utställning 2010 Maskor av garn

utställning 2010 Maskor av garn

Maskor av garn Temat för sommarutställning i von Knorringmuseet 2010 var Maskor av garn. Den riktade in sig på stickning och virkning. Även andra tekniker såsom krokning finns representerade liksom växtfärgning och föremål som har med garntillverkning att göra. Utställningen byggde på föremål och handarbeten som samlats in i Finström. Över 20 finströmare bidrog med handarbeten. Bruksföremålen som anknyter till garntillverkning hämtades från Finströms museum i Breidablick. Ansvariga för utställningen var Eva Eriksson och Fredrika Sundberg med hjälp av bland andra mellersta Finströms marthaförening och Rainer Kronstam. Utställningen var öppen 15 juni 8 augusti tisdag till söndag kl 12 16, onsdagar även kl 18 20. Efter 8 augusti visades utställningen på begäran fram till 24 september. Utställningen besöktes av 370 personer. Klassiska lovikkavantar och islandströja med matchande väska och mössa. Under sommaren ordnades fyra aktivitetskvällar 16 juni kl 18-20 Spinning Sven-Olof Eriksson demonstrerade spinning. På utställningen fanns flera prov på hans handspunna garn. 30 juni kl 18-20 Stick- och virkcafé med Mellersta Finströms marthaförening 14 juli kl 18-20 Växtfärgning Birgitta och Sune Löfman visade växtfärgning. 28 juli kl 18-20 Garnpyssel med Ulla Mattsson

Anette Sundberg, Maj-Lis Wennström, Karin Sandell-Karlsson. Sven-Olof Eriksson, Anne- Maj Karlsson. Elli Fagerholm och Kerstin Geust Fjalar Eklund framförde Joel Petterssons En gammal sprucken gryto. Invigning Cirka 30 personer deltog i invigningen den 13 juni. Elina Jansson och Emelie Eriksson spelade fiol, Fjalar Eklund framförde Joel Petterssons En gammal sprucken gryto på dialekt och kulturoch fritidsnämndens ordförande Ulla Boman invigningstalade. Kultur- och fritidsnämndens ordförande Ulla Boman invigningstalade. Elina Jansson och Emelie Eriksson spelade fiol.

Lin i olika stadier av beredningen. Detaljer på skäktsvärd snidat i björk. Från Staffans i Bjärström. Skäktsvärd snidat i björk. Från Staffans i Bjärström. Skäktsvärd med initialerna M.E.I.D. Snidat i björk. Linkräckla.

Linberedning Linet sås i maj. Det kan radsås eller bredsås. I juli blommar linet. Rycka Efter 30 dagars riklig blomning är det dags att rycka linet. Linet rycks upp med roten för att ta vara på de finaste fibrerna som finns i roten. När två handsmått av linet ryckts så knyts dessa ihop till ett kors ett par decimeter från rotändan. Man binder om knippet med några linstrån. Linnet får sedan hänga och torka. Repa Linet dras genom repan så att frökapslarna avskiljs. Knippen buntas ihop till stora kärvar. Frökapslarna krossas och fröna sorteras ur. Fröna används till utsäde men även i matlagning. Röta Det mest kritiska moment i linberedningen. Under kontrollerade former får linet ruttna. Det finns tre metoder för att röta lin; landrötning, kallvattenrötning och varmvattenrötning. Vid småodlingar är landrötning den vanligaste metoden. Torka Sedan torkas linet. Linbråka från Södergårds i Svartsmara. Bråka Här bryts veden sönder i centimeterlånga bitar. Det är viktigt att linet är torrt när det bråkas, annars är veden seg och går inte sönder. Skäkta I en skäktsstol slås kvarvarande skävor ur linet. Med ett fast grepp håller man fast linet med ena handen och slår med skäktsvärd mot linet med den andra handen. Detalj av Linhäckla från Södergårds i Svartsmara, daterad 1795. Häckla Linet dras hastigt över häcklans sylvassa spikmatta. I häcklan fastnar de kortare blånorna och de långa tågorna har man kvar i handen. Spinna Det sista momentet i linberedning. På spinnrocken fästs linet på rockbladet. Rotändan fästs på rockbladet. Ned hänger då den flisigare toppända där fibrerna lättare griper tag i varandra när man spinner. Källa: Wikipedia

Den gröna duken är stickad i konstsilke. Duken uppe till höger är stickad i lin. Övriga dukar är virkade.

