Raka rör Kulturarv utan omvägar Jimmy Strassburg
Innehåll Förkortningar 4 Kulturarvskretsens kulturella arv nationalism, folkbildning, ekologism och arbetarromantik 4 Kulturarv och kollektiva minnen 5 Kulturarvsdefinitioner 6 Människosyn och social förförståelse 8 Nationalism och kunglig uppvaktning 9 Etnicitet 11 Världskultur och världsarv 13 Folkbildning i skola och på museum 15 Utvecklingslära och teknik genom arbetarrörelse och miljörörelse 17 Samhällsnormer genom kulturarv 19 Mediametaforer och kommunikationskunskap 22 Experter som sändare, människor som mottagare 23 Förmedlingsbegreppet och kulturarv som populär vetenskap 24 Populärvetenskap, vetenskap, skap 26 Folklig vetenskapsjournalistik och folkförpackad kultur 28 Alternativ populärvetenskap? 30 Nya medier, kommersiella medier 32 IT revolution ABC 33 Faktoidisering, tabloidisering 35 Tillgänglighetsmål och kommunikationstekniker 36 Knivig kategorisering av kulturarvsbrukare (ännu en etikett) 36 Målgrupper: Fler unga och färre äldre, tack! 37 Elfenbenstorn och utrotningshotade kulturarvselefanter 39 Barnslig enkelhet och kritisk förmåga oförenliga mål? 41 Paradoxal pedagogik neutrala sanningar och politiska mål i samma megafon 42 Museal särart, konstpedagogik och experimentell arkeologi 44 Levandegörande 48 Dramapedagogik, rekonstruktionssällskap och rollspel 51 Marknadsvillkor, turism och kulturarvsindustri 53 Materiell kultur och kulturvetares materialisering 57 Kulturarvsobjekt i arkeologisk tappning 57 Sakgalenskap och varuhusestetik 59 Egenvärdet i gamla ting och arkeologer som museiföremål 62 Institutionaliserad materiell kultur 64
Aktiv demokratisering och mångfald kulturarvskretsens upplösning 66 Olika samhällsengagemang och kulturellt medskapande 68 Kulturarvsarbetare som författare, kulturarvsbrukare som läsare? 69 Kulturvetaren som mediator eller att kunna ge andra makten att nå 70 Att nå alla eller att tillfredsställa ett tänkt socialt genomsnitt 72 Mångfaldsdrömmen 74 Dialog och debatt 76 Att inbjuda till kulturhistorisk samproduktion 79 Konkret tillgång till kulturarv i vardande 81 Nya kunskapsvägar men gamla vägskyltar? 82 Kulturellt istället för multikulturellt 83 Från beständiga sociala kategorier till ständigt skiftande identiteter 87 Släpp in det uppenbart nutida i presentationer av förfluten kultur! 93 IT och fantasy nya medier och formspråk leder inte alltid till kulturellt kaos 99 Kulturarv som nöjesindustri flyktigt, mobilt, marknadsanpassat 100 Mytproduktion och mytkritik 101 Kulturarvsinstitutioner som mytverkstäder 102 Kulturarv och skapandet av skeptiska individer 103 Den sköna konsten att torpedera klichéer 105 Mytexempel 1: Människor var miljövänner i forntiden 106 Mytexempel 2:Vikingen 107 Mytexempel 3: Bruten Våg ett kollektivt minne av nödvändighet 111 Från informativ försiktighet till existentiella livsfrågor 114 Sökes: Känsloburna kulturmiljöer 115 Svåra saker att våga tillgängliggöra kulturarv av allvarlig art 115 Kulturell terapi? Ja! Lidande som underhållning? Nej! 117 Avslutningsord 121 Referenser 124
Förkortningar DN = Dagens Nyheter. EU = Europeiska Unionen IT = Informationsteknologi RAÄ = Riksantikvarieämbetet SHM = Statens Historiska Museum SvD = Svenska Dagbladet UNESCO = United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization Kulturarvskretsens kulturella arv nationalism, folkbildning, ekologism och arbetarromantik Denna rapport är en extern och oberoende forskningsprodukt som knyter an till Riksantikvarieämbetets forsknings- och utvecklingsprogram 2000 2003. Flera av programmets insatsområden betonar vikten av kulturarvskommunikation, demokrati och mångfald vad gäller uppdragsarkeologi, kulturmiljövård och museiväsendet. Denna betoning kommer sig av att dessa forskningsfält är under uppbyggnad och i behov av utveckling inom kulturarvssektorn. Vad som saknas, enligt flera kulturarvsforskare är analyserande och begreppsbildande litteratur som tar viktiga helhetsgrepp (t ex Welinder 1987, Palmqvist 1998). Likaså fattas baslitteratur, som läroböcker i ämnet. Särskilt märklig är denna avsaknad sett ur perspektivet att mängder av undersökningar bekräftat att kulturarvsbärande ämnen som arkeologi och konstvetenskap är mycket gångbara som produkter, tankeväckare och fantasieggare i diverse medier och hos den s k allmänheten. Förhoppningsvis kan denna text utgöra ett slags språngbräda bland flera för fortsatt forskningsarbete inom detta fält. Rapporten bygger på en sammanställning av tidigare och aktuell forskning rörande alla slags former av kulturarvskommunikation, dock med särskilt avseende på arkeologi och museer. En ansenlig del av denna forskning utgörs av enskilda akademiska artiklar, tidningsartiklar, fackliga debattinlägg jämte C- och D- uppsatser. Detta förhållande skvallrar om hur litet utvecklad denna forskning de facto är. Rapportens första halva utgör först och främst en förenklad sammanfattning av berörda kulturarvsinstitutioners egna kulturarv. Det rör sig exempelvis om nationalistiska anslag om fornstora dagar och hjältar, tankar om naturen som kraft, idéer baserade på praktiskt bondförnuft, kollektivistisk arbetarromantik samt teknikfixering och utvecklingslära. Den andra halvan försöker i korthet fånga kulturarvssektorns olika befintliga mål och andra framförda visioner under senare tid, inklusive praktiska uppslag och konkreta exempel på hur dessa kan förverkligas. Här framhävs bl a de olika kulturarvens roll i frågor om demokratisk tillgänglighet, olika individers och sociala grupperingars möjligheter till aktiv kulturmedverkan och hänsyn till olika sociala forskningsperspektiv. De senaste två decenniernas debatt om kulturarvens natur och kulturarvsområdets olika strategier för god kommunikation har varit och är ännu märkbart hård och hätsk i tonen. Det är inte ovanligt att institutioner har splittrats internt i två eller flera läger som en följd av trätorna. Forskare, som stått för huvuddelen av diskussionen, åtminstone vad avser den del som är officiell och i tryck, har hamnat i bittra strider sinsemellan. Liknande duster har gång på gång noterats mellan
universitetslärda och praktiskt sakkunniga i sina respektive fält, eller mellan universitetsforskare och den s k allmänheten, amatörer och alternativa vetenskapare inräknade. Ett talande exempel är de högljudda diskussioner som uppstod i samband med Gundula Adolfssons avhandling från 1987 om museiutställningar (t ex Adolfsson 1987b, Cullberg 1987, B. Lagercrantz 1987, Minnhagen-Alvsten 1988). Många har upplevt dessa konflikter som närmast meningslösa och destruktiva, där inbördes positioner och skillnader bara låses ännu hårdare. Inga nya vägar öppnas. En orsak till varför orden som utväxlats lätt blivit osedvanligt hårda är den tydliga politiska dimension som ryms i varje ansträngning att definiera vad som är kulturarv och hur och varför detta kulturarv bör angå andra människor. Likt politiska debatter i media blir det mest ett spel för de redan frälsta. Det är sällan dialog uppstår. Intresset för att lyssna på och ta till sig andra parters argument är påfallande ringa. Inte underligt då, att vissa kulturarvsarbetare drar slutsatsen att varje publik presentation av kulturarv är svårare än den knivigaste forskningsinsats och därför bör vara klädsamt återhållsam och allmän till sin karaktär (t ex Malmer 1983). Ytterst rör det sig om vilket förhållningssätt museer och andra kulturarvsinstitutioner vill ha i förhållande till de som kommer utifrån och vill engagera sig i allehanda kulturarvsmaterial, de s k kulturarvsbrukarna (Burström 2000:3). I åratal har kulturarvsarbetarna på dessa institutioner försökt följa linjen med att framföra en eller annan form av vetenskapligt tyglad kulturminimalism utan att lyckas. Den förment försiktiga och säkra hållningen har hela tiden varit lika politiskt färgad och vinklad som någonsin en nationalistisk historisk utställning mellan världskrigen, något som utvecklas vidare nedan i denna rapport. En rimlig slutsats av denna erfarenhet för framtida övergripande kommunikationsstrategier från kulturmyndigheters håll är att kritiskt bejaka det uppenbara samhällsberoendet, utveckla det och förvandla det hela till produktiva resurser. I alla fall är det en väg att gå för att leva upp till det samhällsuppdrag som ålagts de berörda institutionerna att möjliggöra ett öppet, användarvänligt och formbart kulturarv för alla tänkbara. Först när något sådant har blivit verklighet kan museer och dylika kulturcentra förmå väcka lust, nyfikenhet och skaparglädje hos flertalet av de hågade, oavsett social bakgrund (ibid.). Det torde vara fullt möjligt för kulturarvssektorns olika intressen och inriktningar att kunna enas om en reflekterande gemenskap, för att använda Palmqvists ord, där bevarandet av, kommunicerandet med och forskandet om kulturarv kan utgöra fokus för ett demokratiskt debattforum (pers. komm.). Kulturarvssektorn skulle på allvar och med respekt kunna erbjuda rum, möten och situationer för förhandling, förmedling och förädling av sociala och kulturella inlägg från alla möjliga deltagare, inbegripet obekväma och aparta sådana. Kulturarv och kollektiva minnen Kulturarv rymmer en rad samhällsfenomen som man av tradition har kommit att anstränga sig för att vårda, bevara och dela med sig av under någon form av politisk styrning. Det kan handla om tavelkonst, allmogemöbler eller fornlämningar, såsom gravar, husgrunder och offerplatser. Det kan röra sig om historiska byggnader och anläggningar av olika slag exempelvis kyrkor, slott, gruvor, statarlängor, kulturbygder, stadsdelar, vägar och fyrar. Det omfattar arkiv, bibliotek, församlingar, föreningar och andra etablerade informationslokaler. Oavsett sort är det dock viktigt att genast påpeka att det inte enbart är ett fysiskt konkret kulturarv som åsyftas. Det är lika mycket diverse minnen, positiva och negativa, kopplade till olika slags materiell kultur som utgör själva kulturarvet. Det kan vara tankebaserade minnen, alltifrån berättelser och sägner om en viss by till vetenskapliga rapporter från en utgrävning. Det kan vara kroppsinförlivade minnen danser, sånger, klädstilar, uppträdanden, procedurer och rumsuppfattningar i landskap, gårdar och
