MENA-projektet Konfliktmönster i MENA-regionen 1980 1997 av Patrik Johansson 1
Text: Utrikesdepartementet, Enheten för Mellanöstern och Nordafrika, MENA-projektet Form och layout: Norstedts Tryckeri AB Omslag: UD-Redaktionen, Maria Beckius Artikelnr: UD 99.091 ISBN: 91-7496-184-5 Tryckt av Norstedts Tryckeri AB, 1999 2
Förord Hösten 1998 tillsattes en projektgrupp inom Utrikesdepartementet för att göra en genomlysning av politiska, ekonomiska och sociala förhållanden i Mellanöstern och Nordafrika (MENA-regionen). Inom ramen för detta projekt har en skriftserie tillkommit, vari denna studie ingår. För innehållet i de enskilda studierna svarar enbart författaren själv. Det speglar därför inte nödvändigtvis Utrikesdepartementets position i frågan. Den föreliggande skriften är en kartläggning av konflikter i MENAregionen under perioden 1980 1997. Kartläggningen bygger på de definitioner som utarbetats inom konfliktdataprojektet States in Armed Conflict vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet. På grundval av kartläggningen förs en diskussion om såväl konfliktorsaker som en möjlig framtida utveckling på konfliktområdet i regionen. Författare till skriften är Patrik Johansson, verksam vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Redaktionen 3
4
Innehållsförteckning 1 Inledning... 7 Syfte... 7 Scenförändringar 1999... 7 Externa aktörer... 8 Gemensam säkerhet... 10 2 Konfliktmönster i MENA-regionen, 1980 1997... 11 Definitioner... 11 Konfliktintensitet... 11 Tvistefråga... 12 Konfliktparter... 13 Översikt... 13 Förändring över tid... 15 3 Konflikter och konfliktmönster i de tre subregionerna 18 Konfliktmönster i Nordafrika... 18 Externa aktörer... 19 Västsahara... 20 Konfliktmönster i Mellanöstern... 20 Externa aktörer... 22 Osloprocessen... 22 Konfliktmönster i Gulfstaterna... 23 Externa aktörer... 25 Kurderna... 25 Framtida säkerhetsarrangemang i Gulfen... 26 4 Andra viktiga faktorer... 28 Islam... 28 Resursfrågor... 29 5
5 Slutsatser... 30 Framträdande konfliktorsaker och framtida konfliktmönster 30 Möjligheter till konfliktlösning och -hantering... 32 Externa aktörer... 33 Appendix 1: Sammanställning av konfliktdata... 35 Referenser... 43 6
1 Inledning Mellanöstern och Nordafrika (MENA-regionen) omfattar de nordafrikanska länderna vid medelhavskusten, de arabiska staterna i Mellanöstern och på Arabiska halvön, samt Israel och Iran. MENA-regionen upptar ca 11 milj. km 2, och har en befolkning på drygt 300 miljoner. I denna studie delas MENA-regionen in i tre subregioner: Nordafrika: Algeriet, Egypten, Libyen, Marocko och Västsahara och Tunisien, Mellanöstern: Israel och de palestinska områdena, Jordanien, Libanon och Syrien samt Gulfstaterna: Bahrain, Förenade Arabemiraten, Irak, Iran, Kuwait, Oman, Qatar, Saudiarabien och Jemen. Syfte Syftet med studien är att sammanställa och presentera konfliktdata för MENA-regionen för perioden 1980 1997, att, utifrån denna sammanställning, diskutera framträdande konfliktorsaker och tänkbara framtida konfliktmönster, samt att diskutera möjligheter till hantering och lösning av konflikter i regionen. Scenförändringar 1999 Just nu, sommaren 1999, är mycket osäkert kring regionens framtid. Efter ett drygt halvårs stillestånd är fredsprocessen i Mellanöstern på väg att få nytt liv. Israels nye premiärminister Ehud Barak har ställt fred med såväl palestinierna som Libanon och Syrien i utsikt inom ett och ett halvt till två år. 7
Jordaniens kung Hussein och Marockos kung Hassan II har avlidit under 1999, efter att ha styrt sina stater i 46 respektive 38 år. Deras arvtagare kung Abdallah II och kung Mohammad VI är båda ganska okända kort. Syrien torde komma att undergå ledarskifte under 2000- talets första decennium, då president Hafez al-asad har suttit vid makten sedan 1971. Mycket tyder på att han vill vara den syriske ledare som sluter fred med Israel; skulle han misslyckas med det är det mycket svårt att sia om relationerna mellan Israel och Syrien-efter-Asad. En långvarig motsättning har också avmattats markant efter Libyens beslut att den 5 april utlämna de misstänkta attentatsmännen bakom Lockerbie-bomben 1988 till rättegång. Det innebar att FN:s sanktioner, som varit i kraft sedan 1992, suspenderades. USA har dock beslutat att tills vidare inte lyfta sina unilaterala sanktioner mot Libyen. Dessa har inte enbart gällt Lockerbie, vilket framgår inte minst av det faktum att de infördes 1986, två år före Lockerbie-bomben. Externa aktörer FN har haft en hel del att göra i MENA-regionen. Totalt har FN haft 49 fredsbevarande operationer utplacerade på olika håll i världen (dvs exklusive observatörsuppdrag och andra specialarrangemang). Av dessa 49 är 15 aktiva idag (inklusive MONUA i Angola som håller på att avvecklas). Av de totalt 49 har 10 varit i MENA-regionen; av de 15 pågående är fem där. En sak som tydligt utmärker fredsbevarande operationer i MENAregionen är att de tenderar att bli långvariga. Tar vi hänsyn till den tid olika operationer varit aktiva finner vi att FN:s 49 fredsbevarande operationer tillsammans varit aktiva i nästan 300 år; 134 av dessa har varit i MENA-regionen. De 15 pågående har tillsammans varit aktiva i snart 225 år, och här svarar MENA-regionens 5 operationer för 113 år, dvs över hälften. 1 1 www.un.org Av de övriga ca 110 åren utgörs 86 år av UNMOGIP (Indien/Pakistan) sedan januari 1949 och UNFICYP (Cypern) sedan mars 1964. Övriga åtta idag pågående fredsbevarande operationer svarar alltså tillsammans för knappt 25 års aktivitet, motsvarande den genomsnittliga längden för pågående fredsbevarande operationer i MENA-regionen. 8
