1 Behövs en god man eller räcker det med mindre ingripande åtgärder? analys Målet i Högsta domstolen gällde anordnande av godmanskap för en 33-årig man som anförde att han hade en sjukdom som innebar att han under en längre tid hade behövt hjälp av någon som tog över ansvaret för hela hans ekonomi. Frågan var om hans hjälpbehov kunde tillgodoses med mindre ingripande åtgärder än en god man. Ta del av vår expert Lars Cleveskölds analys av fallet och hur man bedömer frågan om någon behöver en god man. Gällande rätt Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, ska rätten, om det behövs, besluta att anordna godmanskap för honom eller henne. Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke av den berörde, om inte dennes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas (11 kap. 4 första stycket föräldrabalken (1949:381)). I ärende om förordnande av god man ska rätten inhämta viss utredning. I princip ska yttranden inhämtas från den enskilde och dennes närstående. Vidare bör yttranden inhämtas från socialnämnden eller landstingets omsorgsnämnd. Om den enskilde inte har lämnat sitt samtycke ska även läkarintyg eller likvärdig utredning inhämtas. Från den 1 januari 2015 kan rätten uppdra åt överförmyndaren att inhämta sådan utredning. Reglerna om utredningen finns i 11 kap. 16-17 a föräldrabalken. Händelserna En man ansökte hos tingsrätten om att få en god man som skulle bevaka hans rätt och förvalta hans egendom. Han uppgav att han hade en diagnos som medförde att han inte kunde klara av sin ekonomi eller bibehålla nödvändiga kontakter med myndigheter. Hans ekonomiska situation var komplicerad och han behövde någon som kunde ta över hela ansvaret för ekonomin. Ansökan styrktes med ett läkarintyg som visade att mannen på grund av sjukdom och psykisk störning behövde hjälp med att förvalta sin egendom. Han förstod själv vad saken gällde. Överförmyndaren ifrågasatte inte hjälpbehovet men ansåg att detta kunde tillgodoses på ett mindre ingripande sätt, till exempel genom förmedlingsmedel via socialtjänsten eller boendestödjare. Tingsrätten höll med överförmyndaren och avslog ansökan. Mannen överklagade till hovrätten.
2 Hovrätten Mannen utvecklade sin argumentation och sade att han inte orkade öppna brev och på grund av sina skulder inte hade möjlighet att teckna hyresavtal. Den föreslagna insatsen förmedlingsmedel motsvarade inte hans stora behov av stöd för kontakt med budget- eller skuldrådgivare, fordringsägare eller Kronofogdemyndigheten. Boendestödjare var inte heller något alternativ eftersom en sådan stödperson inte får hantera ekonomi eller post. Överförmyndaren tyckte fortfarande att de föreslagna insatserna räckte och lade till att mannen kunde sköta kontakterna med myndigheterna genom ett personligt ombud. Hovrätten tog fasta på att mannen enligt läkarintyg led av en bipolär sjukdom med svåra depressioner och perioder av maniska tillstånd, att han hade impulskontrollstörningar med spelmani, att han saknade nätverk och att ett avslag på ansökan om godmanskap kunde innebära kraftig försämring av hans sjukdom. Hovrättens majoritet ansåg att de insatser som överförmyndaren hade föreslagit inte framstod som tillräckliga, och dessutom vore det bra om mannens hjälpbehov tillgodosågs av en och samma person. Hovrättens majoritet återförvisade saken till tingsrätten för val av god man. En ledamot var skiljaktig och tyckte att man först skulle pröva de föreslagna åtgärderna, men blev alltså överröstad. Nu var det överförmyndarens tur att överklaga, till Högsta domstolen, HD. Högsta domstolen Det bör redan här sägas att HD ansåg att läkarintygen visade att mannen hade ett sådant hälsotillstånd som avses i 11 kap. 4 föräldrabalken (sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande). Utredningen visade också att han sedan en längre tid saknade förmåga att själv sköta sin ekonomi och hålla kontakt med