Svartälven. -förslag till restaurering av sträckan Sågen till Röälvens utlopp

Baltic landscape innovative approaches towards sustainable forested landscapes Svartälven -förslag till restaurering av sträckan Sågen till Röälvens utlopp Date: 2013-11-22 Authors: Lennart Henrikson, Johan Törnblom, och Erik Degerman Report No. 16 WP 6

Date: 2013-11-22 Authors: Lennart Henrikson, Johan Törnblom, och Erik Degerman Partner organization: Stiftelsen Säfsenskogarna lennart.myrman@telia.com Photographs: Författarna Illustrations: Författarna www.safsenskogarna.se www.bergslagen.org www.baltic-landscape.net

Svartälven -förslag till restaurering av sträckan Sågen till Röälvens utlopp 2013-11-22 På uppdrag av Stiftelsen Säfsenskogarna Natur & människa

Förord Detta åtgärdsförslag är upprättat av Natur och människa AB. Rapporten baseras till stora delar på ett tidigare åtgärdsförslag författat av Johan Törnblom. Åtgärdsförslaget är skrivet av Lennart Henrikson, Johan Törnblom, och Erik Degerman.

Innehåll Sammanfattning... 1 1.Bakgrund... 2 1.1 Åtgärdsområdet i Svartälven... 2 1.2 Landskapets, Svartälvens och lokalekonomins omvandling... 3 1.2.1 Lokalekonomi och landskap... 3 1.2.2 Kräftor och öring... 5 2. Hur lyckas man med ett restaureringsprojekt?... 6 3. Vattnens ekologiska status... 8 3.1 Vattenkemi... 8 3.2 Fiskfaunan... 8 4. Krav på livsmiljön hos öring och flodkräfta... 12 4.1 Öring... 12 4.2 Flodkräfta... 14 5. Åtgärdsplan... 16 5.1 Närmare beskrivning av föreslagna åtgärder... 18 1-Maskinell restaurering... 18 2- Manuell restaurering och framkörning av lekgrus och sten... 20 3- Åtgärdande av vandringshinder... 21 4-Återintroduktion av flodkräfta... 22 5-Lokal samverkan, information och projektledning.... 23 5.2 Speciella åtgärdssträckor... 23 5.3 Planering och förberedelser... 25 5.4 Kostnader... 26 5.5 Kompletterande åtgärdsstrategi för Svartälven... 27 5.6 Handlingsplan... 28 6. Referenser och källor... 29 Bilaga 1 Detaljförslag för speciella sträckor... 30

Sammanfattning Detta är ett förslag på åtgärder för restaurering av Svartälven mellan Sågen och sammanflödet med Röälven, sydvästra Dalarnas län. Sträckan har av Länsstyrelsen pekats ut som varande i stort behov av flottledsåterställning. Åtgärderna syftar till att restaurera vattnet till ett så naturligt tillstånd som möjligt för att gynna öring och flodkräfta. Detta skapar förutsättningar för att främja ett attraktivt fiske och friluftsliv i och i anslutning till Svartälven. Området är starkt påverkat av flottledsrensning och försurning. I Svartälven saknas stora stenoch vedstrukturer som tidigare bidrog till en naturlig variation i de strömmande partierna. Skogsbruket i området har successivt anpassats med ökad vattenhänsyn, t ex genom att avsätta kantzoner. Skogen i området är dock relativt ung och tillförseln av död ved ringa. Undersökningar har visat att öring finns i området, men att mängden miljöer för stor öring är begränsad. Till del är detta naturligt då gädda förekommer i lugnvattnen. Öring är därför i huvudsak begränsad till de strömmande partierna. Genom att återföra den sten som ligger utmed stränderna sedan flottledsrensningen kan älvens miljöer göras mer varierade, vilket bör gynna öring. Lekgrus kommer att läggas ut på ett antal områden. Dessutom föreslås att två fiskvandringsproblem åtgärdas i biflöden. Flodkräfta föreslås återinplanteras på lämpliga ställen. Genom att sten och död ved återförs till älven, även i lugnvatten, kommer tillgången av gömslen för kräftor att vara god. Kalkningsverksamheten bedrivs framgångsrikt nedströms Sågen i av Svartälven och det finns flera skäl att misstänka att flodkräfta försvunnit på grund av låga ph innan kalkningarna startade. Fortsatt kalkning kommer att vara avgörande för om en återutsättning av flodkräfta skall vara möjlig. Undersökningar tyder på att flera av biflödena, som ej kalkas, har dålig vattenkvalitet under perioder med högflöden. Åtgärderna i detta förslag fokuseras därför till huvudfåran. Öringbeståndet kommer att kunna ge underlag för ett exklusivt strömfiske, men kommer inte att avkasta mycket öring. Värdet ligger i en återställd natur och möjligheter till ett exklusivt sportfiske. Flodkräfta bör däremot kunna avkasta ganska stora mängder kräftor för ett lokalt fiske. Ett lokalt engagemang är direkt avgörande för att ett restaureringsprojekt som Svartälven ska lyckas. Restaureringsarbetet fördelas på fem delmoment, maskinell restaurering av 12 km, manuell restaurering av 2,5 km, åtgärdande av två vandringshinder, återintroduktion av flodkräfta samt lokal projektledning och samverkan med informationsspridning. Kostnaden för de tre första delarna är beräknad till 550 000 kr. 1

