Promemoria 2013-02-05 Oman - landfakta Officiellt namn: Sultanatet Oman Yta: 309 500 km² (77 % av Sveriges yta) Huvudstad: Muskat Folkmängd: 3 miljoner (577 000 utländska arbetare 2012) 0-14 år: 30,8 % Befolkningstillväxt: 2 % (2012) Religion: Ibadhimuslimer 75 %, sunni- och shiamuslimer, hinduer 25 % Språk: Arabiska (officiellt språk), engelska, baluchi, urdu och andra indiska dialekter Valuta: 1 rial = 1000 biaza Växelkurs: 1 omansk rial 16,67 SEK (januari 2013) Statsskick: Monarki med absoluta drag Statschef: Qaboos ibn Said Al-Said Regeringschef: Qaboos ibn Said Al-Said Utrikesminister: Qaboos ibn Said Al-Said BNP: 72 miljarder USD (2011) BNP tillväxt: 5,5 % (2011) BNP/capita: 27,600 USD(2011) Inflation: 2,9 % (2012) Arbetslöshet: 24 % (2010) Nationell Budget: 26 miljarder USD (2012) Oljereserver: 5,5 miljarder fat (2012) Naturgasreserver: 849 miljarder kubikmeter (2011) Oljeproduktion: 889,000 fat per dag (2011) Export: 47,09 miljarder USD (2011) Sverige 6 miljoner SEK (2011) Import: 21,35 miljarder USD (2011) Sverige 749 miljoner SEK (2011) Exportvaror: Oljeprodukter, fisk, metaller, tyg Importvaror: Verkstadsindustri, industriella produkter och mat Största exportpartners: Kina 30,2%, Sydkorea 10,9 %, Förenade Arabemiraten 10,6% (2011) Största importpartners: Förenade Arabemiraten 27,7 %, Japan 11.9%, USA 6,1 % (2011)
Sveriges Ambassad Promemoria 2(8) Historisk bakgrund Arkeologiska fynd visar att tidiga civilisationer existerade redan för 5000 år sedan i den sydöstra del av den Arabiska halvön som idag utgör Sultanatet Oman. Förfäderna till dagens omanier tros ha utvandrat från Jemen samt norra delen av Arabien under den tid då stora delar av Arabiska halvön ingick i det persiska riket. Den muslimska eran påbörjades redan runt år 630 med ett brev från profeten Muhammed som skrevs till de omanska ledarna Abd och Jaifar, vilka därefter drev ut perserna ur landet. Oman är det enda landet i världen där den tidiga muslimska trosinriktningen ibadhi, det vill säga varken sunni eller shia, är dominerande. Ibadhi, vars grundteser enligt anhängarna lades av religiösa ledare från staden Nizwa i Oman redan på 800-talet e.kr., betraktas allmänt som en moderat ortodox inriktning. Den förekommer även bl. a i Libyen och Algeriet. Portugiserna kom i början av 1500-talet att ockupera Oman i samband med att Vasco da Gama sökte sig sjövägen till Indien. Europeiska fartyg tog över handeln till och från det strategiskt belägna området. Ockupationen varade till år 1650 då Sultan ibn Saif al-yarubi drev ut portugiserna och bildade en självständig arabisk stat. Det nya Oman blomstrade, mycket tack vare den inkomstbringande handeln mellan Europa och Asien. En regional stormakt växte fram, vilken under sin höjdpunkt på 1800-talet innefattade områden som Zanzibar och Baluchistan, idag delar av östra Afrika och Pakistan. Den framskjutna positionen inom handeln på Indiska Oceanen gjorde landet till föremål för brittisk-fransk rivalitet under 1700-talet. Oman valde att förhandla fram en rad samarbetsavtal med Storbritannien och länderna har sedan dess haft nära relationer. I samband med en konflikt rörande tronföljden delades efter brittisk medling Oman upp i två delar år 1856. Zanzibar och de östafrikanska delarna blev delvis självständiga. Runt sekelskiftet 1900 utbröt stridigheter kring Nizwa, där ortodoxa ibadhimuslimer krävde att få bli styrda av Omans imam, istället för av sultanen. En tillfällig lösning på denna konflikt nåddes 1920, då imamen fick makt över landets innandöme, förutsatt att han erkände sultanens suveränitet i övrigt. Att det var just i Omans inre regioner som olja sedan upptäcktes bidrog starkt till att konflikt blossade upp igen 1954, med ett fem års lågintensivt inbördeskrig som följd. Rebellerna besegrades slutligen med hjälp från Storbritannien och den ibadhiske imamen gick i exil i Saudiarabien.
