Social Insurance Report Lågt och stabilt? Indikatorer på politisk måluppfyllelse inom sjukförsäkringsområdet ISSN 1654-8574
Utgivare: Upplysningar: Försäkringskassan Analys och prognos Christina Olsson Bohlin 010-116 90 68 Christina.olsson.bohlin@forsakringskassan.se Anna Persson 010-116 91 18 Anna.persson@forsakringskassan.se Webbplats: www.forsakringskassan.se
Förord Utifrån de mål som formulerats för sjukfrånvaron i regleringsbrevet för 2014 har Försäkringskassan fått i uppdrag av regeringen att föreslå resultatindikatorer för att bedöma måluppfyllelsen. I uppdraget ingår även att utveckla indikatorer som kan bedöma myndighetens bidrag till måluppfyllelsen. Regeringens mål är att frånvaron från arbetet på grund av sjukdom ska ligga på en långsiktigt stabil och låg nivå. Det innebär, enligt den specificering som gjordes i Försäkringskassans regleringsbrev för 2014, mer specifikt att: sjukfrånvaron inte ska variera mer än inom ramen för normala säsongsvariationer, osakliga regionala skillnader i sjukfrånvaron inte ska förekomma, nivån på sjukfrånvaron ska vara i linje med motsvarande system och förmåner inom EU och OECD. I föreliggande rapport redovisas de indikatorer på sjukfrånvarons nivå och variation som tagits fram inom ramen för uppdraget. Bedömningen är att sjukfrånvaron under 2014 är på en låg nivå men att utvecklingen inte kan beskrivas som stabil, framförallt på grund av ett ökat inflöde till sjukpenning samt sjuk- och aktivitetersättning. Uppdraget redovisades till Regeringskansliet (Socialdepartementet) i februari 2015 i form av en socialförsäkringsrapport. Christina Olsson Bohlin och Anna Persson på avdelningen för Analys och prognos vid Försäkringskassan har ansvarat för att sammanställa rapporten. Therese Ljung har ansvarat för analyserna av sjukförsäkringens regionala variationer. Jon Dutrieux och Marie Mulder har fungerat som referensgrupp till projektet. 1 Rapporten har tagits fram i samarbete med socialförsäkringsenheten på Socialdepartementet. Laura Hartman Chef för avdelningen för Analys och prognos 1 Författarna vill även tacka följande personer som bidragit till rapporten; Magnus Arnek, Carlos Arreyes, Axel Arvidsson, Peje Bengtsson, Daniel Bjerstedt, Cecilia Eek, Charlotte Hedin, Carl Högfeldt, Lena C Johansson, Erik Jönsson, Sevcan Karabekir, Lennart Lundberg, Christian Nilsson, Petra Ornstein, Frida Saarinen, Michael Sahlin, Cecilia Udin samt Raisa Volotinen.
Innehåll Förord... 3 Sammanfattning... 5 Inledning... 7 Indikatorer... 14 Sjukpenning... 14 Sjuk- och aktivitetsersättning... 22 Den totala sjukfrånvaron... 30 Regionala jämförelser... 33 Internationella jämförelser... 37 Måluppfyllelsen... 43 Försäkringskassans arbete... 47 Avslutande kommentarer... 53 Referenser... 56 Bilaga A: Resultat från regionala jämförelser... 58 Bilaga B: Resultat från internationella jämförelser... 72
Sammanfattning Försäkringskassan fick i regleringsbrevet för 2014 ett uppdrag att ta fram indikatorer för att bedöma måluppfyllelsen enligt de mål som formulerats för sjukfrånvaron. Målen är uttryckta i termer av att sjukfrånvaron ska vara låg och stabil, vilket preciserats närmare som att: sjukfrånvaron inte ska variera mer än inom ramen för normala säsongsvariationer, osakliga regionala skillnader i sjukfrånvaron inte ska förekomma, nivån på sjukfrånvaron ska vara i linje med motsvarande system och förmåner inom EU och OECD. Inom ramen för uppdraget ska även indikatorer tas fram för att bedöma Försäkringskassans bidrag till måluppfyllelsen. De indikatorer som presenteras i rapporten bygger på mått som regelbundet publiceras av Försäkringskassan för att illustrera sjukfrånvarons utveckling; sjukpenningtalet, nybeviljad sjuk- och aktivitetsersättning samt ohälsotalet. Sjukpenningtalet bestäms av inflödet till sjukpenning (antal nya sjukfall) och den genomsnittliga varaktigheten för startade fall. Därför kompletterar vi sjukpenningtalet med dessa båda flödesmått. Enligt en tidigare rapport från Försäkringskassan (2014b) kan förändringar i inflödet föregå förändringar i sjukpenningtalets nivå. Därför analyseras även inflödets förändringstakt, mätt som den årliga procentuella förändringen i antalet startade sjukfall. Eftersom sjuk- och aktivitetsersättning (SA) ofta uppbärs under lång tid är variationerna i beståndet mycket små. Därför presenterar vi nybeviljandet av ersättningarna samt nybeviljandets förändringstakt. För att ge en bild av varaktigheten presenterar vi även utflödet. För att bedöma måluppfyllelsen görs jämförelser över tid. Målet att sjukfrånvaron ska vara låg operationaliseras som att sjukfrånvaron ska vara låg i förhållande till genomsnittet under perioden (2000-2014). För att studera den svenska sjukfrånvarons nivå görs även jämförelser med sjukfrånvaron i sju andra europeiska länder. Sjukfrånvarons stabilitet bedöms utifrån en jämförelse med variationer tidigare under jämförelseperioden. Jämförelsen över tid kompletteras med en analys över regionala skillnader i sjukpenningtalet och nybeviljad sjuk- och aktivitetsersättning mellan Sveriges kommuner. Indikatorerna visar att sjukfrånvaron under de senaste åren varit låg jämfört med den genomsnittliga nivån under jämförelseperioden, och är i nivå med genomsnittet i jämförbara OECD-länder. Inflödet ökar dock, och ökningstakten har stigit under de senaste åren. Det finns anledning att tro att det ökande inflödet kommer leda till ökad varaktighet i pågående sjukfall och ett högre sjukpenningtal under kommande år. De mått som tagits fram för 5
att bedöma sjukfrånvarons stabilitet visar att utvecklingen de senaste åren karakteriserats av betydande variationer och att sjukfrånvarons utveckling därmed inte kan bedömas vara stabil. Tidigare studier har visat på rehabiliteringskedjans betydelse för att hålla nere antalet pågående sjukfall. De senaste årens ökning av nya sjukfall har dock inneburit att Försäkringskassan inte nått upp till önskvärd nivå vad gäller bedömningar i pågående sjukfall enligt rehabiliteringskedjans tidsgränser. Försäkringskassans bidrag till måluppfyllelsen blir därmed svårt att bedöma. 6
