ESV 2004:13 Avgifter för prövning av ärenden En handledning för myndigheter
Innehåll Förord...5 Vad är en ansökningsavgift?...7 Två modeller för beräkning av ansökningsavgifter...8 Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen...9 Vilket ekonomiskt mål gäller för verksamheten? Vem beslutar om avgifternas storlek? Hur disponeras avgifterna? Vad står det i den materiella författningen? Vad står det i regleringsbrevet? När finns det skäl att ompröva avgifterna? Hur omprövas avgifterna? Vad gör man om avgiftsklasserna inte räcker till? Finns det behov av att differentiera ett ärendeslag? Tillvägagångssättet vid uttag av ansökningsavgifter Betalning av avgiften Återbetalning av avgiften Nedsättning av avgiften Överklagande av avgiften Ansökningsavgifter baserade på myndighetens egna kostnader...19 Vilket ekonomiskt mål gäller för verksamheten? Vem beslutar om avgifternas storlek? Hur disponeras avgifterna? Vad står det i den materiella författningen? Vad står det i regleringsbrevet? Finns det behov av att differentiera ett ärendeslag? Utformningen av avgifter för prövning Tillvägagångssättet vid uttag av ansökningsavgifter Administration, disposition och redovisning...23 Moms Kontant betalning Fakturering Disposition och redovisning Samråd med ESV...25 Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen Ansökningsavgifter baserade på myndighetens egna kostnader Bilaga 1...26 Modell för beräkning av ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen
Utarbetad av: Mona Nykvist, enheten för Finansiering, ESV Grafisk form: Thomas Mejstedt, ESV Omslagsbild: Digital Vision Tryck: Blomberg & Janson offsettryck AB Juni 2004 ESV 2004:13 ISBN 91-7249-174-4
Förord En del statliga myndigheter ska, när det är särskilt föreskrivet, ta ut en avgift för prövning av ärenden enligt en viss avgiftsklass. Avgiftsbeloppet framgår av 10 avgiftsförordningen (1992:191). Det gäller länsstyrelserna, polismyndigheterna och ett tjugotal andra myndigheter. Några myndigheter ska inte tillämpa avgifterna i 10 avgiftsförordningen utan deras ansökningsavgifter bestäms utifrån den egna myndighetens kostnader. Detta gäller exempelvis Finansinspektionen. Ekonomistyrningsverket (ESV) har uppmärksammat att det finns ett behov av att närmare belysa vissa frågor som gäller betalning, återbetalning och överklagande av avgifter. Det finns också ett behov av att sprida kunskap om den modell som ligger till grund för avgifterna i 10 och om hur statsmakterna styr prövningsverksamheten i ekonomiskt avseende. ESV har därför tagit fram en handledning som vänder sig till den berörda personalen vid de tillståndsgivande myndigheterna. I handledningen diskuteras även när myndigheten bör ta initiativ till att ändra avgiften för ett ärendeslag. Vidare berörs frågor som gäller administration och redovisning samt samråd med ESV. Handledningen har disponerats så att frågeställningar som gäller ansökningsavgifter som tas ut enligt 10 avgiftsförordningen diskuteras i ett kapitel och ansökningsavgifter som baseras på myndighetens egna kostnader i ett annat kapitel. Frågor som rör administration, disposition och redovisning av avgifterna respektive avgiftssamråd med ESV är i stort sett oberoende av vilken modell som används. De behandlas därför i var sitt fristående kapitel. Handledningen har utarbetats av enheten för Finansiering inom ESV:s verksamhetsgren Resultatstyrning och finansiell styrning. AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN 5
6 AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN
Vad är en ansökningsavgift? Myndigheterna tar ut ansökningsavgifter för prövning av ärenden som gäller tillstånd, godkännanden, dispenser eller dylikt. Prövningen sker med stöd av författning. Ansökan kan beviljas eller avslås. Avgiften betalas i förväg och tas ut oavsett vilket resultat prövningen leder till. Ansökningsavgifter är offentligrättsliga avgifter. Offentligrättslig avgiftsbelagd verksamhet har följande kännetecken. Avgiften innebär ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden, vilket innebär att offentligrättsliga avgifter nästan uteslutande betalas av företag och hushåll. Riksdagen fattar beslut om att avgiften ska införas. Riksdagen har rätt att bestämma avgiftens storlek men har i regel delegerat denna rätt till regeringen. Myndigheten har ensamrätt på att bedriva den avgiftsbelagda verksamheten inom landet. AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN 7
Två modeller för beräkning av ansökningsavgifter Myndigheten ska ta ut ansökningsavgift antingen enligt 10 avgiftsförordningen eller baserad på myndighetens egna kostnader. Vad det är som gäller framgår av förordningen som reglerar prövningen. Ansökningsavgifterna i 10 avgiftsförordningen (1992:191) baseras på en genomsnittlig timkostnad för prövning av ärenden i statsförvaltningen och tidsåtgång för ärendeprövningen. De flesta avgifter för tillståndsprövning tas ut enligt 10. Avgifter enligt 10 avgiftsförordningen är enklare att administrera än avgifter som baseras på myndighetens egna kostnader. I vissa fall kan det ändå finnas skäl att beräkna avgifterna med utgångspunkt i myndighetens egna kostnader. Detta gäller om myndigheten ska få disponera avgiftsintäkterna kostnaden för prövningen till stor del utgörs av kostnader för t.ex. konsultinsatser, laboratorieanalyser eller resor tidsåtgången för prövningen av ärendeslaget väsentligt överstiger tidsintervallet för den högsta avgiftsklassen i 10 avgiftsförordningen eller om tidsåtgången för prövningen av ett normalärende ligger precis på gränsen till en annan avgiftsklass och varken avgiftsbeloppet i den högre eller i den lägre avgiftsklassen bedöms som skäligt i förhållande till kostnaderna. Vad som menas med ett normalärende framgår av bilaga 1 Modell för beräkning av ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen. 8 AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN
Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen Vilket ekonomiskt mål gäller för verksamheten? Avgifter som tas ut enligt 10 avgiftsförordningen bygger i princip på en beräknad tidsåtgång för ett normalärende inom ärendeslaget i fråga och en genomsnittlig timkostnad för prövning av ärenden i statsförvaltningen. Därför är det inte realistiskt att tro att den enskilda myndigheten kan uppnå full kostnadstäckning i prövningsverksamheten. För den enskilda myndigheten ger ansökningsavgifterna ett över- eller underskott. Vilket det blir beror på om myndighetens timkostnad för prövningen är lägre eller högre än den genomsnittliga timkostnad som ligger till grund för beräkningarna. Komplicerade ärenden som tar lång tid att pröva jämfört med tidsåtgången för ett normalärende kan också leda till att full kostnadstäckning inte kan uppnås i prövningsverksamheten. I myndigheter med en regional organisation, som polismyndigheterna eller länsstyrelserna, är avgiften för prövning av ett visst ärendeslag densamma i hela landet. Detta uppfattas sannolikt som mer rättvist än om en avgift skulle differentieras med hänsyn till skillnader i kostnadsnivå, t.ex. till följd av myndigheternas geografiska läge. Vem beslutar om avgifternas storlek? Avgiftsnivåerna i 10 avgiftsförordningen beslutas av regeringen. ESV gör med några års mellanrum en översyn av beloppen och föreslår vid behov att regeringen ändrar avgifterna med hänsyn till kostnadsutvecklingen. I övrigt förutsätts myndigheterna själva ompröva inplaceringen av ärendeslagen i avgiftsklasser. Om myndigheten finner att en annan avgiftsklass än den som tillämpas är bättre anpassad till tidsåtgången för att pröva ärenden inom ett ärendeslag ska myndigheten vända sig till regeringen för att få till stånd en ändring i den materiella förordningen. Med materiell förordning avses den förordning där prövningen regleras. Hur disponeras avgifterna? Avgiftsintäkter kan antingen tillföras statskassan och redovisas mot en inkomsttitel på statsbudgeten eller disponeras av myndigheten. Om avgiftsintäkterna ska redovisas mot inkomsttitel får myndigheten anslag för verksamheten enligt samma regler som gäller för skattefinansierad verksamhet. Om myndigheten disponerar avgiftsintäkterna redovisas intäkterna och kostnaderna i myndighetens resultaträkning. Ansökningsavgifter som tas ut enligt 10 avgiftsförordningen är satta utifrån en genomsnittligt beräknad kostnad för ett antal berörda myndigheter. Enligt modellen bör avgiftsintäkterna föras till statsverkets checkräkning och redovisas mot en inkomsttitel. AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN 9
Myndigheten får då anslag för verksamheten och slipper ett omfattande budgeteringsarbete eftersom man inte behöver fastställa olika resultatkrav beroende på skillnader i kostnadsnivåer mellan myndigheterna, vilket skulle bli aktuellt om myndigheterna disponerade intäkterna. Ansökningsavgifterna betalas till statsverkets checkräkning i Riksbanken och redovisas normalt mot inkomsttitel 2511 Expeditions- och ansökningsavgifter. Vad står det i den materiella författningen? Med materiell författning avses lag eller förordning där prövningsverksamheten regleras. Av lagen framgår normalt att det krävs tillstånd, att prövningen av ärendena är avgiftsbelagd och att regeringen får meddela föreskrifter om avgiften. Av den materiella förordningen framgår det att en avgift tas ut för prövning av ansökan och att bestämmelserna i 9-14 avgiftsförordningen ska tillämpas när det gäller ansökningsavgiftens storlek m.m. om det inte i något speciellt fall har funnits skäl att avvika från någon av dessa bestämmelser. Här anges också vilket ärendeslag det är fråga om, vilken avgiftsklass som ska tillämpas och vilken myndighet ansökan ska lämnas till. I förordningen finns det ibland också föreskrivet hur avgiften ska tas ut om ett ärende prövas tillsammans med ett annat ärendeslag, s.k. sammansatta ansökningar. Om det totalt sett går snabbare att pröva en sammansatt ansökan än varje ärende för sig kan en avgift per ärende innebära att avgiften blir orimligt hög i förhållande till tidsåtgången och därmed kostnaden för prövningen. I t.ex. förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor anges det att om ett ärende om godkännande av föreståndare prövas tillsammans med ett annat av de ärendeslag som anges i förordningen ska avgift inte tas ut för det förstnämnda ärendet. Det kan också förekomma att vissa kategorier av sökande ska undantas från avgift. Ett sådant exempel finns i medborgarskapsförordningen (2001:218), där det anges att avgift för anmälningar och ansökningar enligt lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap inte ska tas ut av statslösa som fått flyktingförklaring eller resedokument utfärdade av en svensk myndighet. Ibland står det angivet att en extra avgift ska tas ut för att täcka vissa kostnader, t.ex. kostnader för konsultinsatser, laboratorieanalyser eller resor. Det är i sådana fall lämpligt att sökanden i förväg får besked om storleksordningen på dessa tillkommande kostnader. 10 AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN
Vad står det i regleringsbrevet? I regleringsbrevet finns det normalt en intäktsbudget för verksamheten. Enligt modellen bör avgiftsintäkterna redovisas mot inkomsttitel och det bör då framgå mot vilken inkomsttitel, normalt 2511, som avgiftsintäkterna ska redovisas. När finns det skäl att ompröva avgifterna? Så snart rutinerna för prövningen eller prövningens innehåll ändrats och fått till följd att tidsåtgången för prövningen av ett ärendeslag ändrats ska myndigheten ompröva inplaceringen i avgiftsklass. Vid riksdagsbehandlingen 1) av propositionen (1989/90:138 s. 5) om ansöknings- och expeditionsavgifter vid statliga myndigheter framhölls att det för vissa ärendeslag kan finnas skäl att göra undantag från kravet på full kostnadstäckning. Detta kan bli aktuellt om målgruppens betalningsvilja eller betalningsförmåga bedöms som svag. Om myndigheten har noterat att antalet ärenden har minskat kraftigt och kommer fram till att det beror på att avgiften är för hög kan det finnas skäl till att föreslå regeringen en lägre avgiftsklass än vad som annars skulle vara motiverat. Som exempel kan nämnas ansökan om tillstånd att inom ett avstånd av 50 meter från ett vägområde sätta upp skyltar för reklam eller liknande ändamål. Här tillämpades tidigare avgiftsklass 4 men nu tillämpas, efter förslag från Vägverket, avgiftsklass 2. Skälet till detta är att antalet ärenden minskade påtagligt under ett par år och detta ansågs bero på att avgiften var för hög. Skyltar sattes upp utan tillstånd, vilket var till nackdel för både trafiksäkerheten och landskapsbilden. Hur omprövas avgifterna? Vid val av inplacering i avgiftsklass utgår man från den vanligaste tidsåtgången för att pröva ärenden inom det aktuella ärendeslaget, det s.k. typvärdet. Ett alternativ kan vara att beräkna ett medelvärde av den tid som det tar att bereda ärenden inom ärendeslaget ifråga men utesluta såväl enklare som mer komplicerade ärenden där tidsåtgången väsentligt avviker från vad som är vanligt. För enkelhetens skull kan vi säga att det är genomsnittlig handläggartid för att pröva ett normalärende som bestäms på något av dessa sätt. Med handläggartid menas den tid handläggaren aktivt arbetar med ärendet inklusive eventuell handläggartid för att begära komplettering av uppgifter. Om någon annan statlig myndighet deltar i beredningen i egenskap av remissorgan tillkommer också handläggartid vid remissmyndigheten. Med utgångspunkt i den på det sättet beräknade genomsnittliga handläggartiden kan man av nedanstående tabell utläsa vilken avgiftsklass som är tillämplig. Av tabellen framgår det också vilket tidsintervall respektive avgiftsklass omfattar. 1) Finansutskottets betänkande 1989/90:FiU38 s.4, riksdagsskrivelse 1989/90:289 AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN 11