1.Bakgrund 1.1 Åtgärdsområdet i Svartälven Svartälven är en älv i östra Värmland, västra Västmanland och sydvästra Dalarna. Efter Karlskoga byter Svartälven namn till Letälven och kallas slutligen Gullspångsälven nedströms sjön Skagern innan den efter en kort sträcka når Vänern. Svartälven är 20 mil lång och avvattnar ett 2 440 km² stort område. Älven börjar kallas Svartälven där Ärtälven och Yngtjärnsälven rinner samman i Äppelbo socken i Västerdalarna och har sina källor söder om Stora Kullsberget och öster om Moxkölen. Omgivningarna är mycket brutna med många insjöar och låga, till största delen skogklädda, kullar samt en mängd järnmalmsfält, vilka i förening med de många forsarna och fallen framkallade livlig industriell verksamhet vid såväl huvudälven som dess tillflöden. Denna plan omfattar sträckan från Sågen ned till Röälvens inflöde, 14,3 km med en fallhöjd på 33 m (Figur 1). Detta ger en lutning på 0,23% och älven faller ganska jämt på sträckan (Figur 2). Figur 1. Karta över det aktuella området av Svartälven från Sågen ned till sammanflödet med Röälven, markerat med två svarta streck. Bedömt åtgärdsbehov för flottledsåterställning och karta från Melin m fl 2012. 2

Figur 2. Topografisk profil över sträckan. I området sker kalkning av sjöar samt med en kalkdoserare i Svartälvens huvudfåra vid Sågen och i Röälven vid Rösjöns utlopp. Kalkningarna i områdets sjöar fungerar bra, måluppfyllelsen är enligt länsstyrelsen god. Situationen i Svartälven uppströms doseraren i Sågen är dock inte den bästa, där förekommer ph-värden under 6. På sträckan från doseraren ner till Röälvens inflöde är dock vattenkvaliteten bra. Föreliggande åtgärdsförslag fokuseras därför på detta område (Figur 1). 1.2 Landskapets, Svartälvens och lokalekonomins omvandling 1.2.1 Lokalekonomi och landskap Svartälven och dess avrinningsområde är inte ett orört landskap. Här har gruvnäring, skogsbruk och vattenkraftutnyttjande präglat landskapet och lämnat spår i vattnen. Stora delar av landskapet har dikats ut för att underlätta skogsproduktion, samtidigt är stora områden avverkade. Detta gör att flödesvariationerna i älven ökat, från extrema lågvatten under sommaren till en kraftigare vårflod. Vattnet är kraftigt brunfärgat som en naturlig följd av tillfört vatten från moss- och myrmarker, en tillförsel som ökat med landskapets utdikning. Svartälven har dock alltjämt vildmarkskaraktär och en allt större hänsyn från skogsbruket gör att vattnen fått ett allt bättre utgångsläge. Svartälven på den aktuella sträckan är tidigare (1980-talet?) partiellt restaurerad. Mycket återstår dock att göra för att restaurera Svartälven så att den åter har förutsättningar för att ha en god ekologisk status. Länsstyrelsen bedömer åtgärdsbehovet som stort (Melin m fl 2012, se figur 1). Området kring Svartälvens källflöden började befolkas 1580 av finska invandrare från norra Finland som i huvudsak livnärde sig på jakt, fiske och svedjebruk. Där levde man någorlunda ostört i sina glest belägna finntorp. Landskapet kom till en början att präglas av svedjebruk vars effekter inte bara påverkade landskapets yttre karaktär utan även det lövinslag och de 3

