Han lät polisen gömma bevis

Han lät polisen gömma bevis Minst 1 000 rättegångar i Sverige bygger på bevis som polisen manipulerat och det strider mot Europakonventionen, anser författaren Dick Sundevall. "Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren liksom justitiedepartementet och Thomas Bodström har varit väl medvetna om den olagliga verksamheten." "Människor har blivit dömda till långa fängelsestraff på felaktiga grunder." Dick Sundevall är journalist och författare. Han älskar den regniga svenska hösten. Sedan mitten av 1990-talet har bevisning medvetet undanhållits för domare, nämndemän och advokater i minst 1 000 rättegångar i Sverige. Det har resulterat i ett stort antal felaktiga domar. Människor har blivit dömda till långa fängelsestraff på felaktiga grunder. Tvärtom, när åklagare yrkat på fängelsestraff på uppemot tio till tolv år för grova narkotikabrott har de skyldiga frikänts, i brist på bevisning. Bevisen har funnits men gömts undan för att skydda polisens informatörer och infiltratörer, eller för att mörka de grova tjänstefel och andra lagbrott olika polisbefäl och chefer begått i samband med spaning, provokationer, tillslag och utredningar. Det finns inga sekretessregler, nödbestämmelser eller ens extrema undantag som tillåter att polis eller åklagare gömmer undan något för fallet väsentligt i brottmål. I min bok "Hanteraren" redogör jag detaljerat för att minst 1000 rättegångar de senaste tio åren, inte har levt upp till Europakonventionens begrepp "rättvis rättegång". En del av de här lagbrotten från polisens sida kom fram i och med att kriminalkommissarie Olle Liljegren greps och åtalades 2004. Liljegren dömdes i tingsrätten, friades i hovrätten och dömdes för mindre förseelser till villkorlig dom i Högsta domstolen. Han fick inte ens böter. Sedan avskedades han. Olika höga polischefer och myndigheter har därefter försökt ge en bild av att det var en slapp ledning på länskriminalen i Stockholm, som gav utrymme för Olle Liljegren att på eget bevåg agera utanför lagens råmärken. Inget kan vara mer felaktigt. Men länskriminalen i Stockholm under polisöverintendent Leif Jennekvist ledning var ingen slapp enhet. Tvärtom är det omvittnat att ledningen hade ordentlig kontroll över verksamheten och sina underordnade kriminalare. De lagbrott man begick var alltså noggrant planerade, de var satta i system. Samma sak gäller undangömmandet av bevisning som kunde påvisa dessa

brott. Och Olle Liljegren var aldrig under sina år som polis i en position så att han kunde fatta beslut om stora polisoperationer. Än mindre om finansieringen av dem. Det blev ingen skillnad på den här verksamheten i och med att Olle Liljegren avskedades, eller efter att Carin Götblad tillträdde som länspolismästare och bytte ut ledningen för länskriminalen. Tvärtom så visar jag i boken "Hanteraren" att den olagliga verksamheten utökats under senare år. I boken pekar jag ut namngivna polisbefäl och chefer som rimligen måste åtalas för grova tjänstefel, mened, övergrepp i rättssak, osant intygande och så vidare. Brott som utgjort en del i den här olagliga verksamheten. Några av dessa brott är så grova att de bara har fängelsestraff som påföljd, med maxstraff på sex till åtta års fängelse. Den brottsliga verksamheten pågår här och nu. I Stockholm och i andra större städer i landet. Polischefer, alltför ofta i samarbete med åklagare, gör sig till en stat i staten genom att bestämma vad domare, nämndemän och advokater ska få veta. De bestämmer också vilken bevisning som ska gömmas undan i så kallade hemliga slaskar - eller förstöras. Fattade beslut i konkreta fall, visar också att Rikspolisstyrelsens ledning, Riksåklagaren liksom justitiedepartementets tjänstemän och före detta justitieminister Thomas Bodström, varit väl medvetna om den här olagliga verksamheten - och låtit den pågå. Samtliga polisoperationer jag redogör för i boken "Hanteraren" har flera källor och eller tidigare okänd dokumentation. Påståenden som