OÜ StrohKonsultS ODENSHOLMS KAPELL OCH KAPELLKYRKOGÅRD Expertvärdering av erkännande som arkitekturminne Beställare: Muinsuskaitseamet Adress: Osmussaar, Noarootsi vald, Läänemaa Ägare: Noarootsi vald 2010-08-30 Upprättad av: Lea Täheväli Stroh MKA licens VS 253/2006-P OÜ StrohKonsult * Mõisavahe 27-6, 50707 Tartu * Tel: +372 58 02 54 27 * E-post: lea@stroh.nu Reg.nr: 11497110 * KMK nr: EE101389963
Innehållsförteckning Inledning Nuckö kommuns ansökan om att kulturminnesförklara Odensholms kapell och kyrkogård Översiktskartor Utdrag från Lantmäteriets kartserver Situationsplan skala 1:200 Odensholms historia Odensholms kapell och kyrkogård Kapell Kyrkogård Vad som gjorts hittills Planerade arbeten Kulturhistorisk värdering av Odensholms kapell och kapellkyrkogård Minnesmärkets kännetecken Förslag att ge skydd som kulturminne Förslag till skyddsområde Historiska fotografier Foton från 2006-2010 Plan över kapellet 2 3 4 5 6 7 11 11 13 14 14 15 16 16 16 17 21 36 Inledning Förhandenvarande expertvärdering beställdes av Muinsuskaitseamet (Fornskyddsmyndigheten i Estland) genom Riin Alatalu. Förslaget att ge Odensholms kapell och kapellkyrkogård kulturminnesskydd gjordes av Nuckö kommunstyrelse (se s3). Odensholms kapell och kapellkyrkogård befinner sig inom ett landskapsskyddsområde. Kapellet och kyrkogården ägs av Nuckö kommun. Lantmäteribeteckningen är 52001:001:0601, tomten är icke uppmätt. Fastigheten bestämdes innan kyrkogårdens gränser (enligt den efter historiska fotografier bestämda och uppförda kyrkogårdsmurens sträckning) fastställdes och de sammanfaller därför inte. Nuckö kommunstyrelse planerar att begära korrigering av fastighetsgränsen. Lotta Odmar, Saga Adolfsson, Göran Hoppe och Olof Stroh tackas för hjälp med sammanställningen. 2
3
ODENSHOLM / OSMUSSAAR Fyrplats ODENSHOLM / OSMUSSAAR Byplats Kapell Stolamun Hamn Minsja 4
Mitteametlik väljavõte. Osmussaare kabel X = 6572561, Y = 466000 X = 6572391, Y = 465830 M 1:1000 Kaardiserveris olev info ja sellest tehtud väljavõtted on informatiivsed ega ei ole ametlikud. Väljavõtete kasutamisel peab ära märkima nende päritolu. 5 Leht 1 / 1 Maa-amet 2010. Kõik õigused kaitstud.
6
Odensholms historia Odensholm är belägen i Östersjön, 7 km nordväst om fasta Estlands nordvästra hörn, vid Finska vikens mynning. Ön tillhör Nuckö kommun och Nuckö St. Katarina församling. Liksom i de omgivande bygderna bodde på Odensholm fram till andra världskriget en svensk befolkning, som försörjde sig genom lotsning, fiske, jakt och ett animalie-inriktat jordbruk. Odensholm är en förhållandevis låglänt ö som med den i trakten rådande strandförskjutningstakten kan beräknas ha stigit upp ur havet ungefär 700 f.kr. Idag är den högsta punkten på ön 8 meter över Östersjöns normalvattenstånd. Ön har därigenom varit fullt beboelig från åtminstone år 1000 e.kr. Odensholm omnämnes i skrift första gången i en seglingsbeskrivning från mitten av 1200-talet såsom Othensholm. Namnet existerade alltså redan då och anses av språkforskare vara ett s.k. äkta Odensnamn från vikingatid eller yngre järnålder. Det betyder inte att ön har varit bebodd ända från den tiden och givits namnet av sina inbyggare. Det är tänkbart att ön först utgjorde ett riktmärke för den omfattande sjöfarten mot Novgorod och Svarta Havet via Neva. Klinten längs öns nordöstra kust kan också ha varit en lämplig begravningsplats för hädangångna sjöfarare, på samma sätt som i liknande lägen runt Östersjön. Det har tidigare antagits att den svenska, eller skandinaviska, befolkningen i Estland kom hit efter den tysk-danska erövringen av området vid 1200-talets början, även om det funnits lokala traditioner som talat om en äldre bosättning. Arkeologisk och kulturgeografisk forskning på Nucköhalvön under senare år har klarlagt att sådana bosättningar funnits i Västestland åtminstone från vikingatid, sannolikt längre. Det går alltså inte att utesluta att den svenska bosättningen på Odensholm har tusenåriga anor. Bofasta invånare på Odensholm nämnes första gången i ett dokument från 1436. De sysslade redan då bland annat med lotsning, om vilket dokumentet handlar. En av invånarna hette Matthias. Nittio år senare omnämnes Odensholm åter i ett dokument. Fem bönder fanns då på ön, Steffen Hansson, Länsman Jürgen, Matthias Larsson, Jasper och Peter. Ytterligare 40 år senare är antalet bönder och gårdar åtta. De nämnes i en vackebok (ett skattedokument) från Hapsals slott år 1565. Från denna tid och fram till våra dagar varierade antalet gårdar mellan fem och tio. En viss inflyttning har alltid förekommit på ön, framför allt har man rekryterat drängar och pigor från omgivningen, vanligtvis från fastlandsbyarna i Nuckö socken. En del av dessa gifte sig med holmbor och bidrog till att vidga arvsmassan på ön. Enligt traditionen flyttade också några skärkarlar från Sandhamn i Sverige in till Odensholm under sent 1500-tal. Enligt den lokala