Utvecklingen av våra stövare!

Transkript

1 1 Utvecklingen av våra stövare! Historiskt har våra drivande långbenta stövare i Norden gemensam bakgrund men evolutionen har gett olika utveckling. Schiller skapade Schiller stövaren, Greve Hamilton skapade Hamiltonstövaren, Finsk Stövare av guldsmeden Tammelin. Ursprunget till hundarna var de drivande hundar, soldater och kungar hade med sig från krigen i Europa. Evolution: Ordet evolution betyder, eller är namnet på den process som miljömässigt påverkar växter eller djurs utveckling och är ständigt pågående. Det som då påverkat våra jakthundars utveckling är de krav vår miljö ställde på dem. Vi väljer de djur som bäst uppfyller våra krav. Vill vi ha en hund med mera massa väljer vi de djuren till avel ur ett hundsläkte som har det signumet, just massan. Vill vi ha en lättare hund väljer vi avelsdjur ur en släkt med mindre massa. Alltså inte enbart den enskillda hunden och vad den representerar. Detta eftersom de flesta egenskaper ser ut att söka sig mot medelvärdet av släkten eller den grupp varur avelsdjuren härstammar. Till den miljö som påverkade våra hundars utveckling av de hundar som togs in från det övriga Europa hör givetvis de krav som enskillda uppfödare ställde på sina djur. Greve Hamiltons krav påverkade och lade grunden till Hamiltonstövaren guldsmed Tammelin valde sina hundar. Schiller ville ha en annan typ av hundar än Hamilton och det påverkade Schillerstövaren. Samma sak med Smålandsstövaren som också härstammar från de hundar som infördes till Norden under stormaktstiden av officerare. I Centraleuropa kunde tolereras en tyngre hund med mera massa. Klimatologiska skillnader. Jägarna i Finland ville ha en lättare hundtyp på grund av att en stor del av landet var snötäckt och valde då givetvis en lättare och smidigare hundtyp än vad Hamilton valde. Helsingfors ligger i höjd med norra Uppland. Staden Lahti ligger inåt landet i höjd med Falun o Gävle Jaktsäsongen varade längre tid på snö i Finland än i Sverige vilket gjorde att de finska jägarna ville ha en lättare hundtyp än de hundar var som kom från Mellaneuropa där jakten oftast skedde på barmark. Schiller såg de fördelar de lättare hundarna hade vid flera dagars jakt i en följd och valde sina avelsdjur efter sin önskan. Smålandsstövaren som den kom att heta hade också samma ursprung, de hundar vilka användes i Centraleuropa, men renodlades av friherre J von Essen på Strömsberg. Som förebild använde han hundar som löjtnant Gustav Gyllensvärd avlat fram. De hundar Gyllensvärd hade avlat fram var med all säkerhet korsade med allmogens spetsar och hundarna användes till älgjakt, ekorre, skogshöns, men även som drivande hund på då i främsta hand hare o räv. Dessa förgångares arbete präglar ännu de djur vi använder eftersom vi väljer djuren efter den måttstock och den smak vi själva har och som påverkats av föregående pionjärers måttstock.

