fokus på anhöriga nr 18 sep 2010

FOTO: SCANPIX fokus på anhöriga nr 18 sep 2010 Stöd till anhöriga till personer med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning tre exempel Detta är den andra artikeln på temat stöd till anhöriga till personer med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Den består av tre exempel på hur stöd till den målgruppen kan se ut i praktiken. Per Nybons inleder genom att beskriva sitt arbete som anhörigkonsulent för anhöriga till personer med psykisk funktionsnedsättning i Västerås. Därefter följer ett exempel från Örebro där Marina Hahne och Sofia Wange skriver om anhöriggrupper för föräldrar till vuxna barn drabbade av psykos eller depression. Artikeln avslutas med Karin Andrae från anhörigstödet i Gävle som berättar om de erfarenhetsgrupper hon leder för vuxna barn till föräldrar med psykisk ohälsa. Vår förhoppning är att exemplen ska väcka många frågor och tankar till liv. Vi vill också att de ska fungera som inspiration när det gäller att uppmärksamma och erbjuda stöd till anhöriga till personer med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Exempel 1: Anhörigkonsulent i Västerås Hösten 2006 beslutade Nämnden för funktionshindrade i Västerås stad att inrätta en kommunal heltidstjänst som anhörigkonsulent för anhöriga till personer med psykiskt funktionshinder. Beslutet hade föregåtts av arbete i en arbetsgrupp med representanter från kommun och landstingspsykiatri samt lokala brukar- och anhörigföreningar. Det kom då fram önskemål om en tjänst som anhörigkonsulent speciellt riktad mot psykiatriområdet. Behovet påpekades främst från den lokala anhörigföreningen Västmanlands intresseförening för psykotiskt sjuka (VIP), en förening ansluten till det nationella Schizofreniförbundet. 1

Enligt uppdragsbeskrivningen för tjänsten ska anhörigkonsulenten ge anhöriga till personer med psykiska funktionshinder stöd, vägledning och samtal utifrån de anhörigas individuella behov. Anhöriga ska också kunna få hjälp att hitta rätt hos myndigheter, oavsett om det är inom kommunen eller någon annan myndighet. Anhörigkonsulentens arbete ska kunna vara akut, kortsiktigt eller långsiktigt beroende på hur behovet ser ut. Arbetets förutsättningar Jag började mitt arbete som anhörigkonsulent hösten 2007. Jag har tidigare arbetat som socionom/kurator inom den specialiserade landstingspsykiatrin under många år, först med allmänpsykiatri och sedan med psykosvård. Erfarenheterna och kunskaperna från tiden inom specialistpsykiatrin har varit en god grund att stå på i mitt nuvarande arbete som anhörigkonsulent, där jag inte har så många tillfällen att diskutera psykiatrifrågor med annan personal med psykiatrisk erfarenhet. Sedan ett drygt år tillbaka är jag dock samlokaliserad med de två anhörigkonsulenter som finns inom Äldrenämndens verksamhetsområde. Våra målgrupper överlappar varandra endast till en del, men det går att hitta områden där gemensamt arbete är fruktbart. Min målgrupp har till exempel möjlighet att delta i de programpunkter som erbjuds de anhöriga som vårdar eller stöder äldre personer. Det rör sig bland annat om informationstillfällen med inbjudna föreläsare omkring ämnen som kan intressera båda grupperna. I mitt arbete som kommunalt anställd anhörigkonsulent är det viktigt att komma ihåg att anhörigkontakter ska ingå som en naturlig del av personalens arbete vid psykiatriska vårdavdelningar och mottagningar liksom vid kommunala boenden och sysselsättningsenheter. Mitt arbete som anhörigkonsulent är ett komplement till det grundläggande arbete med anhörigkontakter som löpande ska förekomma vid sådana inrättningar. Detta är något jag försöker förmedla vid de kontakter jag har med olika vård- och