NÖDANMÄLAN- Larmets väg från patient till ambulans Carina Lindeman, Ramona Törnkvist IT- inom social och hälsovård Fortbildning SVENSKA YRKESHÖGSKOLAN,Fabriksgatan 1, FIN-65201 Vasa e-mail; lindeman@pp.qnet.fi, krister.holm@pp.inet.fi 1.Inledning Vi arbetar båda inom akutsjukvården och i vårt dagliga arbete träffar vi patienter i nöd och i behov av snabba åtgärder. Vi har funderat på vad som egentligen händer före vi får alarmet till ambulansen och vilken teknik det finns att tillgå i ambulansen för att underlätta ambulanspersonalens arbete och kommunikationen till patienten och sjukhuset, samt mellan olika samarbetsparter. Nödcentralerna och ambulansutryckningarna har aktualiserats i och med den nya nödcentrals reformen som trätt ikraft och centraliserat de lokala nödcentralerna till större enheter. Nödcentralerna behandlas ofta i pressen, speciellt när något larm gått snett, och ambulansen dirigerats till fel ställe. Befolkningen och pressen är vid sådana situationer frågande till hur dylika fel kan uppstå och kritiken till de ihopslagna nödcentralerna ökas. Beror dessa feldirigeringar enbart på den mänskliga faktorn eller är dagens IT-system ännu för sårbart inom nödcentralerna? 2.Problemprecisering Vilken process sätts igång när patienten lyfter sin telefonlur och slår numret 112 till nödcentralen? Detta är en intressant frågeställning och vi vill med detta arbete försöka se vad som händer under denna process, vilka slags hjälpmedel och vilken teknik som finns att tillgå, samt hur IT kan vara en hjälp i detta sammanhang. Vi kommer endast att behandla sjuktransporten och den del av nödcentralen som berör sjuktransporten. Vi kommer också att ha ett fingerat case för att redogöra för larmets väg från patienten till ambulansen. Vi har även gjort ett besök på Österbottens nödcentral för att se hur systemet fungerar i praktiken på vår hemmaplan.
3. Nödcentralen Nödcentralsverket grundades i början av år 2001. Nödcentralsverket lyder under inrikesministeriet och leds i samarbete med social- och hälsovårdsministeriet. Landet är indelat i 13 nödcentralskretsar. Varje nödcentralskrets har sin egen nödcentral, med undantag huvudstadsregionen som tills vidare står utanför reformen. Reformen skall vara helt genomförd år 2006. (www.112.fi/hätäkeskuslaitos) 3.1 Lagstiftning för nödcentralerna Lagen om nödcentraler (157/2000) säger att syftet med reformen av nödcentaler är att säkerställa produktionen, tillgången och kvaliteten på nödcentraltjänster, samt effektivera samarbetet mellan myndigheterna. Lagen tillämpas på organiseringen av räddnings-, polis- samt social- och hälsovårdsväsendets nödcentralsverksamhet, samt på meddelanden som gäller nödsituationer. (www.112.fi/swe/nclag.htm) Lagen säger vidare att nödcentralens uppgift är att ta emot nödmeddelanden som kräver omedelbara åtgärder för människors, egendoms och miljö säkerhet och förmedla dessa till de enheter som uppgiften hör till. Nödcentralen kan också sköta övervakning och vidarebefodran av larm, s.s. fastighetsövervakning eller brottslarm, vilka finns i fastighet som en kommun eller staten äger/besitter. Verksamheten vid nödcentralerna skall vara placerade så att uppgifterna kan skötas även vid undantagstillstånd. (www.112.fi/swe/nclag.htm) En nödcentrals uppgift (förordning nr 990/2000) är att utgående från nödanmälan bedöma vilka resurser situationen kräver och hur brådskande uppdraget är. De skall förmedla uppdraget vidare till en enhet som ärendet gäller och förmedla begäran om tilläggshjälp