andra historiska konstruktioner (i det som kulturvetarna kallar fysiska kulturmiljöer ). Ett antal institutioner har sedan århundraden tillbaka blivit satta att omhänderta och upprätthålla olika typer av kulturarv. En följd härav är att de företeelser, miljöer och objekt som klassas som attraktiva fenomen från tidigare generationer hela tiden utgör kronologiskt blandade och tidssplittrade ting. Dels är de saker som är faktiskt gamla till sin karaktär och dels är de klart nutida konstruktioner, smidigt anpassade till rådande sociala och maktpolitiska förhållanden. En definition av institutioner är följdriktigt varaktiga system som administrerar och hanterar särskilda funktioner i samhället så att de utgör verkligheten på olika sätt (Säljö 1992:413), i detta fall kulturarvsvärlden. Sociala och språkliga föreställningar om kulturarv, historia och sociokulturell identitet alstras således genom arkiv, bibliotek, museer och kulturhistoriska ämbeten och forskarinstitutioner. Om vikten och betydelsen av det som kommit att kallas kulturarv i stort togs för givet för bara några decennier sedan så är läget nuförtiden helt det omvända. Kulturarvstanken är på senare tid utsatt för skarp kritik på fred front, något som denna utredning kommer att gå in på. Dock är de flesta forskare likväl eniga om att kulturarv av olika skäl är nödvändigt för samhället. Existensen av någon form av långsiktigt ansvarstagande, både för de materiella och socialhistoriska aspekterna av det som definieras som kulturarv, är allmänt accepterad även bland kritikerna. Kulturarvsdefinitioner Allt sedan 1970-talet, då begreppet kulturarv dök upp i kulturdebatten (I. Lundström 1988) och i kulturinstitutioners program, såsom UNESCO (Merriman 1991:8), har flertalet kulturvetare av fullt förståeliga skäl förhållit sig pragmatiskt till denna definition. En representativ syn på kulturarvet är [d]et oklart definierade som kulturmiljövården har till uppgift att vårda (Myrén 1994:16). Åtskilliga tänkare, svenska som utländska, har nämligen sedan dess ansträngt sig för att ange den korrekta betydelsen av begreppet kulturarv, hela tiden med resultatet att det inbegriper minst lika mycket tidsanda och politik som diverse kulturobjekts skyddande och vårdande. Man skulle därför med fog vända på det hela och säga, som exempelvis Kersti Morger, att kulturarv snarare är maktintressen i en viss tid (1994:32). Det är gamla föremål, strukturer och miljöer som valts ut eller betonats för att fylla en samhällskonserverande uppgift. De ska legitimera makten genom att tjäna som materiella symboler för gällande normer och normaliteter. Denna definition minner om O. F. Owens krassa konstaterande redan 1858: Den sanna patrioten blir av nödvändighet antikvarien (Trigger 1989:148). En annan variant på samma skeptiska tema kan ses hos Palmqvist (2000a:1), där kulturarv ses som följden av maktens ständiga återskapande av olika kulturyttringar som en förlängning av den sociala och politiska process som inryms i det kulturvetenskapliga begreppet kollektivt minne. Kulturarv används alltför oproblematiserat av några privilegierade grupper i samhället för egen vinning, något som hela tiden riskerar att sätta social och kulturell demokrati ur spel. Effekten av detta selektiva minne föranleder att kontrollen över dess förvaltning bör vara medvetet delad och socialt spridd (ibid.:5). Inte underligt att huvuddelen av kulturarvsförvaltarna har försökt att undfly den känsliga frågan om demokratisk kommunikation för att istället excellera när det gäller frågor om kulturarvsvård (Laine 1998). Flera författare återkommer till kulturarv som minne, för att inte tala om de ansvariga institutionernas måldokument (se t ex Minne och bildning, SOU 1994:51, s. 202). Men läser man flera av de texter som utreder vad minne i förhållande till kulturarv är för någonting blir det oklarare än någonsin. Palmqvist finner samma
dilemma (2000b:1). Han säger att minnesbegreppet skiftar beroende på i vilket sammanhang det uppträder. Enkelt sagt, menar han, finns det å ena sidan individuellt minne, vilket inte är så ordnat som kan tro, utan personligt och vagt, ofta omedvetet, fragmentariskt och rapsodiskt. Å andra sidan finns det kollektivt minne, som nyare forskning (t ex Gillis 1994, Schnapp 1996:13 25) menar är en rörlig, anpasslig form av kulturpolitisk maktstruktur, uppbyggd av klyschor och stereotyper (Palmqvist 2000a:2). Jarl Nordbladh (2000:6) benämner det senare, passande nog, till ett massivt retuscheringsarbete i historieverksamheten av spår efter vad som hänt, särskilt när det rör politiskt känsligt stoff. Det kollektiva minnet är tänkt att användas i sociala situationer, det är tänkt att manifesteras i materiell kultur, det är tänkt att skapa identitet och historia. Gemensamt för de flesta definitioner av kulturarv är dock den röda tråden som gör gällande att kulturarv helt enkelt är ett annat ord för att skapa officiellt legitim historia (Christian Richette, pers. komm.). Flertalet forskare är idag överens med Svante Beckman (1998:2) om att kulturarv är föregående generationers kulturalstring och insamling som blivit värt att bevara, belysa och/eller upprätthålla enligt vissa kulturpolitiska normer och framtidsambitioner. Hopandet och kringgärdandet av ärvd kultur kan alltså ses som ett ständigt föränderligt, normativt byggprojekt, som har något socialingenjörsmässigt fostrande och nostalgiskt tillbakablickande över sig. För varje given tidpunkt är vissa specifika saker att betrakta som kultur och historia värda att samla in och värna, andra är det inte. Av samma skäl uppfattas några utvalda kulturella företeelser på lagom distans som kulturarv i ett visst kulturhistoriskt läge, medan det stora flertalet kulturfenomen passivt ignoreras eller aktivt slopas. Denna normerande grund till kulturarv är en ohållbar ståndpunkt, enligt många forskare. Ett allt oftare återkommande skäl till denna skepsis är deras utpekande och utvärderande av kulturarv som just ett privilegierat, mer eller mindre institutionellt västerländskt samlande (Schnapp 1996:11 13, Pearce 1998, Wienberg 1999:186 7, Hooper- Greenhill 2000:99 102). Arkeologi är ett talande exempel på sanktionerat samlande, enligt filosofen och historikern Krzystof Pomian (se Schnapp 1996:11). Som kulturarvsinhöstare betraktat är den arkeologiska verksamheten en tradition där objekt, från förkolnade fröer till landskapskomplex, erhåller kultur- och historiebeskrivande värde först när de urskiljs från andra objekt på ett korrekt vis. Inte förrän objekten har valts ut i enlighet med rådande kulturlagar och -regler samt med godkända institutioners historievetenskapliga tillvägagångssätt är de tillnärmelsevis arkeologiska. Väl beskrivna och tolkade inom ramen för institutionernas analytiska system har fullt förhistorisk status uppnåtts. Andra kulturuttolkare, såsom jordmagnetiska entusiaster eller folkliga journalister, och deras tillskrivning av mening till samma eller andra, föreställda objekt, förs av institutionerna oftast till samma kategori som samlarna av moderna prylar, i stil med porslinsgrisar och ölburkar. Det ena blir antikvariska antikviteter, säger Pomian; det andra blir fantasifoster i kulturmarginalen och skräpkultur. De etablerade kulturarvsinstitutionerna har från början inte haft anledning att betona att kulturarvssamlingar, från arkiv till museer, egentligen har skapats och formats av olika skäl, och att dessa skäl dessutom omförhandlas över tid (Hooper-Greenhill 2000:99 102). Föremål och miljöer som är helt lika varandra förstås på olika sätt beroende på kulturarvsinsamlarnas och -förvaltarnas sociala bakgrund och tillhörighet, politiska uppdrag och uppfattningar om sig själva och omgivande kulturfenomen. Vissa samlingar konstruerar och betonar identitet av något slag, andra upprätthåller hela kollektiva berättelser eller enstaka visuella budskap tillägnade flera kategorier, och allt som oftast bär de flera överlappande referensramar samtidigt (ibid.), något som sällan framgått i presentationer. Denna
