Kristen manlighet Ideal och verklighet 1830 1940 Yvonne Maria Werner (red.) nordic academic press
Innehåll Förord 7 Kristen manlighet i teori och praxis 9 Yvonne Maria Werner Fältmarskalk Jesus Kristus Religiös remaskulinisering i Tyskland 23 Olaf Blaschke Treståndsläran och den lutherske prästmannen 51 Alexander Maurits Gap men Manlighet och kristen mission i Kina 75 Erik Sidenvall Det manliggörande tvivlet 93 David Tjeder Lekmannens plats i kyrkan 119 Anders Jarlert Feminin manlighet? Katolska missionärer i Norden 139 Yvonne Maria Werner En korsfäst främling på jorden? Prästmanlighet som problem 161 Anna Prestjan Guds ord till lägerplatsen Missionsrörelsen och soldathemmen 191 Elin Malmer
Almqvists Tintomara Den utopiska gränsöverskridaren 213 Inger Littberger Noter 229 Källor och litteratur 277 Författarpresentation 301
Förord Vad innebar det att vara man och kristen under en period då kristendomen steg för steg förlorade sin tidigare ställning som samhällets orubbliga fundament samtidigt som kristen trospraxis av många började betraktas som något fruntimmersaktigt och omanligt? Denna fråga utgör utgångspunkten för forskningsprojektet Kristen manlighet en modernitetens paradox, vilket finansieras av Riksbankens Jubileumsfond som också bekostat utgivningen av denna antologi. Projektet inleddes 2004 och tog fart på allvar efter en nätverkskonferens på Birgittasystrarnas klosterpensionat i den lilla medeltida byn Farfa utanför Rom hösten detta år. Vi har sedermera anordnat en rad mindre nätverksmöten och en större konferens, också den i Farfa, där vi diskuterat genus och religion med fokus på kristen manlighet med forskare från de nordiska länderna, Tyskland, Storbritannien, Holland och Belgien. Ju längre vi hållit på, desto mer komplex har tematiken visat sig vara. Inte bara idéerna kring det manliga utan också synen på kyrka, religion och kristen tro och de begrepp som används för att beskriva och definiera dessa fenomen är kulturellt betingade och skiftar över tid. Det har också visat sig allt tydligare under arbetets gång att synen på och förhållningssättet till det manliga måste sättas i relation till kvinnors ställning och positioner i samhälle, hem och kyrka. Vi har i denna antologi, som representerar ett första resultat av projektets arbete, försökt belysa hur kristen manlighet konstruerats i teori och i praxis och hur det komplexa spelet mellan ideal och verklighet tagit sig uttryck i konkreta kristna mäns liv. Yvonne Maria Werner 7
Yvonne Maria Werner Kristen manlighet i teori och praxis Manshistoria är ett forskningsfält som tilldragit sig stort intresse på senare tid. Ursprungligen var mansforskningen en del av den feministiskt orienterade kvinnoforskningen. Men den har nu, även om många mansforskare fasthåller vid fältets feministiska rötter, utvecklat en egen profil. Medan kvinno- och genusforskning i stor utsträckning kommit att handla om kvinnors underordning och frigörelsekamp, har mansforskningen i stället fokuserat på mansideal och konstruktionen av manlighet. Forskarna har med andra ord tagit fasta på hur det är att vara man och på de homosociala relationer, utifrån vilka mansidealen och normerna för mäns förhållningssätt formats, befästs, ifrågasatts och förändrats. 1 Men såväl kvinno- som mansforskningen har utgått från att det är männen som utövar makt, vilket fått till följd att man i det ena fallet tagit fasta på mäns överordning över kvinnor, medan man i det andra fallet koncentrerat sig på relationer mellan män och grupper av män. I denna antologi försöker vi lyfta fram båda perspektiven. Artiklarna har tillkommit inom ramen för det av Riksbankens Jubileumsfond finansierade forskningsprojektet Kristen manlighet en modernitetens paradox, vilket handlar om män och religion i en nordeuropeisk kontext 1840 1940. Tio forskare är knutna till detta projekt, vilket har en tydlig manshistorisk inriktning. 2 Vår strävan är att ge en mer nyanserad bild av modern manlighet än den som tonar fram i mansforskningen och som också präglar dagens genusdebatt. En central fråga är hur kristna ideal som exempelvis ödmjukhet, mildhet och självförsakelse, vilka i den borgerliga genusdiskursen kommit att knytas till kvinnokönet, inverkade på konstruktionen av kristen manlighet och vilka uttryck detta tog sig i enskilda mäns liv. Vidare lyfter vi fram de teo- 9