och andra meddelanden mellan olika samarbetsparter. Nödcentralen har en vägledande och styrande funktion då kontakter tas i nödsituationer och de bör även varna befolkningen i en plötslig farosituation. Nödcentralerna är även förpliktigade att vid behov fungera som reservcentral för andra nödcentraler, utveckla samarbetet mellan olika myndigheter samt ha uppgifter om tillgängliga resurser, larm- och användningsprinciper för dessa. (www.112.fi/swe/nclag.htm) En nödcentralsanställd kan enligt lag, utan hinder för sekretessskyldigheten, få sådana uppgifter som behövs för att kunna göra sitt arbete. Sådana uppgifter fås från t.ex. datasystemetet för polisärenden, tullen, inrikesministeriet, utlänningsverken, länsstyrelsen, gränsövervakningen, skatteförvaltningen, fordonsregistret, befolkningsregistret, teleföretag och från datasystem från kommunernas räddningsmyndigheter. Rätten att få uppgifter begränsas efter användningsändamålet och enbart sådana uppgifter som behövs för alarmeringen och hjälp för enheten får användas. Utan hinder för sekretessskyldighet och tystnadsplikt får uppgifter ges ur de olika
registren för att skydda liv eller hälsa, eller för att förhindra miljö- eller egendomsskada. (www.112.fi/swe/nclag.htm) 3.2 Larmdirektiv Alla larm som sänds ut är kodade enligt ett landsomfattande system. Larmet består av en tresiffrig kod. Första siffran för sjuktransporten är alltid en sjua. Den andra siffran är antingen;?? 0 (störningar i baslivsfunktionerna),?? 1 (syrebrist),?? 2 (misshandel/slagsmål),?? 3 (trafikolycka),?? 4 (annan mekanisk olycka),?? 5 (ej mekanisk olycka),?? 6 (blödning utan skada),?? 7 (sjukdom),?? 8 (sjukdom, symptom) eller?? 9 (annan sjuktransport). Den tredje siffran anger en närmare förklaring på ovanstående huvudgrupper. Se bilaga 1. Förutom den tresiffriga koden finns också en skyndsamhetskod, i form av en bokstav. Bokstaven A anger att alarmet är ett stor risk uppdrag, d.v.s. att larmet har högsta prioritet och att det är fråga om livsfara för patienten. B- alarm innebär medelstor rik/okänd risk för patienten, C-alarm innebär liten risk för patienten och D-alarm är så kallade transportuppdrag (t.ex. patienttransporter mellan sjukhus). Se bilaga 1. Alla A- och B-alarm bör prioriteras före andra larm eftersom dessa patienterna anses ha en livshotande skada/sjukdomsattack. Ett typiskt C-alarm är t.ex. en åldring med försämrat allmäntillstånd som bör komma till vård och inte kan ta sig dit i personbil eller t.ex. en person som fått ryggskott och inte kan röra sig och ta sig till vård. Transporter mellan sjukhus eller sjukhus och åldringshem är nästan alltid D-transporter. Om en patient däremot befinner sig på en bäddavdelning och får en skada/sjukdomsattack som sjukhuset inte
har resurser att sköta, eller som kräver specialsjukvård klassas denna transport som C- eller B- transport och inte som D-transport. (Alaspää, A. et al 2003, s. 26-27; ) A-alarmen utgör cirka 5-6% av samtliga sjuktransportalarm. D-alarmen utgör cirka 30% av uppdragen medan C- och B-alarmen utgör den största delen av uppdragen. Nödcentralens kodning av uppdragen kvalitatsgranskas kontinuerligt genom att jämföra given kod och skyndsamhetsklass, med den av ambulansen givna transportkoden. (Systole 6/2000, s. 29-30) 3.3 Österbottens Nödcentral I Vasa finns Österbottens nödcentral beläget i underjordiska utrymmen i nära anslutning till Vasa Räddningsverk sedan år 2002. Österbottens nödcentral betjänar både svensk-, finsk- och tvåspråkiga kommuner. Kommunerna