Äldrevårdspraktik på DVA- Departement of Veterans Affairs Fredericton/Kanada höst-09 -En resa att minnas för livet Elin Julnes SSK 1/08
Den 14:e oktober 2009 stod vi där på Umeå flygplats. Det var jag och min partner in crime, Hanna, pigga och förväntansfulla med väskorna packade till bristningsgränsen. Båda såg vi fram emot att äventyret skulle börja. 3 dygn senare hade vi äntligen nått vårt mål. Något försenade, något tröttare och något mer less på att färdas, men med ett lika glatt humör. Detta skulle bli en minnesvärd resa, så mycket anade vi. Men vi tar det från början! Resrutten Många som tidigare har gjort sin praktik i Fredericton har valt att flyga direkt till en stad vid namn Halifax och sedan ta sig vidare mot Fredericton på valfritt sätt. Jag och Hanna valde av outgrundliga skäl en helt annan resrutt, en resrutt jag nog inte skulle göra om fick jag göra den igen. Dit och hem gick den totalt på ungefär 6 000 kr. Så här valde vi att göra: Flyga från Umeå till Stockholm på kvällen den 14:e. Där spenderade vi natten på en av Arlandas sparsamt utplacerade, oerhört bekväma hästen-sängar. Jag har bara ett ord för den upplevelsen; träsmak Tidigt på morgonen den 15:e flög vi vidare till Zurich, där vi bytte till planet som på ca 8 timmar skulle ta oss över Atlanten och till Montreal. Förvirringen var överhängande då vi anlände till staden eftersom klockan endast var tre på em. den 15:e och vi hade lyft från Zurich vid etttiden på em. samma dag. Tidszoner kan ställa till det! Väl i Montreal tog vi nattåget på torsdagskväll vidare mot en liten stad ett par timmar utanför Fredericton som heter Mirimichi. Denna tågresa skulle ta 14 timmar. Det slutade dock med att vi spenderade 19 timmar på tåget, då det under natten blivit försenat, något vi inte hade en aning om förrän ryktet började gå bland passagerarna under morgonen. Ingen ropade ut om detta i högtalarna vilket vi fann aningen märkligt. Vi anlände så småningom till Miramichi 15.15 på fredag eftermiddag. Den enda buss som hade kunnat ta oss till Fredericton hade åkt redan 14.45. Det var för övrigt den enda bussen som gick dit varje dag. Toppen. Där stod vi, strandade i en liten stad utan någonstans att ta vägen. Som tur är finns det ju hotell även i mindre samhällen. Efter telefonkontakt med Margaret Dykeman, som är den ansvarige för ankommande studenter, bestämdes att vi skulle tillbringa natten i staden. Här fick vi för första gången på allvar möta den omtalade kanadensiska gästfriheten och hjälpsamheten, som skulle visa sig bli ett återkommande fenomen under hela vår vistelse i landet. Denna gång var det i form av den mycket trevliga Annie som jobbade på tågstationen. Hon stängde den lilla stationen och erbjöd sig att skjutsa oss till ett hotell i staden, där priserna var förmånliga och där även bussen skulle gå ifrån nästa dag. Hon gav oss även en guidad tur och visade oss trevliga ställen där vi kunde gå och äta eller ta ett glas vin då det enligt henne trots allt var fredag. Då vi hade varit på resande fot i två dagar redan var det inte helt olidligt att äntligen få ta en dusch och sova i en skön hotellsäng.