kristen manlighet logiska och ideologiska perspektiven och analyserar deras betydelse för konstruktionen av manlighet och hur det manliga kontrasterats mot det kvinnliga. Projektet tar sin utgångspunkt i den av många genus- och religionsforskare hävdade tesen om kristendomens feminisering under 1800- talet. Denna hypotes utgår dels från den samtida borgerligt liberala diskursens 3 syn på religion som en privatsak knuten till den kvinnliga sfären, dels från kyrkostatistiska fakta. Inom den borgerliga kultureliten sammankopplades kristendomen i ökad utsträckning med kvinnlighet och mjuka värden och framställdes i fritänkarnas antikristna retorik som oförenlig med sann manlighet, vilken kopplades samman med egenskaper som rationalitet, självständighet och individualitet. Den diskursiva feminiseringen av kristendomen gick hand i hand med den uppdelning i privat och offentligt som utmärkte det framväxande borgerliga samhället. 4 Därmed ställdes frågan om kristen manlighet i ett nytt läge den kom att framstå som en modernitetens paradox. Föreställningen att religion och modern manlighet skulle vara oförenliga har även präglat forskningen om religion och genus. I nyare kvinnohistorisk forskning har kristendomens betydelse för kvinnliga emancipationssträvanden undersökts. Flera forskare har pekat på den kristna missionens betydelse i detta sammanhang, andra har lyft fram den lutherska hushållsideologin. De kristna männen framträder här främst som motståndare till kvinnlig emancipation och som väktare av den hävdvunna genusordningen, intressant nog ofta med religionen som vapen. 5 Men inom den modernhistoriska mansforskningen har religionens roll som förklaringsfaktor ofta förbisetts. I den mån kristna föreställningar tagits upp har de vanligen tolkats utifrån en borgerligt liberal kontext. Dessa forskare har med andra ord utgått ifrån föreställningen om religion som en privatsak knuten till den kvinnliga sfären och därmed utan relevans i männens värld. 6 Den brittiske historikern Callum G. Brown, som är knuten som rådgivare till vårt forskningsprojekt, ser kristendomens feminisering som ett första steg mot samhällets sekularisering. I sin berömda bok The Death of Christian Britain driver han tesen att det var kvinnornas religiösa engagemang som gjorde att den kristna kulturen kom att leva vidare i det moderna (brittiska) samhället. När kvinnorna till följd av den radikaliserade moderniseringen från 1960-talet och framåt upphörde att fylla denna funktion reducerades kristendomen till ett randfenomen. 7 Browns tolkning bygger på föreställningen att religionens betydel- 10
kristen manlighet i teori och praxis se i samhället manifesteras i normer, värderingar och attityder, alltså i första hand på ett diskursivt plan. Flera forskare har visat att kristendomen i dess olika konfessionella utformningar (katolicism, protestantism etc.) trots avtagande religiös praxis på många håll fortsatte att fungera som samhällets normativa värdegrund. 8 Det är ett obestridligt faktum att kvinnorna generellt sett kom att inta en alltmer dominerande ställning i det kyrkliga livet och att religiös praxis i mångas ögon framstod som en kvinnlig angelägenhet. Men var den verkligen det? Kyrkorna styrdes ju av män och prästämbetet förblev länge ett manligt revir. Hur skall man förklara att stora grupper män engagerade sig för kyrka och kristen tro? Och vilka uttryck tog sig den manliga religiositeten? Detta är några av de frågor som vi försöker besvara i projektet Kristen manlighet och som tas upp till diskussion i denna antologi. Vi utgår i projektgruppen från en gemensam teoretisk ram, vilken inom de olika delprojekten konkretiserats och problematiserats i olika riktningar. Ett av dessa perspektiv tar sikte på kristna reaktioner på utvecklingen mot ett alltmer pluralistiskt samhälle, där kristendomen reducerades till en förklaringsmodell bland andra. Den tyske kyrkohistorikern Hartmut Lehmann talar om avkristning å den ena och kristen väckelse och kyrklig mobilisering å den andra sidan som de dominerande rörelserna i västvärlden under den här aktuella perioden. 9 Hans landsman, historikern Olaf Blaschke, som ingår i vårt projekt, har med utgångspunkt från denna nya forskning lanserat en teori om perioden från runt 1830 till 1960 som en andra konfessionell era, präglad av konfessionell konsolidering (konfessionalisering) och därav betingade konflikter. Med konfession förstås här inte bara en gemenskap grundad på en trosbekännelse utan också det kulturella sammanhang som formats på denna grundval. 