Tabell 1. Fredsbevarande operationer i MENA-regionen, 1980 1997. United Nations Truce Supervision Organization (UNTSO), olika ställen i Mellanöstern, 1948 United Nations Disengagement Observer Force (UNDOF), Golanhöjderna, 1974 United Nations Interim Force in Lebanon (UNIFIL), södra Libanon, 1978 United Nations Iran Iraq Military Observer Group (UNIIMOG), Iran och Irak, augusti 1988 februari 1991 United Nations Iraq Kuwait Observation Mission (UNIKOM), Kuwait Irak demilitariserad zon, April 1991 United Nations Mission for the Referendum in Western Sahara (MINURSO), Västsahara, September 1991 Internationella Domstolen i Haag har behandlat två helt intra-regionala tvister under perioden, nämligen den territoriella dispyten mellan Tunisien och Libyen (som behandlades 1978 1982), och den territoriella dispyten mellan Bahrain och Qatar, (1991 ). 2 I fallet Tunisien Libyen meddelade Domstolen sin dom i februari 1982, och avslog i december 1985 en resningsansökan från Tunisien. I fallet Bahrain Qatar har ännu ingen dom meddelats. Extra-regionala aktörer har också agerat i egenskap av individuella stater. Ett framträdande exempel är givetvis USA-koalitionen under Gulfkriget. Koalitionens agerande grundade sig på ett FN-mandat, men genomfördes inte i FN:s regi, utan av ett antal stater under amerikansk ledning. 3 Andra exempel på enskilda staters agerande i regionen är de olika delarna av fredsprocessen i Mellanöstern, dels Madridprocessen, där 2 Domstolen har också behandlat ett antal frågor men en extra-regional part: Amerikansk diplomatisk och konsulär personal i Teheran, Iran USA (behandlades i domstolen 1979 1981); Kontinentalhyllan, Libyen Malta (1982 1985); Flygincident 3 juli 1988, Iran USA (1989 1996); Territoriell dispyt, Libyen Tchad (1990 1994); Frågor om tolkning och tillämpning av 1971 års Montreal-konvention, med anledning av luftincidenten vid Lockerbie, Libyen USA (1992 ); Frågor om tolkning och tillämpning av 1971 års Montreal-konvention, med anledning av luftincidenten vid Lockerbie, Libyen Storbritannien (1992 ); och Oljeplattformar, Iran USA (1992 ). 3 Totalt 29 stater deltog i koalitionen, om än många av dessa blott symboliskt. 9
USA och dåvarande Sovjetunionen initierade förhandlingar 1991, dels Osloprocessen, där Norge agerade facilitator i de hemliga samtal mellan Israel och PLO som ledde fram till principdeklarationen 1993. Gemensam säkerhet Några försök att skapa s k gemensam säkerhet har gjorts i regionen. 4 I maj 1981, strax efter att Iran Irak kriget börjat, gick staterna vid gulfen (Bahrain, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Oman, Qatar och Saudiarabien) samman och bildade Gulf Cooperation Council (GCC). GCC kompletterades i mars 1991 av Egypten och Syrien (genom den s k Damaskus-deklarationen). Dessa arrangemang har dock hittills inte lyckats överbrygga de intressemotsättningar som finns mellan medlemsstaterna, och har följaktligen heller inte medfört någon anmärkningsvärd förbättring av säkerheten på Arabiska halvön. I februari 1989 bildades Arab Maghreb Union (UMA) (av Algeriet, Libyen, Mauretanien, Marocko och Tunisien) och Arab Cooperation Council (ACC) (av Egypten, Irak, Jordanien och Nordjemen). Inte heller dessa organisationer har gjort särskilt mycket väsen av sig. Av de övriga ca 110 åren utgörs 86 år av UNMOGIP (Indien/Pakistan) sedan januari 1949 och UNFICYP (Cypern) sedan mars 1964. Övriga åtta idag pågående fredsbevarande operationer svarar alltså tillsammans för knappt 25 års aktivitet, motsvarande den genomsnittliga längden för pågående fredsbevarande operationer i MENA-regionen. 4 Libyen har en intressant historia av försök att skapa säkerhetsgemenskaper. I samband med att ett federationsavtal tecknades mellan Libyen och Marocko i augusti 1984 rapporterar Keesing s följande: Libyen hade tidigare slutit avtal om federation eller sammanslagning med Sudan och Egypten (dåvarande Förenade Arabrepubliken) 1969, med Egypten och Syrien 1971, med Egypten 1972 73, med Tunisien 1974, med Syrien 1980 och med Tchad 1981. Samtliga dessa avtal hade sedan dess upphört (det sista då Egypten, den 1 oktober 1984, lämnade 1971 års Federation av Arabiska Republiker, mellan Egypten, Libyen och Syrien). Keesing s, Vol. XXX (1984), s 33246. 10
2 Konfliktmönster i MENAregionen, 1980 1997 Defintioner Sammanställningen av konfliktdata tar sin utgångspunkt i tre aspekter av en konflikt: 1 konfliktintensitet (dispyt, småskalig väpnad konflikt, mellanskalig väpnad konflikt och storskalig väpnad konflikt), 2 tvistefråga (regeringsmakt, territorium, regeringspolitik och resursfrågor), samt 3 konfliktparter (mellanstatlig och inomstatlig konflikt). Konfliktintensitet Enligt standarddefinitionen i konfliktdataprojektet vid institutionen för freds- och konfliktforskning i Uppsala föreligger en konflikt om det finns en tvistefråga som berör regeringsmakt och/eller territorium, det föreligger användning av väpnat våld mellan parterna av vilka minst en är en regering och detta väpnade våld har resulterat i minst 25 döda. Konflikter delas sedan in i olika grader av intensitet. Följande definitioner av småskalig konflikt, mellanskalig konflikt och storskalig konflikt är hämtade från konfliktdataprojektet. Dispyt, den lägsta graden, finns inte med i konfliktdataprojektet, men definitionen av dispyt har gjorts för att passa in i samma mönster. I en dispyt har färre än 25 människor dödats i strid under ett år. (Det totala antalet dödade under konfliktens historia spelar här ingen roll.) I en småskalig väpnad konflikt har mellan 25 och 1000 människor dödats i strid under ett år, och totalt färre än 1000 under konfliktens historia. I en mellanskalig väpnad konflikt har mellan 25 och 1000 människor dödats i strid under ett år, och totalt fler än 1000 under konfliktens historia. 11
I en storskalig väpnad konflikt i fortsättningen krig har fler än 1000 människor dödats i strid under ett år. Data presenteras följaktligen på årsbasis, och samma konflikt kan uppvisa olika grad av intensitet under olika år. Definitionen av dispyt är väldigt vid eftersom den inkluderar konflikter där det det väpnade våldet inte nödvändigtvis resulterat i dödsoffer. Två grupper av dispyter kommer därför inte att räknas med, nämligen inomstatliga dispyter om regeringsmakt eller -politik, samt mellanstatliga dispyter där samma tvistefråga är mer manifest eller på högre intensitetsnivå i ett annat konfliktpar. 5 Observera dock att dessa konflikter utelämnas endast då de befinner sig på dispytnivå. Tvistefråga Fyra olika typer av tvistefrågor har använts för att klassificera konflikterna. Till de två typer som ingår i konfliktdataprojektet (regeringsmakt och territorium) har jag lagt regeringspolitik och resursfrågor. De fyra typerna definieras sålunda: Konflikter om regeringsmakt handlar om kontroll över statsapparaten (t ex typ av politiskt system eller förändring av den centrala politiska ledningen). Konflikter om territorium handlar i första hand om territoriell kontroll (t ex gränskonflikter eller konflikter om självbestämmande). Konflikter om regeringspolitik handlar om den politik en viss regering för (t ex rörande religionsfrihet eller terrorism). Konflikter om resursfrågor handlar om användandet av olika resurser (t ex reglering av vatten och andra naturtillgångar). 5 Enligt en strikt tolkning av definitionen är varje oppositionell gruppering i en stat i dispyt med regeringen, och ofta över fler än en tvistefråga. Definitionen omfattar också den typ av menings-skiljaktigheter mellan regering och opposition som karakteriserar ett demokratiskt samhälle, och det är inte den typen av motsättningar som är studiens syfte att identifiera. När det gäller mellanstatliga relationer registrerar vi konflikten över Västbanken och Gazaremsan som en konflikt mellan Israel och palestinierna trots att palestinafrågan formellt också utgör en dispyt om regeringspolitik mellan Israel och så gott som varje annan stat i regionen var för sig. 12
