Page 1 of 6 Artiklar Populär Historia har tusentals artiklar i sitt arkiv. Du kan söka på artiklar i sökfunktionen ovan till höger. Observera att artiklarna endast är till för enskilt bruk och att de skyddas av lagar om upphovsrätt. De får inte publiceras eller på annat vis spridas utan redaktionens och författarens uttryckliga medgivande. Avancerad sök» Midsommarkrisen och de tyska trupptransporterna i Sverige 1941 I juni 1941 inledde Tyskland sitt angrepp på Sovjetunionen under kodnamnet Operation Barbarossa. Samtidigt krävde naziregimen att tyska soldater skulle transporteras genom Sverige till fronten. Förfrågan utlöste en inrikespolitisk kris i Sverige. Det är natten mellan den 21 och 22 juni 1941. Sveriges utrikesminister Christian Günther fördriver tiden hemma hos statsminister Per Albin Hansson med kortspel, groggar och cigaretter. Ett par timmar senare, klockan 03.05, sänder Adolf Hitler ut lösenordet Dortmund, varpå det gigantiska anfallet mot Sovjetunionen Operation Barbarossa tar sin början. Günther har sina handlingsplaner klara: Sverige måste visa Nazityskland god vilja i korståget mot bolsjevismen. Svensk järnväg ska transportera tysk trupp mot fronten. Den kallas Midsommarkrisen, och utspelade sig under fyra dagar som skakade Sverige. En smärtsam politisk process där Sverige sommaren 1941 beslutade att frångå neutraliteten och bli uppmarschområde för Nazityskland i andra världskrigets centrala skeende: striden mellan Sovjetunionen och Tyskland. Alla andra krigsskådeplatser var sekundära eller bestämda av utgången av den tysk-ryska kampen, skriver historieprofessorn Alf W Johansson. Midsommarkrisen har minst sagt varit hett debatterad inom forskningen. Historiker har försökt ta reda på exakt vad som hände, minut för minut. Dessutom var den ödesdiger för utrikesminister Günther, som gick in i händelseförloppet full av självförtroende och lämnade det stukad. Hans liv präglades sedan av rollen som den store syndabocken. Kanske helt enligt planerna hos bridgekamraten Per Albin Hansson, som är den som egentligen sade ja till Tyskland. Våren 1941 kom allt fler tecken på att Tyskland skulle anfalla paktbrodern Sovjetunionen. De insatta väntade sig ett kort blixtkrig i jätteformat det mäktiga Tyskland erövrade ju snabbt Västeuropa året innan, i strid mot stormakterna Frankrike och Storbritannien. Sovjetunionen å andra sidan klarade knappt att besegra småstaten Finland vintermånaderna 1939 40. Vilken skulle Sveriges roll bli i ett Europa som fullständigt behärskades av nazismen? Situationen komplicerades av att det stod allt mer klart att grannlandet Finland aktivt skulle komma att delta i det nya fälttåget. Sveriges marinattaché i Berlin, Anders Forshell, skrev på anfallsdagen 22 juni 1941: Om detta nya krig kommer att tillsammans med Finland av Tyskland att föras till ett segerrikt slut, vilket jag personligen anser bliva fallet inom kort tid, utan att svensk insats i någon form göres för att medverka till vår arvfiendes likviderande då är det också slut med Sveriges militära framtid. Ett icke-hjälpsamt Sverige riskerade att straffas av Nazityskland i det nya Europa. Günthers lösning på problemet var för honom självklar: Sverige måste hjälpa Tyskland genom att transportera trupp. Inför anfallet talade han om detta med högerledaren Gösta Bagge, som skrev i
