RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den 17.1.2013 COM(2013) 6 final RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN om genomförandet av EU:s lagstiftning om avfallshantering Direktiv 2006/12/EG om avfall, direktiv 91/689/EEG om farligt avfall, direktiv 75/439/EEG om spilloljor, direktiv 86/278/EEG om avloppsslam, direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall, direktiv 1999/31/EG om deponering av avfall, och direktiv 2002/96/EG om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter för perioden 2007 2009 SV SV

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN om genomförandet av EU:s lagstiftning om avfallshantering Direktiv 2006/12/EG om avfall, direktiv 91/689/EEG om farligt avfall, direktiv 75/439/EEG om spilloljor, direktiv 86/278/EEG om avloppsslam, direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall, direktiv 1999/31/EG om deponering av avfall, och direktiv 2002/96/EG om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter för perioden 2007 2009 1. INLEDNING Syftet med den här rapporten är att informera om genomförandet av EU:s lagstiftning om avfallshantering för perioden 2007 2009. Den omfattar direktiv 2006/12/EG om avfall, direktiv 91/689/EEG om farligt avfall, direktiv 75/439/EEG om spilloljor, direktiv 86/278/EEG om avloppsslam, direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall, direktiv 1999/31/EG om deponering av avfall, och direktiv 2002/96/EG om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Separata rapporter kommer att göras för genomförandet av förordning (EG) nr 1013/2006 om transport av avfall, direktiv 2006/21/EG om hantering av avfall från utvinningsindustrin och direktiv 2000/53/EG om uttjänta fordon. Rapporten bygger på uppgifter från medlemsstaterna. Detaljrapporter för varje direktiv finns på: http://ec.europa.eu/environment/waste/reporting/index.htm. Direktiv 2006/12/EG om avfall, 91/689/EEG om farligt avfall, och 75/439/EEG om spilloljor har upphävts från och med den 12 december 2010 genom det reviderade direktivet 2008/98/EG om avfall, som innehåller deras viktigaste bestämmelser. Detta är därför den sista rapporten om genomförandet av dessa direktiv. Ett nytt frågeformulär om genomförandet har tagits fram för direktiv 2008/98/EG 1. I figur 1 i bilagan till denna rapport finns en översikt över förändringarna i regelverket på avfallsområdet. 2. RAPPORTERINGENS RÄTTIDIGHET OCH KVALITET För rapporteringsperioden 2007 2009 har nästan alla medlemsstater uppfyllt sina rapporteringsskyldigheter 2. Det finns dock fortfarande utrymme för förbättring av medlemsstaternas rapporteringsdisciplin: Rapporterna från fyra medlemsstater lämnades inte 1 2 Kommissionens genomförandebeslut av den 18 april 2012 om fastställande av ett frågeformulär för medlemsstaternas rapporter om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG om avfall, http://ec.europa.eu/environment/waste/reporting/pdf/c_2012_2384.pdf. Med undantag för Frankrike, Grekland, Malta och de belgiska regionerna Bryssel och Vallonien som när rapporten avslutades inte hade lämnat in fullständiga genomföranderapporter. SV 2 SV

