PRODUKTIV UPPFÖDNING AV MINK TAPIO HERNESNIEMI OCH ANNA-MARIA MOISANDER-JYLHÄ

PRODUKTIV UPPFÖDNING AV MINK TAPIO HERNESNIEMI OCH ANNA-MARIA MOISANDER-JYLHÄ SÖP MEDLEMSCIRKULÄR TILL SÖP MINKFARMARE 2016

DEL 1 DECEMBER PARNING Utplacering av minkarna Genast efter pälsningen flyttas avelsminkarna till egna burar där de senare kommer att bli parade. Burplatserna bestäms med hänsyn till avelsmålen, dvs. man väljer färdigt ut de linjer vars hanar man tänker para honorna med. Hanarna placeras vanligen ut i en burserie så att det alltid finns en serie hanburar efter fem serier av honburar. Det finns också andra lösningar, t.ex. att det per tre serier honburar alltid finns en serie hanburar på motsatt sida. På varje sida om hanarnas burserie ska det finnas honor som man tänkt para hanarna med. Avelshanarna flyttas ut bland honorna en kort tid innan parningen börjar. Det finns ingen enskild lösning som är bäst, utan på varje farm utarbetar man lösningar utifrån de metoder som visat sig fungera bäst i parningsarbetet. Minkarna utfodras varje dag eftersom fastedagar ökar risken för fettlever. Att bestämma konditionsklassen Det är bra att bestämma konditionsklassen genom att iaktta minkarna när de stigit upp mot gallret. Målet är att honorna i slutet av januari ska ligga i klass 2 2 ½, dvs. när deras bakben är helt synliga från magsidan. Uppifrån sett ska honorna vara jämnt slanka så att inte djurets bakdel är bredare än från frambenen till bakhuvudet (bilaga 1). För att uppnå bästa möjliga slutresultat bör man kontrollera honorna och märka ut de fetaste individerna (och även de alltför magra), vilket underlättar utfodringen. Det räcker inte enbart med att iaktta djuren från fodertrucken, utan man bör göra särskilda granskningar av konditionsklassen med ca en veckas mellanrum. Utfodring av avelshonor Det är mycket viktigt att utfodra och optimera avelsdjurens kondition rätt. I många undersökningar och i farmernas egna fältstudier har man konstaterat att rätt optimering av konditionen är nyckeln till bra valp resultat. Hur man genomför och lyckas med detta varierar stort mellan farmerna. Finlands varierande och ibland hårda vinterklimat skapar utmaningar i arbetet som gör att vi inte till alla delar kan följa Danmarks modell. Målet är i varje fall att honorna ska ha förbränt sitt överloppsfett senast vid utgången av januari då man under finska förhållanden bör hålla konditionsklass 2 2 ½ (bilaga 1). Minkhonornas optimala konditionsklass varierar i någon mån beroende på utrymmena. När man efter pälsningen har flyttat honorna till sina egna platser i god tid i december, börjar man optimera honornas kondition och banta ner dem stegvis under övervakning. Skillnader mellan olika minktyper vid optimering av konditionen Under den finska vintern varierar vädret från plusgrader till hård köld. Detta bör man ta hänsyn till när man optimerar djurens kondition. Det finns också tydliga skillnader mellan olika minkstammar. Exempelvis går korthåriga velvet-typer snabbare ner i vikt än gamla finska stammar av mink med längre päls. Det finns också skillnader mellan olika färgtyper: Vita går långsammare ner i vikt än svarta, och safirer bör inte bantas i lika hög grad som svarta eller bruna färgtyper. Velvet-typerna reagerar på sträng köld och går ner i vikt utan att man ens bantar ner dem. En ovarsam vinterutfodring kan leda till att honorna blir undernärda och dör under vinterns lopp. För att undvika detta bör man alltså kontrollera djurens kondition ofta och noggrant. Det är bäst att gå långsamt fram med bantningen. Om honorna gått ner för mycket i vikt under vintern och man överraskas av hård köld, kan man behöva

utfodra djuren två gånger per dag så att de får i sig tillräckligt med ofruset foder. Konditionsperiodens fodergiva rör sig kring 130 160 gram (bilaga 2). Vid behov pressas fodret genom gallret vid kall väderlek. Fodergivan varierar beroende på djurets ämnesomsättning, stam, färgtyp, väder, strömaterial och energimängden i fodret. Individuell utfodring är alltså absolut nödvändig. Detta är också viktigt att ta hänsyn till när det gäller gamla honor som hållits i egna lyor efter avvänjningen och som har utfodrats mer sparsamt. Kondition i slutet av januari Bantningen av honorna avslutas i slutet av januari. I februari upprätthåller man konditionsklassen genom underhållsutfodring så att honorna är i god rörelse och ämnesomsättningen fungerar. Man bör absolut inte banta honorna hårt ännu i slutet av februari eftersom det kan ha negativ inverkan på parningen och även på honans kondition vid dräktighet och digivning. Utfodringen i februari ska vara utjämnande och man bör endast göra finjusteringar av konditionen. Målet är att honorna ska vara i så jämn kondition som möjligt och konditionen får redan stiga lite (konditionsklass 2 ½). Under optimeringen av konditionen håller en del farmare sina honor i klätterburar så att luckan till den övre buren är öppen. Detta är att rekommendera eller åtminstone värt att pröva. Honorna får på detta vis mer motion när de rör sig mellan burarna. Även valpningsresultatet kan bli bättre eftersom den fysiska konditionen förbättras. Det är viktigt att notera att motionen även ökar aptiten. I klätterburar kan man alltså reglera honornas kondition genom att enligt behov hålla luckan stängd eller öppen. Utfodring inför parning (flushing) När vinterns period av konditionsoptimering är över i slutet av februari, bör honorna genomgående vara i jämn kondition, dvs. ha uppnått konditionsklass 2 ½. Optimeringen av konditionen har misslyckats om honornas kondition varierar mycket. I sådant fall är det inte säkert att flushing gör någon nytta. Genom flushing försöker man efterlikna naturens rytm, då utbudet av mat ökar efter den sparsamma tillgången till föda på vintern. Det är en signal till honorna att parningen är nära. Samtidigt är målet att öka antalet lossnade äggceller. För att uppnå detta mål bör flushingen vara effektiv och förhållandevis kort. Det betyder att honorna utfodras fritt enligt aptit från och med början av mars under ca en veckas tid (bilaga 2). Honorna utfodras två gånger dagligen om det är hård köld under denna period. Syftet är inte att flushingen ska vara så långvarig och kraftig att honan blir fet, men en liten höjning av konditionsklassen hör till saken. Nu närmar sig honorna konditionsklass 3. Tack vare den kraftigare utfodringen är honorna lugnare och parningen går också lättare. Från och med nu får honans konditonsklass inte längre sjunka. Utfodring av hanarna och det slutliga urvalet Det är viktigt att banta ner hanarna i god tid, men senast i slutet av januari bör de ligga på konditionsnivå 3. Om överloppsfettet speciellt kring testiklarna minskas redan tidigt på vintern, förbättras värmeförhållandena kring testiklarna och därmed också spermiekvaliteten. Fetma minskar parningslusten och resulterar i fler obefruktade honor. Efter bantningsperioden försöker man bibehålla hanarnas kondition, och den får vara något stigande fram till parningen eftersom parningen förbrukar mycket energi. Hanarna får inte bantas ner för hårt, eftersom det i sin tur leder till slagsmål och tvångsparningar under parningstiden. Det bör igen understrykas att man under finska förhållanden måste banta ner djuren