Sven-Olof Eriksson har haft egna får sedan han var 15 år. Han spinner garnet och tycker om ullens naturliga färgtoner. I bakgrunden Kristina Värnman. Sven-Olof vet hur en spinnrock ska trampas Det första som slår en när man träffar Sven-Olof är lugnet, humorn och harmonin. Man förstår genast att han har god hand med djur. Och det är sant. Han är en sann vän av får och då särskilt rasen Ålandsfår. Han har själv Ålandsfår hemma. Dels för ullens skull men också för att bevara rasen och helst sprida den. Han började med egna får vid 15 års ålder och är nu inne på det 67:nde året. Han klipper sina får vår och höst. Jag tyckte redan som barn om att plocka genom ullen innan de äldre kardade den, berättar han när vi träffas på von Knorringmuseet en temakväll i juni 2010. Han är här för att visa besökare hur man spinner garn av ull. Ett material han är mycket bekant med. Är det någon skillnad i ullkvaliteten när du klipper? Javisst, sommarullen är bättre men vinterullen har mer fin bottenull, förklarar han medan han sätter igång sin spinnrock som inte alls ser ut som en traditionell sprinnrock. Det är en holländsk modell som han har fått låna av en bekant och sedemera

Sven-Olofs holländska spinnrock. Sven-Olofs kofta stickad av handspunnet garn i fårens naturliga färger. Ålandsfåret ligger Sven- Olof nära hjärtat. har köpt till egen. Den är säkert 20 år gammal tror han. Han lärde sig spinna själv med tiden, även om det var vissa problem med trampningen, minns han och skrattar. Förr fick man inte gå i närheten av spinnrocken ens. Det var mormor som spann och en moster som kardade ullen. Ungar ville dom inte ha i närheten av den processen, minns han. Men idag är det annat. Sven-Olof brukar ibland åka runt och visa spinning i skolor och andra ställen. Förr visade han klippning på Jan Karlsgården. Han spinner helst entrådigt garn. Det går smidigt när man ser på. Han tar en tova ull och drar bara ut det medan spinnrocken formar ett jämnt garn vartefter han trampar. Och tiden går fort när Sven-Olof pratar, man rycks med i atmosfären över det genuina arbetet och slappnar av medan spinnrocken fortsätter producera garn. Karin Johansson Exempel på Sven-Olofs handspunna garn.

Olika redskap för ullberedning. Från vänster kardor, kardstol, nystskeda, härvel och spinnrock. Lådan, som står på kardstolen, användes när man skulle tvinna garn, tex tvåtrådigt och är daterad1881. Härveln har tillhört Nordmans Francilia i Markusböle. Slända. Rockblad som tillhört Sirena Glad, Markusböle. Rockblad. Det till höger har tillhört Hanna Sjöström, Svartsmara. Ullsax som tillhört Ingmar Karlsson på Hindriks i Rågetsböle.

Spinnerskor och stickerskor i Finström Kyrkoherde Daniel A Backman förde på 1770-talet en noggrann förteckning över kommunens fattiga och gav detaljerade beskrivningar över hur de klarade sin försörjning. Här hittar man många kvinnliga yrkesutövare. 1786 bodde änkan Greta Ekroth i Godby och hon uppgavs vara 64 år. Hon klarade sin bärgning med spinneri. Också Anna Jacobsdotter, född 1710, från Klockaregården, ägnade sig åt samma sysselsättning. Backman skriver att hon föder sig med spinneri. Ännu i början av 1900-talet förekom att obesuttna kvinnor utförde olika hantverk i sina hem mot beställning. De spann, kardade och stickade allt efter önskemål. Som tack fick de mat och ved, någon erästtning i pengar kom oftast inte i fråga. Nordmans-Fia, Sofia Nordman, född 1848, från Markusböle, ägnade sig åt att karda och spinna sihår (hår från kalv- och kohudar uppblandat med ull). Hon utförde sitt arbete tills hon inte längre orkade gå från kardstolen utan måste hjälpas i säng. Malm-Hilda, Hilda Lindblom, född 1892, från Saltvik Bertby var redan före giftermålet 1918 sysselsatt med maskinstickning. Hon lärde sig hantverket av Anna Järnfelt i Godby då hon i unga år tjänstgjorde som hembiträde hos henne. Det tog ungefär en dag att sticka och sy en damunderkjol som ofta stickades med en mönsterrand nedtill. En gensare tog två dagar eftersom det fodrades ganska mycket syarbete innan den fick rätt form. Källa: Gyrid Högman Den åländska kvinnans historia 1700 1950 Norrgårdsfarmor Augusta Karlsson. Anne-Maj (Karlsson) kardar Örnäs-farmor Anna-Lisa Sundberg.