in i tid, för vissa av de inlämnade rapporterna var inte alla frågorna besvarade, och uppgifterna var inte alltid fullständiga. När det gäller de årliga uppgifterna om materialåtervinning och återvinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter och förpackningar hänvisade de flesta medlemsstaterna till de årsrapporter som lämnats till Eurostat. För de flesta medlemsstater fanns inga uppgifter för 2009 (vilket uppfyller rapporteringskraven för avfall från elektriska och elektroniska produkter). Fullständiga uppgifter för 2007 och 2008 fanns både för övergripande materialåtervinning och återvinning av avfall från elektriska och elektroniska produkter och förpackningar samt specifika siffror för återvinning och insamling av material eller avfallsflöde. Kvaliteten på den rapportering och de uppgifter som lämnades in varierade mycket. Medlemsstaterna gav ofta oklara svar. Även om detta i några fall kan förklaras av att ett antal frågor var otydligt formulerade i frågeformulären, var medlemsstaternas svar i många fall vaga, exempelvis med ett stort antal hänvisningar till nationell lagstiftning men utan närmare uppgifter, även där förklaringar eller närmare uppgifter om erfarenheter uttryckligen efterfrågades. 3. DIREKTIV 2006/12/EG OM AVFALL (RAMDIREKTIVET OM AVFALL) I detta direktiv, som nu har upphävts och ersatts med direktiv 2008/98/EG om avfall, fastslogs de grundläggande kraven, definitionerna och principerna för avfallshantering i EU. Ramdirektivet om avfall antogs 1975, reviderades 1991 och har ändrats många gånger. Direktiv 2006/12/EG (nedan kallat ramdirektivet från 2006 ), en kodifierad version av tidigare direktiv 75/442/EEG, var det relevanta dokumentet för rapporteringsperioden 2007 2009. Med ramdirektivet från 2006 infördes grundläggande definitioner för avfallshantering (som definitionen av avfall ), medlemsstaterna förpliktades att upprätta ändamålsenligt utformade nätverk av anläggningar för bortskaffande av avfall och det fastställdes en hierarki för avfallshantering i tre steg som främjar förebyggande åtgärder framom återvinning, med bortskaffande som sista utväg. Genom direktivet förpliktades medlemsstaterna att se till att avfall återvinns eller bortskaffas utan fara för människors hälsa och miljön, och övergivande, dumpning och okontrollerat bortskaffande av avfall förbjöds. I direktivet angavs att medlemsstaterna ska upprätta nationella planer för avfallshanteringen och att tillstånd ska krävas för avfallshantering. Alla rapporterande medlemsstater bekräftade att de har införlivat direktivet i sina nationella lagstiftningar och att de uppfyller de grundläggande kraven, däribland att upprätta en eller flera avfallsplaner och vidta åtgärder för att själva klara sitt avfall. Alla rapporterande medlemsstater bekräftade också att de uppfyller bestämmelserna i ramdirektivet från 2006 om krav på tillstånd och redovisning. Dock uppdagades stora brister i tillämpningen av EU:s avfallslagstiftning, i fråga om vilka alternativ för avfallshantering som valdes. Statistiken visade att många medlemsstater fortfarande i stor utsträckning tillämpar deponering för hushållsavfall, vilket inte överensstämmer med konceptet för avfallshierarki som framhålls i artikel 3.1 i ramdirektivet från 2006. Det blir ännu större glapp till kraven i det reviderade ramdirektivet som har en avfallshierarki i fem steg. 2009 varierade hanteringsmetoderna för kommunalt avfall stort mellan medlemsstaterna, från extremt hög andel deponering (Bulgarien, Rumänien, Malta, SV 3 SV

Litauen och Lettland deponerar över 90 % av sitt avfall) till under 5 % deponering (Belgien, Danmark, Tyskland, Nederländerna, Österrike och Sverige). Den högsta andelen återvinning (däribland kompostering 3 ) hade Österrike (70 %), följt av Tyskland (66 %), Belgien och Nederländerna (60 %), och Sverige (55 %). Sverige, Danmark, Nederländerna, Luxemburg, Belgien, Tyskland och Frankrike hade den högsta andelen förbränning (ingen åtskillnad gjordes då mellan förbränning med och utan energiåtervinning). Dessa stora skillnader berodde till viss del på att de medlemsstater som gick med i EU efter 2004 nyligen börjat genomföra EU:s lagstiftning om avfallshantering. Framstegen i dessa länder måste därför övervakas noga, då de är den viktigaste indikatorn på hur effektiva deras åtgärder för avfallshantering är. Flera gamla medlemsstater uppvisar dock konstant dåliga resultat (t.ex. Grekland med 82 % deponering, Portugal med bara 20 % återvinning). I dessa länder bör utvecklingen stimuleras genom riktad rådgivning och användning av medel från struktur- och sammanhållningsfonderna. Vissa framsteg har gjorts inom kommunal avfallshantering jämfört med förra rapporteringsperioden, vilket troligen kan förklaras med att infrastrukturen för avfallshantering har förbättrats de senaste åren. Genomförandet av särskilda EU-direktiv för avfallsflödet (som förpackningsdirektivet, direktivet om avfall från elektriska och elektroniska produkter eller batteridirektivet) och åtgärder som syftar till att uppfylla målen i dessa har också varit pådrivande, eftersom infrastruktur, insamlingssystem, informationskampanjer m.m. som skapats för att uppfylla lagstiftningen lär ha bidragit till att förbättra avfallshanteringen i sin helhet. De övergripande siffrorna för avfallshantering i allmänhet och kommunal avfallshantering i synnerhet är ändå otillfredsställande, med tanke på att EU strävar efter att bli ett europeiskt återvinningssamhälle vilket understryks i det reviderade ramdirektivet för avfall 2008/98/EG. Det finns fortfarande oerhörda återvinningsmöjligheter, eftersom över hälften av de befintliga resurserna i form av avfall inte används, och det krävs omedelbara insatser för att snabbare införa moderna, resurseffektiva system för avfallshantering. 4. DIREKTIV 91/689/EEG OM FARLIGT AVFALL Med direktivet om farligt avfall som nu har upphävts och där de centrala bestämmelserna nu ingår i direktiv 2008/98/EG om avfall, infördes en enhetlig definition av farligt avfall och regler för att säkerställa en miljöriktig hantering av detta avfallsflöde. För hanteringen av farligt avfall skulle ett antal kontrollåtgärder tillämpas utöver de som fastställdes i ramdirektivet från 2006, inbegripet förbud mot att blanda farligt avfall, krav på spårbarhet och anmälan till kommissionen av avfall som uppvisar farliga egenskaper men inte är förtecknat som sådant. Alla rapporterande medlemsstater har införlivat de relevanta bestämmelserna i direktivet om farligt avfall i sina nationella lagstiftningar. De uppgifter som de rapporterande medlemsstaterna lämnade var dock inte alltid exakta och fullständiga. I synnerhet finns det fortfarande oro när det gäller genomförandet av förbudet mot att blanda avfall och liknande 3 Kompostering: en process som omvandlar växtmaterial till kompost med hjälp av syre och vissa mikroorganismer (för en detaljerad förklaring av olika typer av behandling av biologiskt nedbrytbart avfall, se ruta 2 i kommissionens arbetsdokument som åtföljer Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om framtida steg vad gäller hanteringen av biologiskt avfall i Europeiska unionen SEK(2010) 577 slutlig, se: http://ec.europa.eu/environment/waste/compost/pdf/sec_biowaste.pdf). SV 4 SV