Konfliktparter Slutligen kategoriseras konflikterna också som inomstatliga eller mellanstatliga. En konflikt är inomstatlig när högst en av parterna utgörs av regeringen i en självständig stat. En konflikt är mellanstatlig när fler än en av konfliktens parter utgörs av regeringar i självständiga stater. Det här sättet att göra distinktionen mellan inom- och mellanstatliga konflikter får till följd att konflikterna om Västsahara och Palestina båda klassas som inomstatliga, vilket förvisso kan ifrågasättas. Samtidigt är de inte typiska mellanstatliga konflikter heller, och i det följande kommer de att räknas till kategorin inomstatliga konflikter. Kurdfrågan involverar flera regeringar, men konflikten utspelar sig inte i första hand mellan de olika regeringarna utan mellan regeringen och olika kurdiska organisationer i respektive stat. Kurdfrågan har därför registrerats som två inomstatliga konflikter, i Irak respektive Iran. (Turkiet ingår inte i MENAregionen och har därför lämnats utanför studien.) Översikt I MENA-regionen finns 18 stater. I regionen finns också Palestina och Västsahara, som båda aspirerar på självständighet. Båda har utfärdat självständighetsdeklarationer (Palestina 1988 och Västsahara 1976) och erkänts av närmare hälften av världens stater, men i båda fallen pågår förhandlingar om framtiden. Trettio olika konflikter har identifierats i MENA-regionen för perioden 1980 1997. 6 Elva av konflikterna har under den aktuella perioden som mest nått dispytnivå, fem har som mest varit småskaliga konflikter, en har som mest varit mellanskalig, och 13 stycken har någon gång kunnat klassificeras som krig. Detta betyder inte att krig är den vanligaste konflikttypen i regionen; hänsyn bör också tas till hur länge konflikterna befunnit sig på de olika intensitetsnivåerna. Om vi adderar antalet konflikter på respektive nivå under varje enskilt år får vi 184 dispyt-år, 20 småskalig konflikt-år, 58 mellanskalig konflikt-år och 36 krig-år. 6 Samtliga konflikter presenteras år för år i Appendix 1, s 21. 13
En konflikt involverar ofta fler än en tvistefråga, men det är vanligen okomplicerat att identifiera en viss typ av tvistefråga som den viktigaste, den centrala. Exempelvis har konflikten mellan Israel och Jordanien klassats som territoriell t o m 1988 (då Jordanien avsade sig sina territoriella anspråk på Västbanken), och därefter som en resursfråga (om fördelning av vattentillgångar). Detta betyder inte att frågan om vattentillgångar uppkom 1989, utan endast att vattenfrågan fram till dess var en del av en i grunden territoriell konflikt. Av de 30 konflikterna handlar 17 om territorium, nio om regeringsmakt, tre om regeringspolitik, och en är en resursfråga. 16 av konflikterna är mellanstatliga och 14 är inomstatliga. Av de 16 mellanstatliga konflikterna har tre som mest nått nivån krig (Israel Libanon, Iran Irak, samt Irak Kuwait/USA-koalitionen), och två som mest varit småskaliga (Libyen FN/USA och Irak USA-koalitionen), medan resten av de mellanstatliga konflikterna endast förekommit på dispytnivå. Av de 14 inomstatliga konflikterna har däremot hela tio som mest nått nivån krig, en har som mest varit mellanskalig och tre har som mest varit småskaliga. Ingen har registrerats endast på dispytnivå. Det faktum att inomstatliga konflikter om regeringsmakt och -politik inte registrerats på dispytnivå bidrar givetvis till detta resultat. Samtidigt är ett stort antal mellanstatliga konflikter på dispytnivå också exkluderade, av skäl som nämnts. Att hög konfliktintensitet ändå är vanligare bland de inomstatliga konflikterna än bland de mellanstatliga framgår tydligt av att endast fem mellanstatliga konflikter någon gång nått över dispytnivå under den aktuella perioden (varav tre krig), mot 14 inomstatliga som nått över dispytnivå (varav tio krig). I tabell 2 presenteras en sammanställning av vad de 16 mellanstatliga och de 14 inomstatliga konflikterna handlat om. Den konfliktnivå som anges för de olika konflikterna är den högsta nivån som registrerats någon gång under perioden 1980 1997. Av tabell 2 framgår att den största delen av de mellanstatliga konflikterna handlat om territorium (12 av 16), samtidigt som en lika stor andel av dessa territoriella konflikter aldrig nått högre än dispytnivå (9 av 12). Ingen mellanstatlig konflikt har i första hand handlat om regeringsmakt. 7 7 Iran framhöll flera gånger under kriget mot Irak att man avsåg fortsätta kriget till dess att Saddam Hussein förlorade makten; den centrala tvistefrågan var dock kontrollen över Shatt al-arab, och konflikten har följaktligen klassificerats som territoriell. (I mitten av augusti 1991 avsade sig Irak formellt alla anspråk på Shatt al-arab, som därför 14
Tabell 2. Högsta registrerade nivå för konflikter om olika tvistefrågor, 1980 1997, uppdelat på mellanstatliga respektive inomstatliga konflikter. Källa: Appendix 1. Mellanstatliga konflikter regerings- territorium regerings- resursfråga makt politik dispyt 9 1 1 småskalig 2 mellanskalig krig 3 Inomstatliga konflikter regerings- territorium regerings- resursfråga makt politik dispyt småskalig 3 mellanskalig 1 krig 6 4 Bland de inomstatliga konflikterna dominerar konflikter om regeringsmakt (9 av 14). Resten av de inomstatliga konflikterna är territoriella. Minst hälften av konflikterna om respektive tvistefråga har någon gång nått nivån krig. Förändring över tid Av tabell 3 framgår att antalet konflikter som nått intensitetsnivån krig minskat från perioden 1980 1988 till perioden 1989 1997, och detta gäller samtliga tre typer av konflikter som nått nivån krig (mellanstatliga om territorium, inomstatliga om territorium, samt inomstatliga idag är iranskt territorium, men det tycks vara en allmän uppfattning att Irak troligen kommer att förnya sina krav när läget synes gynnsamt; se t ex Sick & Potter (1997), ss 136 140.) Även USA-koalitionen uttryckte, åtminstone initialt, sin önskan om regimskifte i Irak, men kriget gällde Kuwaits territorium. 15