spännande problematik är dock något som museer på senare alltmer tagit fasta på och gjort tänkvärda utställningar av. På det hela taget nyttjas kulturarv som effektivt instrument och maktmedel i ett budskapsperspektiv (jfr t ex Bohman 1997). Mycket av de berörda institutionernas historia präglas och motiveras av sådan användning av den insamlade och kategoriserade materiella kulturen. Det är särskilda typer av minnen man vill skapa, om samhörighet, kollektivt ansvar och solidaritet (ibid.). De frågor om nationalism, massornas bildande, naturlighetsivrare och arbetarperspektiv som i korthet kommer diskuteras här är dock inte, och kommer ej heller behandlas som, historia synder i det förgångna. Dessa kulturarvstraditioner lever i högsta grad, här och nu, och är, som avslöjas i den mångröstade diskussion som följer, långt ifrån bara av ondo. Människosyn och social förförståelse I regeringens proposition 1987/88:104, Om kulturmiljövård, vilket är den som RAÄ och andra kulturarvsinstitutioner än idag i huvudsak refererar till i måltexter och program, trots nytillskott, definieras kulturarvssektorns arbetsfält, för vilket RAÄ ska agera samordnare och understödjare, enligt följande: Kulturmiljövården skall bevara och levandegöra kulturarvet, syfta till kontinuitet i utvecklingen av den yttre miljön, främja den lokala identiteten, möta hoten mot kulturmiljön, bidra till medvetenhet om estetiska värden och historiska sammanhang (Hjertberg & Sidén 1998:23 4). Denna viktiga del av propositionen fastslogs också mycket riktigt som allmän kulturarvspolicy i slutbetänkandet av Kulturutredningen (SOU 1995:84, s. 307). Bakgrunden till denna kulturarvspolitiska ledstjärna i mer lättbegriplig och politiskt tydlig form står att finna i ett konferenstal i Malmö, som hölls av den dåvarande statssekreteraren Gunnar Svensson (Gustavsson 1988). Det var han som formellt lade fram kulturmiljövårdspropositionen. Den demokratiskt fastlagda, statliga kulturarvskursen som samhället idag följer gick ut på att komplettera de märkliga monument, andra närmast nationalromantiska kulturarv samt kulturskatter med det enkla och till synes triviala, som järnvägsstationer, skolor och uthus. Till enskilda kulturarvsobjekt lades samlade bebyggelsemiljöer, även sentida, exempelvis i form av odlingslandskap, bruksorter och omsorgsfullt planerade bostadsområden. Svensson betonade, att den nya inriktningen ska vara i fronten för att möta hoten mot kulturmiljön. Bovarna är grävskopan, de kommersiella krafterna, luftföroreningarnas skadeverkningar, skogsplantering och avfolkning (ibid.). Dessa slagordsargument i samhällspolitiken har sitt berättigande, ansåg bl a kulturdepartementet, och synsättet återfinns i några viktiga formuleringar i kulturminneslagens (KML:s) portalparagraf: Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön (ibid.). Kulturmiljövårdspropositionen 1987/88:104 var bara kulmen i en omdefinitionsrörelse som ägde rum inom kulturarvssektorn, som förvandlade kulturminnesvård till kulturmiljövård, vilket resulterade i att tidskrifter, akademiska skolor och förvaltningar fick byta rubriker (Myrén 1994:21). Inte mycket mer än själva Kulturminneslagen fick behålla namnet. Detta terminologiskifte var dock snarare ett ovanligt sent efterskalv som satte etikett på den reella omstyrning av verksamheten inom stora delar av kulturarvssektorn som skedde omkring 1970 (Burström 2000:5 6). Riktningen som då togs ut gäller i mångt och mycket ännu. Den inbegriper faktumet att kulturmiljövården i huvudsak är fokuserad på
bevarandefrågor och samhällsplaneringsinsatser, dock fortfarande delvis uppsorterade enligt det lokala, regionala och nationella (ibid.). Fram till 1960-talet hade de drivande kulturarvsinstitutionerna, med museerna i spetsen, först och främst haft vad forskare kallar en empirisk och kvalitativ inriktning, d v s praktisk föremålskunskap med starka tolkande inslag (Burström 2000:5 6). Därefter gled de in på en mer allmän och kvantitativ forskning, till viss del grundad på naturvetenskapliga ideal. Det gällde att leverera hårda data, demografiska uppskattningar, ekonomiska och funktionalistiska modeller, rumsliga analyser samt statistik i diverse former och systemteorier, om än gärna med tydlig vänstervridning och teoretisk strukturmarxism (ibid.). Denna förändring hade sin motsvarighet i universitetsämnen som arkeologi, där man talade om New Archaeology och senare processuell förhistoria, och geografi, där det nya gick under namnet New Geography (Clarke 1973). Nya metoder och tekniker att analysera materiell kultur spelade en avgörande roll för denna utveckling (ibid.). Inom de klassiska kulturdisciplinerna etnologi och konstvetenskap skedde liknande förändringar, om än bara bitvis (Burström 2000). Merparten av de människouppfattningar och samhällsuppgifter som de ansvariga kulturella enheterna alltjämt försöker upprätthålla med den äran kan beskrivas som en brokig samling direktiv, som kommit att avlagras i deras uppdragssediment. De olika kulturlagren går i varandra, de flesta är långt äldre än 1960- och 70-talen, och inget avsiktsskikt har upphört att gälla. Därmed är också sagt att Kulturutredningens slutbetänkande (SOU 1995:84) inte är så mycket en fråga om verkligt ny kulturarvspolitik som det är en demokratisk ansträngning att i nutidens Sverige anpassa sig till de olika socialpolitiska avlagringar som utgör kulturarvskretsens egna traditionsbas. Nationalism och kunglig uppvaktning Ett av kulturarvsinstitutionernas mest påtagliga och flerskiktade kulturlager är en härva av olikriktade, mer eller mindre flexibla nationalistiska rötter (Moberg 1984). Den dominanta drivkraften till att lyfta fram och måna om gamla kulturobjekt i Sverige efter renässansen var av tudelad natur. Å ena sidan var det en individualistisk fråga om smicker till rådande kungahus och självförhärligande av överklassens belevenhet och fina bakgrund (Bohman 1997:44 7). Många slott och herrgårdar av aktning hade egna utställningar för gästande överhet. Kulturskatter från förr eller verk av gamla mästare blev handfasta belägg för myter om fornstora dagar med dristiga hjältar och stolta ätter, må det vara antiken eller en förment germansk guldålder, ur vars historiska mylla aristokratin menade sig ha sprungit och lånat egenskaper och ideal från. Å andra sidan var det en kollektiv fråga om att manifestera kulturell överlägsenhet (Ågren 1994). Konstföremål av allehanda slag beställdes, indrevs eller stals av samhällets ledarskikt för att utgöra påtagliga påminnelser i maktens rum och korridorer om oomkullrunkelig militär makt och politiska erövringar i nationens namn. Senare, parallellt med rörelsen från upplysning till nationalromantik, som pågick under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal, blev seder och bruk, språk och religion, framsteg och historia, samt landskap och mentalitet alltmer trimmade och standardiserade. Detta för att kunna utgöra kännetecken på nationell tillhörighet och instrument för förverkligandet av nationalstatens framväxt (Bohman 1997:25). Särskilt efter den franska revolutionen och napoleonkrigen blev den systematiska nationalstatstanken ledstjärna för många stora administrativa, industriella, juridiska, litterära, militära och utbildningsmässiga projekt (Anderson 1991). Denna frammanade typ av stat skulle mycket tydligare sammanbindas genom samhörighet mellan alla dess invånare och inte som tidigare försök till nationsbyggen, genom mer
