Ytterligare åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

REMISSYTTRANDE Vår referens: 2016/02/007 Er referens: Fi2016/00300/B 1 (33) 2016-04-27 Finansdepartementet Finansmarknadsavdelningen Bankenheten 103 33 Stockholm fi.registrator@regeringskansliet.se Ytterligare åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism Svenska Bankföreningen har beretts tillfälle att yttra sig över utredningens förslag. Vi vill inledningsvis understryka att vi ser positivt på förslaget att den nuvarande penningtvättslagen ersätts med en helt ny lag. Även om den nya lagen är mer omfattande i fråga om antal paragrafer ger den en bättre struktur och överblick över lagens olika delar. Vi ser det också som positivt att det riskbaserade förhållningssättet har fått en mer framträdande position, däremot har denna position inte fått full genomslagskraft i lagens alla olika delar vilket vi återkommer till i vårt yttrande nedan. Bankföreningen har i tidigare regelprojekt betonat vikten av att branschen i ett tidigt skede av en regelprocess ges möjlighet att delta och lämna synpunkter. Detta är särskilt angeläget i ett regelprojekt där konsekvenserna av de val som utredaren/lagstiftaren gör slår särskilt mot verksamhetsutövarna och deras kunder. Mot denna bakgrund ser vi det som mycket olyckligt att branschen inte heller i denna process givits möjlighet att delta. Bankföreningen begränsar sitt yttrande till frågor som huvudsakligen har bäring på banker. Sammanfattning Bankföreningen anser att den straffrättsliga definitionen av begreppen penningtvätt och finansiering av terrorism bör användas även i penningtvättslagen anser att det krävs ytterligare analys innan en avvikelser från direktivets tröskelvärde på 10 000 euro införs i den svenska lagen

2 (33) motsätter sig att definitionen av affärsförbindelse ändras men ser positivt på att definitionen av begreppet kund klargörs anser att definitionen av verklig huvudman i penningtvättslagen och den nya registerlagen (lag 2017:000 om registrering i syfte att förebygga penningtvätt och finansiering av terrorism) bör samordnas anser att lagstiftaren bör tydliggöra att den nya definitionen av PEP endast omfattar den högsta nivån i samhället och att den nya definitionen ska kunna införas succesivt av verksamhetsutövaren utifrån den bedömda risken anser att det är positivt att det riskbaserade förhållningssättet får en framträdande plats i lagtexten. Vi anser dock att det riskbaserade förhållningssättet kan tydliggöras ytterligare i lagen anser att det krävs förtydliganden i lagen för att verksamhetsutövaren ska ges faktisk möjlighet att genomföra bakgrundskontroller av anställda anser att tiden är mogen för att lagstiftaren ska ta ställning i frågan om möjligheten för verksamhetsutövaren att säga upp en affärsförbindelse med hänvisning till penningtvättslagens bestämmelser utan att detta ska anses strida mot kontraheringsplikten ser positivt på att en samordningsfunktion inrättas samt att Polismyndigheten i större utsträckning ska återkoppla till verksamhetsutövarna. För att lagen i detta hänseende ska bli effektiv ser vi dock behov av förtydliganden instämmer inte med utredningens förslag i fråga om att utse verklig huvudman i vissa specifika situationer ser ett behov av ytterligare vägledning i fråga om vilka dokument som verksamhetsutövaren bör kunna godkänna vid identifiering av kund och vilka uppgifter som bör inhämtas i fråga om förhållandets art anser att kraven för att verksamhetsutövaren ska kunna använda förenklade åtgärder för kundkännedom måste revideras. Om utgångspunkten är att åtgärder ska vidtas utifrån bedömd risk kan lagen inte uppställa krav på att det ska stå klart att risken är låg för att förenklade åtgärder ska kunna användas. Det konstateras även att vissa grundläggande åtgärder alltid måste vidtas för att verksamhetsutövaren ska kunna tillämpa förenklade åtgärder föreslår att det införs en karenstid om 24 månader för en person som upphört att vara PEP anser att det bör klargöras att kundbegreppet inte omfattar kundens kund ser positivt på att meddelandeförbudet byts ut mot bestämmelser om tystnadsplikt anser att det nya arkiveringskravet bör förtydligas konstaterar att man i lagstiftningsprocessen åter duckar för behovet hos verksamhetsutövarna att kunna kontrollera sina kunder mot olika sanktionslistor m.m.

3 (33) konstaterar att direktivets bestämmelser om regelefterlevnad och interna kontroller inte är direkt applicerbara på svenska förhållanden då den svenska bolagsmodellen inte är ekvivalent med t.ex. den tyska eller engelska bolagsmodellen motsätter sig att bemyndigandena i lagen ges en vid och oprecis utformning eftersom detta varken är förutsägbart eller rättssäkert konstaterar slutligen att konsekvensanalysen saknar tillräcklig analys såvitt avser befintliga verksamhetsutövare Förslag till lag om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism 1 kap. 1 Lagens syfte Utredningen föreslår en inledande portalparagraf med angivande av lagens syfte, att lagen syftar till att förhindra att finansiell verksamhet och annan näringsverksamhet utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism. En viktig parameter för att nå detta syfte är, enligt utredningen, att regleringen fångar upp rätt företeelser och att dessa företeelser är väldefinierade. Lagen definierar därefter penningtvätt respektive finansiering av terrorism. Utredningen har dock valt att använda olika angreppssätt vad gäller dessa definitioner. Utredningen konstaterar i fråga om penningtvätt att definitionen inte har samma funktion i det administrativa penningtvättsregelverket som i ett straffrättsligt sådant. Med denna förklaring har utredningen valt att utesluta de subjektiva rekvisiten när den straffrättsliga definitionen av penningtvätt anpassats till penningtvättslagen. För att skapa ett uttryckligt stöd för verksamhetsutövarna att rapportera även sådana typiska penningtvättsåtgärder som vidtas innan något förbrott föreligger, föreslår utredningen att vissa förfaranden ska jämställas med penningtvätt enligt den angivna definitionen. När det gäller finansiering av terrorism har utredningen dock ansett att definitionen i penningtvättslagen ska överensstämma med det straffbelagda området i lagen om finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall. Bankföreningen anser att det är ytterst viktigt att lagens inledande bestämmelser, som avgränsar lagens syfte och dess definitioner, är väldefinierade och tydligt avgränsade så att det klart framgår vilka parametrar verksamhetsutövarna ska lägga till grund för sina bedömningar, beslut och åtgärder. Lagens definition av såväl penningtvätt som finansiering av terrorism ska ligga till grund för bl.a. verksamhetsutövarnas kartläggning och bedömning av riskerna för att verksamhetens utnyttjas för penningtvätt och finansiering av terrorism. Eftersom både kartläggningen och riskbedömningen förutsätter att verksamhetsutövarna kan hantera riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism på ett korrekt sätt i verksamheten måste definitionerna, enligt Bankföreningens mening, vara enhetliga och tydliga. I utredningen förs en diskussion om att vissa brottsplaner inleds vid en