Tabell 3. Högsta registrerade nivå för konflikter om olika tvistefrågor, 1980 1988 och 1989 1997, uppdelat på mellanstatliga respektive inomstatliga konflikter. Källa: Appendix 1. Mellanstatliga konflikter regerings- territorium regerings- resursfråga makt politik 80 88 89 97 80 88 89 97 80 88 89 97 80 88 89 97 dispyt 8 9 1 1 1 småskalig 1 1 mellanskalig krig 2 1 Inomstatliga konflikter regerings- territorium regerings- resursfråga makt politik 80 88 89 97 80 88 89 97 80 88 89 97 80 88 89 97 dispyt småskalig 3 1 mellanskalig 1 1 3 krig 4 3 3 2 om regeringsmakt). Att lägre nivåer av intensitet inte uppvisar samma mönster är till viss del en konsekvens av att flera konflikter gått från nivån krig till en lägre nivå, och följaktligen ökat antalet konflikter på den lägre nivån. Av den årsbaserade sammanställningen i Appendix 1 framgår dock att situationen är mer komplicerad än att regionens konflikter trappas ned en i taget. Exempelvis kan konstateras att vad gäller inomstatliga konflikter om regeringsmakt (4 krig 1980 1988 och 3 krig 1989 1997) når endast en konflikt krigsnivå under båda perioderna (nämligen Libanon). Två konflikter når krigsnivå under första perioden och är inte registrerade alls under den andra (Syrien och Sydjemen); två konflikter har nått krigsnivå under den andra perioden efter att ha varit småskalig 16
respektive inte registrerad under första perioden (Algeriet och Irak SAIRI (se Appendix 1)); endast en konflikt har följt mönstret och trappats ned från krigsnivå till mellanskalig nivå (Iran Mujahideen e- Khalq). 17
3 Konflikter och konfliktmönster i de tre subregionerna I detta avsnitt följer en beskrivning över konfliktrelationerna i de tre subregionerna under 1980- och 1990-talen. Konfliktmönster i Nordafrika Nordafrika består av fem stater, nämligen Algeriet, Egypten, Libyen, Marocko och Tunisien. Till subregionen räknas också Västsahara. Nordafrika är den subregion som varit minst konfliktfylld under 1980- och 1990-talen. Konflikten om den f d spanska kolonin Västsahara är den mest långvariga konflikten i subregionen, och antog sin nuvarande karaktär i och med den marockanska och mauretanska invasionen av området i november 1975. Konflikten utgjorde ett krig under halva 1980-talet, och har under perioden 1989 1997 som mest varit mellanskalig. Den andra konflikten som nått krigsnivå är Algeriet sedan 1993, där regeringen strider mot Front islamique du salut (FIS) och Groupe islamique armé (GIA). Islamistiska oppositionsgrupper finns i flera av regionens länder, men ingenstans har konflikten blivit så omfattande som just i Algeriet. I Egypten finns sedan 1992 en småskalig konflikt mellan regeringen och framför allt al-gama a al-islamiyya och al-jihad al-islamiy. Konflikten om Västsahara var mellanskalig 1989, men har under resten av perioden 1989 1997 befunnit sig på dispytnivå. De enda konflikter som sedan 1990 har vidgats utöver dispytnivå i den nordafrikanska subregionen är Algeriet och Egypten mot respektive islamistisk opposition. Medan dessa konflikter om regeringsmakt har inletts (och i Algeriets fall kraftigt intensifierats) under perioden 1989 1997, har territoriella konflikter i subregionen lösts (Libyen Tunisien: 18
Tabell 4. Högsta registrerade nivå för konflikter om olika tvistefrågor inom subregionen Nordafrika, 1980 1988 och 1989 1997. Källa: Appendix 1. Konfliktmönster i Nordafrika regerings- territorium regerings- resursfråga makt politik 80 88 89 97 80 88 89 97 80 88 89 97 80 88 89 97 dispyt 2 1 1 småskalig 2 1 1 mellanskalig 1 krig 1 1 Gulf of Gabés; Egypten Israel: Taba) eller minskat i intensitet (Marocko Polisario: Västsahara). I och med Libyens utlämnande av de misstänkta bakom Lockerbiebomben är även konflikten om regeringspolitik mellan Libyen och FN/ USA på väg att lösas. De senaste 20 årens konfliktmönster (som givetvis inte är den enda relevanta indikatorn) i Nordafrika pekar alltså tydligt i riktning mot att interna konflikter mellan regering och islamistisk opposition är vad som kommer att vara den dominerande typen av konflikt i subregionen den närmaste framtiden. Externa aktörer Inblandning utifrån har rönt påtaglig framgång i regionen, på olika sätt. I början av 1980-talet var Libyen och Tunisien oense om den maritima gränsen i Gabès-bukten. Den dispyten avgjordes till Libyens fördel av Internationella Domstolen i Haag 1982. Dispyten mellan Egypten och Israel över Taba i samband med den israeliska reträtten från Sinai-halvön löstes genom skiljedom 1989, och det omtvistade området återlämnades till Egypten. En annan typ av inblandning var först USA:s och sedermera FN:s sanktioner mot Libyen, som i april 1999 ledde till utlämnandet av de två misstänkta bakom sprängningen av ett Pan Am plan över Lockerbie i december 1988. USA ställer ytterligare krav på Libyen för att avbryta sina unilaterala sanktioner. Det är ännu oklart om utlämnandet signalerar en kursändring i libysk utrikespolitik eller inte. 19
Västsahara 1973 bildades Frente Popular de Liberación de Saguia el Hamra y Río de Oro (Polisario). 1975 invaderades Västsahara av marockanska och mauretanska styrkor, och efter Spaniens tillbakadragande utropade Polisario den 27 februari 1976 självständighet för Saharawi Arab Democratic Republic (SADR). Krig, enligt definitionen minst 1000 döda per år, pågick till 1984, men omfattande stridigheter fortsatte under resten av 1980-talet. Parterna godkände 1988 FN:s fredsplan, som innebar eldupphör följt av en folkomröstning om självständighet. På grund av oenighet om vilka som ska ha rätt att rösta har folkomröstningen skjutits upp ett antal gånger. Den frustration som rimligen följer av detta har dock inte lett till en återgång till våldsanvändning. Parterna verkar ha bestämt sig för att lösa konflikten med fredliga medel. Konfliktmöster i Mellanöstern Långlivade territoriella konflikter är vad som utmärker subregionen Mellanöstern, som består av de fyra staterna Israel, Jordanien, Libanon och Syrien, samt de av Israel ockuperade Västbanken och Gazaremsan. Konfliktintensiteten i subregionen har sjunkit från perioden 1980 1988 till perioden 1989 1997. Under den första perioden registrerades tre konflikter som krig (Israel Libanon, Libanon (inbördeskriget) och Syrien Muslimska brödraskapet). Under den senare perioden har endast en konflikt nått krigsnivå (Libanon 1989 1990). Israel har den klart centrala positionen i subregionens konfliktmönster; fred mellan Israel och dess arabiska grannar skulle förändra dessa mönster radikalt. Under perioden 1989 1997 har fredsprocesser inletts mellan subregionens olika konfliktparter. I Madrid 1991 inleddes de samtal mellan Israel och dess grannstater som i fallet Jordanien ledde till ett fredsavtal 1994 och i fallen Libanon och Syrien nu är på väg att återupptas. I Oslo 1993 fördes de hemliga förhandlingar som ledde fram till ömsesidigt erkännande och verkliga fredssamtal mellan Israel och palestinierna. Konflikten mellan Israel och palestinierna har legat på mellanskalig nivå under hela fredsprocessen. Israel Libanon och Israel Syrien har under fredsprocessen hållit sig på dispytnivå. 20
