Anna Sundberg Kunskapsökning Hösten 1995 Dagfolkhögskolan Trollhättan
INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING...3 SORGEN...4 VAD ÄR DÅ SORGEN OCH SORGEPROCESSEN?...4 SORGEN TAR SIN TID...5 SORGENS 4 STEG...5 SVÅRT OCH FINT PÅ SAMMA GÅNG...7 SUNT ATT PROTESTERA...8 SKÖNT ATT FÅ TALA UT...8 PRAKTISKA FÖRBEREDELSER...9 SAMMANFATTNING...11 KÄLLFÖRTECKNING...12 2
Inledning 1 maj 1995 dog min farmor. Jag höll henne i handen när hon tog sitt sista andetag. Sorgearbetet var och är väldigt jobbigt, ena dagen är bra och andra dagen är jätte jobbig. Döden är så tabu att tala om när en människa har dött. Det är en skrämmande men samtidigt en fin upplevelse. Efter detta möte med döden har jag funderat mycket på sorgen och döden, och allt praktiskt som ska ordnas när en människa har dött. Mitt arbete är inte så långt, men de tankar och slutsatser jag kommit fram till har hjälpt mig att komma vidare. Jag hoppas att ni också, efter att ni läst detta, ser på döden i ett annat perspektiv. 3
SORGEN Sorgen ger ångest. Vi vägrar också acceptera att de människor som står oss nära ska dö. Vi vill inte tänka på den sista gången som nödvändigtvis måste komma: den sista måltiden med en vän, sista telefonsamtalet från en gammal släkting, sista smekning över en närståendes väns kind. Tanken på den sista gången och det slutgiltiga avskedet är så svårt att vi tränger bort den, vi lever som om nuet vore tidlöst och gemenskapen utan slut. Det är outhärdligt att tänka sig att de människor som vi tycker mest om och som betyder så mycket för oss inte längre skall finnas till. Andra människors död fyller oss ofta med motstridiga känslor, med sorg och saknad, med kanske en lättnad och befrielse också. Kanske sorgen vill oss väl. Det är faktiskt inte sorgen som gjort oss illa och gör ont. Det är förlusten som är den stora smärtan. Det är inte bara döden som tar ifrån oss någon eller något som betyder mycket för oss. Vad är då sorgen och sorgeprocessen? Jo det är hela personlighetens reaktion på förlusten. Den reaktionen är läkningsprocessen som ska hjälpa oss att överleva och leva vidare, trots de allra svåraste förluster till exempel av den eller de som är oss allra kärast. Det är alltså förlusten som ger oss såret och smärtan. Sorgen vill oss väl. Det är tack vare sorgen som såren kan läkas. 4
Sorgen tar sin tid Vårt behov av tröst har ofta blivit missförstått. Vi var så ivriga att torka tårarna, att få slut på gråten. Det är rätt att sörja och varje sörjande har rätt till sin sorg. Det finns inte för någon av oss en genväg för förlustens smärta. Men det finns en väg genom den. Den är som en lång mörk tunnel. I den vill vi inte vara ensamma. Vi behöver någon vid vår sida. En dag är undret där, det faller en strimma ljus in i tunneln, och vi anar en utgång. Det är mörkast när minnena bleknar, vännerna tröttnar och ingen ljusning ännu syns. När sorgen är som svårast har vi svårt att tro att det någonsin ska bli bättre. Ändå finns det där, fastän skymt, löftet om framtiden och hopp. Sorgens 4 steg Förlusterna är så olika och sorgen har så många ansikten.vår första svåra uppgift är att erkänna och rent intellektuellt ta till oss det som har hänt. Vi värjer oss, vi vill inte, vi kan inte, vi vågar inte tro det vi hör och ser. Det gör för ont. Ändå är det nödvändigt att vi blir medvetna om vad som hänt. Det är bara i sanningen som sorgeproseccen kan starta. Och det är från den svåra verkligheten vi ska orientera oss vidare. Därför är det viktigt att vi konkret och utan förnekande så har gjort. Det kan tillexempel handla om att se och röra vid den som har dött. Det andra vi behöver och ska få rätt till är att släppa fram våra känslomässiga reaktioner. Det är att om och om igen få tala om det som hänt. Vi måste få uttrycka 5