4 (33) viss tidpunkt men att själva förverkligandet av brottsplanen sker långt senare. Samtidigt påpekas i utredningen att verksamhetsutövaren som sällan har någon konkret information om något, vare sig genomfört eller förestående förbrott, grundar sin bedömning av att en transaktion är misstänkt på att densamma avviker från vad som bedöms som rimligt för kunden. I fråga om dispositionsförbud påpekar utredningen att dispositionsförbudet inte ska tillämpas när det gäller sådana åtgärder med egendom som är ägnade att dölja att någon, genom fullföljande av en påbörjad brottsplan, avser att berika sig genom brottslig handling. Även i dessa situationer bygger verksamhetsutövarens rapportering till Polismyndigheten i normala fall på avvikelser från ett förväntat beteende hos kunden. Det finns därför anledning att använda samma tillvägagångssätt när penningtvätt och finansiering av terrorism identifieras i den nya lagen, dvs. att den väl avgränsade straffrättsliga definitionen för såväl penningtvätt som finansiering av terrorism bör användas i den nya penningtvättslagen. Detta stämmer för övrigt även bättre överens med direktivets definition av penningtvätt. 1 kap. 2 Lagens tillämpningsområde Utredningen föreslår att tillämpningsområdet ska vidgas i förhållande till direktivets bestämmelser genom att sänka tröskelvärdet för kontanta transaktioner vid yrkesmässig handel med varor till 5 000 euro. I direktivet har beloppsgränsen satts till 10 000 euro. Utredningen anser vidare att det finns flera skäl att överväga införandet av ett kontantförbud och i förlängningen ett förbud mot användning av anonyma betalningsmedel för betalningar över visst belopp. Utredningen konstaterar dock att frågeställningar kring ett kontantförbud är för många och omfångsrika för att rymmas inom ramen för utredningens uppdrag. Bankföreningen, som kan se fördelar med ett kontantförbud för betalningar över visst belopp, håller med utredningen om att frågan bör föregås av en mer djupgående analys innan lagförslag läggs fram. Även om kraven i direktivet i vissa fall utgör minimikrav bör, enligt vår mening, avvikelser från direktivet föregås av en analys som påvisar att det finns bärande skäl att avvika från direktivet, i detta fall tröskelvärdet på 10 000 euro. Vi noterar att det i utredningen saknas en sådan analys. Enligt vår mening bör, om lagstiftaren bedömer att en avvikelse bör ske från direktivet, detta föregås av en analys av de konsekvenser en sådan avvikelse kan medföra för nya och befintliga verksamhetsutövare i Sverige men också för verksamhetsutövare med gränsöverskridande verksamhet då dessa kommer att verka på den inre marknaden. Det kan också noteras att en sänkning av beloppsgränsen till 5 000 euro kommer att medföra att ett ökat antal verksamhetsutövare kommer att omfattas av lagkraven. För att nå lagens syfte krävs att de nya verksamhetsutövarna får adekvat information. Detta kräver enligt vår mening att informationsinsatser vidtas från myndigheternas sida. Vi ser det som mycket viktigt att behöriga myndigheter vidtar informationsåtgärder, till såväl berörda verksamhetsutövare som till allmänheten, i god tid innan den nya lagen träder i kraft.

5 (33) 1 kap 5 Utländska filialer Utredningen föreslår att lagen ska tillämpas för vissa angivna utländska filialer i Sverige. I 9 kap. finns bestämmelser om tillsynen. I fråga om viss verksamhet hänvisas, såvitt avser tillsynen, till sektorslagstiftningens tillsynsbestämmelser. Bankföreningen noterar att för utländska filialer som driver bank- eller finansieringsrörelse bör således tillsynsbestämmelserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse bli tillämpliga. Av lagen om bank- och finansieringsrörelse framgår att värdlandets tillsynsmyndighet har viss tillsyn över EES-filialer men en begränsad möjlighet att påföra sanktioner (förelägganden). Detta kan synas rimligt då direktivet utgör grund för regleringen i samtliga medlemsstater vilket bör innebära att jämförbara krav ställs på denna typ av verksamhetsutövare i samtliga medlemsstater. Vi kan dock notera att det sannolikt inte föreligger full kongruens avseende möjligheten för Finansinspektionen att vidta sanktionsåtgärder när det gäller svenska verksamhetsutövare och utländska filialer. Lagen om bank- och finansieringsrörelse ger Finansinspektionen rätt att begära upplysningar från bl.a. EES-filialer samt att hos dessa genomföra undersökningar i samråd med hemlandets myndighet. Däremot synes bestämmelserna om sanktioner i lagen om bank- och finansieringsrörelse ha ändrats såvitt avser EES-filialer så att det numera krävs att Finansinspektionen underrättar hemlandets myndighet innan en åtgärd kan vidtas. Även om detta kan leda till att verksamhetsutövare som inte driver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna kan komma att behandlas olika beroende på om denna driver sin verksamhet via en EES-filial eller inte kan, som påpekats ovan, detta ses som rimligt med hänsyn till den gemensamma grunden i EU-direktiven. 1 kap. 6 Definitioner Affärsförbindelse Utredningen föreslår en ändrad definition av begreppet affärsförbindelse i syfte att tydliggöra att en affärsförbindelse kan etableras senare än vid de inledande kontakterna mellan en verksamhetsutövare och en kund. Enligt utredningens mening kan en affärsförbindelse etableras på andra sätt än genom regelrätta avtal. Som exempel anger utredningen att en affärsförbindelse torde uppstå med en kund som regelbundet använder sig av verksamhetsutövarens produkter och tjänster. Bankföreningen anser att den föreslagna ändringen är otydlig och därför kommer att medföra en rad oklarheter som inte adresserats i utredningen. Utredningens förslag riskerar bl.a. att leda till att en verksamhetsutövare behöver genomföra kundkännedomsåtgärder vid transaktioner som understiger beloppsgränsen i syfte att identifiera när en kunds nyttjande av verksamhetens produkter och tjänster eventuellt når nivån för när en affärsförbindelse ska anses föreligga. Innebörden av den föreslagna definitionen synes dessutom medföra att vissa nya krav kommer att ställas på verksamhetsutövarnas behandling av personuppgifter. För att