Inledning Syftet med sjukförsäkringen är att ersätta förlorad arbetsinkomst när arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. I sjukförsäkringen ingår förmåner så som sjukpenning, rehabiliteringspenning, arbetsskadesjukpenning samt sjuk- och aktivitetsersättning. Regeringens mål är att frånvaron från arbetet på grund av sjukdom ska ligga på en långsiktigt stabil och låg nivå. Det innebär enligt den specificering som gjordes i Försäkringskassans regleringsbrev för 2014 mer specifikt att: sjukfrånvaron inte ska variera mer än inom ramen för normala säsongsvariationer, osakliga regionala skillnader i sjukfrånvaron inte ska förekomma, nivån på sjukfrånvaron ska vara i linje med motsvarande system och förmåner inom EU och OECD (Socialdepartementet 2013). Uppdraget Utifrån de mål som formulerats för sjukfrånvaron i regleringsbrevet för 2014 har Försäkringskassan fått i uppdrag av regeringen att föreslå resultatindikatorer som kan användas för att bedöma måluppfyllelsen. I uppdraget ingår även att utveckla indikatorer som kan användas för att bedöma myndighetens bidrag till måluppfyllelsen. Framtagandet av indikatorer ska ske i samarbete med Socialdepartementet. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet (Socialdepartementet) senast den 28 februari 2015. Rapporten inleds med en kort beskrivning av sjukfrånvarons utveckling under de senaste 15 åren. Därefter presenteras de mått på sjukfrånvarons nivå och variation som används i rapporten och de indikatorer som beräknas. Sedan följer redovisningen av indikatorer för måluppfyllelsen; sjukpenningtalet 2 (nivå, inflöde av nya sjukfall och sjukfallens varaktighet), sjukoch aktivitetsersättning (nybeviljandet och utflödet) samt regionala och internationella jämförelser. Därefter görs en sammantagen bedömning av måluppfyllelsen. I efterföljande avsnitt presenteras indikatorer för Försäkringskassans bidrag till måluppfyllelsen. Rapporten avslutas med en sammanfattande diskussion om resultaten. Sjukfrånvarons utveckling nivå och variation Med sjukfrånvaro avses här både frånvaro som ersätts med sjukpenning (och de betydligt mindre vanliga ersättningarna rehabiliteringspenning och 2 Sjukpenningtalet är ett mått på antalet utbetalda dagar med sjukpenning och rehabiliteringspenning per registrerad försäkrad i åldrarna 16-64 år exklusive försäkrade med hel sjukersättning eller aktivitetsersättning (före år 2003 hel förtidspension eller helt sjukbidrag). Alla dagar är omräknade till nettodagar, till exempel räknas två dagar med halv ersättning om till en nettodag. Sjukpenningtalet redovisas för en rullande 12- månaders period. 7
arbetsskadesjukpenning) och frånvaro som ersätts med sjuk- och aktivitetsersättning (SA, tidigare förtidspension och sjukbidrag). Eftersom sjukpenningen ger ersättning för tillfällig frånvaro från arbetet, medan sjuk- och aktivitetsersättning ersätter långvarig frånvaro, varierar antalet personer som får sjukpenning betydligt mer. Sjukpenningtalet i Sverige har under de senaste 20 åren varierat både över tid och mellan regioner. Olika studier och utredningar har lyft fram olika förklaringar till detta, men att förklara förekomsten av sjukfrånvaron och dess variationer är komplext. Sjukpenningtalets nivå kan förklaras av en mängd faktorer, till exempel ohälsa i befolkningen, läget på arbetsmarknaden, arbetsmiljön och attityder till sjukskrivning i befolkningen, hos läkare och inom socialförsäkringsadministrationen. Forskningen har på olika sätt funnit stöd för alla dessa förklaringar. Även om dessa faktorer är viktiga för att bestämma sjukpenningtalets nivå, är det inte uppenbart att samma faktorer kan förklara varför nivån varierar. Försäkringskassan visar i en nyligen utgiven rapport (Försäkringskassan 2014b) att ingen enskild faktor kan förklara hela den variation som sjukpenningtalet uppvisat under de senaste decennierna. Man finner dock att de stora nedgångarna i sjukpenningtalet under början av 1990-talet och efter 2003 till viss del kan förklaras av att nybeviljandet av sjuk- och aktivitetsersättning ökade, vilket gjorde att fler sjukfall avslutades. Från 2009/2010 har en låg nivå på sjukpenningtalet kombinerats med ett lågt nybeviljande av SA. Det låga nybeviljandet av SA är en effekt både av att den tidsbegränsade sjukersättningen tagits bort och av att reglerna för att beviljas stadigvarande sjukersättning skärpts. I samma rapport diskuteras även betydelsen av Försäkringskassans resurser och prioriteringar. Under perioden 2003 till 2008, då dåvarande Riksförsäkringsverket och Försäkringskassan hade i uppdrag att halvera sjukfrånvaron, prioriterades aktiva insatser i sjukfallen. Dessa prioriteringar är sannolikt en viktig förklaring till att sjukfrånvaron minskade kraftig under perioden och 2008 nådde den lägsta nivån sedan 1950-talet. 3 I perioder av ökande sjukfrånvaro har en större del av resurserna istället fått användas för att garantera utbetalningarna av ersättning till de försäkrade. Att mäta måluppfyllelsen Till skillnad från halveringsmålet som gällde fram till 2008 är dagens mål, att sjukfrånvaron ska vara låg och stabil, betydligt svårare att mäta. Låg och stabil är båda normativa begrepp som inte kan definieras objektivt. Ytterligare en komplicerande faktor när det gäller att fastställa målnivåer för sjukförsäkringen är att både arbetsförmåga och sjukdom är normativa begrepp vars innebörd förändras över tiden. Detta lyfts även fram av Inspektionen för socialförsäkringen (2012). Problemet blir särskilt tydligt 3 I regleringsbrevet för dåvarande Riksförsäkringsverket formulerades 2003 det så kallade halveringsmålet. RFV operationaliserade målet genom att formulera det som att antalet nettodagar med sjukpenning skulle halveras under perioden 2002 till 2008 och att antalet nya förtidspensioner/sjukbidrag under samma period skulle minska efter att hänsyn tagits till den demografiska utvecklingen. När Riksförsäkringsverket och de 21 länskassorna 2005 bildade den nya myndigheten Försäkringskassan formulerades målet i termer av utvecklingen av den totala ersatta sjukfrånvaron (ohälsotalet), målnivån för 2008 sattes då till 37 dagar (Försäkringskassan 2006a). 8
