Inspektion djurärenden

Inspektion djurärenden Inspektionsrapport 2009:8 Rikspolisstyrelsen Enheten för inspektionsverksamhet December 2009

Omslagsbild: En saga av bröderna Grimm. Statyn (1951) finns i Bremen och föreställer en åsna, en hund, en katt och en tupp. De hade tröttnat på att hunsas av sina ägare och gav sig iväg till Bremen en stad känd för sin frihet. På väg dit ser de ett hus och bestämmer sig för att tigga mat. De ställer sig på varandras ryggar och sjunger en sång. Huset bebos av rövare och dessa blir jätterädda och springer iväg. Huset blir sedan en fristad för alla djur som längtar efter frihet. Ansvarig utgivare: Rikspolisstyrelsen, Box 12256, 102 26 Stockholm D nr: STA-128-984/09 Foto: Richard Nebesky / Lonely Planet Grafisk form: Alenäs Grafisk Form Upplaga: 100 ex Tryck: RPS Tryckeri, Stockholm 2009

innehåll SAMMANFATTNING................................................. 4 1 BAKGRUND Syftet med inspektionen........................... 5 Avgränsningar..................................... 5 Genomförande av inspektionen.................... 5 2 ORGANISATORISKA FRÅGOR.................. 6 3 UTBILDNING.................. 7.. 7 Inspektionsgruppens rekommendation............ 7 4 FÖRVALTNINGSLAGEN Allmänt............................................ 8.................. 8.. 8 Inspektionsgruppens rekommendationer.......... 8 5 FÖRVARING OCH TRANSPORT M.M. Allmänt............................................ 9.................. 9 10 Inspektionsgruppens rekommendationer......... 10 6 KOSTNADSFRÅGOR Allmänt........................................... 11................. 11 11 Inspektionsgruppens rekommendationer......... 11 7 VILKA DJUR OMFATTAS AV DJURSKYDDS- LAGEN? Allmänt........................................... 12 Djur som omfattas av artskydd (citesdjur)......... 12................. 13 13 Inspektionsgruppens rekommendationer......... 14 8 LÄNSSTYRELSENS BESLUT ENLIGT 34 DJUR- SKYDDSLAGEN 9 DJURÄRENDEN OCH ÖVRIG OPERATIV VERKSAMHET Allmänt.......................................... 16................ 16 16 Inspektionsgruppens rekommendationer........ 16 10 UPPRÄTTANDE AV BROTTSANMÄLAN Allmänt.......................................... 17................ 17 17 Inspektionsgruppens rekommendationer........ 17 11 HANDRÄCKNING Allmänt.......................................... 18................ 18 18 Inspektionsgruppens rekommendationer........ 18 12 NATIONELLT REGISTER Allmänt.......................................... 19................ 19 19 Inspektionsgruppens rekommendationer........ 19 13 35 DJURSKYDDSLAGEN OCH 20 TILLSYNSLAGEN SÄRSKILDA SKÄL Allmänt.......................................... 20................ 21 21 Inspektionsgruppens rekommendationer........ 21 14 LÅNGA HANDLÄGGNINGSTIDER Allmänt.......................................... 22................ 22 22 Inspektionsgruppens rekommendationer........ 22 15 FÖRSÄLJNING AV OMHÄNDERTAGNA DJUR................ 23. 23 Inspektionsgruppens rekommendationer........ 23 Allmänt........................................... 15................. 15 15 Inspektionsgruppens rekommendationer......... 15

innehåll Sammanfattning Inspektionsgruppen har granskat polismyndigheternas hantering av djurärenden enligt djurskyddslagen (1988:534) lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter. Vid den mer generella översynen kunde inspektionsgruppen konstatera att vissa frågeställningar och problem återkom vid många polismyndigheter, varför inspektionsgruppen i rapporten huvudsakligen har fokuserat på dessa områden. Inspektionsgruppen kan konstatera att dessa ärenden handläggs av personer med stort engagemang, men att de ibland anser att de saknar kompetens, eller i vart fall formell kompetens, för att handlägga djurärenden på det sätt de önskar. Vidare har inspektionsgruppen kunnat konstatera att det finns betydande olikheter i polismyndigheternas handläggning av djurärenden, vilket delvis kan bero på att en nationell och enhetlig utbildning saknas i detta hänseende. Önskemål om en sådan har också framförts från flera polismyndigheter. Inspektionsgruppen har kunnat konstatera att det vid många