Tabell 5. Högsta registrerade nivå för konflikter om olika tvistefrågor inom subregionen Mellanöstern, 1980 1988 och 1989 1997. Källa: Appendix 1. Konfliktmönster i Mellanöstern regerings- territorium regerings- resursfråga makt politik 80 88 89 97 80 88 89 97 80 88 89 97 80 88 89 97 dispyt 2 2 1 1 småskalig mellanskalig 1 2 krig 2 1 1 Relationen Israel Irak har endast registrerats som dispyt 1981, då Israel bombade den irakiska anläggningen vid Osirak, där Irak enligt uppgift höll på att tillverka kärnvapen. (Jfr dock diskussion om Gulfkriget nedan.) Det finns här anledning att nämna något om hur jag gått till väga för att identifiera och klassificera konflikterna i Mellanöstern. I fallet Israel Jordanien fanns en tydlig territoriell motsättning fram till 1988, som då väsentligen upphörde, eller åtminstone antog en helt annan karaktär. I oktober 1994 skrevs ett fredsavtal mellan Israel och Jordanien. Därefter har oenighet rått om den exakta innebörden i avtalet, speciellt avseende Israels skyldighet att förse Jordanien med vatten. Motsättningen angående vatten inleddes inte i och med fredsavtalet 1994, och inte heller i och med att Jordanien avsade sig sina anspråk på Västbanken 1988. Samtidigt är den territoriella motsättningen om Västbanken nära sammankopplad med vattenfrågan. Att registrera den territoriella motsättningen och resursmotsättningen som två olika konflikter under 1980-talet skulle, i konsekvensens namn, kräva att relationen Israel palestinierna består av ett antal separata konflikter (om Jerusalem, övriga Västbanken och Gazaremsan, flyktingar, vatten, bosättningar, gränser osv), vilket rimligen skulle göra hela framställningen både otydligare och mer svårtillgänglig. För relationen Israel Jordanien registrerar jag därför en territoriell konflikt 1980 1988, och en resurskonflikt från 1989 1997. Israel palestinierna är en territoriell konflikt under hela perioden 1980 1997. 21
Motsättningar om vattentillgångar finns även mellan Israel och Libanon, Syrien och palestinierna, men räknas här som delar av de territoriella konflikterna, inte som fristående konflikter. Däremot kan de som i det jordanska fallet bli relativt viktigare om de territoriella konflikterna löses. De kan också komma att ställa de arabiska staterna mot varandra. Externa aktörer Tre av de fem pågående fredsbevarande operationerna i MENA-regionen finns i Mellanöstern, nämligen UNTSO, UNDOF och UNIFIL, de tre äldsta operationerna i MENA-reigonen. 8 Enskilda stater har under perioden 1989 1997 varit den typ av extern aktör som rönt mest påtaglig framgång i Mellanöstern. USA och dåvarande Sovjetunionen tog initiativet till Madridprocessen 1991, och 1993 spelade Norge en viktig möjliggörande roll då direktkontakt etablerades mellan israeler och palestinier. Inte minst sedan 1996 (efter Benjamin Netanyahus tillträde som premiärminister i Israel) har USA tagit på sig en mycket aktiv roll i den israelisk-palestinska processen, med Wye River-avtalet från oktober 1998 som det mest konkreta resultatet. Osloprocessen Sommaren 1999 är det frestande att säga att Osloprocessen står vid ett avgörande vägskäl. Frågan är om, och i så fall hur, Israels nye premiärminister Ehud Barak ska kunna få igång den fredsprocess som hans företrädare Benjamin Netanyahu lyckades bromsa ner och stanna upp under sina tre år vid makten. Barak har tydligt visat att han avser aktivt driva fredsprocessen framåt på ett sätt som var Netanyahu helt främmande. Skillnaden mellan de två symboliseras bland annat i relationen till den palestinske ledaren Yassir Arafat. Då Netanyahu valts till premiärminister i maj 1996 klargjorde han snart att han avsåg träffa Arafat 8 Förenade Arabemiraten och Saudiarabien deltog i Gulfkriget som en del av USAkoalitionen. Detta har alltså inte registrerats som separata konflikter mellan de två och Irak. 22
endast om det blev absolut nödvändigt, och det dröjde två och en halv månad efter hans tillträde. Barak, däremot, höll sitt första möte med Arafat inom en vecka efter det att han tillträtt som premiärminister. 9 I arbetet med att få igång fredsprocessen igen kom implementeringen av Wye River-avtalet att inta en central position. Detta avtal kom till p g a oenighet om implementeringen av interimsavtalet (Oslo II) från 1995, och preciserar omfattningen och tidtabellen för åtaganden som parterna hade gjort redan i Oslo II. Avtalet är i grund och botten en precisering av hur Oslo II-avtalet ska implementeras. Oslo II undertecknades den 28 september 1995 för Israels räkning av Shimon Peres och Yitzhak Rabin. Under de återstående tre månaderna av 1995 lämnade Israel över sex palestinska städer på Västbanken till den palestinska myndigheten (Jenin, Tulkarm, Nablus, Qalqilya, Betlehem och Ramallah). Inget behov fanns av nya specialavtal. När Netanyahu valdes till premiärminister stannade processen upp. Ett avtal skrevs om Hebron, som överlämnades till palestinierna i januari 1997, och därefter stod det stilla igen till i oktober 1998, då USA mer eller mindre tvingade parterna att komma överens om något i Wye. Det stora symboliska värde som Wye River-avtalet tillmäts förändrar inte det faktum att det är ett av de avtal för övergångsperioden som enligt principdeklarationen från 1993 inte ska påverka utgången av slutstatusförhandlingarna. 10 Konfliktmönster i Gulfstaterna Till Gulfstaterna räknas nio stater, nämligen Bahrain, Förenade Arabemiraten, Irak, Iran, Kuwait, Oman, Qatar, Saudiarabien och Jemen. Gulfstaterna är otvivelaktigt den mest konfliktfyllda subregionen. Den omfattar visserligen lika många stater som Nordafrika och Mellanöstern tillsammans, men är även relativt sett mer konfliktfylld. I Nordafrika, med fem stater, finns två konflikter som nått nivån krig någon gång under 1980- och 1990-talen; i Mellanöstern, med fyra sta- 9 Cordesman & Hashim (1997), pp 184 189. 10 Detta finns med på listan över konflikter, men eftersom det inte är fråga om en regering har konflikten lämnats utanför de mer statistiska sammanställningarna och diagrammen. 23
