Frieri- och bröllopstraditioner påkökar

PER-OVE HÖGNÄS Frieri- och bröllopstraditioner påkökar Kökars kommun är ett utpräglat relikt område, där många äldre seder kvarlevt mycket längre än på övriga Åland, detta till stor del beroende på ögruppens isolerade läge. Trots det finns det relativt lite uppteckningar därifrån av folkseder, jag tänker närmast på traditioner kring bröllopen, som ingen mera ingående har skildrat. Överhuvudtaget finns det få skildringar av bröllopsseder på Åland fastän det har funnits en rik tradition i alla kommuner och sederna ofta är olika. Den här beskrivningen bygger, vad gäller tiden efter 1900, i huvudsak på intervjuer gjorda med äldre käkarbor under åren 1977-81. sagesmännen var alla mellan 70 och 90 år, de yngre hade inte upplevt "storbröllopen" som blev allt sällsyntare på 1920- talet. Största delen av materialet som berör tiden före 1900 är från GabrielsNikanders uppteckningar, gjorda 1910 då han reste omkring på Åland för att teckna upp gamla festbruk för det planerade arbetet ''Finlands svenska folkdiktning''. 1 Frieriet, trolovningen På Kö kar, liksom på andra platser i den åländska skärgården, förekom nattfrieriseden, som tycks ha varit i bruk där ända in på 1930-talet. Nattfrieri var när pojkar uppsökte gårdar där det bodde flickor och bad att få komma in för att tillbringa natten hos dem. Någon allmän benämning för nattfrieri har inte kunnat påvisas, men ett uttryck som ofta förekommer är att man "gick och knackade på". Pojkarna gick sällan i större gäng utan oftast var och en för sig. Från Seglinge i Kumlinge finns en skildring av nattfrieri. 2 Där sov 64

flickorna under somrarna ute i bodar, klädbodar. Resten av året hade många egna sovkamrar inne i husen. Pojkarna gick till flickorna på lördags- och söndagskvällarna. Oftast gick man ensam, men om det sov två systrar i samma bod kunde två pojkar gå dit tillsammans. Flickan frågade vem som knackade på, men vanligen hörde hon på rösten vem det var. När pojken väl hade kommit in, tog han av sig kavajen och hatten eller mössan och lade sig ner på sängen bredvid flickan. Innan folket på gården hade vaknat gick han därifrån. Flickan ville ogärna visa sina föräldrar att hon hade haft en nattfriare hos sig, ty endel föräldrar kunde bli arga, isynnerhet om de var gudfruktiga. Därför ville ungdomarna att allt skulle gå i smyg. En pojke som ofta besökte samma flicka blev till slut accepterad av hennes föräldrar och de kunde besluta att förlova sig eller, som det hette tidigare, trolova sig. I slutet av 1800-talet var det ännu vanligt på Käkar med trolovningskalas, som ifråga om mat och dryck var nästan lika stora tillställningar som själva bröllopen. Att trolovningen på Åland även längre tillbaka firades med kalas visar ett visitationsprotokoll från Jornala 1658, då Eskil i Möckelö "lagat till trolofningsööl" för sin bror och ville att pastorn skulle betala omkostnaderna för kalaset eftersom han hade vägrat att trolova dem. 3 Brudstugugången Efter trolovningen skulle bruden "gå i brudstuga" eller "gå med säcken". Att löpa i brudstuga förbjöds i Sverige och Finland redan på 1500-talet. I Boetsius Murenius Acta Visitatoria finns på flera ställen föreskrifter om brudstugegång. I ett protokoll från Kumlinge 1650 stadgas det om vart brudarna fick gå: "Brudar som lefva i tukt och ära intil bröllopsdagen, the hafva loff gå i soknen ther the äro född och hoos sin föräldrars och sin brudgumes slekt och venner i andra so k nar... "4. En a v de sista som gick i brudstuga på Käkar lär ha varit "Sandviks-Maria" från Överboda. Som talman hade hon med sig "Ers-Johannes" från samma by. Detta var i slutet av 1800-talet. Charlotta Frimodig och 65