Ann-Britt Verhos passion är handarbete. Ann-Britt stickande ordförande När rektorn på Ålands folkhögskola ringde till Hemslöjdsinstitutet i Helsingfors och frågade om de hade någon lämplig elev att skicka till Åland som vävlärare tog Ann- Britt Verho chansen. Hon packade sin väska och kom till Finström, 21 år gammal. Hon blev kvar. I mellanskolan hade jag högsta vitsord i handarbete, intresset har alltid funnits där, berättar Ann-Britt en varm junikväll när von Knorringmuseet håller stick-och virkcafé. Hon har varit hemslöjdslärare på folkhögskolan i 41 år så är det någon som kan handarbete är det hon. Därtill är hon ordförande i Mellersta Finströms Marthaförening, en post hon fick år 1998. Det fanns fyra marthaföreningar i Finström, bara en är kvar och det är vi, berättar Ann-Britt. Föreningen har över 30 medlemmar, men alla är inte aktiva. De som är aktiva träffas var tredje tisdagskväll på Breidablick i marthornas egen flygel. Byggnaden Breidablick byggdes av en stiftelse där marthorna var en part och därför håller de sig med egen flygel för sin verksamhet.

Vi var hemma hos varandra ett tag innan kommunkansliet flyttade till Godby, kommer Ann-Britt ihåg. Marthorna har också en avdelning som kallas Fanny-kretsen. Det är som en inkörsport till själva marthaföreningen. Båda håller många spännande kurser varje år. Några kurser som Ann-Britt särskilt minns är pärlvirkning, pilates, vinprovning, lappteknik, salomonknutar, kransbindning, fönsterrenovering och tvåändsstickning. Men det finns fler. Vi börjar prata om svunna tider och jag undrar om det fanns människor som handarbetade på beställning förr i tiden. Ja då. Helena och Viking Sundberg var båda professionella hantverkare. Viking var konstsmed och gjorde ljusstakar, lampetter och brudkronor och olika mässingsföremål. Helena vävde folkdräktstyger. Och idag har Ann Sundberg Vikings verktyg och fortsätter verksamheten. Karin Sandell-Karlsson drar sig till minnes att Hilda Karlsson kallad Mosessons Hilda, som var tjänare på Prästgården, spann garn och att Erika Probusson från Enbolstad var täckesstickerska. Hon stickade eller egentligen sydde fast vadden i täcken. Finns det något handarbete som kännetecknar Finström? Det skulle i så fall vara Finströmslöparen, svarar Ann-Britt. Det är en vävd bordslöpare som finns bland annat i församlingshemmet. När jag lämnar von Knorrings stickoch virkcafé känner jag att Ann-Britt Ann-Britt Verho deltog i gensartävlingen med den här gensaren. och de andra deltagarna har lärt mig mycket om handarbetskulturen i Finström. Karin Johansson

Stickade stjärnor Duk stickad av Bartsgårds-Lise. Mössor stickade av Ann-Louise Eriksson till en utställning med temat gran. Klänning med avtagbar ärm så att den även kunde användas på sommaren. Klänningen är från slutet av 1940-talet.