är 57 till antalet och befolkningsmängden ungefär 443 896. Till nödcentralskretsen hör 3 sjukvårdsdistrikt och 35 hälsovårdscentraler. Direktör för Österbottens nödcentral är Kari Pastuhov och kommunikationschef är Kai Paldanius. Erja- Tiina Uitto är branchsakkunnig för social- och hälsovårds-ärenden inom Österbottens nödcentral. (systole 6/2000, s.23-25; systole 2/2003 s. 40-41) På Österbottens nödcentral arbetar 62 personer och av dem innehar 7 tjänst inom förvaltningen. Av dessa 62 är 23 svenskspråkiga och resten finskspråkiga, de flesta är dock i praktiken tvåspråkiga, endast ett fåtal behärskar endast det ena språket. I varje arbets-skifte finns det svenskspråkig personal. Personalen är indelad i 5 grupper, som arbetar i 3-skift.I Varje arbetstur finns en skiftesmästare och ca. 9-10 dejourer. Arbetarna har tidigare till stor del arbetat på de tidigare lokala nödcentralerna och har kunskaper från polis-, brand-, social- och sjukvårdsväsendet. Hela distriktet är indelat i landskapsområden, beroende på landskapets språk styrs samtalen till tvåspråkiga eller till helt finskspråkig dejours bord. I varje skifte finns det dock alltid svenskspråkig personal. Detta betyder att när en person här ifrån vårt område ringer 112, styrs hans samtal automatiskt till en tvåspråkig dejour, medan en från ex. Seinäjoki automatiskt styrs till en finskspråkig eller tvåspråkig dejour. Datasystemet inom nödcentralen är uppbyggd på olika databaser som är kopplade till varandra. När ett samtal kommer in kommer det direkt fram på dataskärmen vems telefonen är och adressen, ifall man har den registrerad i telefonkatalogen. Detta betyder att det skulle vara viktigt att alla skulle ha utsatt sin adress i telefonkatalogen, för man vet inte när man kan behöva ringa 112. Och i det skedet när man ringer och är i nöd, kan man kanske inte alltid tänka klart. Telefonnummer uppgifterna kollas ofta, dagligen. Inom tre dagar från man skickat ändringar till telefonkatalogen, finns de nya uppgifterna på nödcentralens register.
Varje dejour har på sitt arbetsbord fyra dataskärmar med olika uppgifter. På den första skärmen kommer det upp kartan, denna bygger på kommunernas kartuppgifter. De större / mera översiktliga kartorna är vägverkets, där framgår vägnumrena. Nödcentralen använder mycket vägnummer för väg/kör beskrivningar. Vid behov är det möjligt att ta fram en mera detaljerad karta för att få fram terräng- eller mera exakta lägespositioner. Om den nödställda t.ex. befinner sig på någon holme i skärgården, kan dejouren lyckas via samtalet få fram exakt lägesposition och även hitta stugan utritad på kartan, då kan han ge de exakta läges koordinaterna till t.ex. PETE. PETE har då mycket lättare att hitta den nödställde. På den andra skärmen kommer alla uppgifter om samtalet, hit skrivs alla uppgifter in till registret. Först kommer automatiskt tel. numret som ringer och vems den är. Sen skriver dejouren in adressen dit hjälp behövs. Det räcker med de tre första bokstäverna, så föreslår datorn olika gatunamn. När han skrivit in gatunamnet, fås automatiskt förslag på orter inom distriktet, där det finns detta gatunamn. Dejouren väljer då rätta staden. Efter detta kommer det automatiskt fram på kartan var platsen finns. På kartan finns även utritat distrikten för de olika ambulanserna, på detta sätt syns det lätt till vilken räddningsenhet uppdraget hör. Samtidigt föreslår även datorn olika ambulanser som kan väljas för uppgiften och i vilken beredskapsposition de befinner