vittringsprocesser som bidrar till att buffra upp de lokala vattensystemen. Skogsbränder i större skala har visat sig ha vissa likheter med lokala kalkningsinsatser. Ett större lövinslag genererar till slut en brunjord som i sin tur påverkar det mark- och vattenkemiska klimatet i jordmån. Landskapet fick alltså ett större lövskogsinslag drivet av branddynamik och svedjebruk. Detta bör ha påverkat vattenkvaliteten. Någon gång på 1720-talet tog en ny tid vid och järnbruket kom till bygden med bruk och hyttor. Bergsmännen anlände och använde bränslet i skogen, järnmalmen och vattendragen. Lokalsamhället blomstrade under bruksperioden med inflyttning och torp som växte upp tillsammans med byarna kring bruken i Gravendal, Fredriksberg, Annefors och hyttorna i Tyfors, Ulriksberg och Strömsdal. Brukens läge i förhållande till gruvor och exporthamnar innebar tidskrävande transporter av träkol och järnmalm med häst där över hälften av arbetsstyrkan skötte transporterna till och från gruvor, hyttor och bruk innan järnvägens tillkomst. Säfsnäsverken blev en viktig järnproducent vilket gjorde att en smalspårig järnväg anlades i slutet av 1800-talet för att underlätta transporterna från järnbruken och senare även från pappersbruket. Då järnbruken i Säfsbygden hade gjort sitt runt förra sekelskiftet övergick järnindustrin till skogsindustri där dagsverks- och koltorparna istället blev körare eller skogshuggare. Timret fraktades länge ut med hjälp av vattnen. Flottleder har i generell mening rensats i större skala sedan i början av 1800-talet. Till en början eldade man upp all den döda ved som fanns i och intill vattendrag på de större stenblock och berghällar som stack upp i vattendraget som riskerade att timmerbrötar kunde bildas. Efter att stenen hettats upp ordentligt hällde man vatten på dem så de sprack. Detta upprepades år efter år så att alla större stenar eller hinder successivt försvann. I princip har samtliga barrskogsvattendrag i Sverige påverkats på detta vis. För varje år som gick tog man bort ytterligare hinder. Stenkistor, timrade bottnar, stenmurar, timmerrännor, sättdammar, samt uppschaktade vallar och block fyllde och kantade vattendragen ända fram tills i slutet av 1940-talet då bulldozers togs i bruk på bred front och påverkan på vattendragen blev ännu mer omfattande än de någonsin tidigare varit. Flottningen kulminerade efter andra världskriget. Den döda veden som fanns i vattendraget har eldats upp eller transporterats bort liksom större stenhällar och klippblock vilket har gjort Svartälven mindre variationsrik. Viktiga livsmiljöer som erbjuder skydd, djuphöljor, lekområden och stånd- och uppväxtplatser försvann. Effekten av dessa kanaliseringar var att vattnet snabbare leddes bort med korta flödestoppar som följdes av långvariga, extrema lågvattenperioder. Effekten på den strömlevande faunan har varit mycket negativ och skadan på fisket var så pass omfattande att en kunglig förordning om flottning från 1880 för första gången tar upp skadorna på fisket. Under 1800-talet började avverkningen av skogen i större skala. Till en början avverkades kantzonen utmed vattendragen och sedan tilltog en allt mer storskalig avverkning. Härigenom förlorades kantzonens viktiga funktion för vattenlandskapet (stabiliserar marken, minskar avkylning och bottenfrysning vintertid, ger tillförsel av död ved, skapar ståndplatser för större fisk, ger löv som ett viktigt organiskt tillskott samt filtrerar sediment, humus, kväve och fosfor). Den fortsatta avverkningen av landskapet mot ett trakthyggesbruk ökade successivt risken för tillförsel av sediment genom markerosion och erosion via vägdiken och vägöverfarter. Detta finsediment kan sätta igen ihåligheter i vattendragens bottnar vilket syns mest i de mindre tillflödena. 4

