RUNE IMBERG 13 Rune Imberg Bokrecension Kyrkofrågan har länge varit anledning till diskussion. En ny bok Vägen Fram? Lutherska rörelser i uppbrott (red. Ola Österbacka, Finland) aktualiserar frågeställningarna. Hur bör de lutherska väckelserörelserna i Norden möta framtiden och förhålla sig till folkkyrkorna? Rune Imberg har recenserat boken och ger oss del av flera tänkvärda reflektioner. nordiskt samarbete tillhör de fraser som ofta dyker upp i festtal eller vid högtidliga sammanhang, men där man inte fullt så ofta ser konkreta resultat av de stolta visionerna. Boken Vägen fram? Lutherska väckelserörelser i uppbrott är, glädjande nog, en vision som fått konkret gestalt och resulterat i en spännande volym på 250 sidor. Naturligtvis kan stilnivåer och analyser variera när sju personer från fyra länder skall samarbeta, men överlag är boken både lättläst och intressant och därtill förtjänstfullt redigerad av Ola Österbacka i Finland. (Boken citeras i det följande som Vf.) Uppslagsbok En av bokens tydliga förtjänster ligger i dess karaktär som uppslagsbok. För varje land som presenteras (Danmark, Finland, Norge, Sverige) ges först en kort presentation av folkkyrkan i fråga. Därefter följer ett informationsavsnitt på ett halvdussin sidor med, i de flesta fall, tre sektioner: Evangelisklutherska frikyrkor och friförsamlingar Väckelserörelser Organisationer som har fört och för kyrkokamp. Efter detta följer sedan en längre eller kortare analys av utvecklingen i respektive land. (Mera om detta längre fram.) Uppslagsdelen för resp. land är intressant och användbar ur många olika perspektiv, inte minst genom att fungera som ett slags adressbok. Föredömligt nog finns hemsidor och e- postadresser redovisade. Många nya spännande kontakter kommer att skapas på detta sätt! Samtidigt som man med tacksamhet tar del av dessa ofta mycket intressanta presentationer, kan man sätta frågetecken här och där, inte minst vad gäller proportionerna. I Sverige-delen ges organisationen Evangelisk Luthersk Samling, som t.o.m. i de flesta konservativa kretsar i Svenska kyrkan är ganska okänd, lika mycket utrymme som den laestadianska rörelsen med dess tiotusentals medlemmar. Laestadianerna beskrivs utförligt i den finska delen men knappast alls i den norska. Församlingsfakulteten, som i nuläget har c:a 700 undervisningstimmar per år, nämns i förbigående, medan den verksamhet som Lutherstiftelsen planerar att bedriva beskrivs utförligt, osv. Det kan också noteras, att Oasrörelsen tas upp bland väckelserörelser i Norge och Finland men inte nämns beträffande Danmark och Sverige. Kyrkohistoria Landspresentationerna, som ibland växer ut till en intressant minihistorik, ger alltså anledning till åtskilliga reflektioner. Till att börja med kan man urskilja både likheter och skillnader mellan de nordiska länderna. För alla de fyra stora länderna (alltså med betydande befolkningstal) ligger en statskyrkoproblematik i botten. För samtliga gäller också att ett antal väckelserörelser växte fram under slutet av enhetskulturens tid, men varje sådan har haft sin specifika profil och historia
14 och sin speciella relation till den officiella kyrkan. Vissa av dessa väckelserörelser har haft mycket starkt folkligt stöd. Indre Mission (IM) i Danmark har i nuläget c:a 800 lokala grupper och 40 000 medlemmar, Norsk Luthersk Misjonssamband har 3 200 föreningar och 430 missionärer resp. arbetare i hemlandet. Detta kan jämföras med Sverige, där inga av de större väckelserörelserna längre har en uttalat konservativ luthersk profil. I stället har de utvecklats i liberal och/eller frikyrklig riktning (Missionsförbundet, EFS och Alliansmissionen). Inga präster eller lekmän i Sverige kan alltså träda fram med stödet i ryggen från en stor skara väckelsekristna, något som