kontrollerat i små steg och med hänsyn till väderutsikterna, så att man inte överraskas av hård köld. Målet är dock att hanarna ska hålla en lämplig konditionsklass i god tid innan parningstiden. Många minkfarmare gör ännu en gallring bland hanar och även honor i januari-februari, eller fattar beslut om vilka hanar som inte kommer att användas till parning. Gallringen görs på grund av sjukdom hos djuret (t.ex. plasmacytos) eller om djuret har ätit dåligt. Även pälskvalitet och bettfel kan vara orsaker till att göra en slutlig gallring. Innan parning bör man kontrollera testiklarna. Båda testiklarna bör vara på plats och av samma storlek. Foder Speciellt vid utfodring av avelsdjur har doserare / individuella utfodrare flera fördelar och kan rekommenderas. Det är lättare att optimera djurens kondition om portionernas storlek är klarare, och utfodringen blir på så sätt mer kontrollerad. När det gäller honor finns det dock tydliga individuella skillnader, så även om man använder doserare ska man utfordra djuret, inte burlocket. Strömaterial Minken är känslig för kyla. Redan när temperaturen sjunker under + 5 grader får minkens kropp arbeta för upprätthålla kroppstemperaturen (jämför med blåräven och -40 grader). Fukt eller för lite strömaterial i lyan leder snabbt till hälsoproblem under vintern. Nutidens högt förädlade minkar av velvet-typ är inte lika härdiga och kräver noggrannare skötsel jämfört med finska långhåriga lantrasminkar. kutterspån. Det räcker i allmänhet inte att lägga strömaterial ovanpå lyan, utan vintertid måste man också lägga strö inuti. När minkar bantas och det värmande fettlagret minskar är det extra viktigt att lyan är torr och att man använder rikligt med strö av god kvalitet. Vindskydd som placeras i öppningen till lyan minskar drag och hindrar snö från att komma in i lyan, samt hindrar strömaterialet från att komma ut i buren. Sådana vindskydd kan rekommenderas åtminstone för farmer som är utsatta för vind. Ljusets inverkan på fortplantningen Ljuset har stor inverkan på minkarnas fortplantningsrytm. Farmens utebelysning eller skugghusens och hallarnas arbetsljus kan, om de lyser länge under vinterns mörka dagar och t.o.m. nätter, störa minkens biologiska klocka. Då kan det hända att brunsten inte följer sin normala rytm. Ett allmänt råd är att konsgjord belysning före avelsperioden bör följa normal dagsrytm. Tapio Hernesniemi Lektor i pälsprodukton Mellersta Österbottens vuxenutbildning Projektet Ajantasalla tapio.hernesniemi@kpedu.fi Kalla vindar är förödande för minken, liksom fukt som tränger ända in i lyan. Man kan inte nog betona hur viktigt det är att minken under vintern har tillräckligt med torrt strö som dammar så lite som möjligt och är fritt från mögel. Bra strömaterial är t.ex. havre- och vetehalm, fint/mjukt hö och träull. På botten av lyan kan man lägga ett isolerande lager

Djurens hälsa- och välbefinnande under parningsperioden Under vintern bör endast friska och försklassiga djur sparas till nästa avelsperiod. Sjuka djur behandlas eller pälsas. Sjuka djur ger dåligt valpresultat och dödligheten ökar. Vintertid kan minken drabbas av problem som plasmacytos, sår och bölder, fettlever samt tillfälliga diarréer. Inför avelsperioden bör alla avelsdjur testas för plasmacytos och endast friska djur sparas för avel. En plasmacytospositiv farm kan be om ett s.k. grupperat svar från laboratoriet och då kan man lämna kvar de minst sjuka minkarna till avel. Om djuren får fler bölder och svårläkta hudskador än normalt kan de vara drabbade av FENP (ansikts-tassinflammation) som numera är en allmän åkomma. Man bör vara särskilt uppmärksam på att strömaterialet är rent och av god kvalitet. Om djuren trivs mår de också bättre. Olika stimuli, såsom en hylla, förbättrar djurens välbefinnande och aktiverar dem. Det är viktigt att observera att det är stressande för djuret om man avlägsnar djurets tillgängliga resurser (såsom stimuli och utrymmen), något som man bör ta hänsyn till när man sköter djuret. En hylla eller ett liggrör förbättrar honans välbefinnande under valpnings- och digivningsperioden. Detta bör beaktas när man planerar burlösningarna. Anna-Maria Moisander-Jylhä Veterinär FPF rf anna-maria.moisander-jylha@profur.fi Hårt och stickigt hö eller halm kan också öka risken för bölder speciellt bland gråa färgtyper. Bölder och sår skall behandlas eller så bör sjuka djur avlivas. Om ingen förbättring sker inom några dagar efter att man påbörjat en behandling, bör djuret avlivas. Fettlever kan uppstå om djuret inte ätit eller till följd av någon sjukdom. Orsaken kan också vara ämnesomsättningsproblem p.g.a. avmagring och fodrets sammansättning. Oftast är det stora och feta minkar som lider mest av fettlever och som dör av det. Man bör genast ingripa om man märker att ett djur inte äter och försöka upprätthålla aptiten under vintersäsongen. Diarréer försvinner oftast av sig själva vintertid, men det är ändå skäl att ta prover och inleda en behandling vid behov. Också mjölksyrabakteriepreparat kan vara till hjälp i behandlingen av diarré. Diarré kan göra att djuret minskar kraftigt i vikt, så om ett djur insjuknar bör man se till att det inte magrar av för mycket.

DEL 2. FEBRUARI PARNINGSTIDEN Utfodring under parningstiden När parningen börjar övergår man från flushing-utfodring till normal underhållsutfodring. Den energimängd som behövs för underhåll av honan rör sig kring 215 kcal. Om energimängden i fodret är 1350 kcal behöver honan ca 160 g foder dagligen. Som vi konstaterat tidigare varierar energibehovet beroende på djurstammen, väderförhållandena och strömaterialet/lyans isolerförmåga. Honornas konditionsklass bör vara något stigande i början av parningen, dvs. övergå från klass 2 ½ till 3. Om så inte är fallet, kan början av parningstiden bli mer slagsmål än parning. Man bör stäva efter att hålla konditionsklass 3 under hela parningssäsongen. Man bör fortsätta att utfodra individuellt och samtidigt kontrollera honornas kondition även om det är bråda tider. Honornas kondition går bäst att klarlägga i samband med att man hanterar dem under parningen. När parningstiden börjar bör också hanarna vara i lämplig kondition så att de varken är för magra eller för feta (konditionsklass 3). Under parningssäsongen bör hanarna utfodras betydligt kraftigare och ha tillgång till tillräckligt med vatten. De bör utfodras på eftermiddagen efter parningsarbetet. Utfodring efter parningstiden Vid parningstidens slut ska honorna fortsättningsvis ha konditionsklass 3. Från och med nu ökar man honornas fodermängd med ca 20 % fram till 5.4, dvs. fram till att honorna naturligt minskar sin konsumtion när de befruktade äggcellerna har fäst. Embryona fäster i livmodern huvudsakligen under perioden mellan slutet av mars och första veckan av april, och om man ökar fodergivan under denna tid, ökar antalet foster. Målet är att skapa så gynnsamma förhållanden som möjligt så att så många embryon som möjligt ska implanteras. Om embryona fäster snabbt (jämfört med om detta drar ut under lång tid) blir antalet livskraftiga valpar större och valpningen inträffar tidigare. Efter att embryona implanterats är minkhonans dräktighetstid ca 30 dygn. Även under implantationstiden bör man undvika att truga foder i onödan. Om honan inte äter mer så gör hon inte det, och man bör inte öka fodergivan åt feta honor (över konditionsklass 3). Man bör vara speciellt uppmärksam på fodrets kvalitet och smaklighet. Totalenergin och energin som kommer från näringsämnena hålls på samma nivå som på vintern. Om parningskombinationerna På farmerna placeras hanarna nära de honor som man valt ut åt dem. När man planerar parningskombinationerna söker man lämpliga släktlinjekombinationer och undviker inavel. Man kombinerar linjer som passar ihop med varandra och väljer ut de kvalitativt bästa hanarna till de kvalitativt bästa honorna. Syftet med detta är att producera nya avelsdjurskandidater till följande avelsperiod. Vid alla kombinationer är det numera skäl att observera pälsens längd. Man bör försöka undvika alltför kort pälslängd (samson-typ), som lättare uppstår om man parar velvet 2- typer sinsemellan. Å andra sidan är det bra att försöka kombinera eventuella långhåriga typer med korthårigare velvet-typer. Att korsa olika färgtyper med varandra är en värld för sig, där målet är att få fram nya färgtyper eller att stärka stammen. Gråa dubbel- eller trippelrecessiva typer (t.ex. safir, violet) får ofta ny livskraft om de kombineras med kraftiga silverblue-typer.

