SVAR PÅ REGERINGSUPPDRAG Datum Vår beteckning Huvudkontoret, avdelningen för analys och prognos 2012-06-18 Dnr: 005553-2012 Resultatindikatorer för den ekonomiska familjepolitiken
KORT OM UPPDRAGET... 3 SAMMANFATTNING... 4 INLEDNING... 7 RESULTATINDIKATORER FÖR DEN EKONOMISKA FAMILJEPOLITIKEN... 10 INDIKATOR 1. DEN EKONOMISKA FAMILJEPOLITIKENS FÖRDELNING... 12 INDIKATOR 2. DEN EKONOMISKA FAMILJEPOLITIKENS BETYDELSE FÖR BARNHUSHÅLLENS EKONOMISKA STANDARD... 16 ANDEL MED LÅG EKONOMISK STANDARD... 16 DEN EKONOMISKA FAMILJEPOLITIKENS ANDEL AV DISPONIBEL INKOMST... 21 DEN EKONOMISKA FAMILJEPOLITIKEN ÖVER TID... 23 INDIKATOR 3. FAMILJEPOLITIKENS OMFÖRDELANDE EFFEKTER... 26 INDIKATOR 4. BARNHUSHÅLLENS INKOMST OCH INKOMSTUTVECKLING... 29 INDIKATOR 5. EKONOMISKT UTSATTA BARNHUSHÅLL... 35 ANDEL MED LÅG EKONOMISK STANDARD... 35 KOMPLETTERANDE MÅTT PÅ EKONOMISK UTSATTHET... 41 Jämförelse av tre olika mått på ekonomisk utsatthet... 44 LÅNGVARIG EKONOMISK UTSATTHET... 45 Andel med långvarig låg ekonomisk standard... 46 Andel med långvarig låg ekonomisk standard med låg ekonomisk standard år 2006 som basår... 49 Jämförelses av två mått på långvarig ekonomisk utsatthet... 51 BILAGA A. TEKNISK BILAGA... 52 DATA... 52 DEFINITIONER... 52 Skäliga levnadskostnader och låg inkomststandard... 55 2
Kort om uppdraget Försäkringskassan har enligt regleringsbrevet för 2012 i uppdrag att redovisa och analysera utvecklingen av indikatorerna för utgiftsområdet Ekonomisk trygghet för familjer och barn. Uppdraget i regleringsbrevet beskrivs som: Försäkringskassan ska i juni månad, efter publicering av de mest aktuella HEK-siffrorna, med framskrivning för ett år, redovisa och analysera utvecklingen av sedan tidigare framtagna indikatorer för utgiftsområdet Ekonomisk trygghet för familjer och barn. Försäkringskassan ska utveckla redovisningen avseende långvarig ekonomisk utsatthet genom att komplettera redovisningen med en ny indikator. Ekonomisk utsatthet under flera år i följd ska även redovisas utifrån det absoluta mått som utgår från andelen hushåll med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för samtliga ett visst basår, och sedan räknas upp med inflationen. Rapporten är författad av Mats Johansson, Sofie Cedstrand och Carin Wolf, samtliga på avdelningen för Analys och prognos. 3
Sammanfattning Den ekonomiska familjepolitiken är av stor betydelse för barnhushållens ekonomiska situation. Resultaten visar att den ekonomiska familjepolitiken har större betydelse för ensamstående än för sammanboende, att den har större betydelse för kvinnor än för män. Under 2011 beräknas cirka 23 procent av transfereringarna i den ekonomiska familjepolitiken ha gått till ensamstående med barn samtidigt som deras andel av alla individer i barnhushåll var cirka 18 procent. Av de 23 procenten gick 19 till ensamstående kvinnor med barn och 4 till ensamstående män med barn. Den största delen av utbetalningarna, cirka 55 procent, gick dock till sammanboende med ett eller två barn, vilka utgjorde 63 procent av alla individer i barnhushåll. Den ekonomiska familjepolitiken har en tydlig fördelningsprofil. En högre andel av den ekonomiska familjepolitiken betalas ut till hushåll med låga inkomster än till hushåll med höga inkomster. Under 2011 gick cirka 25 procent av utbetalningarna till de 20 procent med lägst ekonomisk standard (disponibel inkomst per konsumtionsenhet). För de behovsprövade bidragen var fördelningsprofilen ännu tydligare, av dessa gick drygt 50 procent av utbetalningarna till de 20 procent med lägst ekonomisk standard. Trots den ekonomiska familjepolitikens betydelse för barnhushållens ekonomi utgör den en allt mindre andel av barnhushållens samlade inkomster. Det beror på att barnhushållens förvärvsinkomster ökat samtidigt som ersättningsnivåerna i den ekonomiska familjepolitiken inte ökat lika fort. Detta gäller särskilt de behovsprövade bidragen, främst bostadsbidrag, men även de generella bidragen och försäkringarna, där ersättningstaket inte höjts i samma takt som utvecklingen av löneinkomsterna. Även jobbskatteavdragen, som införts under perioden, innebär att ersättningsnivån efter skatt blir lägre för föräldrar som är hemma med barn med föräldrapenning. Den ekonomiska familjepolitiken har också stor betydelse för att lyfta barnhushållen över gränsen för låg ekonomisk standard, det vill säga med en ekonomisk standard lägre än 60 procent av medianvärdet för samtliga. Bland ensamstående män födda i Sverige med barn ökar andelen med låg ekonomisk standard från 11 procent till 25 procent, och bland ensamstående män födda utanför Sverige med barn från 54 procent till 71 procent, om den ekonomiska familjepolitiken räknas bort från hushållens ekonomiska standard. 1 På motsvarande sätt ökar andelen med låg ekonomisk standard från 36 till 57 procent bland ensamstående kvinnor födda i Sverige med barn, och bland ensamstående kvinnor födda utanför Sverige med barn från 62 till 79 procent om den ekonomiska familjepolitiken räknas bort från hushållens ekonomiska standard. Trots att många lyfts över gränsen för låg ekonomisk standard tack vare den ekonomiska familjepolitiken har betydelsen minskat under perioden 2006-2011. Den ekonomiska familjepolitiken bidrar till en jämnare fördelning av den ekonomiska standarden. Det är framförallt de behovsprövade bidragen som omfördelar inkomster till de barnhushåll som har lägst ekonomisk standard, men även generella bidrag och försäkringar bidrar till att jämna ut inkomstskillnaderna i samhället. Den omfördelande effekten av den ekonomiska familjepolitiken har minskat något sedan 2006. Under 2011 beräknas den ekonomiska familjepolitiken ha minskat inkomstspridningen (mätt med Gini-koefficienten) med 2,6 procentenheter, vilket är 1,2 procentenheter mindre än under 2006. 1 Resultaten bygger på en statisk ansats, där individernas beteende inte antas påverkas av den ekonomiska familjepolitikens utformning eller omfattning. 4
