Tal inför Nordiska rådet Reykjavik. Herr president, rådsledamöter, mina damer och herrar!

Tal inför Nordiska rådet Reykjavik Herr president, rådsledamöter, mina damer och herrar! (Bild 1) Det här är Norrbotten, det län där jag är verksam som länspolismästare, längst upp i norra Sverige. Mitt län omfattar 25 procent av Sveriges landyta. På den ytan kan vi placera hela Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Ändå får vi en fjärdedel över för egen del. Norrbotten är dubbelt så stort som Danmark eller nästan lika stort som Island. Även om ytan är stor är vi bara drygt 250.000 invånare. 450 poliser sköter bevakningen på hela detta stora område. (Bild 2) Längst upp i Norr finns en stor gul betongklump. Det tar mindre än tio sekunder att gå runt den. När man har gjort det har man passerat tre länder: Sverige, Norge och Finland. Platsen är känd som treriksröset. Svårare än så är det inte att besöka tre av våra nordiska länder på kortast möjliga tid. I dessa tre länder och jag tror också i Danmark och kanske även Island - är vi vana att betrakta världen i en nord-sydlig riktning. Men den nord-sydliga dimensionen har inte alltid varit den naturliga vägen att betrakta landområdet och hur människorna lever, tänker och färdas. Samerna har funnits i norra Skandinavien sedan inlandsisen smälte. De har färdats i en östvästlig riktning över alla tre länderna, och så sker än idag. I renens vandringsleder har det aldrig funnits några landsgränser som de varit tvungna att anpassa sig efter. Det har präglat samernas arbete att obehindrat röra sig över gränserna i sitt arbete. 1809 ritades gränsen om mellan Sverige och Finland. Slutförhandlingarna resulterade i att Torneå och Muoni älv blev landgräns mellan våra två länder. På var sin sida om älvarna bodde en i huvudsak finsktalande befolkning. På sina smalaste ställen är inte älven bredare än att man enkelt kan kasta en sten från ena landet till det andra. Ibland går älven dessutom rakt genom en by så att vi får en svensk och en finsk by med samma namn på var sin sida om älven. På ena sidan älven bor mamma, pappa och barn. På

andra sidan älven bor mormor och morfar. Så delas familjer upp med en gräns som inte finns i deras vardagliga liv, men som är högst påtaglig i juridisk mening. Som alla förstår uppfattas en sådan gräns som mycket diffus i människornas vardagliga liv. Däremot kan den spela stor roll i vårt dagliga arbete, som poliser på var sida om gränsen. Där juridiken gör halt fortsätter människor att obehindrat röra på sig, på samma sätt som man gjort i årtusenden. Längst i söder där Torneå älv rinner ut i havet ligger staden Torneå som gett namn åt älven. Det är en gammal handelsstad högst upp i Bottenviken. När Sverige förlorade Torneå som handelsstad fick de delar av staden som låg väster om gränsälven några enstaka hus i Sverige bilda grund till den nya staden Haparanda som byggdes upp på svensk sida. (Bild 3) Här ser ni en flygbild över Haparanda och Torneå. I juridisk mening är det två städer i var sitt land med var sin lagstiftning. I praktiken är det en stad som numera även framträder under det gemensamma namnet HaparandaTorneå eller TorneåHaparanda beroende på i vilket land man befinner sig. Inom kort kommer landgränsen att gå mitt i ett köpcentrum som blir gemensamt för de båda länderna. Då kommer det att se ut på följande sätt. (Bilderna 4-5) Vårt demokratiska styrelsesätt villkoras av att vi har ett väl fungerande rättssamhälle. Demokratin förutsätter lagar som accepteras av majoriteten. Vi måste därför ha polis och domstolar som garanterar att lagstiftningen upprätthålls och fungerar. Men alla respekterar som bekant inte våra lagar och regler. Hur ska vi som har i uppdrag att upprätthålla rättssamhällets principer, förhålla oss till en sådan gräns som den som skär rakt genom ett köpcentrum i HaparandaTorneå?