undantag. Det råder tvivel om huruvida de kontroller som gjorts i enskilda fall och klagomål som några medlemsstater rapporterar räcker för att uppfylla kravet på lämpliga regelbundna kontroller. Dessutom är det inte alltid tydligt ifall kontrollerna och rapporteringskraven verkligen omfattar producenter av farligt avfall eller företag eller anläggningar som hanterar avfall. 5. DIREKTIV 75/439/EEG OM SPILLOLJOR Direktivet om spilloljor upphävdes också den 12 december 2010. Spilloljor omfattas nu av direktiv 2008/98/EG om avfall. Alla medlemsstater har införlivat direktivet om spilloljor i sin nationella lagstiftning. Bedömningen av medlemsstaternas rapporter visade att lämpliga mekanismer för tillstånd och kontroll hade införts för att förhindra negativa effekter på miljö och hälsa från hantering av spillolja. Under 2008 och 2009 tillämpades en blandning av hanteringsmetoder i EU. Sju medlemsstater föredrog att regenerera spillolja framför att bränna eller deponera den, fyra medlemsstater fokuserade på förbränning och en valde deponering som alternativ. Två medlemsstater exporterade en anmärkningsvärt stor andel av sin spillolja. Åtta medlemsstater kunde inte analyseras på grund av bristfälliga uppgifter. De återstående fem medlemsstaterna valde en blandning av alla tre alternativen. Flera medlemsstater angav att det fanns begränsningar som hindrade dem från att regenerera eller bränna spillolja. De vanligaste skälen var att små mängder olja producerades och samlades in, vilket ledde till brist på bearbetningskapacitet. Rent ekonomiskt sett framstod inte investeringar i hanteringssystem för spillolja som rimliga för dessa länder. 6. DIREKTIV 86/278/EEG OM AVLOPPSSLAM Direktivet om avloppsslam syftar till att uppmuntra användning av avloppsslam inom jordbruket och förhindra dess negativa effekter på jord, växtlighet, djur och folkhälsa. Direktivet innehåller ett antal bestämmelser om kvaliteten på slam som används inom jordbruket, kvaliteten på den jord där slammet ska användas och begränsning av slamanvändning för vissa ändamål och vissa tidsperioder. Det främsta syftet med dessa krav är att begränsa koncentrationerna av tungmetaller i jordarna. Därför har gränsvärden fastställts för tungmetaller i jordar som tillförs slam, och högsta tillåtna mängder tungmetaller som får tillföras jorden per år genom användning av slam inom jordbruket. Införlivandet och genomförandet av detta direktiv är fortsatt inget problem och inga större ändringar har skett sedan den senaste rapporteringsperioden. Intressant nog finns det stora variationer mellan medlemsstaterna i de nationella gränsvärdena för tungmetaller: några medlemsstater har antagit gränsvärdena i direktivet, andra har beslutat om mycket strängare gränsvärden. Analysen av uppgifterna från medlemsstaterna om slam som produceras och används inom jordbruket visar att målet att uppmuntra slamanvändning inom jordbruket har nåtts. Trots att produktionen av slam minskat något (< 1 %) mellan 2007 och 2009 rapporterar medlemsstaterna en ökad användning av slam inom jordbruket med runt 8 % under samma tid. SV 5 SV