Om den genomsnittliga handläggartiden för att pröva ett normalärende är två timmar ska avgiftsklass 3 tillämpas, eftersom handläggartiden ligger inom tidsintervallet för avgiftsklass 3. Gällande avgiftsbelopp framgår av 10 avgiftsförordningen. Avgiftsklass Handläggartid Debitering enligt Tim.min. Tim.min 1 0.00-0.29 0.20 2 0.30-1.14 0.55 3 1.15-2.14 1.45 4 2.15-3.44 3.00 5 3.45-5.59 4.50 6 6.00-8.59 7.30 7 9.00-13.29 11.15 8 13.30-19.59 16.45 9 20.00-29.59 25.00 10 30.00-69.59 50.00 Vad gör man om avgiftsklasserna inte räcker till? När prövningens innehåll eller rutiner ändras kan tidsåtgången för prövningen av ett ärendeslag komma att ligga precis på gränsen till en annan avgiftsklass. Det kan då hända att varken avgiftsbeloppet i den högre eller den lägre avgiftsklassen bedöms som skäligt i förhållande till kostnaden för prövningen. Till exempel togs avgiften för pass tidigare ut enligt avgiftsklass 1, som då motsvarade 175 kronor. Avgiftsklass 2 motsvarade vid samma tidpunkt 475 kronor. För att avgiftsintäkterna skulle täcka kostnaderna för den nya typen av pass behövde avgiften höjas till 225 kronor. Men varken 175 kronor eller 475 kronor var skäligt i förhållande till kostnaderna. Regeringen beslutade därför att avgiften för pass skulle baseras på myndighetens egna kostnader. Det kan också förekomma att tidsåtgången för prövningen kommer att väsentligt överstiga det tidsintervall som den högsta avgiftsklassen, avgiftsklass 10, motsvarar. Myndigheten kan i dessa fall vända sig till regeringen och föreslå att regeringen beslutar om avgifter som bygger på myndighetens egna kostnader. Finns det behov av att differentiera ett ärendeslag? Om myndigheten skulle se ett behov av att differentiera ett ärendeslag, dvs. att dela in det i flera ärendeslag där olika avgiftsklasser tillämpas, ska myndigheten vända sig till regeringen som prövar om det är lämpligt och i så fall gör de ändringar i förordningen som behövs. Detta kan vara aktuellt om avgiften för att pröva vissa typer av ärenden inom ärendeslaget är oskälig i förhållande till kostnaden. Exempelvis ansågs en differentiering lämplig när det gällde ärendeslaget Registrering som försäkringsmäklare. Handläggartiden för prövning av ärenden som gällde fysiska personer var ungefär hälften så lång som för ärenden som gällde juridiska personer. Ändå tillämpades samma avgiftsklass. Regeringen beslutade då att ärendeslaget Registrering 12 AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN
som försäkringsmäklare skulle delas upp i två olika ärendeslag, fysisk person respektive juridisk person, och att olika avgiftsklasser skulle tillämpas. Differentiering inom ett ärendeslag förutsätter att myndigheten redan vid ansökningstillfället kan identifiera vilken kategori inom ärendeslaget som ärendet tillhör och därmed vilken avgift sökanden ska betala. En alltför långtgående differentiering kan få till följd att det blir svårt att placera ärendet i rätt avgiftsklass och att det går åt resurser för att avgöra vilket ärendeslag det rör sig om. Till saken hör också att enligt 27 förvaltningslagen (1986:223) kan inte ett beslut ändras om det blir till nackdel för en enskild part. Detta innebär att ett redan taget beslut om avgiftsstorlek i ett ärende inte kan ändras i en för sökanden negativ riktning. Om sökanden felaktigt har uppmanats att betala avgift enligt en viss avgiftsklass och det i efterhand visar sig att en högre avgiftsklass borde ha tillämpats kan sökanden alltså inte krävas på mellanskillnaden. Ett alternativ till att differentiera avgiften kan vara att utnyttja möjligheten till återbetalning. En sådan återbetalning kan ske med stöd av 13 avgiftsförordningen. Se vidare avsnittet Återbetalning av avgiften. Tillvägagångssättet vid uttag av ansökningsavgifter I 11-14 i avgiftsförordningen beskrivs hur myndigheten ska gå till väga vid uttag av ansökningsavgifter, när återbetalning får ske och hur myndighetens beslut om avgift kan överklagas. Betalning av avgiften Avgiften ska betalas när ansökan ges in. (11 avgiftsförordningen) Avgift tas alltså ut i förväg och ska betalas oavsett utgången av prövningen. Genom att tillämpa betalning i förväg kan man undvika okynnesansökningar. Myndigheten slipper också problem med indrivning av utestående fordringar. Avgiften ska betalas till den myndighet som tar emot ansökan, även om det är en annan myndighet som slutligt ska avgöra ärendet. Om ansökan och betalning av misstag görs till fel myndighet åligger det den mottagande myndigheten att lämna över ansökan till rätt myndighet och även att föra över avgiften till den myndigheten. Om betalning inte skett ankommer det givetvis på den rätta myndigheten att se till att avgiften betalas in innan handläggningen påbörjas. Betalningsansvarig är sökanden, som i vissa fall kan vara en annan än den som ansökan gäller. När exempelvis ett vaktbolag ansöker om förordnande för flera personer som ordningsvakt är vaktbolaget sökande. Om två eller flera ansöker gemensamt om ett tillstånd är de solidariskt ansvariga för att avgiften betalas. Om sökanden vill betala kontant kan myndigheten, som har serviceskyldighet enligt förvaltningslagen (1986:223), inte vägra detta. Vid kontant betalning ska myndigheten utfärda ett kvitto (reversal) på betalat belopp samt utan dröjsmål sätta in beloppet på myndighetens inbetalningskonto. För att i möjligaste mån undvika hantering av kontanter är det lämpligt att myndigheten använder en ansökningsblankett med inbetalningskort, som båda bör förses med ett gemensamt identitetsbegrepp, t.ex. personnummer, organisationsnummer eller löpnum- AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN 13