Stickad kaffepannsmössa. Stickning De första stickningsliknande textilier man känner till kommer från Peru och gjordes de flera hundra år före Kristifödelse. Några hundra år senare dyker stickningen upp i Medelhavsområdet. Det är här som stickningen, sådan den utförs idag, tog sin början. I Danmark finns texter som berättar om stickning från början på 1500-talet. Stickningen konkurrerade snabbt ut den tidigare nålbindningstekniken. Orsaken till det snabba genombrottet var att ullgarn var lätt och billigt att skaffa, att stickade alster ansågs ha vackrare utseende, men framför allt för att det gick mångdubbelt fortare att sticka jämfört med att nålbinda. 1800-talets och det tidiga 1900-talets stickning inriktade sig på bruksplagg. Man stickade tröjor, vantar och mössor. Stickkroken hängdes i exempelvis kjollinningen så kvinnorna kunde sticka och gå. Mode var inte på tal förrän vi närmar oss 1920-talet. Då upptäckte modevärlden stickningen. Detta var främst i Paris. Nu blev stickbeskrivningarna ett sätt att locka kvinnor att köpa modetidningar och handarbetshäften. Källa: Trotzig: Stickningens tradition och kultur.

Vantar och sockor i olika tekniker och mönster. Exempel på häfte där det tex beskrivs hur man stoppar stickat. Tillhör Margareta Jansson (Karlsson)

Tvåändsstickning Tvåändsstickning är en gammal och exklusivt nordisk stickteknik. De äldsta fynd man gjort av tekniken visar att den användes redan under 1600-talet. Tvåändsstickning skiljer sig från vanlig stickning främst genom att två trådar alltid används, även om man stickar enfärgat. Vid stickning i färgmönster kan alltså fler än två trådar användas. En annan skillnad är att själva stickningen i regel hålls i vänster hand medan man håller garnet och stickar med höger hand. Eftersom man lägger garnet runt stickan istället för att, som i vanlig stickning, lyfta det från fingret till maskan, blir tvåändsstickningen betydligt långsammare. Med två trådar blir resultatet ett tätare och varmare alster, samtidigt som tekniken inbjuder till fler mönstervariationer. I Dalarna, där tekniken varit flitigast i bruk, har delar till sockendräkter traditionellt stickats uteslutande med tvåändsstickning. Vanligast är sockor, vantar och på vissa håll mössor. Det går inte att använda ett mönster för vanlig stickning till tvåändsstickat eftersom maskorna har en annan form. I vanlig stickning är maskorna breda och låga, i tvåändsstickning är de höga och smala. Tvåändsstickat töjer sig lite på bredden och nästan inte alls på längden. Källa: Wikipedia Tvåändsstickade vantar.

Vantar gjorda i nålbindning.

Marita gick på oppsättan Marita Eriksson flätar för tillfället mattor, ett av de många handarbeten hon har sysslat med under årens lopp. Som ung lärde hennes mormor henne att sticka och virka. Hon gav mig stickorna och uppdrag att sticka en tröja med rand, berättar Marita och minns att det var noggrannheten i arbetet som var det viktiga, inte den nedlagda arbetstiden. Alla ser hur resultatet blev, men ingen vet hur lång tid som ligger bakom det, minns Marita att var sättet man skulle tänka. Så om några maskor blev fel, eller aningen slarviga var det bara att börja om. ung. Då samlades byns kvinnor hemma hos någon av dem och handarbetade en kväll. Nästa gång var det en annan medlems tur att hålla oppsättan. Särskilt aktiv var Marita på oppsättorna innan hon gifte sig. Efter det hann man inte alltid med, berättar hon. Men när man träffades var det stickning och virkning som gällde. Ofta virkade man sänglinnespets. Garnet tillverkade man själv från egna får. Efter klippningen kardade och spann man ullen till garn. I affären fanns färgpåsar som man köpte och färgade garnet med. Annars kunde man färga hemma med lökskal som ger en gul färgnyans. Marita använder sig också av en sorts virkteknik som heter krokning. Där samlar man maskorna på en lång virknål, resultatet blir en slags fyrkantig maska som sedan fylls på vartefter handarbetets gång. Marita ställer ut en vacker och synnerligen välgjord dräkt i ljusgrönt i utställningen Maskor av garn. Marita minns Oppsättan när hon var På frågan var de fick mönster ifrån funderar Marita en stund. Jag vet inte riktigt. Det är klart att det kom en del mönster från veckotidningar som t ex Året runt men utöver det vet jag inte, man bara hade. Vissa mönster gick i arv från mor till dotter och endel hittade helt enkelt på egna mönster. Karin Johansson Krokning Krokning är en gammal teknik, en form av stick/virkning. Det sägs att krokningen var före både virkning och stickningen. Tekniken var populär under 1800-talet och i början av 1900-talet och väldigt vanlig på 1950-talet. Sedan dess har tekniken krokning levt en slumrande tillvaro och håller på att falla i glömska. I museisamlingar finns det krokade plagg bevarade exempelvis underkjolar, strumpor, vantar, dräkter bestående av kjol och jacka. Någon minns kanske att mormor krokade skurtrasor, filtar, grytlappar och dambindor. Krokning kallas också tunisisk virkning. Källa: Wikipedia