Samtidigt blev snösmältningen och vårens avrinning häftigare genom dikningar och större kalhyggen, vilket gav en kraftigare vårflod. Denna vårflod vidgade troligen flodfåran, mer än den varit i opåverkade förhållanden (mer vatten eroderar landskapet). Denna ökade avrinning på våren medför i sin tur att sommarvattenföringen minskade. Mindre vatten i en större flodfåra sommartid gör att mängden habitat för större fisk minskar. Vägöverfarter över biflöden kan minska åtkomst till viktiga lekområdena i biflödena. Tidigare erfarenheter och elfisken visar att biflödena är viktiga för öringbestånd i större vattendrag. Lek sker ofta i biflödena medan de större öringarna vandrar ut i älven. Många vägtrummor är underdimensionerade eller felplacerade ur fiskvandringsaspekt och ur ett högflödesperspektiv. I slutet på 1800-talet byggdes sulfitfabriken i Fredriksberg och intill denna byggdes tio år senare en sulfatfabrik. Pappersindustrin som anlades i Fredriksberg kom att bli den dominerande näringen i Säfsens socken fram till 1972 på grund av att resurserna redan fanns på plats, det vill säga skogen, vattnet och vattenkraften och inte minst arbetskraften. Fredriksberg blomstrade under 1940- och 50-talet med flera livsmedelsaffärer, bokhandlar och en herrekipering. Nya tider kom då pappersmassa och papper blev mindre lönsamt, medan trähyllor, bilfjädrar, tapeter och en tvättinrättning kom att bli bygdens produkter från början av 1970-talet. Skogen i området ägs idag i stor utsträckning av Bergvik (Storakoncernen). År 1979 startade en mer riktad satsning på turism i och med att den första skidliften. Säfsen Resorts basverksamhet är turism och konferensverksamhet med ett 30-tal helårsarbeten. Denna verksamhet har expanderat kraftigt med ett stort inslag av europeiska gäster. Nya orosmoln på himlen är de klimatförändringar som minskar möjligheterna att hålla snö i backar och skidspår, vilket varit områdets signum. 1.2.2 Kräftor och öring Kräftfisket var förr omfattande och av mycket stor betydelse för de lokala företagen (Tabell 1). Fisket efter den inhemska flodkräftan i Svartälven var förbehållet Billerud och dess anställda. På den tiden hade direktörerna för Hällefors och senare Billerud avdelat var för sig egna fiskeplatser, där varje bur tömdes på tjogvis med kräftor vid premiärerna. Det finns statistik för Svartälven över hur mycket som fiskades upp under vissa år (Jansson 2006). Utöver de fem tjog som man fick behålla för eget bruk, såldes resten till Hällefors bruk. Det har inte framkommit när fisket efter flodkräfta i Svartälven upphörde, men försämringen började troligtvis under slutet av 1960-talet och pågick under 1970-talet. Enligt uppgift från olika källor var det inte bara flodkräftbeståndet som decimerades kraftigt under denna period, det gällde även det lokala öringbeståndet. Under september månad år 2003 planterade man ut 6900 flodkräftor i olika åldrar i Svartälven och i Höksjöälven. Den 19 juli 2005 planterade man ut ytterligare 5000 flodkräftyngel vid Höksjöagen och uppströms (Jansson 2006). Under år 2006 utförde länsstyrelsen ett provfiske vid utsättningslokalerna och man återfann ingen kräfta vid detta tillfälle. Detta har man inte ansett vara särskilt anmärkningsvärt då utsättningarna främst bestått av kräftyngel som på ett år inte hunnit uppnå tillräcklig storlek för att kunna fångas med mjärdar. Några förnyade riktade kräftfisken har inte skett, däremot elfiskeundersökningar. Idag anses flodkräfta förekomma i ett svagt bestånd i Höksjöälven, från Höksjön och nedströms (SLU:s kräftdatabas). 5

Tabell 1. Fångststatistik från Svartälven under perioden 1957-1973. Utdrag från rapport som utförts på uppdrag av länsstyrelsen i Värmland 1988 och som redovisas av Jansson (2006). Den uppskattade vikten i ton har beräknats från en medelvikt av 30 g/kräfta, då det under den aktuella fångstperioden fanns ett minimimått på 9 cm. De redovisade fångstrapporterna anger kräftor som är > 9 cm och en kräfta på 30 g motsvarar en kräfta på ca 10 cm. År Antal tjog Uppskattat antal flodkräftor (st.) Uppskattat antal ton 1957 259,0 5180 1,6 1958 247,5 4950 1,5 1959 111,5 2230 0,7 1963 854,0 17080 5,1 1964 196,0 3920 1,2 1965 734,5 14690 4,4 1966 870,5 17410 5,2 1967 879,0 17580 5,3 1968 189,5 3790 1,1 1969 101,0 2020 0,6 1970 575,5 11510 3,5 1971 260,5 5210 1,6 1972 454,5 9090 2,7 1973 131,5 2630 0,8 Sedan år 1897 har Svartälven reglerats för elproduktion, i huvudsak nedströms det aktuella åtgärdsområdet. Vid regleringen av Svartälven har man bortsett från betydelsen av fria vandringsvägar. Svartälven ligger i ett område där stor öring inte är ovanligt, men i Svartälven tycks den ha försvunnit. Bidragande orsak till detta kan förutom flottledsrensningarna även ha varit nätfiske i Svartälven, allt sedan 1890-talet. När nylonnäten kom ca 1953 kom många insjööringbestånd att överfiskas. 2. Hur lyckas man med ett restaureringsprojekt? Genomförandet av ett restaureringsprojekt skiljer från fall till fall, dels beroende på projektets storlek, dels beroende på vilka åtgärder som ska genomföras och i vilka typer av miljöer, men också beroende på var initiativet kommer ifrån. Även om flertalet projekt drivs av regionala myndigheter och kommuner är det inte ovanligt att initiativet kommer från lokala fiskeorganisationer. För Svartälven så har initiativet kommit både från lokalt (Säfsens fvof) och regionalt håll (Melin m fl 2012). Oavsett var initiativet kommer ifrån finns vissa gemensamma drag för alla lyckade restaureringsprojekt. Primärt kan konstateras att genomförandet bygger på samarbete mellan olika instanser och organisationer. Att ha tydliga målsättningar och roller, samt en tydlig ansvarsfördelning är därför alltid grundläggande. Lyckade projekt brukar också vara de med god planering och samverkan mellan lokala aktörer och myndigheter innan åtgärder startar. Informera om och diskutera planerna i tidigt skede. Oavsett denna samverkan är det Länsstyrelsen som senare avgör i ett samråd (enligt 6 kap. 4, miljöbalken) om åtgärderna kräver tillstånd från miljödomstol, dvs antas ha en betydande miljöpåverkan. Här ges också en möjlighet att väga samman och jämka olika intressen. För flottledsrestaureringen av Svartälven bör det inte finnas motstående intressen eller risk för negativ påverkan på miljön. Eftersom det inte finns tydliga och bevarandevärda flottledslämningar torde det inte heller finnas kulturhistoriska motstående intressen, men detta får Länsstyrelsen avgöra. Utefter hela sträckan så är de tydligaste spåren av flottningsepoken de som visas i figur 11 från området vid Sågen. 6