sig. På denna sida skrivs även orsaken till samtalet. När dejouren valt uppgiftskod för uppdraget kommer det fram hjälprutor, så han kan ge rätta instruktioner till patienten. Uppgifts koder finns det sammanlagt några hundra att välja på. Automatiskt kommer det också fram om det även tidigare varit utryckningar till denna adress, uppgifterna om dessa kan man också ta fram och kontrollera. Alla samtal till nödcentralen bandas. Därför kan dejouren om något är oklart spela upp samtalet på nytt och granska uppgifterna. Dessa inspelningar är tillgängliga även senare om det av någon orsak behöver granskas senare. Polisen har rätt att få material till undersökningar, men annars ges ingen information ut pga. tystnadsplikten. När dejouren valt enhet till uppdraget, sänder han meddelandet som SMS, fax eller som röstmeddelande. Vid behov har han fortsatt kontakt till den som ringt och ger vidare instruktioner tills ambulansen anländer. Den tredje datorskärmen innehåller uppgifter om alla enheter som är på uppdrag och i vilken alarmposition de befinner sig. På den fjärde kan närmare beskrivningar tas upp. Det varierar förstås vad varje dejour har upp på sina skärmar, beroende vad de jobbar med, men detta var en ungefärlig beskrivning på vad som de vanligen får fram vid ett samtal till 112. Det är en väldig databas som ligger till grund för nödalarm väsendet, att arbeta ned detta kräver goda kunskaper och ett stort ansvar. Genom denna stora databas kan dejouren underlätta mycket arbete på fältet, t.ex. genom detaljerade kör beskrivningar.
4. Kommunikationen och datasystemet I detta kapitel kommer vi att behandla kommunikationen mellan patienter och utryckningspersonal och mellan olika utryckningsenheter, samt den tekniska apparatur som finns tillgänglig. 4.1 Nödcentralernas datasystem I lagen om nödcentraler (nr157/2000) finns en paragraf speciellt om datasystemet på nödcentralerna. Datasystemet är ett riksomfattande datasystem avsett för räddnings-, polis-, samt social- och hälsovårdsmyndigheterna. Nödcentralerna är huvudansvariga registerförare för systemet. För polisens del är dock polisens högsta ledning ansvarig. Registeransvariga svarar för att de uppgifter som lämnas i registret är korrekta. (www.112.fi/swe/nclag.htm) I registret får uppgifter samlas in, som berör;?? enheterna (namn,beredskap, ledning, utrustning, uppgiftsområde, storlek o.s.v.),
?? nödmeddelandet (meddelarens namn, tidpunkt, telefon- och adressuppgifter o.s.v),?? personidentifiering i samband med nödmeddelande (kön, modersmål, hemort, telefon- och adressuppgifter o.s.v.),?? uppdraget (tidpunkt, skyndsamhetsklass, farlighet, händelseredogörelse o.s.v.)?? uppgifter som behövs med tanke på den personliga säkerheten och skyddet i arbetet (t.ex. en persons oberäknelighet, brottsliga gärning, sjukdom eller handikapp). (www.112.fi/swe/nclag.htm) 4.2 Kommunikationen VIRVE Ett nytt kommunikationssystem, VIRVE, har utvecklats för att förbättra kommunikationen i samband med olika räddningsuppdrag och för att förbättra samarbetet mellan olika myndigheter. VIRVE är ett heltäckande radionät för alla säkerhetsmyndigheter i landet. Fördelarna med detta nät, jämfört med det gamla är att det är snabbt, erbjuder många nya tjänster och är säkert tack vare att det är krypterat (www.virve.com, 29.2.2004). Följande myndigheter är behöriga att använda VIRVE-nätet. (http://www.virve.com/svenska/index.html ) VIRVE-systemet har ett urval av handradion, fasta fordonsstationer och tilläggsutrustning. VIRVE-nätet följer TETRA standarden och kan förmedla