Sveriges Ambassad Promemoria 3(8) 1964 bröt en annan separatistrevolt ut, denna gång i Dhofarprovinsen i södra Oman. Utbrytarrörelsen fick omfattande stöd från dåvarande kommunistiska Sydjemen och antog så småningom ett marxistiskt program. År 1970, mitt under den pågående konflikten, lyckades Omans nuvarande sultan, Qaboos ibn Said, ta makten genom att, med stöd av britterna, avsätta sin far. Sultan Qaboos övertog ett av krig illa åtgånget och underutvecklat land. Befolkningen livnärde sig på jordbruk och fiske. Landet hade endast tre skolor, två sjukhus och tio km asfalterad väg. Ett omfattande reformarbete inleddes. Det främsta målet var att skapa en modern statsförvaltning, att utveckla landets utbildnings- och sjukvårdskapacitet samt att bygga upp Omans infrastruktur. De omfattande projekten finansierades till stor del genom en ökad exploatering av landets naturresurser, främst olja. För att reformarbetet skulle bära frukt krävdes dock en förbättrad säkerhetspolitisk situation, vilket medförde att Qaboos ibn Said gick till offensiv mot rebellerna i Dhofar. Han mottog direkt militärt stöd från Storbritannien, Jordanien och Iran. 1975 lade rebellerna ned vapnen. Efter krigsslutet var Qaboos noga med att Dhofar skulle omfattas av de ekonomiska satsningarna i samma utsträckning som övriga landet, något som starkt bidrog till att de norra och södra delarna av landet snabbt integrerades med varandra. 1983 återupptogs de diplomatiska förbindelserna med Sydjemen, vilket undanröjde det sista trängande säkerhetshotet mot Oman. Inrikespolitik Oman skiljer sig från sina grannar i flera avseenden. Naturresurserna är, jämfört med övriga GCC-stater blygsamma och man har tidigt och framgångsrikt försökt göra sig mindre beroende av olja och gas och valt en mer försiktig väg till en diversifierad ekonomi. Landet leds sedan drygt fyrtio år av sultan Qaboos och han tillskrivs en stor del av den snabba utveckling landet genomgått. Från att ha varit ett fattigt, konfliktpräglat land utan internationella kontakter, har Oman, med regionala mått, blivit ett välutvecklat och välmående samhälle med ett brett regionalt nätverk. Medan de ekonomiska och sociala framstegen är stora, har de politiska varit mer försiktiga. Landet identifieras starkt med sultanen som person, vilket i framtiden kan komma att försvåra successionen. Sultan Qaboos
Sveriges Ambassad Promemoria 4(8) har inga barn och han har inte heller utsett någon kronprins ur de egna släktleden. Enligt konstitutionen skall kungafamiljen efter sultanens död inom tre dagar komma överens om en ny sultan. Om detta inte lyckas skall ett brev öppnas i vilket sultanen har skrivit ner namnet på den han anser skall ta över rollen som sultan. Den våg av folkliga resningar som under våren 2011 svept över Arabvärlden har inte lämnat Oman oberört. Demonstrationerna har varit omfattande och dödsoffer har skördats. Initialt koncentrerades protesterna till hamnstaden Sohar, men har sedan fått efterföljd på andra håll, inklusive i huvudstaden Muskat och i Salalah. Efter en första våldsvåg har protesterna antagit fredligare former. Sultanen har varit proaktiv och i mars 2011 utlovat demokratiska reformer inom parlamentet och rättsväsendet och med stöd av GCCmedel genomfört ekonomiska reformer, inklusive betydande lönehöjningar, arbetslöshetsunderstöd och nya arbetstillfällen. Åtgärderna har haft viss effekt. Oroligheterna verkar till stor ha upphört, men protester har förekommit på grund av uteblivet infriande av utlovade reformer. Sultan Qaboos ibn Said innehar simultant rollen som statschef, regeringschef och flera tunga ministerposter. Han utser även personligen de övriga ministrarna. 