Ny mellanmansrätt för konsumenter?

Juridiska institutionen Uppsala universitet Författare: Patrik Vretblad Handledare: Torbjörn Ingvarsson Ny mellanmansrätt för konsumenter? 1

Innehåll 1. Inledning 1.1 Bakgrund 1.2 Syfte 1.3 Avgränsningar 1.4 Metod och disposition 2. Allmänt om mellanmansrätten 3. Vad är en fullmakt? 4. Fullmaktens utveckling 4.1 Inledning 4.2 Romersk rätt 4.3 Svensk rätt 5. Fullmakten i Avtalslagen 5.1 Definition av fullmakt 5.2 Behörighet och befogenhet 5.3 Reglerna om fullmakt 5.3.1 Inledning 5.3.2 De grundläggande rekvisiten 5.3.3 Fullmaktens två huvudtyper 6. Specifikt om ställningsfullmakt 6.1 Rekvisiten 6.2 Tredje mans goda tro 6.3 Sedvänja 6.4 Ställningsfullmaktens upphörande 6.5 Toleransfullmakt och kombinationsfullmakt 7. Ställningsfullmakten i rättspraxis 7.1 Inledning 7.2 NJA 1928 s. 57 2

7.3 NJA 1943 s. 316 7.4 NJA 1950 s. 86 7.5 NJA 1974 s. 706 7.6 NJA 1985 s. 717 7.7 Sammanfattning 8. Huvudfallen 8.1 NJA 1986 s. 596 8.2 NJA 2001 s. 191 I och II 9. Diskussion 3

1 Inledning 1.1 Bakgrund I en modern ekonomi uppstår det ofta situationer då marknadsaktörer, näringsidkare eller privatpersoner, önskar ingå avtal men är förhindrade att personligen göra detta av ett eller annat skäl. Det kan vara på grund av fysisk otillgänglighet, brist på tid eller av någon annan orsak. Inom avtalsrätten finns det verktyg för att se till att önskade avtal kan ingås trots detta. Mellanmansrätten tillhandahåller möjligheter genom avtalsrättslig representation. En mellanman agerar helt enkelt ombud mellan de två parter som önskar ingå ett avtal. Det finns olika typer av mellanmän anpassade för olika situationer. Vanligast, och den sort som det här arbetet kommer att behandla, är fullmäktigen. En fullmäktig har, väldigt förenklat, ett uppdrag från en huvudman att tillgodose dennes intressen vid ingående av avtal med en motpart, en s.k. tredje man. Högsta domstolen har i ett antal fall på senare tid infogat ett nytt element i sin prövning av tvister där frågan gäller om tredje mans goda tro ska räcka för att binda huvudmannen då en fullmäktig gått utanför sin behörighet vid ingående av ett avtal. Samtliga tre fall har rört den form av fullmakt som benämns ställningsfullmakt. Det är en typ av fullmakt där fullmäktigen erhåller sin ställning på grund av ett anställningsförhållande gentemot huvudmannen. I NJA 1986 s. 596 och NJA 2001 s. 191 I och II har Högsta domstolen introducerat ett konsumentperspektiv i sin bedömning. Varför så har skett har inte förklarats närmare i domstolens skrivning. Att Högsta domstolen inför nya perspektiv i sina bedömningar är inget notabelt i sig, det är dess funktion som prejudikatinstans. Att man däremot gör ett tämligen stort avsteg från rådande praxis, som här, är mer ovanligt. Att det dessutom är ett avsteg från avtalsrätten gör inte saken mindre intressant. Frågan uppstår varför domstolen har valt att föra ett konsumentresonemang i tvister gällande ställningsfullmakt. Som en ytterligare effekt av detta uppkommer också frågor om hur dessa domar kommer att påverka domstolars bedömningar rörande ställningsfullmaktsinstitutet i framtiden. 4

1.2 Syfte Syftet med den här uppsatsen är att redogöra för utvecklingen av ställningsfullmaktsinstitutet och att diskutera det konsumentperspektiv som på senare tid gjort avtryck i Högsta Domstolens bedömningar. Vidare ska diskuteras hur framtiden kan komma att se ut för fullmaktsinstitutet i mellanmansrätten och i avtalslagen, när tvister uppstår mellan konsumenter och näringsidkare. 1.3 Avgränsningar Fokus i det här arbetet kommer i princip helt och hållet ligga på svensk rätt. Avtalsrätten i de nordiska länderna tillkom genom ett gränsöverskridande arbete och det finns ett starkt samband mellan ländernas respektive avtalslagar. Här kommer dock enbart att refereras till svensk lag och svenska rättsfall. Dansk och norsk rätt kommer således att lämnas därhän i denna framställning. Det finns flera olika typer av mellanmän avsedda för olika situationer och uppdrag. Snarare än att redogöra för alla de olika typer av mellanmän som finns, ska i det här arbetet definieras vad som utmärker fullmaktsinstitutet och en fullmäktig. På så vis utesluts de typer av mellanmän som saknar relevans för den fortsatta framställningen, samtidigt som en nödvändig bild av fullmäktigens ställning som mellanman ges. 1.4 Metod och disposition Tyngdpunkten i arbetet kommer att ligga på att beskriva ställningsfullmaktens utveckling. Successivt, när så är påkallat, kommer konsumentperspektivet att behandlas. Det faller sig ganska naturligt att det blir så då konsumentskyddstanken är ett relativt nytt inslag i det svenska rättsmedvetandet. En kronologisk genomgång av ställningsfullmaktens utveckling i rättspraxis kommer att företas för att måla upp en bild av det gällande rättsläget och vägen till brytpunkten i och med Högsta domstolens bedömningar i det här arbetets tre huvudfall. De tre huvudfallen kommer att redovisas, jämföras med varandra och tidigare praxis och slutligen diskuteras. Detta för att 5