Edla Österlund berättade för Nikander om brudstugugången på K ökar. "Trolovningen skedde första söndagen i advent och då begynte bruden tredje dag jul gå i brudstuga. Hon hade som "följare" en äldre ansedd man från den by där hon gick omkring. En helgdag anslogs för besök i varje by, och det blev sålunda fem dagar bruden gick i brudstuga. Hon var klädd i en grann klänning och hade om halsen den duk, som hon fått som fästmansgåva. Fingrarna var fullsatta av lånta ringar. För att förvara gåvorna hade hon med sig en shirtingsörngott med bred spets. Bruden var väntad, var hon än kom, folket kunde sitta uppe halva nätterna för att få se henne, då hennes ankomst bebådats. Pojkar, femton-tjugo stycken, kunde samlas vid gårdarna i enahanda syfte. Värdinnan hade kaffepannan på, vin i beredskap och tobak av fin sort för följaren. Så kom då bruden, hon bjöds att sitta på långstolen uppe vid bordet. Alla kommer fram och "besiktigar" henne. Värdinnan ger ull, linhässlor, blån till flera täckstoppningar och dyl. Värden ger pengar, två-fem-tio mark. Pojkarna kommer in att se bruden och giva sin skärv, tio-tjugofem penni. Bruden bjöds på middag av sin följare. Hennes uppbörd kunde stiga till femtio-sextio mark i pengar. Av den ull hon fått skulle hon spinna och väva kläder åt sin brudgum. Omkring 1880 upphörde dock seden, den började anses som ett slags tiggeri".s Tiden mellan trolovningen och bröllopet skulle bruden bearbeta det material hon hade fått.när hon gick i brudstuga. Om man trolovades på sommaren var det vanligt att bröllopet hölls följande sommar, men det fanns även de som kunde vara trolovade flera år före bröllopet. Men alla hade inte råd med stora bröllop, utan många vigdes vilken tid som helst av året, och hade möjligen sedan ~n mindre bjudning hemma för de närmaste anhöriga. Bröllopsförberedelserna Bröllopen hölls på sommaren i brudens hem, en vanlig tid var första söndagen efter midsommar. Dagen före vigseln, på lördagen, skulle byns ungdomar göra bröllopsstugan i ordning: kärl lånas, borden dukas, stugan kläs, brudstängerna resas, m.m. - allt skulle vara klart när man gick till kyrkan på söndagsmorgonen. Speciel!t utsmyckningen inne i stugan ägnades stor omsorg. Taket i anåersstugan och tre av väggarna - inte dörrsidan - kläddes med lakan. Efter sekelskiftet då det fanns tapeter i många stu- 66

Gården Brix i Överboda skrudad till bröllop. Observera att brudstängerna är olika långa. Om bruden var på "utgående" skulle den korta stången alltid vara på högra sidan, sett från huset. Foto: Gabriel Nikander. Sv. litt. sällskapets folkkultursarkiv, SLS 192:10. gor hängde man lakanen endast i taket. Det skulle vara spetslakan, helst med mellanspets och uddspets. Lakanen syddes ihop och fästes med spikar så att spetsarna hängde omkring 20-30 cm ner runt väggarna. Om det inte fanns lakan i gården fick man låna av släkt och bekanta. Alla hade dock inte råd med "brudlakan" på bröllopen utan endast bonddöttrarna, påpekade en sagesman. Mitt i taket under lakanen hängdes "brudsängen" -på en stor duk fästes en eller flera silkesdukar. Den stora duken var en muslinsduk, "tattarduk", som man köpt från Reval. Dukarna fästes i alla fyra hörnen med mässingsnålar så att fransarna hängde ner. I hörnen och i mitten fästes pappersblommor som man hade fått av brudkläderskan. Om vigseln skedde hemma skulle brudparet stå på en rya under brudsängen, annars stod de under den efter.att de hade kommit tillbaka från kyrkan samtidigt som gästerna gick 67