1996 utformade sultanen Omans första konstitution i modern tid. Den beskriver den kungliga successionsordningen, statens ansvar gentemot invånarna liksom alla medborgares likhet inför lagen. Den propagerar för jämställdhet samt viss religionsfrihet, i den mån det inte strider mot de islamiska sharialagarna. Hela det juridiska systemet är av tradition starkt influerat av sharia. Tidigare låg all domstolsverksamhet i Oman under statens kontroll. Sedan februari 2011 är dock åklagarväsendet en självständig myndighet. Omans rådgivande församlingar tillsammans kallade Majlis Oman - har två kamrar, Majlis al-dawla och Majlis ash-shura, som bägge har till uppgift att se över lagförslag innan de träder i kraft. De 84 ledamöterna i den undre kammaren, Majlis ash-shura, utses genom allmänna val. Sedan 2003 är alla medborgare över 21 år (utom säkerhets- eller militärpersonal) röstberättigade till denna rådgivande församling. Vid valet i oktober 2007 röstade 63 % av de röstberättigade. Av 632 kandidater, var 21 kvinnor. Ingen kvinna valdes dock in i rådet till skillnad från 2003 års val då två kvinnor valdes in. Det senaste valet
Sveriges Ambassad Promemoria 5(8) var i oktober 2011. Antalet som registrerade sig för att rösta ökade från 2007 års notering på 388 000 till 520 000. Valdeltagandet ökade till 76 % från 63 % bland de röstberättigade. Av 1 300 kandidater var 77 kvinnor och en kvinna blev invald till den undre kammaren. Det sitter 13 kvinnor av totalt 71 ledamöter i, den av sultanen tillsatta, övre kammaren, Majlis al-dawla. I Oman tillåts inte politiska partier. I mars 2011, som en reaktion på de protester som bröt ut i landet, utfärdade sultanen ett kungligt dekret i vilket Majlis Oman (Omanska rådet) som består av både Majlis al-dawla och Majlis ash-shura, ges en lagstiftande roll. Då Majlis Oman är delvis folkvalt och delvis handplockat av sultanen, kan man anta att sultanens kontroll över rådet fortfarande kommer vara betydande. Kammarens politiska inflytande riskerar därmed att begränsas. Steget är dock i regionalt perspektiv väsentligt. Liksom övriga länder kring Gulfen tar Oman emot många utländska gästarbetare, främst från sydostasiatiska länder men även från Egypten och Jordanien. Totalt finns det omkring 577 000 utländska arbetare i Oman, vilket således innebär att var femte invånare inte är omanier. Omkring 87 % av arbetskraften i den offentliga sektorn är omanier, medan de bara står för 17 % av den privata sektorn. Demonstrationerna under våren 2011 fick den omanska regimen att driva igenom än hårdare åtgärder för att omanisera arbetsmarknaden, att öka andelen omanier inom framförallt den privata sektorn. För utlänningar innebär detta att möjligheten att arbeta i Oman begränsas och att de som redan har ett arbete i landet riskerar att förlora det till förmån för omanier. Utrikes- och säkerhetspolitik Innan sultan Qaboos ibn Saids maktövertagande 1970 förde Oman en isolationistisk politik. Mycket få länder hade då permanent diplomatisk representation i Oman. Samarbetet med Storbritannien var väl utvecklat, särskilt i ekonomiska och militära frågor och hade varit så sedan tidigt 1800-tal. Under kalla krigets dagar intog man en antikommunistisk hållning och detta mycket beroende på konflikten med dåvarande kommunistiska Sydjemen. Sultan Qaboos valde att behålla de starka banden till britterna, men avvek i övrigt tydligt från sin föregångares linje. Efter maktövertagandet prioriterade Qaboos att fördjupa landets övriga internationella kontakter. Idag är Oman betydligt öppnare och en aktiv medlem i både