våra bröder och systrar kunnat göra i de nordiska grannländerna. Vidare ger uppslagsdelen en tydlig bild av hur de lutherska frikyrkorna successivt har vuxit fram i de nordiska länderna. För Danmarks och Norges del skedde detta redan på 1800-talet. På 1920-talet ägde de första kyrkobildningarna rum i Finland, medan bildandet av lutherska frikyrkor tog fart i Sverige på 1960- och 1970-talen; vi har å andra sidan fått desto fler kyrkor och fristående lutherska församlingar. När man kommit så långt, börjar frågorna tränga sig fram: Varför dessa väldiga konflikter och splittringar, som tyvärr påminner om de så kallade bokstavspartierna i vänsterpolitiska sammanhang? Den äldsta nordiska lutherska frikyrkan (Den evangelisk-lutherske Frikirke), bildad 1855 i Danmark, hade inom tio år ett par tusen medlemmar, men är nu nere i 122 medlemmar. De två äldsta lutherska frikyrkorna i Finland (STLK resp. SVELS) bildades båda på 1920-talet; grundaren av den senare, pastor Heino Pätiälä, kunde inte ansluta Vidare ger uppslagsdelen en tydlig bild av hur de lutherska frikyrkorna successivt har vuxit fram i de nordiska länderna. sig till den förra eftersom han inte godkände Kristi aktiva lydnad som en del av den oss tillräknade rättfärdigheten (Vf, s. 104, 115). Den allra tydligaste splittringen återfinns i Sverige. Med något enstaka undantag verkar de flesta lutherska (bekännelse)kyrkor dömda till ett liv i marginalen. Om man jämför med traditionella svenska frikyrkor, har de anmärkningsvärt svårt med nyrekrytering och tillväxt. Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Sverige, för att ta ett exempel, har existerat sedan 1961. Kyrkan, som i praktiken består av en enda församling, har ett 30-tal medlemmar och saknar pastor sedan Tom G.A. Hardt dog 1998. Teologisk analys De översiktliga landsskildringarna ger alltså anledning till många intressanta reflektioner, men finner man svar på alla sina frågor i de teologiska analyserna? Låt oss börja med de tre nordligaste länderna, och spara det bästa till sist! Ett av de tyngsta bidragen är bland de kortaste. På bara 19 sidor har Jan Bygstad gett en tänkvärd analys av läget i norge. Som förklaring till att konservativ lutherdom ända tills nu stått så stark i vårt västra grannland lyfter han bl.a. fram tillkomsten av Menighetsfakulteten 1907 och det berömda mötet i januari 1920 på missionshuset på Calmeyergaten i Oslo, då den s.k. Calmeyergatelinjen antogs under inflytande av bl.a. prof. Ole Hallesby. Att kyrkokampen nu hårdnar i Norge är ingen tillfällighet. Inte nog med den absurda situationen, att kungen formellt sett anordnar all offentlig kyrko- och gudstjänst ; Bygstad visar dessutom att det sedan 1884 är en sekulariserad stat som är kyrkans överhet! (Vf, s. 155 ff).
RUNE IMBERG 15 Bidraget om situationen i finland är skrivet av bokens redaktör, Ola Österbacka, och på c:a 40 sidor. Artikelns förra del skildrar på ett intressant sätt den finländska utvecklingen De positiva företeelserna i den svenska kristenheten lyser i hög grad tyvärr med sin frånvaro från 1809. På det religiösa planet verkar upplösningen av unionen med Sverige ha resulterat i en frihet och andlig vitalitet som varit till gagn för Finska kyrkan. På olika sätt märks det att det lutherska arvet bevarats ovan- i hans artikel. ligt intakt och ovanligt länge i Finland. Beslutet om att införa kvinnliga präster kom 1986, nästan 30 år efter det svenska. Hittills har nivelleringen och polariseringen inom kyrkan inte hållit samma tempo i Finland som i Sverige. Senare delen av Österbackas bidrag mynnar ut i en debatt kring särskilt Svenska Lutherska Evangeliföreningens (SLEF) agerande under senare år. Hans skildring och resonemang ger också där impulser till åtskilliga tankar, men tyvärr luktar avsnittet delvis intern