ge läsaren en bild av det sammanhang och de förutsättningar som råder beträffande ställningsfullmaktsinstitutet och för att visa på vilka förändringar som skett över tid. 2. Allmänt om mellanmansrätten 2.1 Inledning Det kan av en eller annan anledning uppstå situationer då människor inte på egen hand kan utföra nödvändiga eller önskvärda rättshandlingar. Det kan röra sig om vardagsbestyr för en privatperson eller omfattande transaktioner i affärsvärlden. Gemensamt för sådana förhållanden är att det finns sätt att komma runt dem. Mellanmansrätten erbjuder lösningar. Genom en företrädare kan en uppdragsgivare erhålla avtalsmässig representation. Denne kan på så vis utföra rättshandlingar utan att själv direkt medverka vid avtalsslutet. Mellanmansinstitutet är idag en självklarhet inom det ekonomiska livet. Mellanmansrätten tillhandahåller alltså avtalsrättslig representation. Inom mellanmansrätten förekommer alltid minst tre parter; Huvudman, mellanman och tredje man, där huvudmannen är den företrädde parten, mellanmannen är den rättshandlande och tredje man är motparten, den som rättshandlingen företas mot. I avtalslagens andra kapitel stadgas endast om huvudformen inom mellanmansrätten; fullmakten. 1 Det finns inom avtalsrätten olika typer av mellanmansfunktioner avsedda för olika former av representation. Som redan nämnts görs här en avgränsning mot andra typer av mellanmän än just fullmäktigen. Det kan dock vara av intresse att här kort nämna två andra partsbindningsmodeller för att visa på skillnaderna mellan dessa och en fullmakt, och visa på vad som utmärker just ett fullmaktsförhållande. Vid fullmakt är det endast huvudmannen och eventuellt tredje man som blir bundna av mellanmannens rättshandling. Mellanmannen själv, som handlar i huvudmannens namn, står utanför rättsförhållandet. Detta förfarande kallas direkt representation. En andra modell kallas ibland för indirekt representation. Vid sådan handlar mellanmannen i eget namn men för huvudmannens räkning. Mellanmannen blir då själv bunden av sitt rättshandlande men kan överföra följderna av detta på huvudmannen. Vid den tredje mellanmanstypen, som också är en form av indirekt representation, binder mellanmannens rättshandlande såväl denne själv som huvudmannen. Mellanmannen handlar i eget namn och för egen räkning utåt sett. Här är 1 Adlercreutz, s. 150. 6

tredje man oftast ovetande om att det föreligger en mellanmanssituation. Ett exempel på ett sådant förhållande är bulvanfall. Fortsättningsvis kommer fokus helt och hållet ligga på att behandla fullmaktsinstitutet och den variant av detta som är relevant för arbetet, ställningsfullmakten. 2.2 Aktörerna vid fullmakt Det figurerar alltså minst tre parter vid fullmaktsförhållanden. Det uppkommer följaktligen tre olika förhållanden inom denna partsbildning. Relationen mellan huvudmannen och tredje man, de två avtalsslutande parterna, kallas för fullmaktens yttre förhållande. Här uppstår huvudfrågan vid fullmakt; hur och i vilken utsträckning kan fullmäktigen binda huvudmannen gentemot tredje man. Det är främst den relationen som regleras i avtalslagens andra kapitel. Den yttre relationen benämns i avtalslagen behörighet. Den av huvudmannen utfärdade fullmakten ger fullmäktigen en behörighet, alltså en tillåtelse eller ett bemyndigande, att rättshandla med bindande verkan för huvudmannen. Relationen mellan huvudmannen och fullmäktigen brukar betecknas som fullmaktens inre förhållande. Detta bakomliggande rättsförhållande grundas vanligen på ett sysslomannaavtal, ett uppdrag av någon form. Vid ställningsfullmakt är det vanligen också någon form av anställningsavtal som är grunden till det inre förhållandet. Rättsförhållandet går enkelt ut på att mellanmannen har i uppdrag att rättshandla å huvudmannens vägar och att tillgodose dennes intressen vid ett avtalsslut. I AvtL nämns fullmaktens inre förhållande endast om det påverkar det yttre förhållandet, alltså om det är av relevans vid en bedömning av huruvida huvudmannen är bunden av fullmäktigens handlande eller inte. Vad fullmäktigen har rätt att göra med stöd av uppdraget från huvudmannen, kallas i AvtL för befogenhet. De centrala begreppen behörighet och befogenhet kommer att få en närmare genomgång längre fram i texten. Relationen mellan fullmäktigen och tredje man är speciell såtillvida att fullmäktigen helt och hållet står utanför det yttre rättsförhållandet. Om fullmäktigen handlar med stöd av fullmakt medför dessa rättshandlingar inga rättsverkningar för denne. Den fullmaktsrättsliga principen innebär att ett avtal ingås med direkta verkningar för huvudmannen och tredje man. Något 7

