Anmeldelse Jørgen Fafner: Dansk Verskunst II: Dansk vershistorie 2, Fra romantik til modernisme. København, 2000 (med utblickar mot versläran Digt og form 1989 och Vershistoriens del 1 1994). Bibliografisk Forfatter: Eva Lilja. Rhetorica Scandinavica 19 (2001), side 81-86. Anmeldelsen Den argumenterande Olof Palme, med undertiteln En argumentationsanalys av strukturer och strukturbrott i Olof Palmes inlägg i valdebatten mot Thorbjörn Fäll din i Scandinavium, Göteborg 1976, presenterar en analys av Palmes sätt att agera under en av de viktigaste valdueller som en socialdemokratisk ordförande deltagit i. Wikströms uppsats som djupgående argumentationsanalys av Palmes insatser i slutdebatten utgör en analys av en historiskt/samtidshistoriskt intressant händelse, där delar av den undersökta valdebatten brutits loss och underkastats en ambitiös granskning. Projektet att analysera debatt har redan tidigare påbörjats vid Örebro universitet, med Gudrun Weiners doktorsavhandling om tv-sända kulturdiskussioner. Och det finns egentligen inget som säger att en retoriska analys skulle vara reserverad för monologiska framställningsformer. Däremot är det oklart vilka metoder som kan/ska användas för att klarlägga dialogiska drag. Hur undersöker man exempelvis deltagarnas grad av samspel? I slutdebatten från valet 1976 var deltagarna konkurrenter till varandra, men kanske påkallade situationen ändå någon typ av samarbete för att kunna skapa en bra debatt som påverkade (och avgjorde) hur argumentationen kom att se ut. Olof Palme är ju en legendarisk politiker. Hans argumentationsförmåga är känd men förvånande nog inte närmare undersökt. Uppgiften är angelägen eftersom den ansluter till frågor som specifikt rör argumentationstraditioner inom arbetarrörelsen och allmänt framstående politikers retoriska förmåga. Tidigare studier av Palme visar på en komplex politiker: ett rättvisepatos som bryter fram i ett känslosamt och känsloframkallande språkbruk, men även en personlig ton som bryter 1 / 8
mot genrekonventioner, som att framföra politiska tal i diktform. Men Palme hade också en stridbar och stridslysten sida som gjorde att han ibland kunde uppfattas som arrogant. En utgångspunkt för Wikströms studie är att ordens känslokvaliteter är viktiga för det politiska språket och att de utnyttjas strategiskt, för att vinna fördelar. För politiker gäller det att förmedla förväntningar, attityder och värderingar lika mycket som kunskap och fakta. En av de valda analysmetoderna bygger på Stephen Toulmins modell. Den används för att undersöka argumentationen som mental process. Men hur förhåller sig den processen till dialogen? Det står inte riktigt klart. Wikströms analys baseras på kortare utdrag om någon eller ett par meningar. Varje utdrag har föranlett en reproduktion av den toulminska analysmodellen med begrepp som data, warrant och claim. Det finns dock ingen tydlig motivering av vilka kriterier som författaren haft för sitt urval av analyselement. De valda utdragen är inte heller enhetliga och de verkar främst representera argumentation på olika nivåer, så att övergripande frågor blandas med underordnade resonemang. Dessutom behandlas utdragen som avgränsade argumentationer, där ingen eller mycket lite hänsyn tas till den replik som utdraget är en del av eller till motståndarens föregående replik. Utdragen har analyserats kronologiskt linjärt från början till slutet av debatten. Debattförloppet utnyttjas däremot inte som analytisk resurs. Kanske skulle en hierarkisk analys fungera bättre, alternativt en analys som tydligt visar utvecklingen från en del av debatten till nästa. Uppsatsens viktigaste del är en fallasianalys, som bygger på en pragmadialektisk modell. Den är uttalat dialogisk och utgår från en normativ föreställning om en s.k. kritisk diskussion. Som exempel på vad Wikströms analys visar kan jag nämna att Palmes anklagelser om en borgerlig splittring kan kritiseras som en form av övergeneralisering. Anklagelser om borgerlig inkompetens slår också ofta över i personangrepp. Palme visar sig