När man korsar täckande färgtyper, som genetiskt skiljer sig från varandra, föds i 1. generationen bruna typer av varierande mörkhet som är bärare av sina föräldrars gener (carrier). Även om livskraften förbättras har de ofta sämre kvalitet än typer som man fått fram genom avel inom samma färggrupp. Inom Cross-aveln söker man släktlinjer som ger så regelbundna och tydliga korsmönster som möjligt. Därför bör pälsen inte vara alltför kort utan snarare normal eller av velvet 1-typ. Parning Parningen av mink inleds i allmänhet under tiden 5 9.3, och man börjar med de mörka färgtyperna. Det lönar sig oftast inte att påbörja parningen tidigare, även om det skulle lyckas, eftersom mängden äggceller som lossnar är liten i början av brunsttiden. Vid vilken tidpunkt det är bäst att börja beror på bl.a. väderförhållandena, ljusförhållandena i skugghusen/hallarna, honornas kondition och djurstammen. Parningsaktiviteten är bäst genast från morgonen. Minkar visar oftast bara mycket svaga tecken på brunst. Ibland kan man inte se några tecken alls, även om honan är redo för parning. I början bör man koncentrera sig på honor som visar tecken på brunst i blygden och har ett beteende som är typiskt för brunst. Gamla honor bör paras vid samma tid som året innan, och deras honvalpar är oftast redo för parning vid samma tid som sina mödrar. Om en hona inte låter sig paras, lämnas hon i kö och man gör ett nytt försök när man gått igenom de övriga ett varv. Man bör undvika att tvinga honor till parning. Hanarnas parningsförmåga Det är viktigt att hanarna kommer bra igång redan från början av parningstiden. Det går lättare om man lämnat kvar en del gamla erfarna avelshanar. Det är skäl att låta unga hanar öva upp sin förmåga på gamla honor som tydligt är brunstiga eller vid den andra parningen följande dag. Då lär sig hanarna parningens konst redan från början av säsongen. Man kan vid behov låta hanarna para sig två gånger per dag utan att det påverkar valpningsresultatet negativt. Om en hane är av god kvalitet och har bra parningsförmåga, är det skäl att använda den så mycket som möjligt. Aggressiva hanar hör inte till denna grupp. Om hanen inte är redo för parning, kan man försöka få igång den genom att ge mindre foder i ett par dagar. Om parningen ändå inte lyckas är det bättre att inte erbjuda fler honor. Om hanen till sist parar sig efter flera försök med några honor blir avelsresultatet ändå oftast svagt. Det har konstaterats att hanar som bara parar några honor ofta lämnar dem tomma. Man bör också fundera på om det överhuvudtaget lönar sig att låta hanar som bara parat få honor i första omgången (t.ex. under fyra parningar) delta i omparningen. På detta sätt går förädlingsarbetet framåt också när det gäller parningsförmåga. Omparning Säsongens första parningar bör upprepas genast följande dag. Man har kunnat konstatera att honor som parats bara en gång oftast är tomma, och efter åtta dagar lyckas inte längre en omparning. Efter första skedet strävar man efter att ompara enligt 1+8 systemet. Ännu bättre är det att göra tre parningar enligt systemet 1+8+1, vilket har visat sig minska mängden tomma honor speciellt bland unga honor. Vid omparningar efter 15 16.3 håller man sig till 1+1 systemet. Omparningar bör inte göras mellan ägglossningscyklerna. Innan omparningarna (1+8) börjar, är målet att största delen av honorna ska vara parade en gång för att undvika alltför stor brådska i arbetet. Då skapar man bra förutsättningar för att hinna med så många omparningar som möjligt, vilket är nyckeln till ett bra

valpningsresultat. Det här förutsätter naturligtvis att brunsten utvecklas gynnsamt, att hanarna är dugliga och tillräckligt många till antalet och att man använder hanarna effektivt. Det är alltid bäst att göra omparningar när tiden är rätt och honan är parningsvillig. Då kan man också bli tvungen att ompara med en annan hane än den man använde första omgången. Omparningar som görs efter åtta dagar, leder till 90 % till dräktighet hos dem som omparats. Sådana honor som hanen inte lyckas para, men som är parningsvilliga (s.k. ridningar), försöker man para igen med samma hane samma eller senast följande dag. Detsamma gäller för korta parningar på under fem minuter. Man bör också se till att tolka parningarna rätt. När man har stora mängder honor att para kan parningen i brådskan tolkas oklart eller bli för kort. I oklara fall bör man utgå ifrån att någon parning inte har skett och man bör göra en ny parning samma eller följande dag. De som är vana vid parningsarbete har tränat upp sitt öga och parningsarbetet förlöper med vana även med stora mängder honor. Problemet med sterila hanar På en del farmer förekommer många sterila hanar och man kan långtifrån alltid hitta en klar orsak till problemet. Möjliga anledningar kan vara att hanarna är för feta, för magra, för sent konditionerade, att de har haft för dålig aptit under vintern, att det finns nedärvda tendenser eller testikelproblem, eller att de haft ljusbrist och sjukdomar under vintern. Man bör dessutom ta hänsyn till om hanarna är aggressiva eller flegmatiska under parning. När dessa möjliga orsaker uteslutits, finns det inte många lösningar kvar att ta till. Spermaprov kan dock vara ett sätt att lösa problemet och gallra ut sterila hanar. Metoden är arbetsdryg och ger inte alltid ett helt säkert resultat, men kan ändå användas för att hitta hanar som saknar spermier eller som annars har dålig spermakvalitet. Spermaprovet tas från botten av honans vagina med hjälp av en liten pipett med runt huvud (parningen avbryts efter 15 minuter) och kontrolleras i mikroskop i 100 200 gångers förstoring. Bättre valpningsresultat med hjälp av ljus Genom extraljus strävar man också efter att öka mängden befruktade äggceller som fäster och på så sätt få större valpkullar. När mängden ljus ökar, minskar utsöndringen av mörkerhormonet melatonin och det frigörs hormoner som främjar och påskyndar implantationen av embryona.i kombination med att man ökar fodergivan implanteras de befruktade äggen ännu mer effektivt. Vid parningstidens slut ökas ljusmängden med en dryg timme morgon och kväll fram till början av april. På Kokkolas breddgrader betyder det här exempelvis att belysningen skulle vara tänd ca kl. 5 20:30. Under dagtid behöver belysingen naturligtvis inte vara på. Ljusbehovet motsvarar minst en 60 watts lampa mellan varannan serie (eller ännu hellre mellan varje serie). Efter parningstiden Parningssäsongen kan anses lyckad när parningsarbetet har förlöpt problemfritt och utan större slagsmål, när bara någon procent av honorna lämnat oparade och omparningarna har lyckats hos minst 90 procent av honorna. Oparade honor och hanar som man inte kommer att behöva nästa säsong pälsas. De hanar som har bäst kvalitet och parningsförmåga bör sparas för avel. Det är vettigt att skaffa nya avelshanar till farmen efter parningstiden eftersom priserna då i allmänhet är förmånliga och hanarna har hunnit testas med avseende på kvalitet och parningsförmåga. Tapio Hernesniemi

