47 70 Protokoll fört vid möte med Svenska Kennelklubbens Jakthundskommitté den 11 september 2009 på SKKs Thoresta Herrgård Upplands Bro Närvarande:

Transkript

1 SKK/JhK nr 4/ Protokoll fört vid möte med Svenska Kennelklubbens Jakthundskommitté den 11 september 2009 på SKKs Thoresta Herrgård Upplands Bro Närvarande: Curt-Christer Gustafsson, ordförande Hans Andersson Paul Andersson, f.r.o.m 55 Thomas Eriksson Willy Gustavsson Uno Olsson. Anmält frånvaro: Thomas Larsson, med anledning av deltagande vid Domarkonferens i tysk jaktterrierklubb. Adjungerade: Hans von Essen, Svenska Jägareförbundet (Sv JF) f.r.o.m. 55 Göran Johansson, SvStK Kjell Bräster, SKKs kansli Vid protokollet: Kjell Bräster Protokollsutdrag 52 Information från SKKs kansli Informerade verksamhetschef Kjell Bräster om det arbete som förevarit och vad som kvarstår för att tillsammans med Svenska Jägareförbundet och Sveriges Yrkesjägareförening utarbeta ett förslag till; Etiska riktlinjer för jakthundsanvändning. Förelåg också ett förslag från Kjell Bräster till PM för jakt och jaktprov med stövare, som åskådliggör hur jakt och jaktprov med drivande hund på hare går till. Beslutade JhK, med ett godkännande, tillställa de specialklubbar som har jaktprov på hare aktuellt PM och därefter lägga dokumentet till SKKs policysamling.

2 Bilaga Angående sammanlagd drevtid vid jaktprov på hare. Stövarnas drevtider på jaktprov för hare/räv, det vill säga 120 min för ett 1: a pris, har över tid varit ifrågasatt. All erfarenhet inom Svenska Stövarklubben (SvStK) visar att 120 minuters drevtid är väl avvägt för att provverksamheten ska ge den avelsinformation som måste anses nödvändig, Bakgrund till dagens regler Diskussionen om stövarjakten började redan i början av 1940 talet, då rådjursstammen blev alltmer etablerad i den svenska faunan. Sv StK ordförande vid denna tid, Nils Schager, tillsammans med riksjaktvårdskonsulent Harry Hamilton, var förutseende nog att 1944 bilda avelsförening för att rådjursrena stövare. Deras arbete byggde på ärftlighetslärans grunder genom att bedriva avel på hundar med inget eller ringa intresse för rådjur och därigenom avla fram hundar, som i möjligaste mån är helt ointresserade för att driva rådjur, utan endast ska visa intresse för att driva hare och räv. Till avelsföreningen var också genetikern Folke von Schantz knuten som avelsledare. Dreverns etablering 1953 godkändes drevern som en svensk rashund. Sv SstKs förutvarande ordförande Henrik Lövgren skrev om rådjursjakten med drivande hund i Sv StkKs jubileumstidskrift 1992 följande; Under femtiotalets första hälft upplevde vi ett allvarligt hot mot våra stövare. Enskilda personer, ledda av Dr Ygberg, engagerad i Svenska Dreverklubben (SDK), bedrev en kraftfull kampanj mot den svenska stövarjakten. Med åtskilliga uppvaktningar, riktade mot politiker, krävde företrädare för SDK att jakt med drivande hund vars boghöjd översteg 40 cm. skulle förbjudas. Som skäl för ett förbud anfördes bland annat, att den då starkt växande rådjursstammen inte tålde de störningar av högbenta stövare utgjorde. SvStKs dåvarande ordförande Nils Schager och riksjaktvårdskonsulenten Harry Hamilton uppvaktade beslutsfattarna och redogjorde för klubbens strävan och program för att göra de nordiska stövarraserna rådjursrena. I detta sammanhang omtalades också att ett beslut om 40 cm maxhöjd för jakt med drivande hund, för all framtid skulle spoliera jakten med nordiska stövare, vår i särklass äldsta och mest förankrade jaktform med hund.