inte sällan tvärsäker, vilket kan uppfattas som arrogant. Han sår tvivel om borgarna med ad hominem-argument, med hot om nyval och med straw man-fallasier. Tillskrivandet av åsikter och problem är ett intressant drag. Det skulle dock vara intressant att få veta vilka fallasier som är vanligast och hur många gånger de utförs? Och framför allt vilka som är typiska för Palme? Fallasianalysen är ändå givande, eftersom den är normativ på två sätt: För det första behandlas fallasier som strukturbrott, dvs som avvikelser från ett idealt sätt att debattera på, och för det andra kan de tolkas som medvetna strategier i debatten. Syftet att kartlägga Olof Palmes argumentation i en debatt blir dock inte helt uppfyllt, eftersom många av resultaten lika gärna kan relateras till debattbeteende hos vilken partiledare som helst som till just Olof Palme. En komparativ analys av kontrahenten Fälldin skulle ganska enkelt kunna användas för att få en kontrast till Palmes agerande. Dessutom orsakar valet av analysobjekt problem: en slutdebatt blir ofta ensidig och polariserad, utan större utrymme för ideologisk diskussion, fördjupning eller problematisering av olika ämnen. Det handlar mer om att snabbt fastslå att den egna sidan förtjänar regeringsmakten medan motståndarsidan inte gör det. Det lämnar ett ganska litet utrymme för att undersöka vilka medel Palme behärskade och excellerade i. Undersökningen aktualiserar således frågor av metodologisk natur. Hur kan retoriska teorier omsättas i en empirisk analys? Vilka operationaliseringar och urval blir då nödvändiga? Hur ska 2 / 8
man veta om de argumentationsteoretiska perspektiven håller för en empirisk tillämpning? Så blir också resultaten ibland otydliga: Palme antyder svagheter och sår tvivel om borgarna. Tonvikten ligger på negativa uttalanden om de borgerliga partierna. Argumenten är att borgarna är inkompetenta, splittrade, orealistiska och arbetarfientliga. Palme undviker att försvara den socialdemokratiska inställningen till kärnkraften. Det är dock svårt att se vad som är specifikt för Palme i dessa avseenden. I en debatt utgör deltagarnas olika inlägg betydelsefulla delar av den retoriska situationen. Här uppstår många omedelbara problem, som avlöser varandra. Det motiverar en dynamisk syn på situationsbegreppet. Då kunde argumentationen direkt relateras till hur situationen förändras under debattförloppet. I Wikströms analys läggs istället Bitzers modell för den retoriska situationen som ett raster på debattens yttre omständigheter, t ex den inrikespolitiska situationen, socialdemokraternas partiprogram, arenan och den närvarande publiken generellt. Det är inte ointressanta faktorer, men de bidrar knappast till den närgångna analys av argumentationsteknik som Wikström är ute efter. En sådan analys skulle kunna utgöra en betydligt bättre grund och utgångspunkt i en stilistiskt orienterad argumentationsanalys. Det är en god idé att använda tre olika analysperspektiv, men kanske bör de relateras mer till varandra eller till och med bilda en sammanhållen modell där alla delar tydligare motiveras. Sammantaget kan sägas att analysobjektet ställer till med ganska mycket besvär, garderingar och tillbakataganden i förhållande till vad ana lysen egentligen ger. Analysen av den retoriska situationen framstår som lite överflödig, och Toulmin-analysen skapar otydlighet. Men en del av syftet är ju att pröva modellen så undersökningen har ändå inneburit en nyttig erfarenhet. Det ana lys arbete som ligger till grund för uppsatsen tyder på en hög ambitionsnivå, för här provas olika retoriska infallsvinklar som sedan jämförs med varandra. Jag vill av sluta med en förhoppning om att Wikströms undersökning kommer att stimulera till fler analyser av politiska storheter i nordisk (samtids-)historia med avseende på deras retoriska förmåga och argumentationskompetens. Vi har mycket att lära av den här typen av exemplum-forskning, som jag tror kan utveckla retorikämnet på många plan. Den efterlängtade andra delen av Jørgen Fafners danska vershistoria har äntligen