omsorgsenheter. Anhörigkonsulenten är till för de fall där antingen den anhörige eller den sjuke (eller naturligtvis båda) bor i Västerås. En rätt så stor andel av de personer som tar kontakt har hittat mig på kommunsidorna i telefonkatalogen eller på Västerås stads webbplats. Andra kontaktar mig efter hänvisning från personalen inom kommun och landsting eller från anhörigföreningen VIP:s medlemmar. På senare tid har jag också i flera fall blivit kontaktad av anhöriga som har blivit tipsade av personer som redan har kontakt med mig. Allmänt har det visat sig att information om anhörigkonsulentens existens delvis är en färskvara. Det är ett ständigt pågående arbete att göra min funktion känd hos målgruppen och bland vård- och omsorgsaktörerna inom landstingets och kommunens ansvarsområden. Periodvis tar det arbetet en hel del tid i anspråk. 2

Vägledning och stöd Under 2009 hade jag kontakt med 56 anhöriga vid sammanlagt runt 330 kontakttillfällen. Motsvarande siffror för första halvåret 2010 är 45 anhöriga vid 180 kontakttillfällen. De allra flesta anhöriga som kontaktar mig för första gången gör det på telefon. Det blir då oftast ett längre telefonsamtal där jag försöker vara lyhörd för orsaken till att personen i fråga tar kontakt med mig, om det är för konkret vägledning eller för mera allmänt stöd. En bit in i samtalet erbjuder jag nästan alltid den som ringer att komma till mig för ett personligt besök, och de allra flesta tackar ja till det erbjudandet. Jag kan oftast erbjuda tid för besök inom 7 10 dagar. Speciellt när den anhörige bor långt från Västerås kan det av naturliga skäl dock bli längre stödjande samtal på telefon som inte resulterar i att vi avtalar tid för besök. Och i en del fall efterfrågar den som ringer enbart vägledning om vart man vänder sig inom kommun eller landsting i något mer eller mindre konkret ärende. Det kan då till exempel bli fråga om att hänvisa till kommunens biståndshandläggare inom vård och omsorg. I de fall där den sjuke personen själv inte är inställd på att söka hjälp har det också varit mycket bra att kunna koppla in eller hänvisa till de två uppsökare 1 inom området psykiskt funktionshindrade som finns i Västerås sedan ett par år tillbaka. De anhörigas besök varierar naturligtvis till antal utifrån deras individuella behov och önskemål. Sedan jag började mitt arbete för två och ett halvt år sedan har det rört sig om allt ifrån ett fåtal besök till kontinuerligt pågående kontakter. I de senare fallen rör det sig oftast om föräldrapar till vuxna barn med långvarig psykossjukdom. Samtalen kan naturligtvis variera till innehåll, men vanligen handlar det om hur sjukdomen yttrar sig, hur man ska förhålla sig till sin närstående eller om upplevda svårigheter i kontakten med psykiatrin och med myndigheter. Studiecirklar Några studiecirklar för anhöriga har det också blivit. Först en cirkel med fyra deltagare (förutom mig själv) där vi talade om de osynliga funktionshinder som är vanliga vid långvariga psykossjukdomar. Som grundmaterial hade vi boken Psykiska funktionshinder stöd och hjälp vid kognitiva funktionsstörningar av Lennart Lundin och Ove S Ohlsson. Vi träffades tio gånger, två timmar varannan vecka. Gruppen har sedan fortsatt att träffas som en läsecirkel omkring boken Den dagen min dotter blev galen av Michael Greenberg. För närvarande pågår också en nystartad studiecirkel omkring häftet Psykos Förändrad verklighet av Lars Helldin. 1 Nämnden för funktionshindrade tillsatte för drygt två år sedan två tjänster som uppsökare inom kommunpsykiatrin. Uppsökarna ska försöka nå personer med svår och långvarig psykisk funktionsnedsättning. Det rör sig ofta om personer som inte ser sina egna stödbehov och som inte söker stöd och hjälp själva. Uppsökarna ska informera, motivera, stödja och lotsa så att personerna i fråga får tillgång till adekvat stöd. 3