Page 2 of 6 dagboken att vi voro överens om vikten av att försöka se till att opinionen inte band sig emot varje samgående av denna art med Tyskland. Enligt en tysk källa lovade Günther till och med militärfördrag när anfallet kom. Även om denna uppgift är osäker var den viktig för tyskarna. Den svenska trupptransporten blev en del av den tyska anfallsplanen. Men framför allt blev den Hitlers politiska test av Sverige inför framtiden. Klockan 8.30 på morgonen söndagen den 22 juni dagen före midsommarafton anländer Hitlers speciella sändebud Karl Schnurre till utrikesdepartementet och Christian Günther. Schnurre överlämnar en kravlista på fem punkter, varav den viktigaste är den första: Den tyska 163:e infanteridivisionen ska transporteras på svensk järnväg (senare kallas enheten oftast för Engelbrechtdivisionen, efter sin befälhavare general Erwin Engelbrecht). Enligt Schnurre visar Günther som väntat en uttalad förståelse för samtliga tyska militära önskemål. Frågan på mötet verkar snarast vara hur Günther kan besegra motståndet inom den svenska regeringen, framför allt antinazistiska socialdemokrater som finansminister Ernst Wigforss. Nyckeln till framgång blir att få med sig regeringens verklige makthavare statsminister Per Albin Hansson. Men hur ordna detta? Günther verkar ha planerna klara. Han kan använda sig av kung Gustaf V. Schnurre skriver att Günther avsåg att detta skulle komma att tjäna som stöd för hans egen åsikt. Med hjälp av kungen ska Günther övertyga statsministern. Efter mötet med Schnurre beger sig alltså Günther inte till den nervöst väntande regeringen. Istället går han till slottet. Och om hans samtal med kungen vet vi ingenting. En halvtimme senare klockan 10.30 kallas Per Albin Hansson till majestätet. Det möte mellan kungen, utrikesministern och statsministern som nu äger rum är kanske den mest omdebatterade händelsen i Sveriges historia. Frågan är om kungen hotar med att abdikera om han inte får sin det vill säga Günthers vilja fram. Vi vet inte hur orden faller. Motfrågan är om Per Albin Hansson redan innan mötet bestämt sig för att säga ja till tyskarna. Och väljer han i så fall att tolka kungens uttalanden som ett abdikationshot för att trycka ner sina partikamrater? Sakfrågan hotar kungen att abdikera? är i sig inte särskilt viktig. Frågan gäller istället snarare Per Albin Hanssons agenda. Vad vill han? Bara ett är säkert. Att kungen skulle abdikera vore en katastrof för utrikespolitikens och samlingsregeringens Sverige, där enighet är landets viktigaste tillgång. Därav frågans explosivitet. Klockan tolv samlas de i regeringen som är i kvar i Stockholm denna midsommarhelg (bland annat saknas Wigforss) till informationsmöte. Utrikesministern börjar sitt anförande: De tyska önskemålen är inget negativt, istället är de positiva bevis för att Sverige uppfattas som vänskapligt gentemot Tyskland och Finland. Schnurre har gjort klart att Finland snart ska gå med i anfallet. Sverige bör inta en neutralitet till förmån för Finland och Tyskland samt ställa sig positivt till att stödja Finland med dess försörjning och med leveranser av krigsmaterial. Sedan blir det spännande statsminister Per Albin Hansson får ordet. Statsministern antyder att kungen kanske avgår om Sverige inte säger ja till Tyskland. Men det formella beslutet är ännu långt borta. Hela regeringen ska samlas dagen efter på midsommarafton. Men Günther verkar redan ganska säker på att få sin vilja igenom. Svenska och tyska transportofficerare ska mötas för att förbereda transporten. På kvällen får Günther besök av Finlands sändebud Jarl Wasastjerna, som understryker de tyska önskemålens betydelse för Finland. Visserligen har Finland ännu inte gått med i anfallet, utan hävdar fortfarande neutralitet. Men Günther och det svenska försvaret känner sedan länge till den tyskfinska anfallsplanens detaljer om att Finland ska vänta med sin krigsförklaring ett par dagar. Storbritanniens Winston Churchill hotar Finland (och Rumänien) med orden att varje individ eller stat som marscherar med Hitler är vår fiende. Klockan tio på midsommarafton återsamlas regeringen. Per Albin Hansson säger att han närmast kommit till den ståndpunkten att man borde avböja, vilket han väger mot möjligheten för regeringen att enas kring ett nej. Annars bör den tyska framställan bifallas. Och så kommer det: Kungen ska tydligast till utrikesministern! ha sagt saker som tydde på ett abdikationshot. Vad betyder då detta?