vår förtvivlan, vår ångest, vår vrede, vår övergivenhet, vår hopplöshet, våra skuldkänslor och rädsla för att bli konstiga. Någon måste låta oss tala och ha vilja och mod att lyssna. Någon måste orka och våga ta emot våra känslor, stanna hos oss och ge oss det vi mest behöver, närhet, värme och omsorg. All sorg har inte starka känslomässiga reaktioner. Men ingen annan än den sörjande själv vet förlustens inre betydelse. Vi kan inte mäta varandras sorg. Vi kan bara respektera den. Vår tredje uppgift efter förluster är att undan för undan mer och mer ta tag i vår nya situation. Den som döden eller något annat har tvingat oss in i. Uppgifter som vi trodde var omöjliga blir möjliga. Vi får en ny kraft som vi trodde inte fanns. Vi kan gå in under nytt ansvar. Då är vi framme vid fjärde steget eller uppgiften i sorgeproseccen. Det är att när såren tack vare sorgens läkningsprocess läks, kunna investera våra känslor i nya uppgifter eller personer. Sorgen och saknaden kanske egentligen aldrig går över. Men den gör inte lika ont längre. Vi kan utan rädsla gå över bron till minnet av det som var. En sorgeprocess är som att bygga en bro mellan två världar. Den som skövlades av förlusten och den nya världen. Den värld vi nu är nybyggare i. Bron ska förbinda de båda. I minnet, tanke och känsla vill vi kunna få vandra utanängslan över till det som varit och åter till det som är. En förlust väcker många frågor som annars kanske är vilande. I förlusten finns det många varför? På några av dem finns svar. När olyckan hänt kan vi få tekniska svar. Det finns medicinska svar, när sjukdomen ledde till döden. De svaren är viktiga. Men kan inte svara på den djupa och svåra frågan, varför fick 6
detta hända? Frågorna kommer om och om igen. De som handlar om mening, skuld, skratt, orättvisa, Gud, himmlen, eller att aldrig mötas igen. Frågorna är många och vi står svarslösa. De måste ändå få sägas tusentals gånger. Den som lyssnar till dem utan svar får kanske till sin förvåning höra, att frågaren själv finner svar som bär för stunden eller längre fram. Vifta inte bort sorgen, låt den vara! Svårt och fint på samma gång När jag skriver och när du läser det här väcks många tankar och känslor till liv. Döden väcker minnet av förluster. Vi minns dem som vi förlorat genom döden. Det är svårt, för vi minns hur ont det gjorde och kanske ännu gör. Vi känner saknaden. Vi frestas, just därför att det gör ont, att undvika minnena, skydda oss mot påminnelserna. Samtidigt som vi varken vill eller kan glömma dem som vi skilts ifrån. Vi minns och det blir svårt och fint på samma gång. När vi talar om och planerar inför vår egen död kommer rädslan för att vi ska mista någon som står oss nära och betyder mycket för oss. Också rädslan som väcks till liv kanske vi frestas att förtränga tankarna om döden. 7
Sunt att protestera Andra känslor vaknar också inför döden. Vi kan uppleva förtvivlan och vrede vid tanken på allt för tidig, brutal och grym död som vi ser, hör och läser om. Inför sådan död kan det kännas svårt att hitta någonting av hopp, ljus och mening. Men också då, har jag upplevt, kan fina känslor bryta fram och ge lindring i sorg och förtvivlan. Och givetvis kommer sist men inte minst vetenskapen om vår egen död oss nära i tanke och känsla, när vi vågar tala, läsa och skriva om döden. Vi vill inte dö. Döden skämmer oss. Rädslan, oron och ångesten kommer upp till ytan. Visst är det svårt att tala om döden. Det är ju därför vi tiger om den. Tystnaden kring döden är svårare än döden. Att