mer. Identitetsnummer bör anges för att myndigheten ska kunna matcha inbetalningen mot ansökan. Om sökanden väljer ett annat betalningssätt, t.ex. via Internet, bör det framgå av anvisningarna till ansökningsblanketten att identitetsnummer alltid ska anges vid inbetalningen. Om inte identitetsnummer anges kan det bli ett tidsödande arbete att spåra vilken ansökan inbetalningen hänför sig till. Ansökningsblanketten bör utformas så att handläggningen underlättas. Det kan därför vara lämpligt att lämna upplysningar om hur blanketten ska fyllas i. Vidare bör myndigheten informera om att handläggningen påbörjas först när myndigheten har bevis på att avgiften har betalats. Myndigheten kan också peka på att sökanden har möjlighet att påskynda handläggningen genom att via telefax skicka in ansökan tillsammans med kopia av kvitto som styrker inbetalningen. Om blanketten finns tillgänglig på Internet är det viktigt att lämna instruktioner till den sökande att ange samma identitetsnummer vid inbetalningen som finns på ansökningsblanketten. Den som bereder ärendet bör alltid kontrollera att rätt avgift har betalats. Om inte avgiften betalas när ansökan ges in ska sökanden föreläggas att betala avgiften inom en viss tid. Ett sådant föreläggande får sändas till sökanden med post eller förmedlas på annat lämpligt sätt. Följs inte föreläggandet ska ansökan avvisas. Sökanden ska upplysas om detta i föreläggandet. (11 avgiftsförordningen) Redan vid utformandet av ansökningsblanketten är det angeläget att framhålla vikten av att avgiften betalas samtidigt som ansökan skickas in. Sökanden som inte betalar avgiften orsakar problem då myndigheten måste förelägga om betalning samt bevaka att avgiften har betalats innan ärendet kan börja beredas. Detta kan t.o.m. kräva en större arbetsinsats än själva ärendeprövningen. Det är därför viktigt att myndigheten har utarbetat rutiner så att arbetet minimeras. Ett föreläggande att betala ansökningsavgift behöver inte delges sökanden utan kan skickas i ett vanligt brev (lösbrev) eller förmedlas muntligt. Detta kan naturligtvis medföra att sökanden någon gång faktiskt inte får del av föreläggandet. Om ansökan då avvisas har sökanden emellertid alltid möjlighet att komma med en ny ansökan. Fördelarna med denna smidiga hantering får därför anses väga tyngre än den nackdel det innebär för sökanden att behöva lämna in en ny ansökan om han eller hon inte nåtts av föreläggandet att betala ansökningsavgiften. Det ankommer på myndigheten att bestämma inom vilken tid avgiften ska betalas för att inte ansökan ska avvisas. Av föreläggandet bör det framgå att handläggningen inte påbörjas förrän myndigheten har bevis på att avgiften har betalats och att ärendet avvisas om ansökningsavgiften inte har kommit in till myndigheten senast ett visst angivet datum. Det är lämpligt att bifoga ett inbetalningskort med avgiftens storlek angiven. Det bör också framgå vilka alternativa betalningsmöjligheter som finns, vad som bör anges på inbetalningskortet (t.ex. diarienummer, avsändare, vad ansökan gäller) samt vem som är handläggare. Om sökanden är en myndighet som ger in ett stort antal ansökningar, får den myndighet till vilken ansökan ges in göra undantag från kravet att avgiften ska betalas när ansökan ges in. Om det finns synnerliga skäl får myndigheten även i andra fall göra sådant undantag. I fråga om fordran på ansökningsavgift finns bestämmelser i 30 a. (11 avgiftsförordningen) 14 AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN
Om den sökande myndigheten lämnar in många ansökningar kan myndigheterna komma överens om att avgifterna ska faktureras. Se vidare avsnittet Administration, disposition och redovisning. I andra fall bör myndigheten i förväg fastställa vilka synnerliga skäl som kan finnas för att undantag ska kunna göras från kravet att avgiften ska betalas när ansökan lämnas in. Ett sådant synnerligt skäl kan vara att frågan om ett visst tillstånd är av så brådskande natur att sökanden kommer in med ansökan via t.ex. e-post eller telefax och behöver få beslutet samma dag. Om prövningen i ett sådant fall skulle anstå till dess att ansökningsavgiften har betalats kan ändamålet med tillståndet ha mist sin aktualitet. Myndigheten bör då kunna göra undantag från kravet på att ansökningsavgiften ska betalas när ansökan lämnas in. Detta bör dock förekomma i rena undantagsfall. Om undantag görs ankommer det naturligtvis på myndigheten att fakturera sökanden och bevaka att avgiften betalas. Alternativet till fakturering kan vid brådskande ärenden vara att sökanden betalar samtidigt som beslutet hämtas hos myndigheten. Om fordran på ansökningsavgift se avsnittet Administration, disposition och redovisning. Ansökningsavgift ska betalas för varje avgiftsbelagt ärende som en ansökan avser. (12 avgiftsförordningen) I normalfallet leder en ansökan om prövning till ett enda beslut, exempelvis tillstånd att inneha ett vapen av visst slag eller förordnande av en person som ordningsvakt. Då ska naturligtvis en avgift tas ut. En avgift tas också ut om t.ex. två personer lämnar in en gemensam ansökan om tillstånd till markavvattning, där diket ska avvattna bådas ägor. Båda personerna är då sökande och är gemensamt ansvariga för att avgiften betalas. Avgiften för en ansökan om prövning som gäller flera ärenden eller flera personer ska utgöras av summan av de belopp som ska tas ut för prövning av varje ärende enligt den avgiftsklass som anges i den materiella förordningen. Detta gäller under förutsättning att det inte står något annat i den materiella förordningen. Till exempel kan den som ansöker om tillstånd att idka handel med skjutvapen samtidigt ansöka om godkännande av föreståndare för verksamheten, ersättare för föreståndaren samt godkännande av person som i vapenhandlarens ställe ska vara närvarande vid provskjutning. Avgiften för en sådan sammansatt ansökan utgörs av summan av de belopp som de föreskrivna avgiftsklasserna för varje frågas prövning medför. Detsamma gäller om en ansökan avser flera personer, t.ex. en gemensam ansökan om förordnande som ordningsvakter. Även om ansökan görs på en enda blankett kan det alltså vara fråga om flera ärenden. Det kan ibland vara problematiskt att avgöra vad som är ett ärende. Ansökan kan t.ex. gälla en begäran att få anordna ett möte på en plats vid tre olika tillfällen. Är det då fråga om ett ärende eller tre ärenden och ska man då ta ut en avgift eller tre? Detta beror helt på hur förutsättningarna ser ut. Om förhållandena i området bedöms som likartade vid alla tre tillfällena kan ansökan betraktas som ett ärende och därmed kan en avgift tas ut. Om det däremot visar sig att situationen i området p.g.a. andra pågående evenemang kräver att polisen gör en bedömning i varje enskilt fall, kan ansökan betraktas som tre olika ärenden och tre avgifter tas ut. I ett annat fall kan ansökan gälla tillstånd att ställa upp lådor för klädinsamling på ett 40-tal platser i en kommun. Är det då fråga om ett eller 40 ärenden och ska en avgift eller AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN 15