polismyndigheter finns brister i kunskap avseende förvaltningslagens bestämmelser och tilllämpningen av dessa i samband med handläggningen av djurärenden. Vidare finns på vissa håll brister i kunskap om mer specifika frågor och vissa tillämpliga bestämmelser. Inspektionsgruppen har därför behandlat dessa mer utförligt i inspektionsrapporten. De viktigaste rekommendationerna från inspektionsgruppen är: u De önskemål som framförts om utbildning bör snarast tillmötesgås u Gällande bestämmelser ska följas och polismyndigheterna bör snarast tillse att så sker u En väl fungerande organisation och fungerande rutiner vid den egna polismyndigheten är viktig för att ärendena ska handläggas på ett rättssäkert och kostnadseffektivt sätt u Ett väl fungerande samarbete och goda kontakter med andra myndigheter och andra aktörer är viktigt, varför polismyndigheterna bör verka för detta. Rutiner och ansvarsfördelning bör vara fastställd i förväg så att olika lösningar inte får tillgripas i varje enskilt ärende u Polismyndigheterna bör tillse att brottsanmälan upprättas när det finns förutsättningar för detta Det är inspektionsgruppens förhoppning att denna inspektionsrapport kan tjäna som vägledning och vara ett stöd vid polismyndigeheternas hantering och handläggning av djurärenden. 4 Inspektion djurärenden

1 Bakgrund Rikspolisstyrelsen (RPS) beslutade den 8 december 2008 att en inspektion av polismyndigheternas handläggning av ärenden enligt lagen om tillsyn över hundar och katter och djurskyddslagen ska genomföras. Inspektionen är en planerad inspektion enligt verksamhetsplanen för 2009. Syftet med inspektionen RPS strävar efter en enhetlig tillämpning av författningarna som styr området samt gemensamma rutiner för utredning och övrig handläggning av ärenden. Det är också angeläget att tillse att: u Polisen arbetar rättsenligt u Polisverksamheten bedrivs enligt de prioriteringar och riktlinjer som regering och riksdag har beslutat u Polisarbetet håller hög kvalitet och bedrivs effektivt, särskilt inom frågor som rör den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet Avgränsningar Inspektionen avser perioden 1 januari t.o.m. 31 december 2008. Genomförande av inspektionen Inspektionen leddes av länspolismästaren Göran Lindberg. Inspektionsgruppen utgjordes i övrigt av juristen tillika kommissarien Thomas Eriksson, Rikspolisstyrelsen, kriminalinspektören Mikael Åslund, polismyndigheten Gotland, länsjuristen Björn Pettersson, länsstyrelsen Örebro län, kammaråklagaren Carl-Gunnar Fridolfsson, åklagarkammaren i Jönköping, länsveterinären Henrik Ericsson, länsstyrelsen Uppsala län och polisintendenten Camilla Fagerberg, polismyndigheten Örebro län (sekreterare). Inspektionsgruppen har tillställt landets samtliga polismyndigheter ett antal frågeställningar utifrån djurskyddslagens bestämmelser, som besvarats. Utifrån dessa svar har sedan inspektionsgruppen gjort vissa konstateranden och dragit slutsatser, vilka utmynnat i ett antal rekommendationer. Vidare har inspektionsgruppen besökt polismyndigheterna i Gävleborg, Halland, Skåne och Västra Götaland. Inför dessa besök har polismyndigheterna tillställts ett antal frågeställningar avseende tillsynslagen, som har besvarats. Utifrån inspektionsgruppens iakttagelser och polismyndigheternas skriftliga svar har, även beträffande tillsynslagen, inspektionsgruppen gjort vissa konstateranden och dragit slutsatser, vilka utmynnat i ett antal rekommendationer. Inspektion djurärenden 5

2 Organisatoriska frågor Av polismyndigheternas svar framgår att antalet årsarbetskrafter som arbetar med djurärenden varierar från 0.2 till 3. Hos en tredjedel av myndigheterna omfattar uppgiven årsarbetskraft även tid för brottsutredningar med ett medeltal omkring 0.5 av årsarbetskraften. Vissa polismyndigheter har valt att låta en och samma befattningshavare handlägga djurärenden och sköta brottsutredningar. Vidare framgår att beslut enligt 32 djurskyddslagen i något större omfattning än beslut enligt 31 samma lag fattas av polisintendent, myndighetsjurist eller chef. Beslut enligt 31 samma lag fattas även av kommissarie, närpolischef och i några fall av vakthavande befäl. Uppgift om styrdokument för delegation varierar. 6 Inspektion djurärenden