6 (33) verksamhetsutövaren ska ha möjlighet att följa upp och kontrollera om en s.k. enstaka kund övergår från att vara en enstaka kund till att en affärsförbindelse ska anses föreligga måste samtliga kunder lämna viss information till verksamhetsutövaren redan vid den första kontakten. Denna information måste registreras för att verksamhetsutövaren ska ha möjlighet att fortlöpande kontrollera om kunden regelbundet nyttjar verksamhetsutövarens produkter och/eller tjänster på ett sådant sätt att en affärsförbindelse ska anses ha uppstått. Förslaget medför således att alla kunder, oavsett om kunden kan hänföras till någon av kategorierna i 3 kap. 1 eller inte, kommer att behöva genomgå kundkännedomsprocessen. Detta för att verksamhetsutövaren ska kunna fånga upp att ett kundförhållande övergår till att bli en affärsförbindelse, t.ex. genom att ett konkludent handlande medför att en affärsförbindelse uppstår. Det bör i detta sammanhang noteras att det av utredningen framgår att avsikten inte kan vara att kundkännedomsåtgärder ska behöva genomföras vid samtliga transaktioner som understiger beloppsgränsen eftersom detta fråntar beloppsgränsen dess betydelse. I detta sammanhang uppstår även frågan när en kunds nyttjande av verksamhetsutövarens produkter och tjänster har nått en sådan nivå att en affärsförbindelse ska anses föreligga. Räcker det med att kunden använder verksamhetsutövarens produkter och tjänster vid fem tillfällen för att en affärsförbindelse ska uppstå eller krävs att fler tillfällen föreligger och måste dessa tillfällen ligga inom viss tidsram? Det har vidare inte framförts några bärande skäl för att ändra den nu gällande definitionen av affärsförbindelse. I och med att verksamhetsutövaren redan enligt gällande lagstiftning, ska hantera sina kunder utifrån en riskbaserad bedömning bör denna fråga redan anses omhändertagen. Vi motsätter oss därmed den föreslagna ändringen. Kund Utredningen definierar kund som den som trätt i avtalsförbindelse med verksamhetsutövaren. Någon ändring från nu gällande definition är, enligt utredningen, inte avsedd. Bankföreningen anser att det är bra att det klargörs att kund är den som etablerat en affärsförbindelse med verksamhetsutövaren eller den som ingår avtal av mera tillfällig karaktär. Grunden för ett kundförhållande måste således basera sig på någon form av avtal mellan kunden och verksamhetsutövaren. Däremot bör inte den till vilken verksamhetsutövaren erbjuder sina tjänster och produkter, men som ännu inte ingått ett avtal med verksamhetsutövaren, betraktas som kund utan snarare som en potentiell kund där eventuell kundinformation inhämtas när avtal sluts.

7 (33) Bankföreningen anser att det är av yttersta vikt att lagstiftaren är tydlig med avgränsningen av olika begrepp eftersom inledande begrepp får bäring vid tillämpningen av övriga bestämmelser i lagen. Penningtvättsregleringen innehåller såväl generella som specifika krav relaterade till vissa situationer och aktörer, som anger hur verksamhetsutövaren ska hantera risken i sin verksamhet. De mer specifika eller detaljerade kraven i regelverket ska vara utformade för att möta en specifik risk och fånga in en specifik situation. Mot denna bakgrund är det särskilt viktigt att begreppet kund är tydligt och väl avgränsat. Inte minst eftersom kundbegreppet ofta ligger till grund för bedömningen av om verksamhetsutövaren vidtar rätt typ av åtgärd i förhållande till kunden. Osäkerhet om vem som ska träffas av kundkännedomsåtgärderna kan leda till att verksamhetsutövaren riktar sina resurser fel, vilket resulterar i en nackdel för såväl verksamhetsutövarna som konsumenter och företag. Frågan om begreppet kund har också varit föremål för ett uttalande från FATF i juni 2015, då i samband med så kallad de-risking. FATF påpekar i uttalandet att det inte krävs att en bank genomför normala kundkännedomsåtgärder på sina respondentbankers kunder. Detta talar också för att som kund ska den betraktas som är den som etablerat en affärsförbindelse med verksamhetsutövaren eller den som ingår avtal av mera tillfällig karaktär. Bankföreningen vill dock framhålla att viss information om exempelvis en kunds kund, samarbetspartners etc. kan vara påkallat i vissa situationer. Dessa åtgärder bör då falla in under kontroll av art och syfte med en affärsförbindelse, åtgärderna bör dessutom i dessa fall utformas efter risken i det specifika fallet. Verklig huvudman Utredningen definierar verklig huvudman som en fysisk person som ytterst äger eller kontrollerar en juridisk person eller en fysisk person till vars förmån någon annan handlar. Utredningen lyfter även fram att ett aktieinnehav eller en ägarandel på mer än 25 procent ska vara en indikation på direkt ägande. Vidare ska ett aktieinnehav eller en ägarandel på mer än 25 procent i den juridiska personen som innehas av ett annat företag, som står under en eller flera fysiska personers kontroll, eller av flera företag, som står under samma fysiska persons eller personers kontroll, utgöra en indikation på indirekt ägande. Utredningen föreslår vidare att de personer som ingår i kundens styrelse, är VD eller har motsvarande funktion ska betraktas som kundens verkliga huvudman om verksamhetsutövaren inte kan identifiera den verkliga huvudmannen eller om det finns skälig anledning anta att den identifierade personen inte är den verkliga huvudmannen. Bankföreningen anser att det av lagen, i enlighet med direktivet bör framgår att en ägar- eller röstandel på mer än 25 procent ska anses medföra att en fysisk person ska anses vara verklig huvudman. Vi anser också att det bör klargöras att endast