Djurens hälsa under parningsperioden Hanarnas testiklar bör kontrolleras senast när parningen påbörjas. Hanar med bara en testikel eller med märkbart olika stora testiklar stryks från parningslistan. Att ha endast en testikel, kryptorkism, är en egenskap som i hög grad är ärftlig och försvagar valpningsresultatet. Olika stora testiklar tyder på inflammationer eller utvecklingsmässiga/hormonella störningar som sannolikt leder till svagt valpningsresultat. Alla djur som är på något vis sjuka avlägsnas innan parningen. Djur som har bölder eller i synnerhet ansikts-tassinflammation (FENP) avlivas så snabbt som möjligt. Under parningstiden är djuren mycket i kontakt med varandra och stressnivån är högre än normalt, vilket ökar risken för att djur insjuknar och att sjukdomar sprids. Djur som har ansiktstassinflammation förökar sig dåligt och bör inte vara kvar på farmen. Plasmacytostester bör tas före parningstiden och endast djur som är så friska som möjligt sparas till avel. Efter parningstiden kan man vid behov testa tomma honor. Valpar är känsliga för plasmacytos och kan dö i sjukdomens akuta lungform. Valpningsresultatet för minkar som insjuknat i plasmacytos är svagare än genomsnittet för friska djur. Om man begränsar fodergivan eller energitillgången alltför mycket i slutet av dräktighetstiden ökar förekomsten av s.k. våta valpar och valpningsresultatet minskar betydligt. De valpar som föds har tomma energireserver och dör snart efter födseln. Enligt dansk forskning är minkhonors energibehov i slutet av dräktigheten minst 225 kcal/dag/hona. Fodergivan bör vara någorlunda jämn under hela dräktighetstiden så att embryodöd och svaga valpar kan undvikas. Alltför magra eller feta honor är ett problem och deras valpningsresultat blir sämre än genomsnittets. Bakbenen på djur som lämnas kvar som avelshanar till nästa säsong bör kontrolleras noggrant, och enbart djur som har hel hud sparas. Kallus, en onormal förtjockning av huden, gör att huden lätt spricker och är ett smärtsamt och ärftligt problem. Alla sår, speciellt på tassar och ben, gör minken extra mottaglig för ansiktstassinflammation. Av dessa orsaker bör avelshanarnas ben vara utan anmärkning. Hanar som inte alls äter eller som har magrat mycket bör inte heller sparas. Djurens beteende och stresstålighet är olika och mottagligheten för olika beteendemodeller nedärvs. Icke önskvärda beteendemodeller är pälstuggning, stereotypiska beteenden (ständigt hoppande eller annat upprepat beteende), aggressivitet och skrikande. Djur som uppvisar sådana beteenden bör inte väljas som avelsdjur. Man bör ta bort dessa djur före parningstiden om de redan valts för avel eller åtminstone märka ut hela kullen för pälsning, inklusive modern. Nervösa honor är mer benägna att döda sina valpar och får ett sämre valpningsresultat än lugnare djur. Hanarna sprider effektivt sitt arv på farmen och därför är det extra viktigt att vara uppmärksam på avelshanarnas lynne. Aggressiva eller rädda hanar parar sig inte utan slåss, något som är negativt både för djurens välbefinnande och för parningsresultatet. Aggression kan också bero på för lite mat, och detta bör naturligtvis beaktas när man hanterar och väljer ut djuren. Målet är att det vid parningstidens början bara ska finnas friska, förstklassiga djur som är i lämplig parningskondition på farmen. Då börjar den nya förökningssäsongen i positiv anda och honorna och deras valpar har bästa möjliga utgångsläge. Anna-Maria Moisander-Jylhä

DEL 3. DRÄKTIGHET OCH VALPNING Utfodring Det finns inga allenarådande regler för hur man ska utfodra minkhonorna under dräktighetstiden, och däri ligger också utmaningen. Honorna får inte bli för feta, men man måste ändå se till att fostren och mjölkkörtlarna får tillräckligt med energi för att utvecklas. En del av honorna börjar valpa redan i april, medan andra kan valpa så sent som i mitten av maj beroende på färgtyp och stam. Dessutom varierar mängden foster stort. Det säger sig självt att energibehovet varierar och att man inte kan utfodra honorna efter ett och samma schema. När det gäller utfodringen av minkar är det oftast onödigt att rådfråga andra farmare om portionsstorlekar, eftersom det finns så många variabler. Honornas konditionsklass varierar också, eftersom konditionsklassificeringen inte ännu har blivit vedertagen praxis. En mink som någon anser vara en aning fet kan i andras ögon se mager ut. Utan doserare kan fodergivan variera mycket från den uppskattade mängden. Även med doserare kan portionsstorleken variera, beroende på om foderpumpen är dålig, hur mycket foder det finns i silon och hur tjockt fodret är. Om apparaten inte kalibreras regelbundet kan portionsstorleken också variera. Tidig dräktighet Under andra veckan i april börjar embryonas implantationstid vara över och fodermängden kan minskas en aning fram till mitten av april. I det här skedet är det viktigast att honorna behåller sitt intresse för fodret och att de är rörliga och nyfiket pigga. Konditionsklassen hålls så jämn som möjligt. Man släcker eventuell extrabelysning senast i detta skede. Dräktighetens mellanskede Under dräktighetens två sista veckor utvecklas fostren som snabbast och då är det viktigt att se till att honorna får tillräckligt med energi. Om inte, börjar honan använda energi från sin egen kropp. Under dräktighetstiden är det därför viktigt att honan får all sin energi från fodret och att energibalansen är positiv. Ju större antal foster, desto större är energibehovet. Från och med flushing-utfodringen i början av mars bör man sträva efter att honornas konditionsklass inte ska sjunka utan i sakta mak höjas när valpningstiden närmar sig. På så sätt skapar man en bra grund och energireserv för den krävande valpnings- och digivningstiden. Hos dräktiga minkar börjar magen synas ordentligt först i slutet av dräktigheten, och det är också ett tecken på att energibehovet växer. Om man inte tillgodoser energibehovet ökar risken för anemi under digivningen, och en svag kropp är också mottaglig för andra sjukdomar. Om honorna utfodrats rätt från och med bantningsperioden, bör konditionsklassen vara 3 ½ till 4 när valpningen närmar sig. Honan får inte se jämntjock ut, utan halsen bör vara relativt slank och dräktighetsmagen ska skilja sig tydligt från övriga kroppen, vilket vittnar om att honans viktuppgång beror mestadels på dräktigheten. Honorna ska vara pigga och rörliga. Dräktighetens slutskede och valpningen När valpningen börjar (vanligen från och med slutet av april) minskas fodergivan redan innan den stora valpningstoppen. Det här anses ha betydelse för hur valpningen lyckas och gör så att mjölkutsöndringen inte blir för stor efter valpningen. De minskade foderportionerna kan också minska risken för juverinflammation och våta valpar.