Det har visat sig att cirklarna i praktiken ganska snart har utvecklats till att bli mera av samtalsgrupper än studiecirklar, vilket väl är ganska naturligt. Deltagarna tar del av varandras berättelser och har utbyte av att träffas i en grupp där andra har erfarenheter som liknar de egna. Jag tror dock att studiecirkelformen är bra när man startar en grupp. En studiecirkel kan i början, när deltagarna inte känner varandra, upplevas mera neutral och mindre hotande än en samtalsgrupp. Det är också bra att ha en bok som grundmaterial att stötta sig på, speciellt under de första träffarna. Författare: Per Nybons, Anhörigkonsulent psykisk ohälsa i Västerås kommun. Exempel 2: Anhöriggrupp som stöd i Örebro kommun På Anhörigcentrum i Örebro erbjuds anhöriga bland annat enskilt samtal, avlösning och anhöriggrupp. I anhöriggrupperna träffar den anhörige andra som befinner sig i en liknande situation, och kan här prata om svårigheter i vardagen, få information om vad kommunen kan bistå med och även få möjlighet att ha roligt tillsammans med de andra i gruppen. Anhörigcentrum driver anhöriggrupperna i samverkan med flera olika frivilligverksamheter och organisationer såsom Röda Korset, Studieförbundet Vuxenskolan, Alzheimerföreningen och FPS (Föreningen för psykiatriskt samarbete). Alla cirkelledare har genomgått en cirkelledarutbildning genom Studieförbundet Vuxenskolan eller Röda Korset. Kraven på cirkelledarna är att de är medmänniskor och har ett engagemang, är ödmjuka och har en förmåga att kunna lyssna. Det finns inga krav på expertkunskap inom ett visst område. Anhöriggrupperna träffas varannan vecka vid sex tillfällen per termin, under tre terminer, tillsammans med två cirkelledare från Röda Korset. Efter tre terminer ställer Anhörigcentrum sina lokaler till förfogande för de som vill fortsätta att träffas i egen regi. Den anhörige har då alltid möjlighet att träffa personal på Anhörigcentrum för eventuella frågor och funderingar. En av deltagarna i gruppen tar på sig ansvaret att vara kontaktperson för bland annat bokning av lokal. Samverkan för att nå anhöriga Regionförbundet Örebro har på uppdrag av länsstyrelsen upprättat riktlinjer för att ge kommunerna möjlighet att nå fler anhöriga. Landstinget och länets kommuner ska samverka för att kommunerna i ett tidigt skede ska komma i kontakt med anhöriga för att ge information och erbjuda stöd och kontinuerlig kontakt. Målet är att alla anhöriga som utför eller kommer att utföra flera insatser till personer med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning ska få information och erbjudas stöd från kommunen. Syftet är att de anhöriga ska känna en ökad trygghet i sin roll som anhöriga. Det är därför viktigt att alla medarbetare i landsting och kommun arbetar efter riktlinjerna. 4

Många av de anhöriga till personer med psykiskt funktionshinder har tidigare gått en anhörigutbildning på Karlakliniken, Örebro läns landstings utrednings- och behandlingsenhet inom psykosvården. Efter utbildningen erbjuds de anhöriga att fortsätta i en anhöriggrupp på Anhörigcentrum. Anhörigcentrums personal och FPS anhörigkonsulent 2 informerar aktivt ute i olika forum om verksamheterna och aktiviteterna. Andra sätt att få vetskap om anhöriggrupperna kan vara genom kommunens webbplats. Dessutom skickas information till olika intresseföreningar som för denna vidare ut till sina medlemmar. Anhöriggruppen för föräldrar till barn drabbade av psykisk ohälsa Den anhöriggrupp vi vill berätta om här består av föräldrar till vuxna barn som är drabbade av psykisk ohälsa. Fyra