Hur ska vi förhålla oss till dagens globaliserade värld med vårt uppdrag, där människor idag färdas över världsdelar och landgränser i en omfattning som vi aldrig skådat förut? Polisen är unik i ett avseende, oavsett vilket av våra nordiska länder som vi pratar om. Som poliser är vi i principde enda som i fredstid har rätt att bruka våld mot medborgarna i våra respektive länder. Denna exklusiva rätt sträcker sig så långt att vi till och med - under vissa omständigheter - har rätt att använda vapenmakt mot våra medborgare. Denna rätt tror jag alla kan enas om är den yttersta formen av myndighetsutövning som en offentlig tjänsteman kan utöva mot en enskild medborgare. Ingenting annat står i paritet med detta. Våldsmonopolet tillsammans med rätten att frihetsberöva människor gör oss unika som myndighetspersoner. Detta är myndighetsutövning som måste användas med yttersta noggrannhet, vilket också sker i våra länder. Regelverket för hur det kan och får användas är mycket tydligt, och medborgarnas rätt att få denna myndighetsutövning överprövad är strikt reglerad. Här ligger ett av problemen i ett gränsöverskridande polissamarbete. I vilken utsträckning kan vi tillåta att personer från ett land utövar myndighetsutövning i ett annat land? Att det finns tillfällen när det vore önskvärt ur en strikt verksamhetssynpunkt tror jag alla förstår, om vi fortsätter och betraktar bilden av gränsen mellan Sverige och Finland i HaparandaTorneå. Låt oss ta följande exempel. Två personer börjar bråka i en butik på den svenska sidan av köpcentrumet. Av en händelse finns finsk polis tio meter längre bort på den finska sidan. Samtidigt befinner sig närmsta svenska polispatrull fem mil längre bort på svensk mark för att ta hand om en svår trafikolycka. Vore det inte lämpligt att de finska kollegorna hade rätt att gå över till den svenska sidan för att avstyra bråket och om nödvändigt frihetsberöva personerna tills dess att svensk polis kom och tog över ärendet? Gränsöverskridande polissamarbete är inget nytt fenomen eller en ny fråga. Det finns ett internationellt regelverk från 1923 kring polissamarbete som regleras via Interpol där samtliga nordiska länder ingår, tillsammans med 181 andra länder. Interpol agerar utifrån lagstiftningen i de olika medlemsländerna. I grunden ligger FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Enligt Schengenkonventionen har polisen rätt att fortsätta skugga en person över en landgräns under en brottsutredning. Förföljandet syftar till att gripa den som flyr undan exempelvis ett frihetsberövande. Huvudregeln är att det krävs samtycke av det andra landets myndighet för båda dessa åtgärder. Under vissa förutsättningar får man vidta åtgärder utan föregående samtycke. En förutsättning är att det är brådskande. Är det fråga om övervakning krävs dessutom att det ska vara fråga om allvarligare brott. Vidare krävs i fråga om övervakning att överskridandet av gränsen anmäls till det andra landets myndighet så snart det kan ske och att bistånd begärs i

utredningen. Om samtycke inte lämnas inom fem timmar från gränsöverskridandet, måste övervakningen upphöra. Om man förföljer någon utan föregående samtycke gäller att de förföljande poliserna måste anhålla om bistånd av det andra landets polis senast när man passerar gränsen. Gemensamt för båda åtgärderna gäller att de ska avbrytas om behörig myndighet i det andra landet begär det. I lagstiftningen om internationellt polisiärt samarbete har Sverige och Danmark fattat beslut om gemensamma regler för Öresundsregionen. Reglerna sträcker sig längre än Schengenbestämmelserna. I avtalet sägs att danska poliser på svenskt territorium på Öresundsbron har samma befogenheter att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen som svensk polis har. Om en dansk polis vidtar en sådan åtgärd ska svensk polismyndighet på orten omedelbart underrättas. Åtgärden får pågå tills dess att behörig svensk myndighet övertar åtgärden eller begär att den ska avbrytas. Dessutom får danska poliser på svenskt territorium fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande av en person, för varje gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk eller dansk lagstiftning. Vidare äger man rätt att förfölja en person som avvikit från frihetsberövande på grund av brott eller beslut om vård eller behandling. Danska polismän som befinner sig på svensk mark på Öresundsbron får även inleda ett förföljande där. De ska i så fall omedelbart begära bistånd av svensk myndighet. Motsvarande regler gäller för svensk polis. Prümkonventionen från 2005 handlar om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete för att bekämpa terrorism, gränsöverskridande brottslighet och olaglig migration. Enligt bestämmelserna i konventionen kan tjänstemän i en föredragsslutande stat i brådskande fall, utan förhandsmedgivande av myndighet i annan föredragsslutande stat, överskrida den gemensamma gränsen för att i närheten av gränsen genomföra åtgärder som står i överensstämmelse med värdnationens nationella lagstiftning. Detta gäller dock enbart för att avvärja omedelbar fara för liv eller hälsa. Den svenska Rikspolisstyrelsen har föreslagit till regeringen att ändringar görs i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete så att den omfattar också visst utvidgat polisiärt samarbete mellan Sverige och övriga nordiska länder. Det polisiära samarbete som avses skulle innebära dels ökade möjligheter för poliser från dessa länder att hålla förhör i Sverige och dels en möjlighet för poliser från övriga nordiska länder att på svenskt territorium kunna delta i den polisverksamhet som utövas av svensk polis, dock aldrig självständigt utan under svensk polis befäl. Sveriges riksdag har i april 2008 gett regeringen i uppdrag att undersöka om polisen i de nordiska länderna borde få bättre möjligheter att samarbeta operativt över gränserna. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att nu gällande regelverk ger polisen små möjligheter att på eget initiativ verka i annat nordiskt land för att där bedriva myndighetsutövning.