Sveriges Ambassad Promemoria 6(8) Arabförbundet och Gulf Cooperation Council (GCC). Det finns emellertid en fortsatt skeptisk hållning och man har inte ställt sig bakom en gemensam valuta inom GCC. Oman är inte heller medlem i OPEC. Oman har under sultan Qaboos ledning fört en balanserad utrikespolitik. Landet var ett av få arabländer som inte bröt sina diplomatiska förbindelser med Egypten när fred slöts med Israel 1979 och man behöll kontakter med bägge parter i kriget mellan Iran och Irak under 1980-talet. Denna tradition försöker man upprätthålla även i dagsläget, då man stöder USA i kampen mot terrorismen, samtidigt som man behåller goda diplomatiska förbindelser med exempelvis Iran. Oman försöker verka pådrivande i fredsprocessen mellan israeler och palestinier, även om inflytandet är begränsat. Relationen till grannlandet Jemen har periodvis varit mycket ansträngd, men sedan Jemens enande 1992 har relationerna gradvis förbättrats. På senare tid har Oman pendlat mellan att försöka hermetiskt stänga sin gräns och att genom riktade insatser arbetsskapande och på sjuk- och hälsoområdet försöka bistå Jemens södra delar. Gränsen till Förenade Arabemiraten fastställdes år 2003 och sedan dess har Oman inga ouppklarade tvister med sina grannar. Spänningen i närområdet gör emellertid att nära en tredjedel av statsbudgeten tillägnas landets säkerhet och försvar. Under våren 2011 utlovades totalt tio miljarder dollar till Oman från GCC-länderna. Medlen avsågs kunna ge Oman möjlighet till ekonomiska reformer, stödåtgärder för utsatta grupper och för arbetsskapande åtgärder. Bidragspaketet beslutades i ljuset av de omfattande protester med sitt ursprung i Sohar-trakten som präglat Oman under det första kvartalet av 2011. Oman har dock valt att inte ta emot de utlovade tio miljarderna i en strävan efter att även i framtiden kunna vara oberoende till andra stater i området. Ekonomi och handelsfrågor Omans ekonomi har liksom samhället i övrigt genomgått stora förändringar de senaste fyrtio åren. Sultan Qaboos ibn Said har sedan maktillträdet lagt upp riktlinjerna för landets ekonomi med hjälp av femårsplaner. Länge låg fokus på investeringar i utbildning, sjukvård och infrastruktur. Oljeproduktion är den främsta inkomstkällan. I den tidigare femårsplanen (för åren 2006-2010) fanns ett tydligt fokus på att diversifiera ekonomin bort från beroendet av de sinande
Sveriges Ambassad Promemoria 7(8) oljekällorna. Satsning sker främst inom gasindustrin, turismsektorn samt på internationella logistikhamnar (t.ex. Sohar/Al Duqm). Omans läge är strategiskt viktigt då det erbjuder internationell sjöfart möjlighet att undgå Hormuzsundet. Den nuvarande femårsplanen, vilken ratificerades i januari 2011, fortsätter fokus på diversifiering. Budgetutgifterna 2013 har beräknats öka med 29 % i förhållande till 2012 och hoppas bidra till diversifieringen samt att nå en årlig tillväxt på minst 3 %. Inriktningen i den nya femårsplanen ligger på en stabil ekonomisk utveckling, diversifiering av ekonomin, samt att hålla nere inflationen. Satsningar skall göras för att öka exporten, främja investeringar och skapa mer arbetstillfällen för omanier. Arbetslösheten inom Oman anses som ett av de mest akuta problemområdena. Med