Nästa dag kunde vi fortsätta vår resa mot vår slutdestination. Denna tvåtimmarsresa gick helt smärtfritt och plötsligt stod vi där, på en till synes öde busshållplats. Kort efter ankomsten kom Margaret Dykeman och mötte oss. Då vi hade anlänt lördag istället för fredag fanns det ingen möjlighet att få flytta in på campus direkt så Margaret skjutsade oss till Rosary Hall, ett stort vandrarhem där vi fick spendera de två första nätterna. De flesta andra som gjort sin utlandspraktik i Fredericton har bott just där. Nu i efterhand är både jag och Hanna glada att vi hade valt att bo på campus. Dels på grund av att avståndet var så långt till sjukhuset (ca 30 min promenad i uppförsbacke), dels för att det var väldigt lyhört. Sedan var det även en och annan mystisk person som bodde där. Jag rekommenderar starkt att bo på campus till framtida resenärer. Under helgen bekantade vi oss lite med staden, som skulle vara vårt hem i 5 veckor framåt. Fredericton är en stad med ungefär 85 000 invånare och är huvudstad i provinsen New Brunswick på Kanadas östkust. Staden har två stora universitet, UNB (University of New Brunswick) och St Thomas University. Jag och Hanna tillhörde det förstnämnda under vårt besök och fick tillgång till dess gym, bibliotek och annat. För att få använda dem måste man först registrera sig på universitetet och få ett student-id, något Margaret hjälpte oss med. Student- id:t ordnades i en speciell byggnad på campus där de även tog ett fotografi som måste finnas på kortet. Lite krångel blev det när det kom till registreringen och jag blev kringskickad till en rad olika byggnader med olika ansvarsområden på campus men allt ordnade sig till slut. Universitetsområdet och husen med studentkorridorerna låg ungefär tjugo minuters promenad från centrum och tio minuters promenad från sjukhuset. I centrum fanns en mängd pubar och restauranger men var det shopping man var ute efter så var det bättre att ta sig till något av de stora köpcentrumen, t.ex. Regents Mall som låg en kort promenad från campus. Där fanns det mängder av klädaffärer, biosalonger och annat. DVA- Praktikplatsen På måndag morgon var det slutligen dags för vår första praktikdag på DVA. Margaret hämtade oss klockan halv sju på vandrarhemmet och gav oss skjuts dit. DVA är ett sjukhus för krigsveteraner som bland annat deltagit i andra världskriget och Koreakriget. Sjukhuset är indelat i två delar. En sida för endast demenssjuka och den andra för dem utan demenssjukdom. Vi praktiserade endast på sidan med demenssjuka patienter. Första dagen fick vi en rundtur av en mycket trevlig kvinna som var sjukhemmets avdelningschef och fick våra arbetskläder och skåp i omklädningsrummet. Första intrycket blev otroligt positivt då personalen verkade väldigt trevliga och omhändertagande. Många verkade mycket intresserade av Sverige och våra liv där, och uttryckte hur roligt de tyckte det var då det kom svenska sjuksköterskestuderande. Vi fick veta att krigsveteraner blir mycket högt prioriterade i landet och det kunde vi märka på den höga standarden på sjukhemmet. Det skilde sig mycket från
vanliga sjukhem i landet berättade man, där man inte hade lika mycket ekonomiska resurser att röra sig med. Maten var till exempel oerhört bra och vårdhemmet hade sin egen kökspersonal. Arbetssysslorna skulle som väntat visa sig vara väldigt lika dem som utförs inom äldrevården hemma. Rummen var uppdelade på tre korridorer där det bodde allt som allt ca 25 patienter. Alla patienter hade eget rum med toalett och dusch. Varje morgon bestämdes vilka i personalen som skulle arbeta i vilken korridor. Det skulle t.ex. finnas minst en sjuksköterska och en undersköterska i varje. Skillnaden var dock att sjuksköterskorna även dem hjälpte till med all omvårdnad, då man till de flesta patienter behövde vara två. Basal omvårdnad, medicinutdelning och matning tillhörde precis som hemma de dagliga rutinerna. Till en början fick vi bara vara med, lära känna de boende, deras vanor och hjälpa