Polisens arbete i våra fem länder kan kort sammanfattas i två punkter. Vi ska dels förhindra att brott sker. När brott sker ska vi utreda dem så att den som brutit mot lagen kan lagföras. Redan guden Oden i Valhall hade två korpar Hugin och Munin som flög ut över världen och spanade på vad människorna hade för sig. Varje kväll återvände de till Oden och berättade vad de hade sett. I samma anda arbetar den nordiska polisen idag, även om redskapen har förändrats och möjligtvis - förfinats något sedan asagudarnas dagar. Polisens arbete styrs i stor utsträckning av underrättelser. Genom att samla in information av olika slag kartlägger vi eventuella problemområden så att vi vet var vi bör sätta in våra resurser där de gör bäst nytta. Utan spaning ingen aning, säger man ibland för att visa betydelsen av en fungerande omvärldsbevakning och analys. Det här är ett område där vi som nordbor varit föregångsmän, långt innan Europol bildades. Prümkonventionen reglerar bland annat hur vi kan dela information i ett gränsöverskridande samarbete. Genom ratificeringen av överenskommelsen underlättas polisens arbete med att sprida och dela information mellan de olika länderna, så att vi bättre kan förebygga att brott sker. Även inom det operativa polissamarbetet finns vinster att göra. Ett sådant exempel visade jag nyss på denna bild där finsk polis i en framtid förhoppningsvis ges rätt att passera landgränsen och avstyra ett bråk på den svenska sidan. Men den stora vinsten inom det operativa polisarbetet handlar om att vi lättare kan genomföra gemensamma insatser. Ett sådant aktuellt exempel har vi i min polismyndighet, där svensk och finsk polis tillsammans med svensk och finsk tull under en längre tid genomförde spaning mot smugglare av finsk diesel. Resultatet av vårt gemensamma arbete är att brottslingar i respektive land nu kunnat lagföras för ekonomisk brottslighet. Det finns således stora fördelar med att införa ett fördjupat brottsbekämpande samarbete mellan de nordiska länderna. Varje land bör vid behov lättare kunna begära hjälp från en annan stats brottsbekämpande myndigheter. Genom gemensamma insatser kan vi dels lära av varandra när det gäller polisarbete, dels kan ett enskilt land bli hjälpt av medverkan från andra länders polis för att på så vis undvika att allt för många av det egna landets poliser binds upp av en enskild insats som sker i gränsland. Vi har en gammal tradition av gränsöverskridande samarbete i Norden. Vi införde passfrihet, öppna arbetsmarknader, socialskyddsavtal och rösträtt för Nordiska medborgare i lokalval, långt före EU har kunnat utvidga dessa att numera omfatta största delen av Europa. Nu gällande program för Nordiska rådet förutsätter ett aktivt arbete inom Norden på de traditionella kärnområdena, där frågan om avskaffande av gränshinder och befrämjande av rörlighet mellan de nordiska länderna fortsättningsvis ska stå högt på agendan. Låt mig till denna agenda även lägga till arbetet med att underlätta ett gränsöverskridande polisiärt samarbete, där vi dels bättre kan dela underrättelser som är viktiga för att förebygga

