Stövaren skall användas till hare och/eller rävjakt (RAS dokumentet) I nummer 4 av Stövaren 2013 tar Bertil Rosén upp en intressant frågeställning. Det han reagerar på är uppfattningen att för att rädda de svenska stövarraserna skall dessa korsas till bastarder. I SKK:s Jubileumskrönika 1889-1989 finns ett utdrag ur nr 4 av tidskriften Hunden vars första nummer utkom 1890. I nummer 4 av ställer A.P. Hamilton en fråga om vad som var meningen med en kennelklubb. Han avgav själv svaret: En kennelklubbs främsta syfte var att främja hundaveln genom att förädla och förbättra hundraserna Detta skulle göras genom utställningar och jaktprov, utge en stambok och till landet införa renrasiga avelsdjur. Man importerade Bounce of the North.( Far var Luck of Hessen och av Pointertyp) Hunden var född i Tyskland 1886. Kom först till Norge, sedan Danmark och slutligen till Sverige. Han levde fram till 1896 och hade då lämnat 24 kullar (i Sverige) med tillfredställande kvalitet. Många hundraser i Norden torde ha fått sitt inslag av fågelhundar genom den hunden. Oavsett ras. Stövarens användnings område historiskt Stövaren användes främst till jakthund efter hare och räv. En del bestar drev och skällde björn och kanske älg. Under 1800-talet framavlades en hund av allmogejägare i Småland som kallades: Smålandshundarna. Bakgrunden till våra Smålandsstövare. Hunden skulle kunna nästan allt: ställa älg, driva hare och räv, jaga uttrar samt att kunna användas vid ekorr- och fågel-jakt. Pointerinslaget i de andra raserna genom Bounce of the North gjorde att många andra hundar av stövartyp skällde/skäller fågel. Detta fågelintresse finns fortfarande kvar. Många unghundar driver fågel vid uppflog. Har själv skjutit en tjäder för en unghund av rasen, Finsk Stövare, sedan denne skällt under trädet. En numera avliden Schillerman berättade att hans tik en gång skällt en tjäder i trädet under 8 minuter, varpå han sköt fågeln. Det var smålandsstövare föreningen som räddade Smålandsstövaren. Klövintresset I mina trakter fanns en Finsk Stövare som hette Kaiku. Kaiku var en utomordentlig älg hund. Många älgar hade där sin baneman. Hade själv en stövartik som om hon inte fann harslag inom en halvtimme tog an älg. Hon drev inte älgen men ställde den och kunde skälla den länge, lugnt och stilla. Hon kunde inte anpassa sig till harens olika beteenden, vilket är nödvändigt och var därför en mycket ojämn drivare. Hunden måste ha den mentaliteten att den låter haren bestämma. Livet blev inte särdeles långt. Debatten runt Schillerstövaren på 1960 01970- talet i mina hemtrakter. I Kalix trakten fanns många utomordentligt goda hardrivare av Schiller rasen. Jag tänker på Gustav Fredrikssons Sessan, hennes dotter Raja, med samma ägare. En annan topp hund var Eskil och Sven-Erik Mörks, Sjunga. Sjunga hade ett fantastiskt njutbart drevsätt. Lätt för skallgivning och drev med god kontakt med drevdjuret. Här fanns Dalaskogens Rapp, Torsten Johanssons Raja, Seth Johanssons Stej och många andra utomordentligt goda Schillerstövare. Ännu i dag finns en spillra kvar i släkten Mörk och Fredrikssons ägo. Debatten runt utställningsringarna rörde sig ofta om Schillerstövarens dåliga mentalitet eftersom svansen ofta åkte in en smula mellan bakbenen. Arbetet med att höja svansen. Få högre svansföring på hundarna vidtog. Mitt varningsrop var: Ju högre svansföring ni får på Schillerstövaren, desto sämre hardrivare kommer dessa att bli. Nu är dessa hundar mest kända som räv drivare oaktat det ännu finns goda hardrivare bland Schillerstövarna. 1