Kommissionen kommer under första kvartalet 2013 att genomföra en efterhandsutvärdering av ett antal direktiv om avfallsflöde, däribland direktivet om avloppsslam. 7. DIREKTIV 94/62/EG OM FÖRPACKNINGAR OCH FÖRPACKNINGSAVFALL Förpackningsdirektivet syftar till att harmonisera nationella åtgärder för att förhindra eller minska effekten från förpackningar och förpackningsmaterial på miljön och för att säkerställa att den inre marknaden fungerar korrekt. Det innehåller bestämmelser om att förhindra förpackningsavfall, återanvända förpackningar och återvinna förpackningsavfall. Direktivet innehåller mål för materialåtervinning och återvinning, skyldigheter för medlemsstaterna att införa insamlingssystem för förpackningsavfall och minimikrav som alla förpackningar måste uppfylla för att säljas inom EU. Flera medlemsstater beviljades övergångsperioder för att uppnå målen för materialåtervinning och återvinning. I allmänhet har alla rapporterande medlemsstater införlivat kraven i direktivet korrekt i sina nationella lagstiftningar. Utifrån uppgifter från medlemsstaterna och statistik från Eurostat kan det antas att direktivet i det stora hela har genomförts på ett tillfredsställande sätt. Bara två medlemsstater har angett att deras nationella lagstiftningar har ändrats under rapporteringsperioden. Mellan 2007 och 2009 var mängden och sammansättningen av förpackningsavfall ganska stabil, med en liten viktökning under 2007 och 2008. Under 2009 däremot skedde en betydande minskning av mängden förpackningsavfall under nivån för 2005. Det går inte att säga säkert vad som orsakade den här minskningen. Grekland, Irland och Portugal beviljades övergångsperioder för målen för hantering av förpackningsavfall till 2011, på grund av de många små öarna, landsbygds- och bergsregioner och låg förbrukning av förpackningsmaterial. Länder som gick med i EU 2004 (Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien) och 2007 (Rumänien och Bulgarien) får enligt direktiv 2005/20/EG och anslutningsfördragen uppskov med att uppfylla målen. Den sammanlagda nivån för materialåtervinning och återvinning har ökat betydligt jämfört med föregående rapporteringsperiod, främst tack vare att system för förpackningsinsamling och bearbetning har införts i de nya medlemsstaterna. Mellan 2007 och 2009 ökade den sammanlagda nivån för materialåtervinning och återvinning sakta men säkert inom hela EU. De allra flesta medlemsstaterna uppnådde målen för övergripande materialåtervinning och återvinning samt materialspecifika återvinningsmål, med några undantag. Under 2009 var det fyra medlemsstater som inte uppfyllde ett eller flera av målen. Några medlemsstater nådde inte ett mål under ett år, men lyckades nästa eller nästnästa år, vilket verkar tyda på att det inte finns några systematiska brister i avfallshanteringen i dessa medlemsstater. Vissa medlemsstater misslyckades ständigt med att nå de övergripande målen för materialåtervinning och återvinning eller materialspecifika återvinningsmål under rapporteringsperioden och detta problem måste åtgärdas i varje enskilt fall. De flesta medlemsstaterna vidtog åtgärder för att förhindra att förpackningsavfall uppstår. Att uppmuntra minskningen av förpackningsavfall och utveckla återanvändbara förpackningar är dock fortfarande en viktig uppgift för medlemsstaterna. SV 6 SV