fram och lyckönskade dem. Förutom brudsängen hängde det silkesdukar runt hela taket. Ända upp till tjugo dukar kunde pryda taket i en bröllopsstuga. Varifrån har då denna sed med brudsäng egentligen kommit? Det är mycket troligt att seden går ända tillbaka till 1500-talet. Under den tiden var det vid större bröllop i Norden vanligt att man i den ena ändan av bröllopssalen hade en stor uppklädd himmelssäng, som brudparet skulle bestiga i närvaro av bröllopsgästerna. Sängen kallades brudsäng och den kläddes med de dyrbaraste dynor, kuddar, täcken och sparlakan. Det tog sig sådana former att regeringen i Danmark försökte förbjuda användandet av brudsäng. I Liibeck ville man inskränka dynornas sammanlagda vikt till ett halvannat skeppspund. I en förteckning över dialektord från 1700-talet heter det: "Brudsäng kallas en präktig säng, som är iordningställd för grannlåtens skull i bröllopssalen". 6 Brudsängen på Kö kar är möjligen en relikt från den tiden;' den har ju stora likheter med taket på en himmelssäng - namnet har levat kvar fastän formen är annorlunda. Lina Danielsson, född 1890, från gården Stans i Hellsö, berättade om ett ovanligt händelserikt bröllop där man hade taket klätt med brudsäng: "När jag var tio år var jag på ett bröllop i Österbygge där man hade uppklätt med brudsäng i taket. Vid kaffet efter middagen skulle man skjuta för brudparet. Han som sköt var lite på dragen och på den tiden hade man sådana där mynningsladdare. Min faster, som var köksa på bröllopet, berättade att han inte måttade utan hällde krutet direkt ur hornet i bössan. Han stod utanför ett fönster och sköt och bössan exploderade. En bit av bössan hamnade i kronan på bruden och en bit for rätt genom brudsängen i taket. Brudsängen hade man lånat av en grannfru- det var hennes finaste dukar. Hon var gravid och med på bröllopet när skottet small och det berättas att när barnet föddes saknade det några fingrar på den ena handen - samma fingrar vilka han som sköt förlorade. De hade inte spetslakan under taket på det bröllopet, endast brudsäng - det var mera ett fattigmansbröllop". På båda sidor om trappan restes brudstängerna, en lång och en kort. Den längre symboliserade mannen och den kortare kvinnan. Om bruden var på "utgående" - bröllopen hölls ju alltid i brudens hem - skulle den kortare stången vara på högra sidan och 68

om hon var på "ingående", alltså om hon kom att stanna kvar i hemmet, skulle hennes stång vara på vänstra sidan. På K ökar, före 1890-talet, restes vid trappan två maj-stänger "av vanligt slag med båtar o. dyl. " 7 Sedan blev stängerna av en annan typ, liknande dem som varit i bruk över hela Åland; en stång med en granruska i toppen. Runt stängerna virades silris och olika lövgirlander, olika flaggor som man hade lånat av sumpskepparna kunde även hängas mellan stängerna. Eftersom man saknade barrskog på Kökar, var man tvungen att hämta brudstängerna bortifrån. Då Kers- och H ek bönderna skulle ordna bröllop åt sina döttrar, högg de brudstängerna samtidigt som de var till Åbo och gjorde uppköp till bröllopen. De fäder som hade många döttrar tog tillvara stängerna så att de kunde användas flera gånger. Brudstängerna stod kvar åtminstone ett år efter bröllopet. Om brudens stång brast före brudgummens skulle hon dö först, sade man. Brudkläderska-spelman Redan under medeltiden hörde till bröllopets rang- och ämbetspersoner en ledare för brudfärden och en kvinna som hade till särskild uppgift att ta hand om bruden. Brudlederskans roll sammanföll senare med brudkläderskans. 8 I Österbotten var det under 1800-talet allmänt att mannen och hustrun var spelman respektive brudkläderska. 9 Likadant var det på K ökar. Där känner man idag till sex brudkläderskor, verksamma under 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet. Den äldsta av dem är "Klockar-Agneta", detta enligt Bertha Karlbergs far. "Klockar Agneta", som i övrigt var musikalisk och skicklig att tralla, hette Agneta Djurman och var dotter till en båtsman från Finnö. Hon var född 1798 och dog 1875, och gift med klockaren Anders Hamberg. En "mamsell Wenngren", dotter till prästen Wenngren, var verksam som brudkläderska fram till 1867. Mamsell Wenngrens krona övergick sedan till Edla Österlund från Österbygge. Hon var från gården Trunsö i Hellsö och gift med bonden på Skinnars Erik Österlund som skall ha varit en mycket skicklig spelman. Om "Skinnars-Edla" berättas att hon var gladlynt och tyckte mycket 69

Brudkläderskan Edla Österlund "Skinnars-Edla" och bakom henne, till höger, hennes man Erik, som var brö1iopsspelman. Deras son Alfred till vänster som också spelade fiol. Foto: Ålands Museum. om att dansa. Hon och mannen lär ha varit det sista paret på Kökar som kunde dansa menuett. Samtidigt var Angelina Gustavsson brudkläderska i Karlby och hennes man G. A. Gustavsson bröllopsspelman. De sista som klädde brudar var två systrar från 70