Medianen av den ekonomiska standarden ökade i alla typer av hushåll mellan 2006 och 2011. Den procentuella ökningen var ungefär lika stor i alla typer av hushåll, förutom för ensamstående med barn, som släpar efter. Resultaten visar också att den ekonomiska utvecklingen var sämre för ensamstående kvinnor än för ensamstående män. Sammanboende utan barn har högst ekonomisk standard, följt av sammanboende med ett barn. Sammanboende med två eller fler barn och ensamstående utan barn har ungefär lika hög ekonomisk standard, medan ensamstående med barn har lägst ekonomisk standard. Även om inkomsterna ökat för barnhushållen är den ekonomiska utvecklingen inte jämnt fördelad. Bland barnhushållen förändrades i princip inte den ekonomiska standarden bland de 10 procent av barnhushållen med lägst ekonomisk standard mellan 2006 och 2011. Däremot ökade den ekonomiska standarden för barnhushåll i högre inkomstskikt, mest i den övre delen av inkomstskalan. Andelen av barnhushållen med låg ekonomisk standard ökar i alla typer av hushåll mellan 2006 och 2011, mest för ensamstående med barn. Under 2011 beräknas totalt cirka 15 procent av samtliga individer i barnhushåll ha haft låg ekonomisk standard. Bland ensamstående med barn var andelen 36 procent. Andelen var högre bland ensamstående kvinnor med barn, 41 procent, än bland ensamstående män med barn, 17 procent. Detta resultat är inte förvånande. Tidigare har Försäkringskassan 2 visat att ensamstående kvinnor och män med barn befinner sig i olika faser i livet. Ensamstående män med barn är i genomsnitt äldre, har högre utbildning och har en mer fast förankring på arbetsmarknaden än ensamstående kvinnor med barn. Detta slår igenom i andelen med låg ekonomisk standard. Andelen med låg ekonomisk standard är högre bland individer med utländsk bakgrund än bland individer med svensk bakgrund, och andelen med låg ekonomisk standard ökar också mer för individer med utländsk bakgrund än bland individer med svensk bakgrund under perioden 2006-2011. 3 Skillnaden i andelen med låg ekonomisk standard är större mellan individer med svensk och utländsk bakgrund än vad skillnaden är mellan olika typer av hushåll. En knapp femtedel (19 procent) av alla vuxna personer 20-64 år i barnhushåll hade låg ekonomisk standard någon gång under perioden 2006-2011, och var tolfte, knappt 9 procent, hade låg ekonomisk standard mer än halva perioden (tre år eller mer). Bland ensamstående med barn och sammanboende med många barn är andelen med låg ekonomisk standard högre, och bland dessa finns också en högre andel med långvarig låg ekonomisk standard. Detsamma gäller individer födda i utlandet. Även om långvarig ekonomisk utsatthet är allvarligare bör inte problemet med kortvarig ekonomisk utsatthet underskattas. Forskning visar att även kortare perioder av ekonomisk utsatthet i barndomen samvarierar med sociala problem och risken att stå utanför arbetsmarknaden i medelåldern. 4 Sammanfattningsvis pekar resultaten på att den ekonomiska familjepolitiken är av stor betydelse för många barnhushåll. Transfereringar och bidrag inom den ekonomiska familjepolitiken bidrar därmed till förbättrade förutsättningar för en god ekonomisk 2 Försäkringskassan (2009) Ensamstående föräldrars ekonomiska situation. Socialförsäkringsrapport 2009:4. Försäkringskassan. 3 Grundmönstret kvarstår även när beräkningar görs för hushåll där alla individer bott i Sverige i minst 5 år. Andelen med låg ekonomisk standard minskar något i hushåll med utländsk bakgrund, men nivån är fortfarande högre och skillnaden mellan år 2006 och år 2011 fortfarande större för hushåll med utländsk bakgrund än för hushåll med svensk bakgrund. 4 Bäckman, O och A Nilsson (2011) Social exkludering i ett livsförloppsperspektiv. I Alm, S, O Bäckman, S Gavanas och A Nilsson (red) Utanförskap. Stockholm: Institutet för Framtidsstudier och Dialogos. 5
levnadsstandard för alla barnfamiljer. Men resultaten visar också att en allt större andel av barnhushållen, framför allt ensamstående med barn och individer med utländsk bakgrund, har en låg ekonomisk standard. Detta pekar på att den ekonomiska familjepolitiken inte fullt ut bidrar till en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. 6
Inledning Den ekonomiska familjepolitiken ska bidra till förbättrade förutsättningar för en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. Familjepolitikens förmåner till barnfamiljer omfattar föräldraförsäkring, barnbidrag, underhållsstöd, bostadsbidrag, vårdbidrag, bidrag till internationella adoptioner, barnpension och efterlevandestöd till barn samt pensionsrätt för barnår. Familjepolitiken syftar till att stärka föräldrars möjlighet att påverka sin livssituation och öka familjernas valfrihet. Ett ytterligare syfte är att underlätta för föräldrar att kombinera yrkesliv med familjeliv, genom förbättrade möjligheter för båda föräldrarna att delta i arbetslivet och ta hand om barnen när de är små. De ekonomiska familjestödens andel av barnfamiljernas disponibla inkomst är beroende av familjernas storlek, sammansättning och inkomst. Hur de olika familjestöden är utformade har stor påverkan på hur väl deras syfte uppnås. För barnhushållen beräknas den ekonomiska familjepolitikens förmåner i genomsnitt ha utgjort 10 procent av den ekonomiska standarden år 2011. De förmåner som omfattas av den ekonomiska familjepolitiken brukar delas in i tre olika typer: Försäkringar Generella bidrag Behovsprövade bidrag Föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning och graviditetspenning är förmåner som karaktäriseras av att de ska ge ersättning för inkomstbortfall i samband med frånvaro från arbetet för till exempel vård av barn. De generella bidragen kännetecknas av att ett lika stort belopp utgår till alla individer som uppfyller vissa förutsättningar, hit hör barnbidrag inklusive flerbarnstillägg samt adoptionsbidrag. De behovsprövade bidragen omfattar vårdbidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd. Vårdbidrag och bostadsbidrag karaktäriseras av att de är behovs- och/eller inkomstprövade. Underhållsstödet kan till viss del liknas vid ett generellt bidrag då ett krav för rätt till förmånen är att föräldrarna är särlevande. År 2011 uppgick utgifterna för den ekonomiska familjepolitiken till cirka 67 miljarder kronor. Försäkringsförmånerna utgjorde knappt hälften av utgifterna, närmare 33 miljarder kronor. De generella bidragen uppgick till cirka 24 miljarder kronor och de behovsprövade bidragen till cirka 10 miljarder kronor. För att få en uppfattning om hur många som berörs av den ekonomiska familjepolitikens förmåner redovisas i figur 1.1 hur många individer som fanns i olika hushållstyper år 2011. Figuren visar att det år 2011 fanns drygt 9,1 miljoner individer i Sverige. 5 Av dessa bodde drygt 4,3 miljoner 6 i hushåll med barn som var mellan 0 19 år (inklusive barnen själva). Det är dessa hushåll som berörs av den ekonomiska familjepolitiken. Bland sammanboende bodde drygt 3,5 miljoner individer i hushåll med barn. Bland ensamstående bodde cirka 780 000 5 Sveriges folkmängd uppgick enligt SCB till 9 482 855 individer den 31 december 2011. I denna rapport uppges att cirka 9 150 00 individer fanns i Sverige år 2011. Denna avvikelse beror bland annat på att institutionshushåll inte ingår i redovisningen och att individerna måste ha varit folkbokförda i Sverige både den 1 januari och den 31 december för att komma med i urvalet som ligger till grund för beräkningarna. 6 780 000 + 3 570 000 7