Alla rapporterande medlemsstater angav att de infört separata insamlingssystem för förpackningsavfall 4. Systemen skiljer sig åt i fråga om hur effektiva de är, hur lättillgängliga de är för invånarna och vad de kostar per invånare. Några av de medlemsstater som anslöt sig 2004 har först nyligen börjat införa lämpliga system i form av pilotprojekt i tätbebyggda områden. Medlemsstaterna har tagit många olika initiativ till att öka medvetenheten hon konsumenter och företag om miljöriktig hantering av förpackningsavfall, däribland separat insamling. Där det finns sådana system är separat insamling betydligt effektivare (och därmed kvaliteten på återvinningen). Genomförandet i teori och praktik av kraven i direktivet varierar stort mellan medlemsstaterna, vilket bekräftas i utvärderingen av statistiken. Direktivet kommer också att omfattas av den efterhandsutvärdering som inleds under 2013. 8. DIREKTIV 1999/31/EG OM DEPONERING AV AVFALL Deponeringsdirektivet syftar till att förhindra eller minska de negativa effekterna från deponering av avfall på miljön och folkhälsan. Där fastslås stränga tekniska krav för deponier, särskilda krav för godkännande av avfall på deponierna och det införs deponeringskategorier för de olika typer av avfall som ska deponeras. Enligt direktivet är medlemsstaterna skyldiga att se till att behöriga nationella myndigheter ger tillstånd för att driva deponierna. Huvudbestämmelserna omfattar mål för att omdirigera kommunalt biologiskt nedbrytbart avfall 5 från deponier för att minska metanet 6, tillsammans med tekniska krav för att samla in och bearbeta deponigas. Deponering har alltid varit det sämsta alternativet för avfallshantering. Det bekräftades i ramdirektivet för avfall från 2008. Många medlemsstater har vidtagit åtgärder för att ta bort den helt och har varit mycket framgångsrika (deponeringsgraden för kommunalt avfall har sjunkit under 5 % i Belgien, Danmark, Tyskland, Nederländerna, Österrike och Sverige). I många länder är det dock deponering som dominerar den kommunala avfallshanteringen (eller är enda alternativet). Dessa länder måste göra stora insatser för att förändra situationen och drastiskt minska deponeringsgraden. Medlemsstaterna rapporterar att de har införlivat de flesta kraven i direktivet i sina nationella lagstiftningar. Alla medlemsstater rapporterade att de vidtagit åtgärder för att minska deponeringen av kommunalt avfall, även förebyggande åtgärder, och att de antagit nationella strategier och åtgärder för att minska mängden biologiskt nedbrytbart avfall som deponeras. Uppgifter om mängden biologiskt nedbrytbart avfall som deponeras visar att mängden ständigt minskar: av de 19 medlemsstater för vilka uppgifterna kan jämföras med den förra rapporten lyckades 11 att minska mängden biologiskt nedbrytbart avfall som deponeras. 4 5 6 Separata insamlingssystem för förpackningsavfall: system som säkerställer att använt förpackningsmaterial eller förpackningsavfall returneras eller samlas in från konsumenten, andra slutliga användare eller från avfallsflödet och kanaliseras till det lämpligaste alternativet för avfallshantering (art 7.1 a i förpackningsdirektivet). Biologiskt nedbrytbart avfall: allt avfall som kan genomgå anaerob eller aerob nedbrytning, såsom livsmedels- och trädgårdsavfall, papper och kartong (art. 2 m i deponeringsdirektivet). Biologiskt nedbrytbart avfall som bryts ned på deponier avger metan, en kraftig växthusgas omkring 20 gånger starkare än CO 2 i fråga om växthuseffekten. SV 7 SV

Alla medlemsstater har antagit kriterier för vilket avfall som godkänns inom olika klasser deponiavfall. De tekniska kraven i direktivet (övervakning av lakvatten 7, yta, grundvatten och utsläpp av gaser) har i allmänhet införlivats bra i den nationella lagstiftningen. Det finns dock inte alltid fullständiga uppgifter om hur dessa krav genomförts i praktiken av deponioperatörerna. Enligt tillgängliga uppgifter fanns det fortfarande i slutet av rapporteringsperioden 2007 2009 ett stort antal deponier som inte uppfyllde kraven, även om antalet hade minskat jämfört med den förra rapporten (särskilt i fråga om deponier för ickefarligt avfall). De flesta medlemsstaterna angav att alla aktiva deponier, även deponier för inert avfall, uppfyllde kraven i direktivet. Fyra medlemsstater rapporterade att endast en liten andel deponier uppfyllde kraven, resten måste uppgraderas och moderniseras. Kommissionen kommer att se över målen för omdirigering av biologiskt nedbrytbart avfall från deponier och lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet under 2014, vid behov åtföljd av ett förslag. 9. DIREKTIV 2002/96/EG OM AVFALL SOM UTGÖRS AV ELLER INNEHÅLLER ELEKTRISKA ELLER ELEKTRONISKA PRODUKTER (WEEE-DIREKTIVET) WEEE-direktivet syftar till att främja och förbättra insamling, återanvändning, materialåtervinning och återvinning av avfall från elektriska och elektroniska produkter (WEEE) med ett gott skydd för miljö och hälsa. Det innehåller bestämmelser om insamlingssystem för att lämna tillbaka gamla produkter och fokuserar på producentansvar som nyckelstrategi för att minska mängden elavfall som deponeras. Direktivet syftar till att förbättra produkternas utformning för att förhindra att elavfall uppstår och se till att de kan återanvändas och återvinnas. Enligt direktivet ska producenterna finansiera systemen för återvinning och bearbetning av elprodukter. Det understryks att elprodukter ska hanteras varligt, eftersom de ofta innehåller farliga ämnen och materialet är en värdefull resurs. I direktivet fastslås därför obligatoriska mål för medlemsstaterna för insamling av elprodukter från hushållen och mål för återanvändning/materialåtervinning och återvinning för olika kategorier elavfall för att bidra till att denna resurs används effektivt (några medlemsstater fick övergångsperioder för att nå målen). 2008 inledde kommissionen en omarbetning av WEEE-direktivet för att anpassa insamlingsmålen till verkligheten i de olika medlemsstaterna, för att stärka bestämmelserna mot olagliga transporter och minska den administrativa bördan. Det nya WEEE-direktivet antogs den 4 juli 2012 8. Alla medlemsstater har införlivat de relevanta bestämmelserna i WEEE-direktivet i sina nationella lagstiftningar. Av de nationella genomföranderapporterna för perioden 2007 2009 och de uppgifter som lämnats in om måluppfyllelsen verkar det som om direktivet i allmänhet följdes på ett tillfredsställande sätt. Under rapporteringsåren 2007 och 2008 var länderna i EU-15 tvungna att uppfylla målen i direktivet. 2008 var också Slovenien tvungna att uppfylla kravet. Övriga medlemsstater måste uppfylla kraven från rapporteringsår 2009. Uppgifter rapporterades in av 7 8 Lakvatten: all vätska som rinner genom det deponerade avfallet och som tränger ut ur eller innehålls i en deponi (se art. 2 i i deponeringsdirektivet). Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/19/EU av den 4 juli 2012 om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning (WEEE), EUT L 197, 24.7.2012, s. 38. SV 8 SV