Edla Österlunds brudkrona, idag återstår endast stommen, och den svepask som kronan förvarades i. Foto: Ålands Museum. gården Brix i Överboda, Hilma Holmström och Alexandra Fagerström. Även deras män spelade fiol. Alexandra Fagerström berättade 1961 för Viking Sundberg om hur hon blev brudkläderska. 71

Klockaren och spelmannen Albert Gustavsson och hans hustru Angelina som var brudkläderska i Karlby. "Det kom sig så att det var en gång som det skulle bli två bröllop på samma dag på Kökar, men det fanns bara en brudkläderska som hade en brudkrona. Då kom den ena av brudgummarna och frågade Alexandra om hon inte ville göra en brudkrona. Hon lovade och så for de till Åbo och köpte tillbehör till kronan. Det var konstgjorda blommor i olika färger mest ljusa för det var ett "sorgebröllop", det var någon anhörig till brudparet som hade dött".10 72

Brudkläderskan och maken - spelmannen - lejdes tillsammans till bröllopet. Om det råkade finnas en kläderska i släkten anlitade man henne, även om hon inte var från samma by. Så gjorde Berta Karlbergs föräldrar till sitt bröllop 1893. Trots att de själva var från Överboda lejde de Edla Österlund från Österbygge, vilken var släkt med bruden. Tidigt på söndagsmorgonen kläddes bruden. Ingen fick då se på. Brudkläderskan var rädd att man skulle stjäla konsten, sade man. På 1800-talet var brudklänningen svart, men omkring 1910 blev svarta klänningar allt ovanligare. I stället började man använda vita, och senare även andra färger. Den vita slöjan var delad i två hälfter, som på vardera sidan hängde ner till kjolfållen. Strumporna var vita eller svarta och på fötterna hade bruden kängor. Den höga kronan pryddes av tygblommor, glitter, pärlor och annat grant. På Kö kar sade man, att om bruden var havande skulle hon kläs med "öppen krona"; en blomma i mitten av kronan togs då bort. Kring brudens liv knöts ett vinrött skärp och på hennes bröst fästes en blomkrans och en lång kedja av spegelglaspärlor. För att brudarna skulle få lycka skulle de ha en silverslant i fickan eller i vänstra skon. Brudgummen hade blåa eller svarta hemvävda vadmalskläder. På bröstet satt en tygblomma med röda och gröna fjädrar, liknande dem som bruden bar i kronan. Vigseln På söndagsmorgonen förrän man for till kyrkan, samlades alla gästerna i bröllopsgården. På vissa ställen hade gästerna mat med sig, smör, mjölk o.d. Vigseln skedde i samband med högmässan på söndagsförmiddagen. Till kyrkan färdades man med båtar; brudparet, spelmännen och även andra gäster åkte i en särskild brudbåt, som var utsmyckad med löv och blommor. Då alla bröllopsgästerna hade anlänt till kyrkbron, tågade man upp till kyrkan. När bröllopsföljet syntes från kyrkan började kyrkklockorna ringa och slutade inte förrän de var framme vid kyrkporten. Brudtåget skulle färdas långsamt så att det inte uppstod öppnin- 73

"Brudpar" klätt till en sommarfest i Hellsö på 1920-talet. Kronan, blomkrans och övrig utstyrsel fick man låna till festen av en brudkläderska. Foto: Ålands Museum. 74