brottslighet, dels på ett modernt sätt kan arbeta operativt utan att våra gränser reser onödiga hinder. 2006 godkändes, inom nätverket för nordiskt samarbete inom Schengen/EU, en visionsrapport vid det nordiska rikspolischefsmötet. Vid samma tillfälle enades man om hur visionsrapporten rekommendationer ska genomföras, bland annat beträffande förstärkt nordiskt samarbete inom Schengen/EU. De övergripande målen är att de nordiska länderna tillsammans ska: utveckla en aktiv, samordnad och kraftfull nordisk polisiär hållning inom ramen för Schengen/EU-samarbetet när det är önskvärt och möjligt utveckla ett mer långtgående samarbete än det som en överenskommelse inom Schengen/EU kräver, samt verka för att de åtgärder som vidtas leder till ett bättre gränsöverskridande polissamarbete och operativa resultat. Från Polismyndigheten i Norrbotten har vi för ett år sedan meddelat att vi gärna medverkar till att ta fram underlag för överenskommelser om fördjupat samarbete mellan svensk, norsk och finsk polis. Ett exempel på en sådan överenskommelse finns sedan 2006 då det tecknades en överenskommelse om samverkan i ärenden avseende grov organiserad och gränsöverskridande kriminalitet i gränsområdet mellan Hedmark i Norge och Värmland i Sverige. Samarbete finns redan idag på olika håll, men samarbetet kan fördjupas och utvecklas. För några veckor sedan tog justitieministrarna i Norden initiativ till att vi framöver gemensamt ska bekämpa barnpornografibrott och andra brott som begås mot barn i Internetmiljö. I takt med att gränserna mellan våra länder och övriga världen allt mer suddas ut, flyttar vi fram positionerna för vårt gränsöverskridande samarbete. Det gäller även för oss poliser vilket vi ser positivt på. Världen förändras, gränser suddas ut och flyttas, och till denna föränderliga värld måste vi anpassa oss och vårt sätt att tänka och arbeta. Även om metoderna förändras är uppdraget fortfarande detsamma för polisen i våra fem länder. Vi ska öka tryggheten och minska brottsligheten. I grund och botten handlar det om att försvara demokratin och rättssamhället som ett grundfundament för vårt demokratiska styrelseskick. Den dag människornas tilltro till våra gemensamma lagar och regler krackelerar - därför att de känner att de rättsvårdande myndigheterna inte kan fullfölja sitt uppdrag - är demokratin i gungning. Det perspektivet får vi inte glömma bort. Låt mig sammanfattningsvis lyfta upp den punkt där jag tror att vi har störst möjlighet att nå gemensamma vinster och där vi själva i stor utsträckning äger frågan. Det handlar om gemensam patrullering. Det nordiska polissamarbetet har en lång tradition och fungerar i flera avseenden väl. Förutsättningarna för att åstadkomma ett effektivt samarbete är också bättre än för många

andra länder. Lagstiftningstraditionerna är likartade, liksom lagstiftningens innehåll. Till detta bör vi även kunna tillägga vår nordiska språk- och värdegemenskap. Inom EU pågår en diskussion om förbättrat polissamarbete i gränsnära områden. Flera medlemsstater har slutit långtgående samarbetsavtal med varandra. I sak är det fråga om förändringar som är en naturlig utveckling av Schengensamarbetet samt polissamarbetet inom EU. Praktiska exempel där sampatrullering kan vara särskilt värdefullt är vid tillfällen där ett stort antal personer samlas och där vi vet att det finns risk för ordningsstörningar. Ett sådant exempel i mitt län är våra årliga och mycket välbesökta sommarmarknader som ofta sker i gränskommunerna, med besökare från både Sverige och Finland. Ett annat exempel är att vid påskfirandet i Åre i Sverige, bistår norsk polis med kunskap och information om besökarna från Norge Även om förslaget om samtjänstgöring inte tar sikte på att avhjälpa en brist på polis i gränsområden, är det ändå så att samtjänstgöring skapar en större polisiär närvaro. Samtjänstgöring kan därför ha en allmänt brottsförebyggande effekt, förutom att den bidrar till att den allmänna ordningen och säkerheten kan upprätthållas på ett bättre sätt. Den gränsöverskridande brottsligheten är omfattande. Det ställer särskilda krav på ett nära och effektivt informationsutbyte och samarbete, särskilt mellan polismyndigheter i gränsnära områden. Låt oss använda vår tradition av nordiskt samarbete för att bli föregångsländer på området. I samband med att justitieministrarnas initiativ till att gemensamt bekämpa barnpornografibrott och andra brott som begås mot barn i Internetmiljö togs, skrev de en gemensam debattartikel. Jag skulle vilja låna några ord från artikeln, eftersom justitieministrarna på ett utmärkt sätt sammanfattar den svenska polisens syn på hur vi framgent bör närma oss frågan om ett gränsöverskridande polisiärt samarbete. Det finns flera frågor av gränsöverskridande karaktär där vi har anledning att vidareutveckla det nordiska samarbetet. Den konstruktiva anda och konkreta inriktning som präglat de nordiska rikspolischefernas arbete i den nu aktuella frågan ger en god grund att stå på inför framtiden. Detta är en uppfattning som jag till fullo delar. Tack för att jag fick tala!