Page 3 of 6 Justitieminister KG Westman kommenterar i dagboken: Jag fattade statsministerns tal så, att han ej ville bryta med de sina, som önska avslag av ideologiska skäl och därför gick med dem ett stycke på den teoretiska vägen, men å andra sidan ej lovade att omsätta sina känslor i handling om konsekvenserna bliva för allvarliga. Per Albin Hansson vet att det inte går att nå enighet kring ett nej. Alltså kan han lugnt säga som han gör. Därmed är frågan avgjord ledarna för högern och bondeförbundet vill säga ja, liksom troligen ledaren för folkpartiet. Om Christian Günther haft som plan att använda kungen för att få med sig statsministern så har han lyckats. Det spelar ingen roll att Wigforss vill säga nej. Klockan 14 på midsommarafton fortsätter den politiska våndan i utrikesnämnden. Diskussionen är hätsk (Wigforss blir senare upphetsad och passionerat blek ). Günther lägger åter stor vikt vid Finland. Per Albin Hansson avstår från att ange någon synpunkt i nämnden. Däremot vill de förra socialdemokratiska utrikesministrarna Östen Undén och Rickard Sandler säga nej till transiteringen. Sandler, som sparkats som utrikesminister då han alltför entusiastiskt ville stödja Finland under vinterkriget, säger nu att det talades om att hjälpa Finland, men det gällde i verkligheten att angripa Ryssland. Men de tre borgerliga partiernas ledare folkpartiets Andersson i Rasjön, bondeförbundets Pehrsson- Bramstorp och högerns Bagge ger sitt stöd till Günther och Tysklands krav. Per Albin Hansson skriver i dagboken att det inte är möjligt att få samling kring nej-linjen. Han kan icke tillåta en kris i det rådande läget, det vill säga: Statsministern har bestämt sig för ett ja. Efter utrikesnämnden fortsätter diskussionen i ett stormande gatugräl på Norrbro. Socialdemokraten Ivan Pauli anklagar högern för att ha kapitulerat för Hitlerkraven. Sent på midsommaraftonens eftermiddag träffar Günther åter Karl Schnurre. Günther verkar övertygad om att Sverige kommer att säga ja. Bland annat ger han klockan 18.30 instruktioner till SJ att ta förnyad kontakt med de tyska transportofficerarna. Transporten ska gå via Charlottenberg och omfatta 70 tåg. Slutstation är Haparanda-Torneå, dit åtta tåg per dygn kommer att anlända. På kvällen rapporterar Schnurre till Tyskland att Sverige väntas bifalla Tysklands krav: Kungens och regeringens hållning är positiv. Schnurre kan vidare berätta att: Statsminister Hansson, vars hållning är av avgörande betydelse, har enligt vad som förtroligt meddelades mig, redan uttalat sig för ett tillmötesgående. Statsministern och utrikesministern ser som sin uppgift att förmå några medlemmar i regeringen och i utrikesnämnden, som fortfarande motsätter sig de tyska önskemålen, att uttala sig för ett tillmötesgående av de tyska önskemålen, så att beslutet kan ske i enighetens tecken [...] Den svenska regeringen var klar över att ett tillmötesgående av de tyska önskemålen innebar ett frångående av den dittills förda neutralitetspolitiken. Notera att Günther förtroligt meddelar främmande makt känslig information. Ett tveksamt beteende som visar att Sveriges utrikesminister har svårt med balansgången dessa dagar. Under tisdagen den 24 juni 1941 får tyska överkommandot i Norge AOK Norwegen besked om att 163:e divisionen ska transporteras till Finland med järnväg via Sverige. Klockan 11.15 på förmiddagen träffar Per Albin Hansson sin utrikesminister. De bägge talar om dagens stora politiska händelser partiernas riksdagsgrupper ska träffas (Günther är partilös och får inte vara med). Resultatet av mötet blir ett utkast till regeringsdeklaration, som på kvällen ska delas ut till regeringen.deklarationen innebär ett ja till transiteringen innan partigrupperna sammanträtt. I den socialdemokratiska partigruppen börjar en fem timmar lång debatt. När det väl är dags för omröstning blir resultatet nedslående för Per Albin Hansson: En majoritet av 159 röster mot 2 vill meddela de borgerliga partierna att gruppen för sin del förordade ett avvisande av de tyska kraven och hemställde till de borgerliga grupperna att sluta upp på samma linje. Då tar statsministern till orda: Det går säkerligen inte få enighet om att säga nej. Konungen såväl som kronprinsen har ställt sig på utrikesministerns sida och vill lämna ett tillmötesgående svar. Konungens uppfattning var så bestämd, att han hellre ville avgå än att genom ett nej utsätta landet för krig. Per Albin Hansson skyller alltså ja-linjen på Günther och begär en ny omröstning. Ska socialdemokratin driva frågan om ett avslag även om de borgerliga icke skulle medverka härtill? Det vill 59 ledamöter, men de får 72 ledamöter emot sig. Hela 30 ledamöter avstår från att rösta.