till där det behövdes. Det dröjde dock inte lång tid förrän man hade rutinerna i minnet och kunde vara mer självgående, både vad gällde medicinutdelning och omvårdnadsmässigt. Då blev det även så mycket roligare. Trots den goda standarden på sjukhemmet var det vissa saker jag tyckte de missade. Dels vad gällande ergonomin då de använde sparsamt med hjälpmedel trots att både patient och personal var i behov av det. Sedan tyckte jag även att de var ganska dåliga på att använda både handskar och handsprit. De flesta i personalen var dock helt otroligt duktiga på att arbeta med patienterna, det märktes att de var mycket kunniga vad gällde vård av patienter med demens. McLeod House Efter första dagen på DVA flyttade vi in i vårt rum på campus. Margaret skjutsade oss först till en liten byggnad på universitetsområdet där alla studenter som anlänt måste checka in och betala och få sina nycklar. Ungefär 3500 kr kostade det för fem veckors boende. Vårt hus hette McLeod House. Där bodde mest internationella studenter men även kanadensare. Vi hyrde en s.k. svit. Man kom in i en stor hall där den gemensamma toaletten fanns. Två dörrar ledde till ett varsitt rum. Det var mycket spartanskt inrett men efter lite ommöblering och väl använd fantasi blev det mycket mysigt i hallen, som i sann heminredningsanda gjordes om till matsal. Vem är det till exempel som säger att en byrålåda inte kan göras om till ett köksbord? Jag och Hanna anlände nästan lagom till den s.k. halloweek. Varje kväll under veckan före halloweenhelgen arrangerades det aktiviteter som skräckfilmskväll, pumpaurkarvningstävling, frågesport, spökhusutflykt och annat. Perfekt för oss som ville träffa så mycket andra studenter som möjligt. Även då det inte var halloween- tider så anordnades det ganska ofta aktiviteter i huset som t.ex. filmkväll, pokerspel, matlagningskväll med land-tema och mycket annat. Ett tips till kommande studenter som vill knyta lite nya kontakter är att helt enkelt hänga på när något av detta arrangeras. Annars kan man alltid hänga i något av husets allrum. McLeod House bestod av sju våningar. På sjätte och sjunde våningen skulle det vara tyst 24h om dygnet. Jag och Hanna hade blivit placerade på sjätte våningen. Festligt. Huset var dock inte
uppbyggt som ett typiskt studentkorridorhus i Sverige utan man kunde röra sig fritt mellan alla våningar och korridorer. På nästan alla våningar (utom sjätte och sjunde) fanns ett stort vardagsrum med många soffor där studenter kunde umgås med varandra eller se på tv m.m. Hade vi ingenting att göra så var det i dessa rum vi hängde med nyfunna kompisar i huset. Det fanns även ett stort rum på första våningen där man kunde spela pingis eller biljard och där ofta många samlades både på vardagkvällar och på helgkvällar innan det för de som var intresserade blev gemensam avfärd till någon studentpub. Det var mycket strikta regler angående störande beteende i huset. Det fanns elever på varje våning som ansvarade för att säga till om någon t.ex. väsnades efter den tillåtna tiden på kvällen, något som kunde resultera i böter. Dessa elever tog också sitt uppdrag på största allvar. Efter visst många tillsägelser och böter kunde man bli vräkt. Vi reagerade på det något hiarktiskt uppbyggda systemet i huset men så länge man höll sig till husreglerna låg man i lä. Om man hade det behovet så var det ju tur att man i det ljudisolerade pingis- och biljardrummet fick väsnas så mycket man ville 24 h om dygnet. Måltiderna För att få bo på campus var kravet att man måste köpa en meal plan som det kallades. Då får man beroende på vilket måltidspaket man valt, ett visst antal biljetter i veckan som man kan lösa in i husets restaurang och därmed äta där. Det fanns mycket sparsamma möjligheter att laga sin egen mat i huset, just därför att det är meningen att studenterna ska köpa detta. Dock fanns det enkla kokvrår på två våningar som kunde användas för att fylla i luckorna om man inte hade köpt ett komplett måltidspaket med