slumpmässig tillhörighet p g a av vissa historiska maktkoncentrationer och bataljer mellan diverse aristokrater. Den föreställda kulturella, sociala och politiska gemenskapen gick nu före allt annat och nya nationella myter och historier skapades (ibid.). I Sverige skulle hela det svenska folket invigas i fosterlandskärlek med ära och stolthet över kulturhistorien, något som förut var förbehållet de med de rätta förfäderna (Lundström & Pilvesmaa 1998:143 5). Den nya, välutbildade borgerligheten i städerna kom att utgöra en viktig faktor för att skapa ett nordiskt och folkligt kulturarv (t ex Trigger 1989:74). Målen med den allmänna sociala kulturutvidgningen i nationalismens namn var också de delvis nya när 1900-talet stod för dörren. Så talade arkeologiska förgrundsgestalter som Hans Hildebrand och Oscar Montelius om nyttan av det svenska folkets gemensamma förhistoria de på var sitt håll skrivit ihop i ordalag av säkrandet av alla svenskars storartade och lyckliga framtid och säljandet av svensk forntid i nationella och internationella medier (ibid.). Denna nationalistiska bakgrund är obevekligen förbunden med uppkomsten och utövandet av ämnen som arkeologi, etnologi och konstvetenskap samt upprättandet av centrala museer och arkiv. Kulturarvsförvaltare har aldrig frigjort sig och kan heller aldrig frigöra sig helt från den nationalistiska traditionen eftersom den genomsyrar så mycket i de berörda verksamheterna. Den lever och frodas i och på institutions- och museiväggar, stockas i rapporter och arkiv, pockar på i och mellan raderna i lagar och förordningar. Detta nationella arv skänker än idag avgörande strukturella förutsättningar till det fortlöpande förverkligandet av kulturarvsintressets fortlevnad. Det gör att kulturarv blir förståeliggjort som en viktig angelägenhet, större än den enskilda individen en plikt att försvara och ett nöje att uppleva. Arkeologin, exempelvis, har allt sedan den blev etablerad erhållit en nyckelroll i nationens definition och betydelsespridning med kungligt försorg (Lagerqvist & Odelberg 1972:11 43, Welinder 1987:147 8). Genom att besöka och gräva ut monument och mytomspunna platser, genom att inviga stora förhistoriska utställningar och skattkammare, har majestäter på ett förträffligt vis, som vilka massmediala kampanjer som helst, bidragit till ämnets starka symbolvärde. I sin tur har denna konsekvens bäddat för mycken nyfikenhet, trovärdighet och stolthet. Således, när kung Gustaf VI Adolf besökte Vasaskeppet vid bärgningen 1961 var det bara naturligt och fullt förståeligt att DN rapporterade att han var den förste monark som satte sin fot på skeppet, eftersom Vasas byggherre Gustaf II Adolf inte ens hann se sitt regalskepp (E. Andersson 1997:29). Lika väntad och nödvändig var DN:s betoning i samma artikel av den kulturarvsvälsignande kungens obestridliga arkeologiska kompetens. Noggrant beskrevs hur han bordade det välbevarade vraket som arkeolog; iförd skyddshjälm, gummiställ, stövlar och gummihandskar. Det kungliga förlänar fortfarande det arkeologiska en vördnadsvärd höghetsdimension av stereotypiska ideal om härkomst, härskande och historisk helighet. Det härjade blir häftigt. Kalla stenar förefaller vara heta. Det övergivna återfinns högaktat. Förhistorien och dess popularitet har under lång tid tyckts förutsätta nationalistiska mytförstärkningar från hovet. Etnicitet Kulturarvsnationalismen har vid varje given tidpunkt haft olika ansikten, dock ofta med liknande negativa effekter i släptåg. Denna till synes självklara insikt är dock långt mer problematisk än vad den först verkar, något som inte minst har märkts när nationalism, rasism och etnicitet har debatterats i olika omgångar i diverse discipliner. Ett tydligt exempel på det svåra med nämnda ämne, åtminstone när det gäller skapandet av forntiden, är den engagerade diskussion som pågått i Fornvännen mellan Evert Baudou och Bozena Werbart (Baudou 2000 & 2001, Werbart 2000). Där diskuteras bl a överdrivet hävdande av det svenska och
nyttjande av kulturimperialistiska och nazistiska ådror i skrivandet av förhistoria i Sverige. I just arkeologiska sammanhang har politiska folkgruppsfrågor kastat långa skuggor över många verksamheter sedan andra världskrigets groteska övergrepp. Man har således nogsamt försökt undvika resonemang om kulturhierarkier, krig och territorier, en strategi som dock bara delvis gått i lås (Strassburg 1994:120 1). Arkeologer har som bekant även i de nationalistiskt mest försiktiga tider efter 1945 slentrianmässigt behållit och cementerat etniskt klingande termer som germaner, kelter och slaver som adekvata och talande benämningar på regelbundenheter i forntida materiell kultur (Werbart 1995:23). I utställning efter utställning, i bok efter bok, möts den historieintresserade läsaren än idag av ogenomtänkta kulturuppdelningar som gynnar det förment ursvenska och exotiserar det förment främmande: germaner och samer, vikingar och muslimer, nordbor och indianer, o s v. Det svenska kulturarvet får en centrifugal prägel av att vara en nations s k majoritetsuppfattning, i vilken andra uppfattningar sugs in som intressanta avvikelser och minoritetsproblem i evig beroendeställning (Back Danielsson 2000:2). Det förenklande nationella kulturarvsarbetet blir på så vis lätt kontrollerande och repressivt mot det som uppfattas som annorlunda och till synes maktlöst (ibid.). Vad som förefaller vara oskyldiga referenser till kollektiv gemenskap vad avser kulturmiljöer, historiska perioder och artefakter, såsom vårt land, vårt län, vår stad, vår socken eller vår hembygd, signalerar i själva verket outtalad uteslutning av, eller arrogans och ignorans gentemot, det eller de som för stunden inte räknas i identitetsbygget, omvärlden inkluderad (Moberg 1983c:15). Om man hårddrar skillnaderna mellan Baudous och Werbarts uppfattningar rörande beroendeförhållandet mellan förhistoriskt kulturarv och nationalism kommer man ett par springande punkter på spåren. En punkt är huruvida man i ett idéhistoriskt perspektiv kan enas om att nationalism även i sin politiska mening har fört något gott med sig för ämnen som etnologi, historia och konstvetenskap. Werbart menar bestämt att den sidan av nationalism är allt igenom negativ i sitt inflytande och bör betraktas därefter (2000). Detta hårdnackade ställningstagande kan jämföras med Stefan Bohman och hans väl formulerade kritik av 1995 års kulturutredning, där det åläggs kulturarvsinstitutionerna att främja nationell, regional och kulturell identitet (1997). Och inte nog med det, politiska kulturformuleringar uppmanar människor att söka, känna igen och bejaka dessa identiteter (Bohman 1998). Han tycker det smakar nationalism av klassiskt unket slag, en uppenbar fara för demokrati och kritiskt tänkande. Baudou invänder dock mot denna bild och gör med emfas gällande att det finns positiva sociala och demokratiska aspekter av en del nationalism och således även av alla de kulturarv som stöpts i dess anda (2000 & 2001). Det finns flera goda anslag i en mängd nationalistiska rörelser, hävdar han. Oavsett om forskarna har kallat sådana nationalistiska stråk för befrielsenationalism, enandenationalism, liberal nationalism eller motståndsnationalism är effekterna som åsyftas övervägande positiva och det man kämpade för till dels likaså, i fråga om tydliga sociala identiteter, medborgerliga rättigheter, kulturellt inflytande och ekonomisk stadga (ibid.). Baudou räknar upp invigningen av riksutställningen Tiotusen år i Sverige på SHM i april 1943, den finska arkeologins motstånd mot det ryska väldets dominans och norska förhistorikers nationalistiska kamp mot den tyska ockupationsmakten under andra världskriget som talande exempel. Detta förstående förhållningssätt till t o m den propagandistiska apparaturen hos viss nationalism är en god motsvarighet till Sverker Oredssons invändning mot Bohmans ovannämnda ogillande av den delen av svensk kulturpolitik (1998). Han tycker att återkommande uppmuntran till formandet av nationell, regional och kulturell identitet i kulturutredningar, läroplaner och
museiprogram är fullt acceptabel och berömvärd så länge den inte är aggressiv och huvudsakligen vänder taggarna utåt i nedvärderande ordalag. De olika forskarskolor som Baudou och Werbart i ovanstående exempel fått illustrera må vara oense på ovannämnda syn på kulturarvsnationalismen men delar likväl i stort en annan, minst lika viktig uppfattning, nämligen faran med enkla etnicitetsetiketter på det förgångna. Baudou sammanfattar det hela mycket tydligt angående utställningskampanjen Den Svenska Historien som lanserades 1993 (1994:35). Han ifrågasätter denna kulturarvsrörelses mål, som flertalet delade vid samma tid, att återupptäcka och slå fast [v]år nationella gemenskap bestå[ende] av det gemensamma språket och den gemensamma historien. Vad är det som är gemensamt och vårt i denna bombastiska etnicitetsförklaring? Vilka är vi? Hur långt tillbaka sträcker sig denna etniska enhetlighet? Tusen år vore otroligt, tio tusen år absurt, menar Baudou (ibid.). Nu när Sverige är med i EU är det icke förvånande denna organisations integrerande etnicitetsbehov som kommer i fokus (D. Jönsson 2001b). Etnicitetstanken har dessutom fått en tydlig renässans i form av det förment vetenskapliga urskiljandet av etniska grupper i skriftlösa, förhistoriska material, inklusive DNA-fragment i benrester, som sedan får godtyckliga folkbenämningar. Werbart, exempelvis, varnar för sådana simpla och ofta politiskt genomsyrade folkgruppsindelningar (1996:199 200,215). Det räcker med att känna till arkeologins och osteologins senaste etnicitetsdebacle, när man innan andra världskriget förblindade såg rasskillnader och etniska särdrag i ben, husrester och smyckesfragment. Etnicitet är i själva verket alltid varierande, mångfacetterat och subjektivt i sin definition, säger hon, och i själva verket flyter människor in och ut ur olika grupper, kategorier och sammanhang relativt obesvärat (ibid.). Likaså är Bohman och Oredsson överens i denna viktiga kritik av nationalistisk och global etnicitetsiver. Urskiljandet av etniska grupper eller etnicitetsmönster i diverse kulturarv verkar föra med sig luddiga västerländska idéer om att