kommit i tryck. Ett gediget och inspirerande verk närmar sig sin fullbordan. Nu återstår bara den utlovade danska strofkatalogen innan detta samtidigt lärda och nyskapande standardverk har fått sin fullbordan. Versläran Digt og Form inledde företaget 1989. Vershistoriens första del utkom 1994 och täckte då tiden före romantiken. Den andra delen går fram till nutid. Redan dessa tre delar omfattar ca 1.100 sidor. Inget annat nordiskt land har fått sin lyriska tradition beskriven så kunnigt och omfångsrikt. Dansk vershistoria står i centrum, men för att få en rättvisande bild av den måste också den europeiska utvecklingen vägas in, varför boken i långa stycken även kan läsas som en europeisk vershistoria. Liksom de tidigare delarna och Jørgen Fafners likaledes grundläggande handbok i retorik är också den nya boken lätt och pedagogiskt skriven. Den håller sig också nära själva vers formerna. Det retoriska och kulturhistoriska ramverk, som var så givande i del 1, har inte fått plats, vilket gör texten något svårare för den som inte är införstådd med dansk poesihistoria. Utan den infödde danskens kännedom om till exempel Oehlenschläger en huvudgestalt i boken kan man ibland få svårt att hänga med. Vissa viktiga områden tas upp igen från de tidigare volym erna. Medeltidens versifikatoriska problem kommer tillbaka liksom diskussionen 3 / 8
av Klopstocks reformer på 1700-talet. Boken avrundas med ett nytt teoretiskt kapitel, som i några avseenden preciserar den teoretiska grund som lades i Digt og Form. Tyvärr finns missar i bokens underarbete. Strofregistret har begränsats till ett urval termer och omnämnda former felas. Noteringssystemet är praktiskt men missar till exempel skillnaden mellan stigande och fallande rytm, det kan heller inte göra reda för gruppering. Vissa åberopade böcker saknas i litteraturförteckningen. Under det senaste decenniet har den internationella metriska litteraturen haft en explosiv blomning, men av detta ser man inga spår i litteraturförteckningen, som saknar Gasparovs europe iska vershistoria och teoriutvecklingen hos Attridge, Cureton, Küper och Tsur. Fafner utgår från äldre tysk och dansk metrik samt lite skandinaviskt därtill. I vissa fall har denna begränsning lett till bekymmer. Sång, recitation och tyst läsning De folkliga formerna tillmäts här samma vikt som den bildade elitens europeiskt påverkade diktning. Båda styr utvecklingen i samspel. Detta har lett till att sångstroferna fått en central roll i framställningen, vilket säkert är motiverat. Lyrik har från början mest sjungits, ett faktum som naturligtvis varit helt avgörande för versifikationen. Sångens behov ledde till en utveckling av strofformerna, man måste ju ha strofer för att kunna ta om samma melodi gång på gång. Poesiens frigörelse från musiken kom inte förrän under 1800-talet. Men den metriska versens former är också avpassade för högläsningens särskilda krav. En deklamerad dikt får inte vara för krånglig, då kan lyssnarna inte uppfatta innehållet. Den behöver upprepade formdrag, till exempel slutrim, som hjälper lyssnaren att uppfatta gränser och hålla ihop texten. Den numera vanliga tysta läsningen av poesi har inte dominerat mer än ca hundra år. Naturligtvis har utvecklingen inte följt några raka spår utan olika läsvanor har fungerat sida vid sida. Läsart har berott av läskunnighetens utbredning och diktens sociala rum. Romantikens salonger behövde reciterad dikt, och recitationen for drade vissa ljudeffekter för att göra sig. Genombrottet för tyst läsning sammanföll med modernismens nya estetik, slutrimmen förkastades som primitiva och nya typer av rytmisering utvecklades. Skriftbilden blev en viktig rytmisk faktor i den nya situationen. Naturligtvis är det ytterst svårt att fastlägga hur läsvanorna utvecklats. Läsningen försvinner med sitt ögonblick vilket gör recitationshistorien svåråtkomlig. Här har Artur Arnholtz gjort en betydande insats då han letat i brev och dagböcker efter underlag. Många av hans fynd ter sig främmande för oss idag. Recitationen kunde under vissa tider på