alla medlemsstater. Av de länder som behövde uppfylla kraven 2008 var det bara Italien och Slovenien som låg betydligt under det aktuella insamlingsmålet på 4 kg 9. Det syns en tydlig positiv utveckling för insamling och återvinning i de årliga uppgifter som hittills rapporterats in. Alla rapporterande medlemsstater angav att de inrättat insamlingssystem för WEEE. Det vanligaste alternativet var kommunal insamling privata enskilda system finns bara i några få fall som komplement till de allmänna. Nationella system skiljer sig åt i komplexitet och effektivitet, närhet och tillgänglighet för invånarna. Dessutom finns det olika nivåer på utveckling från land till land och mellan landsbygd och tätort. En allt större mängd WEEE samlades in, återanvändes/återvanns och materialåtervanns under rapporteringsperioden i alla medlemsstater som det fanns uppgifter från. De flesta medlemsstaterna kunde uppfylla insamlingsmålen i direktivet 10, och nådde de specifika målen för insamling, återanvändning och återvinning för varje kategori. Där medlemsstaterna inte uppfyllde målen i direktivet var det vanligen bara vissa mål de inte uppfyllde (inte alla mål). 2007 och 2008 var det tre medlemsstater som inte uppfyllde specifika mål för återanvändning/återvinning av avfallsflödet. 10. SLUTSATSER Det framgår av medlemsstaternas rapporter för perioden 2007 till 2009 att EU:s avfallslagstiftning i stor utsträckning har införlivats korrekt i den nationella lagstiftningen. Enligt uppgifterna från medlemsstaterna och tillgänglig statistik har i det stora hela WEEEdirektivet och förpackningsdirektivet genomförts på ett tillfredsställande sätt, förutom några få medlemsstater som missat enskilda mål. Inga större problem och brister hittades när det gäller genomförandet av direktiven för hantering av spillolja och avloppsslam. För andra direktiv finns det däremot stora problem med genomförandet i praktiken. Denna slutsats kan dras inte enbart utifrån medlemsstaternas genomföranderapporter, utan också utifrån andra informationskällor, exempelvis Eurostat, kommissionens egna studier och de många klagomålen och överträdelserna i samband med avfallshantering. Graden av genomförande varierar stort för de olika direktiven. De största problemen finns med direktivet om farligt avfall, ramdirektivet från 2006 och deponeringsdirektivet. När det gäller direktivet om farligt avfall finns det tvivel på hur förbudet mot att blanda avfall genomförts i praktiken 11 och de undantag som anges i direktivet 12 och, mer övergripande, 9 10 11 12 Medlemsstaterna [ska] senast den 31 december 2006 se till att en kvot av separat insamlat WEEE från privathushåll på i genomsnitt 4 kg per invånare och år har uppnåtts (art. 5.5 i WEEE-direktivet). För de mål som gäller de enskilda kategorierna WEEE, se art. 7.2 och bilaga IA i WEEE-direktivet samt figur 8 i bilagan till denna rapport och tabell 3 i den särskilda genomföranderapporten om WEEEdirektivet på: http://ec.europa.eu/environment/waste/reporting/index.htm. Medlemsstaterna skall vidta de nödvändiga åtgärderna för att kräva att en inrättning eller ett företag som bortskaffar, återvinner, insamlar eller transporterar farligt avfall inte blandar olika kategorier av farligt avfall eller blandar farligt avfall med icke farligt avfall (art. 2.2 i direktivet om farligt avfall). Observera att bestämmelserna om förbud att blanda farligt avfall och villkoren för eventuella undantag har ändrats mycket i direktiv 2008/98/EG. SV 9 SV