8 (33) den som ytterst äger eller kontrollerar en juridisk person ska anses utgöra verklig huvudman. Verksamhetsutövarna ska således inte behöva identifiera och kontrollera en verklig huvudman i varje ägar-/kontrolled. Om kunden, en juridisk person, ägs av tre juridiska personer med en tredjedel var och dessa tre juridiska personer, i sin tur, ägs till 100 procent av tre olika fysiska personer, bör de fysiska personerna betraktas som kundens verkliga huvudmän. Vad avser den situation då kundens styrelse, VD eller motsvarande ska betraktas som verklig huvudman anser Bankföreningen till skillnad från utredningen att den svenska lagen i detta hänseende bör följa direktivets ordalydelse, dvs. artikel 3 punkten 6 a) ii. Styrelsen, VD eller motsvarande bör därmed endast kunna betraktas som verklig huvudman i de fall det inte finns grund för misstanke. Det finns även ett behov av tydlighet i relation till begreppet verklig huvudman vad gäller de situationer då definitionen ska tillämpas på en fysisk person till vars förmån någon annan handlar. Precis som redogörs för ovan riskerar en otydlighet att leda till att verksamhetsutövarna riktar sina resurser fel, vilket är till nackdel för samtliga inblandade. Det är därför är viktigt att det tydliggörs att bestämmelsen tar sikte på sådana situationer när en kund, en fysisk person, har trätt i avtalsförbindelse med verksamhetsutövaren men handlar till förmån för någon annan. Och att det då är denna någon annan som är kundens verkliga huvudman som ska identifieras. I utredningen exemplifieras detta med att egendom har avsatts i en stiftelse eller trust där kunden utgörs av stiftelsen eller trusten men den verkliga huvudmannen t.ex. är den fysiska person som får en väsentlig del av stiftelsens eller trustens utdelade medel. Bankföreningen anser att även detta bör tydliggöras i den kommande lagstiftningsprodukten. 1 kap. 7 Viktig offentlig funktion Utredningen föreslår att uppräkningen av funktioner som ska kvalificera en person som en politiskt utsatt person (PEP) ska vara exemplifierande och vidare att definitionen även ska omfatta ledamöter i politiska partier. Bankföreningen vill inledningsvis lyfta att nya bestämmelserna om PEP infördes i lagen så sent som den 1 augusti 2015. Att föreslå ändringar av dessa regler mindre än ett år efter ikraftträdandet ser vi som mycket olyckligt. I samband med att de nya PEP-bestämmelserna infördes förra året ställdes krav på att verksamhetsutövarna skulle granska hela kunddatabasen för att kunna identifiera svenska PEP och/eller personer tillhörande denna PEP-krets. Lagstiftaren har således ställt krav på att verksamhetsutövarna, förutom att genomlysa kunddatabasen, ska utbilda sina anställda, ändra i befintliga system, processer samt interna regler för att vara kompatibla med lagstiftningen. I och med att kraven kring PEP nu ändras måste stora delar av denna process göras om, vilket naturligtvis är resurskrävande inte bara för verksamhetsutövarna utan även för deras kunder som åter kommer att få

9 (33) svara på s.k. PEP-frågor. Även om direktivets uppräkning av viktiga offentliga poster är exemplifierande, och således också bör gälla för svensk del, medför den tillämpade lagstiftningsprocessen med ändringar och revideringar av lagtexten på kort tid konsekvenser för verksamhetsutövarna som varken berörs eller beaktas. Bankföreningen anser vidare att det bör klargöras att listan över offentliga poster, oavsett om denna är exemplifierande eller uttömmande, endast ska avse poster/funktioner på den högsta nationella beslutande nivån i samhället. Att gränsdragningen mellan en PEP och en icke-pep ska vara tydlig är viktigt eftersom såväl verksamhetsutövaren som dennes anställda har att hantera begreppet. För att kundens förtroende för regleringen inte ska urholkas krävs även att kunden kan förstå vad som avses med en PEP. Avgränsningen måste således förstås av båda parter, således måste även kunden förstå konsekvenserna om man klassificeras som en PEP. En tydlig reglering är således i detta fall även en fråga om kundens förtroende för systemet. Den nivå på de funktioner som anges i den nu gällande lagen bör, enligt Bankföreningens mening, även fortsättningsvis vara gällande. Det innebär att personer i beslutande position i organ på lägre nivå i samhället inte ska anses utgöra viktiga offentliga funktioner (PEP) i den mening som anges i penningtvättslagen. Detta hindrar naturligtvis inte en verksamhetsutövare att klassificera en ledamot av t.ex. en kommunstyrelse som en högriskperson om sådan risk bedöms föreligga. Ifråga om ledamöter i politiska partier ges inte någon närmare beskrivning av vilken typ av partier som avses. Bankföreningen anser, på samma sätt som anges ovan, att politiska partier bör hänföras till en hög nivå i samhället och att dessa därför bör avgränsas till de partier som är representerade i riksdagen. Utredningen förtydligar vidare, avseende kretsen kända medarbetare att kopplingen mellan personen i politiskt utsatt ställning och den kända medarbetaren ska vara kopplad till risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Bankföreningen uppskattar att det tydliggörs att det bör finnas en risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism för att en person ska anses utgöra en s.k. känd medarbetare. Det ska således inte räcka med att en person finns i den krets av personer som florerar kring en person i politiskt utsatt ställning utan det måste också finnas en s.k. penningtvättsrisk kopplad till förhållandet. Trots detta ser vi ett behov av att det i propositionen exemplifieras vilka relationer som typiskt sett kan komma att bedömas som en sådan relation som omfattas av lagens bestämmelser. Ska t.ex. en statssekreterare kunna omfattas av begreppet känd medarbetare, ska en person för att vara känd medarbetare ge råd om ekonomiska transaktioner? Detta är exempel på frågor som bör besvaras i propositionen.