40 avgifter tas ut? Ännu mer komplicerat blir det om ärendet handlar om olika aktiviteter på olika platser och vid olika tillfällen. Detta gäller t.ex. större evenemang. En sådan ansökan kan innehålla ett stort antal arrangemang som exempelvis tillstånd till uppsättning av tält, montering av tillfälliga dansbanor, fyrverkerier m.m. Hur ska detta betraktas och vilken ansökningsavgift ska tas ut? Det är inte tillfredsställande att samma typ av ansökan i vissa fall betraktas som ett ärende och i andra fall som flera ärenden. För att inte avgiften ska skilja sig från ett tillfälle till ett annat eller bero på vilken myndighet som handlägger ärendet är det viktigt att utarbeta riktlinjer för vilken avgift som ska tas ut i fall som återkommer då och då. Detta gäller särskilt för ansökningar hos länsstyrelserna och polismyndigheterna, där samma ärendeslag handläggs av flera myndigheter. Smärre ändringar i ansökan om tillstånd som inte innebär någon utvidgning av ansökan, t.ex. ändring av tillståndshavarens adress och liknande, bör inte betraktas som en ny ansökan och ny avgift bör därför inte tas ut. Var gränsen för vad som ska betraktas som en ny ansökan går måste varje myndighet själv ta ställning till. Återbetalning av avgiften En myndighet får, om det finns särskilda skäl betala tillbaka hela eller en del av ansökningsavgiften. (13 avgiftsförordningen) Återbetalning av hela eller en del av avgiften kan vara aktuell när: sökanden återkallar sin ansökan och prövningen inte har påbörjats ansökan avvisas eller avslås på formella grunder flera ärenden prövas tillsammans och den totala handläggningstiden blir lägre än om varje ärende skulle ha prövats var för sig handläggningstiden för vissa ärenden är avsevärt kortare än för övriga ärenden inom ärendeslaget. Någon ränta ska normalt inte betalas. Riksdagen har slagit fast att principen om full kostnadstäckning bör gälla för den verksamhet som ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen ska täcka. De fastställda avgifterna har bestämts med utgångspunkt i en schablonmässigt beräknad kostnad för handläggningen av ett ärende. Det är därför ofrånkomligt att den verkliga kostnaden för att handlägga ett enskilt ärende i vissa fall kommer att överstiga den fastställda avgiften, medan den i andra fall kommer att vara lägre än avgiften. För att undvika att en oskäligt hög avgift tas ut i ett enskilt ärende kan en myndighet i vissa fall betala tillbaka avgiften, helt eller delvis. Detta framgår av regeringens förordningsmotiv (1992:3) till avgiftsförordningen. En sådan återbetalning sker med stöd av 13 avgiftsförordningen. Myndigheten kan då på eget initiativ pröva om avgiften är oskälig och i så fall betala tillbaka hela eller en del av avgiften. Detta kan naturligtvis innebära vissa olikheter i myndigheternas tillämpning om prövning av samma ärendeslag sker hos flera myndigheter, t.ex. olika polismyndigheter och länsstyrelser. Detta får dock accepteras. Återbetalning bör komma i fråga först om ett uttag av full avgift i det enskilda 16 AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN
fallet skulle vara oskäligt. Det förutsätts att bestämmelsen tillämpas restriktivt. Myndigheten bör generellt bestämma under vilka förutsättningar återbetalning av hela eller en del av ansökningsavgiften kan komma i fråga. I vissa fall kan det upplevas som stötande om inte avgiften betalas tillbaka. Ett sådant fall är om sökanden återkallar sin ansökan innan handläggningen av ärendet påbörjats. Ett annat fall är om en ansökan avvisas eller avslås på formella grunder, t.ex. för att sökanden inte har lämnat de uppgifter som krävs för att en prövning ska kunna göras eller om det inte behövs något tillstånd. Det kan tänkas att prövningen av ett visst ärende krävt så liten arbetsinsats i förhållande till vad som är normalt för ärendeslaget att en del av avgiften bör återbetalas. Detta kan vara fallet vid förnyelse av tidsbegränsat tillstånd, t.ex. tillstånd att bedriva handel med skrot, att saluföra explosiva varor eller att bedriva hotell- och pensionatsrörelse, om förutsättningarna inte förändrats. Detsamma skulle kunna bli fallet vid vissa sammansatta ansökningar, dvs. när en ansökan innehåller flera avgiftsbelagda ärenden och prövningen därför totalt sett går snabbare än om varje ärende prövats för sig. Det förekommer t.ex. ofta att en ansökan om handel med skjutvapen åtföljs av en ansökan om tillstånd till saluförande av explosiva varor (ammunition). Om en lokal kan godkännas för förvaring och försäljning av vapen kanske det inte innebär något nämnvärt merarbete att godkänna den även för förvaring av ammunition, och då skulle en återbetalning kunna övervägas. Nedsättning av avgiften Avgiftsförordningen ger inte något stöd för nedsättning av avgiften, dvs. att redan vid ansökningstillfället sätta ned avgiften. I vissa fall kan det finnas behov av att kunna sätta ned avgiften och myndigheten kan i så fall föreslå regeringen att myndigheten ges en sådan möjlighet. Myndigheten kan då i den materiella förordningen ges ett särskilt bemyndigande som innebär att myndigheten får rätt att sätta ned avgiften för något ärendeslag om det finns synnerliga skäl. Detta innebär alltså att myndigheten redan vid ansökningstillfället ges möjlighet att sätta ned avgiften, om det framstår som uppenbart att ansökningsavgiften delvis kommer att betalas tillbaka, eftersom avgiften kommer att bli orimligt hög i förhållande till tidsåtgången och därmed kostnaden för prövningen. Nedsättning blir då ett sätt att effektivisera avgiftshanteringen. Nedsättning kan bli aktuellt t.ex. vid sammansatta ansökningar, där man erfarenhetsmässigt vet att en viss del av avgiften kommer att betalas tillbaka. Överklagande av avgiften En myndighets beslut om ansökningsavgift får överklagas i samma ordning som gäller för det ärende ansökan avser. Om andra beslut i ärendet inte kan överklagas får beslut om ansökningsavgift överklagas till Skatteverket. Skatteverkets beslut får inte överklagas. (14 avgiftsförordningen) Myndigheten ska underrätta sökanden om i vilken ordning ett beslut om ansökningsavgift får överklagas. Om det inte framgår av den författning där avgiftsskyldigheten är föreskriven hur sådan underrättelse ska ske, gäller bestämmelserna i 21 förvaltningslagen (1986:223). Där föreskrivs att myndigheten bestämmer om underrättelsen ska ske munt- AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN 17