2 2 Någon ursvensk stövarras aldrig funnits i Sverige och förresten heller aldrig i Finland, någon ur finsk ras. Under de många och långa strövtågen de svenska kungarna gjorde hemfördes hundarna som utgör grunden för de hundar vi har i dag. Upprinnelsen till stövarjakten skedde slutet 1700 talet. Officerarna hemförde hundar från turnéerna. Efter en del korsningar och importer blev typen Schillerstövare klar och den förtjänsten kan tillskrivas bröderna Schiller. Den svenska drömmen. Det gjordes försök att skapa en svensk stövare. Vägen mot en svensk stövare var full av fallgropar. Den största fallgropen var övertron på importer från Mellaneuropa. En närmast planlös avel bedrevs genom korsning av diverse olika hundraser som t.ex. Beagle, foxhound och harrier. Den svenska drömmen om en Svensk Stövare hade svårt att förverkligas. Skaran av hundar var tämligen brokig både i fråga om exteriör men framförallt jaktligt. Någon enhetlig typ på något av områdena stod inte att finna. Det var då Greve Hamilton framförde tanken att det borde vara möjligt att förädla den Svenska Stövaren både jaktligt och exteriört. Hamiltonstövaren skapades och fick sitt namn Hamiltonstövare i stället för Svensk Stövare Tyvärr har jag inte kunnat finna mycket nedskrivet om debatten som rådde hur jaktanlagen skulle kunna förädlas och anpassas till våra förhållanden. Redan 1893 var det första jaktprovet i Norden och det skedde i Finland, Turenki. De finska reglerna finns i sammandrag i det jag skrivit under fliken Rubrik på Svenska Finskstövareföreningens hemsida. Artikeln går under namnet Det Fiska regelverket. I Finland har man alltid strävat efter en hund som var utmärkt drivare på både snö och barmark. Så är det även i dag i de finska jaktprovsreglerna. Kravet redan från början i förädlingsarbetet var en hund som kunde underordna sig harens vittring oavsett yttre omständigheter. Det kravet har satt sin prägel på Finsk Stövare. Hur de första svenska jaktprovsreglerna var, har jag inte funnit. Däremot framgår det med tydlighet att man lade ned mycket arbete på den exteriöra delen. Den viktigaste frågan, jaktförmågan åsidosattes nästan helt av de kunniga. Det var inte jaktförmågan som gjorde stövaren populär utan det var utställningarna. Jägarna hade sina hundar och de andra hade pappershundar. Problemen uppmärksammades men det dröjde ända till 1932 innan det beslöts att för att få tävla i segrarklass på utställningar skulle hunden ha minst en tvåa på jaktprov. Detta var ett blygsamt krav men fortfarande i dag håller vi fast vid en tvåa på jaktprov under barmarksförhållanden, för att hunden skall kunna uppnå den åtråvärda titeln JcH. Separationen av stövaren i Norden startar! 1893 hölls första jaktprovet i Norden och det skedde i Turenki, Finland. I Sverige skedde det inte lång efter skedde ett jaktprov för drivande hundar och det var vårt lands första jaktprov. Sverige och Finland levde i union ända fram till då Finland förlorades till Ryssland varför många band hade knutits mellan folken under 600 år av gemensamt strävande och krigande. På provet 1897 användes endast koppelprov med två stövare. Vilka

3 3 regler som rådde på provet är svårt att få fram och det dröjde ända till 1910 innan nästa jaktprov anordnades på Devensö i Mälaren men provet beskrivs som ett misslyckande gjordes återigen ett försök med jaktprov och återigen på öar i Mälaren. Detta prov var en injektion till fortsatt jaktprovsverksamhet och provens syfte var att på något sätt få fram avelsdjur. Vilka regler som rådde är svårt att få fram. Samtidigt skedde jaktprovsverksamhet i Finland. De finska reglerna var detaljerade och egenskaperna var poängsatta. Jaktprov i Finland kom till för att skapa en rasstandard bruksmässigt och för att man ville se att de lättare hundtyperna motsvarade förväntningarna. De först antagna jaktprovsreglerna kom till för att skapa den bruksmässiga rasstandarden vilket också har lyckats! Den Finska Stövaren i dag, är en homogen drivande hund vars adelsmärke är: seghet, flytande drevsätt, njutbart skall och till sitt sätt mycket vänlig och tillgiven. Början till den första rasbeskrivningen bruksmässigt var lagd. Regler: + poäng gavs för: Luktsinnet 15 p, sök 15p, uthållighet/seghet 15p, kraftfull löpning i skogen 10p, seghet (förmågan att ta ut sig) 10p, drev på både hare och räv 10p, endast hare 5p, skall 5p, lydnad 5p, upptagsförmåga 5p, väckning på nattspår 5p = 100p Negativa poäng gavs för: Löshet 10p, Lammjakt (drev lamm o får i skogen)10p, dåliga tassar 5p, gening (utpräglad vinddrivare) 