myndigheter. Mannen behövde alltså hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Men med detta konstaterande är man inte framme: Rätten ska endast anordna godmanskap om det behövs. För HD stod två principiella frågor i förgrunden: Dels hur godmanskap förhåller sig till andra former av bistånd som kan vara mindre ingripande, dels hur saken ska utredas och bedömas i ett ärende om godmanskap. HD:s resonemang är ganska långa och vi återger här de viktiga delarna i en kondenserad version. Den som vill ta del av HD:s resonemang i oförkortat skick hänvisas som vanligt till själva domen. Under kommentaren på slutet återkommer vi till de olika frågorna och de lagförarbeten med mera som HD stöder sina resonemang på. HD gick först igenom hur man ska göra bedömningen av den enskildes behov av stöd just genom en god man. BEHOVSBEDÖMNING Utöver att den enskilde på grund av sjukdom eller liknande förhållande har särskilt svårt att sköta sina angelägenheter krävs det att en god man i rättslig mening behövs. Först och främst måste hjälpbehovet i sig vara av viss betydenhet; i annat fall har möjligheten att förordna en god man ansetts föra för långt. Men ett tänkt godmanskap ska också ställas i relation till andra möjligheter till bistånd, till exempel hjälp av anhöriga och vänner. Sådant kan betyda att godmanskap inte behövs. Den som behöver bistånd ska inte utsättas för mer ingripande åtgärder än som verkligen är motiverat. Bedömningen ska ske med utgångspunkt i den aktuella personens möjligheter att få annat bistånd. När det gäller juridiska eller ekonomiska angelägenheter kan personen utfärda en fullmakt eller på annat sätt uppdra åt någon att sköta hans eller hennes angelägenheter. Detta förutsätter dock att den enskilde, trots sitt tillstånd, kan instruera en uppdragstagare och sedan följa upp de åtgärder
3 som vidtas. Vid ett godmanskap är det däremot samhället som utövar kontrollen enligt föräldrabalkens regler. Förmedlingsmedel innebär att den enskilde hos socialnämnden kan ansöka om hjälp med att hantera sin ekonomi. Även detta bygger dock i många fall på att de ekonomiska angelägenheterna sköts med stöd av en fullmakt, låt vara att den enskildes instruktioner och kontroll kan vara mindre framträdande i sådana fall. I fråga om personliga angelägenheter är tanken att bistånd i stor utsträckning ska kunna lämnas inom ramen för socialtjänst eller omsorger, och att godmanskap då inte behövs. Många åtgärder ska fungera som ett praktiskt och socialt stöd i vardagen. Åtgärder av det slaget kan dock inte helt ta över en god mans uppgifter på det personliga planet. För det måste förutsättas att den enskildes behov i allt väsentligt gäller ansvaret för hans eller hennes person och att den enskildes angelägenheter kan skötas på ett tillfredsställande sätt utan att godmanskap anordnas. Man måste se till det samlade behovet av bistånd. Det är visserligen tänkbart att den enskilde kan få bistånd genom insatser av flera olika slag. Om denne behöver hjälp med både skötseln av sina personliga förhållanden och sina juridiska eller ekonomiska angelägenheter, kan det dock många gånger framstå som mest ändamålsenligt att utse en god man som tar ansvar för hela situationen. DOMSTOLENS UNDERLAG FÖR PRÖVNINGEN AV BEHOVET Efter detta gick HD över till att diskutera den principiella frågan om hur domstolen i ett ärende om godmanskap får underlag för sin bedömning av den enskildes möjlighet att få bistånd i annan ordning än genom en god man. Domstolen ska se till att ärendet blir så utrett som krävs och ska verka för att parterna för in den utredning som behövs. Domstolen får sedan den 1 januari 2015 uppdra åt överförmyndaren att hämta in yttranden och utredning om den enskildes hälsotillstånd. När överförmyndaren ansöker om ett godmanskap ska inhämtat material ges in till domstolen tillsammans med ansökan. När domstolen ska bedöma om den enskilde kan