rättsförhållande existerar således inte mellan fullmäktigen och tredje man. Om fullmäktigen handlar utan tillräcklig fullmakt kan emellertid rättsverkningar inträda för denne. 3. Vad är en fullmakt? Det finns tydligen ingen enhetlig definition av vad fullmakt innebär. Almén 2 framför att det i avtalslagen 3 är en skarp skillnad mellan fullmakt och det bakom fullmakten liggande rättsförhållandet mellan huvudmannen och fullmäktigen. Uttrycket fullmakt används av Almén endast som benämning på den viljeförklaring från fullmaktsgivaren genom vilken fullmäktigen ges behörighet att utföra rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren. 4 En rättshandling, eller ett motsvarande faktum, genom vilken en fullmaktsgivare ger en fullmäktig en rättslig kompetens, eller behörighet, att handla gentemot tredje man för fullmaktsgivarens räkning med för denne direkt bindande verkan kallas fullmakt. Adlercreutz definierar en fullmakt som både själva den handling, varigenom fullmakten ges, och resultatet av den, behörigheten. 5 Han har således en annan syn på vad fullmakt innebär än Almén hade. I motiven till avtalslagen heter det att: Fullmakten är en till tredje man riktad viljeförklaring av huvudmannen, varigenom denna påtager sig följderna av den rättshandling ställföreträdaren å hans vägnar företager. Definitionen tar således sikte på själva fullmaktsförklaringen. Denna formulering har utsatts för kritik av bland annat Grönfors. Han menar att kravet på inriktningen mot tredje man inte alls stämmer med reglernas uppbyggnad och att detta har ställt till stor förvirring i den rättsteoretiska debatten. Fullmaktsdokumentet däremot, är ibland avsett att uppvisas för tredje man (16 avtalslagen), något som enligt Grönfors med säkerhet bidragit till förvirringen i begreppsbildningen. 6 Definitionen i motiven kan betecknas som ett föråldrat sätt att med ett viljeteoretiskt resonemang klargöra fullmaktens innebörd eller rättsverkningar. Adlercreutz menar att för ett realistiskt betraktelsesätt beror inte rättsverkningarna på huvudmannens vilja att påtaga sig ett ansvar 2 Tore Almén En av upphovsmännen till 1915 års Avtalslag. 3 Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. 4 Almén, s. 43. 5 Adlercreutz, s. 154. 6 Grönfors, Avtalslagen, s. 67. 8

utan på rättsreglerna, och dessa är uppbyggda så att fullmaktsinstitutet ska kunna fylla en praktiskt viktig funktion. 7 I doktrinen är meningarna splittrade gällande den precisa innebörden av ordet fullmakt och andra av de termer som används i samband med fullmaktsinstitutet. Enighet tycks emellertid råda angående institutets viktiga funktion i det ekonomiska livet. I det följande ska inte fokuseras på frågor om terminologi utan tyngdpunkten skall ligga på hur fullmaktsinstitutet, närmare bestämt ställningsfullmakten, ser ut och hur den har utvecklats under årens lopp. När så är påkallat kan dock vissa definitioner och diskrepanser i doktrinen komma att förklaras, men det är som sagt inget självändamål. Grönfors anser att fullmakt kan ha olika betydelser. Han anser dock att huvudbetydelsen av termen fullmakt är normala fullmaktsverkningar. 8 Det är också främst så termen kommer att användas i denna framställning. 4. Fullmaktens utveckling 4.1 Inledning Innan en presentation av fullmaktsinstitutet ges, ska kortfattat redovisas dess utveckling genom historien från den romerska rätten till införandet av den svenska avtalslagen 1915. 4.2 Romersk rätt Rötterna till fullmaktsinstitutet finns i den romerska rätten. I det romerska samhället var det familjens överhuvud, paterfamilias, som ansvarade för det juridiska för sin familj och andra närstående som sina klienter och slavar bland annat. Familjens söner, filiusfamilias, och slavar till exempel hade ingen rätt att äga saker, så vad dessa tillskansade sig tillföll paterfamilias. Det spelade ingen roll om de agerat i eget namn eller inte. Oftast var det också ovidkommande om paterfamilias kände till eller hade godkänt deras agerande. 9 Problemet med sådana avtal var att paterfamilias oftast inte var bundna av dem. Detta satte motparten i ett besvärligt läge då slavar aldrig kunde ställas till svars rättsligt för sina affärer och verkställighet mot filiusfamilias var som regel utesluten. Detta gjorde av uppenbara skäl att det framstod som 7 Adlercreutz, s. 155. 8 Grönfors, Avtalslagen, s. 66. 9 Zimmermann, s. 51. 9