traditionen stammar släkterna Erkas (Eriks) och Stavas (Staffans) från dessa skärkarlar. Holmborna brukar berätta om att de bott tio generationer på sin ö, vilket relaterar till dessa relativt sentida inflyttare. I själva verket skulle de ha kunnat bo på ön under tjugo generationer eller mer. Traditionen visar hur nära de olika fiskarbefolkningarna runt centrala Östersjön hade till utbyte med varandra - säkert har också flyttning i motsatt riktning och till Finland och Åland förekommit över tiden. Odensholm har sannolikt i äldre tid haft ett eller flera efter varandra byggda kapell i trä ungefär där den nuvarande kapellruinen ligger, vid den s.k. Lihlhamne, som numera genom landhöjningen blivit en insjö men i äldre tid var en väl skyddad hamn. Enligt den lokala traditionen har också byn från början haft ett annat, mer höglänt läge vid vad som kallas Gal- Svebackan, norr om kapellet men också i närheten av Lihlhamne. Detta är logiskt med tanke på att havet låg högre i äldre tid. Några undersökningar av saken har emellertid aldrig ägt rum. Odensholm hörde sedan äldsta tid till Hapsals slott och därefter, när Wieks län kom att delas upp på många herrgårdar, till Nyhove (Neuenhof, Uuemõisa ) strax öster om Hapsal. Kraven på holmborna var tämligen begränsade och sträckte sig i huvudsak till olika leveranser av fisk, fågel och sälspäck, medan deras dagsverksskyldighet var mycket mindre än den var för bönder på fastlandet. Delvis avspeglade detta den relativt knappa bärgning som holmborna kunde få på sin ö, men deras frihet var också större än både andra svenska bönder och esterna. Från 1600-talets mitt kom Odensholm att knytas närmare Nuckö i och med att traditionen med "prästhålde" etablerades av den rikssvenske kyrkoherden i Nuckö St. Katarina, Isaac 7
Hasleblad, från Västergötland. Prästhålde innebar att kyrkoherden, jämte en hel del andra församlingsbor, begav sig ut till ön den sista söndagen i juli. Prästen predikade, utdelade nattvarden läste över de under året avlidna på kyrko-gården, förrättade dop av de nyfödda och firade tillsammans med holmbor och andra denna stora högtid under några dagar. Vid årets övriga helger tjänstgjorde en folkvald sk. föreläsare från ön och förrättade en enkel gudstjänst. Legendarisk i dessa samman-hang var Johannes Stavas, som innehade posten från 1893 till 1933. Byborna kallade honom till och med "prästn" eller "påstår". Slutet av den svenska tiden i Estland blev besvärlig för invånarna. Förutom att det år 1700 utbröt krig med Polen, Ryssland och Danmark hade man svår missväxt åren 1695-96 och 1710-11 härjade pesten över hela landet. Odensholm var inte undantaget, trots sin isolering. De bevarade kyrkböckerna, som inte är helt tillförlitliga beträffande denna tid, talar om 60 döda enbart på Holmen. Det betyder att mellan 50 och 70 % av invånarna rycktes bort. Flera av de tidigare gårdarna försvann: Petes, Krupes och Hintas liksom familjenamnen Hindriks, Simas och Lars. Efter den ryska erövringen av Estland genomfördes en folkräkning 1726, varvid det på Odensholm fanns fem brukade gårdar och 25 invånare - befolkningen var alltså fortfarande mycket liten efter pesten. När den så småningom hämtade sig kom ett par nya gårdar att bildas, sannolikt delvis som en ombildning av de försvunna. De kom att kallas Nibondas och Nigors och bildade med de kvarvarande fem de sju gårdar som sedan fanns kvar in i modern tid. Nibondas kom att använda den gamla Krupesgårdens bomärke, vilket visar på kontinuiteten där. Vid 1760-talets mitt byggdes den lån låglänta öns under lång tid helt dominerande byggnadsverk, den första fyren på den nordvästra udden och Jesu kapell vid Lihlhamne, en bit sydost om själva byn, Bien. Jesu kapell färdigställdes i kalksten från ön 1766 och invigdes den 3 september i närvaro bland annat av kyrkoherden på Nuckö. Gravgården, som är äldre, omgavs av en kallmur i gråsten och försågs så småningom med en stiglucka byggd av vrakvirke, ovanpå vilken en från havet bärgad galjonsbild föreställande Martin Luther sattes upp. 1804 färdigställdes en modernare fyr, som kom att leva kvar ända till 1941, då den förstördes i samband med att ön belägrades av tyska trupper. Från 1800-talet kom holmborna och deras ö att i ökande utsträckning påverkas av händelser i omvärlden. De balttyska herrgårdarna, som sedan den svenska perioden på 1600-talet ägt i stort sett all mark i Estland, tvingades erbjuda sina landbönder att friköpa de gårdar de ofta brukat i generationer. Odensholms fiskarbönder ansåg sig emellertid ha traditionell nordisk sedvanerätt till gårdarna och att de därmed inte behövde köpa loss dem från Nyhove. Därför genomfördes aldrig några friköp på ön. Emellertid var ägaren till Nyhove av annan åsikt och sålde hela ön till en utom-stående affärsman i början av 1900-talet. Efter ytterligare en försäljning några år senare kom det goda fisket runt ön att leda till etableringen av en