Page 4 of 6 Omedelbart därpå lämnar statsministern mötet och beger sig försenad till regeringssammanträdet. Socialdemokraternas riksdagsgrupp får aldrig tydligt bestämma sig för ett ja eller nej. I riksdagsgrupperna hos högerns riksorganisation, folkpartiet och bondeförbundet säger majoriteterna ja till Tyskland. Klockan 19 väntar de borgerliga regeringsledamöterna på socialdemokraterna. När dessa kommer föreföll de mycket upprörda. Man fick intryck av att det varit ett stormigt sammanträde, eller att något obehagligt förekommit dem emellan, skriver folkpartiledaren Andersson i Rasjön. Han och högerledaren Bagge meddelar därpå sina partiers ja, medan bondeförbundsledaren Pehrsson- Bramstorp mumlar fram sitt partis bifall. Per Albin Hansson låter förstå att socialdemokratin påtvingats ett ja. Därefter attackerar Hansson utrikesministern. Detta är brytpunkten i Günthers liv. Per Albin Hansson säger att Günther misstänks vara alltför eftergiven för tyska krav. Rickard Sandler har levererat ett utomordentligt hätskt utfall mot Günther som han misstänkte för att målmedvetet, avsiktligt och planmässigt arbeta för vår anslutning till det tyska livsrummet. Per Albin Hanssons agerande kan tolkas som att han använder sin utrikesminister för att själv framstå som mindre suspekt i sina partikollegers ögon. Regeringen kommer äntligen till beslut. Transiteringen av 163:e divisionen Engelbrecht godkänns. Per Albin Hansson deklarerar att transporten icke finge betraktas som en början till fortsatta eftergifter utan som ett engångsbeslut. Markeringen om engångsbeslut kommer att bli mycket viktig inför framtiden, vilket inte hindrar att beslutet smakar beskt för antinazistiska politiker. Tidigt på morgonen onsdag 25 juni får 163:e divisionen Engelbrecht order om att den första transporten från Norge ska avgå på eftermiddagen samma dag. Sverige inkallar 15 000 man för att bevaka transporterna. Försvaret väljer medvetet ut extra långa och välvuxna svenska soldater. Dessa vikingar ska skrämma tyskarna. Klockan 15.10 ges order om förberedelserna inför ankomsten av de första tyska tågvagnarna till svenskt territorium samma kväll. Först 20 minuter senare hålls konselj det är då som beslutet i formell mening tas. Sveriges godkännande av transiteringen anmäls till Gustaf V, samtidigt som den första transporten redan är på väg mot svenska gränsen. Kungen är påtagligt rörd, griper Per Albin Hansson i armen och skakar den. Justitieminister KG Westman skriver i dagboken: När vi gingo ut, sade Bagge till mig om kungen: Det här har han kunnat göra en gång, men han kan inte göra det en gång till. Jag svarade: Varför inte, om det går bra? Efter midsommarkrisen försvinner termen neutralitet från det officiella Sveriges språk i ett halvår. Antinazisten Torgny Segerstedt skriver att Sverige har låtit sin neutralitetspolitik fara. Den var redan förut ganska skamfilad. Nu har den definitivt kastats över bord. På kvällen får svenska regeringen veta att Finland är i krig med Sovjetunionen. Klockan 22.56 onsdagen den 25 juni kommer det första tåget till värmländska Charlottenberg. De första av de 14 712 tyska soldaterna ur 163:e infanteridivisionen får en timslång paus, medan divisionschefen, general Erwin Engelbrecht, ceremoniellt visar sin tacksamhet och högaktning mot Sverige. En tysk honnörsvakt om tio man tilldelas den svenske kontrollofficeren. Denne måtte mottaga vaktens hedersbevisning varefter jag åtföljd av generalen, passerade fronten, varunder vakten skyldrade gevär. Men Midsommarkrisen får andra och större effekter på den svenska utrikespolitiken. Historikern Alf W Johansson skriver att Sverige förlorade och återvann sin neutralitet i samma beslut. Sveriges militärpolitiska läge förbättras dramatiskt Sovjetunionen kan knappast anfalla och Tyskland är upptaget med annat. Johansson fortsätter: Det viktigaste resultatet av midsommarbeslutet blev att Sveriges politiska hållning gentemot Tyskland för första gången blev definierad. Det uppstår konsensus i regeringen angående Tyskland och förlorarna är förutom Günther, som mister sin handlingsfrihet högern och Gösta Bagge. Partiets vilja till aktiv Finlandspolitik förutsätter flexibilitet gentemot Tyskland. I och med att den 163:e infanteridivisionen rullar genom Sverige för-svinner denna flexibilitet. De svenska eftergifterna gentemot tyskarna fortsätter visserligen. Men då Tyskland och Finland några veckor senare vill transportera ännu en tysk division på svensk järnväg säger svenska