eftersom det, som nämndes ovan, inte finns någon etablerad teoriram för att förklara sjukfrånvarons nivå och variationer. I rapporten, vars syfte var att undersöka möjligheterna att definiera en jämviktsnivå för sjukfrånvaron motsvarande den som finns för arbetslösheten, skriver Inspektionen för socialförsäkringen även att: Sjukfrånvaron är dock mycket komplex. Till den grad som variationerna beror på andra saker än regeländringar inom sjukförsäkringen är det svårt att förutspå hur variationerna kommer att se ut i framtiden. Sjukfrånvaron har varierat kraftigt även under perioder då sjukförsäkringsreglerna har varit oförändrade. (Inspektionen för socialförsäkringen 2012 s. 53). Mått på sjukfrånvaro I Tabell 1 redovisas de mått som valts ut för att följa upp sjukförsäkringen. Utifrån dessa mått konstrueras indikatorer som syftar till att mäta sjukfrånvarons utveckling i termer av låg och stabil. Hur indikatorerna konstruerats beskrivs i nästa avsnitt. Tabell 1: Mått på för sjukförsäkringens utveckling. Låg sjukfrånvaro: Sjukpenning Sjuk- eller aktivitetsersättning Total sjukfrånvaro Sjukpenningtalet Inflöde Inflödets förändringstakt Varaktighet Internationell jämförelse Nybeviljad sjuk- och aktivitetsersättning per 1000 inskrivna försäkrade Nybeviljandets förändringstakt Varaktighet Ohälsotalet Stabil sjukfrånvaro: Sjukpenning Sjuk- eller aktivitetsersättning Total sjukfrånvaro Sjukpenningtalet Inflöde Varaktighet Regionala variationer Internationell jämförelse Säsongsvariationer Nybeviljad sjuk- och aktivitetsersättning per 1000 inskrivna försäkrade. Utflöde Regionala variationer Säsongsvariationer Ohälsotalet För de flesta måtten på sjukfrånvarons utveckling redovisas uppgifter från och med år 2000, undantaget är mått som innefattar aktivitetsersättning som infördes 2003 och där uppgifter redovisas från och med 2004. För att bedöma sjukfrånvarons nivå och variation presenterar vi sjukpenningtalet, som visar det genomsnittliga antalet (netto)dagar per person som ersätts av sjukförsäkringen under en viss månad. Sjukpenningtalet bestäms av inflödet till sjukpenning (antal nya sjukfall) och den genomsnittliga varaktigheten 9
för startade fall. Inflödet och varaktigheten kan styras av olika faktorer och följa olika trender. Därför kompletterar vi sjukpenningtalet med dessa båda flödesmått. Att studera inflödet är särskilt viktigt eftersom förändringar i inflödet tidigare föregått förändringar i sjukpenningtalets nivå, i synnerhet under den nuvarande ökningen (Försäkringskassan 2014b). För att få ytterligare ett mått på inflödets förändring över tid analyseras även inflödets förändringstakt, mätt som den årliga procentuella förändringen i antalet startade sjukfall. Den svenska sjukfrånvaron jämförs även med sjukfrånvaron i andra europeiska länder, vars sjukförsäkringssystem är jämförbara med Sveriges. Eftersom arbetskraftens sammansättning och sysselsättningsgraden skiljer sig betydligt mellan länderna justeras sjukpenningtalet i den internationella jämförelsen för skillnader i kvinnors arbetskraftsdeltagande och andelen av arbetskraften som har en anställning. Eftersom sjuk- och aktivitetsersättning (SA) ofta uppbärs under lång tid är variationerna i beståndet mycket små. Därför presenterar vi istället nybeviljandet av ersättningarna. 4 Liksom för inflödet i sjukpenning presenteras även nybeviljandets förändringstakt. För att ge en bild av varaktigheten presenterar vi även utflödet ur ersättningen. I rapporten analyseras även regionala skillnader i sjukfrånvaro mellan Sveriges kommuner. Regeringens målsättning är att det inte ska finnas några så kallade osakliga skillnader i sjukfrånvaro mellan olika delar av landet. För att justera för skillnader i sjukfrånvaro som beror på att befolkningssammansättningen och arbetsmarknaden skiljer sig åt mellan kommuner standardiseras sjukpenningtalet och nybeviljandet av sjuk- och aktivitetsersättning för skillnader i ålders-, köns-, och yrkessammansättning (dessa betraktas som sakliga grunder till kommunal variation i sjukfrånvaro). Rapporten tar även upp säsongsvariationer i inflödet till sjukpenning och nybeviljandet av sjuk- och aktivitetsersättning. Båda variablerna varierar över året, men mönstret är tydligare för inflödet i sjukpenning. Som ett samlat mått på den av Försäkringskassan ersatta ohälsan i samhället redovisar vi även ohälsotalet. Ohälsotalet utgör summan av antalet utbetalda (netto)dagar med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning, rehabiliteringspenning samt sjuk- och aktivitetsersättning, relaterat till befolkningen mellan 16 och 64 år. Valda indikatorer En indikator är i det här fallet en mätbar företeelse som kan användas för att visa utvecklingen inom sjukförsäkringen. Målsättningen är att indikatorerna ska kvantifiera utvecklingen för att göra det möjligt att följa den över tid och bedöma måluppfyllelsen. Majoriteten av de mått som presenteras i Tabell 1 ovan presenteras även i bland annat Försäkringskassans årsredovisning. Denna rapport kompletterar de tidigare redovisningarna genom att ge en 4 Nybeviljad sjuk- och aktivitetsersättning beräknas per 1000 registrerade försäkrade i åldrarna 19-64 år. 10
samlad bild av sjukfrånvarons utveckling samt ge en djupare analys av sjukfrånvarons nivå och variationer. För att skapa meningsfulla indikatorer måste målen operationaliseras på rätt sätt. Målet om en låg sjukfrånvaro översätts här till att nivån ska vara på en låg nivå jämfört med tidigare under jämförelseperioden. Indikatorer för detta beräknas genom att sjukfrånvaron respektive år relateras till genomsnittet för hela den period vi studerar, det vill säga 2000-2014 för sjukpenning och 2004-2014 för sjuk- och aktivitetsersättning. Ett värde under ett indikerar att sjukfrånvaron är lägre än genomsnittet för perioden. Dessa beräkningar görs för sjukpenningtalet, inflödet i sjukpenning, medianfallängder i sjukpenning, nybeviljande och utflöde ut sjuk- och aktivitetsersättning samt ohälsotalet. Ytterligare ett sätt att tolka målet om låg sjukfrånvaro är att sjukfrånvaron i Sverige ska vara i nivå med den i jämförbara länder i Europa. Därför konstrueras även en indikator som relaterar den svenska frånvaron till genomsnittet för sju andra europeiska länder. Om indikatorn har ett värde nära ett indikerar det att den svenska sjukfrånvaron inte avviker från den i andra länder. Denna jämförelse bygger på sjukfrånvarotal som justerats för att arbetskraftens sammansättning skiljer sig mellan länderna, vilket innebär att skillnader i sjukfrånvaro inte drivs av skillnader i andelen arbetslösa eller kvinnors arbetskraftsdeltagande. Sjukfrånvarons stabilitet bedöms utifrån variationen, både över tid och mellan kommuner, i de mått som beskrivits ovan. Variation över tid mäts som standardavvikelser och variationskoefficienter för rullande femårsperioder. Standardavvikelsen är ett mått på den genomsnittliga avvikelsen från femårsperiodens genomsnitt, vilket är ett absolut mått på variationen. 