riskabelt att ingå kontrakt men en filiusfamilias eller slav. För att inte hämma affärslivet fanns det dock under vissa omständigheter möjlighet att med framgång vända sig till paterfamilias och hålla denne ansvarig. Det fanns olika tillvägagångssätt att göra affärer via mellanmän. De flesta innebar att en person med befogenhet, en filiusfamilias eller slav, i paterfamilias krets gavs ett mandat att agera å dennes vägnar. Till exempel så fanns det ett slags mandat som, förutom att meddelas till personen med befogenhet, också skulle kommuniceras till tredje man med vilken avtal skulle ingås. 10 Actio institoria var den representationsform som mest liknade den moderna fullmakten. Den gällde för en anställd på en affärsinrättning och var inte specifik för en person med befogenhet. Den var möjlig att innehas av vem som helst inom en paterfamilias krets. Den nordeuropeiska synen under 1800-talet på den romerska versionen av fullmakt var en förvanskad bild av hur det verkligen såg ut under antiken. Denna i grunden felaktiga uppfattning fick inte desto mindre inflytande vid formandet av den moderna fullmakten. Det kan därför vara av intresse att den romerska fullmakten genom ögonen på 1800-talets jurister Actio institoria, som nämnts ovan hänvisar Almén till i förarbetet till avtalslagen. Det var enligt honom ingen egentlig fullmakt som den definieras idag. Det var en specialregel om ett butiksbiträdes rätt att binda affärsinnehavaren. Det var en regel om mandat, ett uppdrag helt enkelt. Mandatet kan förvisso ses som en förebild till dagens fullmakt, men det hade inte samma utformning som fullmakten har i dagens rättsordningar. Fullmakten betraktades av Almén som den yttre sidan av mandatet och sammanblandades med detta. I den romerska rätten fanns ingen skillnad på fullmakt, som den där såg ut, och ett så kallat tredjemansavtal. Ett tredjemansavtal innebär, med modern terminologi, att en annan än avtalsparterna förvärvar en rättighet till följd av avtalet. Vid fullmakt däremot är det en utomstående fullmäktig som ingår avtal åt part. 11 Det var främst inom handels- och sjörätten som det kunde uppstå avtalssituationer som påminde om det moderna fullmaktsinstitutet. I övrigt använde romarna den enkla konstruktionen i form av det ovan nämnda mandatet som ett hjälpmedel i det dagliga affärslivet. Sådan var alltså uppfattningen bland juristerna som kom att lägga grunden till den moderna fullmakten. Klart är att den avtalsrättsliga representationen hos romarna skilde sig således mycket från den moderna tidens motsvarighet. Den är ändå värd att nämna i en sådan här framställning då 10 Zimmermann, s. 52. 11 Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, s. 58. 10

den var en viktig förebild vid arbetet av att utforma en fungerande mellanmansrätt i Europa under 1800- talets andra hälft. 4.3 Svensk rätt I de medeltida svenska landskapslagarna fanns vad som kan kallas för ett enklare fullmaktsinstitut. Vid den tiden fanns möjligheten att använda sig av fullmäktig vid företagande av rättshandlingar, men inget reglerade förhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig inbördes. Rätt snart framstod dock det instrumentet tämligen trubbigt, något man försökte bota genom att ta hjälp av den romerska rättens regler om mandat. Detta ledde till ett ganska så förvirrat hopkok där fullmakten sågs som en yttre sida av mandatet. Detta sätt att se på saken levde vidare i 1734 års lag. De allmänna bestämmelserna om fullmakt i förmögenhetsrättsliga förhållanden reglerades där i 18 kap. Handelsbalken. Kapitlet handlar om sysslo- eller ombudsmannaskap, ett institut som i mångt och mycket liknar det romerska mandatet. Fullmakten betraktades som ett supplement till sysslomannaskapet. Sysslomannaskapet hade sitt ursprung i ett avtal mellan huvudman och syssloman och skapade ett rättsförhållande dem emellan. Parallellt finns i samma kapitel regler om huvudmannens bundenhet gentemot tredje man. 12 Reglerna i handelsbalkens 18 kapitel måste ses i sitt historiska sammanhang. Under krigstid kunde det inträffa att en godsägare var tvungen att lämna sin gård och dra i fält. Han var då helt enkelt tvungen att överlåta skötseln av gården till någon annan under sin bortavaro. Handelsbalkens regler gjorde att sådana överenskommelser kunde regleras. De var alltså utformade för att passa vid förvaltningsuppdrag där förvaltaren hade en slags redovisningsplikt för sina förehavanden när godsägaren åter var hemma. Det var den sortens typiska situationer som reglerades i det 18 kap. Synen på fullmaktsinstitutet var densamma i stora delar av övriga Europa långt in på 1800- talet. Det var i Tyskland på 1840-talet som ett nytt sätt att tänka uppstod. Nymodigheten bestod i att man skilde på uppdragsförhållandet mellan huvudman och mellanman, om något sådant ens förelåg, och fullmakten avseende förhållandet mellan huvudmannen och tredje man. Fullmakten och mandatet, eller uppdraget, sågs nu alltså som två skilda institut. Det är den distinktionen som kommit att vara fundamentet för såväl den tyska som den nordiska 12 Almén, s. 43. 11