både ljud och data. VIRVE erbjuder GPRS-liknande dataöverföringsmöjlighet med en överföringshastighet på högst 7,2 kbit/s. Med hjälp av GPSlokalisering kan man ungefär se var den som talar befinner sig. VIRVE användarna kan ha gruppsamtal och individuella samtal och antalet samtalsgrupper är beroende av behörigheten. En alarm knapp på VIRVEradion gör det möjligt för användaren att få högsta prioritet på sitt samtal och avbryter därmed andra samtal, t.ex. vid fara för liv. Det finns även en direktkanalsfunktion som gör det möjligt för två användare att ha kontakt sinsemellan. (www.virve.com, 29.2.2004) 4.3. Ambulansens utrustning Via VIRVE-radion ges alarmet ut till ambulansen som textmeddelande, samtidigt som det även ges muntligt. Textmeddelandet sänds som SMS med max 160 märken/meddelande, detta innehåller de viktigaste alarmuppgifterna Enheterna sänder statusmeddelanden till nödcentralen vartefter uppdraget framskrider så som på väg, framme, inleder transporten, ledig och uppdraget slutfört. Dessa statusmeddelanden kan sändas som meddelande eller muntligt via VIRVES handradio till nödcentralen. Under uppdraget kan enheterna muntligen kommunicera med nödcentralen, för att få tilläggs information, och med andra enheter som behövs till uppdraget. (systole 5/2001 s.27-30) I ambulansen finns det olika apparater och utrustning för att underlätta arbetet i ambulansen. Dessa är programmerade enligt olika dataprogram och mäter det som de är ämnade att mäta. Dessa är ex. hjärtmonitor, digitalisk blodsockermätare, digitaliska blodtrycksmätare, samt saturationsmätare. Ekg tas genom monitorn och kan genom telefon- fax sändas till mottagande vårdinstans för situationsbedömning. Hjärtmonitorn har inbyggd defibrillator, d.v.s. apparat för elchocksgivning. Defibrillatorn är bifasisk och halvautomatisk, och har en inbyggd minnesfunktion. Ambulansen lämnar uppgifter till många olika instanser, nödcentralen bör ha uppgifter om var enheten befinner sig, samt dess alarmnivå. Konsultering med sjukhus och läkare sker i allmänhet med hjälp av telefonen, likaså förhands anmälning till mottagande vårdinstans. Telefonkommunikationen mellan två personer via telefon, baserar sig mycket på dessa personers förmåga att uppfatta och beskriva situationen, hur erfarna de är att behärska situationen. (Systole, 2/2003, s.27-31) 5. Larmet Närpes räddningsverk har ett ganska unikt system vad gäller sjuktransporten. De anställda inom räddningsverket är brandmän med tilläggsskolning inom sjuktransporten. Vårdarna i ambulanserna är anställda av hälsocentralen och
arbetar som medikalvaktmästare/närvårdare/sjukskötare på akutavdelningen. Vid A- och B-alarm hämtas en vårdare från hälsovårdscentralen och C- och D-alarm sköter räddningsverket själva med hjälp av en heltidsanställd vårdare (närvårdare).nedanstående case är ett fingerat larm för att kunna beskriva i detalj vad som händer när vi lyfter telefonluren och slår nummer 112. Patienten är en 54-årig man som vaknar mitt i natten av smärtor i bröstet, som strålar ut i armen, samt andnöd. Han väcker hustrun, som ringer nödcentralen tel. no 112. Dejourerande där frågar upp av henne, hennes namn, makens namn, adress osv. Hon tar även upp vad som hänt, talar lugnande och ber den anhöriga att lugna ner sig för att kunna få nödvändiga uppgifter korrekt. Samtidigt som skriver dessa uppgifter sänder hon ett första meddelande till ambulansens VIRVE-telefon. Ambulansen startar genast eftersom alarmet är