identiteter och kulturer är mer eller mindre beständiga och lämpliga att frysa på museer och dylika kulturinstitutioner (Bohman 1998, Oredsson 1998). Det framhävs visserligen ofta att alla etniska varianter är lika värda, men existerande var för sig. Ska förment etniskt skilda kulturer visas upp som vore de små färgglada lappar i ett brokigt lapptäcke, eller ska de analyseras och problematiseras (Bohman 1998)? Kulturvetare borde mycket hellre komma med bilder av etniciteter som konstruktioner, vilka döljer allehanda förändring, kulturella möten och social komplexitet. Det finns helt enkelt inget äkta svenskt eller äkta samiskt, slår Bohman fast (ibid.). Oredsson tror dock att det finns positiva sidor av etnicitetstanken som skulle kunna utnyttjas bättre i kulturarvsarbete (1998). Den framhåller konkret att människor är lika men olika i sina grupp- och identitetssträvanden, något som ger lust och nyfikenhet att upptäcka delvis annorlunda världsbilder och livsstilar. Den ger nationell sammanhållning och kulturell gemenskap som riktar sig in i det etniska projektet Sverige istället för aggressivt utåt mot andra etniska projekt. Han hoppas således på det nya Världskulturmuseet i Göteborg i detta avseende men varnar samtidigt för att det alltför lätt kan bli ett internationellt alibi, där annorlunda kultur kan bli hopplöst förenklad och förtingligad (1998). I så fall kan det bli farligt i sin subtila uppmaning till blindhet för det kulturellt okategoriserade och svåra hos Sveriges resterande museer som än mer ostört än förut kan förlora sig i det nationella, regionala och lokala utan att lyfta blicken (ibid.). Liknande funderingar har Werbart (1996:199 200). Hon pekar på vissa fördelar med etnicitetsbegreppet vid ett globalt närmelsesätt för kulturella studier. Det kollektiva kan lyftas fram, likaså sociala kontakter, nätverk, dynamiska kulturella maktspel och utbyten. Världskultur och världsarv
Begreppen världskultur och världsarv och deras växande status som förståeliggörare inom kulturarvssektorn är talande exempel på för- och nackdelarna som finns när etnicitet, global solidaritet och nationalism ska samverka. När det gäller världskulturslanseringen tillsatte regeringen en kommitté vid namn Forum för världskultur 1998 (Helgesson 2000). Uppdraget var att sätta tonen för vad en multietnisk, internationell världskultur skulle kunna betyda i ett svenskt sammanhang och hur dessa berikande fenomen sedan kunde understödjas. Världskultur -temat visade sig dock snart alltför ofta vara trendig kulturpolitisk omformulering av det mer negativt färgade uttrycket invandrarkultur (ibid.). En lätt nedlåtande välvillighet och en hindrande exklusivitet av godkänd världskultur som krydda i det stora, medvetna, svenska kulturlivet började ta form. Kulturkritiker menade att världskultursresonemangen mestadels var kosmetiska projekt för att blidka dåliga samveten och dölja bristande kunskaper om det globaliserande världsläget och sociala och kulturella skillnader (T. Eriksson 2000). Forum för världskultur svarade då med att bli mer kritiskt och radikalt än vad som var förväntat (forumet lades ner inför år 2001 och uppgick i Statens Kulturråd). De agerade blåslampa mot de strukturer som pådyvlar alla och envar samma slags nationella och normativt västerländska perspektiv, inkluderande modernism och kolonialism (Helgesson 2000). De började vända sig mot att infödda svenska kulturarvsproducenter beskrevs i t ex Kulturutredningen från 1995, i kapitlet om etniska och språkliga minoriteter, som nationella, kosmopolitiska och gränsöverskridande intellektuella i ett. Samtidigt utmålades där vissa andra svenska kulturarvsarbetare, med ibland annan hudfärg eller nationell bakgrund, som varelser i ingenmansland sysselsatta med exotiskt främmande, spännande och farliga saker som kompletterade, inte gränsöverskred, de globala, riktiga svenskarnas verk (ibid.). Denna spirande kritik följde upp Edward Saids tankar om postkolonialism och orientalism (Malm 2001b). Said menade att den kulturella eliten i ett västerländskt land som Sverige till viss del uppvisade en märkbar vilja att förstå det kulturellt avvikande, men i denna vilja rymdes en starkare underström av kulturarv som lärt sig och vant sig vid att tala kulturellt maktspråk i tidignationalistisk, kolonialistisk anda. Så blir det kulturmässigt alternativa, nya och olika, hur positivt det än framställs, underkastat redan etablerade kulturarvsmönster av allt från mild kontroll till strategiskt utnyttjande av de förment främmande sociokulturella människorna och miljöerna (ibid.). Jette Sandahl, medgav som blivande chef för Världskulturmuseet i Göteborg, det svåra och potentiellt förödande med världskultursbegreppet (Huor 2001). Att på samma gång undfly den klassiska bilden av en mosaik av nationsliknande kulturer i världen och ändå bibehålla en sorts uppdelning mellan världskultur som universellt och nationalstaten Sverige och mindre regioner däri som kulturellt givna inslag blir svårt (ibid.). Det flyktiga och spännande i kulturella förhållanden och manifestationer, som är hennes mål att fånga, bor inte i de till synes distinkta etniciteter och kulturer som människor rutinmässigt upprepar. De får liv genom de komplicerade moderna kommunikationssystem och sociala och ekonomiska nätverk som format människor i alla världens hörn från kolonialismens dagar till IT-samhället av idag (jfr Anderson 1981). Världsarvsbegreppet och dess roll som kulturarv är, namnet till trots, något av det omvända i förhållande till världskultur. Det som utpekas som världskulturellt har inte sällan handlat om vad som uppfattats som icke-västerländska, utomeuropeiska kulturella uttryck och kuriosa utan reell tyngd för svenskt kulturarv. Världsarv, emellertid, är inte mindre än den svenska nationens närmast industriella bidrag till den globala civilisationens kulturella höjdpunkter. Det som på engelska kallas World Heritage är en västerländsk kulturrörelse, dirigerad av UNESCO, som vill se det gemensamma i allt från hällristningarna i Tanum till Drottningholms slottsteater eller från Kinesiska muren till Taj Mahal i Indien (Henryson 2001). Konflikter mellan olika intressegrupper angående hur världsarv utnyttjas tonas därför ned. Fram
till 2002 har UNESCO värderat och godkänt sammanlagt drygt 700 objekt som upphöjda kulturfenomen av evigt intresse för all jordens samhällen. 12 av dessa är svenska, vilket är en kraftig överrepresentation för ett så glest befolkat land (ibid., DN 2001-12-14). Prestigen för ett stycke kultur att bli kvalitetsstämplat som kulturarv omistligt för mänskligheten har i de flesta fall positiva effekter för både det berörda landet och den berörda orten, särskilt i form av ökad turism och andra närings- och bidragsuppgångar (Fredriksson 2000). De flesta debattartiklar om de svenska världsarven handlar således om hur bäst utnyttja denna kulturekonomiska guldsits, därav ämnen som visitor centres, turistinformation, lättillgänglighet, pedagogisk kompetensutveckling, personal- och lokaltäthet samt kunglig välsignelse (Norman 2000, Yde 2000, Wedin 2001, Widén 2001). Riskerna påtalas alltför sällan, hävdar Fredriksson (2000). I linje med t ex kulturantropologen Robert Handlers kritik av kulturreservat av diverse historiskt intressanta områden i Kanada (1988) menar han att det starka fokuserandet på att skapa unika kulturarvsorter permanent riskerar att resultera i internationella klenoder på bekostnad av nationella intressen av förändring och förnyelse. Med lärdom sprungen ur de kanadensiska exemplen är det fullt möjligt att kommande generationer, med livs levande människor, Skansenifieras samtidigt som övriga former av kulturarv försummas. Det blir ett slags kulturella koncentrationsläger på de berörda platserna, oavsett om det rör sig om Gammelstads kyrkby eller Karlskronas örlogsstad, till stora kostnader och omfattande sociala och kulturella påtryckningar (Fredriksson 2000). Det digra evighetsansvaret att förvalta, skydda och vårda må ge känslan att man bevarat etniskt viktiga skatter i svensk mylla när man i själva verket gjort om vissa människors liv till kulturella arrangemang, turisthändelser, intellektuella diskussionsämnen och märkliga sevärdheter (jfr Nordfeldt 2000). Folkbildning i skola och på museum Ett annat tjockt och kompakt kulturlager som är tongivande i kulturarvskretsens grund och orientering är folkbildningstraditionen. I början, d v s en stor del av 1800- talet, som också kallas de spirande massornas tid, var populariseringen av kulturarvet litet mer än en aristokratisk och borgerlig kampanj för att sprida av dem definierad högkultur och finkultur till de kulturellt motsträviga lägre stånden (Kärnfelt 2000:280 1). Denna allmänkristna, ofta sedelärande pragmatiska uppfostran och folkundervisning, utformad för att stävja de outbildade människornas lägsta drifter, skulle verkställas via folkskolan, samlingar, kuriosautställningar och dylika institutioner. Sedan kom en motreaktion, den