10 En liknande uppfattning, om än inte lika radikalt formulerad, företräds av den brittiske kyrkohistorikern Hugh McLeod, som även han är knuten som rådgivare till projektet. Han har med fokus på Storbritannien, Frankrike och Tyskland visat på det nära sambandet mellan konfessionell kultur och nationell identitet. 11 Det andra perspektivet tar sin utgångspunkt i teorier om manlig dominans. Enligt Hugh McLeod finns det ett samband mellan kvinnornas växande religiösa engagemang och männens avtagande kyrksamhet. Frågan om hur de religiöst aktiva männen hanterade denna problematik är central för förståelsen av konstruktionen av kristen manlighet. Vi anknyter här till sociologen Pierre Bourdieus teori om den 11
kristen manlighet manliga dominansen. Denna teori går i korthet ut på att manlighet konstrueras i konkurrens mellan män i offentliga rum, där kvinnorna spelar en marginell roll. Men kvinnorna har en viktig funktion som åskådare, vars frivilliga underordning bekräftar männens habitus och manliga identitet. 12 Våra hittillsvarande studier har bekräftat det fruktbara i att tillämpa denna teori på de kyrkliga miljöer som utgör vårt undersökningsobjekt. Flera av projektmedlemmarna anknyter även till mansforskaren R. W. Connells teori om hegemonisk manlighet, varmed avses det mansideal som är normerande i ett samhälle eller i en specifik grupp under en viss tid. De olika mansidealen formas i ett dialektiskt samspel av allians, dominans och underordning samt i fråga om icke-accepterade former av manlighet stigmatisering. 13 En annan viktig utgångspunkt, vilken dock inte kommer att beröras närmare i antologin, är den skapelseteologiskt motiverade kristna tolkningstradition som ligger till grund för föreställningen om kvinnans underordning i förhållande till mannen. Med stöd i denna tradition har mannen fått representera det mänskliga, medan kvinnan definierats utifrån sina biologiska funktioner. 14 Ett tredje perspektiv, som vi anknyter till, utgår från hypoteser om den hotade manligheten och strategier för att befästa manlig identitet. För att motverka bilden av religionen som feminin uppkom under 1800-talet rörelser som betonade kroppens betydelse och propagerade för en mer vardagsnära kristendom. Syftet var att upprätthålla sambandet mellan kristendom och manlighet genom att betona den andliga dimensionen i traditionellt manliga aktiviteter som sport och annan fysisk aktivitet men också i socialt engagemang. Ett exempel på detta är den brittiska muscular Christianity -rörelsen, ett annat den kristna scoutrörelsen i dess olika konfessionella utformningar. 15 Etnologen Bo Nilsson har i anslutning till den amerikanske sociologen Michael Kimmel utvecklat en modell för att förklara scoutrörelsens framgångar, vilken tar fasta på tre former av reaktioner på de hot mot traditionella manlighetsideal som den moderna utvecklingen medförde: en antimodernistisk manlighetsideologi, en på särartsideologin baserad manlighetsdiskurs samt ett mansideal baserat på idén om större jämställdhet mellan könen. Målet var i samtliga fall att återställa den genussäkerhet som rubbats genom de förändrade genusrelationerna. 16 Utifrån dessa teoretiska perspektiv har vi formulerat en övergripande hypotes om kyrklig mobilisering och kristen konfessionalism som 12
kristen manlighet i teori och praxis ett uttryck för kristna mäns strävan att motverka samhällets sekularisering och religionens feminisering. Den teoretiska ramen preciseras ytterligare i det delprojekt som genomförs av Blaschke, vars syfte är att undersöka hur relationen mellan manligt och kvinnligt gestaltades inom tysk katolicism och protestantism och vilken betydelse kampen mellan konfessionerna hade i detta sammanhang. Konfessionalismen ses som ett led i en strävan att remaskulinisera den religiösa sfären, vilket på katolskt håll resulterat i politisering av religionen och klerikalisering av samhällslivet och som inom protestantismen lett till en skarpare gränsdragning mellan manligt och kvinnligt och mellan politik och religion. I det konfessionellt splittrade Tyskland var rekonfessionaliseringen särskilt märkbar. Men den tog sig olika uttryck inom katolicism och protestantism. Den tyska lutherdomen kom att framstå som bärare av den gemensamma nationella kulturen, medan den