individer i hushåll med barn. Av de ensamstående är flest kvinnor. Av de 780 000 individerna som bor i ensamståendehushåll med barn bor 610 000 individer i hushåll där den ensamstående är kvinna, medan 170 000 individer bor i hushåll där den ensamstående är man. Figur 1.1 Antal individer fördelade efter hushållstyp år 2011 Alla 9 150 000 Ensamstående 3 210 000 Varav kvinnor 1 840 000 Varav män 1 370 000 Sammanboende 5 930 000 Utan barn 2 440 000 Med barn 780 000 Utan barn 2 360 000 Med barn 3 570 000 Varav kvinnor 1 230 000 Varav kvinnor 610 000 Varav män 1 200 000 Varav män 170 000 Med 1 barn 360 000 Varav kvinnor 270 000 Varav män 90 000 Med 1 barn 1 090 000 Med 2+ barn 420 000 Varav kvinnor 340 000 Varav män 80 000 Med 2 barn 1 690 000 Med 3+ barn 790 000 Källa: Hushållens ekonomi 2010, framskrivet med FASIT 8
Figur 1.2 visar antalet individer i olika hushållstyper, uppdelat utifrån om hushållsföreståndaren och dennes eventuelle partner är födda i Sverige eller i annat land. 7 Av figuren framgår att det år 2011 fanns knappt 1,1 miljoner individer 8 i hushåll med barn i åldern 0 19 år (inklusive barnen) där hushållsföreståndaren och/eller dennas/dennes eventuelle partner var födda utanför Sverige. Av dessa fanns cirka 680 000 individer i hushåll med barn (inklusive barnen) där både hushållsföreståndaren och hans/hennes partner var födda i annat land än Sverige. Antalet individer i barnhushåll där hushållsföreståndaren var ensamstående och född i annat land uppgick till cirka 200 000. Av dessa bodde drygt 170 000 individer i hushåll där den ensamstående var kvinna och drygt 20 000 i hushåll där den ensamstående var man. Närmare 400 000 individer bodde i barnhushåll där antingen hushållsföreståndaren eller dennas/dennes partner var född utanför Sverige. 7 Hushållsföreståndaren är den vuxne i kosthushållet med högst inkomst. Om både hushållsföreståndaren och hans/hennes partner är född i Sverige anses individerna i hushållet ha svensk bakgrund. Om både hushållsföreståndaren och hans/hennes partner är födda i utlandet anses individerna i hushållet ha utländsk bakgrund. Om den ena av hushållsföreståndaren och hans/hennes partner är född i Sverige och den andra i ulandet anses individerna ha svensk/utländsk bakgrund. 8 400 000 + 200 000 + 480 000 9
Figur 1.2. Antal individer fördelade efter födelseland, hushållstyp år 2011 Alla 9 150 000 Svensk 7 280 000 Svensk/utländsk 640 000 Utländsk 1 220 000 Ensamstående 2 660 000 Varav kvinnor 1 490 000 Sammanboende 4 620 000 Sammanboende 640 000 Ensamstående 550 000 Varav kvinnor 340 000 Sammanboende 670 000 Varav män 1 170 000 Varav män 200 000 Utan barn 2 080 000 Utan barn 1 930 000 Utan barn 250 000 Utan barn 350 000 Utan barn 190 000 Varav kvinnor 1 060 000 Varav kvinnor 170 000 Varav män 1 020 000 Varav män 180 000 Med barn 580 000 Med barn 2 690 000 Med barn 400 000 Med barn 200 000 Med barn 480 000 Varav kvinnor 440 000 Varav kvinnor 170 000 Varav män 150 000 Varav män 20 000 Källa: Hushållens ekonomi 2010, framskrivet med FASIT Resultatindikatorer för den ekonomiska familjepolitiken De resultatindikatorer för den ekonomiska familjepolitiken som presenteras här belyser betydelsen av olika delar av den ekonomiska familjepolitiken. De flesta beskriver situationen under ett år, medan andra också visar utvecklingen över tid. Några av indikatorerna belyser utvecklingen för individer födda i Sverige och individer födda i utlandet var för sig, medan andra särskilt belyser barnens ekonomiska situation. För hushåll med ensamstående beskrivs också situationen för kvinnor och män var för sig för år 2011. Utgångspunkten är att 10
indikatorerna ska mäta hur väl de olika förmånerna bidrar till målet för den ekonomiska familjepolitiken, men också att de ska vara lätta att förstå och tolka. Indikatorerna är indelade i fem områden och visar följande: Indikator 1. Den ekonomiska familjepolitikens fördelning, visar hur stor andel av den ekonomiska familjepolitiken som tillfaller olika typer av barnhushåll och i olika delar av inkomstskalan. Indikator 2. Den ekonomiska familjepolitikens betydelse för barnhushållens ekonomiska standard, visar hur stor andel av den ekonomiska standarden som kommer från den ekonomiska familjepolitiken i olika typer av hushåll och hur många barnhushåll som hamnar under gränsen för låg ekonomisk standard om den ekonomiska familjepolitiken dras ifrån hushållens disponibla inkomst. Indikator 3. Den ekonomiska familjepolitikens omfördelande effekter, visar hur den ekonomiska familjepolitiken omfördelar ekonomiska resurser mellan individer. Indikator 4. Barnhushållens inkomst och inkomstutveckling, visar den ekonomiska standaren ett givet år, och utvecklingen över tid för olika typer av hushåll. Indikator 5. Ekonomiskt utsatta barnhushåll, visar andelen ekonomiskt utsatta hushåll och andelen långvarigt ekonomiskt utsatta hushåll 11
Indikator 1. Den ekonomiska familjepolitikens fördelning Denna indikator beskriver hur stor del av transfereringarna från den ekonomiska familjepolitiken som betalas ut till olika typer av barnhushåll och hur stor del som tillfaller barnhushåll i olika delar av inkomstskalan. Hushållen är uppdelade dels efter typ av hushåll, dels efter ekonomisk standard. Indikatorerna visar att förmånerna i den ekonomiska familjepolitiken betalas ut till ensamstående, särskilt kvinnor, och hushåll med många barn i högre utsträckning än vad som är deras andel av befolkningen. Den största delen av utbetalningarna går till sammanboende med ett eller två barn, vilket kan förklaras av att 64 procent av individerna i barnhushåll bor i dessa båda typer av hushåll. En högre andel betalas ut till hushåll med låga inkomster än till hushåll med höga inkomster, även om skillnaderna inte är särskilt stora. Detta gäller främst de behovsprövade bidragen, men även de generella. Diagram 1.1 visar hur stor andel av den ekonomiska familjepolitiken som betalades ut till olika typer av barnhushåll under 2011. 