gar i ledet, i annat fall, sade man, skulle det bli osämja mellan makarna. I bröllopståget var det en bestämd ordning. U n der 1860-70- talet tågade man enligt följande ordning. Främst gick spelmannen på litet avstånd från de övriga, sedan kom sex-åtta-tio brudpigor, de små främst. Därefter kom de två ledsvennerna, av vilka den ena höll pällen eller svingen i handen, så brudparet och det övriga följet. Efter sekelskiftet ändrades ordningen i bröllopståget, bland annat försvann brudpigorna. Nu gick spelmännen främst, sedan brudparet, därefter "svinghållarna" och sedan undan för undan de närmaste anhöriga till brudparet. Gabriel Nikander menar, att brudpigorna, som tidigare nämndes, var föregångare till sena tiders fanbärerskor, vilka förekom på alla större bröllop på fasta Åland. Den allt mer uppblomstrande sjöfarten skulle ha gett upphov till seden. 11 Fan bärerskor har inte förekommit på K ökar. Spelmännen, en eller två, lämnade sina fioler vid kyrkogårdsgrinden. Efter vigseln stod de beredda med instrumenten och väntade tills brudparet kom ut genom kyrkporten, då de på nytt stämde upp med brudmarschen och tågade ner till båtarna. Det var inte alla spelmän som var lämpade att spela upp till kyrkan. Det berättas om en spelman som en gång "svor ett barn ifrån sig på tinget" och därefter aldrig mer fick spela i bröllopstågel Under första hälften av 1800-talet tycks det ha varit allmänt på Kökar att spelmännen spelade inne i kyrkan. Belägg på att spelmän fick spela i kyrkan förekommer även från andra platser på Åland. I ett brev daterat 1698, från Consistorium till kyrkoherden Daniel Hagert i Finström, klagas det på oskicket att bonddrängarna om söndags- och högtidsdagar går med sina nyckelpigor framför brudparet i kyrkan och spelar.12 På K ökar protesterade endel präster mot denna sed och lyckades även till slut förbjuda fiolerna i kyrkan. Nikander redogor närmare för tvisten mellan prästerna och allmänheten; pastor Nordqvist, som han nämner, var känd som en sträng pietist. "Under pastor Lundenius tid (före 1859) gick spelmannen ända till kyrkodörren och upphörde att spela först där, senare måste han stanna vid stegluckan och fick 75

ej spela på kyrkogården. Tidtals gick spelman ända fram till korsgången (Larpesbänk) och spelade inne i kyrkan tills tåget nått fram. Pastor Grönros ivra här emot men klockaren framhöll att "landets sed är ock en lag". Pastor Nordqvist förbjöd all musik i kyrkan".13 Seden att hålla en duk, päll, ovanför brudparet under vigseln förekom redan under medeltiden och återgår på urgamla magiska skyddsåtgärder. 14 På Kökar skänkte brudgummen åt bruden en ljus silkesduk, som fyra svinghållare höll i dukens hörn, sving. Två pojkar och två flickor blev svinghållare, det var syskon, kusiner eller andra nära släktingar till brudparet. På brudens sida stod hennes släktingar, och på brudgummens sida hans. Varje svinghållare hade i bröstet en liten blombukett, som de hade fått av brudkläderskan. Det berättas, att om man hade barn före äktenskapet skulle även barnet vara med under "vigningsklädet" - barnet blev då upptaget i äktenskapet. Bruket med svinghållare upphörde på 1910-talet, istället blev det vanligt med marskalkar och tärnor. På 1860-70-talet var vigselceremonin något annorlunda jämfört med senare tid. Första delen av vigseln utfördes före gudstjänsten, den andra efter. Brudparet gick hand i hand upp till altaret, och satte sig på två stolar, på var sida om gången framför bänkarna. Efter predikan steg brudparet fram till altaret och svinghållarna gick fram från sina platser på främsta bänkraden. Då prästen hade läst bönen vecklade svinghållarna upp duken, som hölls över det knäböjande brudparet medan prästen mässade. Brudpellen skulle föras över brudparet bakifrån och tas ner framifrån. Under gudstjänstens avslutning stod paret kvar vid altaret, vänt mot församlingen som sjöng en psalm. Efter sekelskiftet upphörde bruket med stolar framför bänkraderna, först satt brud och brudgum på varsin sida i första bänken, men från omkring 1905, satt de i bänken bredvid varandra, likadant som det är idag. Vigselakten förrättades efter predikan. Bröllopsfestligheterna Efter vigseln tågade hela bröllopsskaran ner till båtarna. Från stranden i den by där bröllopet hölls, gick man sedan upp till 76