fiskindustri med inriktning på försäljning till städerna. Trots detta tycks livet på ön ha fortsatt ungefär som vanligt. Inte heller jordreformen, som genomfördes åren efter 1919 tycks ha på-verkat livet på ön. Reformen innebar på andra håll att de återstående odlingsbara delarna av herrgårdarnas mark delades ut till jordlösa men Odensholm måste ha förbisetts i detta sammanhang. Holmborna hävdade fortfarande sin uråldriga sedvanerätt och fortsatte att fiska, jaga säl och sjöfågel och bruka jorden. Rimligtvis borde deras rättsliga status allra senast i samband med jordreformen ha fastslagits och dokumenterats men så skedde ej. År 1883 etablerades skolundervisning på ön. Tidigare hade barnen fått lära sig att läsa i hemmen och i någon mån när de genomgick konfirmationsundervisning på Nuckö i tonåren. Nu kom folkskolläraren Johan Nymann från Klottorp hit med sin hustru Tio och deras förstfödde son. Nymann hade utbildats på det estlandssvenska lärarseminariet i Pasklep och hade där varit seminarielärare Thoréns mönsterelev, trots att han vara långt yngre än alla andra. Johan Nymann staannade i tio år på ön och kom att få stor betydelse inte bara för sina elever utan också för hela samhället, genom sina kontakter med omvärlden och med sin känsla för den estlandssvenska folkgruppen. När han försvann, för att bli klockare och lärare vid Nuckö kyrka kom återigen holmbobarnen under åtskilliga år att stå utan lärare och skola. Först i och med att den estlandssvenska organisationen Svenska Odlingens Vänner efter första världskriget kunde driva en svenskinriktad kulturpolitik blev det möjligt att bygga en ny skola på Odensholm och stadigvarande placera en folkskollärare här. 8
1888 bildade Odensholm under tre år en egen kommun efter att tidigare ha hört till Nyhovets herrgård. Därefter uppgick ön i Rickull kommun, den nordliga delen av Nuckö socken. Med början år 1893 kom fem av öns gårdar att delas upp i hälfter, så att det på 1920-talet fanns 12 gårdar. Endast Marks och Nibondas gårdar kom att förbli odelade. Under det första världskriget lät ryssarna befästa fasta Estlands nordvästligaste udde, Derhamn, närmaste fasta land till Odensholm, med långskjutande kanoner. Ön kom däremot ej att införlivas i befästningssystemet, till skillnad från flera av de svensk-befolkade öarna längs Finska Vikens kust. Livet kom att gå sin gilla gång, även om kriget innebar en del förlisningar i de omgivande farvattnen, något som holmborna sedan generationer var vana vid att utnyttja till sin fördel. Tyska kryssaren Magdeburg var bara en sådan haverist, som tillförde ön olika råvaror. Under Estlands första självständighetstid kom åtskilliga holmbor att söka sig bort från ön för att få arbete. Öns knappa resurser räckte inte till en god levnadsstandard för en ökande befolkning. En del av öborna fann arbete i städerna, några hamnade ända i Nordamerika. Odensholmsborna hade ju alltid rört sig på havet, särskilt männen, så att Helsingfors, Stockholm, Riga och Reval var välkända orter för dem. Under själv-ständighetstiden kom emellertid rörligheten att få en litet annorlunda inriktning, mera bort från det traditionella livet och mot det moderna samhället som växte fram runt omkring. Sovjetunionens uppkomst innebar ett ständigt orosmoln i öster för den unga estländska republiken. I samband med ingåendet av Molotov-Ribbentroppakten och dess uppdelning av områdena mellan Sovjet och Hitlertyskland kom Estland att tillfalla den sovjetiska intressesfären. Det innebar snart att Moskva begärde baser i landet, som man hävdade inte kunde ta tillvara sina utrikespolitiska intressen på egen hand. För Estlands del tilläts 25.000 rödarmister att komma in i landet. En mycket stor del av dessa trupper, som mycket snart var betydligt fler än 25.000, kom att förläggas på baser i Estlands svenskbygder. Dessa utgjorde ju på många håll kustzonen och blev alltså då även Sovjets gränsområde mot den fientliga omvärlden. Odensholm utgjorde inte något undantag, utan hösten 1939 lät myndigheterna meddela att ön skulle utrymmas för att sedan befästas av Röda Armén. Långskjutande kanoner skulle placeras ut på ön för att tillsammans med motsvarande artilleri på Hangö udd i Finland, som man erhållit efter vinterkriget, kunna beskjuta hela inloppet till Finska Viken. Ön avhystes slutgiltigt på försommaren 1940 (den 12 juni) och holmborna tvingades bege sig till Ormsö, en miljö som förutom att den redan var mycket tätbefolkad, också var helt annorlunda än Odensholm. Fisket var annorlunda, någon jakt att tala om fanns ej, lika litet som ledig odlingsmark. Inbyggarna från Holmen vantrivdes svårt. I samband med evakueringen genomfördes en etnologisk expedition från Eesti Rahva Muuseum till ön, där många bilder togs, bebyggelsen dokumenterades och föremål togs tillvara, något som idag innebär att åtminstone fragment av öns kulturarv bevarats. På deras ö arbetade sovjetmilitären