förekommit i medierna om att jag bara skulle bygga boken på vad Olle Liljegren framför är alltså felaktiga. Liljegren har varit en oumbärlig källa, men han är samtidigt bara en av de dryga 60 personer jag intervjuat. I övrigt bygger boken bland annat på sekretessbelagda dokument och hemligstämplade utredningar som jag på olika vägar kommit över. Poliser ska förhindra brott och gripa brottslingar, inte själva begå brott. Om de begår brott ska de åtalas och dömas som alla andra medborgare - även när de är höga polischefer. Av: Dick Sundevall Målet mot poliskommissarie Olle Liljegren Regeringen kan ha pressat åklagare Publicerat 2006-09-11 23:39 Utredningen kring polisens misstänkt olagliga knarkoperation på Gotland kan ha utsatts för politisk påtryckning. DN kan nu avslöja att regeringen begärde ett möte med åklagaren inför att denne skulle höra länspolismästare Carin Götblad. Mötet mellan regeringen och chefsåklagare Pär G Lindell på riksenheten för polismål skedde den 24 februari i år - samma dag som Lindell skulle förhöra Stockholms länspolismästare Carin Götblad. Regeringen företräddes av expeditionschefen Nils Öberg, en av justitieminister Thomas Bodströms närmaste medarbetare.

- Jag hade fått order att infinna mig på Rosenbad av min dåvarande chef, som i sin tur kontaktats av justitiedepartementet. Jag gick dit och hade ett samtal med Nils Öberg, berättar åklagare Lindell, som sedan drygt ett år utreder polisens agerande i den hemliga knarkoperationen på Gotland. Vad som sades vid mötet vill Pär G Lindell inte avslöja: - Jag väljer att inte kommentera det. Nils Öberg bekräftar för DN att mötet skedde på regeringens initiativ. Men vad anledningen var vill inte heller han avslöja. - Jag behöver inte redovisa varför jag träffar olika personer, säger Öberg. När Pär G Lindell samma dag förhörde Carin Götblad, i hennes egenskap av exlänspolischef på Gotland, var den avgörande frågan om Götblad skulle delges brottsmisstanke eller bara höras upplysningsvis. Några dagar tidigare hade uppgifter framkommit som pekade på att Götblad känt till att en hemlig agent anlitats och att hon i efterhand sett till att denne fått betalt. Trots detta genomfördes förhöret utan att Götblad delgavs misstanke. Att regeringen kallar till sig åklagaren i en pågående internutredning är ytterst ovanligt och kan tolkas som en markering. Nils Öberg förnekar dock att regeringen, som utser länspolismästarna, ville skicka någon signal till Lindell. - Absolut inte, att jag träffar våra åklagare ingår i min vardag, säger Öberg. Pär G Lindell vill inte svara på om han känt sig utsatt för politiskt tryck. - Inga kommentarer, säger han. Om du inte kände något tryck skulle det vara lätt att svara nej. - Inga kommentarer. Som DN berättade på måndagen har inga nya förhör hållits med Carin Götblad - trots att en polisagent pekat ut henne som ansvarig för knarkoperationen. Sedan månader står utredningen i stället still. På tisdagen väntas chefen för polismålsenheten, överåklagare Björn Eriksson, träffa Pär G Lindell och diskutera ärendet. Jonas Fredén Lasse Wierup

"Svensk polis förvanskar bevisning i rättegångar" Publicerat 2008-10-26 00:50 Statsåklagaren Nils-Eric Schultz och advokaten Peter Althin i gemensamt angrepp: Polisens metoder kan få Europadomstolen att underkänna Sverige som rättsstat. Sedan mitten av 90- talet har polis, alltför ofta i samarbete med vissa åklagare, undanhållit bevisning för domstolar och åklagare i hundratals fall. Syftet är att skydda informatörer i kampen mot brottsligheten. Det finns inget stöd i lagen för detta agerande. Trots det har sådana "okonventionella arbetsmetoder" använts systematiskt och varit förankrade i till exempel Stockholmspolisens högsta ledning. I vart fall en försvarsadvokat förbereder nu att föra sin klients talan till Europadomstolen. Chansen att de svenska metoderna skulle vinna gehör hos Europadomstolen måste bedömas som obefintlig, skriver advokat Peter Althin och statsåklagare Nils-Eric