3 Förslaget avvisades och SvStKs planerade arbete för att avla fram stövare som kunde betraktas som rådjursrena hade vunnit trovärdighet. Dåtidens företrädare för SvStK och SDK hade gemensamma överläggningar där alla missförstånd och åsiktsskillnader undanröjdes. Klubbarna har sedan dess haft ett fruktsamt samarbete, vilket också genomsyrat samarbetet med tillkommande klubbar för drivande hundar. I samband med ovan nämnda överläggningar, i vilka även Svenska Jägareförbundet deltog, kom man bland annat överens om att hålla september månad fri från drevjakt på rådjur, så att stövarjägarna därigenom skulle ha möjlighet att göra sina stövare rådjursrena, samt att genomföra ett rådjursrenhetsprov (RR-prov) som bevis på att hunden kunde betraktas som rådjursren. Avelsföreningen för rådjursrena stövare utarbetade då regler för RR-prov och de första proven genomfördes i december övertog Sv StK huvudmannaskapet för RR- proven och de fick då den officiell status som medförde att de kunde stambokföras i Svenska Kennelklubbens (SKK) register. Championatsgrundande meriter Från 1960 fick också intyget om rådjursrenhet ett ytterligare värde genom att det ingick som en del av meriteringen för ett jaktprovschampionat, samt att det beslutades om att en stövare måste erhålla titeln S JCH innan den kan bli utställningschampion (S UCH). Henrik Lövgren uttryckte också i sin jubileumsskrift en bestämd varning för att utesluta RR-provet som en av de championatgrundande meriterna, vilket enligt hans uppfattning skulle minska intresset för RR-prov och därmed jaktpolitiskt försvaga stövarjaktens ställning. De huvudsakliga skälen till behovet av 120 minuters drevtid Vad har då den nuvarande ordningen angående rådjurs- och rävprov för koppling till de 120 minuters drevtid, som idag krävs för ett 1:a pris på jaktprov. Ja, troligtvis mer än vad man vid en första tanke kan föreställa sig. Om man återkopplar till aveslföreningen för rådjursrena hundar vars avelsinriktning var att få fram ett avelsunderlag för rådjursrena stövare. Följande sammanfattning är grundat på mångåriga jaktliga erfarenheter och teorier som äldre medlemmar inom Sv StK förmedlat, men även av framgångsrika uppfödare/jägare av/med stövare. Både erfarenhetsmässigt och teoretisk vet man att den stövare som har ett spårnoga/markvittrat har ett lugnt drevarbete, samt är betydligt enklare att göra rådjursren än de stövare som har ett mer hetsigt arbetssätt, bland annat med utnyttjande av vindvittring.

4 Detta var också det som det som avelsförening för nordiska stövarraser kom fram till. Man har allt sedan i början av talet avlat med målsättningen att avla stövare med inget eller mycket lågt intresse för att driva rådjur. Man kan med lätthet föreställa sig att under de första åren var det omdiskuterat huruvida detta var möjligt, men ju längre tiden gick fick man ett allt större material att utvärdera, som också var till ovärderlig kunskap om aveln, och för att uppnå målsättningen. Resultatet av aveln har också visat att i stort sätt samtliga nordiska stövarraser i dag är disponibla för göras RR. Man kan ofta höra stövarägare säga att deras stövare i princip är rådjursrena redan när injagningen påbörjas. Den sammanlagda drevtiden var fram till 1957 obegränsad, utifrån att den reala drevtiden skulle vara 120 minuter, för ett första pris på hare, men med den skillnaden att också den maximala drevtiden skulle inte var begränsad kom nya regler med krav på att drevtiden skulle vara sammanlagd, men med den begränsning, att tid överstigande 90 minuters drevtappt medförde att hunden måste släppas i ett helt nytt markavsnitt. Samtidigt infördes också egenskapsbedömning med en osymmetrisk poängskala. Vid en regelrevidering1982 kom omredigerade jaktprovsregler med oförändrade drevtider men nu med en symmetrisk poängskala. Under dessa år förstärktes kunskapen om att de stövare som erhöll ett S JCH också var de som hade ett drevarbete som var spårnoga och arbetade med markvittring, alltså samma typ av hundar som ansågs vara lätta att prägla på enbart hare/räv. Vunna erfarenheter visade också att de hundar som hade ett hetsigt arbetssätt, bland annat med utnyttjande av vindvittring sorterades ut eftersom de hade svårighet att få till ett homogent 120 minuters drev på hare. Antingen slarvade de bort haren eller också jagade de mer med ögonen än med markvittring. Detta innebar att drevtiden oftast inte blev mer än maximum 90 minuter, och därigenom uppfyllde inte dessa hundar kravet för ett S JCH, vilket gjorde dem ointressanta i aveln. Det är med den vetskapen som Sv SvstK hävdar att 120 minuters drevtid på hare för ett erhålla ett 1:a pris även ur djurskyddsynpunkt är det bästa alternativet. Ett hardrev i 120 minuter i ett lugnt tempo torde vara skonsammare mot haren än ett till exempel ett 60 minuters drev i ett hetsigt och högt tempo. De nuvarande jaktprovsbestämmelserna För nuvarande provbestämmelser gäller att jaktprovet omedelbart ska avbrytas när den sammanlagda drevtiden uppnått 120 minuter. Vidare ska en provhund fortast möjligt kopplas upp när tappttiden överstiger drevtiden, samt att ett tappt längre än 60 minuter medför att hunden inte får släppas på samma hare, utan den får endast släppas i ett helt nytt markavsnitt.