ivrigt med att befästa och bygga upp kaserner för de närmare 3.000 man som placerats här. Alla öns murar maldes ner, inklusive de runt gravgården, flyttblocken hamnade också i krossarna för att bli till betong åt ryssarna. Nu försvann "Odens stain" där Oden sades ha satt ner foten när han en gång passerade Holmen och gav den sitt namn, nu förstördes Bien till stora delar när den användes för att inkvartera de militärer som inte logerade i de nybyggda kasernerna på olika håll på ön. Djupa bunkrar sprängdes ut, kanontorn kom på plats och ett högt eldledningstorn byggdes upp i betong nära platsen för öns skola. När Hitlertyskland gick till angrepp mot Sovjet sommaren 1941 var Odensholm en befästning, något som också avspeglade sig i att ön först på nyåret 1942 erövrades av tyskarna som en av de sista ryska motståndsfickorna i Estland. Tyskarnas erövring innebar att Odensholm besköts kraftigt, jesu kapell och fyren sköts sönder, byn fick stora skador och hela ön fylldes med krevadgropar, som ännu idag är fullt synliga. Odensholmsborna vantrivdes så svårt på Ormsö att de snart flyttade vidare till norra delen av Nuckö socken, till trakterna av Spitham, som låg allra närmast deras kära ö. Här var fisket mer likt det man var van vid, man kände folket, i många fall var man släkt och man kunde lätt gå ut med sina båtar till trakterna av Holmen. Ett antal av de unga männen tvångsmobiliserades till Röda armén, liksom så många andra i Estland, försommaren 1941. Liksom så många andra förblev de flesta borta, det var vanligare att de frös eller svalt ihjäl än att de stupade i direkta krigshandlingar - ett par kom tillbaka till hembygden efter krigsslutet. 9
Under våren 1942 blev det möjligt för de återstående odensholmsborna att återvända till ön med tillstånd av de tyska ockupanterna, som ej var intresserade av att hålla ön befäst. På Odensholm rådde stor förödelse - flera gårdar var helt förstörda, kapellet sönder-skjutet, fyren likaså medan de olika ryska anläggningarna störde möjligheterna att fortsätta det traditionella livet. Inför en hotande tysk mobilisering flydde de återstående unga männen från Odensholm i småbåtar till Sverige sommaren 1943 medan de övriga holmborna tog sig över via Finland i februari 1944 för att undvika en förnyad sovjetisk ockupation. Kvar i Estland blev endast de återvändande mobili-serade till Röda Armén samt några enstaka ättlingar som bosatt sig i städerna. I september 1944 erövrades åter Estland av Sovjetunionen och Odensholm kom på nytt att bli militärt område. Man var dock inte längre intresserade av att befästa ön utan här posterades till en början bara gränsvakter och fyrpersonal till den nya fyr som byggdes upp. Under 1960-talet tillkom en signalspaningsstation i närheten av den gamla byn med höga antenner, från vilken man kunde avlyssna radiotrafik över hela centrala östersjöområdet. Landskapet på ön kom i någon mån att hållas öppet genom att de militärer som var posterade på ön också höll sig med betesdjur. En successiv långsam igenväxning med framför allt enar och sly kunde man dock inte motverka. I och med vissa lättnader i den sovjetiska gränskontrollen blev det möjligt för ickemilitärer att besöka Odensholm från sent 1970-tal. Bland annat kunde Fredrik Brus, en av de överlevande från Röda armén återvända och lotsa en expedition av forskare till hemön. När Sovjet föll samman 1991 ingick det i den framförhandlade överens-kommelsen om militärt avtåg att alla trupper skulle vara ute ur Estland i september 1994. Odensholm lämnade man 1993 men redan på sommaren 1992 kunde de gamla invånarna och deras ättlingar återvända för första gången. Genom att den estländska regeringen öppnade möjligheter för restitution av fast egendom kom också Odensholm att bli intressant i sammanhanget. Holmborna sökte mangrant tillbaka sina gårdar och kompensation för sina förstörda hus. Emellertid hävdades det på länsnivå att de inte hade rätt till marken, som de ju innehaft enligt sedvanerättsliga principer. Därför fick de endast kompensation för bebyggelsen. Det rättsliga läget i Estland är idag ett annat än i samband med restitutionen. Man är medlem i EU och inom EU beaktas sedvanerättsliga förhållanden på ett annat sätt än i den estländska lagstiftningen. Emellertid har det med åren visat sig svårt för de forna holmborna att samla sig till större gemensamma projekt på ön, det har gått för lång tid och man är väl etablerade i Sverige. Man har därför beslutat sig för att inte driva markärendet vidare. I stället samlas man kring konserveringen av kapellruinen, att söka renovera den bebyggelse som finns kvar och söka bygga upp någon av gårdarna för att åskådliggöra hur livet på ön kunde te sig i äldre tid. Göran Hoppe, professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet Källor V. Aman: En bok om Estlands svenskar, del 4. Stockholm 1992. G. Hoppe & F. Markus : Estlandssvenskarnas äldsta historia, del 1-3, Kustbon 2001 G.Hoppe: Estlandssvenskar, Skärgård no 1, 2004. P. Johansen: Nordische Mission, Revals Gründung und die Schwedensiedlung in Estland. Stockholm 1951 A. Küng: I svenska fotspår. Stockholm 1990 E. Lagman: Odensholm - en ortnamnsundersökning. Annales Societatis Litterarum Estonicae in Suecia II. 1954. F. Markus: Living on Another Shore. Uppsala 2004. T. Peil: Islescapes. Stockholm 1999 C. Russwurm: Eibofolke oder die Schweden an den Küsten Ehstlands und auf Runö, Reval 1855. T.Peil: 1999. Settlement history and cultural landscapes on Osmussaar.-Estonia Maritima 4: 5-38. Ojaste, H.,Ojaste, I. Randla, T. Osmussaar.Loodus.Asustus. Silma looduskaitseala Administratsioon. Noarootsi 2002 10