Schultz. Det finns inte något undantag från Europakonventionen, eller den svenska rättegångsbalken, om att allt för fallet väsentligt ska läggas fram för domstolen vid brottmål, för att det ska bli en rättvis rättegång, en "fair trial". Men sedan mitten av 1990-talet har polisväsendet i några av landets större städer, alltför ofta i samarbete med vissa åklagare, undanhållit bevisning för domstolar och försvarare i sannolikt hundratals fall. Medvetet felaktiga polisanmälningar och beslagsprotokoll har upprättats. Väsentlig dokumentation om hur provokationer och tillslag har gått till, har gömts undan eller förstörts. Polischefer har egenmäktigt fattat beslut om provokationer som bara åklagare får besluta om, och vittnen har gömts undan. Allt det här har skett i namn av att polisen skyddar sina informatörer och infiltratörer. Döljer att privatpersoner som arbetar för polisen haft avgörande betydelse för att till exempel narkotika har kunnat beslagtas och att brottslingar kunnat gripas, åtalas och dömas. Vad man inte framför från polisens sida, är att man därmed också döljer det som riskerar att bedömas som egna grova tjänstefel, menedsbrott, övergrepp i rättssak och osant intygande, i samband med den här hanteringen. Det finns inget lagstöd för det här agerandet. Inga sekretessregler, nödregler eller ens extrema undantag, som ger polis eller åklagare rätt att gömma undan bevisning för domstolarna och försvaret. Chefs-JO Mats Melin, har i en nyligen presenterad utredning avseende det här agerandet, liknat situationen med "Vilda Västern", i meningen "laglöst land". Justitiekansler Göran Lambertz har i såväl tv som radio, under de senaste veckorna, framfört att polisen genom det här agerandet gör sig till "en stat i staten".

Hårda ord som står i bjärt kontrast till den förskönande bild länspolismästare Carin Götblad gav av samma polisiära metoder i en artikel på DN Debatt (22/3 2005). JO slog i sin utredning fast att den misstänkte och domstolen ska ha full insyn i alla utredningar och det ska även gälla i utredningar där så kallade okonventionella metoder förekommit, medan Götblad i debattartikeln angav sina skäl för att hemlighålla information om sådana metoder, samt om förekomsten av informatörerna i de olika utredningarna. Redan genom att jämföra JO:s krav på insyn och Götblads (polisens) uppfattning att vissa polisiära åtgärder av olika skäl måste mörkas framgår att de båda synsätten är helt oförenliga. I boken "Hanteraren" som kom ut i dagarna redogör författaren och rättsjournalisten Dick Sundevall, detaljerat för bland annat en sekretessbelagd utredning, som visar vad som utspelar sig i "laglöst land". Hur grova brottslingar går fria för att polisen döljer bevisning som tillkommit med alltför "okonventionella metoder". Hur andra döms i fall där infiltratörer och provokationer haft avgörande betydelse, men där domstolen, försvarare och ibland även åklagare, inte informerats om att väsentlig bevisning gömts undan eller förstörts. De här så kallade "okonventionella arbetsmetoderna" har varit systematiserade och förankrade i högsta ledningen för Stockholmspolisen - och är så än i dag. Inget tyder på att något väsentligt förändrades när Carin Götblad tillträdde som länspolismästare och bytte ut ledningen för länskriminalen. Verksamheten pågår med i stort sätt samma metoder idag och antalet utbetalningar per år till informatörer och infiltratörer har ökat med 73 procent under Götblads ledning. Det enda fall där det fullt ut kommit fram hur polisen agerat med sådana här metoder, gällde hälerimålet efter tavelkuppen mot Nationalmuseet. Det resulterade i att Högsta domstolen (HD) i december 2007 helt frikände de män som tidigare dömts till fyra års fängelse i tingsrätten. HD ansåg inte att det kunde föras i bevis att männen hade utfört brottet, om de inte hade blivit utsatta för den provokation som polisens gillrade fälla innebar. Hur många andra har på felaktiga grunder dömts till långa fängelsestraff som de nu