stramt organiserade katolicismen framträdde som en antimodern motkultur som med det moderna samhällets organisationsformer och politiska kanaler kämpade för att värna den katolska kyrkans rättigheter i stat och samhälle. I sin artikel i denna antologi undersöker Blaschke sambandet mellan konfessionalisering och manlighetsformering i Tyskland. Han tar avstamp i frågan om hur de till synes motsägelsefulla teserna om religionens feminisering och samhällets rekonfessionalisering kan kombineras. Feminiseringstesen implicerar att männen distanserade sig från det kyrkliga livet, medan konfessionaliseringstesen tar sikte på de sektorer i samhället som dominerades av män. Blaschke visar att man i det moderna samhället kan iaktta en dialektisk rörelse där vågor av feminisering följs av remaskuliniseringssträvanden, vilka under den här aktuella perioden nära sammanhängde med konfessionalismen. På protestantiskt håll försökte man genom att anknyta till den borgerliga diskursens nationalism och statspatriotism profilera sig som en specifikt manlig religionsform, medan man inom katolicismen genom att omkoda de gängse genusstereotyperna och instrumentalisera traditionellt manliga egenskaper och verksamheter för kyrkliga syften lyckades mobilisera och binda männen vid kyrkan. Inom båda konfessionerna inriktade man sig under 1900-talets första hälft i ökad utsträckning på att utveckla ett särskilt mansapostolat med egna tidskrifter och föreningar, vilket Blaschke tolkar som ett uttryck för en medveten strävan att remaskulinisera den religiösa kulturen och att befästa den manliga dominansen i den kyrkliga sfären. 13
kristen manlighet I det protestantiska Norden byggde den kristna samhällsideologin på den lutherska kallelseläran och hustavlan, enligt vilken såväl mannens som kvinnans kall definierades utifrån deras positioner i hushållet. Förutsättningarna för denna livsform förändrades radikalt när mannens arbete under 1800-talet i ökad utsträckning förlades utanför hushållets sfär. Frågan om vilka konsekvenser detta fick för mansideal och manlighetskonstruktioner i Sverige spelar en central roll i flera av delprojekten, men särskilt i kyrkohistorikerna Alexander Maurits och Anders Jarlerts arbeten. I sitt avhandlingsprojekt undersöker Maurits mansideal, vänskapsrelationer och kvinnosyn i växelverkan mellan privatliv och offentlig verksamhet hos de ledande teologerna vid den stora fakulteten i Lund kring 1800-talets mitt. Dessa lundateologer var starkt påverkade av den tyska nylutheranismen och betonade bekännelsens, det kyrkliga ämbetets och kyrkoinstitutionens betydelse. Deras samhällsuppfattning var klart konservativ, och de vände sig både mot ståndssamhällets avskaffande och mot den begynnande kvinnoemancipationen. I tidigare forskning framhålls lundateologernas strävan att med hjälp av hegelianskt präglad filosofi befästa och försvara den bestående, konfessionellt lutherska samhällsordningen och att motverka liberalism och kyrklig separatism. Vilken betydelse detta hade för synen på manlighet och genusrelationer har däremot inte undersökts. Det är denna fråga som står i fokus i Maurits arbete. I sin artikel i denna antologi analyserar han två programmatiska tal och en predikan av biskopen i Lunds stift, Vilhelm Flensburg. Maurits visar att Flensburg utgick från den bild av det manliga som framtonar i den lutherska treståndsläran och hustavlan och att han närde en vision om att prästerna på ett idealt sätt skulle representera detta mansideal. Vid sidan av rollen som förkunnare och själasörjare lyfte Flensburg därför också fram prästens funktioner som hushållsföreståndare, familjefar och kristen. Prästen skulle vara ett moraliskt föredöme för sina församlingsbor genom att plikttroget utföra sina ämbetsåligganden och förestå sitt hus men också genom att uppvisa kristna dygder som gudsförtröstan, renlevnad, trohet, redlighet, barmhärtighet och mildhet. Som en motbild till den ideale prästmannen ställdes den frikyrklige kolportören, som beskrivs som självbelåten, ansvarslös och känslosam. Flensburg underströk emellertid också troskampens betydelse samt vikten av principfasthet och mod. Prästen måste våga inträda för kristna värden och fick inte fegt ge efter för tidsandan eller förfalla i resignation. Maurits 14