10 (33) 2 kap. 1 och 2 Allmänna bestämmelser Utredningen föreslår att det införs två portalparagrafer som saknar motsvarighet i nu gällande lagstiftning. I den första paragrafen anges att en verksamhetsutövare ska vidta åtgärder för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt och finansiering av terrorism. Dessa åtgärder ska utgå från ett riskbaserat förhållningssätt. I den andra paragrafen anges bl.a. att det riskbaserade förhållningssättet ska bygga på att verksamhetsutövaren känner till och förstår riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism. Vidare anges att verksamhetsutövaren ska utforma rutiner för att effektivt motverka identifierade risker och att dessa rutiner fortlöpande ska anpassas efter nya och ändrade förhållanden. Bankföreningen anser att det är bra att det riskbaserade förhållningssättet lyfts fram och tydliggörs i lagförslaget genom ett eget kapitel. Detta ger en bra beskrivning av att resurser ska läggas på åtgärder där riskerna är störst. Vi anser dock att den föreslagna lagtexten bör förtydligas i vissa avseenden i enlighet med det övergripande syftet att anta ett riskbaserat förhållningssätt. Vad gäller första paragrafen bör det därför framgå att En verksamhetsutövare ska vidta riskbaserade åtgärder för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt och finansiering av terrorism. Den andra meningen bör därmed strykas. Den andra paragrafen får anses ge läsaren en beskrivning av det riskbaserade förhållningssättet och passar därför, enligt Bankföreningen, bättre som en del av propositionens löptext än som lagtext. I paragrafens första stycke anförs att det riskbaserade förhållningssättet bygger på att verksamhetsutövaren känner till och förstår riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism i verksamheten. Detta framstår som ett något otydligt krav eftersom detta snarare är att se som ett resultat av att verksamhetsutövaren har skaffat sig tillräcklig kunskap om aktuella risker för verksamheten. Vem/vilka inom företaget som sedan bör känna till och förstå riskerna, samt hur ingående denna kunskap bör vara, kan variera mellan verksamhetsutövarna. Enligt Bankföreningen är det vidare tveksamt om det kan anses rimligt att använda ordval som att verksamhetsutövaren ska förstå riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism i verksamheten. För att verksamhetsutövarna fullt ut ska känna och förstå alla penningtvätts- och terrorismfinansieringsrisker för verksamheten bör krävas ett mer omfattande informationsutbyte med såväl olika tillsynsmyndigheter, Polisen som Säpo än som föreligger idag. Sammantaget anser vi att bestämmelsen bör utformas så att det framgår att verksamhetsutövaren ska skaffa sig tillräcklig kunskap om aktuella risker för verksamheten". Bankföreningen anser även att sista stycket i andra paragrafen bör flyttas till 4 som ett nytt andra stycke för att tydliggöra kravens relation till varandra.

11 (33) 2 kap. 3 Riskbedömning Utredningen anger i denna paragraf vissa krav på verksamhetsutövaren avseende rutiner och dokumentation vid bedömning av risken. Utredningen har delat upp kraven i fyra olika stycken; krav på dokumenterad riskbedömning, vilka faktorer som ska beaktas vid riskbedömningen, att kundkännedomsinformationen ska ingå som delkomponent vid riskbedömningen samt att verksamhetsutövaren ska identifiera och analysera risken så att den förstår på vilket sätt och i vilken omfattning verksamheten skulle kunna utnyttjas för penningtvätt och finansiering av terrorism. Bankföreningen anser att sista stycket i paragrafen bör strykas då innebörden eller kraven redan framgår av de tre föregående styckena. Sista stycket lämpar sig, liksom kraven i 2 kap. 2, bättre som del av löptexten i propositionen då innehållet är av mer beskrivande karaktär som gör det svårt att t.ex. definiera begrepp som förstå. Bankföreningen anser även att vad utredningen anför under kap. 11.3.3 i utredningen bör revideras. Att verksamhetsutövaren ska förstå riskerna för penningtvätt m.m. i den egna verksamheten bör ändras till att verksamhetsutövaren måste ha tillräckliga kunskaper om de risker som finns i verksamheten (vilket redogörs för ovan). Kravet på att verksamhetsutövaren ska konkretisera brottsliga tillvägagångssätt och hur dessa kan befaras komma att tillämpas i samband med kundrelationer framstår som väl långtgående utan att det samtidigt ställs krav på brottsutredande myndigheter att ge verksamhetsutövarna den information som krävs för att konkretisera brottsliga tillvägagångssätt. Verksamhetsutövarnas riskbedömning ska ligga till grund för ett långsiktigt arbete med att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt och finansiering av terrorism. Mer konkreta brottsliga tillvägagångssätt kan snabbt förändras över tid, dessutom riskerar detta krav att leda till att verksamhetsutövarna riktar sina resurser mot de konkreta brottsliga tillvägagångssätten, istället för att hantera riskerna för att utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Under samma rubrik anges att verksamhetsutövarna ska beakta samtliga faktorer som kan ha betydelse för riskerna. Även här bör kravet mjukas upp något så att det framgår att verksamhetsutövaren ska vidta lämpliga åtgärder för att fånga in de faktorer som kan ha betydelse för riskerna. 2 kap. 4 och 5 Bankföreningen noterar att utredningen i nämnda paragrafer använder begreppet rutiner för såväl övergripande och mer detaljerade dokument. Enligt vår mening kan en rutin inte samtidigt utgöra ett övergripande dokument och ett detaljstyrande dokument. Eftersom verksamhetsutövarna inte har samma hierarkiska struktur där de interna dokumenten är systematiserade på samma sätt, bör lagen öppna upp för