av de fem deltagarna har genomgått en anhörigutbildning på Karlakliniken, men känner inte varandra sedan tidigare. Anhöriggruppen har två cirkelledare. Gruppen startade på Anhörigcentrum hösten 2008 och pågick då fram till december 2009. Fyra av deltagarna kände sedan ett behov av att fortsätta träffas även efter de tre terminerna, vilket de nu gör. En femte deltagare tillkom nyligen efter kontakt med personalen på Anhörigcentrum som frågade gruppen om det var möjligt att ta emot en ny deltagare. Vad har anhöriga behov att prata om? Under träffarna förs många och omfattande samtal kring den enskildes situation. Att vara anhörig till en person med psykisk funktionsnedsättning kräver ofta mycket arbete av den anhörige, såsom kontakter med olika myndigheter och vårdinstanser samt praktiska sysslor som hushållsgöromål och ekonomi. Dessutom finns det i övriga samhället en misstro mot psykisk sjukdom med negativa attityder som både de anhöriga och de drabbade får känna av. Flera av deltagarna har upplevt och upplever fortfarande problem både inom landstingspsykiatrin och inom den kommunala psykiatrin. Bemötandet av anhöriga och patient/brukare får mycket kritik. Deltagarna uttrycker ofta att de känner sig nonchalerade och förbisedda i mötena med vården. Hur ska man kunna leva ihop med eller stötta en person som lider av psykisk ohälsa när man inte får någon information om vård och behandling på grund av sekretessen? Det är en fråga som ofta tas upp och diskuteras. Ett annat problem som ofta tas upp är svårigheten att få rätt information. När ens barn får en psykiatrisk diagnos så har man som förälder ofta svårt att ta in information som ges av sjukvårdspersonalen man kommer helt enkelt inte ihåg vad som sägs. I anhöriggruppen diskuteras även hur man som förälder upplever det när ens barn är inlagt på en psykiatrisk vårdavdelning. Ett önskemål från deltagarna är att det görs satsningar på meningsfulla aktiviteter för patienten eller brukaren 2 FPS anhörigkonsulent har till uppgift att hjälpa anhöriga till personer med psykisk ohälsa. Det kan vara hjälp med kontakter i vården, information om rättigheter, samverkan med Anhörigcentrum etc. 5

under vårdtiden för att de ska kunna upprätthålla sina funktioner och intressen. Ett annat problem som deltagarna i gruppen har upplevt är att patienten eller brukaren ofta får träffa nya läkare som ställer nya diagnoser och skriver ut nya mediciner. I gruppen diskuteras problem men också positiva upplevelser i livet, både inom vården och privat. Ett bra bemötande från olika professioner inom vården är mycket betydelsefullt för deltagarna, och är något som man gärna delar med sig av. Gruppen har förutom att träffas i Anhörigcentrums lokaler tillsammans varit på en konsert med Svenska Kammarorkestern på Örebro Konserthus. Gruppen har även deltagit i olika aktiviteter som Röda Korsets krets Axberg-Hovsta anordnat för anhöriga i Örebro, bland annat Nobelmiddag på hösten och sillunch på våren. Röda Korsets lokala krets söker pengar ur olika fonder för att man ska kunna genomföra olika aktiviteter för anhöriga. Gruppen tänker fortsätta med sina träffar i höst och planerar för ett studiebesök på Fontänhuset. Önskemålen som deltagarna i gruppen har är många men de viktigaste är bättre information till anhöriga bättre samarbete mellan kommun och landsting inom psykiatrin bättre samarbete mellan läkarna inom landstinget. Ett förslag från gruppen är att kommun och landsting har ett gemensamt informationsblad att dela ut till anhöriga med information om stöd och möjligheter från båda aktörerna. Gapet I Örebro har anhörigstödet nyligen breddats genom webbtjänsten Gapet. Det är en mötesplats för anhöriga som även passar för