kristen manlighet i teori och praxis tolkar dessa uttalanden som ett uttryck för att det hävdvunna lutherska mansidealet var i kris och för en strävan att mobilisera prästerskapet till försvar för den kristna ordning, på vilket detta mansideal vilade. Också i Anders Jarlerts delprojekt om mansbilden hos allmogelekmän och präster inom den schartauanska väckelsetraditionen lyfts hustavlans betydelse fram. Den schartauanska traditionen, vilken under 1800-talets lopp kom att utvecklas till en väckelsebaserad nyortodoxi, har beskrivits som prästcentrerad och hierarkisk i sin syn på relationen mellan präster och lekmän, män och kvinnor och troende och oomvända. I tidigare forskning har man pekat på att väckelsens individualistiska tolkning av den kristna läran om människors lika värde på det religiösa planet kunde leda till att kvinnor kom att inta positioner som luckrade upp det patriarkala systemet. Jarlert undersöker vilken betydelse denna diskursiva jämställdhet fick för relationerna mellan män i olika åldrar och sociala positioner och för mannens position i hushållet samt hur man förhöll sig till nyevangelism och frikyrklighet med deras mer känslosamma religiösa uttryck och nya kvinnliga uppgifter. I sin artikel fokuserar Jarlert på bilden av den schartauanska lekmannen som här framträder som en exponent för ett äldre kristet lekmannaideal. Detta kontrasteras mot den nya professionaliserade lekmannaroll som började utvecklas under 1800-talet, då lekfolket organiserade sig i kristna föreningar och sällskap, oberoende av hushåll, kyrka och församling, alltså det ideologiska ramverk som den lutherska hustavlan representerade. Jarlert analyserar bilden av lekmannen i likpredikningar, själavårdsbrev och i en korrespondens mellan en ung präst och en äldre bonde. Medan likpredikningarna över kvinnor och präster ofta uppehåller sig vid ideala egenskaper, handlar de över män intressant nog främst om dödsbädden, döendet och de anhörigas, mäns som kvinnors, insatser för den döende. Denna könsöverskridande omvårdnad framträder som ett påfallande inslag i det schartauanska mansidealet. Själavårdsbreven till män är mera mångsidiga än de som riktas till kvinnor och behandlar både religiösa och profana angelägenheter. Samma mönster återfinns i brevväxlingen mellan bonden och prästen, där detaljerade skildringar av vardagshändelser blandas med religiösa reflexioner. I Jarlerts analys framträder det schartauanska lekmannaidealet som fast förankrat i den lutherska hustavlans vardagsnära kallelsefromhet. Den schartauanske lekmannen utförde sitt kall i vardagslivet inom hushållets ramar, inte i kristna organisationer och annan professionaliserad lekmannaverksamhet. 15
kristen manlighet En mer aktivistisk form av lekmannaspiritualitet möter vi i Erik Sidenvalls artikel, som handlar om manlighetsideal och genuskonstruktioner inom den lågkyrkliga svenska Kinamissionen runt sekelskiftet 1900. Tidens starka missionsintresse kan ses som ett tydligt vittnesbörd om 1800-talets religiösa mobilisering i konfessionalismens tecken. I stort sett varje samfund och kyrkogemenskap drev sin egen missionsverksamhet, och den livaktiga missionsfromheten bidrog till att forma människors uppfattning av världen. Utanför den rent missionshistoriska forskningen har man såväl i Sverige som internationellt framförallt uppmärksammat hur missionen bidrog till kvinnlig emancipation och ett mer aktivt kvinnoideal. Sidenvall undersöker med utgångspunkt från den svenska Kinamissionen vilken betydelse missionärsskapet hade för de kristna männen och deras manlighetsuppfattning. Förutom de nordiska missionärerna, vilka utgjorde en heterogen skara, var protestantiska missionssällskap från exempelvis Tyskland, Storbritannien och USA samt ett stort antal katolska missionärer, främst ordensfolk, verksamma i Kina. De missionärer som Sidenvall behandlar var knutna till det evangelikala Christian and Missionary Alliance med centrum i New York. Sidenvalls artikel har formen av en mikrohistorisk studie om den förutvarande gotländske lantarbetaren och missionären Olof Bingmark, som var verksam som missionär i Kina runt sekelskiftet 1900. Sidenvall karakteriserar dessa missionärer som gap men, eftersom de stod mellan prästerskapet och de vanliga församlingsmedlemmarna och både socialt och mentalitetsmässigt befann sig i ett mellanrum. För väckta män som likt Bingmark kom från samhällets lägre skikt utgjorde missionärslivet ett alternativ till emigration. Sidenvall visar att Bingmarks