Brudfölje med spelmän på väg till bröllopsgården. Bilden är från ett bröllop i Hellsö på 1910-talet. Foto: Ålands Museum. bröllopsgården. I Karl by tog brudparen alltid i land väster om den nuvarande skolan, platsen kallas därför än idag för "Brudhäll". Längs hela vägen där bröllopsskaran drog fram saluterades det, 77

bomber smälldes och folk kom ut från gårdarna och sköt i luften med bössor. När hela följet var framme skulle gästerna först lyckönska brudparet, som stod under brudsängen. Alla gäster steg fram och tog dem i hand och önskade dem lycka och välsignelse. Därefter följde måltid med samma maträtter som vid trolovningskalasel Svinghållarna bar in maten och serverade, medan spelmännen spelade marscher och olika dansmelodier. På K ökar sade man att bruden vid bröllopsmåltiden måste äta av alla rätterna, ty då skulle hon få lätt barnsäng. Om hon råkade lägga ifrån sig skeden brukade gubbarna ropa: Nej, nej ätavalla rätter! Av utrymmesskäl åt vanligen de äldre först och sen de yngre. Efter måltiden dracks det kaffe. Direkt efter kaffet började dansen. Från 1600-talet fram till detta sekel har det varit allmän sed att bruddansen öppnades av prästen, men från Kökar finns olika uppgifter om detta. 15 I Nikanders uppteckning heter det "somliga präster dansar med bruden den första dansen som var en polska för att kronan ej skulle ramla av brudens huvud". 16 Enligt en sagesman dansade brudparet första dansen och därefter svinghållarna med varandra. En annan påstod att svärfar skulle dansa med bruden efter att brudparet hade dansat den första dansen. På söndagskvällen kom folk utanför gården och "ropade bruden ut". Brudparet kom ut och visade sig på trappan och ibland kunde de med spelmännen tåga runt byn, så att alla fick möjlighet att se dem. En speciell marsch lär ha använts vid detta tillfälle. Det hände också ibland att brudutroparna blev bjudna att komma in och dansa. "Första dagen kom det så många för att se bruden, nästan hela kapellets ungdom, att gästerna knappt fingo dansa utan måste sitta och se på, hur de objudna dansade med bruden, hennes pigor och med varandra", antecknar Nikander. 17 Vid ett bröllop vid Brix 1910 hyrdes rum i granngården så att alla åskådare skulle få rum i dansen. Dansen pågick hela natten mellan söndag och måndag. Brudparet hade en särskild brudkammare dit de gick emellanåt för att vi- 78

la sig. Bruden fick ej ta av sig kronan den natten utan måste sova sittande, med kronan på huvudet. De gäster som bodde i närheten gick hem till sig, de övriga stannade kvar på bröllopsgården. På måndagen fortsatte bröllopet. Gästerna bjöds sup på sängen av värdfolket och därefter drack alla kaffeknorr med vetesmörgås och skorpa. Även kvinnor, till och med flickor, tog knorr. Ungdomarna dansade fram till måltiden, som var den samma som föregående dag. På eftermiddagen, förrän bruden klädde om till ungmor, skulle kronan dansas av bruden, eller man skulle "dansa bruden ifrån sig''. ''Alla gäster, om än så gamla, skola dansa bruden ifrån sig, man kan då få se 70-80 åringar dansa polska", skriver Nikander. 18 Efter att alla hade dansat med henne gick hon tillsammans med brudkläderskan in till brudkammaren, där hon bytte om till ungmorsdräkten. Kronan och brudklänningen togs av henne. På 1860-70-talet hade hon en svart styckemössa på huvudet, 1910 hade ungmor ljus silkesduk på huvudet. När bruden var klädd i sin nya dräkt tågade hon med brudgummen in i salen, spelmännen gick framför och svinghållarna efter. De yngre ogifta flickorna försökte nu fånga bruden och den som först lyckades skulle bli nästa brud, sade man. Nu dracks ungmorsskålen. Brudparet ställde sig framför ett bord och hällde upp vin i glas. Först i tur att skåla med brudparet var svärföräldrarna; bruden bad sina svärföräldrar komma fram, och brudgummen sina. Bruden sade: "Svärfar och svärmor kommen fram och ta en sup". Ofta hände det då att bruden började gråta, hon var så ovan att tilltala sina svärföräldrar. Det var även vanligt att svärföräldrarna gömde sig för att tvinga bruden att ropa högt över församlingen. Här kan nämnas att det var sed både i Norge och Danmark under 1500-talet att bruden skulle gråta oupphörligt medan insamlingen av gåvor pågick - om hon grät mycket tolkades detta som att hon hade svårt att glömma en tidigare kärlek. 19 Två par åt gången gick fram och skålade med brudparet, efter svärföräldrarna de närmaste anhöriga till brudparet och sedan de övriga bröllopsgästerna. Medan skålceremonin 79