9 Hur stor andel av den ekonomiska familjepolitiken som betalas ut till olika typer av hushåll beror dels på hur många barn som finns i de olika typerna av hushåll, dels hushållens ekonomiska situation. Dessutom påverkas utbetalningarna av om det finns funktionshindrade barn i hushållet, samt i vissa fall av boendekostnader. Diagram 1.1 Andel (%) av den ekonomiska familjepolitiken utbetald till olika typer av hushåll år 2011 Källa: Hushållens ekonomi 2010, framskrivet med FASIT Som framgår av diagram 1.1 tillföll nio procent av transfereringarna och bidragen inom den ekonomiska familjepolitiken ensamstående med ett barn, medan ensamstående med två eller 9 Det finns relativt få hushåll med ensamstående och tre eller flera barn. Av denna anledning delas hushåll med ensamstående föräldrar bara upp i grupperna ensamstående 1 barn och ensamstående 2+ barn. 12
flera barn erhöll 14 procent. Sammanboende med ett barn erhöll 21 procent, sammanboende med två barn 36 procent medan 20 procent av den ekonomiska familjepolitiken tillföll sammanboende med tre eller flera barn. Dessa siffror kan relateras till hur många individer som finns i de olika typerna av hushåll. Av samtliga individer i barnhushåll bodde år 2011 åtta procent i hushållskategorin ensamstående med ett barn, medan nio procent bodde i hushållskategorin ensamstående med två eller flera barn. 25 procent bodde i hushållskategorin sammanboende med ett barn, 39 procent i hushållskategorin sammanboende med två barn och 18 procent bodde i hushållskategorin sammanboende med tre eller flera barn. Hur stor andel som betalas till olika typer av hushåll skiljer sig dock åt mellan försäkringsrespektive bidragsförmåner. En större andel av transfereringarna från försäkringsförmånerna betalas ut till sammanboende med barn. Ensamstående med ett barn och ensamstående med två eller flera barn erhöll tre respektive fyra procent av dessa förmåner år 2011. Sammanboende med ett barn erhöll 32 procent av dessa transfereringar, sammanboende med två barn erhöll 43 procent medan sammanboende med tre eller flera barn fick 18 procent av dessa transfereringar år 2011. En orsak till detta är att föräldraförsäkringen grundar sig på den sjukpenninggrundande inkomsten, som i genomsnitt är högre för sammanboende föräldrar än för ensamstående. Det finns också fler barn som bor tillsammans med båda föräldrarna än som bor med separerade föräldrar. De generella bidragen har en annan fördelningsprofil. Bland dessa bidrag erhåller sammanboende med två barn och sammanboende med tre eller flera barn den största delen av bidragen, 39 respektive 26 procent. En mindre andel, 14 procent, går till sammanboende med ett barn. Andelen är densamma för ensamstående med två eller flera barn, medan ensamstående med ett barn erhåller sju procent av de generella bidragen. Fördelningen av de generella bidragen mellan olika typer av barnhushåll beror dels på att det bor förhållandevis många barn i hushåll med sammanboende föräldrar med två eller flera barn. Dels på flerbarnstillägget, som ökar ju fler barn som finns i hushållet. Av de behovsprövade bidragen får ensamstående majoriteten av transfereringarna. Ensamstående med ett barn får 25 procent av dessa bidrag, medan ensamstående med två eller flera barn erhåller 40 procent av de behovsprövade bidragen. Bland sammanboende får hushållen en större andel av de behovsprövade bidragen, ju fler barn som finns i hushållet. Sammanboende med ett barn får sju procent och sammanboende med två barn erhåller nästan 14 procent. Även sammanboende med tre eller flera barn får 14 procent av de behovsprövade bidragen. Av diagram 1.2 framgår hur den ekonomiska familjepolitikens utbetalningar fördelar sig mellan ensamstående kvinnor och män med barn. Av diagrammet framgår att en högre andel utbetalas till kvinnor och att andelen ökar ju fler barn som finns i hushållet. Bland ensamstående med ett barn var andelen utbetalningar från den ekonomiska familjepolitiken till män 1,7 procent och till kvinnor 6,9 procent. För ensamstående hushåll med två eller flera barn uppgick andelen utbetalningar till män till 2,2 procent och till kvinnor 12 procent. Av diagrammet framgår även hur utbetalningarna fördelar sig utifrån försäkring och bidrag till kvinnor och män. Tydligt är att de största utbetalningarna utgörs av behovsprövade bidrag, vilket inte är konstigt. Både bostadsbidrag och underhållsstöd utbetalas främst till ensamstående och särskilt till ensamstående kvinnor. Andelen behovsprövade bidrag till ensamstående kvinnor med två eller flera barn uppgick till drygt 34 procent, medan motsvarande andel till ensamstående män var knappt sex procent. 13
Diagram 1.2 Andel (%) av den ekonomiska familjepolitiken utbetald till ensamstående med barn år 2011, uppdelat på kön Källa: Hushållens ekonomi 2010, framskrivet med FASIT I diagram 1.3 har individer i barnhushåll delats in i fem lika stora grupper, inkomstkvintiler. I kvintil 1 finns den femtedel av individerna i barnhushållen som har lägst ekonomisk standard, i kvintil 2 nästkommande femtedel med lägst ekonomisk standard och så vidare. I kvintil 5 finns den femtedel med högst ekonomisk standard. Som diagrammet visar har den ekonomiska familjepolitiken en tydlig fördelningsprofil. Den ekonomiska familjepolitiken går i högre utsträckning till barnhushåll i de lägre kvintilerna än barnhushåll i de högre kvintilerna. Detta gäller framförallt de behovsprövade bidragen, men även de generella. Transfereringarna inom försäkringarna betalas i högre utsträckning ut till barnhushåll med medelhög inkomststandard. Från de försäkringsmässiga förmånerna betalas en relativt stor del av transfereringarna till kvintil två, hushåll med en låg/medelhög ekonomisk standard. Anledningen till detta är dels att ersättningen i föräldraförsäkringen är beroende av den sjukpenninggrundande inkomsten, men också på att det i de högre kvintilerna finns färre barn per hushåll (i kvintil fem dominerar sammanboende med ett barn, ofta äldre än åtta år, som i normalfall är åldersgränsen för att nyttja föräldraförsäkringen). De generella bidragen har en fördelningsprofil som liknar den för hela den ekonomiska familjepolitiken. Att en större del av de generella bidragen tillfaller individer i de lägre kvintilerna beror till stor del på att hushåll med många barn i allmänhet har en lägre ekonomisk standard än hushåll med få barn. Den tydligaste fördelningsprofilen finns bland de behovsprövade bidragen, där nästan hälften tillfaller individerna i kvintil 1. Några av förklaringarna till detta är dels att bostadsbidraget är utformat så att det krävs en låg hushållsinkomst i förhållande till försörjningsbördan för att få bostadsbidrag, dels att underhållsstödet betalas ut till separerade föräldrar, och att ensamstående i allmänhet har en lägre ekonomisk standard än sammanboende. 14