Tabell 6. Högsta registrerade nivå för konflikter om olika tvistefrågor inom subregionen Gulfstaterna, 1980 1988 och 1989 1997. Källa: Appendix 1. Konfliktmönster i Gulfstaterna regerings- territorium regerings- resursfråga makt politik 80 88 89 97 80 88 89 97 80 88 89 97 80 88 89 97 dispyt 4 6 småskalig 1 3 mellanskalig 1 1 krig 2 1 3 3 ter, finns tre krig. Gulfstaterna, med nio stater, har haft åtta olika konflikter som nått nivån krig någon gång under 1980- och 1990-talen. Precis som i Mellanöstern finns det i Gulfstaterna många långvariga territoriella konflikter. Flera av dessa har förekommit endast på dispytnivå, och gäller gränser på Arabiska halvön som i flera fall inte varit fastslagna tidigare. Ett par sådana gränskonflikter har lösts genom avtal under 1990-talet (Oman Jemen och Qatar Saudiarabien). Irak och Iran har fört krig om territorium både mot varandra och mot andra grannländer. Dessutom har kurdiska självständighetssträvanden nått krigsnivå i båda staterna var för sig. Konflikterna är ojämnt fördelade inom subregionen. De åtta krigen har involverat fyra av regionens stater, nämligen Irak, Iran, Kuwait och Jemen. De övriga fem staterna i regionen (Bahrain, Förenade Arabemiraten, Oman, Qatar och Saudiarabien) har endast varit involverade i konflikter på dispytnivå. 11 Direkt konfrontation mellan Irak och Israel förekom (förutom 1981, som nämnts ovan) också 1991, då Irak sköt Scud-missiler mot Israel. Detta skedde dock helt och hållet inom ramen för Kuwait-kriget, och har därför inte registrerats som en egen konflikt. Det var tydligt att syftet med de irakiska angreppen var att provocera fram en israelisk reaktion, helst någon form av militärt angrepp mot Irak, vilket, antogs det, skulle komma att splittra den USA-ledda koalitionen. 11 Cordesman (1997), s 45. 24
Externa aktörer Gulfkriget är det mest uppenbara exemplet på externa aktörers agerande i subregionen under 1980- och 1990-talen. När det gäller Gulfkriget har jag resonerat så, att territoriet Kuwait i allmänhet, och t ex öarna Bubiyan och Warbah i synnerhet, är en gammal tvistefråga mellan Irak och Kuwait, som av analytiker anses leva kvar än idag trots Iraks formella accepterande av Kuwaits suveränitet och självständighet och av den internationella gränsen mellan länderna. 12 Den USAledda koalitionens krig för att driva ut de irakiska styrkorna ur Kuwait i januari februari 1991, operation Ökenstorm, har räknats till samma konflikt med samma territoriella tvistefråga. Efter kriget har FN:s sanktioner mot Irak fortsatt att vara i kraft, FN har sänt vapeninspektörer till Irak (UNSCOM) för att verkställa och övervaka förstörandet av Iraks massförstörelsevapen och USA har upprättat flygförbudszoner i norra respektive södra Irak för att förhindra regimen från att begå övergrepp mot den egna befolkningen. Här handlar det inte längre om Kuwait; tvistefrågan rör regeringspolitik, och konflikten räknas därför som en konflikt fristående från den territoriella konflikten om Kuwait (om än inte orsaksmässigt, så enligt den här studiens terminologi definitionsmässigt). Internationella domstolen har haft den territoriella konflikten mellan Bahrain och Qatar på sitt bord sedan 1991, men har ännu inte meddelat någon dom. Kurderna Under 1990-talet har fredsprocesser inletts om Palestina och Västsahara. Ingen av processerna har följt den ursprungliga tidsplanen, men i båda fallen finns anledning att vara hoppfull inför framtiden. När det gäller kurderna kompliceras situationen av att kurderna är uppdelade mellan flera stater, främst Irak, Iran och Turkiet, som hårdhänt bekämpar de kurdiska självständighetssträvandena. Dessutom råder stora interna splittringar i det kurdiska lägret. Under Iran Irak kriget stred kurder både med och mot sin egen centralmakt och mot såväl motståndarens reguljära armé som mot hans kurdiska befolk- 12 Cordesman & Hashim (1997), ss 344 359. 25
ning. Så sent som 1994 nådde de rent interna stridigheterna krigsnivå. 13 Sedan 1996 pågår fredsförhandlingar mellan de två största kurdiska partierna i Irak, Kurdistan Democratic Party (KDP) och Patriotic Union of Kurdistan (PUK), den s k Ankaraprocessen, med stöd från Storbritannien, Turkiet och USA. Processen syftar till att få slut på de interna kurdiska striderna i irakiska Kurdistan, men utan att ifrågasätta Iraks territoriella integritet. I Turkiet har den dödsdömde PKK-ledaren, Abdullah Öcalan, beordrat sina män att avbryta den väpnade kampen och inleda fredsförhandlingar. PKK säger sig ha för avsikt att följa Öcalans uppmaning, men vilken faktisk betydelse detta får, och hur snart, är ännu omöjligt att veta. Framtida säkerhetsarrangemang i Gulfen Irak och Iran är de två stater som framför andra utgör hot mot säkerheten i Gulfstaterna. Så mycket är tydligt från sammanställningen av konfliktmönster för 1980 1997. Hur dessa hot ska hanteras är inte självklart. De flesta av Gulfstaterna är skeptiska till USA:s dual containment -politik, att söka isolera och försvaga de två staterna. Man menar att den snarare provocerar till extremism än modererar regimerna. 14 När det gäller Irak är Saddam Hussein idag den helt avgörande faktorn. Hur länge han kommer att sitta kvar är lika svårt att säga som vad som kommer efter. Det ideala vore därför vara att finna en säkerhetsskapande strategi som är oberoende av vem som styr i Irak, en strategi som är knuten snarare till regimens politik än till regimen själv. 15 Ett utförligt resonemang om den strategin faller utanför ramen för föreliggande studie, men det synes vara klart att sanktionspiskan bör kombineras med en morot i form av garantier om lyftande av sanktioner när vissa krav uppfyllts (vilket ju är något annat än löften om att sanktionerna inte kommer att lyftas så länge kraven inte uppfyllts). 13 Gulf Cooperation Council (GCC) bildades 1981 av Bahrain, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Oman, Qatar och Saudiarabien. Arab Cooperation Council (ACC) bildades 1989 av Egypten, Irak, Jordanien och Nordyemen. 14 Entelis (1996), ss 88 90. 15 Jfr tabell 1. 26