Lyckade projekt karakteriseras också av att det finns en uthållighet i arbetet. Varken Rom eller god ekologisk status byggs på en dag, eller ens ett år. Den negativa påverkan kan ha försiggått över hundra år och i stor rumslig omfattning, då är det inte orimligt att även återställningsarbetet tar tid. Till och med projektstarten kan vara en lång och nödvändig process. Ytterst få restaureringsåtgärder är engångsinsatser, dels har vi ett begränsat kunnande, dels kan uppföljning visa att ytterligare behov föreligger. Restaurering blir därmed en form av adaptiv förvaltning, dvs en sådan förvaltning där åtgärd, uppföljning och utvärdering följer varandra i cykler. Lyckade projekt är också sådana som utförts i ett sammanhang, i en landskapsmässig sammanvägning av vilka åtgärder som ska genomföras och vilka områden som ska undantas från åtgärder på grund av t ex kulturmiljövärden. I de fall man bara åtgärdar små delområden eller i de fall stora störningar utanför vattenområdet inte kan åtgärdas bör man inte förvänta sig en direkt effekt av restaureringen. Finns vandringshinder som inte kan åtgärdas på andra platser, ned- eller uppströms, kanske åtgärderna bör avvakta. Lyckade projekt är i regel sådana där det finns ett fullgott inventeringsunderlag över landskapets tillstånd, flora, fauna och kulturmiljövärden. Generellt börjar restaureringsarbetet med en inventering av vattenobjektet där restaureringsbehov identifieras (denna rapport). Redan på denna nivå är det bra med en lokal förankring, t ex genom att vi inkluderat markägare och intresseorganisationer. Kunskapen om kulturmiljövärden i vatten är bristfällig och inventeringsunderlag saknas ofta. För att kulturmiljövården ska kunna göra rätt bedömningar krävs ett bra beslutsunderlag. Här saknar vi kompetens, men bedömer att några speciellt värdefulla kulturmiljöer inte påverkas. Dock utgör dammen i Röälven ett undantag, men här föreslår vi åtgärder som inte påverkar dammen eller dess funktion (avsnitt 5.2, specialsträcka 8). Slutligen kan konstateras att lyckade projekt är sådana där man använder vedertagen kunskap och metodik (dvs evidensbaserad metodik), men ändock är öppen för nya utmaningar och dokumenterar detta. Ett fundament är viljan att inse sina misstag, lära av dem och föra kunskapen vidare. Använd alltid vedertagna och säkerställda metoder, men låt inte rädslan att göra fel förlama arbetet. Varje vatten är unikt, med en unik historia. Trots över 30 års restaureringsarbete har vi inte vetenskapligt belagt och dokumenterat alla varianter av tillvägagångssätt och utfall av restaurering. Vi vet idag dock tillräckligt mycket för att kunna arbeta vidare med tillförsikt, men fortsatt utveckling och inhämtning av kunskap behövs. Ett lyckat projekt uppnår inte bara åtgärds- och tillståndsmålen utan man dokumenterar även arbetet och effekterna så att metoderna och kunnandet utvecklas! 7