Att de högre kvintilerna får del av de behovsprövade bidragen beror främst på att även vårdbidraget ingår i de behovsprövade bidragen. Det är barnets behov som bestämmer nivån på detta bidrag, inte hushållets inkomster. Diagram 1.3. Andel (%) av den ekonomiska familjepolitiken till individer i barnhushåll efter ekonomisk standard år 2011. Källa: Hushållens ekonomi 2010, framskrivet med FASIT Barnhushåll har en lägre ekonomisk standard än hushåll utan barn, men skillnaden hade varit ännu större om inte den ekonomiska familjepolitiken funnits. Barnhushållens ekonomiska standard består till tio procent av olika former av transfereringar från den ekonomiska familjepolitiken. 15
Indikator 2. Den ekonomiska familjepolitikens betydelse för barnhushållens ekonomiska standard Denna indikator visar betydelsen av den ekonomiska familjepolitiken för barnhushållens ekonomiska standard. Detta görs på två sätt. Dels genom att redovisa hur stor andel av individerna i barnhushåll som hamnar under gränsen för låg ekonomisk standard om den ekonomiska familjepolitiken dras ifrån hushållets disponibla inkomst. 10,11 Dels genom att redovisa hur stor andel av barnhushållens inkomster som kommer från den ekonomiska familjepolitiken. De olika måtten redovisas för 2011 och över tid, från 1998 fram till 2011. Andel med låg ekonomisk standard I diagram 2.1 redogörs för betydelsen av den ekonomiska familjepolitiken genom att visa hur stor andel av barnhushållen som skulle leva med låg ekonomisk standard om den ekonomiska familjepolitiken räknas bort från barnhushållens disponibla inkomst. Av alla individer som bor i barnhushåll levde 15 procent trots den ekonomiska familjepolitiken med låg ekonomisk standard år 2011. Om de behovsprövade bidragen räknas bort skulle andelen med låg ekonomisk standard vara 17 procent. Om de generella bidragen tas bort från den disponibla inkomsten hamnar andelen med låg ekonomisk standard på 19 procent av individerna i barnhushåll. Andelen med låg ekonomisk standard blir 18 procent om föräldraförsäkringen räknas bort från barnhushållens disponibla inkomst. Slutligen, om hela den ekonomiska familjepolitiken dras bort från barnhushållens disponibla inkomster skulle andelen individer som lever med låg ekonomisk standard ligga på 25 procent. Vilket innebär att utan den ekonomiska familjepolitiken hade 10 procentenheter fler levt under förhållanden med låg ekonomisk standard. Som diagram 2.1 också visar skiljer sig resultaten åt mellan olika typer av barnhushåll. En avsevärt större grupp ensamstående än sammanboende skulle leva med låg ekonomisk standard utan transfereringar och bidrag från den ekonomiska familjepolitiken. Den ekonomiska familjepolitiken är också av större betydelse för hushåll med många barn än för hushåll med få barn, oavsett om den/de vuxne/a är ensamstående eller sammanboende. Den ekonomiska familjepolitiken har störst betydelse för ensamstående med två eller fler barn, där 67 procent skulle ha levt med låg ekonomisk standard utan ekonomisk familjepolitik. De behovsprövade bidragen har större betydelse för ensamstående än för sammanboende, medan generella bidrag påverkar den ekonomiska situationen mer för hushåll med många barn. Föräldraförsäkringen har en större positiv inverkan på ekonomin för sammanboende än vad den har för ensamstående. 10 Här används det av EU använda måttet på låg ekonomisk standard som är 60 procent av medianinkomsten för samtliga (Atkinson, A. B. & E. Marlier (2010), Income and Living Conditions in Europe, Eurostat Statistical Books. (2002). Social Indicators: The EU and Social Inclusion, Oxford University Press: Oxford). 11 Resultaten bygger på en statisk ansats, där individernas beteende inte antas påverkas av den ekonomiska familjepolitikens utformning eller omfattning. 16
Diagram 2.1. Andel (%) individer i barnhushåll med låg ekonomisk standard år 2011 om den ekonomiska familjepolitiken dras ifrån hushållets disponibla inkomst Källa: Hushållens ekonomi 2010, framskrivet med FASIT I diagram 2.2 redogörs återigen för betydelsen av den ekonomiska familjepolitiken genom att visa hur stor andel av barnhushållen som skulle leva med låg ekonomisk standard om den ekonomiska familjepolitiken räknas bort från barnhushållens disponibla inkomst, men den här gången för ensamstående med uppdelning på den vuxnes kön. I diagrammet framgår att andelen ensamstående kvinnor med ett barn som, trots den ekonomiska familjepolitiken, lever med låg ekonomisk standard uppgår till 31 procent och för kvinnor med två eller fler barn till 49 procent. Vilket ska jämföras med 15 procent av männen med ett barn och 19 procent av männen med två eller fler barn. Gruppen ensamstående kvinnor med ett barn uppgår totalt till 270 000 personer och gruppen ensamstående män med ett barn uppgår till 90 000 personer. Ensamstående kvinnor med två eller fler barn består av 340 000 personer och ensamstående män med två eller flera barn av 80 000 personer (se figur 1.1). Av diagram 2.2 framgår också att medan de generella och de behovsprövade bidragen har näst intill lika stor betydelse för män och deras familjemedlemmar så är det de behovsprövade bidragen som är viktigast för kvinnor. Föräldraförsäkringen är den av förmånerna som är av minst betydelse för bägge dessa grupper, även om dess enskilda betydelse är väldigt varierande för kvinnor och män. Diagrammet visar också att utan den ekonomiska familjepolitiken hade 45 procent av ensamstående kvinnor med ett barn levt med låg ekonomisk standard medan 72 procent av ensamstående kvinnor med två eller fler barn hade gjort det utan den ekonomiska familjepolitiken. 22 procent av männen med ett barn och 42 procent av männen med två eller fler barn hade levt med låg ekonomisk standard utan den ekonomiska familjepolitiken. 17