klara sina rättsliga och ekonomiska angelägenheter utan bistånd av en god man, är det avgörande om han eller hon kan instruera en uppdragstagare och kontrollera hur uppdraget utförs. Den bedömningen får normalt ske med ledning av de yttranden och den medicinska utredning som vanligtvis finns i ett ärende om godmanskap. Är det i stället fråga om den enskildes personliga angelägenheter kan åtgärder inom socialtjänst och omsorger framstå som alternativ. När överförmyndaren ansöker om godmanskap bygger det normalt på bedömningen att alternativa åtgärder är otillräckliga. Det finns knappast anledning för domstolen att ifrågasätta detta, men verkar ett godmanskap onödigt ingripande får domstolen att ta upp saken med parterna och överväga om ytterligare utredning ska hämtas in, främst genom överförmyndaren. Situationen kan också vara tvärtom; överförmyndaren motsätter sig en enskild ansökan om godmanskap. Om överförmyndaren anser att andra åtgärder ska ha företräde, måste den inställningen underbyggas med preciserade och konkreta uppgifter om de rättsliga och faktiska förutsättningarna för en sådan åtgärd. Domstolen ska sedan bedöma om den enskildes angelägenheter kan skötas på ett tillfredsställande och mindre ingripande sätt. Skulle domstolen anse att sa inte är fallet, talar det för att godmanskap behövs i föräldrabalkens mening. Frågan om det ska anordnas ett godmanskap får avgöras med ledning av utredningen i det ärendet. Det kan inte ställas upp något generellt krav på att andra åtgärder först ska ha prövats. Bara om det i godmansärendet finns fog för uppfattningen att en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig, kan en ansökan avslås av det skälet. Skulle det sedan visa sig att en annan åtgärd inte fungerar, kan frågan om godmanskap tas upp på nytt och bedömas mot den bakgrunden. Efter dessa principiella uttalanden gick HD över till bedömningen i det aktuella ärendet. BEDÖMNINGEN I DET AKTUELLA FALLET Som vi redan har avslöjat ansåg HD att läkarintygen visade att mannen hade ett sådant hälsotillstånd
4 som avses i 11 kap. 4 föräldrabalken (sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande). Utredningen visade också att han sedan en längre tid saknade förmåga att själv sköta sin ekonomi och hålla kontakt med myndigheter. Hans sjukdomstillstånd kunde förvärras om han inte fick hjälp. Utredningen visade att mannen var behörig att utfärda fullmakt, men på grund av sin sjukdom kunde han inte instruera eller övervaka en fullmäktig inom de juridiska eller ekonomiska områdena. Överförmyndaren hade inte heller kunnat visa på någon annan och mindre ingripande åtgärd som innebar att sökandens angelägenheter kunde skötas på ett tillfredsställande sätt. Förmedlingsmedel kunde i viss mån utgöra ett bistånd i ekonomiska frågor, men innebar inte att han fick hjälp med de myndighetskontakter som han behövde ha. Det framgick att sökandens hjälpbehov inte var tillfälligt. Hans behov av hjälp var också så omfattande att det behövdes en god man som biträdde honom i alla de angelägenheter som var aktuella i hans fall. Mannen skulle alltså ha en god man för att bevaka hans rätt och förvalta hans egendom. HD instruerade tingsrätten att förordna en god man. Kommentar ETT GODMANSFÖRORDNANDE KAN VARA ALLTFÖR INGRIPANDE HD uttalade ju att ett godmansförordnande förutsätter att hjälpbehovet i sig är av viss betydenhet; i annat fall har möjligheten att förordna en god man ansetts föra för långt. Detta är hämtat från prop. 1974:142 med förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m.m., s. 121. Ordvalet var där lite annorlunda än nu, men först sägs att godmanskap förutsätter att den enskilde behöver bistånd med att bevaka sin rätt et cetera. Därefter uttalas: Genom att det i lagrummet samtidigt sägs att domstolen skall förordna god man endast när så erfordras får man garantier för att god man inte utses i sådana situationer