tolkningen av regelbundna kontroller och vilka anläggningar som ska kontrolleras i vissa medlemsstater. De stränga kraven i deponeringsdirektivet införlivas visserligen ofta i nationell lagstiftning och åtgärder vidtas för att minska mängden biologiskt nedbrytbart avfall som deponeras, men många deponier som inte uppfyller kraven är fortfarande i drift, vilket är ett bekymmer. Ett annat allvarligt problem är den övergripande nivån på deponering. Några medlemsstater har visat att det är möjligt att minska deponeringen till nära noll, men flera andra är fortfarande mycket beroende av detta alternativ för avfallshantering, som är det sämsta. Detta kräver särskild uppmärksamhet mot bakgrund av det prioriterade målet i färdplanen för ett resurseffektivt Europa att så gott som avskaffa deponering. När det gäller ramdirektivet från 2006 visar tillgänglig statistik, de många överträdelserna, tidigare genomföranderapporter och kommissionens egna studier på kontinuerliga brister i genomförandet. Det finns anledning till oro över hur avfallshierarkin genomförs, till och med i trestegsmodellen. Ett stort beroende av deponering leder till att potentialen för återvinning och materialåtervinning inte utnyttjas, även om vissa framsteg har gjorts under rapporteringsperioden. De viktigaste hindren för medlemsstaterna i att bättre genomföra direktiven är bristen på engagemang och resurser för att kontrollera och verkställa genomförandet, i kombination med strukturella, institutionella och konstitutionella begränsningar 13. Att åtgärda dessa hinder, införa strängare nationella kontroller och öka kunskaperna om avfallshantering skulle ge stora förbättringar. Avfallshierarkin har ändrats i direktiv 2008/98/EG om avfall med större vikt på förebyggande, återanvändning och återvinning. Det införs nya mål för återvinning och materialåtervinning i detta direktiv, vilket är viktigt för att driva på för att bättre använda de material som ingår i avfallet, i stället för att deponera dem. Samtidigt gör det ändrade direktivet att medlemsstaterna kan komma bort från hierarkin där det är motiverat, och tillämpa ett livscykeltänkande på de övergripande effekterna från uppkomst och hantering av avfall. På så sätt kan medlemsstaterna få ett bredare synsätt och hitta och genomföra de alternativ för avfallshantering som är bäst för miljön 14. En studie 15 som kommissionen nyligen publicerade visar att om EU:s avfallslagstiftning genomfördes till fullo skulle besparingarna bli 72 miljarder euro per år, årsomsättningen för avfallshanterings- och återvinningsbranschen inom EU skulle öka med 42 miljarder euro och över 400 000 jobb skulle skapas till 2020. Olaglig avfallshantering och bristfällig infrastruktur i medlemsstaterna leder till förlorade möjligheter till ekonomisk tillväxt, vilket vi inte har råd med, och dessutom innebär det till miljöhot. Det är därför oerhört viktigt att vidta avgörande åtgärder för att avhjälpa bristerna i avfallshanteringen och gå mot ett mer resurseffektivt samhälle. 13 14 15 Se kommissionens studie om EU-lagstiftning för grön tillväxt Implementing EU legislation for green growth, slutrapport av den 29 november 2011, finns på engelska på: http://ec.europa.eu/environment/waste/studies/pdf/study%2012%20final%20report.pdf. Se kommissionens riktlinjer om tillämpning av livscykeltänkande (t.ex. livscykelanalyser) på avfallshantering, på engelska Commission guidelines on how to apply life-cycle thinking-based approaches (e.g. LCA) to waste management : http://lct.jrc.ec.europa.eu/assessment/publications. Implementing EU legislation for green growth, slutrapport av den 29 november 2011, finns på engelska på: http://ec.europa.eu/environment/waste/studies/pdf/study%2012%20final%20report.pdf. SV 10 SV

Figur 1. Översikt över EU:s avfallslagstiftning lägesrapport i juli 2012 Bilaga Ramdirektivet om avfall (dir. 2008/98/EG) Ramdirektivet om avfall (dir. 2006/12/EG) Direktivet om farligt avfall (dir. 91/689/EEG) Direktivet om spilloljor (dir. 75/439/EEG) RAMLAGSTIFTNING Förordningen om transport av avfall (förordn. (EG) 1013/2006) Direktivet om deponering av avfall (dir. 1999/31/EG) Direktivet om förbränning av avfall (dir. 2000/76/EG) IPPC-direktivet (dir. 2008/1/EG) HORISONTELL LAGSTIFTNING Avloppsslam (dir. 86/278/EG) Batterier och ackumulatorer (dir. 2006/66/EG) Förpackningar och förpackningsavfall (dir. 94/62/EG) PCB (dir. 96/59/EG) Uttjänta fordon (dir. 2000/53/EG) Gruvavfall (dir. 2006/21/EU) Elavfall (WEEE) (dir. ****/EU) under omarbetning Farliga ämnen i elavfall (RoHS) (dir. ****/EU) under omarbetning SÄRSKILD LAGSTIFTNING PER AVFALLSFLÖDE SV 11 SV