3 Utbildning Av polismyndigheternas svar framgår bl.a. att flertalet av de personer som arbetar med djurärenden saknar formell specifik utbildning för detta. Lokala eller regionala utbildningsinsatser har i vissa fall genomförts. Vid några polismyndigheter har viss utbildning skett genom länsstyrelsen och Jordbruksverket. Önskemål har framförts från flera polismyndigheter att central utbildning i dessa frågor ordnas. Vidare har framförts önskemål om att bilda ett nationellt nätverk för handläggare och beslutsfattare i djurärenden. Inspektionsgruppen kan konstatera att många av de personer som arbetar med dessa ärenden uppges sakna formell utbildning i detta hänseende. Med detta är inte sagt att kunskapsnivån är låg, däremot kan detta kanske vara en förklaring till olikheterna i handläggningen vid olika polismyndigheter. Många handläggare och beslutsfattare tycks ha inhämtat mycket goda kunskaper på egen hand och genom ett särskilt intresse för djurskyddsfrågor. Inspektionsgruppen har dock funnit olikheter i såväl handläggningsrutiner som kunskapsnivå mellan polismyndigheterna. En större enhetlighet hos polismyndigheterna beträffande rättstillämpning, effektivitet och kvalitet är eftersträvansvärt. Inspektionsgruppen bedömer därför att det finns skäl att överväga att tillskapa en nationell utbildning, åtminstone avseende den administrativa hanteringen av djurärenden. Utformningen av en sådan bör närmare utredas. Exempelvis bör övervägas om den i vart fall till vissa delar kan ske i olika block beroende på vilka specifika arbetsuppgifter och delar i hanteringen man arbetar, samt huruvida den kan genomföras interaktivt via Intrapolis. Inspektionsgruppens rekommendation u I syfte att nå en enhetlig tillämpning av de författningar som styr området bör övervägas att införa utbildning med nationell standard samt andra möjligheter till erfarenhetsutbyte och kunskapsöverföring mellan olika polismyndigheter Inspektion djurärenden 7

4 Förvaltningslagen Allmänt Förvaltningslagens (1986:223) syfte är främst att värna den enskildes rättssäkerhet när han eller hon har kontakt med en förvaltningsmyndighet och att förbättra myndigheternas service gentemot allmänheten. Detta kommer till uttryck i lagen genom bland annat bestämmelser som anger att handläggningen av ärenden ska vara enkel, snabb, billig och rättssäker, den som är jävig inte får handlägga ett ärende, muntliga uppgifter som tillförs ett ärende ska dokumenteras, berörda personer ska få ta del av och ha möjlighet att yttra sig i ärenden samt hur beslut ska vara utformade. Vidare ställer förvaltningslagen vissa krav på den formella utformningen av beslut. Många handläggare av djurärenden saknar, som tidigare nämnts, formell utbildning i den lagstiftning som rör dessa ärenden. Inspektionsgruppen kan konstatera att det generellt brister i kunskaper rörande förvaltningslagens bestämmelser hos handläggarna av djurärenden, bl.a. när det gäller kommunicering, underrättelse om beslut, anteckning av uppgifter etc. I ett par fall har polismyndigheten underställt länsstyrelsen sitt beslut om omhändertagande först efter några månader vilket inte kan anses var i överensstämmelse med den förvaltningslagens bestämmelser om skyndsam handläggning. Vidare har i några fall inte funnits en fungerande dialog mellan polismyndigheten och de inblandade i ett djurskyddsärende. Generellt finns brister i dokumentationen i djurskyddsärenden. Vid en polismyndighet hade exempelvis ett ärende avslutats med att hundarna ska avlivas. Det fanns inga anteckningar om när, var, hur eller om de avlivades. I ärenden har även förekommit att man har fakturerat djurhållare kostnader för vilka det i ärendet saknades faktureringsunderlag. Inspektionsgruppen iakttog att vissa polismyndigheter inte gjorde åtskillnad mellan verkställighetskostnader och förundersökningskostnader. Det framfördes synpunkter om att man inte visste om och när ett ärende var avslutat. Som konsekvens härav fördröjdes faktureringen av