vissa platser stiliseras lika hårt som våra dagars rap. Halvsjungande tonfall föredrogs under somliga perioder för att vid andra tillfällen avlösas av en strävan mot naturlighet. Men vad menade sextonhundratalets dagboksskrivare med naturlig? Sannolikt inte detsamma som vi idag. Också modernismen innehåller en muntlig tradition med rötter i dadaismens Cabaré Voltaire. Våra dagars tävlingar i Poetry Slam föredrar förmodernistisk vers med metriskt och rimmat. Medeltidens knittel I min anmälan av vershistoriens första del anmärkte jag på att den medeltida versen fått en väl summarisk behandling, bl a med hänvisning till Kristian Wåhlins knittelstudier som sedan dess utgivits (Studier i äldre svensk metrik. Valda problem 1300-1650. Göteborg, 1999. CMS.11). Nu i andra delen har ett avsnitt infogats som diskuterar just den medeltida versens problem. Det är välkommet, men visar också att den viktiga diskussionen om den medeltida versläran bara börjat. Särskilt saknar jag en distinktion mellan olika verssystem. Den internationella litteraturen har alltmer börjat intressera sig för verssystemen. Uppenbarligen har skilda språk och kulturer 4 / 8
utvecklat sina versprinciper utifrån respektive accentsystem och kulturell påverkan. För oss mycket främmande verssystem finns i den kinesiska syllabomelodiska versen eller den forngrekiska syllabometriska. För de germanska språkens del är bilden någorlunda gemensam. Skillnaderna beror här mest av närhetsgrad till den statusfyllda franska syllabiska versen, som påverkat utvecklingen i vågor. Men huvudkonturen visar på tre germanska verssystem med den metriska versens genombrott ca 1620 och den fria versens genomslag i början av 1900-talet som gränser. Det medeltida verssystemet har ännu inte fått någon riktigt bra beteckning, accentual säger Gasparov medan Attridge talar om the four beat line, fyrslagsräckan. Fafner har i någon mån redogjort för dessa skillnader i den sista sidans tabell, som dock är kronologiskt upplagd och inte ser systemskill naden mellan medeltidens och renässansens vers. Den medeltida versens princip består i ett bestämt antal prominenser eller betonings toppar per vers eller halvvers. För Skandinaviens del brukar antalet vara fyra, urtypen för just den fyrhöjda vers som Fafner för fram som historiskt normal. Knittelläsaren måste leta fram dessa fyra trycktoppar och därvid kanske rata normal betonade stavelser, som i andra verssystem fått prominens, eller tvärtom överbetona svaga stavelser. Det viktiga är att fyran upprepas. Knittelns så kallade knölighet hade ingen ont av under medeltiden, då formen tvärtom var statusfylld. Knöligheten uppfanns som skällsord av företrädarna för den segrande metriska principen på 1600-talet. När Fafner irriterar sig på att knitteln bryter alterneringens mönster (bland annat sidorna 46, 49, 389, 490) beror det på att han inte har förmått skilja ut dess avvikande vers princip. Notationssystemet har bidragit till att osynliggöra knittelns specifika egenskaper och leder i praktiken till en sammanblandning av metriskt gungig blandad vers från romantiken och medeltidens knöliga fyrslagsräcka. Ett gammalt diskussionämne handlar om knittelns ursprung. Den tycks ha uppstått ur ingenting. En möjlig förklaring vore att den forn nordiska versen assimilerat slutrimmet från kyrkans hymner och utvecklat sig till knittel. Fornyrdislagets tvåhöjda verspar påminner onek ligen slående om knitteln. Men det saknas belägg för att den gamla versformen levt kvar. För svenskt vidkommande finns ingenting bevarat mellan runstenarna och ca år 1300. Betyder detta att det heller inte fanns någon poesi i Sverige under så lång tid? Här har Fafner tagit bestämd ställning då han hävdar att knitteln utvecklades ur den retoriska prosan. Härvidlag följer han Nordens standardverk om den antika konstprosan. Och mycket talar förstås för att Norden och Fafner har rätt. Till exempel utvecklades den kristna hymnen och psalmen med all sannolikhet ur gregori anikens rytmiska prosa. Slutrimmets ursprung skulle kunna vara konstprosans