en överväldigande majoritet omanier i den statliga sektorn är Omans stora utmaning att utveckla det privata näringslivet till att bli en attraktiv arbetsgivare även för infödda. Med nuvarande arbetsvillkor inom de statliga respektive privata sektorerna krävs omfattande reformer för att detta ska kunna genomföras. Femårsplanen, som gäller fram till och med 2015, har som målsättning att skapa 200 000 275 000 arbetstillfällen. Oman har stora möjligheter att bli ett framgångsrikt turistland, med sin rika historia, sin natur och stränder. Sedan ett par år tillbaka anordnas paketresor till Oman för svenska turister (Solresor). Trots jakten på nya inkomstkällor utgör olje- och naturgasinkomsterna fortfarande ryggraden i Omans ekonomi. Oman besitter reserver av naturgas på omkring 849 miljarder kubikmeter, jämfört med Jemens 479 miljarder och Saudiarabiens 8 028 miljarder. De senaste årens höga oljepriser har givit Oman ett påtagligt uppsving i ekonomin. Utvinningen uppgick 2011 till knappt 890 000 fat per dag, vilket innebär en ökning med knappt 25 % sedan 2007. Reserverna på 5,5 miljarder fat, säkerställer omkring tjugo års förbrukning. Nya fyndigheter och förbättrade utvinningsmetoder kan dock förlänga den tiden. Jämfört med grannländerna är den omanska oljan relativt dyr att utvinna, vilket beror på geologiska förhållanden samt att oljan ofta återfinns 5 000 meter under markytan. Större delen av landets export sker i form av oljeprodukter och går främst till Asien, medan importen främst består av maskiner, fordon och matvaror. Oman har de senaste åren haft ett rejält handelsöverskott.
Sveriges Ambassad Promemoria 8(8) Oman har varit fullvärdig medlem i WTO sedan år 2000. I januari 2006 ingick landet ett frihandelsavtal med USA och som medlem i GCC håller man, sedan tjugofyra år, på att förhandla fram ett liknande avtal med EU. Bilaterala förbindelser med Sverige Den förste svenske ambassadören i Oman ackrediterades i Muskat 1974 från Jeddah i Saudiarabien. En omansk ambassadör ackrediterades i Stockholm några år senare. En svensk ambassad inrättades 1986 i Muskat, men av budgetskäl stängdes denna 1993. Ett honorärt generalkonsulat återupprättades i samband med stängningen av ambassaden. Handelsfamiljen Bahwan representerar Sverige på plats. Ambassadören är sidoackrediterad i Muskat och Sverige upprätthåller diplomatiska förbindelser med Oman genom sin ambassadör i Saudiarabien, Dag Juhlin-Dannfelt. Omans ambassadör, Ahmed Mohammed Zaher Al-Hinai, i Berlin, är sidoackrediterad i Stockholm. Företag som Ericsson, ABB och GAC har egen representation i Oman. Dessutom verkar ett mindre antal svenskar i omanskt näringsliv. Ett antal svenska läkare och annan sjukvårdspersonal finns också på plats. Sammanlagt uppgår den svenska kolonin i Oman till dryga hundratalet personer. Sedan millennieskiftet har den svenska exporten till Oman ökat kraftigt, men är fortsatt begränsad. Under 2010 uppgick den till cirka en miljard svenska kronor, med en nedgång till cirka 750 miljoner under 2011. Den svenska exporten domineras av telekommunikationsutrustning, fordon och matvaror. Importen från Oman är nästan obetydlig och under 2011 importerades varor för dryga 6 miljoner kronor. Sverige och Oman undertecknade ett investeringsskyddsavtal 1996. Handelsministern Ewa Björling har vid upprepade tillfällen besökt Oman de senaste åren i syfte att främja svensk handel. Ett svenskomanskt miljöseminarium om avfallshantering hölls i Muskat i april 2011. JUHLIN-DANNFELT