fullmaktsläran ända till vår tid. 13 Från 1800-talet följde utvecklingen i Sverige den i Tyskland. I Tyskland arbetades det under 1800-talets andra hälft febrilt med det stora projektet att sammanställa Bürgerliches Gesetzbuch (BGB). Fullmaktsreglerna som de utformades där fick stort inflytande på de svenska lagstiftarna när avtalslagen författades. Bland annat har den svenska regeln om ställningsfullmakt sin direkta förebild i 56 Handelsgesetzbuch (HGB). En viktig konsekvens av den tyska påverkan är att vi i svensk rätt tydligt skiljer mellan handlande i eget och i annans namn. Så sker exempelvis inte i amerikansk och engelsk rätt. 14 Ernst Trygger gjorde en stor insats för utvecklingen av fullmaktsläran i Sverige i slutet av 1800-talet. Denne gjorde, precis som de ledande tyska juristerna, en tydlig distinktion mellan mandat och fullmakt. Det var enligt honom det enda sättet att rätt förstå fullmaktsinstitutet. Trygger talar om två former av fullmakter. Han skiljer mellan sådana fullmakter som är direkt riktade mot tredje man, öppna, och de som är direkt riktade enbart mot fullmäktigen, slutna. 15 En öppen fullmakt, direkt riktad till tredje man, ger denne ett särskilt stöd för sitt anspråk mot huvudmannen. Detta skulle gälla även om fullmäktigen skulle överskridit sin befogenhet, om tredje man varit i god tro rörande den bristande befogenheten. Vid en sådan situation skulle alltså godtrosskyddet innebära en bundenhet för huvudmannen utöver befogenhetsgränsen. Slutna fullmakter utesluter sådana möjligheter. Eftersom tredje man inte har någon mot sig direkt riktad förklaring att stödja sig på, måste befogenheten då alltid markera den yttersta gränsen för huvudmannens bundenhet. Trygger betonar visserligen att fullmaktsförklaringen vid slutna fullmakter i vart fall indirekt riktar sig mot tredje man. Han förfäktar dock inte, till skillnad från merparten av hans samtida, meningen att enbart tredje man skulle kunna vara fullmaktsförklaringens adressat. Den typ av fullmakter som innebär att fullmäktigen intar en viss yttre ställning inordnas av Trygger bland de öppna fullmakterna. Ställningsfullmakten har, som kommer visas nedan, paralleller med den öppna fullmakten. Tryggers betydelse för utvecklingen av fullmaktsläran i Sverige kan inte underskattas. Han har tvivels utan lagt grunden för vår tids sätt att se på fullmakter. 13 Grönfors, ställningsfullmakt, s. 54. 14 Dotevall, Något om ställningsfullmaktens utveckling, SvJT 2003 s. 638. 15 Trygger, s. 147 ff. 12

5. Fullmakten i Avtalslagen 5.1 Definition av fullmakt Fullmaktsinstitutet regleras i Avtalslagens andra kapitel. Det är viktigt att poängtera att Avtalslagen bara behandlar avtalsmässig representation och då endast huvudformen av denna som alltså är fullmakten. Reglerna är endast tillämpliga på fullmakter inom förmögenhetsrättens område. 16 De ska således skiljas från fullmakter inom den offentliga rätten, familjerätten och processrätten. Lagen behandlar företrädesvis de frågor som uppstår när en fullmäktig överskrider sin behörighet i förhållande till huvudmannen och de som rör fullmaktens upphörande. 17 Av reglerna för hur fullmakt upphör framgår indirekt vad som krävs för att fullmakt ska uppkomma. En fullmakt ska återkallas i samma ordning som den tillkommit, detta för att skydda tredje man i god tro. 18 Liksom anbud och accept kan betecknas som avtalsgrundande rättsfakta, kan fullmaktsförklaringen därför betecknas som ett fullmaktsgrundande rättsfaktum. 19 En fullmakt ger fullmäktigen förmåga att ingå avtal av det innehåll som anbudet medför. Fullmäktigen sluter avtal i fullmaktsgivarens namn och på dennes vägnar. 20 Emellertid krävs det också att fullmäktigen, dels vill, men också får ikläda sig rollen som mellanman. Fullmakten har inte någon betydelse för rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig. Den ger alltså inte upphov till vare sig rättigheter eller skyldigheter dem emellan. Fullmakten innebär inga som helst plikter för fullmäktigen utan gör honom endast mäktig att företa vissa rättshandlingar utan att själv drabbas av dess följder. 21 Fullmäktigen står alltså helt utanför avtalet. I avtalslagen regleras förhållandet mellan huvudmannen och tredje man. Det saknas där dock bestämmelser om relationen mellan huvudmannen och mellanmannen. Om fullmäktigen förfarit oriktigt gentemot huvudmannen får man istället använda sig av sysslomannareglerna i 18 kap. HB. De är emellertid inte alldeles enkla att tillämpa, med sina bestämmelser om mellanmannens lojalitet gentemot huvudmannen. 16 Adlercreutz, Avtalsrätt I, s. 150. 17 Almén, s. 45. 18 Grönfors, Avtalslagen, s. 68. 19 Grönfors, Avtalslagen, s. 67. 20 Adlercreutz, Avtalsrätt I, s. 150. 21 Almén, s. 40. 13