parallellismer. Den konstfulla retoriska prosan kan tänkas överskrida den svårforcerade gränsen mellan prosa och poesi. Men dessa resonemang har inte vägt in verssystemen. Den fornnordiska versen följer samma verssystem som knitteln, ett system som bygger på ett bestämt antal prominenser i varje versrad eller verspar. Det finns en politisk dimension i frågan om knittelns ursprung. De som har hävdat ett skandinaviskt ursprung har ofta haft bruna motiv, en önskan att göra den nordiska forntiden till något ättestort. De som har talat för ett europeiskt ursprung, och därvid hänvisat till retorisk konstprosa eller liturgiska hymner, har ofta varit mer vänstersinnade och internationalistiska. Det är svårt att koppla bort sådana omständigheter, men låt oss ändå försöka. Avgörande för resonemanget måste ändå vara versformens egen skaper, om dessa mest liknar de fornnordiska eller de kyrkligt retoriska. Här har man fått ett nytt redskap i distinktionen mellan olika vers system. Med hjälp av detta redskap ser man att medel tidens knittelvers hör till samma vers system som fornyrdislaget. Det som räknas är antalet prominenser. Vi ser vilse om vi tänker oss att medeltidens skalder hade sinne för alter neringens varannanhet. Eventuellt 5 / 8
skulle man kunna tänka sig någon kombination av de båda möjliga ursprungen, till exempel att den retoriska prosan anpassade sig till en inhemsk formkänsla. Studiet av vershistorien påvisar ju gång på gång hur oerhört långsamt känslan för olika rytmer ändras och vilket obehag förändringen väcker innan den accepterats fullt ut. Knitteln normaliserades in mot metrisk taktfasthet olika snabbt i olika länder. Verssystemets redskap gör det möjligt för oss att urskilja förloppet. I Tyskland, som hade nära till den dominerande franska kulturmiljön, sker normaliseringen i etapper med början på 800-talet, då man började reglera antalet stavelser per versrad. De fyra prominenserna placerades fritt inom denna ram till in på 1100-talet då varannanheten slog igenom. Normaliseringen krävde flera steg även i England där först stavelseantalet fixerades, men höjningarnas fördelning över detta stavelseantal bestämdes först på ett senare stadium. I Sverige hade motsvarande process inte ens tagit sin början vid tiden för Opitz lansering av den metriska versen i början av 1600-talet. Tvärtom blev det så att knittelmönstret trängde igenom även i de tidiga svenska alexandrinerna. Fafners nya avsnitt om medeltiden har fått en oväntad men välfunnen plats i samband med romantiken, som tog upp knitteln igen. På så sätt understryks i boken skillnaden mellan den medel tida versen och 1800-talets efterbildningar. Under 1800-talet vilar knittelns verkan på läsarens förväntan om regelbunden meter, man läste den metriserande varvid versen bjöd motstånd, vilket fick en effekt av ålderdomlig naivitet. Men medeltidens läsare sökte en gestalt om fyra slag per enhet. Sannolikt läste man starkt stiliserat i stil med nutida rap, som ju för det mesta också är knittel. Romantikens strofer Större delen av Fafners bok behandlar roman tiken, utförligt och kärleksfullt. Vid början av 1800-talet exploderade en ny formrikedom. Metersystemet hade lämnat regelstadiet och internaliserats hos både skalder och diktläsare. Före romantiken användes helst rena bi- och trisyllaber, men romantiken började blanda dem och fick på det sättet fram sugande svängande rytmer av ett nytt slag. Romantiken innebar ett skred i synen på formernas uttryckskvaliteter. Nu uppträdde den store romantiske individualstrofe, det vill säga man fann på den strof man behövde och tog lättare på de lärda reglerna. Men Fafner påpekar att de former som märks mest som romantikens Buchner-vers ofta inte är de som används mest. Ser man till kvantiteter visar det sig att också under romantiken består merparten dikt av gammaldags bisyllaber. Den fyrtaktiga trokén med katalex blir i praktiken romantikens bruksform, även om den inte är dess karaktärsform. I Fafners historieskrivning blir Klopstock ett större namn än Opitz. Detta kommer säkert att visa