Också efter valpningen utfodrar man mycket måttligt, och honorna reglerar också själva sitt foderintag. Man bör undvika att truga foder i onödan eftersom honan äter upp efterbörden och får bra med näring från den. Under den första digivningsveckan är valparnas behov av mjölk ännu litet och utfodringen bör anpassas därefter. Om honan har mycket mobiliserbar energi i sin kropp och om hon utfodrats tillräckligt under fostrens tillväxttid, är det inte farligt om man under en kort tid rentav går över till negativ energi i början av digivningen. Man försöker utfodra så att gallret hålls så rent som möjligt. Åt magra honor ska man dock inte minska på fodergivorna om valpningen drar mycket ut på tiden eller honan verkar hungrig. Vid kallt väder behöver man också öka fodergivan. Individuell utfodring tar tid, men lönar sig. Foder För farmarens del är det bra om energin i fodret hålls på en jämn nivå också under dräktighets- och valpningstiden, eftersom det då är lättare att dosera fodret (ca 1300 kcal). I detta skede av produktionssäsongen bör råvarorna vara färska och lättsmälta. För minkar är strömming av god kvalitet en viktig foderråvara. Med tanke på fostertillväxten bör proteinnivån hållas hög (omkring 45 %) och ännu viktigare är att sammansättningen av aminosyror är mångsidig. Energin från kolhydrater bör däremot hållas så låg som möjligt (<18 %). Förvaringen av foder på farmen är ofta ett problem om man blir tvungen att lagra fodret i flera dagar. Om det fortfarande är kallt väder håller sig fodret bra i en ren fodersilo. Det går däremot mindre bra om det kommer en värmebölja och silon står öppet i solskenet. Om fodret förvaras i utfodringsmaskinen i rumstemperatur kan fodret bli dåligt redan följande dag, speciellt om utfodringsmaskinens tråg är dåligt tvättat. Om tråget är rent och man sänker ner ett djupfryst vattenämbar i tråget bland fodret förbättras hållbarheten betydligt (lock på). Under avelstiden är det extra viktigt med god foderhygien och alla länkar i foderkedjan bör se till att fodret hålls färskt. Valpningsplatser Honorna bör inte flyttas under tiden som de befruktade äggcellerna fäster (25.3 15.4). Om honorna måste flyttas är det bättre att flytta dem till valpningsplatserna genast efter parningstiden. Ett annat alternativ är att flytta honorna efter 15.4, men ändå i god tid innan valpningen. Ofta placeras honorna i varannan lya så att honan bredvid inte störs. Då är det också lättare att dela på lyan under avvänjningstiden. På blåsiga platser är det också bra att om möjligt att placera honor som ska valpa i mera skyddade skugghus. Valpningslyor Under valpningstiden kan vädret variera mycket. I början av maj kan det förekomma frostnätter, men det kan också fortfarande vara kallt på dagarna. Värmeböljor kan också komma överraskande. Köld är dock det största hotet för minkar och man bör försöka hitta lösningar för att hålla dem varma. Minkvalpar tål inte kyla och kan inte själva hålla kroppsvärmen förrän de är ca tre veckor gamla. Honan måste därför hålla dem varma. Ju mindre valparna är, desto viktigare och mer avgörande är det med värme för deras tidiga utveckling. För honans del är det också viktigt med värme eftersom nerkylda valpar inte orkar dia och det i sin tur kan leda till juverinflammation. Farmaren bör se till att honan kan hålla värmen i sin lya. Lyorna bör vara redo senast 23.4 eller beroende på hur tidigt minkstammen i fråga valpar. Valpningslyorna bör först städas ur mekaniskt, tvättas med rengöringsmedel och desinficeras. Därefter behandlas lyorna med loppbekämpningsmedel. Valpgallren sätts på plats. På botten av lyan läggs ett ca 15 cm tjockt lager med luftigt kutterspån och därefter fylls

lyan helt med halm av god kvalitet (t.ex. havre- eller vetehalm) eller med träull som honan lätt kan bygga bo i. Ovanpå lyan läggs dessutom ett lager halm som honan kan dra in i lyan vid behov. Det är också att rekommendera att man använder vindskydd vid öppningen till lyan på blåsiga platser. Förutom drag hindrar tratten att strö eller valpar hamnar i gallerburen. Under valpnings- och digivningstiden bör man gå kontrollrundor för att försäkra sig om att det alltid är tillräckligt med strömaterial i lyorna. Om honorna placeras i varannan bur kan mellanburarna fungera som halmlager och det är lätt att fylla på halm i lyorna vid behov. Utvecklingsarbete Det har diskuterats mycket om minkarnas valpningslyor är för stora och borde göras mindre. I exempelvis Danmark och Holland använder farmarna separata halvrunda element för att göra lyorna mindre. På så vis hålls valparna lättare nära modern och förirrar sig inte så lätt in i hörnen eller ut i gallerburen. Samtidigt minskar den yta som behöver värmas upp och valparna håller sig lättare varma. Man har också haft planer på en separat vattningsplats för valparna som är placerad närmare lyan eller rentav inuti lyan. Olika modeller har testats på farmerna, också på Luova Oy:s forskningsfarm. Syftet har varit att få valparna att dricka tidigare så att de inte belastar minkhonan i onödan p.g.a. törst. Om man ger valparna möjlighet att dricka, börjar de dricka ca en vecka tidigare än i traditionella system. Detta har konstaterats minska risken för digivningsanemi och kannibalism. Högst sannolikt försnabbas också tillväxten. Det vore bra om man testade de nya modellerna på lyor och deras funktioner också hos oss. Vår vanligaste typ av lya representerar knappast forskningens slutpunkt och det finns fortfarande utrymme för förbättringar när det gäller bursystem och vattningsplatser. Städning Före valpningen är det bra att göra lite större städinsatser på farmen, t.ex. köra bort spillning och gammalt strö under burarna, kalka och städa bort gamla rester av foder och avföring ur gallerburarna. Man bör vara medveten om att avföring som samlats på valpgallret förs med honan in i lyan och gör att valparna utsätts för diarrésjukdomar. Om man haft problem med loppor lönar det sig att också att tvätta och behandla lyor som lämnat tomma med loppmedel. Det är bra att ibland byta bekämpningsmedel och emellanåt behandla större ytor såsom gångarna och under burarna. Det är sällan man är för noggrann när det gäller städningen och rengöringen på farmen. För att motverka att plasmacytos och andra sjukdomar sprider sig på farmen bör man se till att fåglar och andra djur som inte hör hemma på farmen tar sig in i skugghusen eller hallarna. Det är också bäst att utrota de förvildade katter som vistas på farmen eftersom de söker sig till den lättillgängliga maten och är till mer skada än nytta. Att kontrollera och räkna valpar Valpningar sker i allmänhet på natten. Man kan märka om en hona valpat genom att maten lämnat orörd och honan stannar inne i lyan, avföringen är tjäraktig, det förekommer blodfläckar och man kan höra svaga pip från lyan. Valpningsdagen antecknas på avelskortet. När man räknar valparna varierar mellan olika farmer. En del farmare räknar och kontrollerar lyorna genast dagen efter valpningen, medan andra gör det först efter en vecka eller ännu senare. Enligt min åsikt finns det inget som direkt talar för att det skulle vara bra att kontrollera lyan och räkna valparna genast efter valpningen. Det innebär stress för modern och eventuella sjukdomar sprider sig lättare mellan lyorna om man hanterar djuren för mycket. Allt är som det ska i lyan om honan äter och det hörs normala valpljud från lyan: skarpa och tydliga pipanden. Om honan äter dåligt

och det bara är någon enstaka valp som piper kan man misstänka att det finns döda valpar. Då kontollerar man lyan och flyttar vid behov valparna till en fostermor. När man ska kontrollera lyan bör man inte ta bort modern med våld utan försöka locka ut henne i gallerburen. Om honorna äter bra kan man kontrollera och räkna valparna ungefär en vecka efter valpningen. Friska, välutvecklade valpar är fasta, runda, rödaktiga och rörliga, medan dåligt utvecklade valpar är mindre än genomsnittet och bleka. Beakta handhygienen när du går från lya till lya. Antalet valpar antecknas i avelskortet. Tapio Hernesniemi lektor i pälsproduktion Valpningstiden och de små valparnas sjukdomar Under dräktighetstiden är dödligheten låg bland minkhonorna. När valpningssäsongen börjar kan dödligheten stiga något på grund av misslyckade valpningar, men det normala är att bara enstaka djur dör. Om man upptäcker ovanligt många döda minkhonor på farmen i början av valpningstiden är det skäl att kontakta veterinären omedelbart. Detsamma gäller om man inte hittar några levande valpar hos honor som redan verkar ha valpat eller om honorna har mycket rikliga blödningar från förlossningsvägarna. Dessa symtom kan vara tecken på livmoderinflammation, och eftersom valpningstiden är kort behövs snabba åtgärder för att behandla djuren. Under tidigare år har minkarna haft problem med livmoderinflammationer orsakade av Clostridium sp. och i somras upplevde man samma problem i mycket stor omfattning också i Danmark. Därför är det av största vikt att man följer upp minkhonor som valpar eller snart ska valpa. Fodrets kvalitet och råvaror spelar en viktig roll under valpningstiden. Råvaror av god kvalitet bidrar till att djuren mår bra och håller sig friska. Om man begränsar energimängden för mycket under dräktighetstiden får djuren lättare problem av alla de slag efter valpningstiden. I Danmark har man konstaterat att kalorimängden inte får underskrida 200 kcal per hona i mars-maj och utfodringen bör vara så jämn så möjligt. Man bör m.a.o. undvika snabba förändringar. Efter valpningen kan honor drabbas av juvereller livmoderinflammationer som minskar deras möjligheter att ta hand om sina valpar. Då behövs ändamålsenlig antibiotika i kombination med smärtstillande medel så att honorna snabbt tillfrisknar och orkar dia sina ungar bättre.