s k åttiotalsradikalismen, med organisationer som Stockholms arbetareinstitut och Verdandi studentförening i spetsen. Fortfarande skulle de outbildade massorna fostras, fortfarande var uppropet om nödvändig folklig kulturprägling lika hotfullt, särskilt i de socialistiska agitatorernas versioner (ibid.). Kvar fanns också den mycket auktoritära och faderliga tonen. Likaså var fortfarande accelererande nationalism, befolkningsökning, industrialisering och social organisering avgörande faktorer för kulturell likriktning och identitetsbyggen över sockengränser (ibid.:135). Det radikala låg i att man inte längre ville hålla människor på sin samhällshierarkiska plats. Istället skulle medelklassens och arbetarklassens överväldigande numerär användas i nogsamt orkestrerade kulturpolitiska aktioner och andra bestämda sociala och demokratiska syften (ibid.:280 1). Försiktigt och förnuftigt skulle ett nytt och bättre Sverige skapas, en massrörelse som bl a krävde kulturvetenskaper som viktiga redskap. Det hela skulle ske objektivt, sakligt och dygdigt nya arbetarplikter som växte fram snabbt i folkbildningskampanjernas spår. Dessa rörelser leddes effektivt av landsomfattande organisationer som Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) kring det förra sekelskiftet (ibid.). Vid det här laget kontrade traditionella krafter, som den sakta tynande aristokratin, med universiteten som kulturövervakande institutioner. Kvaliteten på folkbildningen skulle förflackas utan de konservativas inflytande och utbredning i den folkliga
akademiseringen (ibid.). Universitetsforskare kom därpå att resa i mängder ut på nationalvida föreläsningsturnéer. Arbetargrupper tog tillfällena i akt och deltog genom åren i tusentals föreläsningar behandlande allsköns kulturämnen (ibid.). Liksom i folkskolan var undervisningsspråket i de populära föredragen strikt och närmast kliniskt befriat från dialektala uttryck. När det sattes på pränt, vilket snart skedde i massupplagor i tidningar som Allers veckojournal och SvD eller på hugade bokförlag, var de uppskattade texterna förvånansvärt fackspråkstrogna med långa meningar och stolpig struktur (Hennius 1996, Kärnfelt 2000:281). De kulturarvsskildringar som trots allt fick störst folkligt genomslag var de som förekom i skolböcker och på skolplanscher (K. Petersson 1991:49 50, Nylén 1992, Näsström 1996, Andrée 1999:7). Fram till och med 1920-talets läromedel skådar man som tydligast lätt romantiserande, nationalistiska bilder av svenskt kulturarv, inte minst av forntiden. Fornnordiska sagor och tolkningar samlade under begreppet vikingatiden fick oproportionerligt stort utrymme och uppmärksamhet. Hjältedåd och folkkonflikter lever starkt i framställningarna. Detsamma gäller för nationalistiska framgångsberättelser maskerade som diverse namngivna kulturers utveckling, gärna kopplade till utvecklingsstadierna sten-, brons- och järnålder. Under 1930-talet fram till och inkluderande andra världskriget kompletterades denna något förlegade kulturbildning med samhällsuppdaterad biologism/ekologism en politiskt färgad övertro på det biologiska och ekologiska som faktorer som avgjorde människors öde. Här återfinns nationalistiskt belastade, darwinistiska termer kretsande kring föreställningar om naturfolk och överlevnad. En mildare vetenskaplighet parades med idéer om den enkla men effektiva arbetaren och nyttan med praktiskt kroppsarbete, däribland redovisningar av försök inom den s k experimentella arkeologin. I och med 1940- och 50-talen träder vardagsmänniskan in på bred front, pedagogiskt presenterad i aktiv form, följande samtida tankar om historisk ekonomisk utveckling, miljömedvetenhet och tekniska förbättringar. Denna trend stärktes på 1960-talet och nådde en miljörörelsetrofast och vänstervinklad höjdpunkt på 1970-talet, som ännu inte släppt taget om skollitteraturens kulturarvsgestaltningar. Ingen av ovan redovisade faser i skildrandet av forna kultur i skolväsendet ersätter varandra på ett uppenbart vis. Utan de staplas på, eller snarare skjuts in i, varandra och återkommer hela tiden och utgör tillsammans en samlad, om än motsägelsefull sida av dagens kulturarvsyttringar. De motsvaras också delvis, om än ej helt synkront, av idéhistoriskt iakttagna förändringar i den akademiska världen. Förutsättningen för 1800-talets nationalism var det intensiva studerandet av den folkliga kulturen, vilket mestadels handlade om landsbygdens människors mer färgglada och moralstärkande kulturella aspekter (Ågren 1994). På så sätt kom tidigt det svenska museiväsendet att glida in i en folkbildande roll, eftersom det byggdes på denna avgörande länk mellan aristokratiskt nationella ideal och drömmar om regional folklig stolthet och flit. Uppkomsten av Nationalmuseum, Nordiska museet och Skansen illustrerar kraften i denna bindning från första början. Industrialiseringen och urbaniseringen var på samma gång så framgångsrik och skrämmande att dess stolta bakgrund och föregångare behövdes identifieras och levereras i form av folkligt kulturarv. All sådan självskrivet värdefull kultur skulle insamlas, bevaras, vårdas och smakfullt serveras (Cserhalmi 1998). Arthur Hazelius, Nordiska museets och Skansens grundare, var förgrundsgestalt. Efter Parisutställningen 1878 fick han världsrykte för sin idé att ställa ut autentiska fullskalemodeller av historiska interiörer och folklivsscener befolkade av vaxdockor. I interiörerna placerade Hazelius ut ett sparsmakat urval av representativa föremål, medan resten förvisades till studiesamlingar. Hans målsättning var att väcka och befrämja fosterlandskärleken och att i detta syfte använda museimaterialet som åskådningsobjekt för att stimulera fosterlandskänslan hos besökaren (Falk 1990:3). Följaktligen grundades regionala och lokala museer kvickt. Kulturförvaltande
hembygdsrörelser och fornminnesföreningar förde in sig själva på skolschemat i form av hembygdskunskap och lokalhistoria (Ågren 1994). Flera av folkskollärarna var i sin tur nyckelpersoner som organisatörer inom dessa regionala museala rörelser, en kulturregionalisering som resulterade i upprättandet av länsmuseerna. Darwinismens inflytande över kulturutställningarna, de arkeologiska inte minst, gjorde att de större museerna fick vetenskapligt skarpa och vederhäftiga nationalistiska tolkningar att luta sig emot, vars folkliga lyskraft som bäst varade fram till det senaste världskriget (Andrée 1999:7). För att övertyga i egenskap av vetenskapliga magasin nyttjades instrument som estetik och typologi, gärna med stöd av ekologiska/topografiska indelningar och folkförflyttningar (Falk 1990:3). I och med SHM:s utställning Tiotusen år i Sverige 1943 lades nya stenar till museernas folkbildande kulturarvspresentationer, nu med storskalighet och pedagogiska läroprogram (ibid.). Föremål sattes in i kultur- och naturmiljömässiga sammanhang. Utställda redskap sattes i arbete för att visa förhistoriens vedermödor. Än idag är en av riksmuseernas och länsmuseernas huvuduppgifter att stödja och lära hundratusentals barn, via tusentals lärares museala fortbildande, nationell historia, lokal historia och kulturmiljöperspektiv (I. Beckman 2000:9). Detta står högt på kulturarvsdagordningen för regeringen, som gett bl a Kalmar läns museum uppdraget att stärka och utveckla denna pedagogik. Utvecklingslära och teknik genom arbetarrörelse och miljörörelse Nationalismens och folkbildningens intima inblandning i kulturarvets uppkomst och vidare existens har bäddat för tunnare och flyktigare kulturlager av ett slag som kommer och går men dock aldrig försvinner från kulturarvssektorns kretslopp. Ett av dessa envisa kulturskikt är evolutionismen och utvecklingsläran. Den redan flitigt nämnda nationalismen var beroende från start av allmängiltiga förklaringsmodeller som förklarade rådande maktförhållanden i världen och i historien på ett naturligt och rationellt manér (Andrée 1999). 1800-talets utvecklingsläror var perfekta för detta syfte. Folkbildningen och museerna tog förhållandevis snabbt till sig modellerna och gjorde dem lättfattliga och tillgängliga för gemene man. Alltsedan dess har grundsynen angående västerlandets kulturarv i skolböcker och i utställningar successivt tillrättalagts som en global framgångshistoria (t ex Bergdahl Bulukin 1985:51 4, Adolfsson 1987a, K. Petersson 1991:62, Stenqvist 1997:3). Det har blivit bättre och bättre genom årtusenden, sägs det. Därför är den bästa tiden nu. Tack vare smarta kulturer och deras förmenta strategier har naturens inflytande och människoapans instinkter kunnat minskats på bekostnad av ständigt framåtskridande civilisation och högre stående kultur. Att historien inte sett ut så, allra minst i ett övergripande perspektiv, har inte beaktats tillräckligt. Känslan av att denna succéstory är sann och riktig har varit och är än idag stark. Ordet framsteg förekommer remarkabelt ofta och det talas gärna om historiens obönhörliga väg framåt. Även om utvecklingsoptimismen sällan ifrågasatts för den ibland med sig, som det verkar, de goda effekterna av en självuppfyllande, psykosocial profetia, lite som science fiction -berättelsen Star Trek och liknande västerländska framtidsutopier, vilka inspirerat forskare och filosofer till mycket som är samhälleligt gott och matnyttigt. Andra viktiga kulturskikt som bidragit till att etablera det man idag kallar kulturarv är, som redan antytts i folkbildningsavsnitten, arbetarrörelsen och miljörörelsen. De är till synes olika men är sedan länge inflätade i varandra. Särskilt vad gäller lojaliteten till utvecklingsläran som ideologisk grundbult. En central utgångspunkt för kulturarvsfältets folkliga förankring i nationalstaten Sverige var den sociala och miljömässiga turbulens som blev följden av urbaniseringen, modernismen och industrisamhällets totala genombrott (Kärnfelt 2000:279). Jordbruk, odlingslandskap och relativt orörd natur var inte längre folkflertalets källa till arbete, försörjning och miljöförståelse. Men dessa fenomen gick att mytifiera i förhistoriska och