då den enskildes hjälpbehov kan bli tillfredsställande uppfyllt på annat sätt. Lagstiftaren återkommer till frågan om alltför ingripande åtgärder i prop. 1987/88:124 om god man och förvaltare. På s. 136 sägs att en ledande princip måste vara att den som behöver bistånd i ekonomiska eller personliga angelägenheter inte utsätts för mer ingripande åtgärder än nödvändigt. Saken tas upp på nytt i prop. 1987/88:124 på tal om förordnande av förvaltare (s. 168): Över huvud taget skall, liksom fallet är vid förordnande av god man enligt 4, prövas om inte den enskildes rättsliga eller ekonomiska angelägenheter kan bli tillfredsställande skötta på ett mindre ingripande sätt, t.ex. genom en banks notariatavdelning, advokat eller annan uppdragstagare. När det gäller behovet av personlig omvårdnad måste förekomsten av anhöriga beaktas, liksom möjligheten till insatser genom kommunal social verksamhet eller sjukvård. KAN DEN ENSKILDE FÅ NÖDVÄNDIGT BISTÅND GENOM SOCIALTJÄNST ELLER OMSORGER? En fråga i målet var ju om sökandens angelägenheter kunde bli tillfredsställande uppfyllt på annat sätt än genom god man. Överförmyndaren hade pekat på socialtjänstens stödverksamhet. En beskrivning av denna stödverksamhet finns i SOU 2013:27 Vissa frågor om gode män och förvaltare. På s. 98 sägs: Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv. Inom ramen för sådant bistånd kan den enskilde också ansöka om hjälp med att hantera sin ekonomi när han eller hon av olika anledningar inte klarar av att sköta den på egen hand. Om en sådan ansökan beviljas lämnar den enskilde en fullmakt till socialtjänsten avseende sin inkomst och i samråd med den enskilde gör socialtjänsten en plan över vilka räkningar den enskilde behöver socialtjänstens hjälp
5 med att betala. Fullmakten kan när som helst sägas upp av den som har lämnat den. I kommunerna används olika begrepp för denna typ av bistånd, t.ex. egnamedelsförvaltning, förmedlingsmedel eller servicekonto. Socialtjänstens insatser av detta slag för den enskilde diskuteras i den ovan nämnda prop. 1974:142. Det sägs på s. 117 f. att tillvaratagandet av någons personliga intressen är en uppgift som står samhällets socialvårdande uppgifter nära. Senare fortsätter texten: Den hjälpverksamhet som nu har angetts bör uppenbarligen i första hand ta sikte på vården av enskildas personliga angelägenheter. De som deltar i hjälpverksamheten bör emellertid också kunna bistå enskilda i vissa rättsliga angelägenheter av enklare natur, exempelvis mellanhavanden med vårdmyndigheter. Hjälp bör också kunna lämnas när den enskilde kallas till en bouppteckning eller ett arvsskifte, när han delges ett betalningsföreläggande eller när han behöver föra talan om socialförsäkringsförmån. Vid behov bör den som bistår den enskilde kunna få formell fullmakt att uppträda som ombud. Emellertid krävs det härvid att den enskildes psykiska tillstånd är sådant att han kan inga giltiga rättshandlingar. I vissa fall kan den enskildes behov av hjälp i rättsliga eller ekonomiska angelägenheter vara så omfattande att det inte är tillräckligt med det bistånd som kan lämnas inom ramen för den nyss angivna hjälpverksamheten. Den enskilde kan exempelvis ha sådana tillgångar att det beho vs en fortlöpande ekonomisk förvaltning. Det kan också vara fråga om att vidta en rättslig åtgärd som kräver särskild sakkunskap. Oberoende av den rättsliga åtgärdens natur kan förhållandena vara sådana att den enskilde på grund av sin sinnesbeskaffenhet inte själv kan föra sin talan och inte heller utfärda fullmakt för ombud. I den ovan nämnda prop. 1987/88:124 återkommer lagstiftaren även till frågan om hjälpbehovet kan tillgodoses inom ramen för socialtjänst- och omsorgslagstiftningen: Fråga är då om behovet av bistånd i de fall som nu avses i stället kan tillgodoses inom ramen för socialtjänst- och omsorgslagstiftningen. En hjälpbehövande kan med stöd av denna