manlighetsideal formades i spänningsfältet mellan den borgerliga medelklassideologins idé om the self-made man och den svenska landsbygdens i hustavlans samhällsideal rotade genusföreställningar. Gemensamt för dessa båda ideologier var familjens centrala roll. Men medan medelklassideologin byggde på föreställningen om könens särart och åtskillnad utgick de äldre idealen från kravet på samverkan inom hushållets ramar. Sidenvall lyfter också fram kulturmötesproblematiken och diskrepansen mellan de diskursiva idealen och den ofta hårda verkligheten på missionsfältet. Kulturmötesproblematiken och missionsperspektivet belyses även i Yvonne Maria Werners artikel om katolska missionärer i Norden i slutet av 1800-talet. I de nordiska länderna var arvet från reformationen 16
kristen manlighet i teori och praxis en viktig del av den nationella identiteten, medan katolicismen framställdes som främmande och hotfull. Den katolska kyrkans återkomst i de nordiska länderna var en följd av den liberalisering av religionslagarna som genomdrevs vid 1800-talets mitt men också av den aktivering av den katolska missionsverksamheten som skedde vid samma tid. Missionsverksamhetens betydelse för katolska kvinnor och ordenssystrar har lyfts fram i tidigare forskning. Men hur den påverkade konstruktionen av katolsk manlighet har inte undersökts. Detta tas upp i Werners delprojekt som belyser manlighetsidealen inom nordisk, främst dansk och svensk, katolicism. En intressant faktor i sammanhanget är att de katolska församlingarna till stor del bestod av nordiska konvertiter, medan prästerna och ordensfolket huvudsakligen kom från det katolska utlandet, främst från Tyskland. Werners artikel handlar om mansideal och manlighetskonstruktioner bland tre grupper av katolska missionärer i Skandinavien under 1800-talets andra hälft: de tyska sekularprästerna, de mångnationella nordpolmissionärerna, som upprättade ett missionscentrum i Nordnorge, och de italienska barnabitfäder som var verksamma i Stockholm och Kristiania (Oslo). För att belysa hur kristen manlighet konstruerades analyseras intern korrespondens och missionsrapporter. I redogörelsen för missionsframgångar och missionsstrategier, vilka speglar maktrelationerna mellan de olika missionärsgrupperna och mellan manliga och kvinnliga missionärer, framträder bilder och motbilder av prästerlig manlighet. Werner konstaterar att det var en ödmjuk, from, lydig, karaktärsfast och själuppoffrande mans(präst)typ som tonar fram som ett ideal i korrespondensen. Motbilden, sådan den tecknas i de ömsesidiga anklagelserna, var den äregirige, högmodige, karaktärslöse och kvinnotjusande karriäristen men också den maklige, avundsjuke, förändringsobenägne, småborgerlige toffelhjälten. I en klassisk kristen kontext är de ideal som här framträder allmänmänskliga och könsöverskridande. Jämför man med samtida borgerligt liberala eller kulturprotestantiska manlighetsdiskurser kan man konstatera att motbilderna är desamma, medan de katolska idealen från denna utgångspunkt snarast framstår som kvinnoideal. Därtill kommer det faktum att de katolska prästerna och ordensmännen levde i celibat, en levnadsform som från protestantisk utgångspunkt framstod som både oetisk och omanlig. Den koppling mellan nationell identitet och konfessionell kristendom som lyfts fram i nyare forskning framträder klart i historikern 17
kristen manlighet David Tjeders delprojekt om ungkyrkorörelsens uppburne ledare och senare biskopen i Karlstad J. A. Eklund (1863 1945). Eklunds centrala position i samtidens svenska kyrka och samhällsliv är väl belagd, och flera forskare har lyft fram hans nationellt präglade kristendomstolkning. Däremot har genusaspekten lämnats i det närmaste obeaktad. Tjeder lyfter fram Eklund som en ledande gestalt i en ideologisk kamp där manlighet och kristendom utgör centrala aspekter. Han visar hur Eklund genom att anknyta till nationellt tankegods, kristen kampretorik och en maskuliniserad Jesusbild sökte skapa ett kristet mansideal anpassat till modernitetens krav. Detta mansideal var markerat lutherskt och kopplat till en vision om en ny storhetstid för det protestantiska Sverige. Tjeder utgår från hypotesen att Eklunds nationella och markerat maskulina kristendomsuppfattning kan ses som ett uttryck för en strävan att remaskulinisera kristna dygdeideal och därmed motverka den svensk-kyrkliga religiösa kulturens