sig vara en riktig bedömning. Opitz meterreform på 1600-talet var fullföljarens insats. Vers utvecklingen hade länge gått mot alternerande meter och de holländska metrikerna, till exempel Heinsius, hade redan teoretiserat versfoten innan Opitz spred den nya regeln i sitt eget namn. Klopstocks överföring av antikens rytmik till tyska vid 1700-talets mitt fick vittgående resultat, som ännu inte är allmänt kända. Hans betoning av språkfrasen framför versfoten utifrån grek ernas kolonbegrepp ledde fram till en metrisk birytmik som lämnade 1700-talets stolpiga rytmer bakom sig. Hans utveckling av grekiska metra lade grunden för den fria vers, som blev 1900-talets verstekniska signum. Bokens glansnummer är 1800-talets strofpark. Fafners doktorsavhandling 1964 behandlar strofens estetik, och på detta område är hans lärdom omätlig och hans estetiska känsla för ömtåliga proportioner finkalibrerad. Det smakprov man får här väcker förväntan inför den utlovade strofkatalog som ska avsluta Dansk verskunst. Fyr radingen sägs vara den optimalt 6 / 8
minsta strofen och just därför den normala bruksformer. Åtta radingen, å andra sidan, skulle vara den om fångsrikaste bruksformen. Visst finns det både större och mindre strofer, men de utgör undantag, då sådana omfång är svårare att uppfatta. Balans måste råda mellan leden i en strof. Känslan för denna balans vilar på nedärvda föreställ ningar och ändras långsamt, den utvecklas i ett samspel mellan gestaltpsykologiska preferenser och kulturell påverkan. Här hävdas också (s. 319f) att strofen är den viktigaste metriska enheten. Den har både balans och format. Versläran Digt og Form utgår dock från versraden som grundläggande enhet. Det är förstås inte meningsfullt att debattera vad som är viktigast. God poesi rymmer en rad rytmiska kategorier, variabler som upprepas och sammantagna skapar diktens form. Både versrad och strof är väsentliga i såväl fri som bunden vers, liksom också prominenser, frasering och eventuella rim. I bunden vers fyller man ut ett förelagt mönster, i fri vers spelar samma rytmer men utan regel. Fri vers Metrikens stora utmaning består idag i att finna redskap som fungerar för både den fria och den metriska versen. Efter en ca hundraårig ut veckling av fri vers börjar det komma fram metoder som kan ge den nya formen adekvat beskrivning. Fafner säger att fri i detta sammanhang betyder icke upprepningsbar. Men också den fria versen är fylld av upprepade formdrag. Skillnaden är ju att upprepningen sker utan förelagt mönster. Varje dikt får sitt eget unika mönster. Den fria versen fick sitt genomslag i Danmark först omkring 1950. I Sverige sker det något tidigare, i Finland mycket tidigare. Detta gäller alltså enbart modernistisk fri vers. Imitationer av antik poesi och psaltarpsalm fanns förstås långt dessförinnan både här och i Europas övriga länder. Fafner påpekar att den poetiska revolutionen ca 1900 egentligen inte bestod i det nya verssystemet utan i modernismens låga stil, att poesien först nu lämnade den höga retoriska stilen. Vi får en bred och klok bakgrundteckning till den fria versens genombrott med utblickar mot såväl folklig besvärjelse som gregorianik. Den fria versens fraser utgör poesiens grundbegivenhet, sägs det. Men strofen dör efter 1950, säger Fafner som inte vill kalla den fria versens versgrupper för strofer. Den fria versen uppstod ur äldre icke-metriska former. Vi har redan lagt märke till Klopstocks bearbetningar av antika verselement, vilka ledde fram till den första fria versen på 1750-talet. Den innehöll imitationer av forngrekiska stavelsemönster kryddade med många spondéer. Men också psaltarlyriken inspirerade Klopstock. Psaltaren låg till grund för Walt Whitmans fria vers, som fick starkt genomslag i Europa omkring det förra sekelskiftet. Allt detta är väl känt och redovisat hos Fafner. Däremot saknas här den fria versens tredje ursprung, den medeltida germanska knitteln, som låg till grund för Heinrich Heines inflytelserika diktsvit i fri versform Die Nordsee. I Sverige kom de första försöken med