Att dia och hålla valparna varma är honans viktigaste arbete när hon har små valpar. Farmaren bör se till att det finns tillräckligt med strömaterial i lyorna så att honan kan ge valparna den värme de behöver. Om honan blir sjuk kan det leda till s.k. torra våta valpar, d.v.s. valparna är rynkiga och har beläggningar, svanskotan framträder tydligt, svansen är som ett pärlband och valparnas utveckling är fördröjd. Bäst är det att medicinera honan med antibiotikainjektioner, men vanligen behöver också valparna behandlas. Ofta räcker det med en antibiotikainjektion. Insjuknandet leder ofta snabbt till en negativ energibalans som gör honan mottaglig för digivningsanemi. Diarréer hos minkvalpar, s.k. våta valpar, är ett problem som har många orsaker och anledningarna varierar beroende på valparnas ålder. 0 15 dygn gamla valpar är s.k. torra våta valpar. Mödrarna är ofta unga eller feta. Orsaken är ofta att man begränsat energimängden för mycket i slutet av dräktigheten, eller utfodrat för kraftigt under dräktighetstiden så att djuren blivit för feta. Dessutom kan problemet förekomma hos honor som gjort ett dåligt bo p.g.a. stress eller hos honor som har dåliga modersegenskaper. har onormal avföring och att valpnätet är ovanligt smutsigt. Sjukdomen sprids explosionsartat och när man hittat de första fallen måste man vidta snabba åtgärder för att förhindra att sjukdomen sprids: Man bör iaktta god hygien när man hanterar valparna. Räkning av valparna är stressfyllt för honan och valparna och kan göra att sjukdomsalstrare sprids på farmerna. Därför bör valparna inte hanteras mer än vad som är absolut nödvändigt. Lyorna och valpnäten skall hållas rena. Om man behandlar eventuella diarréer hos honorna är det lättare att kontrollera situationen. Om problemet blir utbrett på farmen behövs extra arbetskraft för att behandla djuren samt rengöra och fylla lyorna med nytt strömaterial. Även antibiotika är ofta nödvändigt. Renlighet är halva maten gäller också i detta fall. Med god hygien kommer man långt utan läkemedelsbehandling. Anna-Maria Moisander-Jylhä veterinär Om andelen unga honor är stor blir problemet mer utbrett, så det underlättar om man byter ut avelsdjuren i måttlig takt årligen. Det är alltid bäst att förebygga genom att hålla honorna i lämplig konditionsklass, ge tillräckligt stora foderportioner under de sista 20 dräktighetsdygnen, ha bra lyor med flera (2-3) olika strömaterial och lägga halm etc. ovanpå lyan. 15 30 dygn gamla valpar, speciellt våta minkvalpar, känns feta, klibbiga och heta och lyan har en kvalmig lukt. Oftast insjuknar hela kullen även om valparna innan dess har utvecklats normalt. Någon dag innan sjukdomen bryter ut kan man märka att honan

DEL 3. DRÄKTIGHET OCH VALPNING Utfodringar av minkar under digivningstiden Under digivningstidens gång bör fodergivan anpassas efter honans aptit och det är skäl att börja utfodra två gånger per dag. Det här blir vanligen aktuellt i slutet av valpningstiden. Honans ålder och antalet valpar som diar påverkar hur aptiten utvecklas. Foderbehovet ökar i medeltal med 3 5 % per dag under digivningstiden. Det avgörande vid utfodringen är dock antalet valpar, så den dagliga foderökningen kan också vara större. Vid ca två veckors ålder har valparnas vikt redan femdubblats. Valparnas första veckor i livet avgör hur de kommer att växa i fortsättningen. Om de växt dåligt i början kommer de inte ikapp senare. Tydliga anteckningar över födelsetider och valpantal underlättar vid utfodringen. Honor som fått stora valpkullar behöver producera ca 100 g mjölk dagligen under första veckan. Efter fyra veckor är behovet hela 300 g mjölk per dag. Det är alltså inte att undra på att honor som har stora kullar är under hård press med digivningen och det finns risk för digivningsanemi. Oavsett om man utfodrar med en individuell utfodrare eller med traditionell metod, skall fodergivan ökas enligt hur fodret ätits upp och om gallret är rent. Vid dagens första utfodring kan man ge samma portionsstorlek åt alla honor, men vid den andra utfodringen anpassar man givan enligt kullstorleken och födelsetiden. Om gallret slickats rent betyder det alltid att fodergivan måste ökas. Det lönar sig att lägga tid på utfodringen och utfodra noggrant och med eftertanke, samtidigt som man kontrollerar att allt är som det ska i lyorna. En tumregel är att dosera 1/3 av fodret på morgonen och 2/3 på kvällen. Utfodring när valparna börjar äta Tänk på att inte börja utfodra valparna på locket till lyan alltför tidigt eftersom valparnas tarmsystem inte kan smälta fast föda innan de är ca 4 veckor gamla. Om man börjar utfodra valparna för tidigt kan det leda till att de får diarré. Valparna börjar suga i sig den flytande delen av fodret redan vid drygt tre veckors ålder när honorna tar med sig foder in i lyan. Utfodringen på locket till lyan påbörjas vanligen kring 3 5.6, samtidigt på alla lyor. Utfodringen kan naturligtvis också inledas stegvis enligt valparnas ålder. När man utfodrar på locket till lyan bör man se till att valparna når fram till fodret och att de också kan ta sig ut i gallerburen. Även om man ofta använder gallerstegar åt valparna i lyan är det bra att underlätta för valparna genom att höja golvnivån med hjälp av strö (kutterspån). Ofta används också nedsänkbara luckor, som gör att fodret kan sänkas så att valparna når det bättre. Oavsett om man utfodrar djuren på lyan eller på gallerburen bör fodret doseras i en lång sträng nära steg-/gallerväggen, så att de flesta valpar kommer åt att äta samtidigt. Man avlägsnar foder från dagen innan som inte har ätits upp eftersom fiskhaltigt foder snabbt blir dåligt när det ligger på gallret. En tumregel är att en fjärdedel av burarna kan ha lite foder kvar från föregående dag. Ju varmare väder desto snabbare torkar fodret och blir dåligt på gallret. I sådana fall är det bra att utfodra oftare och att ge huvuddelen av fodret sent på kvällen. Det lönar sig att inte jämna ut fodret eftersom man då lätt sprider sjukdomsalstrare från lya till lya.