avtjänar? Och hur många grova brottslingar som polisen har haft bevis mot, har frikänts för att polisen, med eller utan åklagares medverkan, gömt undan bevisning som framkommit med felaktiga metoder? I vart fall en svensk försvarare förbereder nu att föra sin klients talan till Europadomstolen. Denne försvarare har försökt få Riksåklagaren att agera för resning för sin klient sedan det framkommit att denne varit föremål för en provokation genom en av polisen betald infiltratör. Någon information om provokationen lämnades aldrig till försvararen och domstolarna fick således aldrig någon möjlighet att pröva om provokationen skulle ha någon inverkan i skuld- eller påföljdsdelen. Dokumentationen i förundersökningsmaterialet uppfyllde inte heller de krav som lagstiftningen stadgar. För respekten för svenskt rättsväsende, anser vi att man så långt det är möjligt borde försöka undvika en prövning av "den svenska modellen" i Europadomstolen. Att tro att denna skulle vinna gehör vid en sådan prövning måste enligt vår uppfattning bedömas som obefintlig. Vilken företrädare för svenska staten skulle vilja ställa sig upp och inför Europadomstolens ledamöter förklara att man i Sverige anser att undanhållandet av information om informatörer och

provokativa åtgärder för misstänkta, försvarare och domstol, skulle vara förenligt med såväl svensk lag som Europakonventionens artikel 6? Resultatet av en talan till Europadomstolen torde istället bli att fokus kommer att riktas mot Sverige och att den uppfattning man internationellt haft om landet som en rättsstat, med stor sannolikhet skulle komma att få sig en kraftig törn. Den syn på Sverige som ett laglöst land i Vilda Västern som JO gett uttryck för, kommer att sprida sig i internationell media och juridiska tidskrifter och det skulle kunna komma att ta väldigt många år innan en sådan stämpel tvättas bort. Åklagare, polischefer och polisbefäl kan inte misstänkas för lagbrott, utan att det utreds förutsättningslöst. De ska som alla andra medborgare åtalas och dömas om de begår brott. I en del omskrivna fall, som till exempel det så kallade Gotlandsärendet, tyder alltför mycket på att det från länspolismästarens och den operativa chefens sida, kan ha handlat om såväl grovt tjänstefel som mened. Vad som kanske är mest anmärkningsvärt är att varken JO, JK eller RÅ tycks anse att det finns något skäl för rättsväsendet att agera för att de personer som inte fått en rättvis rättegång trots allt ska få en sådan. Är de möjligen helt omedvetna om att ett viktigt inslag i informatörshanteringen, är att inte heller dessa organ ska ha möjlighet att granska verksamheten? Kanske behövs någon form av sanningskommission för att reda ut och tvätta den här byken? Ytterligare en utredning som likt JO:s enbart konstaterar att det begås många olagligheter i kampen mot brottsligheten är inte tillräckligt. Om inte ett agerande från polischefers sida som liknas vid "laglöst land" får konsekvenser, innebär det att vederbörande utan påföljder kan fortsätta med sina "okonventionella metoder". Så här kan det inte få fortgå, vilket det gör - här och nu. Peter Althin Nils-Eric Schultz Polisens infiltratörer

Kriminalkommissarien Olle Liljegren fick avsked från polisen efter att olagligt ha använt informatörer. Nils-Eric Schultz om Polisens infiltratörer Polisens utnyttjande av unga informatörer är en skam för Sverige Publicerad: 2010-01-28, Uppdaterad: 2010-01-30 "Min uppfattning är att polisen cyniskt utnyttjat ett antal unga människor att delta i sådana uppdrag som polisen inte själv vågat utföra. Att någon på begäran från en statlig myndighet fås att infiltrera i en kriminell och farlig grupp borde inte få förekomma i ett land som Sverige. Att riskerna de utsatts för har varit oerhört stora är en självklarhet." Det skriver åklagaren NILS-ERIC SCHULTZ, verksam vid Riksenheten mot korruption. Under mer än 15 år (1984-2001) innehade jag en åklagartjänst med ansvar för utredningar avseende den s k grova och