fri vers vid 1800-talets slut som rena Heine-imitationer. De bestod till och med mestadels av havs lyrik. Hos Fafner får Heine stå för den viktiga låga stilen men hans nyskapande fria versform blir inte sedd. Anledningen till att denna viktiga tråd försvunnit i väven kan vara att Fafner inte heller i detta sammanhang urskiljt att knitteln före träder ett avvikande verssystem, som bygger på antalet prominenser och alltså inte är metriskt överhuvudtaget. Vi börjar nu få tillräckligt med kunskaper för att kunna diskutera den fria versens typologi. Härvid använder Fafner sina egna utmärkta begrepp bindnings- respektive linjestil, som av ser radslutstekniker kännetecknade av överklivning respektive frasslut. Den senare formen är folklig, den förra retorisk och lärd. Distinktionen fungerar väl både vid metrisk och fri vers. För 7 / 8
den fria versens del kan man enkelt urskilja en antikiserande retorisk bindningsstil med korta versrader och en enklare linjestil med rötter i både bibelpoesien och medeltida versformer. Fafner räknar här emellertid bara med in flytandet från Bibeln. Men de böljande psaltarpåverkade långversernas blomstringsperiod blev relativt kort i Europa i jämförelse med den spridning som kom den knittelinspirerade vers formen till del. T S Eliot inspirerades i första hand av den franska fria versen från 1800-talets slut, en form som då den fördes över till engelskans accentsystem gled samman med heine traditionens fria vers. Den bibelinspirerade fria versen har samma linjestil som den knittelpåverkade traditionen, båda versslagen är betydligt enklare och folkligare än den antikiserande linjen. Men av dessa visade sig heineversen mer slitstark. Säkert bidrog Eliots inflytande i hög grad till detta. Men kanske Eliots poesi inte blev lika viktig i Danmark som i Sverige? Boken säger att imagismen fick stort inflytande i Danmark men nämner inte Eliot i sammanhanget. I Sverige avgjorde inflytandet från Eliot utformningen av den normala fria formen. Fafner vidareför sin distinktion mellan linjestil och bindningsstil till att gälla även lässätt. Genom gående måste man säga att dansk metrik varit som mest nyskapande just inom föredragsläran. Den fria versrytmens realisering är ännu mer beroende av läsarens formvilja än den metriska. Versen kan avsiktligt läsas efter olika mallar, som framhäver t ex intonationsbågen, de rytmiska figurerna, tempovariationer eller annat. Här etablerar Fafner termerna bågstilisering och brottstilisering som två slags läsning av fri vers, där den förra passar för linjestil och den senare för bindningsstilens överklivningar med dessas speciella betoningstekniker. Redan i Digt og Form beskrev Fafner tre slags stilisering, rytmisk, optisk och metrisk. Den förstnämnda kännetecknar fri vers med dennas grund i fraseringen. Den sistnämnda kännetecknas av birytmik, två rytmiska nivåer ordaccent och metriskt schema i samspel. I den nya boken får den tredje stiliseringsmetoden, den optiska, en utförligare behandling. Redan i versläran betonade Fafner den visuella rytmens betydelse. Just 1900-talets läsart, den tysta ensamma läsningen av dikt, drar in skriftbilden i diktens nät av betydelser. Här finns en intressant inter artiell aspekt. Om romantiken kännetecknades av musikens höga status så gick måleriet före vid modernismens genombrott. Fafner menar att det abstrakta måleriet med Kandinskij som främsta namn inspirerade till visuella drag i dikternas rytm. Uppslaget förefaller utomordentligt intressant, ett nytt spår som forskningen kan följa länge. Slutord I en recension på några sidor finns bara utrymme för att ge en svag glimt av ett så rikt verk som Fafners Dansk Verskunst. De invändningar, som jag haft här, handlar alla om att den medeltida versens inflytande inte uppmärksammats fullt ut på grund av att dess specifika verssystem inte ur skiljts. Men det skymmer inte att Fafners stora bok alltifrån utgivningen av verkets första band har haft en huvudroll inom den skandinaviska metriken i kraft av sin lärdom och sin rikedom på intressanta uppslag. 8 / 8