En bra lösning är att utfodra djuren både på gallerburen och på locket till lyan. När man utfodrar första gången på morgonen ger man honans portion på gallerburen. Då kan man samtidigt kontrollera i vilket skick honan är. När första ronden är klar kör man ett varv till och utfodrar valparna på locket till lyan. På kvällen utfodrar man med samma metod. En del farmare ger inget foder alls på locket till lyan, utan fortsätter att utfodra på buren. En del av fodret droppas bredvid hålet till lyan eller i öppningen på lyan om vindskyddet är på plats. Ganska snart börjar valparna sträcka sig upp i buren för att äta när de börjar lokalisera huvudportionen ovanpå gallerburen. Med detta utfodringssystem kan det bli ett något större bortfall av valpar jämfört med om man utfodrar på lyans lock. Det är dock värt att notera att honan håller sig i bättre skick och har minskad risk för amningsanemi om man helt eller åtminstone delvis utfodrar på gallerburen. Därför är det inte att rekommendera att man enbart utfodrar på locket till lyan. Ur hygienisk synvinkel är det inte heller bra eftersom oätet foder lättare börjar samlas i lyan med ökad sjukdomsrisk som följd. Man fortsätter att utfodra på locket till lyan i ca tre veckor fram till midsommar. När valparna börjar äta och röra sig i buren tar man bort eventuella förminskningar av lyan, vindskydden och även valpgallren i den takt valparna lär sig att gå ordentligt på det vanliga bottengallret. Dessa tas bort i enighet med valparnas ålder och tillväxt (vid ca 4-5 veckors ålder). Tänk på att hålla vattentrycket lägre så att valparna vågar gå fram till nippeln och dricka utan att bli rädda. Om man monterar en valpgunga vid vattennippeln börjar valparna dricka vatten tidigare. Foder Fodret som honan ätit avspeglar sig i mjölkens kvalitet under digivningstiden. Fodret bör vara så färskt som möjligt och tillverkat av riskfria råvaror. I maj bör andelen protein ännu vara hög (43 45 %), andelen kolhydrater låg och torrämnenas energi över 4000 kcal. Fodertillverkarna tillsätter 0,1-0,2 % salt i fodret under digivningstiden och ofta också snabba kolhydrater (melass). Uppfödarna tillsätter ofta extra preparat i fodretför att förhindra digivningsanemi (t.ex. maltolyt) i god tid från och med slutet av maj när digivningen börjar närma sig sin höjdpunkt. En elektrolytlösning kan man också framställa själv och ge den i vattnet. Recept och anvisningar finns på Profurs webbsida. Oavsett när på dagen fodret levereras till farmen vore det bra om man lät fodret ligga lite innan man utfodrar. På så sätt hinner fodrets olika beståndsdelar absorberas av massan och om fodret är för kallt hinner det värmas en aning. Speciellt viktigt är det här när valparna börjar äta och tarmarna börjar utvecklas för att kunna smälta fast föda. Man lämnar kvar den mängd foder i silon som behövs till morgonutfodringen följande dag, medan det foder som levererats under dagen hinner ligga tills det ska utfodras på kvällen. När valparna börjar äta bör fodret vara så löst det bara är möjligt ur utfodringssynpunkt (hålls nätt och jämnt på gallret). Om fodret är för tjockt kan valparna inte äta det ordentligt genom gallret och de får inte heller tillräckligt med vätska. Därför bör fodret blandas ut med vatten till lagom konsistens om det är för tjockt. Tjockt foder kan behöva spädas ut i flera omgångar tills det blir lagom löst. En blandartruck är ett utmärkt hjälpmedel.

När valparna börjar äta fast föda är det viktigt att ta hänsyn till att valparnas tarmsystem är under utveckling. Fodret bör vara så lättsmält och smakligt som möjligt. Andelen myrsyra bör hållas under 0,3 %. Man ökar andelen fett i fodret i jämn takt från och med början av juni genom att tillsätta växtolja. Spannmålet ska vara av god kvalitet så att fodret får en bra sammansättning och inte innehåller mögeltoxiner. Dödlighet Dödligheten bland valpar varierar stort mellan farmerna. I samband med valpningen och någon dag efter kan valpar dö av olika orsaker. I samband med den första kontrollen en vecka efter valpningen ligger dödligheten kring 5 8 %. I regel sjunker dödligheten efter detta, om minkarna inte drabbas av någon av de typiska sjukdomarna som förekommer hos nutidens minkar. Speciellt i början av maj kan man se hur man lyckats med skötseln och i synnerhet utfodringen. Danskarna har räknat ut att dödligheten varierar mellan 2 och 6 procent på farmerna i juni. Dödligheten är ca 2 % under perioden 1 15 juni och omkring 1 % 16 30 juni. Orsaker till dödlighet: 32 % borttynande 30 % övriga orsaker 20 % bett 10 % bett från modern 8 % diarré Det finns ingen heltäckande statistik från finländska farmer. Förflyttning till fostermor och utjämning av valpar Minkhonan har utmärkta modersegenskaper hon gör allt för att sköta en stor kull, t.o.m. på bekostnad av sin egen hälsa. Överbeskyddande minkhonor som bara fått en valp kan sköta sin enda unge till döds. Minkhonan kan å andra sidan också döda sina valpar, och om det förekommer, beror det oftast på obefintlig mjölkproduktion. Om en hona äter dåligt eller verkar nervös är det ett tecken på att allt inte står rätt till i lyan. Även långdragna, klagande valpläten vittnar om problem. Om en hona inte klarar av att sköta sina valpar flyttas valparna till en fostermor. De bästa fostermödrarna är gamla honor som valpat för andra eller tredje gången och som har 4 6 egna valpar. Dessa kan ta emot 1 3 valpar till i lyan. Det är bra om de valpar som adopteras bort är något äldre än fostermammans egna valpar. Det lönar sig inte att flytta över valpar till unga minkhonor som fått sina första valpar. Om valparna blivit nedkylda värms de innan de flyttas till fostermodern. Man kan värma dem genom att placera en fodrad låda på ett värmelement eller med en värmefläkt med lämplig effekt. Valpar som verkar döda kan rentav kvickna till av värmen. Valparna ska vara pigga och rörliga innan de flyttas över till fostermodern. Flytten går till så att man lockar ut modern ur lyan och placerar de nya valparna bland de övriga. Flytten antecknas på avelskortet. En del farmare brukar jämna ut kullar med mer än 8 valpar men också små kullar på 1 3 valpar genom att flytta dem till fostermödrar. Erfarenheten har visat att extra stora och små kullar utvecklas sämre än andra. Genom att jämna ut valpkullarna försöker man skapa gynnsammare tillväxtförhållanden för valparna. Det är bäst att flytta valparna redan under veckan efter födseln, i samband med den första kontrollen. Efter en förflyttning bör man kontrollera att fostermodern inte börjar stöta bort sina adoptivvalpar. Minkhonan sköter oftast bra om flyttade valpar, men ibland händer det att

hon stöter bort dem genom att bära ut dem i gallerburen. Skötaren bör kontrollera adoptionslyorna och vid behov söka en ny fostermor åt bortstötta valpar. Under valpningstiden är det viktigt att göra kontroller ofta. Man bör följa upp valplätena samt moderns aptit och kondition. Genast på morgonen och efter varje utfodring bör man kontrollera att inga valpar fallit ner under buren. Man gör eventuella anteckningar på avelskortet. Dessutom bör man alltid se till att det finns tillräckligt med boss i lyan. Ju kallare väder desto viktigare är strömaterialet. När valparna börjar kunna hålla kroppstemperaturen själva när de är över tre veckor gamla är strömaterialet inte längre lika viktigt som isolering. Kanibalism Kannibalism kan förekomma på farmerna i varierande grad under tiden 5 20.6 (oftast när valparna är 42 49 dygn gamla). Vissa år förekommer bara enstaka fall, men som värst kan kannibalism leda till stort bortfall av valpar (upp till 5 %). Den vanligaste orsaken till kannibalism är vattenbrist, men det kan också ha samband med varmt väder, smutsiga lyor och burar, löss samt för torrt och energifattigt foder. Dessa faktorer tillsammans leder till slagsmål, och när blodvite uppstår ökar bitandet. Bett leder snabbt till döden om man inte ingriper. Om/när kannibalism börjar förekomma skall man göra kontrollrundor oftare och hålla öronen öppna för stridigheter. Bitna valpar flyttas vid behov till en sjukbur och vårdas med sårspray. Man förser sjukburen med vatten i en kopp och vid behov foder på en tallrik. I samma bur kan man lägga 4 valpar. Förflyttningen antecknas i avelskorten. Kannibalism uppkommer ofta i det skede då valparna börjar äta fast föda. Om man ger för torrt foder i detta skede och valparna inte ännu lärt sig att använda vattennippeln för att dricka, har man problem att vänta. Ofta drabbas dessutom modern av amningsanemi. Bästa sättet att lösa problemet är att placera en vattenpost närmare ingångshålet till lyan och höja fodrets energihalt med fett (växtolja). Det är också viktigt att se till att valpnäten hålls rena eftersom valparna inte gärna går över högar av avföring fram till vattennippeln för att dricka. Bäst är det att ta bort valpnäten så snart valparna kan gå ordentligt på bottengallret. Valplådor Valplådorna har sina rötter i Danmark, men denna praxis håller så småningom också på att etablera sig i Finland. Principen är att svagt utvecklade valpar samlas ihop för intensivvård i lådor försedda med värmelampa tidigast vid 4,5 veckors ålder. Yngre valpar än så lönar det sig oftast inte att flytta till värmelådorna. En låda är ca en kvadratmeter stor. På botten ligger ett valpnät och tillräckligt med kutterspån. I en låda kan man placera upp till ett tjugotal valpar. Valparna utfodras med minkfoder som är berikat med 1/3 mjölkpulver för kalvar i förhållande till fodrets volym. Vatten tillsätts till fodret så att det blir lagom löst. Lådan är också utrustad med en vattenautomat (t.ex. en vattenflaska för kaniner) som placeras så att spill minimeras. Valparna hålls i intensivvård under en veckas tid vid behov. Därefter flyttas de tillbaka till burar i skugghusen, 6 8 st. i varje bur. Med detta system kan man rädda upp till flera procent av valparna, beroende på farmens situation. Dessutom har valpar som fått en dålig start en chans att växa till sig lite extra. Valpar som intensivvårdas i valplådor.