verkställighetskostnader. Vidare har inspektionsgruppen vid en stickprovskontroll av djurärenden kunnat iaktta att dokumentationen i vissa fall var bristfällig t.ex. att dokumentation av beslut ibland saknades eller var knapphändig. Kunskaper om förvaltningslagens bestämmelser är grundläggande vid handläggning av djurärenden. Det är av yttersta vikt att handläggare och beslutsfattare känner till reglerna om hur beslut ska utformas, kommuniceringsskyldigheten och serviceskyldigheten. Handläggningen av verkställighetsärenden och lag om tillsyn över hundar och katter ska ske i enlighet med förvaltningslagen. Detta innebär att polismyndigheterna ska kommunicera ärendet med part innan beslut fattas. Djurägaren ska beredas tillfälle att yttra sig över utredningen före beslut. Uteblivet yttrande hindrar inte beslut i ärendet. Djurhållare äger även rätt till fortlöpande insyn i pågående ärende. Förundersökningskostnader ska som huvudregel betalas av polismyndigheten. Administrativa kostnader i ett djurärende ska som huvudregel återkrävas av den mot vilken omhändertagandet riktats. Inspektionsgruppens rekommendationer u Utbildning i förvaltningslagen och dess praktiska tillämpning i djurärenden bör ges antingen på central eller lokal nivå till de som handlägger och beslutar i sådana ärenden. Frågan bör närmare utredas u Inspektionsgruppen rekommenderar polismyndigheterna att tillse att fungerande rutiner finns så att exempelvis fakturering sker på ett rättssäkert sätt, exempelvis så att åtskillnad görs mellan brottsutredningskostnader och administrativa kostnader. Förundersökningskostnader ska inte återkrävas från djurägaren inom ramen för förvaltningsärendet. Polismyndigheterna bör vidta åtgärder för att tillse att så inte sker 8 Inspektion djurärenden

5 Förvaring och transport m.m. Allmänt Avtal I RPSFS 2006:2, FAP 939-1 Rikspolisstyrelsens föreskrifter om upphandling och inköp inom Polisen, framgår när upphandling ska ske och när avsteg ifrån lagen om offentlig upphandling får göras samt användningen av ramavtal. Gränsen för när direktupphandling ska ske av varor och tjänster inom polisen är fastställd till sju prisbasbelopp. Vid upphandling är rutin att minst tre företag tillfrågas. Vid upprättande av ramavtal ska polisen använda de ramavtal som den centrala upphandlingsorganisationen vid Rikspolisstyrelsen slutit för Polisen. Det finns också mallar för offertförfrågan vid upphandlingsenheten vid Rikspolisstyrelsen, som kan användas som förlagor. Transporter av levande djur För transporter av djur gäller Europeiska rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97. Alltjämt gällande författning är Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (DFS 2004:10) om transport av levande djur, som efter vissa ändringar utgivits i omtryck, DFS 2006:9, Saknr L 5:3. Reglerna är mycket detaljerade. Straffsanktion finns i 36 djurskyddslagen. I djurskyddslagstiftningen regleras transporter i 8 djurskyddslagen, straffsanktionerad i 36 första stycket 1 samma lag. Ytterligare föreskrifter om transport finns i 22 23 djurskyddsförordningen (1988:539). Inom den Europeiska unionen (EU) gäller, att varje transportör som i kommersiellt syfte transporterar djur, ska vara registrerad hos Jordbruksverket eller en behörig myndighet i något annat EU-land. Med kommersiell transport avses en transport i en verksamhet som har ett vinst- eller förvärvssyfte. För en transportfirma med flera anställda chaufförer är det tillräckligt att själva transportfirman registreras. På Jordbruksverkets hemsida finns en förteckning över registrerade transportörer, godkända ur djurskyddssynpunkt för transport av vissa djurslag. Av registreringen framgår också om fordonet har besiktigats för kortare eller längre transporter än 8 timmar. Transportören kan vara registrerad utan att trafiktillstånd finns. För att få köra andras djur i en firma krävs även trafiktillstånd, som utfärdas av Länsstyrelsen. Kadaver Vad som gäller om kadaver regleras av lag (2006:805) om foder och animaliska biprodukter och förordning (2006: 814) om foder och animaliska biprodukter. Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2006:84 Saknr K 14) om befattning med animaliska biprodukter och införsel av andra produkter, utom livsmedel, som kan sprida smittsamma sjukdomar till djur och människor, har med ändringar omtryckts i SJVFS 2009:6, Saknr K 14. I kap.1 2 hänvisas till inom EU antagna förordningar och direktiv m.m. i punkterna a f. Det är förbjudet att gräva ner kadaver, slaktavfall m.m. Det ska skickas på kadaverdestruktion. Undantag gäller generellt för sällskapsdjur utom hästar. Länsstyrelsen kan ge tillstånd för nedgrävning av hästar medan kommunen anvisar plats. Beträffande självdöda och avlivade djur, som har hållits av människa, får nedgrävning ske i samtliga församlingar och områden, som anges i bilaga 2, till Jordbruksverkets föreskrifter. Detta gäller dock inte sådana djur som misstänks eller har officiellt bekräftats vara infekterade med TSE enligt förordning (EG) nr 999/2001. Inom övriga län gäller nedgrävningsförbud. De län som delvis berörs av undantagen i bilaga 2 är Värmlands, Dalarnas, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I de undantagna områdena ska nedgrävning ske på plats som kommunen anvisar. Inom de nämnda församlingarna/områdena får också animaliska biprodukter från primärproduktion användas i privathushåll. Inte heller behöver animaliska biprodukter från renslakt inom undantagna församlingar/områden grävas ner. Kadaver som inte kan knytas till någon ägare och som påträffas på mark som allmänheten äger tillträde till enligt Miljöbalken 15 kap. 30 (allemansrätten) ska med stöd i 26 kap. 3 2 st. samma lag tas om hand av kommun. Enlig 2 kap. 3 SJVFS 2009:6, Saknr K 14 ska transportörer som yrkesmässigt transporterar kadaver och produkter enligt bilaga 1 vara registrerade hos Jordbruksverket. Inspektion djurärenden 9

Förvaring och transport m.m. Inspektionsgruppen kunde konstatera att flera polismyndigheter upprättar skriftliga avtal om förvaring av hund och katt. I viss utsträckning hade upphandling förekommit. Däremot föreföll det endast i begränsad omfattning finnas avtal om förvaring av andra djurslag än hund och katt, liksom avtal om tjänster, exempelvis transport. Någon polismyndighet hade upprättat avtal om försäljning och överlåtelse med återtagandeförbehåll. Som exempel kan nämnas att det i ett sådant avtal angavs att polismyndigheten skulle ge sitt godkännande om hunden skulle överlåtas/säljas inom ett år från övertagandet samt att om ägaren i något avseende brast i fullgörandet att sköta hunden väl fick myndigheten inom ett år rätt att häva köpet och återta hunden. Dessutom angavs i överlåtelseavtal att polismyndigheten förbehöll sig rätten att inom ett år följa upp överlåtelsen av hunden. Inspektionsgruppen bedömer att det är lämpligt att polismyndigheterna upprättar ramavtal och andra avtal exempelvis avseende förvaring, transport och försäljning, vilket kan minska oklarheter och förenkla handläggningen. Avtal torde även förebygga tvister och minska polismyndighetens kostnader. Inspektionsgruppen har med tillfredsställelse kunnat se att vissa polismyndigheter sköter detta på ett bra sätt. När gränsen för direktupphandling överstigits (se avsnitt 5.1.1) kan en polismyndighet vända sig till Rikspolisstyrelsens upphandlingssektion för hjälp med upphandling och tecknande av avtal. Inspektionsgruppen anser att återtagandeförbehåll i försäljnings- eller överlåtelseavtal saknar stöd i lag, och sådana ska därför inte användas. Inspektionsgruppen anser vidare att det är tveksamt om polismyndigheten har rätt att göra inspektioner för att efter överlåtelsen kontrollera den nya ägarens lämplighet. Inspektionsgruppens rekommendationer u Inspektionsgruppen rekommenderar polismyndigheterna att upprätta avtal om exempelvis förvaring, transport och försäljning, när så kan ske u De polismyndigheter som i överlåtelse- eller försäljningsavtal uppställer återtagandeförbehåll respektive anger att kontroll efter försäljning av ägarens lämplighet kan komma att ske, bör upphöra med detta 10 Inspektion djurärenden