organiserade brottsligheten. Därmed fick en jag bra inblick i hur metoden med att utnyttja informatörer/infiltratörer/agenter kom att tillämpas. Tanken med densamma var att polisen, istället för att arbeta med sedvanliga och inarbetade metoder, såsom spaning, telefonavlyssning, kameraövervakning m m. skulle använda sig av betalda informatörer. Dessa fick i uppdrag att nästla sig in i kriminella grupperingar om de inte redan befann sig där. Informatörerna skulle bl a genom provokativa åtgärder gillra fällor för den eller de personer som polisen av något skäl ville ingripa mot. Redan från början var jag kritisk till användandet av informatörer och den viktigaste invändningen jag hade var att jag ansåg att principerna om en rättvis rättegång sattes ur spel då polisen, men tyvärr även vissa åklagare, konsekvent för försvarare och domstolar "mörkade" att en informatör mot betalning agerat i ett visst ärende. Inte heller ansåg man sig behöva redovisa om denne på polisens uppmaning eller på eget bevåg provocerat den person som gripits för visst brott. Att informatören erhållit ersättning, vilken kunde uppgå till femsiffriga belopp, ansåg man sig inte heller behöva redovisa. För mig framstod det som

uppenbart att hela verksamheten var väldigt rättsosäker och stod i strid med principen om den misstänktes rätt till insyn i en brottsutredning. Genom den s k Liljegrenaffären besannades mina farhågor. Liljegren fick avsked från polisen och han har fått bära hundhuvudet för alla de olagligheter som begåtts i samband med användandet av informatörer. Det har emellertid funnits många "Liljegrenar" inom polisen. I efterdyningarna till den s k Liljegrenaffären har ett antal försvarare insett att deras klienter dömts utan att samtliga relevanta omständigheter redovisats för dem. Detta har lett till att ett flertal resningsansökningar getts in till Riksåklagaren och Högsta Domstolen. Grunden för resningsbegäran har varit att advokaterna ansett att deras klienter inte erhållit en rättvis rättegångt. Högsta Domstolen har beslutat om resning i ett av fallen. Det ärendet gäller ett vapenbrott, där det framkommit att vapnet överlämnats/sålts till den sedermera dömde av polisens informatör och att denne i sin tur fått vapnet av sin hanterare. Ytterligare resningsärenden ligger hos HD men där har beslut ännu inte meddelats. Förmodligen som en effekt av att jag så fort tillfälle getts framfört kritik mot polisens informatörshantering har jag under senare tid kontaktats av ett antal f d polisinformatörer vilka velat beskriva sin bild av verksamheten och de har också sökt mitt stöd. Den information jag erhållit av dessa f d polisagenter har gjort mig ännu mer övertygad om att metoden aldrig skulle ha kommit till användning. Förutom att en förutsättning för metoden var att polis och helst även åklagare skulle bryta mot lagstiftningen genom att inte redovisa allt vad som förekommit, har det också visat sig att det finns en viktig men tidigare okänd humanitär vinkling på verksamheten som enligt min mening också måste fram i ljuset. De personer (mest yngre män) som av polisens värvare engagerats som agenter har ofta varit unga och några t o m omyndiga. En del har värvats genom att en polisman besökt dem då de suttit som frihetsberövade på polishuset, d v s de har redan där varit i underläge. Mot olika former av löften har polisen därefter knutit personen till sig. Någon insyn i vad som förmått denne att acceptera uppdraget har inte förekommit. Något skriftligt anställnings- eller uppdragsavtal har inte upprättats. De enda som skulle ha kännedom om uppdraget var agenten själv samt högst tre anställda vid polisen, nämligen värvaren, den s k hanteraren samt möjligen dennes chef. Den värvades föräldrar skulle inte få någon vetskap och detta inte ens om vederbörande var omyndig. Sedan han väl värvats har personen ombetts eller uppmanats att utföra vissa uppdrag såsom ex vis att nästla sig in i kriminella grupperingar. Vad någon informatör berättat