5 Eftersom standardavvikelsen ofta är större när nivån är högre presenterar vi även variationskoefficienter. Variationskoefficienten beräknas som kvoten mellan standardavvikelsen (σ) för varje femårsperiod och medelvärdet (xx ) för motsvarande period, alltså: VVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVV = σσ xx Variationskoefficienten är alltså ett relativt mått på variationen. Valet att studera variation över femårsperioder motiveras av att fem år är en tillräckligt lång period för att vi ska fånga upp sjukfrånvarons variation, samtidigt som det ger en tydlig bild av hur variationen har förändrats över tid. Om variationen är oregelbunden finns dock en risk att värden för enstaka år får stort genomslag i standardavvikelserna och variationskoefficienterna. 5 Formellt beräknas standardavvikelsen genom att skillnaderna mellan varje observerat värde och medelvärdet kvadreras och summeras. Sedan delas summan på antalet observationer och sist drar man kvadratroten ut kvoten. Detta kan skrivas som σσ = (xx MM)2 där x indikerar det enskilda värdet, M indikerar medelvärdet och N anger NN antalet värden. 11
De nämnda indikatorerna beräknas för sjukpenningtalet, inflödet i sjukpenning, medianfallängder i sjukpenning, nybeviljandet av och utflödet ur sjukoch aktivitetsersättning samt för ohälsotalet. Även regionala skillnader i sjukfrånvaron används som ett mått på variation. Liksom i den internationella jämförelsen justeras de kommunala sjukfrånvarotalen för att kommunerna har olika befolknings- och yrkesstruktur. Som mått på den regionala variationen beräknas decilkvoter, det vill säga kvoten mellan de värden som utgör den 90:e och tionde percentilgränserna. Om dessa gränsvärden ligger relativt nära varandra, det vill säga om kvoten mellan dem är liten är det en indikation på att spridningen är relativt låg. Även standardavvikelsen och variationskoefficienten beräknas som mått på den regionala variationen. Indikatorer på Försäkringskassans arbete I uppdraget ingår även att ta fram indikatorer på vad Försäkringskassan gör för att bidra till att målet om en låg och stabil sjukfrånvaro uppnås. De indikatorer som presenteras bygger på Försäkringskassans insatser och åtgärder i pågående sjukfall. Vad gäller sjuk- och aktivitetsersättning finns inte lika många åtgärder som syftar till att få dessa personer att återgå i arbete. Detta innebär i sin tur att vi inte har lika många mätpunkter där som för sjukpenning. De insatser som analyseras listas i Tabell 2. Tabell 2: Mått på Försäkringskassans insatser. Sjukpenningtalet Bedömningar enligt rehabiliteringskedjan Gemensam kartläggning Andel sjukfall där insatser genomförts 6 Avslag/indrag för sjukpenning Sjuk- och aktivitetsersättning Vilande sjuk- och aktivitetsersättning Steglös avräkning Bedömningar enligt rehabiliteringskedjan och gemensam kartläggning har i olika studier visats leda till kortare sjukfall, och kan därför sägas bidra till en låg och stabil sjukfrånvaro. Andel sjukfall där insatser genomförts är ett samlat mått på andelen sjukskrivna som deltagit i avstämningsmöte, SASSAM-kartläggning, upprättande av rehabiliteringsplan, bedömning av samordningsbehov samt beslut om utbetalning av rehabiliteringspenning. Även andelen avslag respektive indrag för sjukfall redovisas. För sjuk- och aktivitetsersättning presenteras andelen försäkrade som har vilande ersättning och steglös avräkning. Som indikatorer presenterar vi här andelen sjukskrivna/personer som uppbär SA som fått del av insatser. För att bedöma måluppfyllelsen är det viktigt att ha två saker i åtanke. Dels måste antalet insatser sättas i relation till Försäkringskassans förutsättningar, dels är det ingen målsättning att så många som möjligt ska få del av insatserna. Vi återkommer till dessa resonemang i avsnittet om Försäkringskassans bidrag till måluppfyllelsen. 6 Statistiken kring dessa insatser bygger på manuella registreringar i Försäkringskassans Diagnos- och Arbetsgivarregister DoA, vilket innebär en risk för mätfel. 12
Val av jämförelseperiod I denna rapport analyseras utvecklingen från år 2000 och framåt för de mått som avser sjukpenning. För sjuk- och aktivitetsersättning redovisas utvecklingen sedan 2004. Eftersom indikatorerna är konstruerade som en jämförelse över tid har valet av jämförelseperiod stor betydelse för resultaten. Den period som valts i denna rapport inleds med att sjukfrånvaron (i termer av sjukpenning) minskar kraftigt fram till 2010 för att därefter återigen öka. Detta innebär att den genomsnittliga sjukfrånvaron under perioden är betydligt högre än om perioden varit kortare. Det genomsnittliga sjukpenningtalet för perioden 2000 till 2014 är 11,7 dagar, jämfört med 7,8 dagar under perioden 2005 till 2014. Valet av en 15-årig jämförelseperiod baseras på att det ger tillräckligt underlag för att bedöma hur sjukfrånvarons variationer utvecklats. Eftersom sjukfrånvaron i Sverige uppvisat stora variationer ända sedan den allmänna sjukförsäkringen infördes 1955, se Figur 1, är det omöjligt att finna en tillräckligt lång jämförelseperiod som inte påverkas av dessa variationer. 7 Figur 1: Sjuktalets utveckling, 1955-2014. 35 30 25 20 15 10 5 0 1955 1957 1959 1961 1963 1965 1967 1969 1971 1973 1975 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003 2005 2007 2009 2011 2013 Sjuktal Kvinnor Sjuktal Män Sjuktal Samtliga Antalet personer som beviljats förtidspension/sjukbidrag samt sjuk- och aktivitetsersättning har ökat under en lång period, sedan 2005 har dock antalet minskat (detta visas ej i figuren). 7 Sjuktalet definieras till och med 1997 som: Antal utbetalda dagar med sjukpenning per sjukpenningförsäkrad. Sjuktalet redovisas för en tolvmånadersperiod. Alla dagar räknas som EN dag oavsett omfattningen är hel, halv osv. Från och med 1998 definieras sjuktalet som: Antal utbetalda dagar med sjukpenning per registrerad försäkrad i åldrarna 16-64 år exklusive försäkrade med hel sjukersättning eller aktivitetsersättning (före år 2003 hel förtidspension eller helt sjukbidrag). Sjuktalet redovisas för en tolvmånadersperiod. Alla dagar räknas som EN dag oavsett omfattningen är hel, halv osv. 13