3. Vattnens ekologiska status 3.1 Vattenkemi Vattnet är typiskt näringsfattigt med låga halter av fosfor och måttliga halter av humusämnen. Ett av de allvarligaste hoten mot Svartälven och dess fauna är naturligtvis den försurningssituation som råder i området och som gör det nödvändigt att kalka Svartälven. Vattenkemisk provtagning från Svartälven och dess biflöden har länsstyrelsen i Dalarna tillhandahållit från slutet av 1970-talet och framåt. Av dessa undersökningar kan man se att ph uppmättes till 4,8 uppströms kalkdoseraren vid Sågen år 1977. Under större delen av 1980-talet översteg ph sällan 6 vid de olika mättillfällena. Även under 1990-talet har ph varierat kraftigt uppströms kalkdoseraren. Lägsta ph-värdet som uppmättes under 1990-talet var 1996 med ph 5. Denna kraftiga variation av ph-värden och alkalinitet präglar även 2000- talet och utgör därmed ett hot och en komplicerad problematik inför en återintroduktion av flodkräfta till Svartälven. 3.2 Fiskfaunan Elfiskeundersökningar har bedrivits i Röälven och Svartälven vid totalt 44 tillfällen åren 1987-2012. Huvuddelen (33 st) av elfiskena har förlagts till Röälven som både restaurerats och har fått en ny kalkdoserare installerad. Dessa åtgärder har medfört att Röälven har ett öringbestånd av ordinära till höga tätheter (Figur 4) med hänsyn taget till var vattendraget är beläget och dess storlek (Sers m fl 2008). Figur 4. Täthet av öring (antal per 100 m 2 ) i Röälven vid elfisken 1987-2012. Sifforna vid respektive punkt indikerar vilken lokal som elfiskats och lokalerna anges med dess höjd över 8

havet (m). Normala tätheter för ett strömöringvattendrag i av denna storlek markeras med heldragen linje och gränsen för höga tätheter med streckad linje (Sers m fl 2008). I den större Svartälven är de förväntade tätheterna av öring lägre. Elfiskena visade, liksom i Röälven, en förbättrad täthet av öring över tid (Figur 5). Tätheterna under 2000-talet kan betecknas som ordinära till höga. De största fångade öringarna var i intervallet 18-23 cm. I Röälven var de i intervallet 20-26 cm (Figur 6). Större öring är svår att fånga vid konventionellt elfiske på grunda lokaler. Grovt klassat kan öringbeståndet i Svartälven indelas i 0+ (årets ungar; 55% av beståndet), fjolårsungar (1+, 28%), 2+ (14%) och äldre öring (3%). Motsvarande värden för Röälven var 51% (0+), 30% (1+), 14% (2+) och 5% (äldre öring). Data indikerar således att mängden större öring var lägre i Svartälven. Noterbart var också att tillväxten hos öring var bättre i Röälven än i Svartälven. Årsungarna var vid elfisket i medeltal 52 mm i Svartälven och samtidigt 61 mm i Röälven (se figur 6). Detta kan bero på bättre ståndplatser och längre sammanhängande strömsträckor, vilka ger hög produktion av bottendjur. Figur 5. Täthet av öring (antal per 100 m 2 ) i Svartälven vid elfisken 1987-2007. Sifforna vid respektive punkt indikerar vilken lokal som elfiskats och lokalerna anges med dess höjd över havet (m). Normala tätheter för ett strömöringvattendrag i av denna storlek markeras med heldragen linje och gränsen för höga tätheter med streckad linje (Sers m fl 2008). 9

Figur 6. Längdfördelning för samtliga fångade öringar vid elfiske i Svartälven (övre) och Röälven (nedre). Ser man till övriga fångade fiskarter vid elfiskeundersökningarna i de respektive vattendragen framstod det tydligt att öring dominerade antalsmässigt i Röälven och elritsa i Svartälven (Figur 7). Förutom de fångade arterna vid elfiske förekommer mört, braxen, sik samt regnbåge i områdets sjöar. Flodkräfta har fångats vid ett tillfälle i älven (i Röälvens nedre del 13 september 2007). Den förekommer också i Höksjöälven. Sammanfattningsvis visade elfiskedata att förekomsten av öring var ordinär till hög, och har förbättrats över tid i båda älvarna. I den restaurerade Röälven dominerade öring, vilket också beror på att vattendraget har hög lutning och få lugna partier. I Svartälven dominerar de lugna partierna och därmed också elritsa. Det var en något större andel äldre öring i Röälven, vilket kan bero av naturliga förutsättningar (högre lutning, långa strömsträckor) och att vattendraget restaurerats. Andelen äldre öring bör gå att öka i Svartälven med riktade restaureringsåtgärder. 10