12 (33) en flexibel användning av olika begrepp så att kraven kan tillämpas av verksamhetsutövarna oavsett vilken nomenklatur de tillämpar. 2 kap. 6 Utbildning av anställda Utredningen föreslår att kravet på utbildning ska behandlas i en separat bestämmelse och därmed ges en mer framskjuten plats. Vad gäller anställda anför utredningen att verksamhetsutövarna ska ha rutiner för bakgrundskontroller av personal vilket, enligt FATFs rekommendationer, syftar till att säkerställa en hög standard bland de anställda. Utredningen anger också att det är upp till tillsynsmyndigheterna att sätta en lämplig nivå på hur omfattande sådana bakgrundskontroller av anställda bör vara. Bankföreningen anser att adekvat utbildning av anställda är en viktig fråga som bör ges en framskjuten placering i lagtexten. Det är dock lika viktigt att i propositionen klargöra vad som avses med att verksamhetsutövaren ska genomföra bakgrundskontroller av sina anställda. Frågan om möjligheten för arbetsgivaren att begära registerutdrag berörs i betänkandet Registerutdrag i arbetslivet, SOU 2014:48, som ännu inte lett till lagstiftning. I registerutdragsutredningen lyfts frågan om registerutdrag som ett problem och inte, som vissa branschföreträdare exempelvis BAO framförde, som en väl etablerad praxis där registerutdrag hanteras med största respekt av verksamhetsutövarna. Det råder således en osäkerhet om vilka möjligheter verksamhetsutövarna har att genomföra bakgrundskontroller av sina anställda med hjälp av registerutdrag (belastningsregistret). Vi ser mot denna bakgrund att det krävs ett förtydligande i lagtexten som ger verksamhetsutövarna en faktisk möjlighet att genomföra sådana bakgrundskontroller som kan säkerställa en hög standard hos de anställda. Det är dock självklart så att varje arbetsgivare genomför olika kontroller av en sökande i samband med att denne anställs av företaget, t.ex. vilken utbildnings- och erfarenhetsnivå den sökande har m.m. Möjligheten till initial och löpande bakgrundskontroll bör dock förtydligas i lagen. Utredningen föreslår vidare att den mekanism för rapportering av överträdelser med anledning av penningtvättsdirektivet även ska gälla för överträdelser av förordningen och att behov av anpassningar som detta medför ska tas om hand i de olika rörelselagarna. Bankföreningen noterar att, enligt artikel 21.2 i förordningen, ska kanalen för rapportering vara säker samt att betaltjänstleverantörerna i samarbete med behöriga myndigheter ska utarbeta lämpliga rutiner för detta. När det gäller frågan om en säker kanal för rapportering, framhåller utredningen att man i den del som gäller förslag till penningtvättslag anger att rapporteringssystemet (visselblåsarsystem) ska vara ändamålsenligt och kunna tillämpas anonymt. Vidare sägs att i detta krav ligger att ett system som inte är säkert inte heller kan vara ändamålsenligt. Därför menar utredningen att de krav som ställs på systemet inom

13 (33) ramen för penningtvätt således är tillräckliga för att uppfylla även förordningens krav. Det kan ifrågasättas om det inte krävs något utöver det som gäller ifråga om penningtvätt för att uppfylla även förordningens krav på säkra system. Bankföreningen konstaterar dock att betaltjänstleverantörerna i samarbete med behöriga myndigheterna ska utarbeta rutiner. Det är mycket tveksamt om kravet på att något sker i samarbete är förenligt med att myndigheten utfärdar vägledning genom föreskrifter. För att uppfylla kravet på i samarbete bör det således framgå direkt av lagtexten att behörig myndighet ska utfärda dessa rutiner i samarbete med betaltjänstleverantörerna. 2 kap. 7 Skydd av anställd med flera Utredningen föreslår en ny bestämmelse i paragrafens andra stycke som tydliggör att anställda som informerat om misstänkt penningtvätt, internt eller till Polismyndigheten, inte får utsättas för ogynnsamma eller diskriminerande anställningsåtgärder. Detta under förutsättning att de hade anledning att räkna med att informationen borde ha lämnats. Bankföreningen, som inte har något att invända mot bestämmelsen som sådan, anser dock att sista meningen måste förtydligas. Att misstänkt penningtvätt ska rapporteras till Polismyndigheten framgår såväl av befintlig reglering som i den föreslagna nya lagen. Föreligger misstanke om penningtvätt finns således alltid anledning att utgå från att information ska lämnas. Mot denna bakgrund framstår angiven mening som överflödig eller i vart fall som otydlig. Såsom kravet i bestämmelsen är utformat kan förbudet att diskriminera läsas som att det endast gäller i förhållande till en anställd som informerat om misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism men att diskriminering i övriga fall inte omfattas av förbudet. Det finns därför skäl att även utifrån denna aspekt se över bestämmelsens utformning. 3 kap. 1 Situationer som kräver kundkännedom Utredningen föreslår att även kraven på fortlöpande kontroll ska placeras i den inledande paragrafen. Bankföreningen anser att kraven på en fortlöpande uppföljning bör placeras i en egen paragraf då det är fråga om olika situationer. En verksamhetsutövare ska vidta åtgärder för kundkännedom i samband med att ett kundförhållande inleds, dvs. när en affärsförbindelse ingås eller när en enstaka transaktion genomförs. Dessa förhållanden bör, enligt vår mening, omfattas av förslagets 3 kap. 1. Verksamhetsutövaren ska även fortlöpande följa upp pågående affärsförbindelser. Åtgärderna i dessa situationer kan och bör kunna skilja sig åt. Om kunden identifieras och identifikationen verifieras i samband med att affärsförbindelsen inleds bör denna process inte behöva upprepas fortlöpande. Vid den fortlöpande

14 (33) uppföljningen bör även andra förhållanden kontrolleras. Ett exempel är att verksamhetsutövaren bör kontrollera om kundens transaktionsmönster överensstämmer med vad verksamhetsutövaren förväntat sig. Denna typ av kontroller kan inte ske i samband med att affärsförbindelsen inleds. Det finns därför anledning att, på sätt som framgår av gällande reglering, införa en särskild paragraf för den fortlöpande uppföljningen av ett kundförhållande. 3 kap. 2 Överföring av medel som överstiger 1 000 euro Utredningen föreslår att en särskild bestämmelse införs som kräver att verksamhetsutövaren ska vidta åtgärder för kundkännedom även vid överföringar enligt förordning 2015/847 om överföringen överstiger ett belopp motsvarande 1 000 euro. Bankföreningen noterar att med överföring av medel avses i förordningen alla transaktioner för en betalares räkning som åtminstone delvis utförs på elektronisk väg. Den uppräkning av överföringar som därefter görs avser till övervägande del överföringar som sker inom ramen för en befintlig affärsförbindelse där kundkännedomsåtgärder redan vidtagits. Detta förhållande bör förtydligas i den kommande lagstiftningsprodukten. Vidare bör noteras att betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, eller förmedlande betaltjänstleverantör endast kan åläggas att göra en bedömning enligt artikel 7 i den angivna förordningen, om huruvida transaktionen i sig uppfyller kraven enligt förordningen. Dessa har av naturliga skäl inga möjligheter att vidta ytterligare åtgärder för kundkännedom avseende betalaren. Bankföreningen anser vidare att det bör förtydligas att verksamhetsutövare enligt förslaget till lagtext endast avser betalarens betaltjänstleverantör, och inte samtliga betaltjänstleverantörer som omfattas förordningen. 3 kap. 6 Tidpunkt för identitetskontroller Utredningen föreslår som huvudregel att identitetskontroll ska slutföras innan en affärsförbindelse etableras eller en enstaka transaktion utförs. Undantag från huvudregeln kan ske om det är nödvändigt för att inte avbryta verksamhetens normala gång och risken är låg. I detta fall kan identitetskontroll ske i nära anslutning till att förbindelsen etablerats. Bankföreningen har inget att invända mot den föreslagna lagtexten. Av utredningen framgår emellertid att det inte går att skapa sig en uppfattning om vilka åtgärder som krävs, dvs. att bedöma hur hög risk för penningtvätt och finansiering av terrorism som kunden utgör, innan identitetskontroll genomförts. Detta uttalande motsäger möjligheten till undantag eftersom identitetskontroll måste utföras för att kunna komma till slutsatsen att kunden konstituerar en låg risk. Den beskrivande texten till paragrafens bestämmelse måste därför ändras. Det skulle i detta fall vara lämpligt