Indikatorer Sjukpenning Sjukpenning ersätter inkomstförlust på grund av en tillfällig nedsättning av arbetsförmågan till följd av sjukdom. Under de första 14 dagarna betalar arbetsgivaren sjuklön till den anställde, och från och med dag 15 betalar Försäkringskassan ut sjukpenning. För arbetslösa betalar Försäkringskassan ut ersättning efter karensdagen. Inflödet av nya sjukfall uppvisar tydliga säsongsvariationer, det vill säga inflödet varierar över årets månader. Antalet startade fall är högst mellan september och november samt under januari, och betydligt lägre under sommaren. Mönstret illusteras av Figur 2 nedan, som visar dels det faktiska inflödet till sjukpenning, dels det säsongsrensade värdet. Säsongsjusteringen innebär att vi beräknar ett medelvärde för de senaste 12 månaderna, vilket ger ett så kallat rullande 12-medelvärde. Figur 2: Säsongsvariationerna i inflödet för sjukpenning, faktiskt inflöde samt rullande 12-medelvärde. 60000 50000 40000 30000 20000 10000 0 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 2014 Kvinnor Kvinnor, säsongsrenad Män Män, säsongsrensad Figur 3 visar hur varje månad avviker från årsmedelvärdet under respektive år. Det är tydligt att variationerna följer samma mönster varje år, även om omfattningen varierar något. Det finns ingen synbar trend mot större eller mindre säsongsvariationer. I den följande redovisningen presenteras enbart säsongsjusterade värden (rullande 12-medelvärden). 14
Figur 3: Avvikelse från årsmedelvärdet under respektive månad. 25000 20000 15000 10000 5000 0-5000 -10000-15000 -20000-25000 jan feb mar apr maj jun jul aug sep okt nov dec 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Sjukpenningtalet Sjukpenningtalet visar antal utbetalda dagar med sjukpenning och rehabiliteringspenning per registrerad försäkrad i åldrarna 16-64 år. Alla dagar är omräknade till nettodagar, vilket innebär att till exempel två dagar med halv ersättning räknas om till att motsvara en nettodag. Figur 4 nedan visar utvecklingen av sjukpenningtalet för kvinnor och män sedan år 2000. Sjukpenningtalet nådde sin lägsta nivå under 2010 och har därefter ökat stadigt, men är fortfarande lägre än före 2007. En tidigare rapport från Försäkringskassan (Försäkringskassan 2014a) visade att den låga nivån 2010 bland annat var en övergående effekt av regelförändringarna 2008; dels nådde en stor grupp av försäkrade maxtiden inom sjukförsäkringen samtidigt vid årsskiftet 2009/2010, dels var nybeviljadet av sjukersättning särskilt stort innan regelförändringarna genomfördes. Avskaffandet av den tidsbegränsade sjukersättningen och det mer restriktiva regelverket för sjukersättning har bidragit till att sjukpenningtalet ökat under de senaste åren. 15
Figur 4: Sjukpenningtalet för kvinnor och män 2000-2014. 25,0 20,0 15,0 10,0 5,0 Samtliga Män Kvinnor 0,0 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 2014 Kvinnor Män Samtliga För att kunna bedöma dagens nivå på sjukpenningtalet i förhållande till utvecklingen under tidigare år så har sjukpenningtalets nivå ställts i relation till det genomsnittliga sjukpenningtalet under hela den studerade perioden (Figur 5). Ett värde under ett indikerar att det aktuella årets värde ligger under genomsnittet för hela perioden. Sedan 2007 ligger sjukpenningtalet under periodens genomsnitt, men vi ser en uppåtgående trend under de senaste åren. Figur 5: Sjukpenningtalet under respektive år i relation till den genomsnittliga nivån under hela perioden. 1,8 1,6 1,4 1,2 1 0,8 0,6 0,4 0,2 0 Kvinnor Män För att bedöma sjukfrånvarons stabilitet har vi beräknat standardavvikelsen för rullande femårsperioder, det vill säga det värde som presenteras för 2004 representerar standardavvikelsen under perioden 2000 till 2004. Vi presenterar även variationskoefficienten, som beräknas som kvoten mellan 16
standardavvikelsen under respektive femårsperiod och medelvärdet för samma period. Som Tabell 3 visar har standardavvikelsen för både kvinnor och män minskat under de senaste åren. Minst var variationen under perioden 2009-2013, under perioden 2010-2014 ökade variationen något. Även variationskoefficienten har minskat under de senaste åren, men var även låg under början av tidsperioden. Den relativa variationen är större under 2013 och 2014 än under 2004 och 2005. 2014 var variationskoeffcienten för män 0,22, vilket innebär att under perioden 2010-2014 varierade de enskilda åren med i genomsnitt 22 procent av medelvärdet för hela femårsperioden. Tabell 3: Standardavvikelse M K Variationskoefficient M K Standardavvikelser och variationskoefficienter för sjukpenningtalet. 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 1,52 1,98 0,12 0,09 2,12 2,67 0,17 0,13 2,85 3,63 0,25 0,18 2,95 3,78 0,29 0,22 2,68 3,48 0,30 0,23 2,52 3,31 0,32 0,26 2,43 3,19 0,36 0,29 1,68 2,22 0,28 0,22 0,95 1,29 0,17 0,14 0,87 1,28 0,16 0,14 1,26 1,79 0,22 0,18 Inflöde av nya sjukfall Sjukfrånvarons nivå bestäms av inflödet av nya sjukfall och längden på de pågående sjukfallen. Det finns tecken på att förändringar i inflödet historiskt föregått förändringar i sjukfrånvarons nivå (Försäkringskassan 2014b). Det är alltså möjligt att man genom att studera antalet startade fall kan få en tidig indikation på sjuktalets utveckling. Statistik för inflödet av nya sjukfall finns tillgänglig till och med juli 2014 (i februari 2015). Figur 6 visar inflödet till sjukpenning. Antalet startade sjukfall var som lägst under perioden mars 2009 till februari 2010, 490 000 under en 12 månadsperiod. Sedan dess har inflödet ökat till totalt 554 000 under perioden augusti 2013 till juli 2014. Under hela perioden är inflödet högre bland kvinnor än bland män, och skillnaden har ökat under de senaste åren. I början av perioden utgjordes 58 procent av inflödet kvinnor, att jämföra med 64 procent i slutet. 17
Figur 6: Inflödet i sjukpenning exklusive återvändare. 70000 60000 50000 40000 30000 20000 10000 0 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 2014 Kvinnor Män Totalt I Figur 6, Figur 7, och Tabell 4 (nedan) exkluderas så kallade återvändare, det vill säga personer som har uppnått maximalt antal ersätta dagar med sjukpenning eller tidsbegränsad sjukersättning och övergått till Arbetsförmedlingen, men som ansöker om och beviljas sjukpenning igen inom 15 månader. Anledningen till detta är att serierna ska vara jämförbara över tid. I och med att många uppnådde maxtiden samtidigt i januari 2010 skedde en ökning i inflödet när dessa personer, som före 2010 skulle varit kvar i långa sjukfall, återgick till sjukpenning. Denna ökning var en engångsföreteelse som gör att dataserier som inkluderar återvändare alltså inte är jämförbara över tid. För att bedöma inflödet i relation till den tidigare utvecklingen visar vi i Figur 7 inflödet under respektive år som andel av det genomsnittliga inflödet under hela perioden. Som figuren visar var inflödet i sjukpenning högt i början av perioden, men har sedan 2004 legat på en nivå under genomsnittet för hela perioden. Liksom Figur 6 visar Figur 7 att inflödet ökat under de senaste åren, för kvinnor närmar sig inflödet under 2013 och 2014 genomsnittsinflödet för hela perioden. 18