feminisering. Tjeder tar i sin artikel fasta på den andliga dimensionen i Eklunds nationellt färgade kristendomssyn och lyfter särskilt fram dennes diskursiva hantering av andliga kriser och kampen för att bevara tron. Medan företrädare för tesen om kristendomens feminisering lyft fram männens trosproblem som ett uttryck för sekularisering, ser Tjeder dessa troskriser som ett exempel på religionens modernisering och remaskulinisering i den kristna aktivismens tecken. Utifrån en analys av Eklunds tal och skrifter visar han att denne ofta återkommer till de troskriser han genomlevt under ungdomstiden och hur han genom bön och intellektuella studier lyckats övervinna dem. Den andliga och intellektuella kampen med samtidens sekulära och kristendomskritiska tankeströmningar framställs här som en plikt för kristna män. Samma mönster finner han hos framträdande samtida teologer som Einar Billing och den senare ärkebiskopen Nathan Söderblom. I den dåtida svensk-kyrkliga diskursen var det, menar Tjeder, erfarenheten av sådana troskriser som skilde den kristne mannens genom kamp vunna trosövertygelse från kvinnors förment naturliga tro. I ungkyrkorörelsens av Eklund författade kampsång Fädernas kyrka talas det betecknande nog just om manlig och kristen tro. Denna betoning av den andliga kampens betydelse för trons manliggörande spelar en framträdande roll även i historikern Anna Prestjans delprojekt om prästen Eric E:son Hammar (1871 1943) och hans kristet motiverade kolonisationsverksamhet i Vemdalen i Härjedalen. I sin kommande, mikrohistoriskt inriktade studie om Hammar bely- 18
kristen manlighet i teori och praxis ser Prestjan olika aspekter av dennes kyrkliga och socialpolitiska engagemang. Hammar, som hämtat inspiration från liknande projekt i Tyskland, engagerade sig för alkoholiserade män, vilka genom det hårda arbetet på kolonierna skulle fostras till pliktmedvetna kristna män, redo att bilda självständiga nybyggarhushåll och nya samhällen i glesbygden. Arbetet stöddes av en ideell förening med medlemmar över hela landet och med kristen tro, landsbygdsromantik, folknykterhet och luthersk familjeideologi som det sammanhållande kittet. Rörelsen hade sitt organ i tidskriften Ny Mark som informerade om och propagerade för kolonitanken. I sin artikel undersöker Prestjan hur prästerlig manlighet beskrivs i minnesteckningar över präster som var verksamma i Härnösands och Västerås stift under samma period som Hammar. Hon visar att det var av betydelse att fastställa prästmannens manlighet i enlighet med samtida, borgerliga maskulinitetsuppfattningar, vilket tyder på att kristen manlighet och särskilt prästerlig manlighet uppfattades som ifrågasatt och utmanad. Studien visar emellertid också att prästmanligheten skilde sig från andra maskulinitetsideal genom särskilda, klassiskt kristna egenskaper och karaktärsdrag, som i denna borgerliga diskurs var feminint kodade. Detta, menar Prestjan, var det problematiska med den svenskkyrkliga prästmanligheten i början av 1900-talet. I Hammars memoarer framträder en strävan att omkoda fromhet och kristen tro till något genuint manligt genom att ge en närmast muskelkristen bild av prästerlig manlighet, men också genom att betona kampen för tron. Prestjan konkluderar att den prästerliga manlighet som tonar fram i det material hon analyserat handlade om att leva upp till det omgivande samhällets profana manlighetsideal och att samtidigt markera sin andliga särställning som präst och själasörjare. En annan möjlig väg till kristen manlighet var engagemang i det samtida sociala arbetet. Historikern Elin Malmers undersökningsområde är det tidiga 1900- talets medlemsstarka och aktivistiska väckelsekristendom. Hennes avhandlings empiriska huvudfokus är Svenska missionsförbundet, men hon gör jämförelser också med andra låg- och frikyrkliga samfund och organisationer och undersöker samarbete över samfundsgränserna. Malmer studerar frågan om kristen manlighet i relation till en mycket konkret form av feminisering. Missionsrörelsen var nämligen medlemsmässigt dominerad av kvinnor, medan ledarskapet i princip var manligt. Centrala frågor i avhandlingen är kvinnornas utrymme i den 19