de som kanske inte har tid eller möjlighet att delta i Anhörigcentrums övriga aktiviteter. För att få tillträde till Gapet måste den anhörige ta kontakt med någon anhörigstödjare eller anhörigkonsulent i Örebro kommun som har inloggningsbehörighet. Även utvalda personer inom landstinget och FPS har sådan behörighet. Gapet är en trygg mötesplats som är öppen dygnet runt och där den anhörige kan finna stöd hos andra i en liknande situation. Man kan också skriva av sig och ta del av andra anhörigas upplevelser och erfarenheter. När man är anhörig sätts en eller flera diagnoser på den anhöriges profil. Inom området psykisk ohälsa kan det till exempel vara schizofreni, bipolär sjukdom och borderline. Om den närstående inte har någon diagnos sätts psykisk funktionsnedsättning som sökord. På så sätt kan de anhöriga gå in och söka på olika diagnoser och hitta anhöriga med liknande problematik. I den aktuella gruppen känner man att det finns ett bra stöd och därför har inte någon av deltagarna för tillfället behov av Gapet. Det finns dock som ett alternativ till fortsatt anhörigstöd om gruppen av någon anledning väljer att sluta träffas. 6

Parallellt med anhöriggrupp och Gapet så finns det alltid möjlighet till enskilda samtal med personal på Anhörigcentrum eller anhörigkonsulenten på FPS. Slutord och kommentar Både Anhörigcentrum och FPS upplever att det är uppskattat med anhöriggruppen. Deltagarna känner trygghet i gruppen och har här någonstans att ventilera sina åsikter i en öppen och hjärtlig kommunikation. Man vet också att allt som sägs i gruppen stannar här. Någon av deltagarna har sagt att man inte alltid vill belasta sin närmaste omgivning med sina bekymmer och att det då är skönt att tala med gruppen om dem. Vid varje termins slut får deltagarna från alla anhöriggrupper fylla i en utvärdering och där återkommer ofta ord som trygghet, förståelse, igenkännande, berikande och gemenskap. Ord som tydligt visar betydelsen av att gå i anhöriggrupp. Författare: Marina Hahne, Anhörigcentrum i Örebro och Sofia Wange, Anhörigkonsulent, Föreningen för psykiatriskt samarbete. Exempel 3: Vuxna barngruppen i Gävle Anhörigstödet till barn vars föräldrar lever med psykisk ohälsa har uppmärksammats allt oftare under senare år. Det är bra, för dessa osynliga barn har alltid funnits. I många kommuner finns nu också grupper för minderåriga barn och i Gävle finns en verksamhet som heter Grinden. Grinden drivs av socialtjänsten och erbjuder grupper för barn till missbrukare, barn till psykiskt sjuka, barn i familjer som brukar våld och barn vars föräldrar inte kan kommunicera alls med varandra efter en skilsmässa. För dem som har hunnit bli vuxna är det emellertid betydligt ovanligare med organiserade grupper. Många får motivation att bearbeta sin barndom först när de själva bildar familj. Forskning som Annemi Skerfving skrivit om i sin bok Att synliggöra de osynliga barnen visar att barnen till psykiskt sjuka föräldrar är en högriskgrupp som själva riskerar att få framtida psykiska besvär. Det borde därför vara angeläget att stödja denna grupp. Anhörigstödet i Gävle består av ett anhörigcenter som erbjuder samtal, gruppverksamhet och informationsträffar samt pensionat Villa Milbo beläget utanför staden som bland annat erbjuder anhöriga avlösning. Kommunen erbjuder också anhöriga avlösning i hemmet och möjlighet att bli anställda som anhörigvårdare. Själv är jag anställd inom kommunens anhörigstöd och har som uppgift att främst stötta anhöriga till personer med psykisk funktionsnedsättning. År 2003 fick jag ett erbjudande av kommunen att starta en så kallad erfarenhetsgrupp. Jag hade länge önskat att få starta en erfarenhetsgrupp för vuxna barn efter en modell som tillämpades av IFS (numera Schizofreniföreningen) i Stockholm på 1990-talet. 7