uppgörelse. Slängar ges åt både nämnda och onämnda meningsmotståndare, vilket gör att i alla fall jag delvis tappar intresset. Det är också tankeväckande att hans kritik är både skarp och detaljerad, men att förslagen till lösningar på kyrkans kris är ganska vagt hållna. Den svagaste analysen förekommer tyvärr i sverige-delen av boken. Den första och längsta artikeln är skriven av Per Gustafsson. Den innehåller ett antal träffande observationer, men tyvärr också ett antal klyschor. Redan rubriken Svenska kyrkans utveckling avfall, protester, förlamning och förödelse. En kortfattad krönika om en lång utförsbacke antyder att han i hög grad fokuserat förfallet. Gustafsson har rätt i mycket av sin kritik, men argumentationen blir ofta mer retorik än analys: Alltmer blev tjänarna endast prövade efter denna världens sed och i någon intellektuell lärosal samt fick utföra lydnadsprov, kröka rygg och vifta på svansen. Bekännelseprocesser (läs förnekelseprocesser) startades och roddes i land med både Liten och Stor Bok som resultat och med stora delar av svenska kyrkans episkopat/prästerskap som delaktiga i spridandet (1992 resp. 1993). (Vf, s. 186, 192.) De positiva företeelserna i den svenska kristenheten, både utanför och inom Svenska Kyrkan, lyser i hög grad tyvärr med sin frånvaro i hans artikel. Inte minst hoppingivande är t.ex. att så många ungdomar (inte minst killar!) är brinnande och frimodiga i sin tro och sitt vittnande. Både här på Västkusten och på många andra ställen finns det alltså många positiva tecken mitt i all bedrövelse. Gustafsson ägnar hela 19 sidor åt en ganska ofruktbar polemik mot synoden resp. Kyrklig Förnyelse. Vilken funktion fyller en sådan kritik i en bok av detta slag? Åtminstone i det senare fallet kan man också fråga sig hur befogad den är. Direkt anmärkningsvärt är påståendet: Hög- och gammalkyrkligheten i Sverige kan ses som två grenar på det ungkyrkliga trädet. (Vf, s. 200.) Hur kan gammalkyrkligheten, med bakgrund i 1700- och 1800-talets väckelserörelser, ha sina rötter i en 1900-talsrörelse? Att ungkyrkligheten influerat högkyrkligheten stämmer, men rötterna ligger primärt i andra sammanhang. Däremot är Gunner Jensen är föredömligt saklig när han beskriver framväxten av ett antal fria evangelisk-lutherska församlingar i Sverige från 1980-talet och framåt. Särskilt intressant är skildringen av Vallberga-församlingens tillblivelse.
16 Jan Nilsson skildrar i korthet framväxten av Evangelisk-Luthersk Samling, en luthersk-roseniansk förening med verksamhet i Västerbotten. Han undviker dock den självklara frågan: Varför inget samarbete med Bibeltrogna Vänner, som har en liknande teologisk profil och verkar i samma område? Hans bidrag avslutas med ett 14 sidor långt utdrag ur rörelsens tidning Pietisten. Utdraget bevisar egentligen en enda sak, nämligen att ELS inte är några kryptokatoliker men vem trodde det? Vägen fram? Den noggranne läsaren av Vägen fram? möter alltså mycket jämmer och elände, men då återstår två frågor: Varför har vi nordiska lutheraner hamnat i denna situation? Hur skall bekännelsetrogna lutheraner handla i nuet och framtiden för att vara trogna både mot Guds Ord och vår evan- Hur skall bekännelsetrogna lutheraner handla i nuet och framtiden för att vara trogna både mot Guds Ord och vår evangelisk-lutherska bekännelse? Finns det en väg framåt; hur ser den ut? gelisk-lutherska bekännelse? Finns det en väg framåt; hur ser den ut? Åtskilliga av svaren, men kanske inte alla, finner man i de båda danska bidragen, skrivna av Niels Ove Vigilius och hans son Mikkel (i det följande citerade som NO resp. M Vigilius). I denna recension nämner jag artiklarna sist, men de inleder faktiskt volymen. NO Vigilius bidrag, Den folkkyrkliga situationen var går vägen fram?, utgör egentligen