historiska termer medelst en strukturellt tillräckligt gemensam referensram av åkrar, ängsmarker och folkliga minnen i jordbrukslandskap och vildmark. Likaså var den protestantiska tanken om nyttan av hårt arbete överförbart från agrara miljöer till fabrikskontexter och således också till kulturarvsmyter. Det socialdemokratiska paradigmet Arbetet är källan till all rikedom och all kultur vilade snart som en uppmuntrande, självklar devis över många museer och med dem besläktade institutioner och gör så än idag (Caesar 1997:26). Samtidigt fick naturromantiken ett nytt uppsving. Kulturarvet som kampanj hade tidigt, d v s sent 1800-tal, förutsatt naturens spänning och tämjande, från klassiska friluftsmuseer som Skansen på Djurgården och Kulturen i Lund till hembygdsmuseer (Lind 2001a). Efter ett par årtionden in på 1900-talet var det en väl spridd och etablerad idé att det var hälsosamt och stärkande att vara ute och uppleva skog och mark. Friluftsliv skulle främjas. Det var inte längre så mycket en rädsla för avsvenskning i ljuset av kommersialismens lockelser och modernistiska nymodigheter som styrde som det var en fråga om nytta och nöje i natur- och kulturmiljöers trygga och sunda famn. Vid tiden för Stockholmsutställningen 1930, när gammal nationalistisk tradition blandades med folklig modernism för alla svenskar, blev denna miljönyttorörelse också anpassad och överförd till folks hemmiljöer (Eklund 1980:10). För att citera författaren Elin Wägner, en av dåtidens intellektuella: alla bör ha samma behov av kultur och hygien och samma möjligheter och vilja att offra för sitt hems gestaltning (ibid.). Alltfler skulle komma att följa hennes anda av en kollektiv gemensamhetstanke vad avser kultur, miljö och arbete de två följande årtiondena, där det alldagliga och praktiska ska lyftas fram och prisas. Att fotografier och hoplimmade modeller av flora och fauna prydde väggar, montrar och socklar när Historiska museet slog upp sina portar för sina nya utställning 1943 var således helt i sin ordning (Andrée 1999:13 14). Det hade blivit det korrekta, spännande sättet att skapa rätt tidsstämning för forna kulturella livsmiljöer. Det hette nu, enligt Axel Bagges utvalda terminologi, fångstkultur och jordbrukarkultur (ibid.). 1960- och 70-talen utvecklade dessa ambitioner fullt ut och förverkligade en virtuell grön våg i kulturarvssektorn (Kristiansen 1998:116). Kulturvård och naturvård blev paralleller, i vissa länder och sammanhang integrerades de nästan helt. Det kulturella blev kvantifierbart, systematiserat och skräddarsytt till det naturliga, biologiska och geologiska naturvetenskapens diverse diskurser om miljön och dess lagbundenheter. Att skydda naturmiljöer mot föroreningar och att skydda kulturmiljöer mot människors fysiska ingrepp blev likställt (ibid.). På 1970-talet började man förivra sig till att tro att nationalism och romantik hade fått ge vika för en närmast objektiv och fördomsfri miljö- och bebyggelseforskning (Baudou 1994:35). Man såg exempelvis inte att propaganda för kolonialverksamheter och berättigande av global överhöghet för västs del är grundorsakerna till uppförandet av en viss typ av vetenskapliga modeller och museer där stora naturhistoriska material också omfattar etnografiska och arkeologiska samlingar (Moberg 1983c:15). Enhetstanken där naturvetenskap, etnografi och förhistoria samlas till en bild av oföränderliga människor i åtskilda, mer eller mindre stabila kulturer och miljöer var på ytan fin och demokratisk i sin allomfattande formulering men i själva verket överraskande omänsklig och odemokratisk vid närmare granskning (ibid.). Människor blev passiva, konservativa varelser, lydiga i förhållande till länders officiella historier och nationsgränser, som eftersträvade samhällelig jämvikt och status quo, endast anpassliga till nya miljöförhållanden (Stenqvist 1997:3). Speciellt framställningar av stenåldern eller småskaliga samhällen i andra delar av världen, oavsett om det var i läromedel eller i museisalar, föreslog konturlösa, universellt likartade halvmänniskor, med matanskaffning, arbete och vila som kulturella klimax (Welinder 1987:139). Ytterligare skikt i kulturarvskretsens mylla följde utvecklingsläran, arbetarbeskrivningarna och miljörörelserna hack i häl. Två bör särskilt nämnas,
nämligen funktionalismen och teknikfixeringen (Moberg 1983c:17, Bergdahl Bulukin 1985:54, K. Petersson 1991:62). Fokuseringen på arbete, hantverk och paralleller till naturens förunderliga värld har givit många presentationer en i högsta grad praktisk och fiffig ton, där tekniska dilemman löses, kroppsliga begränsningar överstigs och inprogrammerade kognitiva och psykologiska förmågor kommer till användning. Det uppenbara, det enkla, det rationellt direkta och det s k sunda förnuftet enligt västerländsk tradition har rakt igenom antagits vara tillämpbart på all historia och all kultur i ett globalt perspektiv. En del av förklaringen till denna pragmatism är arbetarromantikens och bondepraktikans långvariga påverkan på definierandet av och intresset för kulturarv. En annan delförklaring ligger i källmaterialets art som flera kulturinstitutioner har att röra sig med, alltså den nödvändiga betoningen på skapade föremål och ledtrådar från naturomgivningen (artefakter och ekofakter). Man halkar därför lätt in på praktiska frågor som hur saker och ting fungerar och används, något som länge ansågs passa den folkliga nyfikenheten ( Är det en såg? ). Inte konstigt då att teknologisk utveckling har stått överst på agendan i många böckers och utställningars gestaltningsansträngningar. Teknisk framstegshistoria, stora upptäckter och uppfinningar samt berättelser om hur något enkelt förbättras till något mer komplicerat är kanske de vanligaste ämnena som förekommer i kulturarvsförmedling. Inte undra på att datorspelet Civilization är en av alla tiders mest sålda spel. För vissa är det en hård kamp för tillvaron, där ny teknik blir medel för att överleva konflikter, våld och katastrofer i närmiljön och förbättra livsvillkoren (jfr Sturesson 1998:7). För andra är tekniken i sin rena form (handarbete och lågenergisystem) naturligt infogad i en behovstillfredsställande cirkel av människor, djur, natur och ekologiskt resursutnyttjande (Lidström Holmberg & Sjöqvist 1992:1). Fred och faran med miljöförstöring betonas istället i sådana kulturella alster (Lidström Holmberg 1994:39 45). Dessa kulturskikts effekter på kulturarvstolkningarna blir speciellt tydliga nu när industrisamhällets kulturarv prioriteras och därmed skrivs om för fullt. Samhällsnormer genom kulturarv Ovan nämnda kulturlager i kulturarvkretsens tankemylla påverkar också folks kulturuppfattningar och värderingar på ett mer subtilt, gemensamt vis. Tvärs igenom redan till dels sammanblandade lager av saker som nationalism, naturfrämjande, folkupplysning, arbetarideal och teknikcentrering löper nämligen påtagliga kulturarvsstråk som effektivt etablerar och formar förment allmängiltiga sociala identiteter och beteenderättesnören. För att parafrasera Welinder, allt kulturarv är normativt (1987:150). De fenomen och ting som definieras som bevaringsvärd kultur är en del av den enda och rätta vägen i kulturlivet, oavsett hur radikala, provokativa och sällsamma deras skapare en gång menade att dessa var. Tillsammans utgör de stödpunkter och riktlinjer för hur man som social varelse belevat, berikande och följdriktigt letar sig fram till ett normalt kulturliv i det av nödvändighet normtyngda samhället. Särskilt i Sverige finns en stark tradition att betona vikten av konsensus, d v s bilden att vara överens och i balans. Tidigt utvecklades här system för förhandlingar som kunde leda fram till ömsesidigt nöjaktiga överenskommelser. Svenska institutioner och ledartyper sägs vara internationellt kända för sina platta organisationsstrukturer och lågmälda demokrati, ständigt inriktade på att nå gemensamma lagom-beslut (Almqvist & Broberg 2000:131). Forskare anser att detta slags normalisering och konsensusiver, där konflikter och olikheter tonas ned på bekostnad av gemensamma nämnare och moraliskt/politiskt trygg och säker likriktning, har tjänat det viktiga, men ej längre lika önskvärda syftet att ena och att skapa solidaritet (Merriman 1991:3). Med åren har det behjärtansvärda med sådan kollektivisering alltmer kommit att glida över i ett mer eller mindre aktivt tystande av alternativa perspektiv, där solidaritet med de svaga, annorlunda och avvikande helt eller delvis har fått ge vika för en
