HÄLSOLÄGET HOS UTEGRISAR Detta manuskript utgör en sammanfattning av en artikel rörande hälsostatus hos utegrisar som publicerats i Svensk Veterinärtidning (7). För fullständigare information hänvisas till den artikeln. I modern svinuppfödning med ökad specialisering och intensifiering av produktionen har grisarna flyttats inomhus. På senare år har dock utevistelse för grisar åter blivit aktuell och då handlar det om utevistelse för hela besättningar och under alla årstider. De flesta grisar i Sverige som uppföds på detta sätt säljs under varumärket KRAV. Konsumenternas efterfrågan på KRAV-godkända grisar är inte tillfredsställd och merbetalningen vid slakt av sådana grisar har varit god. Näringens satsningar har hittills resulterat i 10 000 slaktade KRAV-godkända grisar under 1999, vilket är en fördubbling från året dessförinnan och under år 2000 slaktades cirka 20 000 grisar (Personligt meddelande, C Sandenskog, Swedish Meats, 121 86 Johanneshov, 2000). I utomhusdrift är investeringskostnaderna lägre, vilket dock ska balanseras mot bland annat en högre foderkostnad (10, 8, 13, 1, 2, 6). Dessutom produceras färre smågrisar per sugga i utomhussystem till följd av en högre spädgrisdödlighet (10, 13, 1, 2, 6). Till detta bidrar även ett längre grisningsintervall (1, 6), som delvis kan kopplas till en årstidsvariation (15, 6). I Danmark och Sverige har en lägre tillväxttakt noterats hos utegrisar (8, 13). Vikten av att tillgodose utomhusgrisarnas behov av skydd mot väder och vind har poänterats (13, 15). Hälsoläget bland utegrisarna i två undersökta svenska besättningar var generellt sett att betrakta som gott. Koncentrationen av protein i serum var visserligen relativt hög jämfört med referensmaterial (4, 17). Medelnivån var dock lika hög i båda de undersökta besättningarna och kunde inte relateras till klinisk sjuklighet eller till sjukdomsregistrering vid slakt. Som en konsekvens bör det betraktas som normalt att grisar som fötts upp utomhus har något högre serumproteinnivåer än inomhusgrisar. Detta förklaras sannolikt av att utomhusgrisar kommer i kontakt med ett större antal antigena substanser till följd av bökning, vilket i sin tur resulterar i en något högre mängd serumprotein. Per Wallgren, Avd. för idisslaroch svinsjukdomar, Statens Veterinärmedicinska Anstalt, Institutionen för kirurgi och medicin, Stordjur. SLU, Uppsala, E-post: Per.Wallgren@sva.se Luftvägsinfektioner I Sverige visar besiktningsfynd i samband med slakt en lägre andel registreringar av luftvägsinfektioner och bölder hos grisar som levt utomhus (5). För luftvägsinfektionerna kan detta bero på ett lägre infektionstryck eftersom luftväxlingen naturligtvis blir överlägsen vid utomhusdrift. De vävnadsskador som erhålls vid lunginflammationer läker emellertid med tiden (11, 17, 18) varför registreringsfynden följdes upp med serologiska undersökningar i två större besättningar. Andelen grisar där luftvägsinfektioner registrerades vid slakt var totalt sett under 2 % och de serologiska resultaten antyder att detta re- 88 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2001
flekterade den faktiska situationen. De resultat som erhölls indikerade således närvaro av, men inte problem med, de hos gris vanligt förekommande infektionsämnen Mycoplasma hyopneumoniae och Actinobacillus pleuropnmeumoniae. I de undersökta besättningarna var cirka 20 % av djuren seropositiva mot M. hyopneumoniae, men de uppmätta antikroppsnivåerna var genomgående låga (A450 < 0,9 i A, respektive < 1,22 i B) Anledningen till att så få luftvägsinfektioner registrerades, trots den uppenbara närvaron av mycoplasma, står sannolikt att finna i den förbättrade luftkvalitet som utomhusdrift medger samtidigt som besättningarna lyckats bibehålla ett gott skydd mot väder och vind (13). Smittskyddsresonemanget var generellt likartat för Actinobacillus. Ledskador Registrering av ledanmärkningar i samband med slakt är däremot ett betydligt vanligare fynd hos grisar uppfödda utomhus än bland grisar som fötts upp inomhus. Både avseende ledinflammationer (kod 31/32) och övriga ledskador (kod 55/56) ligger de KRAV-godkända grisarna cirka tre gånger högre än de konventionella grisarna (5). Många leder med kroniska inflammatoriska förändringar är sterila vid slakttillfället, vilket medför svårigheter att med säkerhet påvisa vad som orsakat infektionen (3). Erysipelothrix rhusiopathiae (rödsjukebakterier) är dock det vanligaste påvisade anledningen till ledinflammation hos slaktsvin i Sverige (3). E. rhusiopathiae