5.2 Behörighet och befogenhet Rätten att handla för fullmaktsgivarens räkning, som tillkommer fullmäktigen gentemot fullmaktsgivaren på grund av det bakomliggande förhållandet, benämns dennes befogenhet. Med fullmäktigens behörighet avses rätten att handla för fullmaktsgivarens räkning, som på grund av fullmakten tillkommer fullmäktigen, i förhållande till tredje man. 22 Skillnaden mellan de båda brukar förenklat beskrivas som att behörigheten är vad fullmäktigen kan göra, vad han har makt att göra. Befogenheten å andra sidan är vad han får göra med huvudmannens tillåtelse. Man talar även om befogenhet och behörighet som fullmaktens inre och yttre sida, alltså det bakomliggande uppdraget och fullmakten som sådan. Det inre rättsförhållandet, som ligger bakom fullmakten, berörs i avtalslagen enbart om det har betydelse för det yttre rättsförhållandet, alltså för frågan om huvudmannens bundenhet av rättshandlingen. 23 Uttryckssättet kan vara förvirrande. Formuleringen yttre kan förstås som innebärande synbara omständigheter och formuleringen inre som något som saknar en motsvarande innebörd. Så är emellertid inte fallet. För att tala med Grönfors: Distinktionen behörighetbefogenhet innebär i själva verket inte en gränsdragning med ledning av synbarheten som kriterium utan bara med ledning av fullmaktens omfattning gentemot medkontrahent i god tro (jfr 11 Avtalslagen). 24 Tredje mans goda tro är det som, vid ställningsfullmakt och andra fullmaktstyper, sätter den yttersta gränsen för fullmäktigens behörighet. 25 5.3 Reglerna om fullmakt 5.3.1 Inledning I 10 och 11 AvtL finns de grundläggande reglerna för fullmakt och dess rättsverkningar Innan dessa regler beskrivs ska sägas något litet om kravet på fullmaktens giltighet. Utan en giltig fullmakt kan huvudmannen inte bli bunden av fullmäktigens rättshandlingar. Ett inre uppdrag måste ligga bakom fullmäktigens agerande. Om något sådant inte är för handen kan fullmäktigen själv bli bunden av sina handlingar. 25 AvtL föreskriver om konsekvenserna för en fullmäktig som handlat med tredje man utan giltig fullmakt. I vissa fall kan fullmäktig 22 Almén, s. 42. 23 Adlercreutz, Avtalsrätt I, s. 159. 24 Grönfors, Avtalslagen, s. 76. 25 Tiberg, s. 47. 14

handla utan en huvudmans direkta erkännande eller vetskap men ändå binda denne gentemot tredje man. Detta handlande utan uppdrag är möjligt under vissa förhållanden. Lagreglerna ger en laglig rätt att handla utan uppdrag för att tillgodose en annan persons intressen när denne själv inte kan göra detta. Som regel är den handlande på något sätt redan en representant för huvudmannen. Denne har en förtroendeställning eller har på något sätt ett gemensamt intresse med huvudmannen. Vid dylika situationer kan befogenheten, med stöd i lag, vidgas för att tillgodose de inblandades intressen. Handlande utan uppdrag kan i vissa fall också vara bindande för huvudmannen utan direkt lagstöd och benämns då negotiorum gestio. I denna framställning kommer dock fokus som framgått ligga på situationer då giltig fullmakt är för handen. Därför skall nu redogöras för vad som krävs för att ett fullmaktsförhållande ska föreligga. 5.3.2 De grundläggande rekvisiten De två grundläggande rekvisiten för fullmakt finns i 10 1 st. AvtL. Kraven för att ett fullmaktsförhållande skall föreligga, utöver det att fullmakten som redan nämnts skall vara giltig, är att rättshandlingen ska ligga inom fullmaktens gränser och att rättshandlingen ska företas i fullmaktsgivarens namn. Fullmaktens gränser, det vill säga behörighetens omfattning, beror, bland annat, på vilken typ av fullmakt som är aktuell i det individuella fallet. Som huvudregel gäller dock att om rekvisiten i 10 1 st. är uppfyllda så är huvudmannen bunden oberoende av en inskränkt befogenhet. Ett viktigt undantag från huvudregeln stadgas dock i 11 1 st. Där framgår att om tredje man, i fall där det rör sig om så kallade självständiga fullmakter, insåg eller bort inse att fullmäktigen överskred sin befogenhet, kan tredje man inte göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen 26 Enligt lagtexten är alltså fullmakten något helt annat än uppdraget. Lagen är så konstruerad med tredje mans intresse i åtanke. För dennes skull utgår man inte direkt från att begränsningen för möjligheten att binda huvudmannen ska fastslås i det bakomliggande uppdraget. 27 Syftet är att skydda tredje man i god tro. 26 Adlercreutz, Avtalsrätt I, s. 160f. 27 Tiberg, s. 33. 15

5.3.3 Fullmaktens två huvudtyper Det finns två huvudtyper av fullmakter; självständiga fullmakter och osjälvständiga fullmakter, så kallade uppdragsfullmakter. Självständiga fullmakter, som redan snuddats vid i det föregående, kännetecknas av en fullmaktsförklaring som tar sig uttryck i ett fullmaktsdokument som är menat att visas för tredje man. Förklaringen är riktad mot tredje man och av den skall framgå fullmaktens omfattning. Det typiska för en uppdragsfullmakt är att huvudmannen har avgivit en fullmaktsförklaring endast till fullmäktigen, oftast i samband med att han givit denne i uppdrag att sluta ett avtal. Fullmaktsförklaringen framförs sedan av fullmäktigen till tredje man, som har att förlita sig på att vad fullmäktigen i egenskap av bud uppger om sin behörighet är med sanningen överensstämmande. 28 En uppdragsfullmakt grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen, som det står i 18 avtalslagen. Om fullmäktigen överskrider sin befogenhet vid fråga om uppdragsfullmakt enligt 18 är rättshandlingen inte gällande gentemot huvudmannen oavsett god tro hos tredje man. Det framgår av 11 2 st. AvtL. Gemensamt för alla typer av självständiga fullmakter är att det finns ett yttre, av fullmäktigens egna uppgifter oberoende och från huvudmannen härrörande faktum, på vilket tredje man kan åberopa sin rätt gentemot huvudmannen. Fullmakten ses som en viljeförklaring riktad direkt till tredje man. Även om fullmäktigen handlat utanför sin befogenhet, är tredje mans rätt i enlighet med rättshandlingen alltså skyddad under förutsättning att han inte visats vara i ond tro. 29 6. Specifikt om ställningsfullmakt 6.1 Rekvisiten Den fullmaktsform som är av relevans för detta arbete är som redovisats ställningsfullmakten, som är en typ av självständig fullmakt. Denna särpräglade fullmaktstyp definieras på följande sätt i 10 2 st. AvtL: Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet. 28 Grönfors, Avtalslagen, s. 74f. 29 Adlercreutz, s. 162. 16