Dräkt som tillhör och är tillverkad på 1950-talet av Marita Eriksson. Jackan är stickad. Kjolen är krokad.

Virkning Virkning är en relativt ny textil teknik och det finns inga historiska belägg för tekniken innan sent 1700-tal. Under slutet av 1700-talet blev virkning en industri i det fattiga Irland, där man kopierade knypplade mönster och omsatte dem i virkning. Inom hemslöjdsrörelsen i Sverige var tekniken länge ogillad och en av rörelsens grundare Lilli Zickerman beskrev tekniken som förkastlig då man halvliggande kunde utföra den. Gungstolsmatta från 1941, då var det ganska nytt med virkade gunstolsmattor. Maj-Lis Wennström virkade den när hon var 15 år. Stickning ger goda effekter på hälsan lugnare andning långsammare hjärtslag ökad hjärnstimulans och koncentration minskning av ångest och frustration

Gardinerna är virkade av Ines Andersson och Edith Pellas.

Amigurumi gjorda av Moa Gestberg. Amigurumi ( 編 み 包 み) Amigurumi är japanska för virkade eller stickade och stoppade leksaker. En amigurumi föreställer ofta djur, men kan även vara en mänsklig figur, en maträtt eller annat objekt. Den klassiska amigurumin har ett oproportionerligt stort huvud, stora runda ögon och liten kropp enligt det japanska idealet kawaii det vill säga så gulligt som möjligt. Det finns dock inga givna regler för hur en amigurumi måste se ut, utan den konstnärliga friheten är stor. En amigurumi kan vara virkad eller stickad, men den virkade varianten tycks vara vanligast. Figuren virkas i mestadels fasta maskor i en spiral där varven så att säga överlappar varandra. Ögon och detaljer kan vara gjorda i plast, glas, knappar, filttyg eller broderade. I Japan blev amigurumis populära under 1980-talet då de användes i ett utbildningsprogram för barn som fick lära sig att tillverka dem från återvunna leksaker. Det är tack vare den japanska populärkulturen som amigurumis nått våra breddgrader. Källa: Wikipedia

Margarethas dominorutor Margaretha Brändström sitter i kvällssolen och stickar utanför von Knorringmuseet en sommarkväll i juni. Hennes händer går flinkt. Margaretha är en van handarbetare med många kreativa ideér. Både de som hon har förverkligat och de som ligger framför henne. På stick-och virkcafeét stickar hon ett par sockor, men inte vilka sockor som helst. De är obskyra, skrattar Margaretha, och när jag får se mönstret förstår jag vad hon menar. Mönstret som hon hittade på internet föreställer två kopulerande renar. Sockorna är en beställning från unga släktingar. Margareta använder sig av lite speciella stickor. De heter knit pro och är egentligen en vanlig rundsticka där spetsarna, själva stickorna, är utbytbara. Hur lärde du dig att handarbeta? Min farmor lärde mig virka. Jag är vänsterhänt och skolan klarade inte att lära mig, så jag satt mitt emot farmor och gjorde likadant, det blev ju spegelvänt då! Hon har också en utmärkt lösning när man har många garnstumpar kvar som inte räcker till ett helt arbete. Hon lägger ut en färgglad stor filt på gräset den är magnifik. Den här tekniken kallas dominostickning, berättar Margareta. Filten består av många små lappar i olika färger. Det blir en stor färgpalett i