Figur 2. Kommunalt avfall som genererades per land 1995, 2002 och 2009, utifrån nivån 2009 (kg per person) 900 800 700 600 500 400 300 200 100 0 FI NO BG EL SI HU RO TR LT EE LV SK PL CZ EU-27 UK BE PT SE 1995 2002 2009 DK CY CH LU IE MT NL AT DE IS ES IT FR Relevanta avbrott i serierna: Kraftig minskning för Estland (2001), Spanien (2004), Litauen (1999), Ungern (2000), Portugal (2002), Slovenien (2002) och Norge (2001). Kraftig ökning för Lettland (2002) och Slovakien (2002) Källa: Eurostat (online-datakod: env_wasmun) Figur 3. Kommunalt avfall som deponerades, brändes, återvanns och komposterades i EU-27, 1995 2009 1995 2009 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 million tonnes Change 1995-2009 Deponering 141 138 140 137 138 139 135 131 124 117 109 108 106 100 96-32 % Förbränning 31 32 33 34 36 38 39 41 41 43 47 49 50 50 51 63 % Återvinning 22 23 28 30 37 38 40 46 47 49 51 54 57 59 59 172 % Kompostering 13 15 16 18 21 27 28 32 34 36 38 40 42 44 45 239 % kg per capita Deponering 296 290 293 285 287 288 278 269 254 239 221 219 213 201 191-35 % Förbränning 65 66 70 71 76 79 81 85 84 89 95 99 100 99 101 56 % Återvinning 46 48 58 62 77 78 83 95 97 100 105 109 116 118 118 159 % Kompostering 28 31 33 37 44 55 58 65 69 74 78 82 85 88 89 224 % SV 12 SV

Figur 4. Hantering av kommunalt avfall 2009 (källa: GD Miljö, bygger på uppgifter från EUROSTAT) 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% Bulgaria Romania Malta Lithuania Latvia Cyprus Czech Republic Greece Slovakia Poland Estonia Hungary Ireland Portugal Slovenia Spain UK Finland Italy EU27 France Luxembourg Belgium Denmark Austria Netherlands Sweden Germany % Landfilled % Recovery (incineration, recycling, composting) SV 13 SV

Figur 5. Avfallsgenerering för mineraliskt och icke-mineraliskt avfall 2008 (per person) 22.000 37 528 20.000 18.000 16.000 Mineralavfall och jord Icke-mineralavfall 14.000 12.000 10.000 8.000 6.000 4.000 2.000 0 BG LU FI EE SE RO AT EL NL UK FR IE BE DE PL MT PT ES IT DK SI CZ CY NO SK LT HU HR TR MK LV LI IS EU- 27 Källa: Eurostat (online data code: env_wasgen, tsdpc210 and demo_gind) Figur 6. Generering av farligt avfall 2004 2008 (kg per person) 900 9 000 800 5 000 1 700 000 600 2004 2006 2008 500 400 300 200 100 0 EE BG BE LU FI PT NL NO DE SE FR IE AT CZ MT UK IT SK ES DK SI HU HR PL LT CY LV RO EL TR MK LI IS EU- 27 Källa: Eurostat (online data code: env_wasgen and demo_gind) SV 14 SV

Figur 7. Utveckling av avfallshanteringen i EU-27 per avfallskategori 2004 2008 (1000 ton) 2500000 2000000 108.030 313.490 120.290 302.810 129.240 325.770 1500000 587.360 728.950 767.130 1000000 240.730 214.060 201.490 500000 995.560 958.560 967.460 0 2004 2006 2008 Förbränning (inkl. energiåtervinning) Återvinning av annat avfall Återvinning av mineralavfall Deponering av annat avfall Deponering av mineralavfall Källa: Eurostat (online-datakod: env_wastrt) SV 15 SV

Figur 8. Översikt över målen för elavfall (WEEE) som skickas till bearbetning enligt artikel 7.2 i WEEE-direktivet 2002/96/EG Bearbetningen ska minst innebära att all vätska tas bort. I artikel 7 i direktivet finns särskilda mål för återvinning och materialåtervinning, som varierar beroende på specifik produktkategori. Elektroniskt avfallsflöde: Grad av återanvändning och återvinning (genomsnittlig vikt per apparat) Stora hushållsapparater 75 % 80 % Automater 75 % 80 % IT och telekommunikationsutrustning 65 % 75 % Förbrukningsvaror 65 % 75 % Små hushållsapparater 70 % 50 % Belysning 70 % 50 % Elektriska och elektroniska verktyg (med undantag för stora, stationära industriverktyg) 70 % 50 % Leksaker, fritid 70 % 50 % Övervaknings- och kontrollinstrument 70 % 50 % Gasurladdningslampor 80 % Återvinningsgrad (genomsnittlig vikt per apparat) SV 16 SV