Diagram 2.2. Andel (%) individer med låg ekonomisk standard år 2011 i barnhushåll med en ensamstående förälder, om den ekonomiska familjepolitiken dras ifrån hushållets disponibla inkomst, fördelat på kön Källa: Hushållens ekonomi 2010, framskrivet med FASIT I diagram 2.3 visas andelen som har en låg ekonomisk standard med respektive utan transfereringar från den ekonomiska familjepolitiken med uppdelning på om den vuxne eller de vuxna i hushållet är född/födda i Sverige eller utomlands, samt på hushållstyp. Som diagrammet visar finns det en högre andel med låg ekonomisk standard bland dem som är födda utanför Sverige, oavsett om de är ensamstående eller sammanboende. Högst andel som trots den ekonomiska familjepolitiken lever med låg ekonomisk standard finns bland ensamstående födda utomlands, medan sammanboende födda i Sverige med ett barn har lägst andel med låg ekonomisk standard. Bland sammanboende med barn och svensk bakgrund är andelen som lever under gränsen för låg ekonomisk standard 4 procent medan 60 procent av ensamstående föräldrar med utländsk bakgrund lever under gränsen för låg ekonomisk standard, trots transfereringar från den ekonomiska familjepolitiken. Den ekonomiska familjepolitiken spelar dessutom en mindre roll för familjer där de vuxna är födda utanför Sverige än för familjer där de vuxna är födda i Sverige. Med transfereringar från den ekonomiska familjepolitiken lever 60 procent av ensamstående födda utanför Sverige med låg ekonomisk standard. Om den ekonomiska familjepolitiken dras bort från den disponibla inkomsten skulle 76 procent leva med låg ekonomisk standard. En differens på 16 procentenheter. För ensamstående födda i Sverige lever 28 procent med låg ekonomisk standard och 46 procent skulle ha gjort det om den ekonomiska familjepolitiken dras ifrån deras disponibla inkomst. En differens på 18 procentenheter. Samma mönster återkommer när andra hushållstyper jämförs med varandra med utgångspunkt i de vuxnas födelseland. Den ekonomiska familjepolitiken har således en mindre betydelse för personer födda utanför Sverige än för personer födda i Sverige. Gruppen ensamstående vuxna födda utomlands är antalsmässig färre än ensamstående med barn födda i Sverige. Ensamstående föräldrar födda utomlands består tillsammans med sina barn sammanlagt av 200 000 personer, medan 18
ensamstående föräldrar födda i Sverige tillsammans med sina barn består av 580 000 personer. För ensamstående föräldrar med svensk och med utländsk bakgrund är det de behovsprövade bidragen som är mest betydande för att inte leva med låg ekonomisk standard. För sammanboende föräldrar med svensk bakgrund är det föräldraförsäkringen som gör störst skillnad, medan föräldraförsäkringen och de generella bidragen är lika betydelsefulla för sammanboende där den ena föräldern har svensk och den andra utländsk bakgrund. För sammanboende där bägge har utländsk bakgrund är det istället de generella bidragen som enskilt gör störst skillnad. Diagram 2.3 Andel (%) med låg ekonomisk standard av individer i barnhushåll år 2011 bland ensamstående om den ekonomiska familjepolitiken dras ifrån hushållets disponibla inkomst, fördelat på födelseland Källa: Hushållens ekonomi 2010, framskrivet med FASIT I diagram 2.4 redovisas andel ensamhushåll med låg ekonomisk standard år 2011 om den ekonomiska familjepolitiken dras från hushållets disponibla inkomst, den här gången fördelat på födelseland och kön. Diagrammet visar att utländsk bakgrund är en viktigare faktor för att förklara låg ekonomisk standard än vad kön är. Efter det att transfereringar från den ekonomiska familjepolitiken är gjorda så lever en större andel ensamstående med utländsk bakgrund under förhållanden med låg ekonomisk standard än ensamstående föräldrar med svensk bakgrund, oavsett om det är en kvinna eller man. Skillnader mellan könen finns emellertid också. Minst andel med låg ekonomisk standard finns i gruppen ensamstående män med svensk bakgrund, där är andelen 11 procent, en grupp som totalt sett består av 150 000 personer. Störst andel med låg ekonomisk standard finns bland ensamstående kvinnor med utländsk bakgrund, där 61 procent trots ekonomisk familjepolitik lever med låg ekonomisk standard. Den här gruppen består sammanlagt av 170 000 personer. I gruppen män födda utanför Sverige ligger siffran på 52 procent. En grupp som antalsmässigt är betydligt färre än övriga grupper med sammanlagt 20 000 personer. Bland ensamstående kvinnor födda i 19
Sverige, som är den största av de här grupperna med sina 440 000 personer, lever 34 procent under förhållanden med låg ekonomiska standard. Samma mönster från ovan om att den ekonomiska familjepolitiken har större betydelse för personer födda i Sverige än för personer födda utomlands återkommer vid beräkningen av andelen som skulle leva med låg ekonomisk standard om hela den ekonomiska familjepolitiken räknas bort. Andelen ensamstående män födda i Sverige skulle vara 25 procent utan den ekonomiska familjepolitiken, för män födda utanför Sverige skulle samma andel vara 67 procent, för ensamstående kvinnor födda i Sverige 53 procent och slutligen, för ensamstående kvinnor födda utanför Sverige skulle 78 procent leva med låg ekonomisk standard om inte den ekonomiska familjepolitiken fanns. Återigen visar resultaten att den ekonomiska familjepolitiken sammantaget har en större betydelse för personer födda i Sverige än för personer födda utanför Sverige. Differensen mellan hur många som trots den ekonomiska familjepolitiken lever med låg ekonomisk standard och som skulle ha levt med låg ekonomisk standard om den ekonomiska familjepolitiken dras ifrån den disponibla inkomsten är större för individer födda i Sverige än individer födda utanför Sverige. Diagram 2.4 Andel (%) individer ensamhushåll med barn med låg ekonomisk standard år 2011 om den ekonomiska familjepolitiken dras ifrån hushållets disponibla inkomst, fördelat på födelseland och kön Källa: Hushållens ekonomi 2010, framskrivet med FASIT De olika familjepolitiska förmånerna har liknande betydelse för de olika grupperna. För samtliga grupper är det de behovsprövade bidragen som har störst betydelse för hushållets disponibla inkomst. Minst betydelse har de för män med svensk bakgrund, bland dessa skulle 18 procent leva med låg ekonomisk standard utan de behovsprövade bidragen, bland män med utländsk bakgrund skulle motsvarande siffra vara 56 procent, för kvinnor med svensk bakgrund 46 procent och för kvinnor med utländsk bakgrund skulle 71 procent leva med låg ekonomisk standard utan de behovsprövade bidragen. De generella bidragen har större betydelse för kvinnor än för män, oavsett födelseland. 68 procent av kvinnor med utländsk bakgrund skulle leva med låg ekonomisk standard utan de generella bidragen och 42 procent 20