6 Kostnadsfrågor Allmänt I vissa fall kan ägare till djur vara förhindrad att ta hand om sina djur på grund av sjukdom, frihetsberövande eller andra orsaker. I dessa fall är det inte fråga om ett tvångsomhändertagande av djur. Den som är häktad ska behandlas så att skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. I den utsträckning det är lämpligt ska åtgärder vidtas för att ge den häktade det personliga stöd och annan hjälp som han eller hon behöver. Sådana åtgärder får dock vidtas endast om den häktade samtycker till detta. Bestämmelsen är tillämplig även på den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt. Detsamma gäller den som tagits in i häkte eller polisarrest i väntan på förpassning till särskilt ungdomshem. Begär en intagen personligt stöd eller annan hjälp som inte lämpligen kan lämnas av den myndighet som svarar för förvaringslokalen ska myndigheten underrätta den myndighet eller det organ till vars uppgifter hör att ta befattning med frågan. Även vid fråga om sjukdom eller åtgärder från social myndighet måste polismyndigheten vara tydlig med att det från polisens sida är en serviceskyldighet som medför att polisen biträder med t.ex. att transportera djuret till mottagaren. Polisen har ingen skyldighet att i eget namn ingå avtal om förvaring av djur på exempelvis djurpensionat. Ägarens önskemål om placering och uppstallning bör om möjligt tillgodoses och skall noggrant dokumenteras. Kostnaden ska i dessa fall belasta djurägaren och fakturering bör därför ske direkt till djurägaren personligen. Samarbete kan därför i vissa fall bli aktuell med t.ex. kriminalvården, kommunens socialtjänst och sjukvården. Av polismyndigheternas svar och vid inspektionen framgick att oklarheter i vissa fall förelegat om vilken myndighet som har skyldighet att agera enligt lag och därmed hade kostnadsansvar för vidtagna åtgärder. Det förekommer att polismyndigheter påtagit sig kostnadsansvar för kostnader som rätteligen åvilat andra myndigheter. Exempelvis har polismyndigheten betalat kostnader som kommunens socialtjänst, kriminalvården eller den enskilde skulle ha svarat för. Det är viktigt med god kunskap om hur kostnader ska hanteras som uppstår för djurärenden i samband med häktade och anhållna m.m. samt vid djurägares sjukdom och dödsfall. Det är av vikt att all personal vid polismyndigheten som blir involverad i aktuella fall känner till hur kostnaderna skall hanteras och vem/vilken myndighet som ska stå för dessa. Åtgärder som polisen beslutat och åtgärder i form av stöd som polisen utför måste för all involverad personal vara tydligt åtskilda så kostnadsansvaret kan specificeras. Inspektionsgruppens rekommendationer u Polismyndigheterna bör verka för att kostnadsansvar och fördelning av kostnader i förväg klargörs och att kunskap om detta sprids till berörd personal u Hur kostnadsansvaret ska fördelas, om detta inte framgår av författningsbestämmelser, bör regleras genom överenskommelser på chefsnivå hos de aktuella myndigheterna. Överenskommelse bör ske i skriftlig form u Polismyndigheten bör på chefsnivå informera andra myndigheter om vad polisens skyldigheter omfattar vad gäller djurärenden och vad som kan betecknas som serviceåtgärder Inspektion djurärenden 11

7 Vilka djur omfattas av djurskyddslagen? Allmänt I 1 djurskyddslagen stadgas att lagen avser vård och behandling av husdjur och försöksdjur. Den avser också andra djur om de hålls i fångenskap. Lagen är inte tillämplig på döda djur. Husdjur Beteckningen husdjur är inte något väl definierat och klart avgränsat begrepp. Till husdjuren torde närmast räknas sådana djur som ständigt lever under människans vård och av människan används för bestämda ändamål. Som exempel på husdjur nämns i förarbetena (prop. 1987/88:93 s. 43) sällskapsdjur som hund och katt, djur som används i jordbruket för bl.a. produktion av kött och mjölk samt ren. Begreppet är även tillämpligt på sådana nya produktionsdjur som struts, alpacka, lamadjur och nya sällskapsdjur som råttor och reptiler. I Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (DSF 2004:16, Saknr L 80 om villkor för hållande, uppfödning och försäljning m.m. av djur avsedda för sällskap och hobby, ändring SJVFS 2008:31, L 80:1) finns