Figur 7: Inflödet av nya sjukfall under respektive år i relation till genomsnittligt inflöde under hela perioden. 1,6 1,4 1,2 1 0,8 0,6 0,4 0,2 0 Kvinnor Män För att ge en bild av stabiliteten visar vi i Tabell 4 även standardavvikelsen för inflödet i sjukpenning för en rullande femårsperiod samt variationskoefficienter. Standardavvikelsen har minskat under nästan hela perioden för både kvinnor och män. För kvinnor skedde dock en kraftig ökning perioden 2009-2013, och ökningen har fortsatt även efter det. För män kan en ökning observerats för den senaste perioden. Variationskoefficienten är betydligt lägre för 2014 än vid början av perioden men har ökat för både män och kvinnor sedan 2012. Tabell 4: Standardavvikelse M K Variationskoefficient M K Standardavvikelser och variationskoefficienter för inflödet i sjukpenning 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 3 361 4 723 0,14 0,13 3 600 5 091 0,16 0,15 3 090 4 343 0,15 0,13 1 567 2 288 0,08 0,08 1 241 2 049 0,07 0,07 1 737 2 783 0,10 0,10 1 624 2 310 0,10 0,09 1 163 1 318 0,07 0,05 645 944 0,04 0,04 695 1 884 0,05 0,07 908 1 999 0,06 0,07 Inflödets förändringstakt Inflödets förändringstakt beräknas som den procentuella förändringen i inflödet av nya sjukfall jämfört med föregående år. Eftersom data för helåret 2014 ännu inte finns tillgängliga redovisas utvecklingen av inflödet under perioden 2001 till 2013. Som Figur 8 visar har inflödet ökat sedan 2010 för kvinnor och sedan 2012 för män. Inflödet ökade i snabbare takt under 2013 jämfört med 2012, och det finns tydliga tecken på att ökningstakten fortsatt öka under 2014, i synnerhet under hösten (Försäkringskassan 2015). 19
Figur 8: Inflödets förändringstakt. 0,1 0,05 0 2001 2003 2005 2007 2009 2011 2013-0,05-0,1-0,15-0,2 Kvinnor Män Sjukfallens varaktighet Sjukfallens varaktighet illustreras genom medianfallängden för startade fall. Detta visas i Figur 9. I figuren visas även de fallängder som motsvarar den 25:e och 75:e percentilgränserna. Medianfallängden har under hela perioden varit mellan 40 och 50 dagar, med undantag för 2003 och 2004 då en kraftig ökning skedde till följd av att sjuklöneperioden tillfälligt förlängdes från 14 dagar till 21 dagar. Sedan 2009 har fallängderna ökat något till följd av att de som lämnade försäkringen i och med uppnådd maxtid i januari 2010 återvänt till sjukförsäkringen. De så kallade återvändarnas sjukfall tenderar att ha högre varaktighet än andra nystartade fall, vilket gör att den genomsnittliga varaktigheten ökar. Ökningen är störst bland de sjukfall vars längd motsvarar den 75:e percentilgränsen. Jämfört med inflödet är varaktigheten betydligt mer lika för kvinnor och män. Figur 9: Medianfallängd för sjukfall startade under respektive månad. 200 180 160 140 120 100 80 60 40 20 0 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 2014 P25, kvinnor Median, kvinnor P75, kvinnor P25, män Median, män P75, män 20
Figur 10 visar medianfallängden under respektive år i relation till medelvärdet för hela perioden. För att undvika att de förändrade sjuklönereglerna ska få genomslag i beräkningarna begränsas analysen här till perioden efter 2004. Utvecklingen har varit relativt stabil, men för 2013 och 2014 är medianfallängden något högre än genomsnittet för hela perioden. Figur 10: Varaktighet under respektive år i relation till genomsnittlig varaktighet under hela perioden. 1,4 1,2 1 0,8 0,6 0,4 0,2 0 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Kvinnor Män Tabell 5 visar standardavvikelser och variationskoefficienter för varaktigheten i sjukskrivning. Sedan 2011 har variationen ökat något, både sett till standardavvikelse och variationskoefficient. För både kvinnor och män var variationen under femårsperioden 2010-2014 högre än under någon annan av de jämförda femårsperioderna. Tabell 5: Standardavvikelser och variationskoefficienter för varaktigheten i sjukskrivning Standardavvikelse Variationskoefficient M K M K 2009 2010 2011 2012 2013 2014 1,43 2,72 0,03 0,06 0,88 2,17 0,02 0,05 0,54 1,03 0,01 0,02 1,64 1,48 0,04 0,04 2,58 3,04 0,06 0,07 3,30 3,89 0,07 0,09 Figur 11 visar genomsnittlig sjukfallslängd i sjukfall som överskrider 60 dagar, 180 dagar, ett år och två år, uppdelat på kvinnor och mäns sjukfall. Notera att dessa intervall delvis är överlappande. Ett pågående sjukfall som är 320 dagar långt vid mättillfället kommer alltså att ingå i beräkningen av medellängden för fall som är över 60 dagar och över 180 dagar, men inkluderas inte i beräkningen av övriga medelvärden. Till följd av att maxtiden i sjukförsäkringen tillämpades för första gången i januari 2010 skedde då en kraftig minskning av den genomsnittliga varaktigheten. Vid denna tidpunkt nådde flertalet sjukfall på minst 914 dagar 21
maxtiden och 17 000 personer lämnade sjukförsäkringen vid ett och samma tillfälle. 8 Brottet i tidsserien 2010 gör att värdena inte är jämförbara över en längre tidsperiod. Tidsperioden efter regelförändringarna är relativt kort och därför jämför vi här inte värdet för varje år med genomsnittet över hela perioden. Vi beräknar inte heller standardavvikelsen eller variationskoefficienten. Figur 11: Genomsnittlig fallängd för sjukfall som överskrider vissa längder. Kvinnor (streckade linjer) och män (heldragna linjer). 1 400 1 200 1 000 800 600 400 200 0 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 2014 över 60 dagar över 180 dagar över 1 år över 2 år över 60 dagar över 180 dagar över 1 år över 2 år Sjuk- och aktivitetsersättning Sjukersättning kan beviljas personer som är mellan 30 och 64 år och vars arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel i alla arbeten på arbetsmarknaden. Ersättning kan beviljas på hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels nivå. Aktivitetsersättning kan beviljas personer som är mellan 19 och 29 år gamla. En person kan ha rätt till aktivitetsersättning om arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel under minst ett år i alla arbeten på hela arbetsmarknaden eller om han eller hon behöver förlänga sin skolgång på grund av en funktionsnedsättning. I Figur 12 redovisas antalet nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar per 1 000 registrerade försäkrade, dels som faktiskt månadsvärde, dels som rullande 12-medelvärde. Här kombineras sjuk- och aktivitetsersättning till ett sammantaget mått, i den fortsatta redovisningen görs analysen på varje del separat. 8 Personer som ansökte om och beviljades fortsatt sjukpenning (nu kallat sjukpenning på grundnivå) kunde vara fortsatt sjukskrivna efter dag 914. 22