av kvinnorna med svensk bakgrund. Bland män med utländsk bakgrund skulle 54 procent leva med låg ekonomisk standard utan de generella bidragen och bland män med svensk bakgrund skulle 18 procent göra det. Föräldraförsäkringen är den förmånen inom den ekonomiska familjepolitiken som har minst betydelse för att lyfta ensamstående föräldrar ur ett liv med låg ekonomisk standard. Betydelsen av föräldraförsäkringen är inte desto mindre stor för samtliga grupper. För ensamstående män med svensk bakgrund skulle 12 procent leva under låg ekonomisk standard om det inte vore för föräldraförsäkringen, för ensamstående män med utländsk bakgrund skulle samma siffra vara 54 procent, för kvinnor med svensk bakgrund på 35 procent och för kvinnor med utländsk bakgrund skulle 61 procent leva med låg ekonomisk standard utan föräldraförsäkringen. Den ekonomiska familjepolitikens andel av disponibel inkomst I diagram 2.5 redogörs för hur stor andel av den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet i barnhushåll som utgörs av olika familjeekonomiska stöd. Stöden är uppdelade efter generella bidrag, försäkring och behovsprövade bidrag. Bland samtliga barnhushåll kommer tio procent av den disponibla inkomsten från den ekonomiska familjepolitiken. För ensamstående med två eller flera barn uppgår den ekonomiska familjepolitikens andel till 25,4 procent. För sammanboende med tre eller flera barn är motsvarande siffra 13,9 procent. Betydelsen av den ekonomiska familjepolitiken ökar ju fler barn som finns i hushållet. För ensamstående med ett barn utgör de olika familjestöden 12,1 procent av disponibel inkomst per konsumtionsenhet. För ensamstående med två eller fler barn är motsvarande andel drygt 25 procent. För sammanboende med ett barn består disponibel inkomst per konsumtionsenhet till 6,1 procent av olika familjeförmåner, för sammanboende med två barn utgör dessa drygt 8,5 procent och för sammanboende med tre eller flera barn uppgår de till knappt 14 procent av disponibel inkomst per konsumtionsenhet. Den ekonomiska familjepolitikens sammansättning varierar på ett betydande sätt mellan olika hushållstyper. För ensamstående är behovsprövade bidrag av störst betydelse medan försäkringar är av minst betydelse. De generella bidragen och försäkringarna är viktigast för sammanboende. 21
Diagram 2.5 Den ekonomiska familjepolitikens andel (%) av disponibel inkomst per konsumtionsenhet för individer i barnhushåll 2011. Individer 0-64 år Källa: Hushållens ekonomi 2010, framskrivet med FASIT I diagram 2.6 visas den ekonomiska familjepolitikens andel av disponibel inkomst per konsumtionsenhet för barnhushåll med en ensamstående vuxen, uppdelat på kön. Av diagrammet framgår att det finns genomgående skillnader mellan kvinnor och män för samtliga förmåner. Den ekonomiska familjepolitiken utgör över lag en betydligt större andel av den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet för kvinnor än för män. Sammantaget utgör den 8,3 procent av den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet för män med ett barn och 13,8 procent för kvinnor med ett barn. För män med två eller fler barn utgör den 15,9 procent och för kvinnor med två eller fler barn 28,7 procent av disponibel inkomst per konsumtionsenhet. För såväl ensamstående kvinnor som män, oavsett hur många barn de har, utgör de behovsprövade bidragen den största andelen av de ekonomiska familjepolitiska förmånerna, dock har de olika stor betydelse för kvinnor och för män. För ensamstående kvinnor med 2 eller fler barn utgör bidragen 14,8 procent av disponibel inkomst per konsumtionsenhet och för män i samma kategori utgör de 7,6 procent. För ensamstående kvinnor med ett barn utgör de behovsprövade bidragen istället 7,6 procent och för män med ett barn 4,4 procent. Näst störst betydelse för den disponibla inkomsten har de generella bidragen, även detta gäller för såväl kvinnor som för män. För kvinnor med 2 eller fler barn utgör dessa 10,9 procent av disponibel inkomst per konsumtionsenhet, för män med lika många barn ligger siffran på 6,7 procent. För kvinnor med ett barn utgör de generella bidragen 4,0 procent och för män med ett barn utgör de 3,3 procent. Föräldraförsäkringen är den förmån som utgör minst andel av disponibel inkomst per konsumtionsenhet, även detta gäller lika för män och kvinnor. 22
Diagram 2.6 Den ekonomiska familjepolitikens andel (%) av disponibel inkomst per konsumtionsenhet för individer i barnhushåll med en ensamstående förälder 2011, fördelat på kön. Individer 0-64 år Källa: Hushållens ekonomi 2010, framskrivet med FASIT Den ekonomiska familjepolitiken över tid I diagram 2.7 visas de olika familjestödens andel av disponibel inkomst per konsumtionsenhet i olika typer av hushåll mellan 1998 och 2011. Den ekonomiska familjepolitiken har under hela perioden absolut störst betydelse för ensamstående med två eller flera barn, följt av ensamstående med ett barn och sammanboende med tre eller flera barn. Den ekonomiska familjepolitiken har minst betydelse för sammanboende med ett barn. Som framgår av diagrammet har familjestödens andel av hushållens ekonomiska standard under den senaste sexårsperioden sjunkit bland samtliga grupper, även om skillnaderna mellan grupperna är stora. Samtidigt som den ekonomiska familjepolitiken har störst betydelse för ensamstående med två eller fler barn visar diagrammet att den ekonomiska familjepolitiken stadigt minskar i betydelse för den här gruppen. 2006 utgjorde den 30 procent av dessa familjers disponibla inkomst medan andelen 2011 var 25 procent. Den minskade betydelsen för sammanboende med ett eller två barn är mer modest, med en förändring under de senaste sex åren på omkring en procentenhet. För ensamstående med ett barn har den ekonomiska familjepolitikens betydelse för familjens disponibla inkomst minskat med drygt tre procentenheter sedan 2006 och för sammanboende med tre eller flera barn ligger minskningen på knappt två procentenheter under samma period. 23