kristen manlighet expanderande missionsrörelsen och väckelsekristna remaskuliniseringsstrategier. Malmer fokuserar på missionsrörelsens ungdomsarbete. Undersökningen inriktas dels på ungdomsorganiseringen, vilken syftade till att stärka och befästa unga män och kvinnor i deras kristna tro, dels på missionen bland värnpliktiga. Textanalyser av manliga och kvinnliga ideal i väckelsens omfattande tidskriftsproduktion ställs mot den sociala praktiken i det organisatoriska arbetet. Malmers artikel behandlar missionsrörelsens soldathemsverksamhet. Från början av 1900-talet engagerade sig de väckelsekristna samfunden i ökad utsträckning i soldatmission bland de värnpliktiga, och en rad kristna soldathem uppfördes i anslutning till exercisplatser och kasernområden. Malmer undersöker den bild av verksamheten och av soldatlivet som ges i Missionsförbundets ungdomstidning Ungdomsvännen. Soldatmissionen syftade till att ge andligt stöd åt troende soldater samt att motverka moraliskt förfall och bidra till en andlig väckelse bland unga män. Verksamheten kan också ses som ett uttryck för en remaskuliniseringsstrategi och som ett försök att rekrytera fler män till missionsrörelsen. Malmer visar hur missionsrörelsen genom sin soldatmission bidrog till att skapa institutionella ramar för att upprätthålla en väckelsekristen livsstil byggd på ideal som gudstro, skötsamhet, nykterhet och självdisciplin. Soldathemmen kom därmed att fungera som redskap för att forma, väcka och värna en väckelsekristen manlig identitet hos värnpliktiga män. Litteraturvetaren Inger Littberger undersöker manlighet och religion i svensk skönlitteratur från 1800- och det tidiga 1900-talet. Hon utgår här från arbeten av bl.a. Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg och Selma Lagerlöf. En hypotes är att den litterärt gestaltade kristna manligheten är en instabil konstruktion, fylld av motsägelser och sprickor. De valda texterna analyseras med hjälp av en integrerad tematisk och narratologisk metod, som kan sammanfattas med begreppet misstankens hermeneutik. Littberger tar i sin analys särskilt fasta på hur manlig fromhet och religiositet gestaltas i de skönlitterära texterna, hur de manliga huvudpersonerna förhåller sig till kristendomens dygdeideal och feminina potential och hur diskursen kring manligt och omanligt belyses i berättelserna. I sin här aktuella artikel presenterar Littberger en analys av Almqvists roman Drottningens juvelsmycke (1834). Hon fokuserar särskilt på huvudpersonen Tintomara och diskuterar den mångskiftande bild som tidigare forskning gett av denna gåtfulla figur. Littberger ser romanen 20
kristen manlighet i teori och praxis som en spegling både av Almqvists odogmatiska kristendomsuppfattning och av de samhälls- och genusideal som det av honom grundade MannaSamfund representerade. Att uppnå enhet med sig själv var ett av målen för de unga männen i detta samfund. Tintomara, som i romanen omväxlande kallas flicka och ung man och som attraherar både män och kvinnor, framträder som det symboliska realiserandet av detta ideal. Som ett enat helt representerar denna androgyna gestalt en dialektiskt högre enhet som överskrider könsdikotomierna och rådande sociala konventioner. Littberger tolkar Tintomara som en symbol för Kristus, MannaSamfunds viktigaste auktoritet, men också som en bild av den ideala kvinna som mannen måste förena sig med för att förverkliga sin inneboende potential och närma sig evigheten. Artiklarna i denna antologi om kristen manlighet speglar det komplexa samspelet mellan konfession, nation, religiös kultur, genusrelationer och manlighetsideal under den andra konfessionella eran. En gemensam iakttagelse är att samhälls- och missionsengagemang på konfessionell grund, vare sig denna tolkades i statskyrkligt lutherska, väckelsekristna, liberalteologiska eller katolska termer, jämte strävan att manliggöra kristna dygdeideal och värna eller instrumentalisera sekulära manlighetsideal var viktiga komponenter i modernitetens kristna manlighetskonstruktioner. Samtidigt framträder också äldre manlighetsideal med rötter i den lutherska hustavlan, vilka betonar den stilla pliktuppfyllelsen i vardagslivet. I den katolska manlighetsdiskursen, där ordenslivet utgjorde den normativa utgångspunkten, intog klassiska kristna dygdeideal som ödmjukhet, lydnad och självuppoffring en starkare ställning än i den familjeorienterade protestantiska diskursen som på denna punkt framstår som mer konform med den nya borgerligt liberala genusideologin med dess skarpare gränsdragning mellan manligt och kvinnligt och mellan politik och religion. 21