Odensholms kapell och kyrkogård Kapell Man anser att ett kapell kan ha funnits redan på 12-1300-talet. Belägenheten förmodas ha varit på det nuvarande kapellets plats eller på en kulle strax norr om denna som enligt lokal tradition också skulle ha rymt den första byn. Platsen var lämplig att bygga kapell och by på eftersom den nuvarande Södra viken tidigare trängde längre in och skapade en skyddad hamnplats här. På den nuvarande kapellplatsen fanns tidigare ett kapell av trä. I dess ställe uppförde man 1765-66 ett av kalksten. Det tidigare kapellets existens är tämligen säker eftersom på kyrkoherde Isaac Hasleblad tid under 1640-talet sedvänjan med Prästhåld inrättades, vilket innebar att en gång om året reste kyrkoherden över till ön och höll gudstjänst. På kyrkogården har man också funnit ett ringkors som enligt åsikten hos dem som forskat kring öns släkter härstammar från 1600- talet. På ön fanns ett överflöd av lämplig kalksten att bygga med, men man brände inte kalk eftersom man saknade den behövliga brännveden för att elda kalkugnarna. För att uppföra bostadshusen använde man ilandflutet virke från stranden eller material som satts upp till en byggnad på fastlandet och plockats isär för transporten. Kalk köpte man från Ormsö. För kapellbygget uppförde man en kalkugn i dess närhet och denna eldades med det virke man fick vid rivningen av träkapellet. Murstenarna bröts sannolikt på öns sydspets vid Stolamun och sand tog man från Minsja. Materialet fördes till byggplatsen med båt via viken som nu förvandlats till en insjö. Den vägen har man också hämtat material när kapellet, fyren eller skolhuset behövde renoveras. Foto 1. Odensholms kapell 1940. ERMs fotoarkiv 11
Vid altaret fanns en tavla med följande inskrift: Detta så kallade Jesu Kapell på Odensholm byggdes 1765 igenom dåvarande Herrskapets på Neuenhoff nämligen Högvälborne Fru Landrådinnans Barbara Hedvig von Richter född Oettingen och hennes Svärsons den Högvälborne Herr Asessorens Gustaf Johan Baron von Ungern Sternberg christliga befordran utaf nedannnämnde denna församlingens ledamöter och sju husbönder: BRUS Adam Hansson STAWAS Marten Hansson NIGGORS Ambros Martenson ERKERS Ambros Michelson MARKS Hans Erikson NYBONDAS Marten Jacobson GREIS Christian Martenson och invigdes 1766 den 3 september utaf då varande Kyrkoherden wid Nuckoe församling Wälärevördige och Wällärde Herr Pastor Jonas Carlblom. Wisserligen är Herren i detta rum, och jag vistit icke. 1 Moseb. 28,16." Dessa bönder var Odensholms sju familjer som med egna krafter, måhända med stöd från Nuckö, färdigställde kapellet. Enligt traditionen i kustområdets kyrkor var det litet och hade framträdande torn och sadeltak. Den höga tornhuvens nedre del hade barockartade takfotsstöd stående på en lätt utåtbuktad mur under takfoten. Tornhuvens form har jämförts med den på Tallinns S:t Olofskyrka, kanhända var den också förebild vid tiden för bygget. Tornhuven var täckt med spån, långhus och kor hade brädtak. Varje sida på tornets övre del har en liten ljudlucka. Å norr-, öst- och västsidorna har lite längre ned funnits större öppningar som på ensartat sätt utformats stängda redan när tornet utformades. Det verkar som om man byggt ljudluckorna högre än från början planerat och redan från begynnelsen murat igen de ursprungliga öppningarna. Långhuset hade såväl på nord- som sydsidan ett rundbågigt fönster, korets fönster var likaledes rundbågigt, men mindre. Av spår på gaveltriangeln mot tornet kan man sluta sig till att långhuset hade ett horisontellt innertak av trä. Kapellet var putsat såväl interiört som exteriört. Inredningen var enkel. Varje familj hade en egen bänk i kapellet, tillsammans 80 sittplatser. Vid speciella tillfällen rymdes hela församlingen i kapellet. På foton från 1930-talet kan man se att långhuset hade brädgolv. Vid framgrävningen av ruinen kom ett nästan helt bevarat golv av kalkstensplattor fram som kan vara ursprungligt. År 1905 renoverades kapellet. De ursprungliga enkla bänkarna ersattes med nya och man byggde ett nytt tak. Oklart är om långhuset eller tornet eller båda fick nytt tak. I början av 1930-talet renoverade man fasaden och färgade den vit. Det bländvita kapellet