för mig är också att han för polisens räkning begått brott (ex vis vapen- eller narkotikabrott) och skickats på utlandsuppdrag. D v s man har låtit honom utföra rent polisära uppdrag och detta utan någon som helst utbildning. Något skydd att tala om har inte förekommit. De har inte omfattats av något försäkringsskydd trots att de utgjort ett av polisens viktigaste redskap i kampen mot den grövsta brottslighet vi har i landet. Det som kan ha lockat dem kan ha varit den skattefria ersättning de erhållit av sin hanterare efter lyckade tillslag. Beloppen kan ha varit femsiffriga. Denna ersättning, redovisad som "tipspengar", kan givetvis ha fått till följd att informatören haft ett intresse av att "sätta dit" så många som möjligt. Samma intresse har hanteraren haft eftersom han då för sina överordnade kunnat visa upp fina siffror från sina agenter. Dessa siffror har därefter tagits in i polisens statistik och därmed har också

polisledningen kunnat lämna en ljus bild av värdet av informatörshanteringen till ex vis Jusitiedepartementet och media. Min uppfattning är att polisen cyniskt utnyttjat ett antal unga människor att delta i sådana uppdrag som polisen inte själv vågat utföra. Att någon på begäran från en statlig myndighet fås att infiltrera i en kriminell och farlig grupp borde inte få förekomma i ett land som Sverige, ett land där myndigheter såsom ex vis Yrkesinspektionen regelbundet granskar arbetsplatser för att minimera skaderisker för anställda och där det finns skyddsombud och det gås skyddsronder. Att riskerna de utsatts för har varit oerhört stora är en självklarhet. Det är nog inte alltför vågat att tro att någon av informatörerna genom åren avslöjats av den kriminella grupp de skulle verka i. Vad som då inträffat kan i vart fall jag tänka mig. De grupper som avses är ex vis Hells Angels, Bandidos, Original Gangsters och hur den interna rättsskipningen ser ut i sådana grupper torde vara väl känt. Några av de f d informatörer jag kommit i kontakt med har i flera års tid haft uppdrag som agent för polisen. Ersättningen har utgjorts av svart lön, d v s inga sociala avgifter har betalts in och därmed har inte heller några medel avsatts ex vis för deras framtida pension. Detta kommer då att leda till att dessa personer kommer att få en lägre pension än de kamrater som haft normala anställningar. Det går inte heller att i sin meritförteckning ange att man varit en framgångsrik polisagent, vilket leder till att det är nästan omöjligt för dessa att få något nytt arbete. Och resten av livet kan de vara tvungna att, som Sundevall beskrivit, flytta runt, ha skyddade identiteter och leva med en ständig oro. Givetvis påverkas de personer som under lång tid på polisens uppdrag verkat i kriminella grupper. Det har visat sig vara oerhört svårt för dem att efter uppdragstidens upphörande kunna återanpassa sig till ett normalt liv. De kommer att under resten av livet att riskera att poliskontakterna skall kunna komma att avslöjas för de kriminella grupper/personer han lämnat uppgifter om. En intressant fråga är givetvis hur eller om polisen tar hand om de informatörer som har "gjort sitt". I de fall jag kommit i kontakt med har så inte varit fallet. Nu är jag inte ensam om att vara kritisk mot polisens sätt att utnyttja informatörer. Tämligen många poliser jag kommit i kontakt med har sagt sig dela mina synpunkter. Inom åklagarväsendet är det väl inte alltför många som applåderar men det beror nog främst på att det enbart är ett fåtal kollegor som kommit i kontakt med verksamheten. Däremot har jag tämligen täta kontakter med ett flertal advokater, universitetsanställda samt journalister. Tillsammans med några av dessa diskuteras det för närvarande att anordna en hearing varvid såväl de rättssäkerhets- som humanitära aspekterna av informatörshanteringen är tänkta att behandlas. Denna hearing är tänkt att äga rum under våren 2010 och om någon är intresserad så är han/hon mycket välkommen höra av sig. Nils-Eric Schultz