pågick SJOng man. Två olika visor användes: "skål våra gubbar... " och "jag har fått strupa... ". En sagesman uppgav att ungdomen sjöng den förstnämnda visan när de äldre gick fram och de äldre sjöng den andra visan när ungdomarna skålade. Efter brudskålen gav bruden gåvor åt föräldrarna, svärföräldrarna, brudkläderskan, svinghållarna och spelmännen. Föräldrarna och svärföräldrarna kunde få skjorta och linne, de övriga fick näsdukar, stärkkragar, hängsel o.d. Gåvorna dansades fram av svinghållarna, som vid trolovningskalasen. Paketen lades på tallrikar och varje svinghållare tog varsin tallrik, med den ena handen höll de tallriken på huvudet, och med den andra fattade de sin kamrat och dansade runt med springsteg, först den ena vägen, sedan bytte de hand och d:!nsade åt andra hållet. Därefter gav de gåvorna, tog nya paket och upprepade dansen. Under tiden spelade spelmännen en engelska eller polska. Samtidigt som detta pågick gav bröllopsgästerna pengar åt brudparet; pengarna lades i tallrikar på bordet, 1910 kunde ett brudpar få 100-180 mark. När gåvorna hade överlämnats drack man kaffe eller te. På 1860-70-talet hade man ytterligare en måltid förrän gästerna gick hem. Flera gäster var försedda med "bymat", vetebröd och pannkaka. När värdfolket tyckte det var dags för gästerna att gå, bad de spelmannen spela upp en marsch och då bröt alla upp. Om vädret var fint följde man dem till sjön, till deras båtar. Nu var bröllopet slut för de flesta utom för ungdomen som stannade kvar över tisdagen då det var "avrustning". Först dansade man "ner grannlåten", sedan skulle golvet skuras - flickorna skurade och pojkarna bar vatten- kärl och allt vad man hade lånat lämnades tillbaka. Ibland hände det att ungdomen fortsatte med dans även på kvällen. För många kom bröllopet således att vara från lördag till onsdag morgon, över en halv vecka. Den här skildringen visar hur otroligt många ceremonier som hörde ihop med ett bröllop. Många av dessa seder är mycket gamla, flera har medeltida ursprung. Vissa seder tycks ha upphört redan i slutet av 1800-talet, men ända fram till första världskriget var bröllopen på Käkar nästan likadana som vid mitten av förra 80

seklet. Det var efter första världskriget de stora förändringarna kom, inte bara bröllopssederna ändrades utan även mycket annat. Brudens klädedräkt blev en annan. Som brudkrona började man använda myrtenkrona, vilket ledde till att brudkläderskorna förlorade sin funktion. Kalasen förkortades till en dag, vilket gjorde att det inte längre fanns utrymme för många av de äldre sederna. På 1930-talet, då ett ungdomshus byggdes i Karlby, förlades många bröllop dit istället för till gårdarna. Ju längre fram i tiden man sedan kommer, desto ovanligare blir det att hålla stora bröllopsbjudningar. NOTER l Folkkultursarkivet i Helsingfors, SLS 192 a 2 Intervju med Karl Sjöstrand, Mariehamn 3 Murenius B., Acta visitatoria. Hfrs 1906. s. 392 4 Murenius, s. 216 5 SLS 192 a, s. 199-200 6 Troels Lund. Dagligt liv i Norden XI, s. 86 7 SLS 192 a, s. 215 8 Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, Band II, s. 311 9 Lönnqvist B., Dräkt och mode i ett landsbygdssamhälle 1870-1920, Hfrs 1972 s. 234 10 Viking Sundbergs privata anteckningar 11 Allsvensk samling, nr 3, 1948 12 Nyman V., Mag. Daniel Hagert, Åländsk odling 1945, s. 74 13 SLS 192 a, 217 14 Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, Band II, s. 322 15 Troels Lund, s. 153 16 SLS 192 a, s. 219 17 SLS 192 a, s. 219 18 SLS 192 a, s. 223 19 Troels Lund, s. 116 Intervjuer med följande personer, samtliga från Kökar: Lina Danielson, Hellsö Albert Engdahl, Överboda Ella Englund, Hellsö Julia Eriksson, Överboda Bertha Karlberg, Överboda Albin Palmqvist, Överboda Ines Palmqvist, Överboda 81