t.ex. regler om burfåglar, tamillrar, kaniner, gnagare, ormar, ödlor etc. Vidare framgår (prop.1987/88:93 s. 49) att husdjur omfattas av lagen även om de inte hålls i fångenskap. Ren liksom katt som inte hålls som så kallad innekatt är exempel. Beträffande katten torde det förhålla sig så, att någon vild kattstam inte finns i Sverige. Däremot finns förvildade tamkatter och deras avkomma. Trots detta har Hovrätten för Västra Sverige, dom 2002-04-19, B 2542-01 uttalat, att katter som inte ägdes av någon och som enbart åt av mat som ställdes ut åt dem, inte kunde betraktas som husdjur. Katterna i det aktuella fallet hade skjutits på avstånd, vilket inte var tillåtet ifråga om avlivning av katt. (Jordbruksverket har numera reglerat vad som gäller om slakt och annan avlivning av djur. I 8 kap. 12 SJVFS 2008:69, Saknr L 22, legitimeras distansavlivning av enstaka förvildade, förrymda eller skadade djur, som inte är möjliga att fånga in utan att djuren åsamkas ett större lidande. Beroende på djurslag anvisas i en tabell vilka för jakt- eller avlivningsändamål avsedda kulgevär och hagelgevär som får användas). Andra djur som hålls i fångenskap Utöver husdjur omfattar lagen även andra djur om de hålls i fångenskap. Härmed avses t.ex. djur som hålls i zoologiska anläggningar, djur som hålls för pälsproduktion som räv, mink, chinchilla och lax i laxodlingar. Fångenskapsbegreppet har givits en vid innebörd. Djur som normalt lever vilda, men som hålls i hägn, anses som hållna i fångenskap även om hägnet innefattar en stor areal. I ett äldre rättsfall (RÅ 1977:110) slogs fast, att älgar som hölls i ett vilthägn om 20 hektar, var att betrakta som hållna i fångenskap. Med dagens mått mätt är inte detta vilthägn särskilt stort. Fåglar kan hållas i fångenskap genom att vingklippas på ett sådant sätt att de inte kan flyga. På vissa skärgårdsöar håller man får i fångenskap. Stängsel behövs inte, då man tryggt kan förlita sig på fårens ovilja att gå ut i vatten. Genom en lagändring den 1 mars 1998 inkluderades i djurskyddslagen också vilda djur, som används i djurförsök även om dessa djur inte hålls i fångenskap. Detta gäller alltjämt. Ändringen föranleddes av rådets direktiv 86/609/EEG av den 24 november 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skydd av djur som används för försök och andra vetenskapliga ändamål. Regler om sådan användning finns även i Europarådets konvention om skydd av ryggradsdjur som används för försök och annat vetenskapligt ändamål (ETS 123). Försöksdjur omfattar med andra ord både sådana djur som hålls i fångenskap och vilda djur i deras naturliga habitat, om de används i djurförsök. Detta gäller således sådana vargar, björnar, lodjur m.fl. som exempelvis förses med halsband med radiosändare, chip e.dyl. Av förarbetena (prop.1997/98:28 s.10) framgår: Av naturliga skäl kan inte sådana vilda djur som släpps fria och samtidigt används som försöksdjur omfattas av bestämmelserna i lagen som anger att djur skall ges tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn. Följaktligen sägs i 3 sista st. djurskyddslagen: Första stycket gäller inte försöksdjur, om djuret inte hålls i fångenskap. Djur som omfattas av artskydd (CITES-djur) Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora, har tillkommit för att skydda och bevara hotade djurarter och även växter. På svenska kallas denna rättsakt Konvention om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter. Den trädde ikraft 1975 och 12 Inspektion djurärenden

Vilka djur omfattas av djurskyddslagen? Sverige är med sedan dess och har också ratificerat de ändringar som skett, varav den senaste (Gaborone Amendment) ännu inte trätt i kraft. För närvarande, 2009, har 175 länder anslutit sig (www.cites.org) Arter har listats efter skyddsbehov i tre grupper. Appendix I gäller utrotningshotade arter, där handel bara kan tillåtas under mycket speciella förhållanden. Appendix II gäller arter som inte är utrotningshotade, men där handeln ändå måste kontrolleras så att arternas överlevnad inte äventyras. Appendix III gäller arter som är skyddade i minst ett land och där detta land ber