Figur 12: Säsongsvariationer i nybeviljad sjuk- eller aktivitetsersättning per 1 000 registrerade försäkrade. 3 2,5 2 1,5 1 0,5 0 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Kvinnor Kvinnor, säsongsrensad Män Män, säsongsrensad Säsongsvariationerna i nybeviljandet av sjuk- eller aktivitetsersättning är mindre tydliga än för inflödet i sjukpenning och de följer inte heller samma regelbundna mönster under året. Figur 13 visar varje månads avvikelse från årsmedelvärdet. Flest nybeviljanden av sjuk- och aktivitetsersättning sker i juni varje år, betydligt färre sker under semestermånaderna juli och augusti. Särskilt många nybeviljanden skedde i juni 2008, strax innan det nya, striktare regelverket infördes. Inom försäkringsadministrationen prioriterades att fatta beslut i samtliga ärenden som var under utredning inför införandet av det nya striktare regelverket. Figur 13: Avvikelse från årsmedelvärdet av nybeviljad sjuk- och aktivitetsersättning under respektive månad. 1,5 1 0,5 0-0,5-1 jan feb mar apr maj jun jul aug sept okt nov dec 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Nybeviljad sjuk- och aktivitetsersättning Antalet nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar per 1000 registrerade försäkrade ger en bild av inflödet till sjuk- och aktivitetsersättning vid en viss tidpunkt. 23
Som Figur 14 visar ligger nybeviljandet av sjukersättning på en historiskt låg nivå. För kvinnorna handlar det om 3,9 personer per 1 000 inskrivna försäkrade och för männen 2,9 personer per 1 000 inskrivna försäkrade. Den högsta nivån nåddes under våren 2005 och sedan dess har nybeviljandet minskat mycket kraftigt. Den senaste tiden har nybeviljadet återigen ökat men trots detta ökar inte det totala antalet mottagare av ersättningen. Figur 14: Antal nybeviljade sjukersättningar per 1 000 registrerade försäkrade. 30 25 20 15 10 5 0 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 2014 Kvinnor Män Totalt Utvecklingen av nybeviljad aktivitetsersättning skiljer sig från bilden av nybeviljad sjukersättning. Under de senaste åren har nybeviljandet varit högre för män än för kvinnor. Fram till 2007 ökade nybeviljandet, och var därefter varit förhållandevis stabilt under flera år. Från och med 2013 har nybeviljadet ökat igen. Figur 15: Nybeviljad aktivitetsersättning per 1 000 registrerade försäkrade. 7 6 5 4 3 2 1 0 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Kvinnor Män Totalt 24
För att få en bild av hur nivån för nybeviljad sjuk- och aktivitetsersättning förhåller sig till genomsnittet under de föregående åren redovisas detta uppdelat på kvinnor och män i Figur 16 och Figur 17 nedan. Som konstaterades ovan så har nybeviljandet av sjukersättning återigen börjat öka efter en lång minskningsperiod. Nybeviljad aktivitetsersättning ligger på en hög nivå i förhållande till genomsnittet under perioden. Figur 16: Nybeviljad sjukersättning under respektive år i relation till genomsnittligt nybeviljande under hela perioden. 2,5 2 1,5 1 0,5 0 Kvinnor Män Figur 17: Nybeviljad aktivitetsersättning under respektive år i relation till genomsnittligt nybeviljande under hela perioden. 1,4 1,2 1,0 0,8 0,6 0,4 0,2 0,0 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Kvinnor Män För att bedöma stabiliteten redovisar vi även här standardavvikelser och variationskoefficienter för rullande femårsperioder. Som Tabell 6 visar har variationen för nybeviljad sjukersättning minskat. Standardavvikelsen för 2014 är lägre än för någon av de övriga tidsperioderna. Även variationskoefficienten är låg i förhållande till tidigare perioder (men något högre än under de inledande åren). Även variationen i nybeviljad aktivitetsersättning har minskat, dock med en viss ökning för de senaste tidsperioderna. 25
Tabell 6: Standardavvikelser och variationskoefficienter för nybeviljad sjukersättning. Standardavvikelse Variationskoefficient M K M K 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 1,64 3,55 0,13 0,19 1,16 2,43 0,09 0,12 2,05 3,44 0,17 0,18 2,45 4,25 0,22 0,24 2,95 5,27 0,30 0,33 2,93 5,26 0,37 0,43 3,05 5,23 0,51 0,59 2,97 4,99 0,65 0,77 1,88 3,16 0,58 0,72 0,75 1,06 0,30 0,34 0,42 0,76 0,18 0,26 Tabell 7: Standardavvikelser och variationskoefficienter för nybeviljad aktivitetsersättning. Standardavvikelse Variationskoefficient M K M K 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 1,07 0,55 0,23 0,11 0,80 0,42 0,16 0,08 0,22 0,39 0,04 0,07 0,19 0,41 0,04 0,08 0,11 0,22 0,02 0,04 0,18 0,24 0,05 0,03 0,46 0,58 0,08 0,11 Nybeviljandets förändringstakt Figur 18 och Figur 19 visar förändringstakten i nybeviljandet av sjukrespektive aktivitetsersättning. För sjukersättning har nybeviljadet ökat i allt långsammare takt sedan 2012. Mellan 2013 och 2014 planade minskningen ut något för kvinnor. Figur 18: Förändringstakten i nybeviljad sjukersättning. 0,4 0,3 0,2 0,1 0-0,12001 2003 2005 2007 2009 2011 2013-0,2-0,3-0,4-0,5-0,6 Kvinnor Män Nybeviljandet av aktivitetsersättning har ökat i allt snabbare takt sedan 2012 för både kvinnor och män. 26
Figur 19: Förändringstakten i nybeviljad aktivitetsersättning. 0,5 0,4 0,3 0,2 0,1 0 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014-0,1-0,2 Kvinnor Män Utflöde ur sjuk- och aktivitetsersättning Liksom vad gäller sjukpenning så bestäms beståndet av sjuk- och aktivitetsersättning av inflödet till ersättningen tillsammans med varaktigheten. Då sjukersättning är en ersättning som huvuddelen av mottagarna uppbär tills de blir 65 år, redovisas andelen som lämnar ersättningen innan de fyllt 65 som ett mått på det faktiska utflödet ur ersättningen. Sedan aktivitetsersättningen infördes under 2003 har utflödet (förutom de som fyller 30 eller avlider) ökat stadigt, till stor del beroende på att antalet personer som fått aktivitetsersättning på grund av förlängd skolgång ökat under perioden. Utflödet ur aktivitetsersättning på grund av förlängd skolgång är högre än utflödet för dem som beviljats aktivitetsersättning på grund av nedsatt arbetsförmåga. 9 Utflödet ur sjukersättning (förutom de som fyller 65 eller avlider) påverkades i stor utsträckning av att den tidsbegränsade sjukersättningen fasades ut under perioden 2008-2012. I övrigt har utflödet legat på en låg och stabil nivå, se Figur 20. 9 Aktivitetsersättning på grund av förlängd skolgång beviljas dem som på grund av funktionsnedsättning behöver extra tid för att slutföra sin grundläggande utbildning. 27