förhärskande socialmoralisk världsuppfattning som hämtad ur socialstyrelsens foldrar (ibid.). Det har blivit bekvämt och närmast självklart att hävda att de historiska sammanhang kulturarvet härrör från må det vara en social miljö i stenåldern eller ett 1600-tals fartyg är i grunden desamma som dagens när det gäller t ex sociala kategorier, makthierarkier, ekonomiska strategier och religiösa indelningar (ibid.). Det finns dock två aspekter på den sociala och kulturella harmonisering som råder i mycket av svensk kulturarvsverksamhet. För det första sker hela tiden politiska och moraliska antaganden som man inte är märkbart öppen med eller medveten om i sina presentationer och utställningar, eller i alla fall vill framställa som automatiskt normala förutsättningar för mänskligt liv (Karp 1991:14). Vanligt är t ex att kulturarvsaktörer gör en viss kulturell värdegrund i dagens samhälle konform och där samma värderingar läggs i bilderna av det förflutna (Pearce 1990:158). För det andra äger en viktig process rum där man i någon mån ständigt gör mer eller mindre balanserade avvägningar för att presentera historiskt arv i en paketerad skepnad fylld av gemensamma uppfattningar och socialt allmänmänskliga likheter (ibid.:169). Om inte det gestaltade kulturarvet till en viss grad uppfattas och känns som familjär kan inte kulturbrukare reagera i förhållande till det framförda. Inte ens kritik och i förlängningen nytänkande skulle klara sig utan en lagom dos av kulturella schabloner och sociala förkategoriseringar (ibid.). Museer är kanske den grupp av kulturarvsgestaltande institutioner som håller hårdast i de samhällsnormerande tyglarna. Den sociomoraliska basen för de flesta utställningar följer vissa grunddeviser (t ex Selin 2000). Inget är nytt under solen. Så gott som allt sägs ha funnits genom hela historien. Det förutsätts att kulturhistoriskt begränsade och specifika saker som klotter, handel, mäns militära organisationsberoenden och aggressionsbehov eller kvinnors utseendefixering och självplågeri är universella fenomen som man med fördel kan applicera på alla mänskliga spår. Genom att pedagogiskt påtala hur bekanta de som en gång skapade det som nu kallas kulturarv verkligen skulle vara ger man besökaren större tolerans, förståelse och trygghet idag (ibid.). Denna självklara standardisering av en gång levd kultur, där variation, motsägelse, förändring och andra ting som underminerar den utarbetade modellen för det historiskt normala och hälsosamma blir pedagogiska problem som måste tacklas, är tydligt närvarande i museiutbudet. En genomgång vad Stockholms museer skyltade med våren 2001 i DN på stan ger överlag en normativ ingång till kulturarvet. Det etablerade och trygga visades, men gärna åtföljt av åtminstone något citerat uttalande om att det i själva verket var banbrytande, vågat, modernt och radikalt för att skapa en känsla av aktualitet. Under berörda vår presenterade dansmuseet Dans i nya dimensioner, Birgit Cullbergs TV-baletter. Konstmuseer slog på trumman för säkra kort: Verk av Olle Olsson Hagalund och kollegor som Bror Hjorth och Sven X:et Erixsson, Comix, en utställning med Lasse Åberg, Strindberg, målaren och fotografen och Edward Munch, grafiska blad och målningar. Det var heller inget riskabelt, förutom själva varorna, signalerat i de tematiska lockropen från specialmuseer för folkliga laster som Tobaksmuseet och Vin & Sprithistoriska museet. Den kungliga anknytningen i rådande museitematik var också den påfallande tydlig. Familjernas familj drog onekligen som få: Gustav III:s Antikmuseum, Hovstallet, Kungliga myntkabinettet, Livrustkammaren, Museum Tre Kronor, Prins Eugens Waldemarsudde och Slottet. Djur och natur (Aquaria vattenmuseum, Bergianska trädgården, Fjärils- och Fågelhuset, Naturhistoriska riksmuseet), kroppen (Medicinhistoriska museet, Naturhistoriska museet, Nordiska museet) samt teknik och teknikhistoria (Aerospace Expo Flygmuseum, Observatoriemuseet, Tekniska Museet, Teknorama, Telemuseum, Tom Tits experiment) var andra typiska teman som uppenbarligen var inställda för lyckad
publikdragning. Teman som trots sitt brännbara material sällan verkade ta chansen till idéhistoria och samhällskritik bortom kronologiska uppräkningar av upptäckare, uppfinningar och andra praktiska upptänkligheter. Ett fåtal behandlade socialt och etiskt svåra saker och obehagliga ämnen, såsom Armémuseum, Historiska museet, Kulturhuset och Judiska museet, men presentationerna har ofta föregåtts av långsam attitydförändring eller långa kampanjer, i såväl forskarvärlden som i det politiskt offentliga, för att dessa teman skulle accepteras. Ute på landets lokala och regionala museer brukar det framhållna kulturarvet vara än mer harmoniserat och ordnat (Andrée 1999:37 9). 1990-talets Jamtli, Jämtlands läns museums utåtriktade verksamhet, har pekats ut som en typisk representant (ibid.). Förhistorien där, liksom på flertalet länsmuseer av idag, innehöll mycket lite av sociala och kulturella motsättningar, analyser av dominanta samhällssystem, historisk exploatering och utslitning av utsatta grupper betraktade som annorlunda, o s v. På de flesta museer, oavsett storlek och geografisk förankring, förenklas, idylliseras eller glorifieras konflikter. Oftast sker detta med de godaste av uppsåt, via tydliga etniska uppdelningar, till synes frusna identiteter i grunden påstått konstanta genom århundraden samt trygga och onyanserade beskrivningar av förväntad maktfördelning, förfädersmyter och ursprung (ibid.). Det finns socialpolitiska skäl invävda i den besvärande museala förekomsten av samer på särskilda etnografiska avdelningar, inte sällan länkade till naturfolksavdelningar med centralt upphöjd flora och fauna. Ett täcke av problemfrihet, färdigsorterad världsbild och estetik, som i viss utsträckning inte är fel i sig, dras sedan över dessa ställningstaganden för att ge en känsla av självklarhet och neutralitet (Vejen-Jespersen 1997:25). Istället för att helt gömma de utställda kulturarvstolkningarnas udd i ett trivsamt skimmer av slätstrukenhet borde man snarare blotta mycket av den. Nationella, etniska vinklingar gör sig nog bäst när de har tydlig avsändare och adressat (ibid.). Skolans och andra folkbildande organs bilder och beskrivningar av det förflutna är ett annat exempel. Bergdahl Bulukin visade tidigt (1985) att en överföring av nutida normer till forntida kultur genomsyrar det stora flertalet läroböcker och läroverk och den populära litteratur som där används som komplement. Överföringen är förvånansvärt effektiv. Ungas mod och naivitet är inte så omfattande som man skulle kunna tro. Enkäter såväl som studier av studenters och elevers uppsatser pekar på hur barn internaliserat och tagit till sig en uppenbart modern samhällsstruktur av särskilt slag, kategorisk, konservativ och delvis otidsenlig till sin karaktär (Bergdahl Bulukin 1985:39). Det är blir knappast bättre av att själva skolmaterialen ofta är förfärande gamla eller förlegade. Ibland är det värre än så, såsom det återkommande utgivandet av 1800-tals drömmen om stenåldern som en problemfri barndom för mänskligheten (ibid.:45). Skildringarna i dessa präglas på ungefär samma sätt av förutsägbar social ensidighet, normalitetstrogenhet och kulturell fördomsfullhet (ibid.:54). I korthet, att läsa och uppleva kulturarvet i berörda institutioners tappning är att fostras i mer eller mindre gammal och kontroversiell samhällssyn av någorlunda nutida snitt, som säger långt mer om innehavarna av sådana föreställningar än gammal kultur (Welinder 1987:98). Man får fördomar, som idag sedan länge är föremål för förödande kritik och reformer, bekräftade genom tillgodogörandet av den serverade kulturhistorien, som vore den en inprogrammerad verklighet bakom nutidens sociala nymodigheter (ibid.). Trots en rad demokratiskt allvarliga och etiskt komprometterande brister kan dessa kulturarvsbeskrivningar tjäna goda syften, menar vissa forskare (Moberg 1983b). De kan nämligen utgöra medvetandespridande alster, som med rätt handledning faktiskt avslöjar, istället för förevigar, det stora flertalets alltför välförankrade och traditionella bild av kulturarvet och historien (ibid.). En klassiskt exempel på oblyg normalisering som förekommer genomgående och övertygande i kulturarvets många skepnader är det som kallas androcentrismen. Karikatyrartade könsroller (genus) baserade på begreppsparet manligt och