kodat till ett A704, vilket betyder att uppdraget är ett sk. högrisk uppdrag, patienten har störning i basliv funktionerna med bröstsmärtor. Samtidigt som de startar, meddelas nödcentralen statusmeddelandet på väg, genom röst- eller VIRVE meddelande. Under resan mot patienten, som bor i Träskböle en liten by nära Rangsby i Närpes, får de tilläggs information om klientens tillstånd, samt närmare körbeskrivning hur man hittar till deras hus. Denna kommunikation sker dels via SMS på VIRVE- telefonen, samt via direkt samtal på VIRVE till nödcentralen. Plötsligt meddelar nödcentralen att patienten är så gott som medvetslös. Via SMS får man även telefonnumret till patienten och ambulansskötaren kan ringa till klienten och närmare ge hustrun instruktioner om vad hon kan göra och hur tillståndet är för mannen. Väl framme hos patienten, ges statusmeddelandet framme till nödcentralen. Vårdaren med sig den halvautomatiska monitorn/defibrillatorn och medicinväskan, och kopplar patienten till monitorn, registrerar hjärtrytmen, mäter blodtryck samt puls. Genom en fingersensor mäts även blodets saturation, som talar om hur patientens blod syresätts. Vårdaren ser att EKGkurvan är avvikande och misstänker att patienten har en hjärtinfarkt. Hon tar därför ett EKG som hon faxar till Vasa Centralsjukhus. Förutom EKG-kurvan framkommer också taget blodtryck, puls och saturation, samt patientens signum och namn på faxet. På Centralsjukhuset tolkas EKG kurvan av en läkare och via gsm-telefon görs konsultationen mellan ambulansen och läkaren. Läkaren ger vårdaren rätt diagnos och ordinerar vid behov vidare medicinering. Patienten får aspirin, nitro och dropp. När patienten skall flyttas till båren ger monitorn signal om att hjärtrytmen ändrats till livsfarlig rytm (i detta fall kammarflimmer). Patienten blir medvetslös och får en elchock för att svänga hjärtat till normal hjärtrytm. I monitorn registreras elchocken samt en stund av hjärtrytmen före och efter att chocken givits. Vidare återupplivningsåtgärder registreras med hjälp av två knapptryckningar på monitorn, som t.ex. intubering, syre och medicingivning. På detta sätt behöver inte vårdaren anteckna eller minnas alla tider.
Tillståndet för patienten är i detta skede kritiskt och POHA(Österbottens nödcentral) kontaktas via VIRVE för att tillkalla tilläggsresurser. POHA i sin tur alarmerar ut PETE- helikoptern som närmaste lediga enhet. Via Virve får sedan ambulanspersonalen bekräftat att tilläggshjälp är på väg och när den beräknas anlända. Vid den andra elchocken svänger hjärtrytmen och en fortsatt transport kan inledas. Patienten flyttas med ständig monitorövervakning till ambulansen. Statusmeddelandet inleder transporten sänds. PETE kontaktas via VIRVE för att komma överens om mötesplats. När ambulansen och PETE möts kommer PETEs vårdare över till ambulansen och de fortsätter färden till Centralsjukhuset. Patienten förhandsanmäls till sjukhuset och personalen där är förberedda på vad som väntar dem. Vid framkomsten till sjukhuset överlämnas patienten och rapport ges. Ambulansmonitorns minne skrivs ut i en skriftlig rapport. Denna rapport minskar rapporterings tiden och säkerställer samtidigt att all information överlämnas. Dessutom kan läkaren granska att rätt vård givits. När patienten är överlämnad sänds meddelandet ledig till nödcentralen och det betyder då att man kan ta emot nya uppdrag. När ambulansen är tillbaks på stationen igen sänds uppdraget slutförts som sista meddelande till nödcentralen. 