5p, bakspårsdrivning 5p, taptarbete 5p, visar aggressivitet mot människor 5p och driver ensam och inte i grupp 5p. = 50p. Något om svenska jaktprovsregler. Reportagen från de svenska jaktproven skedde i berättande form ända in på 1970 talet innan poängsättning av de prövade egenskaperna skedde. Drevsättet kunde beskrivas som om hunden hade god kontakt med drevdjuret eller dålig kontakt. Om drevet var hackigt, men någon begränsning av den tid som stod till förfogande av tillgänglig tid för att uppnå prisdrev förekom inte förrän i de regler som antogs 1975 och reviderades Då infördes att hunden hade 240 minuter på sig från upptag för att uppnå pris i öppenklass. Om vi går tillbaka till jaktprov 1967 års årsbok kan ett elit pris som gett en etta elitklass se ut så här: Första dagen reste hunden hare kl klockan avbröts tidtagningen eftersom hunden fått ihop 120 minuter. Hunden hade då drevtid motsvarande 61 % uppdelat i 7 drevrepriser. Dag två drev den också 120 minuter med upptag uppdelat i 7 repriser. Medeldrevreprisen var båda dagarna 17 minuter. Drevreprislängden på 17 minuter var då tämligen normal och genomsnittlig. Detta gällde förstaprisdreven. En annan hund i samma årsbok drev till ett tredje pris öppenklass. Drevet startade och koppling kl Den uppnådda drevtiden var 47 minuter på hare uppdelat i 5 repriser. Detta ger en medeldrevreprislängd på 9,4 minuter. De svenska jaktprovsreglerna har genomgått många revideringar antogs nya regler som omredigerades 1982.

4 antogs nya regler som reviderades 1994 och antogs nya regler som fastställdes antogs nya regler som fastställdes samma år. De regler som antogs 2006 skulle gälla till Längre tid fick reglerna inte på sig så tydligen visste de beslutande om att de antagna reglerna var mindre tillfredställande. Alla dessa regeländringar och justeringar är gjorda på ca 40 år. Betänker vi att generationsintervallet på våra stövare är kanske 5 år rör det sig om fem generationer. Med de låga arvbarhetsvärden de bedömda egenskaperna på våra jaktprov är, har det varit omöjligt att kunna utvärdera reglernas inverkan på hundmaterialet. De mätinstrument som stått till buds för det utvärderande arbetet var och är för trubbiga. De regler vi hade fram till förändringens tidevarv ligger till grund för de hundar vi har i dag i Sverige och det var synd att vi frångick dem. De reglerna hade också kunnat poängsättas. En skärpning tillkom 1982 då det inte var möjligt att kunna uppnå drevtid sedan 240 minuter förflutit från upptag. Detta var en skärpning men nästa skärpning skulle h varit att ändra 240 minuter regeln till 180 minuterregeln I reglerna som fanns fram gick att utläsa huruvida hunden drev haren/räven eller endast skällde. Hur då? Jo, det angavs om hunden drev med god kontakt med drevdjuret eller med dålig kontakt. Detta gavs som upplysning hur drevtiden uppnåtts. Självklart ville vi ha en hund som drev med god kontakt med drevdjuret. Vi ville skjuta oss en hare. I reglerna som antogs 1990 och poängsatta egenskaper skulle hund som drev med dålig kontakt med drevdjuret få sänkt pris (S). Från det datumet försvann alla hundar med som det hette dålig kontakt med drevdjuret. Den jämförbara utvecklingen mellan hundar i Sverige o Finland. För att kunna jämföra evolutionen, utvecklingen av hundmaterialet i Sverige och Finland måste vi nu se vad som gällde i Finaland. Redan från början 1893 prövades hundarna med två släpp gjordes en justering av provformen i Finland genom att proven delades upp i öppen klass och segrar klass. Den öppna klassen varade en dag och hundarna skulle provas i 8 timmar. Segrarklassen var två dagar med 8 timmars provtid/dag reviderades provformerna i segrarklass i Finland på det sättet att första dagen skulle hunden driva två drev med max 120 minuter vardera inom 2 timmar och två upptag. Disponibel söktid för varje släpp var 120 minuter Andra dagen ett sök på max 120 minuter och ett drev med maximal drevtid inom 120 minuter. Den disponibla tiden från släpp till upptag var två timmar för varje drev. Sökpoängen var i direkt proportion till söktiden. Missade hunden ett av söken och inte reste hare fick den ett extra släpp dag två. Gränsen för ett första pris i segrarklass var ca 90 minuter drevtid av 120 möjliga, förutsatt att egenskaperna var goda. Detta ger en effektiv hund med flytande drevsätt. Den hund som på finska jaktprov drivit 120 minuter har gjort det utan noterbar tappt. Tapptarbetet är också utmärkt och liknar mycket ursprunget från Hundens effektivitet uttryckt i % skulle vara över 75%.