Ett första kriterium är alltså att mellanmannen ska inta en ställning. Enkelt uttryckt kan det beskrivas så att en person är placerad i en viss position och tilldelad vissa specifika uppgifter av huvudmannen. Ett väldigt påtagligt och okomplicerat exempel är ett kassabiträde som sitter i kassan i en livsmedelsbutik. Dennes uppgift torde vara uppenbar för de allra flesta. Kassabiträdet tar emot betalning i utbyte mot varor. Principen är dock densamma för alla mellanmän. Det är alltså en viss ställning som ger fullmäktigen kompetens, inte en uttalad viljeförklaring. Att det saknas en direkt viljeförklaring från huvudmannen kan härledas från formuleringen anses han hava fullmakt i 10 2 st. Regeln gäller således fall där en riktig fullmakt inte föreligger men företrädaren ändå skall behandlas som om han hade fullmakt. Fenomenet benämns kvasifullmakt. Det är den skrivningen i 10 2 st. som gör det möjligt att betrakta ställningsfullmakten som en riktig fullmakt. Det är alltså inte bara viljeförklaringar av typen fullmaktsförklaringar som kan utlösa normala fullmaktsverkningar, utan även andra, i lagtexten närmare beskrivna, omständigheter. 30 Ställningsfullmakten är vidare avpassad för schablonartade, ofta upprepade och sinsemellan likartade transaktioner genom mellanmän, inte för mer omfattande transaktioner som kräver nyanserade bedömningar i det enskilda fallet. 31 I motiven anges bestämmelsens centrala innebörd som däri att tredje man icke behöver efterforska, huruvida huvudmannen i det särskilda fallet inskränkt fullmäktigens befogenhet, utan allenast har att hålla sig till det yttre förhållandet, att denne intager en ställning, som enligt gängse uppfattning förlänar makt att sluta avtal och företaga rättshandlingar av det slag, varom fråga är. 32 Formuleringen är ett uttryck för principen om synbarhet på vilken ställningsfullmakten, liksom övriga självständiga fullmakter, grundar sig. I fall av självständiga fullmakter finns det inte något fullmaktsdokument som ger uttryck för huvudmannens begränsningar av fullmäktigens befogenhet, som det gör vid uppdragsfullmakter. Istället vilar de självständiga fullmakterna på tanken att tredje man inte ska behöva undersöka omständigheterna närmare utan kunna hålla sig till de yttre, synbara förhållandena. En sådan lösning är avsedd att underlätta den ekonomiska omsättningen. Vardagliga och okomplicerade avtal skall kunna ingås enkelt och utan långa procedurer. Det är ju vackert så. 30 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, s. 83 f. 31 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, s. 133. 32 Förslag, s. 73. 17

Det typiska ställningsfullmaktsuppdraget är ett anställningsförhållande. I motiven anges som typexempel på ställningsfullmakt hembiträde, butiksbiträde och vicevärd. Ett hembiträde anses till exempel ha behörighet att göra mindre inköp till hushållet men inte att köpa möbler för arbetsgivarens räkning. Den typen av ställningsfullmakt får anses vara av mer akademisk betydelse då hembiträden, med uppgifter som till exempel att göra mindre inköp till hushållet, inte är lika vanliga i det moderna samhället som de var vid författandet av lagmotiven. Det kan emellertid fylla en funktion vid en beskrivning av ställningsfullmaktsinstitutet. Butiksbiträden har behörighet att sälja de varor i butiken som saluförs där, men de får inte göra inköp av lager och inventarier. Ett kassabiträde i en butik har behörighet att ta emot betalning och skriva kvitto för arbetsgivarens räkning, men får inte teckna leveransavtal. Det är, som synes, inte alldeles problemfritt att definiera ställningsfullmakt på det teoretiska planet. 6.2 Tredje mans goda tro Liksom vid andra fullmaktstyper gäller vid ställningsfullmakt att tredje mans goda tro sätter den yttersta gränsen för fullmäktigens behörighet. Det är dock samtidigt, som framgår av lagtexten, även lag och sedvänja som bestämmer fullmäktigens behörighet. Utan sådant stöd kan inte god tro åberopas. 33 Behörigheten för fullmäktigen skall enligt 10 2 st. följa av lag eller sedvänja. Utan åberopande av lag eller sedvänja kan tredje man inte åberopa god tro. Referensen till lag är inte helt självklar. Grönfors menar att det får antas vara en hänvisning till de specialstadganden om ställningsfullmakt som finns. 34 Ett exempel är bestämmelsen i SjöL 35 om befälhavarens ställningsfullmakt. Regeln stipulerar befälhavarens behörighet att sluta avtal och ingå andra förbindelser och existerar för att tredje man inte skall behöva efterforska ifall huvudmannen på något vis inskränkt fullmäktigens befogenhet. Tredje man skall kunna lita till vad som framgår av det yttre förhållandet. Principen om synbarhet kommer här alltså åter till uttryck. Det är de yttre synbara omständigheterna medkontrahenten har att hålla sig till och i god tro skall kunna förlita sig på. 33 Tiberg, s. 47. 34 Grönfors, Avtalslagen, s. 85. 35 Sjölag (1194:1009). 18