en översättning till svenska av en artikel som han gav ut 1996. M Vigilius artikel, Väckelserörelserna och folkkyrkan i Danmark, utgör ett självständigt bidrag, men kompletterar på ett lyckosamt sätt faderns artikel. Många av problemen i dagens nordiska lutherdom har sin grund i statskyrkoproblematiken, den konstantinska syntesen, som har följt kyrkan ända sedan 300-talet och kejsar Konstantins dagar. Den lutherska reformationen ärvde denna problematik, och både far och son Vigilius visar att inte heller Luther lyckades lösa den. Frågan är t.o.m. i vad mån denne var medveten om den hade han i så fall gjort sig så beroende av de tyska furstarna? Vi, som lever i den efterkonstantinska eran, när statskyrkan sent omsider blivit avskaffad i Sverige, kan alltså lättare urskilja en del blinda fläckar som t.ex. reformatorerna hade. M Vigilius noterar t.ex. att Luther principiellt betonade frågan om det allmänna prästadömet, samtidigt som han i praktiken hela livet igenom var märkligt kritisk till lekmän! (Vf, s. 72.) Ett försök att lösa den problematik som reformatorerna lämnade i arv, tillika en av de mest imponerade ansatserna någonsin, finner vi i Speners Pia Desideria ( Fromma önskningar, utgiven 1675), den skrift som gett namn åt pietismen. NO Vigilius återger huvuddragen i Speners tankegångar: Guds ord måste utbredas rikligare bland folket. Det allmänna prästadömet måste få utvecklas friare och fullare i praktiken. Omvändelsens och pånyttfödelsens nödvändighet måste framhållas. Man bör undvika all skarp, ofördragsam och kärlekslös polemik i de teologiska lärostriderna mellan de olika konfessionerna. Prästutbildningen bör reformeras så att den bli mer praktisk-uppbygglig. Prästernas predikningar behöver också reformeras. (Vf, s. 21 f.) Visst är dessa fromma önskningar relevan-
RUNE IMBERG 17 ta också i dag! Pietismens kritiker, som varit många såväl i Norden som i Tyskland och USA, har ofta framställt rörelsen som en avvikelse från genuin lutherdom. Det sensationella i NO Vigilius artikel, är att han i all stillhet lyckas framställa Luther som ett slags förpietist, som i praktiken propagerade för ett slags konventiklar. NO Vigilius bygger på en skrift av reformatorn om den tyska mässan från 1526. Vid sidan av de allmänna gudstjänsterna (på latin och tyska) räknade Luther med andra gudstjänstformer: Eftersom kyrkan innehåller så många namnkristna, finns det, enligt Luther, behov av, att det vid sidan om dessa gudstjänster som hålles offentligt i kyrkan för alla människor, också införes en tredje form av gudstjänst som skulle vara det rätta sättet efter den evangeliska ordningen. Den skulle inte försiggå så offentligt bland alla människor som de två andra. Men de som på allvar vill vara kristna och bekänna evangeliet med hand och mun, skulle inskriva sig som medlemmar och samlas enskilt på en eller annan plats i ett hus till bön, läsning och dop, för att mottaga nattvarden och utöva andra kristna gärningar. Inom denna ordning, fortsätter Luther, kunde man känna, tukta, förbättra, utstöta eller bannlysa dem som inte uppförde sig på ett kristet sätt efter Kristi regel (Matt. 18:15 17). Om innehållet och formen för en sådan gudstjänst skriver Luther vidare: Här behövdes inte mycken och lång sång. Här kunde man ha en kort och vacker form för dopet och nattvarden och rikta allt mot ord och bön och kärlek. Här fick man ha en god, kort katekesundervisning i Tron, De tio budorden och Fader vår. Kort sagt, om man hade människor och personer som allvarligt önskade vara kristna, var ordningen och formerna snart bestämda. (Vf, s. 18 f, 71 f; jfr. Luther s Works, 53:62-64.) Däremot kan NO Vigilius argumentation vara en utmärkt utgångspunkt för de diskussioner som är nödvändiga i bibeltrogna grupper, både inom Svenska Kyrkans Visst