Övrigt Under valptiden är hygienen extra viktig. Förutom god foderhygien bör man se till att hålla vattensystemet rent. Farmer som har traditionell koppvattning måste vara extra noggranna med att hålla rent. Speciellt vid varmt väder börjar organiskt material i koppen att leda till algtillväxt, så det är på sin plats att tvätta kopparna en gång i veckan. Även i ett vattenslangsystem bildas med tiden organiska avlagringar, så det är nödvändigt att spola systemet ibland. Det finns speciella rengöringsmedel för ändamålet. Man bör förhindra att måsar vistas på farmen så gott det går. Måsar flyttar sig från farm till farm beroende på hur mycket matrester som finns tillgängliga, och samtidigt bär de med sig sjukdomsalstrare såsom plasmacytos. Även med tanke på allmänhetens väl, farmens anseende och miljöfaktorer är det viktigt att bekämpa måsarna. Ett måsnät som placerats som på bilden gör att måsarna slutar besöka farmen. Ofruktsamma honor och honor som kastat flyttas genast till egna hus om möjligt, utan att störa de honor som valpat. Ibland valpar honor så sent som efter mitten av maj, så man bör å andra sidan inte ha alltför bråttom med att flytta dem. Valpresultat Valpresultatet för mink i Finland har under de senaste åren legat på lite över 4,5 valpar per parad hona. För att uppnå ett sådant resultat krävs det vanligen att ca 85 % av honorna valpar. Valpresultatet kunde vara lite bättre, om man jämför med våra yrkesfarmer i t.ex. Danmark och Holland. De danska minkfarmarna har under de senaste fem åren fått ca 5,5 valpar per parad hona (Dank pelsdyravl 6/2015). Skillnaden beror, förutom på bättre valpningsprocenter, framför allt på större kullstorlekar. Det finns också skillnader mellan olika färgtyper, och speciellt är resultatet för brown/glow-typer av naturliga skäl bättre. Den svarta minken är den svåraste av huvudtyperna. Det är bra om man räknar valpresultatet i slutet av maj när valparna är ca tre veckor gamla. Om man räknar valparna tidigare säger resultatet mer om honornas reproduktionsförmåga och inte så mycket om deras modersegenskaper. Om man å andra sidan räknar valparna senare får man inte rätt information med tanke på fruktsamhetsaveln. Det är viktigt att vara noga med handhygienen när man hanterar valparna. Det vore bra om farmerna höll samma linje när det gäller räknandet av valparna för att resultaten ska vara jämförbara farmerna emellan. Det är vettigt att föra bok över vilka metoder man använt på farmen vilket år. Om valpresultatet blir över förväntan, är det bra att veta vilka metoder som bidragit till detta och inte bara lita på minnet. Det är speciellt viktigt att anteckna utfodringsmängderna under olika perioder, konditionsklasserna, parningsmetoderna, händelser under valpningstiden, eventuella vägningar m.m. Det finns många faktorer som inverkar på valpresultatet, men det viktigaste är att man lär sig av tidigare års metoder såväl lyckade som misslyckade. Tapio Hernesniemi lektor i pälsproduktion

SJUKDOMAR UNDER DIGIVNINGSTIDEN OCH HUR MAN FÖREBYGGER DEM De största problemen hos minkar under digivningstiden är s.k. våta minkvalpar och digivningsanemi. Även diarréer kan förekomma i någon mån. Våta minkvalpar Våta minkvalpar har många olika orsaker och flera olika sjukdomsalstrare. En astrovirusinfektion inverkar vid insjuknandet och sänker valparnas motståndskraft, vilket gör att de också blir mottagliga för bakterieinfektioner. Bakterierna orsakar i sin tur en tarminflammation och ofta också blodförgiftning som leder till att valparna dör. En typisk våt lya är fuktig, modern och valparna är smutsiga och lyan har också en typisk kväljande lukt. Det är ofta valpar till förstföderskor som drabbas. Speciellt om modern är fet eller mager blir valparna mer mottagliga för problem och de utvecklas dåligt p.g.a. den nedsatta mjölkproduktionen. I början av perioden, under de första två levnadsveckorna, är det ofta fråga om att modern insjuknat i livmoderinflammation eller någon annan inflammatorisk sjukdom. Minkvalpar som verkligen är våta är själva sjuka, de har en gul slemmig/skummande avföring och lyan blir fuktig och smutsig. I början får valparna mörka smutsavlagringar på klorna och ser uttorkade ut. Fukten ökar gradvis och lyan blir våt, vilket leder till att valparna insjuknar och dör i bakterieinfektioner. I inledningsskedet behandlas modern med medicininjektioner (Vetrimoxin vet eller Amovet vet / Betamox vet 0,5 ml/hona). Oftast räcker det med en behandling, men den kan vid behov upprepas dagligen (eller varannan dag med Vetrimoxin). Om det finns många sjuka lyor och det inte är möjligt att ge individuell vård, kan djuren också medicineras via fodret. I sådana fall bör man skicka in valpar till Evira för bakteriebestämning. OBS! Ta först kontakt med FPF rf:s veterinär så att du får tillåtelse och instruktioner för sändningen av prover. Om du inte tar kontakt innan, debiteras du för insända prover enligt Eviras prislista. Valparnas viktigaste föda är mjölk. Mängden och kvaliteten på mjölken påverkas också av det foder som modern äter. Mödrarna måste få i sig tillräckligt med näringsämnen och energi från fodret och man får inte begränsa fodertillgången i onödan. Digivningsanemi Digivningsanemi påträffas oftast hos minkhonor som fått stora kullar, men även honor som har små kullar kan drabbas. Erfarenheten har visat att en hög andel torrämne i fodret ökar förekomsten av anemi. Extra vatten som ges till valparna på ett eller annat sätt minskar risken för anemi. Vattenkoppar på golvet i gallerburen eller olika vattenautomater är användbara om man håller dem rena. Det viktigaste är att valparna får tillräckligt med vatten nära ingången till lyan redan innan de börjar använda den egentliga vattennippeln. Också mödrarna mår bra av ökad vattentillgång och förekomsten av anemi sjunker betydligt. Valpdödligheten bland uppfödarna kan variera betydligt även om de är kunder hos samma foderkök. Genom att ge extra vatten kan man få ner mödradödligheten till 1 2 %, medan en annan farm kan ha en mödradödlighet som stiger till 15 %. Valpkoppar som placeras under vattennippeln har troligtvis en positiv inverkan på valparnas vattentillgång, men fortfarande är vattnet långt borta från de små valparna. En ren miljö påverkar också honans och valparnas hälsa. Om man rengör valpgallren varje vecka, redan innan valparna börjar röra sig ur lyan, minskar sjukdomstrycket och risken för våta minkvalpar och koccidiediarréer sjunker.