med sin nålvassa tornhuv syntes långt ut på havet. Kapellet måste också synas långt eftersom det samtidigt tjänade som sjömärke. Ett lika viktigt sjömärke var rönnen som växte invid kapellet. I reseskildringar nämns att ingen av socknens fyra kyrkor var så välhållen som Odensholms. Den sista gudstjänsten hölls 9.juni 1940. Vid det tillfället vigdes två par. Några dagar senare lämnade invånarna ön. I samband med evakueringen hade representanter för Estlands nationalmuseum kommit till ön där de samlade föremål till museet. Några föremål ur kapellets inventarium hamnade så på museet. Sovjetarmén gjorde ammunitionsförråd av kapellet. Liksom vad gäller bygärdena fördes också kyrkogårdens stenar bort och krossades till betongfyllning. I samband med tyskarnas anfall hösten 1941 fick ön lida svårt under eldväxlingen. Kyrkogården bombades totalt sönder, också kapellet fick träffar. Senare revs långhusets väggar, stenarna användes förmodligen vid uppförandet av krigsanordningar. 12
Foto 2. Interiör av Odensholms kapell 1939. Foto G. Vilbaste ERMs fotoarkiv 1394:591 Kyrkogård En massiv mur av granitsten omgav kapellet. Stigluckan var gjord av ekbjälkar som man fick från ett handelsfartyg som förlist vid ön hösten 1852. Fartygets namn var Martin Luther och dess galjonsbild föreställde Martin Luther med bibel i hand. Skulpturen sågades loss och placerades på stigluckans tak. Om detta berättar Sven Danell i "Gullstrand": "Över porten till den lilla kyrkogården reser sig en väldig träskulptur, föreställande Martin Luther med Bibeln i handen. Det är den lössågade galjonsbilden från en forna tiders strandad kofferdist, som burit den store reformatorns bild och namn. Gestalten är som varje galjonsbild lite svankryggig, varför Luther ser överdrivet högdragen ut. Ryska matroser ha 1918 skjutit till måls på honom, men kulhålen ha spacklats igen och ansiktet målats över med vit oljefärg." Sådan den står där, är trästatyn kanske inte vacker som porträtt, men den är gripande som symbol, och det friska svajet i lutherrockens skulpterade veck harmonierar väl både med brisen omkring oss och den sunda och svekfria evangeliska kristendom jag mött hos flera holmbor." Som tidigare nämnts har man begravt på kyrkogården redan på 1600-talet, möjligtvis redan tidigare. Man jordfäste i huvudsak söder om kapellet. Varje familj hade sin egen rad i samma ordning som familjebänkarna i kapellet. Större familjer hade två rader. Raderna började vid kapellet och sträckte sig söderut. När raden tog slut började man jordfästa från början igen. Samma grav användes efter 30-40 år. Sista raden vid gårdens östra mur lämnades för fyrpersonalen och andra främlingar. Främlingar begravdes också norr om kapellet. Lik funna på stranden begravdes på kyrkogården endast om man kunde fastställa att det rörde sig om lutheraner. I annat fall fick de en stenkista på stranden. 13
Under ockupationstiden fördes stenarna på kyrkogården bort och krossades för att användas som betongfyllning. Under bombningarna 1941 slogs också kyrkogården sönder, en bomb exploderade på kyrkogårdsområdet. Gravvårdarna slängdes bort och sannolikt blev också gravarna ödelagda. För närvarande finns inte en enda oskadad gravvård bevarad. Några stenfötter till järnkors kan vara på sina ursprungliga platser, några gravhögar återstår också. I mitten av kyrkogården hittades ett sönderslaget ringkors av kalksten under grässvålen och i branten från kyrkogården mot sjön hittades två ringkors. Vad som gjorts hittills I augusti 1991 kunde de odensholmsbor som flytt till Sverige åter besöka sin hemö. År 1992 placerade man på kyrkogården sju minnesstenar över de familjer som levt i tio generationer på ön från år 1600 till 1942. Stenarna omgavs av ett staket. I juli 1993 restes ett klocktorn av trä invid kyrkogården. Klockan skänktes av Öregrunds och Gräsö församlingar i Sverige och på den är den svenska texten "Som en bro över mörka vatten". Klocktornet invigdes i juli 1994. Klockan placerades därefter i förvar hos Aibolands museum i Hapsal. 1993 bildades Odensholms Byalag. Våren 2006 vände sig företrädare för Odensholms Byalag till undertecknad med önskemål att skulle sammanställa ett konserveringsprojekt över kapellruinen och hjälpa till att anordna arbetena. Projektet blev färdigt samma år i augusti. 