är citatet sensationellt! Varför har vi inte mött det oftare? Det finns all anledning att ta hänsyn till ett sådant uttalande av Luther när vi t.ex. diskuterar gudstjänstformer och kyrkans organisation! På ett övertygande sätt visar också NO Vigilius på ett av grundproblemen i samtliga nordiska folkkyrkor: att man har offrat kyrkotukten. (Vf, s. 25.) För Sveriges del skedde det slutgiltigt redan på 1890-talet! Hur ser då lösningen ut inför framtiden? NO Vigilius skisserar tre tänkbara linjer: Den kyrkliga reformlinjen, missionsförenings eller lekmannalinjen, friförsamlings eller frikyrkolinjen. (Vf, s. 32.) Själv lutar han mest åt ja, läs själv! Enbart hans bidrag motiverar ett inköp av Vägen fram?! Att i denna artikel gå närmare in på hans resonemang vad gäller de tre linjerna är inte möjligt det skulle kräva en artikel i sig! Däremot kan hans argumentation vara en utmärkt utgångspunkt för de diskussioner som är nödvändiga i bibeltrogna grupper, både inom Svenska Kyrkans sammanhang i stort och i kretsar som t.ex. MBV och synoden. sammanhang i stort och i kretsar som t.ex. MBV och synoden. Målet i sikte! Vägen fram kommer inte att bli lätt för oss, men det har Jesus inte heller utlovat. Tvärtom vi kommer att dras inför furstar och kastas ut från synagogor! (Matt. 10:18.) Exakt hur vägen kommer att se ut, vet vi
18 Det verkar som om vi, dagens kristna, har fått den s.k. hundvakten! På fartyg är hundvakten den mörkaste och kallaste vakten. Vårt pass är alltså ett av de tuffaste, och bland de minst glamorösa, i kyrkans historia men utgör samtidigt det vaktpass som ligger närmast före gryningen. Inte illa! inte, och vi får nog acceptera, att olika personer kan komma att dra olika slutsatser. (Om detta har NO Vigilius några visa tankar, se Vf, s. 54 f.) Men jag vill gärna, som ord på vägen, skicka med ett par reflektioner från Vägen fram?. Först en tänkvärd varning. NO Vigilius menar, med rätta, att spåren från de flesta lutherska frikyrkor förskräcker. Varför? Det sorgliga faktum att många av de lutherska frikyrkorna och friförsamlingarna har upplevt andlig tillbakagång och stagnation har inte endast sin grund i andra kristnas oförståndiga och köttsliga reaktion, utan i ännu högre grad i en onödig, självvald isolation. Det kan synas paradoxalt, men just nitälskan för den rena läran har enligt min uppfattning medfört att man i flera av dessa lutherska frikyrkor och friförsamlingar sätter snävare gränser för vem man kan ha andligt, gudstjänstligt och kyrkligt samarbete och gemenskap med än Guds ord sätter. Denna exklusiva inställning, som enligt min uppfattning är utan grund i Guds ord, har varit en starkt medverkande orsak till att flera av dessa lutherska frikyrkor har hamnat i andligt ofruktbar inkapsling, stagnation och isolation. (Vf. s. 51; hela resonemanget s. 50 52 är för övrigt mycket intressant.) avslutningsvis en mycket uppmuntrande tanke, inspirerad av M Vigilius: Kyrkans skepp är på väg mot sin slutdestination, himmelen. Det verkar som om vi, dagens kristna, har fått den s.k. hundvakten! På fartyg är hundvakten den mörkaste och kallaste vakten. (Vf, s. 62.) Vårt pass är alltså ett av de tuffaste, och bland de minst glamorösa, i kyrkans historia men utgör samtidigt det vaktpass som ligger närmast före gryningen. Inte illa! På vägen till målet, låt oss frimodigt kämpa för den tro som en gång för alla anförtrotts åt de heliga! ( Jud. v. 3.) Gryningen nalkas! Det är dags att räta på våra huvuden! (Luk. 21:25-28.) Ola Österbacka (red.): Vägen fram? Lutherska väckelserörelser i uppbrott. OF system, Vasa 2001. 252 s. Pris: c:a 140 kr. Kan rekvireras från Din Bok Församlingsbokhandeln, Göteborg, tel. 031-13 Rune 63 50, Imberg eller BV-Förlag, tel. 0435-521 77. Teol dr, rektor på Församlingsfakulteten i Göteborg.