15 (33) att i stället ange vilka typiska situationer som kan falla in under undantagsbestämmelsen. 3 kap. 7 Konsekvenser av att kundkännedom inte uppnås Utredningen bedömer att den nuvarande regleringen i penningtvättslagen motsvarar kraven i det nya direktivet. Utredningen föreslår därför ingen ändring av befintliga krav. Bankföreningen noterar att artikel 14.4 i direktivet är något vidare än utredningens förslag. Direktivet föreskriver att om verksamhetsutövaren inte kan uppfylla kravet på identifiering och kontroll av identiteten, identifiering av den verkliga huvudmannen m.m. eller bedöma och i förekommande fall inhämta information om affärsförbindelsens syfte och avsedda natur ska verksamhetsutövaren inte utföra en transaktion via bankkonto, ingå en affärsförbindelse eller utföra transaktionen. Verksamhetsutövaren ska vidare avbryta affärsförbindelsen. Kopplingen mellan att avbryta en befintlig affärsförbindelse och kontraheringsplikten i lagen om insättningsgaranti är och har länge utgjort ett problem för verksamhetsutövarna utan att någon tolkningshjälp har lämnats från berörda myndigheter. Eftersom problemställningen funnits under lång tid och branschen vid ett flertal tillfällen under årens lopp lyft frågan måste tiden nu anses mogen för ett ställningstagande från lagstiftarens sida. I och med att det finns stöd i direktivet för en tolkning som innebär att penningtvättslagens bestämmelser bör ges företräde framför annan reglering, även när det gäller befintliga kunder, bör detta även framgå av den svenska regleringen. Vi anser därför att det är viktigt att den vidare innebörden av artikel 14.4 i direktivet tydligt införs i den nya lagen. 3 kap. 8 Identifiering och kontroll av kund Bankföreningen vill inledningsvis notera att vi tolkar kravet på identifiering och kontroll som att verksamhetsutövaren ska identifiera kunden och verifiera identiteten. För att tydliggöra att det föreligger en skillnad mellan användningen av begreppet kontroll i fråga om kunden och i fråga om den verkliga huvudmannen, föreslår vi att ordet kontroll byts ut mot verifiera i nämnda paragraf. Bankföreningen anser vidare att det finns behov av vägledning avseende de dokument som ska kunna godtas för identifiering av kund. Det stora antalet asylsökande som kommit till EU och Sverige den senaste tiden utgör ett exempel på att behovet av vägledning ökat högst markant. När det gäller asylsökande har den europeiska banktillsynsmyndigheten EBA publicerat ett yttrande med vägledning för hur nationella myndigheter kan agera för att underlätta för asylsökande att få ett bankkonto. Detta visar på att behovet av vägledning inte är en nationell angelägenhet utan kravet på information och vägledning är geografiskt spritt.

16 (33) I Sverige har personnumret under lång tid utgjort en komponent för en relativt sett enkel identifiering och kontroll av kundens identitet. I och med att rörligheten på den inre marknaden ökat liksom antalet nyanlända från tredje land har också floran av handlingar som kunden önskar använda för att identifiera sig ökat. Även om det är svårt, eller omöjligt, att ange vilka dokument, förutom giltiga passhandlingar, som kan utgöra grund för identifiering av kunden skulle det vara av stort värde för alla parter, för såväl verksamhetsutövarna som kunderna, om en diskussion avseende detta kunde föras mellan myndigheter (Polismyndigheten, Säpo, Finansinspektionen) och verksamhetsutövare. Hur ska man t.ex. se på elräkningar, betyg från olika skolor, uttalanden från bekanta osv? 3 kap. 9 Identifiering och kontroll av verklig huvudman Utredningen utvidgar nuvarande bestämmelser på så sätt att verksamhetsutövaren även ska vidta åtgärder för att kontrollera den verkliga huvudmannens identitet. Verksamhetsutövaren ska även, om den verkliga huvudmannen inte kan identifieras eller om det finns skälig anledning att anta att den identifierade personen inte är den verkliga huvudmannen, betrakta de personer som ingår i kundens styrelse, VD eller har motsvarande funktion som kundens verkliga huvudmän. Bankföreningen noterar att kravet i artikel 3.6 a) ii) i direktivet är en nyhet som ställer delvis nya krav på verksamhetsutövarna i fråga om identifiering av verklig huvudman. En nyhet som medlemsstaterna sannolikt kommer att fästa vikt vid. Utredningen har dock i sitt förslag till lagtext valt att avvika från direktivets bestämmelse. Ett avsteg från direktivet i detta sammanhang framstår som olyckligt eftersom det riskerar att medföra negativa konsekvenser för verksamhetsutövare med gränsöverskridande verksamhet. Det är därför angeläget att kravet på att utse en alternativ verklig huvudman avgränsas till de omständigheter då det inte föreligger grund för misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism. Om sådan misstanke föreligger bör verksamhetsutövaren inte anses ha nått full kundkännedom och bör således inte inleda en affärsförbindelse. I de fall kunden är organiserad på ett sådant sätt att någon verklig huvudman inte finns anser vi, lika med utredningen, att det inte finns anledning att utse en alternativ verklig huvudman. Utredningen föreslår vidare att verksamhetsutövaren ska betrakta de personer som ingår i kundens styrelse, VD eller har motsvarande funktion som verklig huvudman. Bankföreningen kan konstatera att antalet verkliga huvudmän med denna utgångspunkt kan bli relativt sett stort allt beroende på antalet styrelseledamöter eller liknande. Det kan ifrågasättas vad man avser att uppnå genom att utse flera alternativa verkliga huvudmän i stället för att utse den eller de personer som har det yttersta ansvaret. Direktivet, artikel 3 6. a) ii), anger att verksamhetsutövaren ska betrakta den eller de personer som innehar ledande befattningar som verkliga