Margaretha Brändström stickar på ett par sockor med obskyrt mönster. Men hon stickar också dominorutor och andra alster i olika tekniker. skickligt sammanfogade kvadrater. I huvudsak enbart rätstickning även om jag stickar avig maska i slutet. Hon förklarar för beundrande och nyfikna vilken teknik hon använder för att sticka filten. Idén och tekniken kommer från hennes favoritsajt på internet, hon har stickat på filten i ett år. Filten är bara en av hennes många kreativa arbeten. En gång sydde hon en bonad av tvättmärket i gamla kläder. Hon upplever inte att det funnits mycket syjuntor i hennes kretsar, men däremot är hon en trogen medlem av Mellersta Finströms Marthaförening, som har hållit och håller kurser i många olika handarbeten. Tvåändsstickning, gaffelvirkning och pärlvirkning är några exempel på kurser hon deltagit i. Kreativiteten har jag fått från min pappa, säger Margareta. Därtill inflikar de andra att hon också är väldigt duktig på lapptäcksteknik. Margareta Brändström är en kvinna med många talanger! Karin Johansson

VI STICKAR OSS IN PÅ MUSEISTUGAN Det gällde förr för varje händig kvinna att kunna väva, karda ull och spinna, och likaså för varje flitig flicka att lära sig att virka, sy och sticka. Nu vill en utställning på Knorring minna om vad de gjorde. Färgerna får brinna som kvinnornas intresse, vi får dricka de sköna mönstren, bjudna på en bricka! På något ställe finns en man, en tok som kanske omnämns för sin snällhets skull. Han ägde får som hade lämplig ull. Sängtäcket är tillverkat av Judith Laaksonen. Filten av mormorsrutor är virkad av Edith Pellas kring 1930-1940. Men kanske har han också böjt den krok vid midjan dit en kvinna stack sin stickning för att få tid med lite kaffedrickning. Erik Andersson

Färga med växter Det händer något vid von Knorringmuseet i den stekande eftermiddagssolen i juli. Människor samlas runt grytor som puttrar på portabla kokplattor och på ett bord står det intressanta burkar. Färgning av garn med växter förevisas. Sune och Birgitta Löfman är i full gång med avkok i tre grytor som luktar ljuvligt när Sune öppnar locket. Det är skvattram som ger gul färg, säger Sune. Han går fram till bordet och tar fram en palett med garner i olika färger. Alla är exempel på växtfärgning. De har en dov och mustig nyans och känns verkligen naturliga. Att färga garn med växtdelar är en lång process. Först är det proceduren med själva garnet, sedan blöter man garnet som då är i härvor. Birgitta silar avkoket för att avlägsna själva växterna så bara vätskan blir kvar, vilken hon kokar upp igen. Till själva färgkoket tillsätts någon typ av fästmedel för att färgen skall fästa på garnet bättre. Alun och vinsten är de vanligaste fästmedlen. Vinsten är rester från vintunnor som man skrapar ur, får jag lära mig. Nu är det dags att färga själva garnet. Birgitta träder härvan på två pinnar, låter garnet cirkulera med hjälp av pinnarna genom vätskan. Det här kallas för att hantera ner garnet. När hon har cirkulerat garnet och tycker att färgen är jämn låter man det ligga kvar i avkoket i 90 grader. Av avkoket kan man göra ett eller två efterbad som ger ljusare kulörer, förklarar Birgitta. Resterna av avkoket blir kompost. En åskådare frågar varför inte ullgarnet krymper i så hög temperatur och Birgitta förklarar: Ull krymper vid hantering, alltså när man ruskar, gnuggar eller gnider

Resultatet av demonstrationen av växtfärgning.