Inte heller vad gäller Iran finns särskilt många slutsatser att dra från sammanställningen av konfliktmönster. Jämfört med Irak är Iran, sedan Ayatollah Khomeinis död, mindre knutet till en speciell ledargestalt. I en diskussion om hur hotet från Iran bör bemötas kan det vara värt att notera att samtliga regionala säkerhetsarrangemang i Gulfen har lämnat Iran utanför åtminstone sedan revolutionen 1979. Alla andra stater har inlett säkerhetssamarbete med andra stater i subregionen, men inget av dessa samarbeten har åstadkommit särskilt imponerande resultat. 16 Faktum är att samarbetet inom ramen för GCC har hämmats bland annat av medlemsstaternas olika syn på just Iran och Irans roll i regionen. Mycket tyder på att regionala säkerhetsarrangemang i Gulfen även i fortsättningen kommer att vara relativt ineffektiva så länge Iran hålls utanför. 17 16 Netanyahu valdes till premiärminister den 29 maj 1996, tillträdde den 18 juni, och träffade Arafat den 4 september; Barak valdes den 17 maj 1999, tillträdde den 6 juli, och träffade Arafat den 11 juli. 17 The two parties agree that the outcome of the permanent status negotiations should not be prejudiced or preempted by agreements reached for the interim period. Declaration of Principles, Artikel 5 (4). 27
4 Andra viktiga faktorer Islam Sammanställningen av konfliktmönster tyder på att det islamistiska hotet inte haft så stor betydelse för konfliktutvecklingen i regionen som den allmänna debatten gärna ger intryck av. Inbördeskriget i Algeriet är den största konflikten med islamistiska förtecken, och i Egypten har motsättningarna nått småskalig nivå sedan 1992. Även SAIRI (se Appendix 1) i Irak och Mujahideen e-khalq i Iran definierar sig i termer av religion, och konflikterna med centralmakten har vid enstaka tillfällen nått krigsnivå (1991 i Irak och 1981 1982 i Iran). Islamistiska grupper som Hamas, Hizbollah och Islamiska Jihad har också stått för en stor del av våldsamheterna i Palestinakonflikten, inte minst sedan 1993. Debatten om det islamiska hotet är alltför omfattande för att redovisas här. Det finns dock skäl att kort kommentera Sveriges och Europas möjligheter att bemöta hotet (i den mån det faktiskt är ett hot). Det har exempelvis hävdats att när den politiska eliten i ett land, speciellt i ett utvecklingsland, får andra politiska referens-ramar än folket, är risken för auktoritärt styre stor. I enlighet med det argumentet har västerniseringsprocessen i exempelvis Nordafrika under 1900-talet inte lett till demokratiskt utan till auktoritärt styre. Den utvecklingen skapar ett stort behov av att överbrygga klyftorna mellan eliten och folket islam kan åstadkomma just det. Det faktum att 1980-talets auktoritära regimer i Algeriet och Tunisien, enligt den här tankegången, var resultatet av en liberal och västinspirerad moderniseringsprocess gör att en ny liberal, väst-inspirerad reaktion mot de auktoritära eliterna idag knappast utgör en tilltalande strategi för regimkritiker i de länderna. Liberal sekularism har högst begränsad attraktionskraft ens som princip och saknar någon form av verklig legitimitet hos många människor i Mellanöstern och Nordaf- 28
rika. 18 Europeiskt stöd till utbildning och ekonomisk utveckling är självklart viktigt, men de önskade politiska resultaten kan mycket väl komma att låta vänta på sig. Samtidigt har de islamska rörelsernas aktiviteter i Nordafrika lett till ökat samarbete över gränserna både mellan islamister i olika länder och mellan staterna i kampen mot islamisterna. Hittills har detta samarbete vilat på lösa grunder, och under perioder då hotet från islamisterna inte förefaller så överhängande är fortsatt samarbete mindre attraktivt, men även den trenden kan förändras över tiden på gott och ont. 19 I och med kalla krigets slut och Sovjetunionens sönderfall har det politiskt definierade Mellanöstern och den kulturellt definierade islamska världen börjat expandera i Kaukasus och Centralasien, vilket har höjt insatserna i kampen om regionalt inflytande och hegemoni. 20 Resursfrågor Det jordanska exemplet visar att en resursfråga som är en del av en territoriell konflikt inte nödvändigtvis löses för att den territoriella konflikten löses. Samma mönster kan komma att upprepas när fred uppnås mellan Israel och Libanon, Syrien respektive palestinierna. Flera av gränskonflikterna på Arabiska halvön gäller områden där det finns eller antas finnas olja. Två omständigheter tyder på att oljeförekomster inte är någon framträdande konfliktorsak i subregionen. För det första har konflikterna gällt gränser som tidigare inte varit fastställda, och för det andra har ingen av dessa konflikter vidgats utöver dispytnivå. Oljeförekomsterna kan möjligen ha ökat behovet av att faktiskt fastställa gränserna en gång för alla, vilket kanske inte framstått som nödvändigt tidigare. 18 Entelis (1997), ss 14 15. 19 Ibid, ss 218 219. 20 Se Ahrari (1996), ss 77 78. 29
5 Slutsatser Syftet med studien beskrevs inledningsvis som att sammanställa och presentera konfliktdata för MENA-regionen för perioden 1980 1997, att, utifrån denna sammanställning, diskutera framträdande konfliktorsaker och tänkbara framtida konfliktmönster, samt att diskutera möjligheter till hantering och lösning av konflikter i regionen. Framträdande konfliktorsaker och framtida konfliktmönster Av sammanställningen av konfliktmönster framgår att såväl Nordafrika som Mellanöstern uppvisar trender mot sjunkande konfliktintensitet. I Nordafrika har konflikterna gått från att under perioden 1980 1988 ha varit övervägande mellanstatliga, territoriella till att under perioden 1989 1997 vara inomstatliga och handla om regeringsmakt. Islamistiska rörelser utmanar statsmakten och reser tvivel kring försöken att göra de nordafrikanska staterna till liberala demokratier. Västsahara är den enda återstående territoriella konflikten i subregionen, och trots att fredsprocessen dragit ut på tiden har parterna bibehållit lugnet. Från och med 1990 har konflikten inte överstigit dispytnivå. Huruvida Kung Hassan II:s död får några konsekvenser för fredsprocessen återstår att se. Mellanöstern präglas av långvariga territoriella konflikter, mellan Israel och dess arabiska grannar. Under 1990-talet har fredsprocesser inletts på samtliga fronter. Dessa processer har mött svåra motgångar, inte minst 1996 1999, men trots att allvarliga motsättningar fortfa- 30
