Svar på skriftligt spörsmål om om beaktande av den säkerhetspolitiska dimensionen för projektet Nord Stream 2 Till riksdagens talman I det syfte som anges i 27 i riksdagens arbetsordning har Ni, Ärade talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 426/2016 rd undertecknat av riksdagsledamot Elina Lepomäki /saml m.fl.: Ser regeringen den säkerhetspolitiska dimensionen i projektet Nord Stream 2 och ämnar regeringen göra en säkerhetspolitisk analys av projektet Nord Stream 2 så som Sverige har gjort? Som svar på detta spörsmål anför jag följande: Nord Stream 2 är ett gemensamt handelsprojekt mellan ryska Gazprom och fem europeiska energibolag, de tyska bolagen BASF och UNIPER, franska ENGIE, holländska SHELL och österrikiska OMW. Företagen ingick ett investeringsavtal om projektet i september 2015 när projektet hade haft ett uppehåll i ett par år. De fem europeiska bolagen hade för avsikt att delta i projektet med en ägarandel på 50 procent i Gazproms projektbolag Nord Stream 2 AG som grundats i Schweiz. Polens konkurrensmyndighet gav nyligen en förhandsståndpunkt om att delägararrangemanget skulle förvränga konkurrensen på den polska marknaden, vilket dock förhindrade detta. Bolagen förhandlar fortfarande om hur samarbetet ska genomföras. Nord Stream 2 AG har uppgett att projektet oavsett framskrider planenligt. Företagen har uppskattat att projektet är ekonomiskt lönsamt och att det svarar på framtidens efterfrågan på gas i EU:s medlemsstater. Grunden för beräkningarna är bland annat den minskade gasproduktionen i Nordsjön och i Nederländerna, en liten eventuell ökning av gaskonsumtionen när användningen av kol frångås som ett led i energins brytningstid, och i Tyskland ersätts kärnenergi med förnybara energiformer. Åsikterna varierar kraftigt om hur behövliga Nord Stream 2-gasledningarna är, hur lönsamma de är och överhuvudtaget om gasens roll i framtidens energipalett i Europa. De investerande företagen måste bedöma dessa och ta riskerna.
Projektet Nord Stream 2 är en fortsättning på de två gasledningar som togs i bruk i Nord Stream 1 åren 2011 och 2012. Enligt Nord Stream 2 AG:s planer skulle ledningarna gå bredvid Nord Stream 1-ledningarna i Finlands ekonomiska zon, men inte i Finlands territorialvatten. En kuststat har mer begränsade rättigheter och skyldigheter i den ekonomiska zonen än i territorialvattnen. Rättigheterna och skyldigheterna i samband med användningen av den ekonomiska zonen fastställs i FN:s havsrättskonvention (FördrS 49 och 50/1996) och i lagen om Finlands ekonomiska zon (1058/2004) som stiftats utgående från konventionen. En kuststat har i den egna ekonomiska zonen ensam rätt att utforska och utnyttja, bevara och förvalta levande och icke-levande naturtillgångar liksom rätt till andra verksamheter som avser ekonomisk exploatering och utforskning av zonen. Kuststaten har dessutom jurisdiktion med avseende på uppförande och användning av konstgjorda öar, anläggningar och andra konstruktioner samt på skydd av den marina miljön och marinvetenskaplig forskning. Kuststatens rättigheter i den ekonomiska zonen begränsas i artikel 58 i havsrättskonventionen, enligt vilken alla stater har rätt till fri sjöfart och överflygning i kuststatens ekonomiska zon samt till utläggande av undervattenskablar och rörledningar samt annan enligt folkrätten legitim användning av havet i samband med dessa friheter. Enligt 6 i lagen om Finlands ekonomiska zon kan statsrådet efter ansökan lämna samtycke till verksamhet i den ekonomiska zonen som avser ekonomiskt utnyttjande av zonen. Statsrådets samtycke till att den ekonomiska zonen får utnyttjas ekonomiskt avgörs vid ett allmänt sammanträde i statsrådet på förslag av arbets- och näringsministeriet. På den ekonomiska zonen tillämpas även bland annat lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (468/1994) och vattenlagen (587/2011). Projektet kräver en miljökonsekvensbedömningsprocess (MKB) enligt den nationella lagstiftningen, som även omfattar det internationella hörande som avses konventionen om strategiska miljöbedömningar i gränsöverskridande sammanhang (Esbokonventionen, FördrS 67/1997), liksom ett byggnadstillstånd enligt vattenlagen. De finländska myndigheterna måste behandla de ansökningar om tillstånd och MKButredningar som Nord Stream 2 förutsätter i normal ordning i enlighet med nationell lagstiftning och internationella förpliktelser på samma sätt som för Nord Stream 1. Projektet Nord Stream 2 har varit under myndighetsbehandling sedan 2013, då det nationella MKB-förfarandet och den internationella miljökonsekvensbedömningsprocessen enligt Esbokonventionen inleddes, och då statsrådet beviljade ett villkorligt tillstånd för undersökning av havsbottnen i Finlands ekonomiska zon för att utföra miljökonsekvensbedömningarna. När Nord Stream 2 AG ansökt om en förnyelse av undersökningstillståndet, utfärdade statsrådet den 3 december 2015 ett villkorligt samtycke till undersökningarna. Tillståndet är i kraft fram till den 31 december 2018.