är allmänt spridd i naturen (9) och bakterien kan infektera ett stort antal djurslag inklusive fåglar, fiskar och människa (20). Rödsjuka har sedan länge varit en välkänd sjukdom inom svinuppfödningen och många friska grisar är bärare av rödsjukebakterier i tonsiller och tarm (20). Rödsjuka uppträder i olika former. En mindre vanlig perakut form ger ett septikemiskt förlopp och plötsliga dödsfall. Vanligare är den akuta formen med feber, upphörd aptit och typiska röda, upphöjda hudutslag, vilken kan övergå i en kronisk form med inflammatoriska förändringar i leder och hjärtklaffar. Den kroniska formen kan också utvecklas direkt utan föregående akuta symtom (20). Slaktsvin som föds upp utomhus vaccineras sällan mot rödsjuka trots att det är tillåtet enligt KRAV-reglerna. Uppfattningen att grisar som föds ute utvecklar en naturlig immunitet mot rödsjuka har framförts vid upprepade tillfällen. I en besättning A som vaccinerade slaktsvinen mot rödsjuka registrerades ledinflammation hos 1,2 % av grisarna, vilket överensstämmer med de prevalenser som ses hos konventionella besättningar (11). I denna besättning hade förekomsten av ledskador sjunkit från 6,2 % till 0,7 % efter det att vaccination mot rödsjuka för slaktsvin införts. Detta indikerar att rödsjukevaccinationen med största sannolikhet bidrog till den låga ledanmärkningsförekomsten, inte minst mot bakgrund av att kronisk rödsjuka tidigare diagnostiserats i samband med obduktioner. I besättning B kasserades leder hos 10,4 % av de undersökta grisa- 89
rna, varav 7,8 % klassificerades som ledinfektioner. Andelen djur med antikroppar riktade mot E. rhusiopathiae var signifikant (p < 0,001) högre i besättning B jämfört med besättning A. Vidare förelåg ett signifikant (p < 0,001) samband mellan serokonvertering mot E. rhusiopathiae och registrering av ledinfektion vid slakt. Parasiter Angrepp av skabbkvalstret (Sarcoptes scabiei var suis) är sannolikt den parasitdiagnos som är lättast att ställa vid klinisk undersökning av ett djur, även om denna sjukdom inte registreras i samband med rutinmässig besiktning efter slakt (SLV FS 1996:32, Statens Livsmedelsverk, Uppsala). Eftersom KRAV-anslutna besättningar inte rutinmässigt förebygger parasitinfektioner finns en risk för en ökad parasitbörda (14, 12). Andelen djur som förvärvat antikroppar riktade mot skabb var signifikant (p < 0,001) högre i besättning A. Detta pekar på vikten av att inte glömma bort denna infektion i samband med utomhusuppfödning. Såvitt det kunde bedömas var skabbsituationen helt under kontroll i besättning B där endast 4 % av djuren serokonverterade före slakt, vilket väl understiger frekvensen seropositiva djur i konventionella besättningar med avskabbningsrutiner men med subkliniska skabbinfektioner (19). Även om inga tecken på kliniska skabbangrepp noterades i besättning A så serokonverterade 25 % av djuren före slakt och besättningen har sedan studien avslutats sanerats gentemot skabb till följd av klinisk manifestation av sjukdomen. Förebyggande skabbehandlingar är som tidigare nämnts inte godkänt enligt KRAV-reglerna. Lantbrukare som ämnar starta en KRAVgrisproduktion bör därför eliminera skabb från besättningen före omställningen. Vid upptäckt av skabb i befintlig produktion bör besättningen hellre skabbsaneras än att låta genomföra enstaka strategiska behandlingar. Besättningen kan förbli fri under en lång tid i det förra fallet, men knappast i det senare. Parasitära sjukdomar diskuteras livligt i samband med utomhusuppfödning av grisar. Dessa diskussioner fokuseras på parasiternas möjligheter till överlevnad, deras infektionsduglighet samt om det föreligger ett behov av antiparasitära medel eller ej (14, 12). Generellt förefaller det lämpligt att tillämpa betesrotation såväl av allmänhygieniska (14) som av antiparasitära skäl (12). Andelen Ascaris suum-orsakade leverskador som registrerades i samband med slakt låg i jämförande slaktskadestatisik på samma nivå bland grisar som växt upp inomhus respektive utomhus. Parasitära problem förekommer således även hos utomhusgrisar, vilket bör ägnas fortsatt uppmärksamhet. 90 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2001