rande råder om centrala frågor av såväl substantiell som procedurell natur, finns ingenting som tyder på att någon part överväger att avbryta fredsprocessen. För närvarande, halvannan månad efter Baraks tillträde som premiärminister, talas om hur han ska få igång processerna med respektive palestinierna och Syrien igen. Det faktum att den israelisk-palestinska processen till skillnad från den israelisk-syriska processen gick framåt även under Netanyahus tid som premiärminister kan komma att komplicera de israelisk-palestinska förhandlingarna åtminstone under de närmaste månaderna. Inte minst genom Wye River-avtalet lyckades Netanyahu göra sin reciprocitetspolitik ( om palestinierna ger, får de; om de inte ger, får de inte ) till en central princip i fredsprocessen. Den israelisk-syriska processen har inte något motsvarande svårförvaltat Netanyahuskt arv. Vilka konsekvenser skulle ett slut på den arabisk-israeliska konflikten få? Skulle vi förvänta oss (1) avspänning och stabilitet i hela regionen efter att den centrala konflikten lösts, eller (2) eskalering av ett antal konflikter som hade låg prioritet så länge det fanns en enad front mot Israel? I subregionen Mellanöstern är avspänning och stabilitet den troliga utvecklingen. Av totalt åtta konflikter i Mellanöstern under perioden 1980 1997 har Israel varit part i alla utom en, nämligen Syrien Muslimska brödraskapet (som legat på dispytnivå sedan 1983). 21 När det gäller Nordafrika och Gulfstaterna torde åtminstone de säkerhetspolitiska konsekvenserna bli mindre påtagliga. Av MENA-regionens totalt 30 konflikter under perioden har Israel varit part i åtta (inklusive inbördeskriget i Libanon). Över 20 konflikter, varav över tio någon gång eskalerat till krig, har med andra ord funnits oberoende av den arabisk-israeliska konflikten. Å ena sidan kan sådana konflikter antas finnas kvar efter en arabisk-israelisk fred. Å andra sidan visar förekomsten av dem att den enade fronten mot Israel inte varit så enad, varför alternativ två ovan inte heller ter sig särskilt troligt. Ett slut på den arabisk-israeliska konflikten, med förbättrade relationer mellan Israel och de övriga staterna i MENA-regionen som följd, skulle möjligen få sina mest omedelbara konsekvenser i form av ökad handel och turism. Samtidigt skulle frågan om normalisering av rela- 21 Trots att jag definierat inbördeskriget i Libanon och den israelisk-libanesiska konflikten om säkerhetszonen som två olika konflikter (se Appendix 1) anser jag att det finns fog för att tala om israelisk inblandning också i inbördeskriget. 31
tionerna med Israel kunna bli ett politiskt vapen i t ex kampen mellan Irak och Iran om hegemoni i Gulfen. Även Gulfstaterna uppvisar ett stort antal långvariga territoriella konflikter. En viktig skillnad jämfört med Mellanöstern är dock att konfliktrelationerna är mindre enhetliga. I Mellanöstern har Israel en central position genom att ingå i samtliga aktiva konfliktpar. I Gulfstaterna uppvisar konfliktrelationerna större variation. Det handlar om Iraks och Irans parallella strävan efter regional hegemoni, om kurdiska självständighetssträvanden i både Irak och Iran, om ej fastställda gränser på Arabiska halvön och om de interna motsättningarna i Jemen. Irak och Iran intar ändå något av en särställning i subregionen. För det första har gränskonflikterna på Arabiska halvön inte nått högre än dispytnivå, och för det andra har krigen i Jemen varit interna, kortvariga uppgörelser. Irak och Iran däremot uppvisar ett mönster av långvariga konflikter på mellanskalig och krigsnivå. Gulfstaterna ser ut att bli den mest konfliktfyllda subregionen den närmaste framtiden. Här saknas tillräckligt engagemang från de viktiga regionala aktörerna själva. Staterna på Arabiska halvön har visserligen tagit tag i sina ofullständiga gränser och arbetar även med extern expertis för att komma överens om och markera gränsdragningar. Vid Gulfen däremot framträder Irak, Iran och kurdfrågan som påtagliga orosmoln inför framtiden. Islam som konfliktorsak är mindre framträdande i Gulfstaterna än i Nordafrika. I flera av staterna på Arabiska halvön finns islamistiska oppositionsgrupper, men trots ett antal bombattentat har de konflikterna hittills inte nått över dispytnivå. Förekomsten av kärnvapen i regionen, och Israels nya andraslagsförmåga, är faktorer som med största sannolikhet kommer att påverka regionens framtida konfliktmönster. En mer ingående diskussion kring konsekvenserna av förekomsten av kärnvapen måste dock föras från en annan utgångspunkt än de senaste 20 årens konfliktmönster. Möjligheter till konfliktlösning och -hantering Konfliktlösning och konflikthantering är inte samma sak. Här ska inte föras någon lång diskussion om hur begreppen bör definieras. Följande distinktion bör vara tillräcklig för den fortsatta diskussionen. 32
Med konfliktlösning avses att tvistefrågan löses, att parternas mål och krav inte längre är oförenliga. Med konflikthantering avses att tvistefrågan finns kvar, men att parternas kommer överens om att hantera konflikten med fredliga medel. Av detta följer att demokrati är ett sätt att praktisera konflikthantering. Detta är viktigt att påpeka eftersom ökad demokrati är ett ofta upprepat önskemål eller krav från externa, framför allt västliga, aktörer i samband med bistånd, fredssamtal och liknande. Det man då kräver är alltså inte konfliktlösning utan konflikthantering. Även om konfliktlösning definitionsmässigt är att gå ett steg längre än konflikthantering måste framhållas att konfliktlösning och konflikthantering också är olika lämpliga för olika konflikter. Att uppnå konfliktlösning innebär inte nödvändigtvis i praktiken att lyckas bättre än när man uppnår konflikthantering. Inom ramen för studien är detta särskilt tydligt när man diskuterar inomstatliga konflikter om regeringsmakt. Lösning av en sådan konflikt skulle i praktiken förutsätta intresseharmoni bland en stats samtliga politiska grupperingar; hantering av en sådan konflikt uppnås rimligen bäst med införandet av demokrati. När jag nedan konstaterar att endast konflikter om territorium har lösts ska det alltså inte tolkas som att övriga konflikter pågår med oförminskad styrka. Framgångsrik konfliktlösning har ägt rum i fyra fall, nämligen Egypten Israel (Taba), Libyen Tunisien (Gulf of Gabès), Oman Jemen (gräns) och Qatar Saudiarabien (gräns). Samtliga fyra är mellanstatliga konflikter och de handlar, som nämnts, om territorium. Inga mellanstatliga konflikter om regeringsmakt har registrerats, men inomstatliga konflikter har handlat om såväl territorium som regeringsmakt. Möjligen tyder detta på att det är den mellanstatliga komponenten, snarare än den territoriella, som underlättat konfliktlösning i de fyra nämnda fallen. Inomstatliga territoriella konflikter uppvisar inte samma framgångar. Externa aktörer Konflikten om Taba löstes med skiljedom och konflikten om Gulf of Gabès av internationella domstolen. Den typen av externt engagemang är effektivt i de fall parterna godkänner det. Godkänner de det inte 33