Nord Stream 2 AG:s rapport om miljökonsekvensbedömningen förväntas vara våra myndigheter tillhanda i februari 2017. Tillståndsprocessen förväntas inledas i juni-juli 2017 när miljökonsekvensbedömningsprocesserna är avslutade. Projektet Nord Stream 2 måste även följa tillämplig EU-lagstiftning. I synnerhet kommissionen förväntas ge en tolkning av hur EU:s tredje paket för den inre marknaden för energi tillämpas i projektet och det inverkar på hur ledningen kan användas, och därmed också bedömningen av dess lönsamhet. Tillämpningen av det tredje paketet för den inre marknaden för energi skulle bland annat förutsätta att man differentierar mellan aktörer som säljer och överför gas och även att andra företag än de som äger ledningen har rätt att utnyttja ledningens överföringskapacitet. Några medlemsstater förhåller sig kritiskt till projektet eftersom det bland annat anses bryta mot målsättningen i EU:s energiunion att minska beroendet av rysk gas och försvaga EU:s gemensamma Rysslandspolitik. De som förhåller sig kritiskt till projektet anser att det är kontroversiellt att energisamarbetet med Ryssland fortsätter på ett sätt som försvagar Ukrainas position. De anser att Ukraina skulle förlora en betydlig del av de nuvarande cirka två miljarder euro de får i transitavgifter för gas. Projektet har också bedömts försvaga den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet. Utöver dessa gemensamma argument har varje land som motsätter sig projektet egna nationella intressen att motsätta sig det. Övriga medlemsstater, däribland Finland, har förhållit sig huvudsakligen neutralt till projektet, det vill säga sett det som ett handelsprojekt som måste kunna genomföras som andra energiprojekt om det uppfyller förutsättningarna i EU-lagstiftningen, internationell rätt och nationell lagstiftning. Finland har inga nationella specialintressen av att motsätta sig eller stöda projektet. Projektet inverkar inte på Finlands energisäkerhet och har enligt den nuvarande bedömningen inga andra direkta säkerhetseffekter på Finland. Det centrala som måste bedömas i Finland är projektets miljökonsekvenser. Farhågorna hos dem som förhåller sig kritiskt till projektet är förståeliga. Det finns en geopolitisk dimension i Rysslands och andra länders stora energiprojekt. Dessa farhågor måste dock kunna besvaras på andra sätt än genom att stoppa energiprojekt av politiska orsaker, om inte rättsordningen ger sådan prövningsrätt. När det gäller den verksamhet som sker i Finlands ekonomiska zon begränsas Finlands prövningsrätt av de rättigheter som FN:s havsrättskonvention ger alla stater.
Finlands regering anser att EU:s energisäkerhet bäst förbättras på marknadsvillkor genom att utveckla funktionaliteten i den inre marknaden för energi. Beroendet av rysk gas minskas effektivast i Europa genom att diversifiera gasimportrutterna och -källorna samt genom att stärka EU:s gasmarknadslagstiftning, nätverket av transitledningar och LNG-infrastrukturen, vilket som bäst genomförs på ett mångsidigt sätt som en del av EU:s energiunion. Ukraina bör förbli en betydande transitrutt för gasleveranser även om Nord Stream 2 färdigställs. Det finns både kommersiella grunder och energiförsörjningsgrunder för det. Detta kan genomföras om Ukrainas dåliga och tekniskt riskabla gasnät åtminstone delvis kan moderniseras och fungera enligt EU:s bestämmelser, inklusive det tredje paketet för den inre marknaden för energi, som Ukraina har förbundit sig till som medlem i Energigemenskapen. Moderniseringen skulle kräva investeringar på flera miljarder. Det har ingen betydelse för Ukrainas gassäkerhet om transitleveranserna minskar, eftersom Ukrainas oberoende av gasleveranser direkt från Ryssland för den nationella konsumtionen redan nu är långt säkerställd med fungerande gasöverföringsförbindelser från EUmedlemsländer till Ukraina, och eftersom Ukraina har en betydande gaslagringskapacitet. Bekymren om de säkerhetspolitiska effekterna byggandet av Nord Stream 2 skulle ha på Östersjöområdet är i stor utsträckning desamma som diskuterades i samband med Nord Stream 1. Sedan färdigställandet av Nord Stream 1 har det säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet försämrats, men genom att bygga Nord Stream 2 bredvid redan befintliga ledningar förväntas det inte enligt nuvarande bedömningar ha inverkan på Finlands säkerhetspolitiska ställning. Byggnadsskedet förväntas inte heller vara förknippat med några särskilda säkerhetshot, eftersom lagstiftningen om uppföljningen av tillståndsvillkoren i byggnadsskedet och användningen av Finlands hamnar och territorialvatten gör det möjligt att effektivera myndighetstillsynen. Myndigheterna följer kontinuerligt med projektet. När ansökan behandlas ger ministerierna och andra myndigheter sitt utlåtande om statsrådets samtycke som avses i 6 i lagen om Finlands ekonomiska zon. Det finns inga planer på att genomföra en separat säkerhetspolitisk utredning. Enligt de uppgifter vi har förbereder Sverige inte någon separat säkerhetspolitisk utredning. För Finland är Nord Stream 2 i första hand ett kommersiellt projekt som måste kunna genomföras som andra kommersiella energiprojekt, om det uppfyller förutsättningarna i EU-lagstiftningen, internationell rätt och nationell lagstiftning. Byggandet av en ledningslinje kräver efter MKB och statsrådets samtycke ett vattentillstånd, vilket innebär att projektet i sista hand är en miljötillståndsfråga. Finlands verksamhet vad Nord
Stream 2 beträffar styrs även i fortsättningen av rättsstatsprincipen, miljökonsekvensbedömningen och målet att stärka EU:s energisäkerhet. Helsingfors 28.9.2016 Statsminister Juha Sipilä