Page 5 of 6 regeringen omedelbart nej med hänvisning till Midsommarkrisens skrivning om engångstransport. Även högerledaren Bagge ser sig tvingad att avböja: Under sådana förhållanden och då alla voro eniga hade jag ingen anledning att inta någon annan ståndpunkt. Två år senare har Röda armén besegrat tyskarna i Stalingrad. Sveriges neutralitet svänger om till de allierades fördel. Henrik Arnstad är journalist och författare. Han utkom förra året med boken Spelaren Christian Günther Sverige under andra världskriget (Wahlström & Widstrand). Krisens aktörer Per Albin Hansson, statsminister (s) Per Albin Hansson ledde samlingsregeringen och satte utrikespolitisk sammanhållning högt. I övrigt var Hansson en man vars agenda ofta är svår att förstå. Han såg som sin uppgift att motarbeta aktivt antinazistiska partikamrater. Men framför allt måste Sverige hållas utanför kriget, vilket ibland innebar att man måste ge vika för tyska krav. Christian Günther Utrikesminister (opolitisk) Yrkesdiplomaten Günther utsågs 1939 till utrikesminister i samlingsregeringen. Han hand-plockades av Per Albin Hansson, men gled under 1940 över i ett samarbete med högerledaren Gösta Bagge. Günther var antinazist men blev 1940 41 övertygad om att Sverige måste närma sig Tyskland inför framtiden, då Europa sannolikt skulle bli en kontinent under tysk överhöghet. Gustaf V Sveriges kung Kungen var inte pronazist, men ansåg att Sverige skulle hålla sig väl med Tyskland. Hans mest kända övertramp är då han utan regeringens medgivande skickade en gratulation till Hitler för kriget mot»bolsjevismen». Kungahuset var annars djupt splittrat i förhållandet till Tyskland och nazismen. Inom kungafamiljen fanns allt från nazistsympatisörer till anglofiler och hängivna antinazister. Ernst Wigforss Finansminister (s) Ernst»Wigge» Wigforss var regeringens argaste antinazist. I utrikespolitiska frågor utmanövrerades han oftast av Per Albin Hansson, men han tjänade ändå ett syfte i att hindra en alltför tyskvänlig politik. Karl Schnurre Envoyé i tyska utrikesdeparte-mentet (Auswärtiges Amt) Till skillnad från många andra tyska diplomater var Schnurre övertygad nazist. Han var formellt underställd utrikesminister von Ribbentrop, men rapporterade ofta direkt till Hitler. Schnurre anlände till Stockholm då tyskarna hade extra besvärliga frågor på dagordningen. Tyskland hade troligen inte anfallit Sverige Vad hade hänt om midsommarkrisen gett andra resultat än den faktiskt gjorde? 1. Hade Tyskland anfallit Sverige om regeringen sagt nej till transporten? Svaret är troligen nej. Den tyska begäran om transitering var snarare ett politiskt test av Sverige inför det framtida nazistiska Europa. Tyskland saknade i juni 1941 militära resurser för att anfalla Sverige. Och det svenska försvaret blev bara starkare och starkare ju längre kriget fortsatte. Däremot kunde Tyskland strypa Sveriges energiförsörjning (kol och koks) eller bomba Sverige till underkastelse. 2. Hade samlingsregeringen kunnat falla? Ja och det hade varit katastrofalt för Sve-rige. Socialdemokraterna hade sedan 1940 egen majoritet i riksdagen och kunde ha regerat själva. Men faran från Tyskland hade blivit större,
Page 6 of 6 eftersom Hitler betraktade de svenska socialdemokraterna som»marxister». En borgerlig regering hade å andra sidan haft att hantera den socialdemokratiska riksdags-majoriteten. En hopplös situation. Skiss på en högerorienterad regering fanns dock. Mitt under pågående midsommarkris träffade Stockholms överståthållare (motsvarar dagens landshövding) Torsten Nothin högerpolitikern Ivar Anderson, som dess utom var huvudredaktör för Svenska Dagbladet. Syftet var troligen att diskutera en ny regering om samlingsregeringen skulle falla. En högerorienterad regering skulle kunna agera mycket friare gentemot tyskarna och skisserna var redan klara. 3. Var det rätt eller fel att säga ja till trupptransporten? Det var moraliskt fel att hjälpa Nazityskland. Men regeringens uppdrag var inte moraliskt utan politiskt hålla Sverige utanför kriget. Dessutom fanns en värre omoral som aldrig egentligen diskuterades: att göra som Finland och gå med i anfallet. Henrik Arnstad Publicerad i Populär Historia 6/2007 Tipsa en kompis» Prenumerera» 2011 Svenska Historiska Media