frukost, lunch och middag varje dag i veckan. Paketen var väldigt dyra, även de billigaste. Att äta på campus kostade faktiskt mer än själva hyran för rummet. På något sätt slapp vi undan att köpa detta. Antagligen för att ingen tog upp det vid vår ankomst och då både jag och Hanna ansåg att det var alldeles för dyrt hade vi ingenting emot att slippa det. Dessutom hade det inte funnits möjlighet för oss att äta där då vi var på sjukhuset från kvart i sju på morgonen till tre på eftermiddagen och missade både frukost och lunch. För andra studenter som kommer att bo på campus rekommenderar jag ändå att köpa det om möjligt då det är vid måltiderna alla i huset samlas och man har chansen att träffas och umgås med andra studenter. Nu kanske ni undrar hur vi då fick i oss någon föda? Enkelt. Med en vattenkokare kan man komma långt. Jag och Hanna skulle förmodligen kunna skriva kokboken med en massa recept på mat där man endast använder hundragradig aqua för att laga till den. Sedan hade vi ju turen att få sådana sympatiska handledare på praktikplatsen som tyckte så synd om oss att de lånade ut en elektrisk wokpanna som man kunde plugga in i väggen. Utan kylskåp var naturligtvis allt en utmaning, men det går, så länge man är beredd att sänka standarden en aning
Fritidsaktiviteter På fritiden kunde man göra en hel del saker. Fredericton hade mycket att bjuda på vad gällde kulturliv. Man kunde bl.a. gå på olika sportevenemang som arrangerades på campus, t.ex. ishockey. Jag och Hanna fick också chansen att följa med på bodybuilding-tävling en dag, då en kvinna i personalen på sjukhemmet tränade detta. Personalen bjöd även med oss på bingokväll vilket var en erfarenhet för sig, den nummerutroparen hade något till bråttom kan jag säga, så fort som det gick! Ett tips för morgonpigga är att besöka marknaden som är nere i stan varje lördagsförmiddag. Det är mycket mysigt att bara strosa omkring och titta. Då personalen på DVA var mycket flexibla med vilka arbetstider vi skulle arbeta kunde jag och Hanna turligt nog vara lediga samtidigt för det mesta. Vi kunde även jobba in tid om vi ville så att vi kunde vara lediga några fler dagar på rad. Detta gjorde att vi kunde åka en långhelg på road trip till Halifax. Att hyra bil var inte svårt och blev heller inte så dyrt då jag var fyllda 25. Halifax visade sig vara en jättemysig stad som absolut var värd en visit. Ett resmål på vägen var kända Bay of Fundy, där tidvattnet under många år format klipporna och man kan gå omkring på havsbotten vid ebb. Hit borde alla åka som besöker Fredericton! Dags för hemfärd Så kom då den dagen jag hade bävat för. Det var dags att lämna Fredericton. Något som kändes otroligt sorgligt då jag gärna hade kunnat tänka mig att stanna mycket längre. På det stora hela var allt en enormt positiv upplevelse. Själva arbetet på praktikplatsen var väl ganska lika den man skulle utfört hemma men att få möta sjukvård i ett annat land med en annan kultur var mycket nyttigt och jag anser att det är en jättebra erfarenhet att ha med sig i bagaget. Minnessouvenirer jag kommer att ta med mig hem är den otroliga kanadensiska trevligheten som vi hela tiden stötte på. Personalen på sjukhemmet var guld värda men under hela vår vistelse stötte vi på människor som var fantastiskt hjälpsamma och vänliga eller som bara ville prata om de hörde att vi kom från ett annat land. Sedan var alla nya människor och kompisar jag hade träffat på campus och inte ville lämna. Tur ändå att Facebook finns... Efter alla hejdå var det bara att påbörja den långa färden hem igen, då åter alla slags transportsätt skulle utnyttjas. Vi hade dock en hel dag att spendera i Montreal innan flyget skulle gå så vi hann även med att utforska den staden en aning. Sedan fanns ingen återvändo, det var dags att säga hejdå och på återseende till lönnsirapens land. Vad kan man säga, den resrutt vi valde är helt enkelt ingen jag rekommenderar någon att välja, men resan och praktikplatsen i sig, den rekommenderar jag alla!