5 5 I Sverige har vi 120/240 som ger en effektivitet på 50 % Det skulle dröja ända till 1982 innan 240 minuters regel infördes. 120-minuters regel i Finland hade då rått ända sedan På svenska jaktprov har hunden fyra timmar på sig för att driva 120 minuter. Den första revidering 1898 i Finland var inte tillfyllest och 1902 ändrade man reglerna så att hundarna skulle prövas under tre dagar med mellandagen som vilodag. Den som sysslat med koppeljakt och släppt flera hundar samtidigt vet att dagarna kan bli långa. Det nya innebar att hundarna skulle prövas under 8 timmar/dag enligt följande. Dag ett 8 timmar, vila dag två och tredje dagen återigen 8 timmar. Nu fick man en måttstock på hur snabbt hundarna kunde återhämta sig från en anstängande dag. Tassar och byggnad sattes på hårda prov. Oss nuvarande stövarägare till glädje och fromma gjordes en justering genom att proven delades upp i öppen klass och segrar klass. Den öppna klassen varade en dag och hundarna skulle provas i 8 timmar. Segrarklassen var två dagar med 8 timmars provtid/dag. Elit provet i Sverige infördes Debatt om svenska jaktprovsregler på 1930-talet. Intresset för de Finska jaktproven gjorde att Berno von Bornstedt representerade Sverige vid ett jaktprov i Viborg Han avlade som sig bör en rapport från resan och det han varslade om var att de svenska provformerna och dess bestämmelser var i behov av revision. Fram till 1930-talet var de svenska jaktproven en form av socialt umgänge och intresset för att få fram avelsdjur var i andra hand infördes i Finland prov för Avelshundar. Ett prov där hundens egna meriter att ensam driva till belåtenhet kom i öppen dager. Det konstruktiva arbetet med att få fram en allt bättre och effektivare hund i har och rävjakt hade ett långt försprång i Finland. Redan 1893 var målsättningen att skapa en hund som var lätt till typen och kunde tåla flera dagars jakt i Finland fastställd. Hunden skulle driva bra på såväl snö som barmark. Målbilden i Finland formulerades redan under 1800-talet och målbilden gäller fortfarande år Von Bornstedt skriver i rapporten: Förutsättningen för att de svenska stövarna (tanken på ett utbyte över gränserna hade lyfts fram på provet) då skola med utsikter till framgång kunna upptaga tävlan torde dock vara att vi i allmänhet tillämpa en strängare bedömning, särskilt med avseende på kravet att hundarna provas på mer än en hare Rapporten verkar ha lagts till handlingarna för ännu 2016 har ingen skärpning av de svenska provformerna skett i någon större omfattning. Skilda championatbestämmelser Sedan långt tillbaka har kravet om barmarks ettor förelegat i Finland. Redan på 1960 talet rådde kravet och ett exakt datum för införandet är dunkelt. Det krav som gällde i Finalnd för

6 6 erhållande av Jch var att om hunden hade en öppenklass etta på snö var den tvungen att driva en tre på barmark i öppenklass innan den fick tävla i segrarklass. Men drev hunden en öppenklass etta på barmark så steg den direkt till segrarklass och hunden hade då möjlighet att på fyra starter bli Jch för det krävdes tre ettor i segrarklass och minst en från barmark men även etta i skl från snö. T.ex. Två ettor i skl på barmark och en etta skl på snö. Ettorna i skl skulle vara tagna under minst två säsonger. I Sverige rådde samtidigt två ettor öppenklass och i och med införandet av elitklassen på jaktprov dessutom etta i elitklass, Elitklassen tillkom på talet. Början 2000-talet infördes i Finland endagarsprov och endast en klass. Och nu krävs i Finland för erhållande av JcH 4 ettor varav