2007 reste 20 talkodeltagare till ön för att rensa kapell och kyrkogård från buskage. I maj 2008 reste yrkesmännen från Säästvad Ehituslahendused OÜ ställningar runt tornet, bättrade tornet överkant och lagade en artilleriskada på tornets sydosthörn som hotade att falla sönder. Omkring en halv meter är förstörd av tornets ursprungliga höjd, men denna återställdes inte. I juni fortsatte talkofolket med att ta bort rivningsmassor från långhuset och med att iordningställa kyrkogården. Man började placera ute en mur som markerades det gamla kapellgärdets plats. Murens plats bestämdes enligt gamla fotografier. Som byggmaterial användes smärre kalkstenar från kapellets rivningsmassor. Muren lades direkt på grässvålen, ca 50 cm tjock och lika hög. Sommaren 2008 upprättade OÜ Rändmeister ett takprojekt för att täcka tornet och byggde det färdigt sommaren 2009. Taket täcktes med rostfri plåt och är därigenom underhållsfritt. Klockan som förvarats hos Aibolands museum sattes upp i tornets takkonstruktion. På taket satte man upp en vindflöjel som var gjord efter förebild av en vindflöjel från Odensholm som nu finns i samlingarna på ERM. Under sommartalko 2009 och 2010 har långhusets till en höjd av 50-70 cm bevarade mur helt grävts fram ur massorna och tillfälligtvis täckts med plastduk och stenar. Ett bombhål på kyrkogården och ett alldeles vid östra kyrkogårdsmuren fylldes med rasmassorna. I samråd med Miljöämbetet har också enbuskage tagits bort från ett brett område söder och öster om kyrkogården. Pengar till byggnadsarbetena har kommit från insamlingar, från Stiftelsen Kung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur, från Kungliga Patriotiska Sällskapet och från Göran Hoppe. Arbetet ordnades och leddes av undertecknad. Planerade arbeten Odensholm är naturskyddsområde för vilket gäller offentligt fastställda regler. Professorn vid Uppsala Universitet och undertecknad gav på Miljöämbetets önskan en rad förslag för att utforska och reglera Odensholms kulturmiljö. Vid sammanställningen av skyddsplanen för Odensholms landskapsområde för 2010-2014 togs också till viss del hänsyn till dessa. Detta inne- 14
fattar bl.a. slutförandet av konserveringsarbetena på kapellruinen och iordningställande av kyrkogården. Nästa etapp av konserveringsarbetet på kapellruinen innebär byggnadsarbete varvid tornmuren skall fogas, långhusets västgavels överdel skall bättras liksom långhusets och absidens bevarade murpartier. Långhus- och absidmurar skall täckas med en särskild väv på vilken planteras gul fetknopp. I planen för kyrkogården ligger att med hjälp av georadar lokalisera gravplatserna och familjernas rader och placera de minnesstenar som nu står innanför staketet vid början av var gravrad. Detta arbete förutsätter fördjupade forskningar. Staket och klockstapel tas bort. Upprättandet av muren runt kyrkogården fortsätter. Kulturhistorisk värdering för Odensholms kapell och kapellkyrkogård Symbolvärde Öns bönder byggde kapellet till Guds hus. Att resa ett heligt hus har alltid varit grundat på behovet av symboler. På så vis fick också Odensholm genom kapellet en symbol och del i ett sammanhang som var större än byggarna själva, större än ön på vilken de levde. Kapellet är en symbol också för andra omständigheter. Eftersom det mesta av öns materiella kulturarv förstördes under sovjetockupationen och öns karaktär förändrades avsevärt symboliserar kapellet och kapellkyrkogården nästan ensamma Odensholms synliga bosättningshistoria och lämningarna efter dem är ett bevis för de förfärliga händelserna på ön under kriget. Odensholms kapell var och är än idag ett viktigt land- och sjömärke. Byggnadshistoriskt värde Den nästan 250-åriga konstruktionen ger information om sin tids materialanvändning och byggnadsteknik. Arkitekturhistoriskt värde Fastän kapellet nu är en ruin var den i all sin enkelhet en välproportionerad och fullbordad byggnad. Arkitekturhistoriskt är det ett anmärkningsvärt faktum att ett jämförelsevis isolerat samhälle förmådde uppföra en fullständigt modern och byggnadstekniskt väl genomförd byggnad. Samhällshistoriskt värde Odensholms kapell med kyrkogård är ett historiskt dokument som inte bara innehåller information om öns historia utan är tätt förbunden med östersjöområdets månghundraåriga politiska, kulturella och näringshistoria. Identitetsvärde Viktigast är utan tvekan identitetsvärdet och detta för dem vars förfäder i generationer bott på ön. Värdets storlek och styrka bekräftas av den vilja som fört odensholmsborna tillbaka till sin dåtida hemort och till sina rötter trots det våld och den förstörelse som ägt rum där. Det är sant att de som tvingades lämna ön har haft svårt att återvända, men deras efterkommande arbetar energiskt för att traditionen skall bevaras. 15
Minnesmärkets kännetecken Kapellruin: Kapell karaktäristiskt för estlandssvenska gudshus. Kapellkyrkogård: Begravningsplats som karaktäriserar öns begravvningssedvänjor. Förslag att ge skydd som kulturminne Odensholms kapell bör ges skydd som arkitekturminne och kapellets kyrkogård som historiskt och arkeologiskt minne. Förslag till skyddsområde Eftersom den tidigare utbredningen av kapellet (kapellen) och gravplatserna inte är lokaliserade bör kapellets och dess kyrkogårds skyddsområde sträcka sig 50 m utanför den mur som markerar kyrkogården. Gränsen för skyddsområdet bör bestämmas efter det att tomtens situation och belägenhet har fastställts och efter lantmäteriuppmätning. Upprättad av Lea Täheväli Stroh 30.08.2010 Källor Aman, V. 1992: En bok om Estlands svenskar, 4.osa. Stockholm. Daniell, S. 1979: Guldstrand: minnen från sju år i Estland. Skeab/Verbum, Stockholm. Engström, A. 1953: Mitt liv och leverne. Albert Bonniers Förlag, Stockholm. Holst, J. 1995: En vagn lastad med gamla tillhörigheter från Odensholm i juni år 1940. Kustbon 52 (1995). Vån Back. Lanskap och människor på Odensholm 1920-2000. Utställningsmaterial från Aibolands museum 20.04.2001-31.03.2002. Upprättat av G.Hoppe ja T.Peil. EAA.30.11.470. Akte betreffend die bei der Insel Odensholm stattgehabte Strandung des engliscen Schiffes "Martin Luther". Erkas, V. 2006: Minnen från Estland. Odensholms Byalags arkiv. Nordiska Museet: Etnologiska undersökningar. E.U.42094. Husbygge. (J.Erkas, J.Brus) SOFI 25733. Om död och begravning. Julius Brus, 1964. SOFI 11372. Det dagliga livet. Tomas Gårdström, 1938. SOFI 12528. Begravning. Tomas Gårdström, 1938. www.odensholm.se 16.08.2010 Stroh, L. 2006: Bevarandeprojekt för Odensholms kapellruin / Osmussaare kaveli vare konserveerimisprojekt. StrohKonsult. MKA kooskõlastus 21.11.2006, protokoll 93. Rändmeister OÜ 2008: Osmussaare kabel. Katuse põhiprojekt. Rändmeister OÜ 2008. Osmussaare kabeli katusetööde aruanne. 16
Historiska fotografier Foto 3. Odensholms kapell 1939. Foto G. Vilbaste ERMs fotoarkiv 1523:2358 Foto 4. Odensholms kapell. ERMs fotoarkiv 17
Foto 5. Port till Odensholms kapellkyrkogård 1940. Foto F. Linnus. ERMs fotoarkiv 907:24 Foto 6. Odensholms kapellkyrkogård. ERMs fotoarkiv 18
Foto 7. Odensholms kapell. ERMs fotoarkiv Foto 8. Interiör av Odensholms kapell 1939. Foto G. Vilbaste ERMs fotoarkiv 1523:2321 19
Foto 9. Ljusstakar från Odensholms kapell i ERMs samlingar. D24:57-60. Insamlade 1920. Foto ERM Foto 10. Ljusstakar från Odensholms kapell i ERMs samlingar. D24:13-17. Insamlade 1940. Foto ERM Foto 11. Ring till kollekthåv i ERMs samlingar. D42:32. Foto ERM 20
Foton från 2006-2010 Foto 12. Odensholms kapell och kapellkyrkogård. Maj 2006. Foto L. Stroh 2006 2006 Foto 13. Odensholms kapell och kapellkyrkogård. Maj 2006. Foto L. Stroh 21
2006 Foto 14. Minnesstenar över de familjer som bott på ön. Maj 2006. Foto L. Stroh 2006 Foto 15. Odensholms kapellkyrkogård. Maj 2006. Foto L. Stroh 22
2007 Foto 16. Odenshomls byalag rensar buskage under talko i juni 2007. Foto L. Stroh 2007 Foto 17. Odenshomls byalag rensar buskage under talko i juni 2007. Foto L. Stroh 23
2008 Foto 18. I maj 2008 påbörjade OÜ Säästvad Ehituslahendused konserveringsarbetena på tornet och Odensholms byalag började gräva fram långhuset. Foto L. Stroh. 2008 Foto 19. Folket från Odensholms byalag röjer plats för ställningarna. Foto L. Stroh 2008. 24
2008 Foto 20. Tornets kant har bättrats. Foto L. Stroh 2008 2008 Foto 21. Skadan på tornets sydosthörn har murats igen. Foto L. Stroh 2008 25
2008 Foto 22. I maj 2008 började man också resa muren runt kapellkyrkogården. Foto L. Stroh Foto 23. Ättlingarna till familjerna Erkas och Nibondas med ett ringkors som grävts fram under de påförda massorna. 2008 26
Foto 24. Kapellkyrkogården mot sydost. I bildens mitt framträder ett bombhål som fylldes med rasmassor. Foto L. Stroh 2008 2008 2008 Foto 25. Kapellkyrkogården mot sydväst. Foto L. Stroh 2008 27
Foto 26. I juni 2008 fortsatte Odensholms byalag att gräva fram långhuset. Foto L. Stroh 2008 Foto 27. I juni 2008 fortsatte framgrävningen av långhuset. Foto L. Stroh 2008 28
Foto 28. Deltagarna i Läänemaa kommunförbunds infodagar hjälpte till att gräva fram interiören. Foto L. Stroh 2009 2009 2009 Foto 29. Deltagarna i Läänemaa kommunförbunds infodagar tar bort buskage. Foto L. Stroh 2009 29
2009 Foto 30. Odensholms Byalag under framgrävningsarbete i juni 2009. Foto L. Stroh Foto 31. Odensholms Byalag reser muren runt kyrkogården. Foto L. Stroh 2009 2009 30
2009 Foto 32. Under Odensholms Byalags sommartalko 2009 blev långhustets och korets murar nästan fullständigt framgrävda. Långhustes sydvägg återstod fortsatt. Foto L. Stroh 2009 Foto 33. Under sommarens talko 2009 rensades också mycket av buskagen öster om kapellet bort. Foto L.Stroh 31
2009 Foto 34. Tornets takkonstruktion bygdes av OÜ Rändmeister. Foto J. Kilumets 2009 2009 Foto 35. I tornet sattes också den klocka som varit i Aibolands museums vård upp. Foto J. Kilumets 2009 32
2009 Foto 36. Tornets tak blev färdigt i juli 2009. Vinflöjeln projekterades av Illar Kannelmä och tillverkades av Rein Mõtus. Foton J. Kilumets 2009 2010 Foto 37. Odensholms byalag under talko i juli 2010. Foto L. Stroh 33
Foto 38. Långhusets och korets väggar är helt befriade från rasmassor och täckta med plastduk. Foto L. Stroh 2010 2010 2010 Foto 39. 2010 fortsatte man ta bort buskage. Avsikten är att öppna utsikten mot sjön. Foto L. Stroh 34
Foto 40. Odensholms kapell och kapellkyrkogård i juli 2010. Foto L. Stroh 2010 2010 Foto 41. En del av de talkodeltagare som kommit varje år från såväl Sverige som Estland. Foto L. Stroh 2010 35