Figur 20: Andel av beståndet av sjuk- och aktivitetsersättning som lämnar ersättningen (utan de som uppnår åldersgränserna eller avlider). 14% 12% 10% 8% 6% 4% 2% 0% 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Aktivitetsersättning, kvinnor Aktivitetsersättning, män Sjukersättning, kvinnor Sjukersättning, män Utflödet för sjukersättning är idag lägre än på tio år både som andel av stocken och i absoluta tal. Beståndet av personer som beviljats sjukersättning är idag lägre än tidigare nivåer. Vid ett oförändrat inflöde betyder ett lägre utflöde en högre varaktighet i ersättningen. Detta är enligt förväntningarna då det nya regelverk som infördes 2008 innebar att arbetsförmågan skulle vara stadigvarande nedsatt för att sjukersättning ska beviljas. Figur 21 visar utflödet ur sjukersättning under respektive år som andel av det genomsnittliga utflödet under hela perioden. Under 2012-2014 är utflödet betydligt lägre än genomsnittet. Den stora uppgång i utflödet som skedde 2009-2011 är en direkt följd av att den tidsbegränsade sjukersättningen fasades ut. Det är viktigt att notera att genomsnittet för hela perioden drivs upp av det höga utflödet under dessa år. 28
Figur 21: Utflöde ur sjukersättning under respektive år i relation till genomsnittligt utflöde under hela perioden. 4,5 4 3,5 3 2,5 2 1,5 1 0,5 0 Kvinnor Män Figur 22 visar motsvarande beräkningar för aktivitetsersättning. Det är tydligt att utflödet ökat under hela perioden. Under 2014 är utflödet mer än 50 procent högre än genomsnittet för hela perioden för både kvinnor och män. Figur 22: Utflöde ur aktivitetsersättning under respektive år i relation till genomsnittligt utflöde under hela perioden. 2 1,8 1,6 1,4 1,2 1 0,8 0,6 0,4 0,2 0 Kvinnor 19-29 Män I Tabell 8 visas standardavvikelser och variationskoefficienter för utflödet ur sjukersättning. Standardavvikelsen har ökat något sedan början av perioden men har varit relativt oförändrad under de senaste åren. Däremot har variationskoefficienten ökat, vilket innebär att variationen nu är större i relation till medelvärdet. Även här är det viktigt att notera att variationen drivs upp av det höga utflödet under 2010 och 2011. 29
Tabell 9 visar motsvarande beräkningar för utflödet ur aktivitetsersättning. Både standardavvikelsen och variationskoefficienten har ökat under senare år. Tabell 8: Standardavvikelser och variationskoefficienter för utflödet ur sjukersättning. Standardavvikelse Variationskoefficient M K M K 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 0,00 0,00 0,10 0,03 0,01 0,00 0,27 0,26 0,01 0,00 0,37 0,44 0,02 0,00 0,35 0,48 0,02 0,00 0,31 0,45 0,01 0,00 0,22 0,38 0,02 0,01 0,58 0,79 0,02 0,01 0,48 0,62 0,02 0,01 0,57 0,68 0,01 0,02 0,71 0,84 0,01 0,02 0,87 1,06 Tabell 9: Standardavvikelser och variationskoefficienter för utflödet ur aktivitetsersättning. Standardavvikelse Variationskoefficient M K M K 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 1,07 0,55 0,23 0,11 0,80 0,42 0,16 0,08 0,22 0,39 0,04 0,07 0,19 0,41 0,04 0,08 0,11 0,22 0,02 0,04 0,18 0,24 0,03 0,05 0,46 0,58 0,08 0,11 Utflödet ur aktivitetsersättning beror till stor del på hur länge personen haft ersättning och vid vilken ålder ersättning beviljas. Det största utflödet sker bland dem som beviljats ersättning för förlängd skolgång. Utvecklingen av genomsnittlig ålder när sjuk- och aktivitetsersättning beviljas har inte förändrats särskilt mycket över tiden. De som beviljas aktivitetsersättning är i genomsnitt drygt 20 år när ersättningen beviljas medan de som beviljas sjukersättning är drygt 50 år i genomsnitt. Den totala sjukfrånvaron För att få en bild av utvecklingen av den totala frånvaron från arbetet på grund av sjukdom redovisas även ohälsotalets utveckling. Ohälsotalet består av två delar, sjukpenningtalet (som redovisats ovan) och beståndet av sjukoch aktivitetsersättning. I ohälsotalet ingår antal utbetalda dagar med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning, rehabiliteringspenning samt sjuk- och aktivitetsersättning (före år 2003 förtidspension/sjukbidrag) från socialförsäkringen relaterat till antal registrerade försäkrade (befolkningen) i åldern 16-64 år. Alla dagar är omräknade till nettodagar, det vill säga två dagar med halv ersättning blir en dag. Ohälsotalet visar följaktligen den totala sjukfrånvaron vid en viss tidpunkt. Eftersom framförallt sjukersättning är en ersättning som många uppbär under en lång tid så är beståndet betydligt mer trögrörligt än inflödet. Av Figur 23 framgår att ohälsotalet fortfarande är relativt opåverkat av det ökade inflödet till både sjukpenning och sjuk- och aktivitetsersättning. 30
Antalet nettodagar totalt för personer med sjuk- och aktivitetsersättning minskar i och med att utflödet är större än inflödet. I likhet med nybeviljandet av SA ligger ohälsotalet på en låg nivå. Figur 23: 60 Ohälsotalet. 50 40 30 20 10 0 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 2014 Sjuk- och aktivitetsersättning Ohälsotal, kvinnor Ohälsotal, totalt Sjuk- och rehabpenning Ohälsotal, män Ohälsotalet var som lägst under hösten 2013, efter detta har det ökat marginellt. I december 2014 var ohälsotalet för kvinnor 32,8 dagar, motsvarande för männen var 22,1 dagar. Om den aktuella utvecklingen av ohälsotalet sätts i relation till genomsnittet under perioden så visar det sig att ohälsotalet sedan 2008 är under genomsnittet för hela den studerade perioden för både kvinnor och män. Figur 24: Ohälsotalet under respektive år i relation till den genomsnittliga nivån under hela perioden. 1,4 1,2 1,0 0,8 0,6 0,4 0,2 0,0 Kvinnor Män Tabell 10 visar variationen i ohälsotalet. Standardavvikelsen har minskat under hela perioden och når sin lägsta nivå under perioden 2010-2014 för både kvinnor och män. Även variationskoefficienten har minskat under de senaste åren. 31