Figur 7. Andelen av de fångade fiskarna vid samtliga elfisken i respektive älv som utgjordes av olika arter. 11

4. Krav på livsmiljön hos öring och flodkräfta 4.1 Öring Öring kan uppträda i många former, från strömlevande populationer i små bäckar, via älvlevande populationer till insjö- och havsvandrande populationer. Alla har de gemensamt att det krävs lekområden, uppväxt- och tillväxtområden. Mellan dessa områden måste öringen kunna vandra. Medan strömlevande öring i små bäckar kan fullfölja hela livscykeln inom bäcken behöver andra populationer vandra iväg för att tillväxa. Egentligen kan det beskrivas som att öring kan fullfölja livscykeln i små habitat, men kan expandera populationsstorlek och tillväxt om möjlighet till vandring till tillväxtområden finns (Nordwall m fl 2008). Öringens livscykel kräver en mängd saker för att allt ska fungera. Strömsträckorna bör inte vara för korta och det bör finnas gott om områden med vattenhastigheter mellan 0,2-0,7 m/s för yngre åldersklasser av öring. Arter som inte tycks påverka öringen i någon större negativ mening är elritsa, mört och simpor. Rovfiskar som gädda och lake påverkar öringbeståndet negativt. I och med att Svartälven har en måttlig lutning så innebär åtgärder som sänker vattenhastighet ett allvarligt hot mot öring. Medellutningen i älven är 0,23%, älven faller alltså 23 cm på 100 m sträcka. Detta innebär att älven är precis på gränsen för att säkert ha en öringpopulation (Figur 8). Lutningen styr självfallet vattenhastigheten. Åtgärder som kan öka vattenhastigheten i lugna partier och öka längden på strömsträckorna är därför viktiga. För att stor öring skall kunna finnas i älven måste den hålla sig till strömsträckorna. Vandrar den ned i selen/lugnsträckorna kommer den att ätas upp av gädda. Det innebär att strömområden måste ha miljöer som gynnar både reproduktion, uppväxt av ungar och tillväxt av stor öring. För stor öring krävs vattendjup om minst 0,3 m (Figur 9), och dessa djupområden bör vara så strömsatta att gädda inte vandrar in. För lek och de yngsta öringarnas uppväxt krävs grunda miljöer (Figur 10) med strömmande vatten. Samma områden, med ett djup av 0,1-0,3 med vid lågvatten fungerar som lekområden om de har grus och små sten (2-8 cm) och har god vattengenomströmning. 12

Figur 8. Andel av undersökta elfiskestationer (n=9701) med ett avrinningsområde på 100-1000 km 2 som hade öringförekomst (lodrät axel). Streckad linje anger medellutning (0.23%) för Svartälven. Data från Svenskt ElfiskeRegiSter (SERS). Figur 9. Storlek på största öring fångad vid elfiske, observera att metoden inte är lämpad för fångst av stor öring, beroende på medeldjup på den undersökta lokalen. Samma urval av vattendrag som i figur 8. 13

Figur 10. Antal årsungar av öring per 100 m 2 vid elfiske beroende på medeldjup på den undersökta lokalen. Samma urval av vattendrag som i figur 8. 4.2 Flodkräfta Flodkräftans ursprungliga utbredningsområde omfattade hela Nord- och Centraleuropa utom Storbritannien. Flodkräftans naturliga utbredning begränsas av klimatet. Som allmän tumregel gäller att flodkräftan kräver ett medelvärde för dygnstemperaturen i vattnet under sommaren på minst 15 o C under tre månader för att kunna fortplanta sig och för att få självreproducerande bestånd. Eftersom hösten kommer tidigt till Norrland och till vissa delar av Svealand blir tiden för kort för kräftynglen att hinna samla näring och tillväxa innan vintern. Vi får därför en klimatisk nordgräns för kräftans utbredning, som sträcker sig från södra Värmland i väster över södra Dalarna och till Hälsingland vid kusten i öster. Norr om denna gräns finns dock isolerade kräftbestånd, framförallt i rinnande vatten. Förklaringen är troligen en kombination av bättre tillgång på näring, hög syrehalt, gott om skydd och gömslen och därtill få fiender. Dessa faktorer kan kompensera för det kallare vattnet. Det långsiktiga medelvärdet (1961-1990) av lufttemperaturen i juli i åtgärdsområdet i Svartälven är 14,5 o C. I Svenskt Elfiskeregister finns flodkräfta i områden med medeltemperatur i juli från 13,5 grader och uppåt. Klimatet bör således inte sätta hinder för flodkräftan, vilket ju också framgår av att flodkräfta förekommit förr i området. Med det varmare klimatet under 1980 och framåt bör ytterligare ha ökat områdets lämplighet för flodkräfta. I motsats till vad många tror ställer flodkräftan rätt höga anspråk på sin livsmiljö. Flodkräftan behöver nästan lika mycket syre som laxfiskar, som till exempel öring. För att flodkräftan ska trivas måste vattnet under den varma årstiden innehålla minst 5 mg O2/l vatten, vilket gör att bruna (humösa) sjöar har begränsade kräftpopulationer eftersom humusämnen tär på 14