17 (33) huvudmän. Direktivet synes således inte begränsa möjligheten att utse en person med bestämmande inflytande som verklig huvudman. Mot denna bakgrund anser Bankföreningen att kretsen bör begränsas till styrelsens ordförande eller den verkställande direktören eller motsvarande befattning. I utredningen anges att verksamhetsutövaren ska identifiera den verkliga huvudmannen och vidta rimliga åtgärder för att styrka dennes identitet. Av den föreslagna lagtexten framgår emellertid att verksamhetsutövare ska vidta åtgärder för att kontrollera den verkliga huvudmannens identitet. Eftersom även direktivet (artikel 13 1.b) anger att rimliga åtgärder ska vidtas för att kontrollera identiteten bör detta förhållande även uttryckas i den svenska lagtexten. Bankföreningen föreslår att paragrafens första och tredje stycke ändras enligt följande. En verksamhetsutövare ska, genom att utreda kundens ägarförhållanden och kontrollstruktur, identifiera den verkliga huvudmannen. Verksamhetsutövare ska även vidta rimliga åtgärder för att kontrollera den verkliga huvudmannens identitet. ---- Om verksamhetsutövaren, efter utredning enligt första stycket och under förutsättning att det inte föreligger misstankar om penningtvätt eller finansiering av terrorism, inte kan identifiera den verkliga huvudmannen eller om det finns skälig anledning att anta att den identifierade personen inte är den verkliga huvudmannen, ska verksamhetsutövaren betrakta den person som innehar posten som styrelseordförande i kundens styrelse, eller är dess verkställande direktör eller har motsvarande funktion som verklig huvudman. 3 kap. 10 Information om affärsförbindelsens syfte och art Utredningen föreslår att verksamhetsutövaren inte bara ska inhämta information utan även ska bedöma affärsförbindelsens syfte och art genom att bl.a. skaffa sig kännedom om kundens affärsverksamhet eller ekonomiska situation. Eftersom lagtexten, och direktivet, slår fast att en verksamhetsutövare ska vidta åtgärder utifrån ett riskbaserat förhållningssätt anser Bankföreningen att detta även bör framgå av lagtexten. En verksamhetsutövare bör således inhämta information om och bedöma affärsförbindelsens syfte och art genom att skaffa sig tillräcklig kännedom om kundens affärsverksamhet eller ekonomiska situation och grunderna för att en produkt eller tjänst används. Av utredningen framgår att verksamhetsutövaren ska inhämta tillräcklig information vilket dock inte tydligt angivits i lagtexten. Utredningen föreslår vidare att verksamhetsutövaren ska beakta kundens affärsverksamhet eller ekonomiska situation. Någon närmare vägledning vad som ska avses med ekonomisk situation framgår inte av texten.

18 (33) Den information som verksamhetsutövaren ska inhämta om syfte och art utgör i dag del av de grundläggande åtgärderna för kundkännedom. Det måste således vara fråga om att informationen ska vara på sådan nivå att verksamhetsutövaren kan bedöma risken i kundförhållandet, dvs. om den ska hänföras till låg-, normal- eller högrisk. Om risken bedöms som hög, exempelvis för att kunden är en person i politiskt utsatt ställning, ska verksamhetsutövaren vidta lämpliga åtgärder för att ta reda på varifrån de tillgångar som hanteras inom ramen för affärsförhållandet eller den enstaka transaktionen kommer. Mot denna bakgrund framstår det som rimligt att begreppet ekonomisk situation ska tolkas utifrån risk. I normalfallet bör således verksamhetsutövaren inte efterfråga kundens förmögenhetssituation eller källan till förmögenheten. Detta måste komma till uttryck i lagtexten så att inte varje kund ska behöva svara på frågor om förmögenhet och källan till densamma. Redan idag upplever kunderna de frågor som verksamhetsutövarna ställer som integritetskränkande. Ett utökat frågebatteri utan koppling till risk kommer avsevärt utöka känslan av intrång i den personliga integriteten. För att inte ytterligare rubba kundens förtroende är det viktigt att verksamhetsutövarna ges en reell möjlighet att ställa adekvata och ändamålsenliga frågor. För att verksamhetsutövarna inte ska behöva bunkra frågor för säkerhets skull och därmed öka kundens irritation krävs således ytterligare vägledning. Utredningen ger t.ex. inte någon närmare vägledning av hur begreppet art kan eller bör tolkas. Bankföreningen föreslår att det i propositionen ges mer information om vad som avses med affärsförbindelsens art. Viss vägledning kan därvid hämtas från boken Åtgärder mot penningtvätt m.m. En praktisk vägledning och kommentar 1 där bl.a. följande framgår. Frågor om affärsförbindelsens art handlar närmast om att inhämta information utifrån ett riskbaserat synsätt om hur affärsförbindelsen kan förväntas gestalta sig. Frågan har två dimensioner: Vad ägnar sig kunden åt (sysselsättning, verksamhet, bransch, leverantörer m.m.)? Vilket beteende och vilka transaktioner/transaktionsmönster kan förväntas/kommer gälla (aktiv/passiv relation, volymer, frekvens m.m.)? 3 kap. 11 Identifiering av person i politiskt utsatt ställning Utredningen har inte funnit anledning eller behov av att förändra eller förbättra denna bestämmelse. Utredningen anger i detta sammanhang att ett nationellt PEP-register skulle kunna underlätta verksamhetsutövarnas arbete. Enligt utredningens uppfattning är det dock inte säkert att ett sådant register skulle skapa större förståelse hos kunderna. Utredningen anger vidare att en verksamhetsutövare inte heller helt skulle kunna förlita sig på uppgifterna i registret. 1 Thomas Grahn, Fredric Lundén, Kent Madstedt, Björn Wendleby, Åtgärder mot penningtvätt m.m. En praktisk vägledning och kommentar, Stockholm Norstedts Juridik AB (2010) s. 131 ff.