Bild ur När Kajsas mamma blev galen av Karin Pimpernell (sfph:s förlag) Jag började med att ta kontakt med vuxenpsykiatriska kliniken för att få en kollega som dels kunde delta som ledare, dels kunde förmedla kontakt med både kollegor på kliniken och inom de psykosociala teamen ute på hälsocentralerna. Där fanns kännedom om de anhöriga som kunde ha behov av stöd. Vi tryckte ett informationsblad och lade ut på hälsocentralerna i kommunen. Där fanns bilden ovan samt en enkel text med raderna: En inbjudan till dig att få prata med andra om en barndom som inte alltid varit så lätt, några rader om att vi vände oss till vuxna barn till psykiskt sjuka föräldrar samt mötesplatsen och telefonnummer. Flera personer hade sett informationen på Hälsocentralen, tidningarna kontaktades och flera artiklar beskrev verksamheten. Vi informerade också om erfarenhetsgruppen på mässor och liknande. Stöd till de osynliga barnen så att de får syn på sig själva Anhörigstöd ska ge en medmänsklig kontakt och för många är grupperna det första steget till att bearbeta en besvärlig barndom. En del har värjt sig mot tanken att behöva vård för egen del, när det var det som mamma eller pappa borde ha fått för länge sedan. Att då i stället gå i en erfarenhetsgrupp kan uppfattas som mindre laddat. Innan gruppstarten träffar jag varje person enskilt för att visa Anhörigcenter, informera om verksamheten och ge deltagarna tillfälle att berätta lite om varför de har anmält sig. Många har inte kunnat berätta för någon enda människa förut om hur det var hemma! Denna första kontakt innan gruppträffen är viktig, och ibland har vi fått avråda någon från att delta just då. Det har ibland kommit personer med andra svårigheter än dem vi ska stödja, och ibland har även alltför sköra personer anmält sig. Då har vi hänvisat till andra stödformer. I en erfarenhetsgrupp som vi kallar dem kan vi ge människor möjlighet att dela med sig och få lyssna på andra som har upplevt något liknande som barn. Vi träffas åtta gånger varannan vecka, två timmar varje gång. För att alla ska våga prata har gruppen max sex deltagare plus ledare. Vi erbjuder inte terapi, däremot upplyser vi om att det kan vara bra att för en tid ha en samtalskontakt bredvid för att orka med. Det blir ju inte mycket tid för var och en att berätta om sig själv under gruppens träffar, och med en obearbetad erfarenhet krävs det att man får prata mer om sitt. Många gör också det, och det har varit positivt för dem. 8

Tematräffar Varje träff har ett tema och vi tar en fikapaus någonstans på mitten. De olika teman som gruppen har fick vi tips om från Grindens personal, som genomgått en kurs på Källan 3 i Stockholm. Exempel på teman: Du är inte ensam. Det är vanligt att man tror det. Maktlöshet. Det är viktigt att få syn på den. Hur mår man i kropp och själ av att ha denna bakgrund och vad kan man göra för att må lite bättre? Tips från andra i gruppen är lättare att ta in än allmänna råd. Ursprungsfamiljen. Deltagarna får rita och berätta. Nuvarande familj och medberoende. Det är bra att förstå de olika roller man kan få i en dysfunktionell familj. Har du byggt en mur runt dig? Vi tar upp olika hinder för att ut trycka känslor. Grinden informerar och vi ser på filmen Min galna värld av Annika Dopping/Schizofreniförbundet. Den egna personen: Vad jag gillar hos mig själv och vad jag är bra på. Att kunna blicka framåt och förstå hur man går vidare. Detta är ett önsketema, som det ännu inte finns utrymme för. Min bakgrund som skötare inom kommunens olika verksamheter för personer med en psykisk funktionsnedsättning (boenden, rehabilitering och sysselsättning) har