Diagram 2.7 Den ekonomiska familjepolitikens andel (%) av disponibel inkomst per konsumtionsenhet för individer i olika hushållstyper med barn. Individer 0-64 år Källa: Hushållens ekonomi. 2011 framskrivet med FASIT I diagram 2.8 visas utvecklingen av den ekonomiska familjepolitikens betydelse över tid genom att visa hur många som hade levt med låg ekonomisk standard om olika delar av den ekonomiska familjepolitiken inte existerat. Detta fås fram genom att den ekonomiska familjepolitiken räknas bort från den disponibla inkomsten för alla barnhushåll under perioden 1998-2011. Som diagrammet visar har andelen individer i barnhushåll som trots ekonomisk familjepolitik lever med låg ekonomisk standard stadigt ökat under den senaste tioårsperioden. Sedan 2006 har andelen gått från 12 procent till 15 procent, en ökning på tre procentenheter. Diagrammet visar också att sedan 2003 faller allt fler under gränsen för låg ekonomisk standard, främst eftersom de behovsprövade bidragen inom den ekonomiska familjepolitiken, men även de generella, lyfter allt färre över denna gräns under perioden. Om hela den ekonomiska familjepolitiken räknas bort från den disponibla inkomsten så har andelen individer i barnhushåll under den senaste femårsperioden legat ganska stabilt kring 25 procent. 24
Diagram 2.8 Betydelsen av ekonomisk familjepolitik 1998-2011, andel under 60 procent av medianinkomsten för samtliga Källa: Hushållens ekonomi. 2011 framskrivet med FASIT 25
Indikator 3. Familjepolitikens omfördelande effekter Denna indikator beskriver hur den ekonomiska familjepolitiken påverkar fördelningen av disponibel inkomst per konsumtionsenhet bland samtliga individer (alltså även de över 64 år). Indikatorn visar hur mycket transfereringarna från den ekonomiska familjepolitiken påverkar fördelningen av ekonomisk standard, mätt med Gini-koefficienten. Resultaten visar att den ekonomiska familjepolitiken har en omfördelande effekt, där ekonomiska resurser tillförs barnhushållen, som ofta har en lägre ekonomisk standard än hushåll utan barn (inklusive ålderspensionärer). Det är framför allt de behovsprövade bidragen som bidrar till att lyfta de hushåll som har lägst ekonomisk standard, men även generella bidrag och försäkringar bidrar till att jämna ut inkomstskillnaderna. Under de senaste sex åren har betydelsen av denna omfördelning minskat. Genom att beräkna hur inkomstspridningen ser ut för de olika inkomstslagen är det möjligt att säga om de minskar eller ökar den totala inkomstspridningen. I tabell 3.1 redovisas detta som koncentrationskoefficienter för inkomstslagen. Koncentrationskoefficienten visar - när individerna rangordnas efter disponibel inkomst per konsumtionsenhet - hur de olika inkomstslagen fördelar sig över inkomstskalan. Koncentrationskoefficienten kan anta värden mellan -1 och 1. Om koncentrationskoefficienten för ett inkomstslag är lägre än Ginikoefficienten för disponibel inkomst per konsumtionsenhet innebär detta att inkomstslaget är mer jämnt fördelat än disponibel inkomst per konsumtionsenhet. Med andra ord bidrar inkomstslaget till att minska inkomstskillnaderna. Är koncentrationskoefficienten negativ innebär detta att inkomstslaget främst tillfaller de med låg disponibel inkomst per konsumtionsenhet. Det motsatta gäller om koncentrationskoefficienten är hög i förhållande till Gini-koefficienten för disponibel inkomst per konsumtionsenhet. Av tabell 3.1 framgår att koncentrationskoefficienten för faktorinkomsten (inkomst från arbete och kapital) är högre än Gini-koefficienten för disponibel inkomst per konsumtionsenhet (0,440 jämfört med 0,296). Även skatter och andra negativa transfereringar har en koncentrationskoefficient som är högre än Gini-koefficienten för disponibel inkomst per konsumtionsenhet, vilket är en följd av att individer med hög disponibel inkomst betalar mer skatt än genomsnittet. Tabell 3.1 Inkomstslagens betydelse för de totala inkomstskillnaderna. Samtliga individer 2011 Inkomstslag Andel av ekonomisk standard Koncentrationskoefficient Bidrag till Ginikoefficient Faktorinkomst 99,8 0,440 148,1 Transfereringar, ej ekonomisk familjepolitik 27,5 0,007 0,6 Transfereringar, ekonomisk familjepolitik 5,3 0,146 2,6 Därav: Försäkringar 2,3 0,057 0,4 Generella bidrag 2,0 0,124 0,9 Behovsprövade bidrag 0,9 0,408 1,3 Negativa transfereringar 32,6 0,409 44,9 Gini koefficient 0,296 100,0 Källa: Hushållens ekonomi 2010, framskrivet med FASIT 26
Koncentrationskoefficienten för samtliga transfereringar är negativ, vilket innebär att de främst tillfaller individer med låg disponibel inkomst per konsumtionsenhet, och därmed utjämnar inkomstskillnaderna. Koncentrationskoefficienten för transfereringarna inom den ekonomiska familjepolitiken är negativ, och ligger runt noll för de transfereringar som inte tillhör den ekonomiska familjepolitiken (-0,146 och -0,007). Detta innebär att familjestöden i högre utsträckning än andra transfereringar går till individer med låg disponibel inkomst per konsumtionsenhet. Både inkomstslagens storlek och deras fördelning är av betydelse för i vilken utsträckning de påverkar fördelningen av disponibel inkomst per konsumtionsenhet. Den sista kolumnen i tabell 3.1 visar hur stort genomslag inkomstslagen har på de totala inkomstskillnaderna. De olika familjeförmånerna minskar inkomstskillnaderna med sammanlagt tre procent. Samtliga verksamhetsformer bidrar till att minska inkomstskillnaderna, framför allt de behovsprövade bidragen (främst bostadsbidraget). Utvecklingen av den ekonomiska familjepolitikens omfördelande effekt framgår av diagram 3.1, som visar den ekonomiska familjepolitikens bidrag till Gini-koefficienten varje år mellan 1998 och 2011. Ju mer negativt talet är, desto mer omfördelande är inkomstslaget. Siffrorna för år 2011 är desamma som i tabell 3.1, där försäkringarna minskar Gini-koefficienten med 0,6 procent, generella bidrag med 0,9 procent och behovsprövade bidrag med 1,4 procent, sammanlagt 2,8 procent. Som framgår av diagram 3.1 har den ekonomiska familjepolitikens omfördelande effekt minskat över tid. Detta hänger samman med att transfereringarna utgör en allt mindre andel av barnhushållens samlade inkomster. Samtliga ersättningsformer har minskat sin omfördelande effekt, men det är särskilt tydligt bland de behovsprövade bidragen. Detta ska dock inte skymma det faktum att de olika familjestöden fortfarande spelar en viktig roll för att omfördela resurser till barnhushållen. Diagram 3.1 Den ekonomiska familjepolitikens omfördelande effekt (bidrag till Gini-koefficienten) 1998 2011 Källa: Hushållens ekonomi. 2011 framskrivet med FASIT 27