minst två ettor på barmark men titeln kan uppnås med tre ettor barmark och en etta på snö. Målbilden om en hund som driver bra på både snö och barmark på ett effektivt sätt ligger kvar. I Sverige gäller i dag två ettor i öppenklass och en etta i elitklass. Är alla ettorna tagna på snö gäller att hunden skall ha tvåa öppenklass barmark. I Sverige, men även i Finland gäller att hunden skall ha minst andra pris i öppenklass på utställning. Utredning om huruvida det är svårare att driva på barmark än snö. Denna utredning gjordes av Torgny Lifström och Jan Elmer och återfinns i Medlemsblad Nr Arbetet var lovvärt men slutsatserna kan ifrågasättas. I utredningen fann de att medelpris/ start september månad var 0,79, okt 1,14, nov1,16 dec 1,27 och jan-feb 1,73. Det gjordes också en sammanställning med poäng/start enligt nedan: Elitklass snö före 1,83 och barmark 1,89. Öppenklass proven hade 1,06 respektive 0,98 på barmark och de särskilda HoR proven 1,32 på snö och 1,18 på barmark. Slutsatsen som drogs var att det inte förelåg någon större skillnad men det man helt förbisåg i sin analys var att vet jag att min hund har svårt att driva till första pris på barmark väntar jag tills det kommer snö. Undersökningen visade var att den som hade en hund som hade svårt med barmarksdrev lyckades på snö med lika bra resultat som den goda barmarkshunden hade på barmark. Ägaren till snöhunden väntade tills det blev snöförhållanden och då klarar dennes hund också att driva till ett första pris. Det kan vara den undersökningen som omöjliggör att uppfylla önskemålet från bland annat Norrbottens läns Stövarklubb om att den två på barmark som nu krävs för att uppnå JcH skulle behöva indexregleras till ett först pris i öppenklass. Föreligger det då någon skillnad i utvecklingen, evolutionen av våra hundar i Norden? Svaret på frågan är tveklöst JA! Det finns topphundar bland alla raser. En bra Hamiltonstövare på svenska jaktprov är en bra hund på finska jaktprov och det gäller även för de andra raserna om kan kallas svenska. Ser vi och studerarar startlistorna på våra jaktprov och i synnerhet de Nordiska mästerskapen och Svenska mästerskapet är den Finska Stövaren i majoritet. På senaste Nordiska landskampen 2016 såg startlistan ut som ett Rasmästerskap för Finsk Stövare. Två Hamiltonstövare deltog och upptagningsområdet var Norge o Sverige! Samma sak gäller ofta på startlistorna på SM-proven. Den Finska stövaren

7 7 dominerar. Givetvis händer det att även de svenska raserna kan stå med någon individ som segrare. Den Finska Stövarens framtid är säkrad om tik ägare och valpköpare fortsätter att snegla på den finska marknaden. Skrämmande är dock att röster höjs inom SFF som applåderar att importen av valpar minskat i omfattning. Blir det stopp av import och parningsresor till Finland kommer de svenska jaktproven att göra den Finska Stövaren sämre. Det är de svenska jaktproven som har gjort att det är en skillnad i första hand i bredd mellan Finsk Stövare och de svenska raserna. Det som skapat denna skillnad är de skilda jaktprovsreglerna och inget annat. Hundarna våra har påverkats av de lokala förhållandena i den miljön de lever och verkar. Dit hör de jaktliga kraven våra jaktprovsregler ställer på hundarna. Teorierna om evolutionen har besannats. Statsvetare och ledare för demokratiska partier säger att: Demokratin måste vi stå upp för dagligen för att försvara På samma sätt är det med det njutbara flytande drevsättet på barmark: Vi måste stå upp för det drevsättet i alla parningar! Sangis jan Åke Sandström