförligt till begreppet frammaningssyfte. Detta innebär rimligen att ridskolorna inte alls omfattas av förslaget om spödrivning. 8. Kompetens och utbildning I 2 kapitlet 2 föreslås i första stycket om krav på kompetens och i andra stycket att den som yrkesmässigt eller i större omfattning håller eller hanterar djur ska ha en lämplig utbildning. Enligt tredje stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om kompetens och utbildning. Ridskoleverksamhet bedrivs i olika associationsformer och omfattas således av förslaget i första och andra stycket. Ridskolan som organisation, oberoende av associationsform, måste besitta många olika färdigheter. Det är frågor om arbetsmiljö, kollektivavtal, ekonomi, arbetsledning, pedagogik, riskhantering, drift och underhåll samt frågor som rör hästarnas välbefinnande mm. Hur respektive organisation väljer att tillförsäkra sig att det finns erforderlig kompetens rörande hästars välbefinnande är en lednings- och organisationsfråga

9 (9) och i förlängningen en fråga om organisationens konkurrensförmåga. Att lagstifta om utbildning och kompetens inom ett område kan således påverka konkurrensvillkoren men även möjligheterna till en fri etablering. Särskilda utbildningskrav brukar förbehållas vissa speciella yrkesgrupper där behovet av specialkompetens är uppenbar. RRO menar att den strikta och omfattande lagstiftning som föreslås inom djurområdet tillförsäkrar behovet av kompetens om djurskydd på landets ridskolor. Det finns således inga bärande skäl för lagstiftning enlig 2 kapitlet 2 om ridskoleföretagens utbildning och kompetens. En reglering enligt förslaget står också i uppenbar strid mot proportionalitetsprincipen. 9. Proportionalitetsprincipen I utredningen hänvisas på flera ställen ( bl a sid. 739) till att beslut ska vara proportionella och tillämpas nyanserat. På ett annat ställe att det finns risk för onyanserade eller oproportionella beslut. RRO utgår ifrån att utredaren då åberopar proportionalitetsprincipen. Inledningsvis kan nämnas att den dåvarande regeringen, i samband med beredningen av en proposition om skärpta djurskyddskrav vid minkuppfödning, inhämtade lagrådets yttrande och att lagrådet underkände delar av förslaget bl.a. med hänvisning till bristande förenlighet med proportionalitetsprincipen (lagrådsprotokoll 2006-02-28). Detta visar att handläggningen av djurskyddsfrågor inte är undantagna från principens tillämpning. Särskilt för betungande förvaltningsbeslut måste proportionalitetsprincipen beaktas. Det ska vid ett ingripande alltid föreligga ett rimligt förhållande mellan de olägenheter som vållas en enskild och den nytta det allmänna vinner. En myndighets ingripande får således aldrig gå utöver vad som är erforderligt för att vinna syftet med ingripandet. Av detta följer att det måste föreligga ett faktiskt behov av att vidta en åtgärd. Beslut som endast bygger på det offentligas subjektiva bedömningar står i uppenbar strid mot principen. RRO menar vidare att avsaknaden av ett dokumenterat behov presumerar att åtgärden är betungande i enlighet med proportionalitetsprincipen. RRO har i kontakter med kontrollmyndigheten och förvaltningsrätten i Stockholm bibringats uppfattningen att proportionalitetsprincipen inte skulle vara tillämplig då djurskyddslagen är förebyggande. RRO vill särskilt betona vikten av att det av den kommande propositionen tydligt framgår hur proportionalitetsprincipen och den processuella ordning som följer av principen ska beaktas när det gäller djurskyddslagstiftningen. Stockholm den 19 juni 2012 RIDSKOLORNAS RIKSORGANISATION Jan von Krusenstierna Ordförande