ligt, genom vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt. Underrättelsen ska dock alltid ske skriftligt, om parten begär det. Om ansökningsavgiften inte betalas ska ansökan avvisas. Ett sådant avvisningsbeslut kan överklagas. En myndighets beslut att, efter begäran om återbetalning, inte återbetala ansökningsavgiften eller att återbetala bara en viss del av avgiften kan också komma att överklagas. Överklagandet får i dessa och andra fall ske i samma ordning som gäller för andra beslut i ärendet. Om andra beslut inte kan överklagas får beslut som gäller ansökningsavgiften överklagas till Skatteverket. Ingen avgift tas ut för prövning av ett överklagande. Risken för överklaganden ökar naturligtvis om myndigheter som prövar samma ärendeslag inte har gemensamma riktlinjer för vad som betraktas som ett ärende eller om man har olika tillämpning inom myndigheten. 18 AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN
Ansökningsavgifter baserade på myndighetens egna kostnader Vilket ekonomiskt mål gäller för verksamheten? Enligt 5 avgiftsförordningen ska avgifterna beräknas så att full kostnadstäckning uppnås om inget annat ekonomiskt mål för verksamheten beslutats. Detta gäller i princip även för ansökningsavgifter som baseras på myndighetens egna kostnader. Om myndigheten får besluta om avgifternas storlek och det ekonomiska målet är något annat än full kostnadstäckning framgår det ekonomiska målet för verksamheten vanligtvis av förordningen. Disponerar myndigheten avgifterna kan det även i regleringsbrevet under rubriken Villkor för avgiftsbelagd verksamhet framgå att ett annat ekonomiskt mål än full kostnadstäckning ska gälla. Det kan också framgå hur ett eventuellt underskott ska täckas. Vem beslutar om avgifternas storlek? För ansökningsavgifter gäller detsamma som för övriga offentligrättsliga avgifter: Riksdagen kan antingen själv i en lag besluta om avgiftens storlek eller delegera rätten att meddela föreskrifter om avgifter för prövning, bl.a. om avgiftens storlek, till regeringen. Avgiftens storlek framgår då av en förordning. Riksdagen kan, om det bedöms lämpligt, medge att regeringen i sin tur delegerar rätten att meddela föreskrifter om avgiften till myndigheten. I ett sådant fall framgår avgiftens storlek av föreskrifter som utfärdas i myndighetens författningssamling. Men den typen av delegering förekommer sällan. Det är så gott som alltid regeringen som beslutar om storleken på en ansökningsavgift, vilket underlättar statsmakternas styrning av verksamheten. Om det bör finnas möjlighet att snabbt ändra avgifterna till följd av förväntade, återkommande ändringar i prövningens innehåll kan statsmakterna ha funnit skäl att låta myndigheten besluta om avgiftens storlek. Att myndigheten får besluta framgår i så fall av regeringens bemyndigande i förordningen. När regeringen beslutar om avgiften efter förslag från myndigheten anges alltså avgiftsbeloppen i förordningen och om myndigheten undantagsvis beslutar ska beloppen anges i myndighetens föreskrifter. Myndigheten bör löpande ompröva avgifterna. Det kan finnas flera skäl till att avgifterna behöver ändras. Ett skäl kan vara att kostnaderna ökat eller minskat. Ett annat skäl kan vara att myndigheten har noterat att antalet ärenden av ett visst ärendeslag har minskat kraftigt och bedömer att detta beror på att målgruppens betalningsvilja eller betalningsförmåga är svag. Om avgiftsnivån skulle motverka syftet med verksamheten kan myndigheten föreslå regeringen att en lägre avgift tillämpas. Om myndigheten i undantagsfall själv får besluta om avgifterna, framgår det normalt AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN 19
av förordningen om myndigheten ska göra avsteg från full kostnadstäckning för något enskilt ärendeslag. Hur disponeras avgifterna? Huvudregeln är att offentligrättsliga avgifter inte disponeras av myndigheten utan betalas till statsverkets checkräkning i Riksbanken och redovisas mot en inkomsttitel på statsbudgeten. Myndigheten får då anslag för verksamheten enligt samma regler som gäller för skattefinansierad verksamhet. Avsteg som innebär att myndigheten får rätt att disponera avgiftsintäkterna kan göras om verksamheten är efterfrågestyrd på så sätt att avnämarna är beroende av att myndighetens resurser är anpassade till efterfrågan. En besvärande kösituation skulle annars kunna uppstå. Om myndigheten får disponera avgifterna framgår det normalt dels av ett riksdagsbeslut, där riksdagen ger regeringen rätt att disponera avgiftsintäkterna, dels av regleringsbrevet. Redovisning mot inkomsttitel kan dock tillämpas även om den avgiftsbelagda verksamheten är efterfrågestyrd, förutsatt att myndigheten har möjlighet att omprioritera sina resurser när så krävs. Om det finns starka skäl för att myndigheten ska få disponera intäkterna kan regeringen ändå i viss mån styra myndighetens resurstilldelning genom att besluta om avgifternas storlek. Om t.ex. myndighetens förslag till avgiftshöjning avslås måste myndigheten sänka ambitionsnivån vid prövningen eller rationalisera verksamheten. Vad står det i den materiella författningen? Med materiell författning avses lag eller förordning där prövningsverksamheten regleras. Av lagen framgår normalt att tillstånd krävs, att prövningen av ärendena är avgiftsbelagd och att regeringen får meddela föreskrifter om avgiften, eller om det har ansetts lämpligt, den myndighet som regeringen bestämmer. Av förordningen framgår det att en avgift tas ut för ansökan om prövning och vilken myndighet ansökan ska lämnas till. Vidare anges ärendeslag och avgiftsbelopp. Om myndigheten i undantagsfall får besluta om avgiften framgår detta av förordningen genom att regeringen ger myndigheten rätt att meddela föreskrifter om avgiften. Det bör också framgå om ett annat ekonomiskt mål än full kostnadstäckning ska gälla för prövningsverksamheten eller för ett enskilt ärendeslag. I förordningen anges hur avgiften ska betalas och till vilken myndighet, om myndigheten har möjlighet att göra undantag från kravet att avgiften ska betalas när ansökan lämnas in, vilka bestämmelser som gäller om inte avgiften betalas i tid samt om återbetalning får ske. Vidare framgår det vilka regler som ska gälla vid överklagande av avgiftsbeslut. Det förekommer också att det i stället hänvisas till bestämmelserna i 11-14 avgiftsförordningen. I förordningen anges det ibland också vilken avgift som ska tas ut om ett ärende prövas tillsammans med ett annat ärendeslag, s.k. sammansatta ansökningar. Om det t.ex. totalt sett går snabbare att pröva en sammansatt ansökan än om varje ärende prövas för sig kan 20 AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN
en avgift per ärendeslag innebära att avgiften blir orimligt hög i förhållande till tidsåtgången och därmed kostnaden för prövningen. I t.ex. förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor anges att om ett ärende om godkännande av föreståndare prövas tillsammans med ett annat av de ärendeslag som anges i förordningen ska avgift för det förstnämnda ärendet inte tas ut. Det kan också förekomma att vissa kategorier av sökande ska undantas från avgift. Ett sådant exempel finns i medborgarskapsförordningen (2001:218), där det anges att avgift för anmälningar och ansökningar enligt lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap inte ska tas ut av statslösa som fått flyktingförklaring eller resedokument utfärdade av en svensk myndighet. Den prövningen är i så fall anslagsfinansierad. Om sökanden ska ersätta myndigheten för någon kostnad utöver avgiften för själva prövningen ska detta framgå liksom vilka regler som gäller vid betalning av dessa kostnader. Kostnaden kan gälla t.ex. konsultinsatser, laboratorieanalyser eller resor. Det är i sådana fall lämpligt att sökanden i förväg får besked om storleksordningen på dessa tillkommande kostnader. Vad står det i regleringsbrevet? I regleringsbrevet finns en fullständig budget för den avgiftsbelagda prövningsverksamheten om den har ett ekonomiskt mål. Vidare framgår det om myndigheten får disponera intäkterna eller inte. I förekommande fall anges mot vilken inkomsttitel, normalt 2511, som avgiftsintäkterna ska redovisas. Om myndigheten disponerar avgifterna och ett annat ekonomiskt mål än full kostnadstäckning ska gälla kan detta framgå av regleringsbrevet, såvida det inte finns angivet i en lag eller en förordning. Om myndigheten disponerar avgiftsintäkterna och avsteg från full kostnadstäckning ska göras för ett enskilt ärendeslag eller för hela prövningsverksamheten kan det framgå av regleringsbrevet hur ett eventuellt underskott ska täckas. Vanligtvis täcks sådana underskott med anslag. Finns det behov av att differentiera ett ärendeslag? Om myndigheten skulle se behov av att differentiera ett ärendeslag, dvs. dela in ärendeslaget i flera olika ärendeslag där olika avgifter tillämpas, ska myndigheten vända sig till regeringen som prövar om det är lämpligt och i så fall gör de ändringar i förordningen som behövs. Detta kan vara aktuellt om avgiften för att pröva vissa typer av ärenden inom ärendeslaget är oskälig i förhållande till kostnaden. Se exemplet i motsvarande avsnitt under Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen. Differentiering inom ett ärendeslag förutsätter att myndigheten redan vid ansökningstillfället kan identifiera vilken kategori inom ärendeslaget som ärendet tillhör och därmed vilken avgift sökanden ska betala. En alltför långtgående differentiering kan få till följd att det blir svårt att avgöra vilket ärendeslag det rör sig om. Till saken hör också att ett redan fattat beslut om avgiftsuttag i ett ärende inte kan ändras i en för sökanden negativ riktning. Enligt 27 förvaltningslagen (1986:223) kan nämligen inte ett beslut ändras om det blir till nackdel för en enskild part. Om sökanden således felaktigt har uppmanats att AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN 21
betala en viss avgift och det i efterhand visar sig att en högre avgift borde ha tagits ut kan sökanden inte krävas på mellanskillnaden. Om det framgår av förordningen att återbetalning får göras kan myndigheten som ett alternativ till differentiering utnyttja möjligheten att betala tillbaka en del av avgiften. Utformningen av avgifter för prövning Det kan tänkas att myndigheten får i uppdrag att utreda och föreslå hur avgifter för prövning ska utformas. Myndigheten bör i så fall beakta följande. Med tanke på att nivån på avgifterna oftast anges i en förordning och att det kan ta tid innan ändringar kan genomföras bör avgiften sättas så att den inte behöver ändras varje år. Denna möjlighet följer av att det ekonomiska målet full kostnadstäckning ska uppnås på några års sikt. Offentligrättsliga avgifter, som det här är fråga om, är oftast fasta och framgår av en avgiftslista så att den enskilde i förväg vet hur mycket tjänsten kommer att kosta. Avgiften ska vara enkel och överskådlig för den enskilde, som är mer eller mindre tvingad att utnyttja tjänsten och betala för den. En fast avgift, en saktaxa, är rättvis på så sätt att alla får betala lika mycket för samma tjänst oavsett kostnadsskillnader beroende på t.ex. var i landet man bor eller vilken lön handläggaren råkar ha. I handledningen Sätt rätt pris! (ESV 2001:11) ges ledning vid avgiftssättning och kalkylering. Om ärendena är rutinartade och huvudsakligen av administrativ art kan myndigheten välja att utforma avgifterna med utgångspunkt i den modell som gäller för ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen. Se bilaga 1 Modell för beräkning av ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen. Men avgifterna ska naturligtvis baseras på myndighetens egna kostnader och utformas med hänsyn till förhållandena på den egna myndigheten. Tillvägagångssättet vid uttag av ansökningsavgifter Tillvägagångssättet vid uttag av ansökningsavgifter som grundar sig på myndighetens egna kostnader regleras i den materiella förordningen. Vanligtvis gäller samma regler för betalning, återbetalning och överklagande av avgiften som för ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen. Se därför de avsnitt som behandlar dessa frågor under Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen. 22 AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN
Administration, disposition och redovisning Moms Ingen moms tas ut på ansökningsavgifter. Ansökningsavgifter förutsätts enligt Skatteverket utgöra ett led i myndighetsutövningen. Prövning av tillstånd räknas alltså inte som yrkesmässig verksamhet och omsättningen är därför inte momspliktig. Kontant betalning Om avgiften betalas kontant bör myndigheten uppmärksamma att kontanta medel som flyter in till en myndighet inte får användas för löpande utbetalningar. Hur kontanta medel ska hanteras framgår av 11 förordningen (1994:14) om statliga myndigheters betalningar och medelsförvaltning. Av ESV:s föreskrifter till 13 förordningen (2000:606) om myndigheters bokföring framgår att vid kontant betalning får inbetalningarna under en dags försäljning dokumenteras genom en gemensam verifikation om det skulle vara förenat med svårigheter att upprätta verifikationer för de olika ekonomiska händelserna. Den gemensamma verifikationen får då utgöras av uppgifter från en kassaapparat, kassarapport eller annan uppgift som anger summan av de mottagna betalningarna. Vad som i övrigt gäller för verifikationer framgår av 13-16 förordningen om myndigheters bokföring. Fakturering Om den sökande är en myndighet som har många ansökningar kan den tillståndsgivande myndigheten göra undantag från kravet att avgiften ska betalas i förväg (11 avgiftsförordningen). Myndigheten kan i stället fakturera avgifterna med en viss överenskommen periodicitet, t.ex. månadsvis eller kvartalsvis i en samlingsfaktura. Detta minskar det administrativa arbetet hos båda myndigheterna. Om myndigheten i andra fall har funnit att det finns synnerliga skäl för undantag från regeln att avgiften ska betalas in i förväg (11 avgiftsförordningen), kan avgiften också i sådant fall betalas mot faktura. Betalningsvillkoren ska som alltid framgå av fakturan. Vid betalning mot faktura finns det en risk för att myndigheten inte får betalt för prövningen. Om fordran på ansökningsavgift enligt 10 avgiftsförordningen finns bestämmelser i 30 a avgiftsförordningen. Där står det att indrivning ska begäras om ansökningsavgiften inte betalats in i rätt tid. Indrivning behöver dock inte begäras för en fordran som understiger 100 kronor, om indrivning inte krävs från allmän synpunkt. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. och i indrivningsförordningen (1993:1229). AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN 23
Överklagande av beslut inverkar inte på skyldigheten att betala avgiften (30 a avgiftsförordningen). Om ovannämnda regler ska gälla för ansökningsavgifter som baseras på myndighetens egna kostnader bör det framgå av den materiella förordningen. Disposition och redovisning Bestämmelser om redovisning av avgiftsintäkter finns i förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag. a) Icke disponibla avgiftsintäkter I de fall en myndighet inte får disponera intäkterna ska ansökningsavgifterna betalas till statsverkets checkräkning i Riksbanken och avräknas mot den inkomsttitel som anges i regleringsbrevet, normalt inkomsttitel 2511 Expeditions- och ansökningsavgifter. Det kan också förekomma att ansökningsavgifter ska redovisas mot en annan inkomsttitel. I resultaträkningen ska intäkterna redovisas under posten Intäkter av avgifter m.m. som inte disponeras av myndigheten under rubriken Uppbördsverksamhet. Avgiftsintäkterna redovisas på konto 701X Offentligrättsliga avgifter som inte disponeras av myndigheten. b) Disponibla avgiftsintäkter I de fall myndigheterna disponerar avgiftsintäkterna ska dessa redovisas under posten Intäkter av avgifter och andra ersättningar under rubriken Verksamhetens intäkter. Avgifterna redovisas på konto 321X Intäkter av offentligrättsliga avgifter. Om det ekonomiska målet är full kostnadstäckning är huvudregeln att avgifterna inte ska återföras mot anslag. Annars kan det vara svårt att utifrån myndighetens redovisning bedöma om den avgiftsfinansierade verksamheten uppnår kravet på full kostnadstäckning. Om avgiften ska beräknas så att den bara delvis täcker kostnaderna kan regeringen ställa krav på att avgiftsinkomsterna ska återföras till ett anslag. Med det menas att myndigheten ska redovisa avgiftsinkomsterna mot ett anslag, vilket innebär att intäkter av anslag debiteras och anslaget krediteras. På detta sätt fyller man på anslaget med de avgiftsinkomster som myndigheten får in. De kostnader som ska finansieras med dessa avgifter ska då också belasta anslaget. I sällsynta fall har regeringen bestämt att en återföring av avgiftsinkomster mot anslag ska bruttoredovisas. Detta innebär att en speciell S-kod ska användas i balansräkningen. I myndighetens årsredovisning kommer dessa avgiftsintäkter att redovisas i en separat kolumn i stället för att nettoredovisas mot de utgifter som redovisas mot anslaget. 24 AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN
Samråd med ESV Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen När det gäller avgifter som beräknas utan krav på att full kostnadstäckning ska uppnås i myndighetens verksamhet beslutar ESV i varje särskilt fall hur samrådsskyldigheten ska fullgöras. Detta framgår av föreskrifterna till 7 avgiftsförordningen. Ansökningsavgifterna enligt 10 avgiftsförordningen baseras på en genomsnittlig timkostnad för prövning av ärenden i statsförvaltningen och den enskilda myndigheten kan inte förväntas uppnå full kostnadstäckning i prövningsverksamheten. ESV har därför tills vidare valt att inte ställa krav på att samråd ska ske. Det står naturligtvis myndigheten fritt att begära att ESV lämnar samrådsyttrande över dessa avgifter om myndigheten överväger att föreslå regeringen att en annan avgiftsklass ska tillämpas. Ansökningsavgifter baserade på myndighetens egna kostnader Myndigheten ska enligt 7 avgiftsförordningen varje år samråda med ESV om de avgifter som myndigheten tar ut eller planerar att ta ut. Detta gäller också ansökningsavgifter som baseras på myndighetens egna kostnader. Myndigheten ska inleda samråd med ESV minst fyra veckor före myndighetens framställning till regeringen om avgiften respektive före myndighetens beslut om avgiftens storlek. Detta gäller även om avgifterna inte ska ändras. Myndigheten ska alltså samråda även om myndigheten inte ämnar göra någon framställning till regeringen om ändring av avgiften. ESV får medge undantag från den årliga samrådsskyldigheten. AVGIFTER FÖR PRÖVNING AV ÄRENDEN 25