andra om hjälp för att kontrollera handeln med arten. Se vidare Naturvårdsverkets hemsida, www.naturvardsverket.se. Inom EU gäller rådets förordning, EG 338/97 och kommissionens förordning, EG 1808/2001 har implementerats i Sverige genom Miljöbalken (1998:808) och nu gällande artskyddsförordningen (2007:845). Om djur hålls i strid mot konventionen innebär inte detta någon lättnad i ansvaret enligt djurskyddslagen för innehavaren/djurhållaren, så länge djuret befinner sig i dennes vård. Jordbruksverket ska med stöd av 60 artskyddsförordningen meddela föreskrifter om bl.a. förvaring och skötsel av levande djur. Jordbruksverket ska utse artbestämmare enligt 63 samma förordning. Enligt rådets förordning (EG) nr 338/97 artikel 8 punkten 1 framgår att all kommersiell hantering är i huvudsak förbjuden. Jordbruksverket kan ge tillstånd för djur som fötts och fötts upp i fångenskap. Det är sedan Naturvårdsverket som enligt 62 artskyddsförordningen bestämmer djurets placering. Placering av sådana djur sker hos rescuecenter och djurparker. Avlivning p.g.a. djurskyddsskäl Av 30 djurskyddslagen framgår att djur som påträffas så svårt sjukt eller skadat att det bör avlivas omedelbart, genast får avlivas av en veterinär eller en polisman och i brådskande fall någon annan. Den som har avlivat djuret ska underrätta ägaren eller innehavaren av djuret. Om detta inte kan ske, ska polismyndigheten underrättas. I prop. 1987/88:28 om bland annat viltlevande försöksdjur har ingen hänvisning skett till 30 djurskyddslagen, varför avlivning av djurskyddsskäl för dessa djur får antas stödjas på den regel som närmast ska behandlas. För de viltlevande djurens del finns en motsvarande bestämmelse i 40 a jaktförordningen (1987:905), som medger att den som påträffar frilevande vilt så skadat eller i sådan belägenhet att det av djurskyddsskäl snarast bör avlivas, får avliva djuret. Detta gäller även om djuret är fredat och även när avlivningen sker på annans mark. Anmälan ska utan dröjsmål göras till polismyndigheten. Hittegods Regleringen om fynd av djur är uppdelad på flera olika författningar, vilket kan orsaka gränsdragningsproblem. Hanteringen av upphittade hundar regleras främst i lagen (1938:121) om hittegods, men i vissa fall kan även tillsynslagen eller djurskyddslagen vara aktuella. Fynd av djur, vars ägare är okänd, aktualiseras hos polismyndigheten som hittegods enligt hittegodslagen. Fynd av CITES-djur är också att betrakta som hittegods. Hemdjur, med ett modernare begrepp lantbruksdjur, hanteras enligt ägofredslagen (1933:269). Det betyder att om någon anträffar ett hemdjur på sin mark eller sina ägor och intager detta, ska han förvara djuret och underrätta ägaren. Polismyndigheten har ingenting med själva intagandet att göra utan ska enbart ta emot en anmälan om intagandet. Hittegods som överlämnas till polisen ska vårdas väl. Polismyndigheten ges möjlighet att sälja, inte avliva, ett omhändertaget husdjur när vården är förenad med alltför stora kostnader eller annars särskilda skäl till försäljning finns. CITES-djur kan dock inte säljas eller överlåtas utan tillstånd av Jordbruksverket. Från huvudregeln i 4 hittegodslagen om att hittegods ska förvaras under tre månader gäller från 2008 en avvikande reglering beträffande hund. Enligt 4 a samma lag gäller om hund att den tillfaller staten, om ägaren inte återtar hunden inom fem dagar från det att han eller hon underrättades om fyndet eller, om ägaren inte är känd, inom tio dagar från det att fyndet anmäldes till polismyndigheten. Av polismyndigheternas svar framgår bl.a. att man omhändertar trafikskadade och andra tama eller vilda djur, som inte är husdjur, med stöd av djurskyddslagen, trots att dessa inte omfattas av denna lag, se ovan. Vidare kunde konstateras, att vissa polismyndigheter försäljer CITES-djur, som omhändertagits och vårdats som hittegods. Vidare förefaller det som om man inte alltid låter kontrollera om ett djur var chipmärkt. Enligt 32 djurskyddslagen får länsstyrelsen eller polismyndigheten besluta att ett djur som är utsatt för lidande ska omhändertas omedelbart om Inspektion djurärenden 13