5 Sammanfattning Mer än 60-års erfarenhet visar att för att nå ett framgångsrikt avelsarbete, krävs ett underlag på en sammanlagd drevtid om 120 minuter, och om tappttiden överstiger 60 minuter ska hunden släppas i ett helt nytt markavsnitt. Detta för att inte riskera att hunden åter börjar driva den ursprungliga haren. Det ska också tilläggas att haren inte skjuts vid ett jaktprov, men att vid en vanlig jakt med stövare, skjuter man haren alternativt, räven så fort ett avståndsmässigt och säkert tillfälle ges, oftast inom minuters efter det att man släppt hunden för att söka färska spår. Spånga SVENSKA KENNELKLUBBENs Jakthundkommitté Kjell Bräster eu Bilaga SLUTRAPPORT; för projektet Forskning kring skogsharens tillbakagång i Syd- och Mellansverige (nr. 5863) finansierat av Svenska Jägarförbundet Gunnar Jansson och Åke Pehrson Grimsö forskningsstation Institutionen för Naturvårdsbiologi, SLU.

6 SLUTRAPPORT För projektet Forskning kring skogsharens tillbakagång i Syd- och Mellansverige (nr. 5863) finansierat av Svenska Jägarförbundet Gunnar Jansson och Åke Pehrson Grimsö forskningsstation Institutionen för Naturvårdsbiologi, SLU 2.7 Fältharars rörelser under hunddrev Jämfört med skogshare, brukar drev på fälthare vara vidlyftigare och med enklare bukter plus att de senare springer betydligt mer på väg. Rapporter om att fältharar under senare år uppträtt annorlunda än tidigare under drev, gjorde att vi ville skaffa oss mer kunskap om artens biotopval i samband med jakt. Flera jägare påpekade i enkäten att de skillnader de tyckte sig märka kanske berodde på att det var hybrider mellan fält- och skogshare de fått framför hunden. Vi kontaktade 10 jägare med marker där de bruna hararna enligt uppgift under senare år dessutom börjat uppträda allt längre in i skogen. Vi bad dessa jägare att föra en grafisk jaktdagbok i form av att rita in huvuddragen från sina fältharedrev på en karta. Tanken var att dessa drevbeskrivningar senare skulle analyseras med avseende på biotopfördelning, vilka skogstyper som utnyttjats och hur stor del av dreven som spenderats i skog etc. Vi hoppades på åtminstone ett tiotal drevbeskrivningar från varje jägare, sålunda ett hundratal drev totalt. Vi bad vidare att de skulle ta prov på alla skjutna harar för DNA-analys och därmed kanske ge oss data från drev på såväl rena fältharar som hybrider. Det var ingen svårighet att få tag i 10 intresserade jägare som lovade att ställa upp. Dessvärre visade det sig att flertalet av dem tyvärr föll bort av en eller annan anledning. I slutänden fick vi därför endast in 21 användbara drevbeskrivningar från totalt fyra jägare. Hälften av beskrivningarna kom dessutom från en och samma jägare varför det inte är möjligt att besvara de aktuella frågeställningarna utifrån detta material. Trots det lilla antalet beskrivningar som kom oss tillhanda, kan vi ändå konstatera att metoden sannolikt är en framkomlig väg att skaffa de data vi var ute efter. Med rätt skala på kartorna kan drevens förlopp ofta ritas in tämligen exakt. Vid sidan av de avsedda resultaten, framkom däremot en del intressanta fakta kring dreven väl värda att redovisa. Utifrån kartorna och jägarnas noteringar mättes drevlängder, drevtider och tappter och vi sammanställde med hjälp av detta en del resultat som kan vara aktuella i samband med diskussioner kring bl.a. jaktprov. (Vid några tillfällen avslutades dreven med att haren sköts medan i andra fall dreven gick till dödtappt eller avslutades på annat sätt.)

7 Drevlängderna varierade mellan en och 14 kilometer med ett snitt på drygt fyra kilometer. Fälhararnas kända förkärlek för vägspringning bekräftades i och med att i snitt 25 % av drevlöporna var inritade längs med vägar. Den effektiva drevhastigheten, alltså med tappterna borträknade, var 113 m per minut. Räknar man om detta till kraven på ett 1:a pris drev på stövarprov, dvs. 120 minuter, innebär detta en total löpsträcka på 13.5 km. Denna notering är särskilt intressant då en av oss (ÅP) gjorde motsvarande beräkningar för skogshare i början av 1980-talet (10). Det materialet baserade sig på utfodringsförsök där hararnas totala konsumtionsförmåga och foderutnyttjande studerades. Det visade sig där att en hare har råd att springa ca 20 km per dygn innan den hamnar i en negativ energibalans. I den studien användes även data från några stövardrev vid Grimsö efter radiosändarförsedda harar (11, 12). Totalt nio drev av varierande längder gav en genomsnittlig drevhastighet av 139 m per minut, vilket motsvarar 16.7 km när drevet uppräknas till 120 minuter. Givetvis förekommer stora variationer mellan olika drev beroende på hare, hund, drevförhållanden etc., men vi har alltså vid två olika tillfällen konstaterat att 1:a prisdrev generellt håller sig inom de ramar inom vilka en drevhare fortfarande kan upprätthålla energibalans, ett kriterium som förefaller rimligt i samband med officiella jaktprov. En förutsättning är givetvis att haren efteråt får möjligheter att täcka sitt dagliga födobehov.