varit värdefull för att förstå de vuxna barnens situation. Dessutom var min mamma periodvis sjuk under min uppväxt, vilket jag har bearbetat grundligt. Det är inte ett villkor att ha denna bakgrund, men om den är bearbetad kan det ge en djupare förståelse. Det är naturligtvis också viktigt att ha erfarenhet av att leda grupper, så att man har skaffat sig verktyg för att låta alla komma till tals och jämka när så behövs. En talpinne eller ett annat föremål som får vandra runt i gruppen är ett bra hjälpmedel. Den som får frågan tar emot pinnen och svarar, och har ordet, men får ge pinnen vidare om man pratar för länge. På det viset blir alla lika aktiva. Från början var vi två ledare, men numera leder jag grupperna själv. Från och med i höst ska vi prova med att en före detta gruppdeltagare är med som volontär. Stort behov av erfarenhetsgruppen Vi har haft deltagare i gruppen som redan har drabbats av psykisk ohälsa och andra som ofta har haft svåra psykosomatiska besvär med långa sjukskrivningar, men även fullt friska arbetstagare. Föräldern har inte 3 Källan är en gruppverksamhet för barn och ungdomar. 9

alltid fått någon diagnos, där får man lyssna sig fram då många befinner sig i en gråzon. Till dags dato har cirka 50 personer deltagit i grupperna i Gävle. Det är både gråt och skratt när vi träffas. Några kommentarer från deltagare: Gruppen har påverkat mig extremt positivt. Det har varit väldigt befriande att hitta hem för mig. Jag har lättare att acceptera det som har hänt och har förstått att jag är värdefull trots min bakgrund. Jag har lärt mig att sätta ord på känslor och att tillåta mig att vara lite ledsen ibland utan att det är någon fara med det. Jag vet nu att jag inte är ensam. Detta är det kanske vanligaste omdömet. Gruppverksamheten har utvärderats flera gånger (se lästips nedan). Många har vittnat om hur gruppen har hjälpt dem att försiktigt öppna upp deras inre och hur de har kunnat gå vidare och bättre ta hand om sig själva efteråt. De osynliga barnen har aldrig lärt sig detta, men de är däremot jätteduktiga på att ta hand om andra. Med de nyvunna kunskaperna har de äntligen kunnat börja ta itu med sina egna liv! Annat stöd Anhörigstöd i Gävle erbjuder förutom dessa grupper även samtalsgrupper för föräldrar till barn med funktionsnedsättningar som ätstörningar eller emotionellt instabil personlighetsstörning (tidigare borderline). Vi planerar att starta grupper för dem med en make eller maka med psykisk ohälsa samt en grupp för föräldrar till barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Framöver kommer vi också att erbjuda samtalsgrupper för anhöriga till personer som jobbar med sin återhämtningsplan enligt det koncept som Gästprojektet har tagit fram i samarbete med bland annat Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH. Författare: Karin Andrae, Anhörigstödjare i Gävle kommun 10

Nedan följer en lista på den litteratur som omnämns i artikeln. Psykiska funktionshinder stöd och hjälp vid kognitiva funktionsstörningar Författare: Lennart Lundin och Ove S Ohlsson Den dagen min dotter blev galen Författare: Michael Greenberg Psykos Förändrad verklighet Författare: Lars Helldin En utvärdering av Vuxna barn-gruppen med fokus på manliga deltagare: http://hig.diva-portal.org/smash/record. jsf?searchid=1&pid=diva2:222224 Om du vill komma i kontakt med artikelförfattarna så går det bra att e-posta dem. Per Nybons Marina Hahne Sofia Wange Karin Andrae e-post: per.nybons@vasteras.se e-post: marina.hahne@orebro.se e-post: sofia.wange@live.se e-post: karin.andrae@gavle.se Artiklarna i projektet Fokus på anhöriga är skrivna av utomstående experter. Frågor om sakinnehållet i texterna ställs till respektive författare. 11