Sune och Birgitta Löfman. det men inte om det ligger stilla i het vätska. Vad är det då som ger färgen? Vassvippor ger grön färg, lökskal ger gul, koshenill som egentligen är löss, ger röd färg. Birgitta visar en burk med koshenillen och berättar att de odlas på Kanarieöarna och blandas med roten krapp. Blått är däremot svårare. Det färgas med indigo, en växt från Asien som jäser i kar och trampas. Därefter torkas indigon och görs till kakor. Purpur är också en exklusiv färg som kommer från purpursnäckan. Den var på grund av sin sällsynthet dyrbar så dyrbar att den användes endast av kungligheter. Exempel på syra- och växtfärgade garner fanns med på utställningen. Växtfärgning är en hel vetenskap där resultatet egentligen aldrig blir riktigt detsamma varje gång men metoden är synnerligen intressant och kulörerna inspirerar till handarbete. Karin Johansson

Växtfärgningskurs på Ålands folkhögskola 1920-30-talet. Från vänster Gerda Eklund, Adele Mörn, Agnes Engman, lärarinnan, Svea Blomqvist, Ingeborg Eklund och hennes barn. Detalj från Birgitta Löfmans pläd virkad av växtfärgade garner.

Garnpyssel med Ulla Stämningen inne i von Knorringmuseet är lugn och harmonisk. I Prostrummet står Ulla Mattsson vid ett bord som är frestande och inbjudande med garn i olika färger. Det ska bli garnpysselkväll för barn. Ulla vill egentligen helst sticka. Hon är känd som kreatören bakom de vikingainspirerade tröjorna som brukar säljas på Vikingamarknaden i Saltvik. Men ikväll vikarierar hon som pysselledare när barnen ska göra garntofsar. Några barn samlas runt bordet och pekar ivrigt på garnen och utropar glatt vilken färg de vill ha. Ulla gör en demonstrationstofs och instruerar tålmodigt barnen. Ulla har stickat i 50 år och gjort många tröjor i eget mönster och av eget garn. Hemma på sin gård har hon 13 tackor för ullens skull och en försäljningsbod där hon säljer såväl stickat som skinn och sydda plagg. Men jag kan fortfarande inte sticka efter mönster! skrattar Ulla. Naturligtvis undrar jag hur hon kommer på sina mönster, var de kommer ifrån. Jag vet inte riktigt, svarar hon och funderar efter en stund. De bara kommer, de bara finns där. Antagligen ser jag något och utvecklar det i mitt eget huvud. Så gick det med ponchon. För länge sedan såg hon en poncho i en Elloskatalog och tänkte att den kan jag kanske göra själv och det gjorde hon. Jag tycker inte riktigt om att sticka Ulla Mattsson. sockor och vantar och sådana små saker, eller en kappa! Hon började sticka när hon var tolv år och hennes pappa lade upp stickningen. På den vägen är det. Ulla är kreativ, hon skyndar alltid för att bli färdig med aktuellt projekt och längtar efter att få börja på ett nytt. Ett problem har emellertid dykt upp för Ulla. Hon saknar sin spinntant i Sverige som har slutat verksamheten efter att hennes son också gått i pension. Hon har rest runt och frågat efter det speciella garnet hon vill framställa men hittade bara ett spinneri som kunde förverkliga det. Dock med något sämre kvalitet.

Lynn Hoffman. Barnen visar stolt upp sina tofsar och vill gärna göra fler. Efter en stund lämnar jag de glada barnen som koncentrerat snurrar garn till tofsar. Karin Johansson Cecilia Söderberg. Celine Sundberg.

Följande personer BIDROG till utställningen 2010 Kerstin Geust Mona Sundberg Sven-Olof Eriksson Sara Jansson Marianne Jansson Marita Eriksson Maj-Lis Wennström Anne-Maj Karlsson Elisabeth Pastoor Liisa Edwards Gun Toivonen Ann-Britt Verho Ann-Louise Eriksson Garn från Marskogens lamm i Svartsmara. Fredrika Sundberg Eva Eriksson Karin Sandell-Karlsson Moa Gestberg Anett Sundberg Ringa Mari Sundberg Rainer Kronstam Ann Sundberg Kaj Eriksson Kristina Värnman Inger Rosenberg-Mattsson Finströms museum Tack till alla som gjorde utställningen möjlig! Kontaktuppgifter: Finströms kommun, Kultur- och fritidsnämnden, Godbyvägen 1416, 22410 GODBY, tel: 41470, e-post: biblioteket@finstrom.ax Tel till museet: 42615