Jag menade inte då och menar inte heller nu, att skygga hundar skulle vara bättre drivare än andra. Jag påstår dock att hunden måste underordna sig haren/vittringen från haren för att drevet skall vara flytande och njutbart. Annars blir det tuta och köra, går det så går det. Dreven blir korta frånsett ngn enstaka gång. Den förmågan att underordna sig harvittringen saknas i dag hos många Schillerstövare (men även hos många andra hundar) och dessa har gjort sig mer kända som rävhundar. Det är inte nödvändigt att rävhunden underordna sig rävlukten på drevet eftersom dessa har mycket stark vittring. Även dominanta hundar, MED HÖG SVANSFÖRING, klarar av att driva räv. Ju mer rovdjursintresse vi får i våra stövare desto sämre blir dessa att driva hare Anteckning från ordförandekonferensen 2013 På mötet fanns alla Länsklubbsordföranden (någon kanske inte var med på grund av olika orsaker) samt ordförandena för specialklubbarna. Styrelsen för Svenska Stövarklubben deltog. När vi inte längre får se alla (om det fanns fler än vad som framgår av ledaren) anteckningar från de möten som hålls, får vi godta det ordförande skriver i ledaren Även frågan om jakten på björn och lodjur med stövare var föremål för diskussion, där de flesta ställde sig positivt till en sådan utveckling som breddar användningsområdet för våra stövare som varande den enda anteckning som kommer att delges oss. Detta ställningstagande ses som utveckling av verksamheten, men är i verkligheten ett stort steg tillbaka i utvecklingen. Förutom detta så är det ett avsteg från Rasdokumentet som säger att stövaren skall användas till har och/eller rävjakt. Så fort övergavs RAS. (Vad kostade Ras dokumentet?)om någon protesterade på den punkten vet vi inte på grund av brist på noteringar från mötet. Vi får hoppas att detta strategiska beslut inte vinner laga kraft, för många av de strategiskt tagna besluten har blivit fel. Fått fel effekt Se t.ex. på slopandet av UcH. När elit-klassen infördes borde vi ha beslutat att för att hunden kan bli UcH skall den förutom tre cert på utställning ha två ettor ökl på jaktprov varav den ena ettan på barmark. Detta hade ökat värdet av utställningar och dessutom ökat intäkterna för Stövarklubben. Det hade blivit en bra index uppräkning. UcH skulle driva på prov som gårdagens JcH. Våra hundar härstammar från de hundarna som fanns tidigare. En bra JcH, innan elitklassens införande och slopande av Uch, var också en utmärkt hund efter dagens normer. Nu brottas vi i stället med för få hundar på utställningar och intäkterna från dessa kan inte längre subventionera jaktprovsverksamheten. Breddning av användningsområdet. Det man anser sig vinna med det man kallar breddning av användningsområdet förlorar man i andra änden. Framtida harjägare och/eller rävjägare kommer att ha svårt att förse sig med stövare. Räddningen blir nog att de måste gå över till Drevrar eller Beaglar. Dessa blir nog aldrig björnhundar eller andra hundar med så starkt rovdjursintresse att vi inte vågar släppa lös dom i kulturlandskapet. Risken är att på varje björnjägare som skaffar sig en stövare för rovdjursskärpans skull faller 100 har och/ eller rävjägare bort. Vad är då vunnet? Detta tal om att göra stövarna till rovdjurshundar är till för två saker. Dels tror man sig vinna fler medlemmar men det kan också bero på att det blir lättare att få den egna hunden till JcH. Stövaren får ju driva allt förutom rådjur. I det perspektivet framstår de kortbenta som ett mycket gott alternativ eftersom dessa får driva rådjur och dessa återfinns nu i hela landet. Inget trevligt framtidsscenario att, när du går ut med stövaren och hagelgeväret på axeln för att jaga Hare/och eller räv ( Som det förkastade Ras anger) kommer en björn eller ett lodjur framför hunden. 2