våga tala om döden, det är svårt och fint på samma gång. Skönt att få tala ut. Vad kan det då vara för fint med att få tala om döden? För det första är döden för många en gåva, en befrielse. Den som levt länge och känner sig nöjd med sitt liv och mätt på att leva kan se fram mot att få sluta sitt liv. Hon känner det fint om någon vill lyssna och förstå. Den som lidit länge kan se döden som den slutliga befrielsen. Hon önskar inte att någon skall hålla kvar henne i livet. I ett förlossningsrum, när en ny liten människa kommer till världen, finns det känslor så starka och fina att ingen finner ord för det som sker. I ett rum där någon är döende eller just har dött finns det ofta en liknande känsla, som inte heller den finner ord. Det är svårt och 8
fint på samma gång. En bra utgångspunkt för det svåra och fin samtalen är den praktiska planeringen. Praktiska förberedelser Vad ska vi då göra om vi vill förbereda oss inför vår död och planera vår begravning? Många har ända upp i mogen ålder aldrig varit på en begravning. Det är då naturligt att det blir svårt att veta hur man ska göra den dag man måste ordna allt inför en begravning. Det finns många valmöjligheter, både när det gäller platsen för själva begravningsakten, utformningen av den och till sist plats och sätt för gravsättningen. Begravningen sker några dagar efter den bortgångnes död. Vilken begravningsbyrå man ska anlita får man själv bestämma. Begravningsbyråerna och ibland kyrkoförsamlingar har informationsskrifter som man kan få. Om man vid besöket på begravningsbyrån vet den dödes önskan och själv vet vad man som anhörig vill, blir besöket lättare. Då kan man be om den hjälp man behöver och gör de beställningar som man önskar. Val av kista, transporter är några exempel. Ett fint sista avsked är en del i sorgearbetet. När man själv skriver ned sina önskemål inför sin begravning är det viktigt att inte önska sådant som kan bli svårt eller omöjligt för de anhöriga att uppfylla. Vad ska man då planera inför sin begravning? Gravplats har alla rätt till på den ort där man är bokförd. Kyrkogårdsförvaltingen kan ge information om möjligheterna att välja och vilka kostader som kommer till om man vill få, gravsättning på annan kyrkogård än det som hör till senaste bostadsorten. Till beslutet om gravplats hör också begravningssättet. Vill jag ha 9
jordbegravning eller kremering? Om man önskar kremering kan man få askan strödd över hav eller i en speciell lund, andra önskemål måste man vända sig till Länsstyrelsen efter tillstånd. Väljer man en kyrklig begravning kan man ange vilka psalmer som ska sjungas, vilken musik man önskar, vilka bibelord eller dikter som man vill skall läsas. Detta gäller också borgerlig begravning. En fin begravning är ett fint adjö. 10
Sammanfattning Alla kommer vi någon gång möta döden, det är viktigt att vi vågar prata om döden och visa vad vi känner. Jag har kommit en bra bit på väg genom att skriva och läsa om döden, det har varit intressant och lätt att hitta erfarenheter för att göra detta kompendiet. Saknaden efter min farmor är lika stor, men jag kan hantera saknaden på ett bättre sätt, efter detta arbete. Döden tänkte jag mig så Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut. Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång! Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, böjade han gå. Döden tänkte jag mig så. Av Bo Setterlind 11
Källförteckning * Medan vi har tid av Gösta Josefsson * När en älskad dör av Per Ericsson * Slutet av Lars Ardelius och P C Jersild * Diskussioner kring döden med människor med erfarenheter * Samtal med Kristina Prytz (sjukhuspräst på NÄL) 12