6. Sammanfattning och avslutning Det finns idag många olika hjälpmedel som är till hjälp i ambulansarbetet. Många av dessa kan dock vara sårbara, yttre faktorer kan ge störningar och därmed felaktiga tolkningar. Störningar och misstolkningar kan uppstå av patientens rörelser, pågående GSM-samtal och utryckningsfordonets ljud- och ljussignal. Därför är det viktigt att vårdaren har bra kunskap, förmåga att göra egna tolkningar och framför allt vågar tro på sig själv.( Van Bemmel & Musen, 1997, s 5-9) Van Bemmel och Musen skriver i sin bok om att den medicinska kunskapen hela tiden går framåt. Fastän kunskapen ökar, så ökar inte den mänskliga hjärnans kapacitet i samma takt. Därför behövs nya mer välutvecklade dataprogram till stöd för människans minne. Inom akutvården kanske vi i framtiden har en bärbar dator i ambulansen med direktkontakt till sjukhuset. Genom att diktera in undersökningsuppgifterna på datorn, kan skötaren få uppgifterna direkt till sjukhuset. På sjukhuset sitter någon som kan ge ordinationer vilken medicin och vård som behövs. Den rätta vården kan ges snabbt, vilket har stor betydelse för patientens tillfrisknande och bestående skador. Nödcentralen har ett mycket välutvecklat datasystem. Mycket av problematiken inom fel dirigerade larm kan bero på att den som ringer är uppskärrad och inte kan tänka klart. Samtidigt som datasystemet är uppbyggt på officiella namn på vägar och orter, inte på vad namnen kallas i folkmun eller på dialekt. Det går att komplettera dagens program på nödcentralen med benämningar som används i folkmun, men detta är ett digert projekt att påbörja. Tänk bara alla dialektala ord och uttryck, hur skall de stavas?!
Redan ett datasystem liknande det som redan finns inom nödcentralen skulle kunna vara till hjälp i ambulansen. Att skötaren skulle skriva in sina uppgifter om patientens tillstånd och datorn skulle ge förslag på vad som kan vara orsaken till hälsohindren och föreslå lämplig akutbehandling. Kanske finns det redan? Programutveckling inom detta område blir kostsamt, men man bör jämföra kostnaderna med vilken enorm nytta man kan få av programmet. Om patienten får rätt vård snabbare minskar de bestående skador han erhåller, vilket gör att han snabbare kan återvända till arbetslivet. De positiva effekterna av detta är att patienten mår bättre, likaså hans familj. Han kan återvända till arbetslivet och därigenom betalar han skatt, samtidigt som samhället sparar genom att han inte kostar inom sjukvården.(van Bemmel och Musen, 1997, s 495-501)
Litteraturförteckning Böcker och artiklar; Alaspää A., Kuisma M., Rekola L. & Sillanpää K. (2003) Uusi ensihiodon käsikirja. Gummerus kirjanpaino osakeyhtiö, Jyväskylä. Van Bemmel & Musen, (1997), Handbook of medical informatics. Springer verlag, Heidelberg Tyskland. Rantanen, H., Viranomaisverkko (VIRVE) ensihoidossa, systole 5/2001, Alanen, A., Milloin hälyttämisellä on kiire?, systole 6/2000. Vähäkangas, T., Hätäkeskuslaitoksen toiminta alkaa. systole 6/2000 Laitinen, P., Immonen, A., Turunen, P., Tietotekniikan käyttö sairaankuljetuksessa- Faktaa vai fiktiota?, Systole, 2/2003. Hannus, P., Pohjanmaan hätäkeskus aloitti toimintansa, Systole, 2/2003. Lagar och förordningar; Folkhälsolagen 28.1 1976/66 Lagen om specialsjukvård Statsrådets förordning om nödcentralsverket 23.11 2000/990 Lag om nödcentraler 18.2 2000/157 Internetadresser; www.112.fi/swe/nclag.htm www.112.fi/hätäkeskuslaitos Studiebesök Österbottens Nödcentral; Kommunikationschef, Kai Paldanius, 21.04.2004
Bilaga 1