syreförrådet i vattnet. Detta gör att kräfta också undviker näringsrika igenväxande vattendrag där bottnen täcks av dött organiskt material som förbrukar syre vid nedbrytningen. Flodkräftan anses allmänt vara känslig för surt vatten och generellt förekommer den inte i vatten med ett ph-värde lägre än 6,0. Kräftans oförmåga att leva i sura vatten hänger samman med många olika faktorer. Yngel som håller på att kläckas, ungdomsstadier och kräftor mitt uppe i skalömsningen är speciellt känsliga för miljöförändringar såsom en ökning av försurningsgraden. Vattnets buffertförmåga mot sura ämnen, dess alkalinitet, bör helst överstiga 0,1 mekv/l (milliekvivalenter CaCO3 per liter). Detta för att motverka så kallade surstötar när snön smälter på våren. Helst bör inte ph understiga ph 6 under snösmältningen. Ofta kan situationen vara kritisk vid denna period då honan bär på sin rom. Koncentrationen av kalcium bör vara hög för att kräftornas skal skall hårdna snabbt vid skalömsningen och koncentrationen bör helst inte understiga 4 mg kalcium per liter, men får gärna vara betydligt högre. De bästa kräftbottnarna är fasta då flodkräftan varken trivs i mjuk lera, dy eller bottnar som består av kal berggrund. Man återfinner den inte heller vid sandstränder eller på släta långgrunda bottnar. Den ideala miljön utgörs av stenstränder som erbjuder skydd och bottnar där den kan gräva in sig, men också glesa vassbälten kan vara kräftrika och speciellt bottnar med skal av stormusslor. Flodkräftornas favorittillhåll och jaktmarker ligger vanligen på ett djup av 0,3 till 3 meters djup. De yngsta kräftorna återfinns på de grundaste vattnen. Bottenmaterialet i denna zon avgör om kräftan trivs i ett vattendrag eller inte. Flodkräfta kan liksom öring förekomma både i lugnflytande och strömmande avsnitt av vattendrag, men även i sjöar. En viktig reglerande faktor är att fågel, mink, utter och fiskar äter kräftor (prederar på kräftor). Medan öring finner predationsskydd främst genom att uppehålla sig grunt som ung, och strömsatt som äldre så kräver kräftorna håligheter i botten och strandbrinkar. Sådana håligheter är också viktiga för öringungarnas övervintring. Tillsammans med predatoriska fiskarter utgör mink den viktigaste predatorn (rovdjuret) på flodkräfta i Sverige. Där kräftor förekommer utgör de ofta en mycket viktig del av minkens föda, särskilt i näringsfattiga vatten, och det är huvudsakligen vuxna kräftor som konsumeras. En mink kan fånga flera tiotals kräftor per dag. Därför är det sannolikt att mink kan medföra en kraftig decimering av ett flodkräftbestånd. För ca 100 år sedan fanns ca 30 000 bestånd med flodkräftor i Sverige. I dagsläget finns färre än 1000 bestånd, dvs hela 97 % minskning. Beståndet minskade kraftigt i landet under 1900- talet, främst på grund av kräftpest, försurning, föroreningar, vattenreglering mm. Flodkräftan är rödlistad sedan år 2005. Numera är den absolut största anledningen till flodkräftans utsatta situation illegal utplantering av den pestbärande signalkräftan. Ett hot mot flodkräftan är förekomst eller omflyttning av signalkräfta eftersom denna art ofta bär med sig kräftpest. Arten förekommer i Dalarna i Dalälvens vattensystem, området Säter- Hedemora-Falun. Tyvärr förekommer den på ännu närmre håll, t ex i Ludvika (Gonäsån), Smedjebacken, Ljusnarsberg, Hällefors (Norrström; Grönälven & Lankälven - Göta älv; Sävälven), Karlskoga (Trösälven, Imälven) samt nedströms Svartälven på flera ställen i Letälven, Gullspångsälven och biflöden runt sjöarna Skagern och Vänern. Det närmaste beståndet återfinns 8 km från Savrtälvens åtgärdsområde i sjön Djuprämmen, som mynnar nedströms Gustavsströms kraftverk nedom Södra Laggen. Det är alltså inte troligt att dessa kräftor själva vandrar uppströms till Svartälven. 15