Övrigt Det finns en risk att utomhusgrisar drabbas av Salmonella från vilda fåglar. För att minimera denna risk är det viktigt att grisarna erbjuds foder på ett sådant sätt att fåglar ej har tillgång till detta foder och framförallt att fåglar inte ges tillfälle att förorena fodret. Utfodring med stora mängder foder direkt på marken är till följd av detta direkt olämpligt. Däremot utgör utfodring i tråg med självstängande lock ett utmärkt alternativ och sådan system finns kommersiellt tillgängliga. En annan sak som måste beaktas vid utomhusdrift är att skydda djuren från att matas med olämpliga varor av okunniga människor. Exempelvis visade det sig att det svinpestutbrott som nyligen drabbade England berodde på att grisarna erbjudits smörgåsar med svinpestvirusinfekterad skinka som pålägg. Generellt gäller att grisar per automatik vare sig blir friskare eller sjukare av att vistas utomhus eller inomhus. För båda systemen gäller dock att populationsdensiteten är högre än för frilevande djur och att det därför är viktigt att utveckla system som i görligaste mån bryter smittkedjor och som även ger djuren skydd mot andra provokationer än de rent infektiösa (aggressioner, väder med mera). Vad gäller utomhusdrift är kravet om sjukbox minst lika viktigt som för inomhusdrift eftersom sjuka djur kan gömma sig och därför vara svåra att behandla, särskilt om de ska behandlas en längre tid. Referenser 1) Berger F, Dagorn J, Denmat M Le, Quillien JP, Vaudelet JC, Signoret JP & Le Denmat M Le. Perinatal losses in outdoor pig breeding. A survey of factors influencing piglet mortality. Ann Zootechn. 1997, 46, 321-329. 2) Denmat M Le, Dagorn J, Aumaitre A, Vaundelet JC & Denmat M Le. Outdoor pig breeding in France. Porc Nuusbrief. 1997, 1, 1-3. 3) Friede I & Segall T. Ledinflammation hos slaktsvin. Orsaker, morfologisk och mikrobiologisk karakteristik. Svensk VetTidn, 1996, 48, 453-457. 4) Friendship RM, Lumsden JH, McMillan I & Wilson MR. Hematology and biochemistry reference values for Ontario swine. Can J Comp Med, 1984, 48, 390-393. 5) Hansson I, Hamilton C, Ekman T & Forslund K. Carcass quality in certified organic production compared with conventional livestock production. J Vet Med B, 2000, 47, 111-120. 6) Kongsted AG, Larsen VA & Kristensen IS. Outdoor production: Results of farm studies in 1998. DJF-Rapport 15, Husedyrbrug. Danmarks JordbrugsForskning, Tjele Danmark. 2000, 100 sidor. 7) Kugelberg C, Johansson G, Sjögren U, Bornstein S & Wallgren P. Hälsoläget hos utomhusgrisar. Infektionssjukdomar och ektoparasiter hos slaktsvin. Svensk VetTidn, 52, 197-204. 8) Lundeheim N, Nystöm P & Andersson K. Slaktsvin utomhus har galtrasen betydelse för produktion och hälsa? Fakta Husdjur, 10, 91
SLU, Uppsala, 1995, 4 sidor. 9) Mitscherlich E & Marth EH. Microbal survival in the environment. Berlin, Heidelberg, New York, Tokyo, Springer-Verlag, 1984, 162-165. 10) Mortensen, B, Ruby V, Pedersen BK, Smith J & Larsen VA. Outdoor pig production in Denmark. Pig news and information. 1994, 15:4, 117-120. 11) Mousing J. Chronic pleurisy in pigs: The relationship between weight, age and frequency in three conventional herds. Acta Vet Scand Suppl. 1988, 29, 253-255. 12) Nansen P & Roepstorrff A. Parasitic helminths of the pig: factors influencing transmission and infection levels. Int J Par. 1999, 29, 877-891. 13) Olsson AC, Svendsen J & Sundelöf JA. Ekologisk svinproduktion. Specialmeddelande Nr 224. Inst f Jordbrukets Biosystem o Teknologi, SLU, Lund, Sverige. 1996, 74 sidor. 14) Roepstorff A & Murell KD. Transmission dynamics of helminth parasites of pigs on continuous pasture: Oesophagostomum dentatum and Hyostrongulus rubidus. Int J Par. 1997, 27, 553-563. 15) Waddilove AEL &Wilkinson JD. Outdoor pigs - practical health problems. Pig J. 1994, 33, 62-78. 16) Wallgren P. Serumproteinnivåer hos svenska grisar. Svensk VetTidn, 2000, 52, 205-207. 17) Wallgren P, Artursson K, Fossum C & Alm GV. Incidence of infections in pigs bred for slaughter revealed by elevated serum levels of interferon and development of antibodies to Mycoplasma hyopneumoniae and Actinobacillus pleuropneumoniae. J Vet Med B, 1993, 40, 1-12. 18) Wallgren P, Beskow P, Fellström C & Renström HML. Porcine lung lesions at slaughter and their correlation to the incidence of infections caused by Mycoplasma hyopneumoniae and Actinobacillus pleuropneumoniae during the rearing period. J Vet Med B, 1994, 41, 441-452. 19) Wallgren P & Bornstein S. The spread of porcine sarcoptic mange during the fattening period revealed by development of antibodies to Sarcoptes scabiei. Vet Par, 1997, 73, 315-324. 20) Wood RL. Erysipelas. In: Straw BE, D Ailaire S, Mengeling W & Taylor DJ, eds. Diseases of swine, 8th edn. Ames, Iowa, USA, Iowa University Press, 1999, 419-430. 92 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2001