Långt in på 1950 talet gick får och kor ute i skogen på bete. En del bestar kunde inte låta bli att riva, och driva, i första hand får men även kalvar efter tamboskap. För att inte säga renar hemma på mina marker. Nu har man dessutom funnit att de flesta vargangrepp på får är hundangrepp. Vilken ras/raser som river dessa får framgår inte. Jag tror av erfarenhet, att det kan röra sig om älg hundar eller andra raser med rovdjursskärpa. Inte de stövare som sedan 50-talet målmedvetet avlats mot klövrenhet. Genom målmedveten avel då främst på har/räv hundar har vi kommit bort från dessa bestar bland stövarna. Trots det målmedvetna arbetet faller en och annan hund igenom. Detta visar hur svårt det är att få bort icke önskvärda egenskaper. Vi har sedan 1950- talet medvetet försökt att få fram en mer lättdresserad och välanpassad stövare och har kommit en bra bit på väg. Nu vill Svenska Stövarklubbens ledning ta flera steg tillbaka genom att korsa och slå sönder tagna framsteg inom aveln. Man vill bryta mot det svar på frågan vad en Kennelklubb skulle vara till för som A. P. Hamilton gav 1890 och gällt fram till nu. Bertil Rosén föreslår till slut ett 8-punktsprogram för att komma framåt mot målet en allt bättre drivande och frisk stövare. Svenska Stövarklubbens avelsansvarige håller med Berti R men säger att ingen av de mindre stövarraserna kan leva upp till dessa avelsmål. Inte ens till en tredjedel av punkterna. Jag undrar om inte, nästan samtliga uppfödare, oavsett ras, anser sig uppfylla mer än en tredjedel av punkterna? Punkterna var: a. Behåll våra stövarraser intakta b. Avla endast på friska och sunda individer c. satsa på kvalitet och inte kvantitet d. Satsa på hundar med höga egenskapspoäng e. Satsa på rådjursrena/rådjursljumma hundar f. rätt i sin skallgivning g. Värdera har- och rävdrev olika vid prov och tävling h. Håll med fördel har- respektive rävlinjer åtskilda Avelsansvarig säger inte vilka raser han avser, utan enbart de mindre stövar raserna, inte heller vilka fakta han stödjer sig på utan ger ett mera svävande svar. Då kan man inte fällas för felaktigt påstående. Jämförelsevis är nog alla stövarraser i Sverige av de mindre till antalet. Men säg då att ingen ras klarar av att sära på har respektive rävlinjer. Jag tror alla uppfödare anser sig klara av alla de andra punkterna. Åtminstone: a, b, c, e, och f. D, är mera tveksamt men borde vara ett mål att sträva emot. Punkten h är omöjlig å grund av för små raser vad avser antalet hundar. Säger vi att höga egenskapspoäng är poäng som gör hunden championberättigad (klarar ett första pris på jaktprov) så uppfylls även punkten d, i de flesta fall. ( Om vi inte kan följa den definitionen på höga egenskaps poäng brådskar det att ändra reglerna) Ju mer rävintresse och rovdjursintresse vi uppblandar våra stövare med, desto sämre blir stövaren som hardrivare. Se på Schiller stövaren som gjort sig känd som rävhund i första hand. Nog finns där ännu en och annan som driver hare bra men det går inte att avla på enbart hardrivare. Haren är det svåraste drevdjuret. Räven kan ingen hund tappa bort så vida den inte går i gryt. Därför är punkt: g, viktig. Låt Schillerstövaren, vilken gjort sig känd som rävhund, ta hand om Räv-SM. Förstör inte Hamiltonstövaren helt och hållet som hardrivare. Vi Finsk Stövarägare, klarar upp det 3
så länge gränsen till Finland är öppen. Där har man också insett att det inte finns tillräckligt många hundar inom rasen, för att kunna dela upp den i har- respektive rävlinjer. Det kommer att ske en uppblandning på bekostnad av förmågan att driva hare. En och annan hund som blivit JcH på hardrev i Finland har klarat JcH även på räv. Men tvärt om finns ingen. En god hardrivare tappar aldrig bort räven på drev. Däremot haren. I Finska regler skall hunden för att bli JcH enbart driva hare såvida den inte är en rävhund. Då får den gå på därför avsedda prov. Punkten g kan vara den punkt som räddar vad som räddas kan av de svenska raserna Det som ordförande, i bästa välmening, lyfter fram som ett positivt inslag i konferensen är ett stort steg tillbaks till en otrevlig best som driver i stort vad som helst, förutom att RASdokumentet helt glömts bort. Sangis december 2013. Åke Sandström 4
5
6