En klart större roll än lagen spelar sedvänjan som behörighetsgrundande faktum. Någon mer preciserad definition av vad sedvänja i det här sammanhanget innebär ges inte i motiven. Vad sedvana skall innebära berörs när lagmotivskommittén redogör för vad som kan anses vara det rättspolitiska ändamålet med regeln om ställningsfullmakt; att betrygga omsättningens säkerhet. Det heter där att På nu utvecklade grunder vilar det i andra stycket upptagna stadgandet, att den, som giver annan en tjänst eller ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å hans vägnar, anses därmed hava givit honom fullmakt att företaga vissa rättshandlingar, samt att inom gränserna för sådan fullmakt falla alla rättshandlingar, som en person i den ifrågavarande ställningen enligt lag eller sedvänja är behörig att företaga. Av detta stadgande blir en följd, att när en person vill på grund av den ställning han intager till en annan i dennes namn företaga en rättshandling gentemot tredje man, hänsyn allenast behöver tagas därtill om en rättshandling av det slag, varom fråga är, enligt lag eller sedvänja får företagas av en person i sådan ställning; det är således icke nödigt, att den handlande i det föreliggande fallet varit gentemot sin huvudman befogad att företaga den ifrågavarande rättshandlingen. Om tredje man haft eller bort hava sig bekant, att den handlande av sin huvudman tillsagts att inte företaga rättshandlingen, gälla emellertid andra regler. 36 Med den rättspolitiska målsättningen klar för sig är det lättare att skönja gränserna för sedvanerekvisitet. Det framgår likväl tydligt att de är tämligen elastiska. 6.3 Sedvänja Sedvanerekvisitet var inte heller bestämt i praxis före avtalslagens tillkomst. Det har dock ur motiven tolkats så att det skall röra sig om gängse skick och bruk och den allmänna rättsuppfattningen. Vad som menas är snarast ett mer allmänt skick och bruk. Vad som är vanligt förekommande i en viss bransch. Viktigt är att särskilja detta från handelsbruk i form av till exempel lokala kutymer. Partsbruk mellan två aktörer faller således utanför den gällande definitionen. Dotevall sammanfattar det så att uttrycket sedvana i detta stadgande skall tolkas så att det är en vedertagen uppfattning i en större krets att en viss typ av befattning ger behörighet att rättshandla för någon annans räkning. Han tillägger också att rekvisitet sedvana är mycket oprecist. Få är det väl som emotsäger honom på den punkten. Hur avgör 36 Förslag, s. 73. 19

man då vid rättstillämpningen om sedvanerekvisitet är uppfyllt? Inte sällan tar man hjälp av näringslivets organisationer vilka uttalar sig i frågan. Det gäller då främst organisationer som representerar den bransch där huvudmannen är verksam. 37 Den avvaktande formuleringen i motiven har dock oundvikligen lett till att domstolarna i sina bedömningar har kunnat ägna sig åt självständigt rättsskapande verksamhet i viss utsträckning. 38 Det är emellertid inte helt lätt att avgöra om domstolarna i det avseendet gått utanför ramen på lagen eller om de bara har tänjt på gränserna. En fråga som uppstår i sammanhanget är, att om det inte finns sedvänja (än) i ett förhållande, är det då inte fråga om ställningsfullmakt? Visst kan det vara det. Man får då helt enkelt se det som att rättsförhållandet är ägnat att vara, eller att det kommer att bli sedvänja. 6.4 Ställningsfullmaktens upphörande Eftersom ställningsfullmakten är ett sådant speciellt institut bör sägas något litet om hur den upphör. Ställningsfullmakt återkallas genom att fullmäktigen avlägsnas från sin post. Enligt 15 AvtL sker det därigenom att fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller annan ställning, i kraft varav han varit befullmäktigad. Det är emellertid inte tillräckligt att huvudmannen säger upp fullmäktigen. Denne måste på ett verkningsfullt sätt avskäras från den position som medfört hans ställning. Om någon till exempel, trots förbud från huvudmannen, sätter sig i en kassa och tar emot betalning, kan denna transaktion ändå bli gällande mot huvudmannen. Det är ju som redan konstaterats tredje mans goda tro som sätter den yttersta gränsen för representantens behörighet. 39 Det ligger, som framgått, i huvudmannens intresse att se till att det utåt sett är helt uppenbart att alla slags fullmaktsförhållanden är avslutade om han inte vill riskera att bli bunden av en påstådd representants handlingar. I fall där en så kallad toleransfullmakt har utvecklats kan det dessutom vara nödvändigt för huvudmannen att särskilt meddela tredje man om att ett fullmaktsförhållande har upphört. 37 Dotevall, SvJT 2003, s. 638. 38 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, s. 151 f. 39 Adlercreutz, s. 184. 20