lagstiftning bl. a. fa en kontaktperson utsedd. Kontaktpersonens uppgifter är dock huvudsakligen begränsade till att ge råd och hjälp i personliga angelägenheter. Det kan röra sig om att hjälpa den enskilde att bryta sig loss ur en olämplig miljö eller att underlätta för honom att ordna utbildning, söka arbete och skaffa bostad (jfr prop. 1979/80:1 s. 228). I rollen för en kontaktperson enligt omsorgslagen ingår att vara en medmänniska som kan ersätta eller komplettera kontakten med anhöriga men också att vara förespråkare för den psykiskt utvecklingsstörde i olika situationer. Han är dock inte att jämställa med ställföreträdare eller ombud i rättsligt hänseende (jfr prop. 1984/85:176 s. 60 f.). Även om ansvaret att sörja för en hjälpbehövandes person i stor utsträckning har övergått på de organ som berörs av den nu behandlade lagstiftningen, faller flera av de uppgifter som i dag ankommer på gode män enligt (dåvarande)18 kap. 3 föräldrabalken utanför denna reglering. Jag tänker då i första hand på biträde med rättsliga och ekonomiska angelägenheter men också på vissa funktioner inom det personliga området. Exempelvis bör kontakter med myndigheter så långt möjligt skötas av andra än kontaktpersoner /---/. Saken tas upp igen på s. 139 i propositionen: Har någon fått en kontaktperson enligt socialtjänsteller omsorgslagen eller blivit intagen för vård på en institution e. d., blir behovet av personlig omvårdnad i stor utsträckning tillgodosett. Flera skäl talar ändå för att även i fortsättningen låta de gode männen ha ett ansvar för huvudmännens person. Det är svårt att dra en skarp gräns mellan sådant bistånd som gäller ekonomiska eller rättsliga angelägenheter och hjälp i mera personliga frågor. Även om den gode mannens huvudsakliga uppgift skulle vara att syssla med egendomsförvaltning, innebär det inte att han enbart skall se till att egendomen behåller eller ökar sitt värde. Det är också en viktig uppgift för den gode mannen att se till att huvudmannens medel används till dennes nytta. Bl. a. med hänsyn härtill måste den gode mannen ha god kännedom om huvudmannens personliga förhållanden. SKA MAN FÖRST PRÖVA OM DET RÄCKER MED EN MINDRE OMFATTANDE INSATS? HD uttalade ju att frågan om det ska anordnas ett godmanskap får avgöras med ledning av
6 utredningen i ärendet. Det kan inte ställas upp något generellt krav på att andra åtgärder först ska ha prövats. Bara om det i godmansärendet finns fog för uppfattningen att en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig, kan en ansökan avslås av det skälet. Skulle det i ett sådant fall sedan visa sig att en annan åtgärd inte fungerar, kan frågan om godmanskap tas upp på nytt och bedömas mot den bakgrunden. HD hänvisade i det sammanhanget till rättsfallet NJA 1992 s. 863 I. Där övervägde HD om en person skulle ha god man eller förvaltare, eftersom hon köpte alldeles för mycket på kredit och postorder. Hon behövde minst en god man. HD sade: Frågan är då om hon får tillräcklig hjälp på det sättet. Det är självfallet vanskligt att bedöma (hennes) vilja och förmåga att samarbeta med en god man. Omständigheterna är emellertid sådana att det får anses värt att pröva en ordning med godmanskap. Skulle det visa sig att en sådan ordning inte fungerar, kan frågan om förvaltarskap tas upp på nytt. Man kan alltså i princip göra som den skiljaktiga ledamoten i hovrätten ville i vårt fall, alltså pröva om det räcker med andra insatser än god man. Men det är inte så att man alltid måste göra ett sådant försök. UTREDNINGEN I ETT GODMANSÄRENDE Frågan om utredningen i ärenden om anordnande av godmanskap och förvaltarskap tas upp i prop. 2013/14:225 Bättre förutsättningar för gode män och förvaltare. Där påpekas först (s. 17) att det är tingsrätten som beslutar om godmanskap eller förvaltarskap för någon som på grund av sjukdom, psykisk störning eller annat liknande förhållande behöver hjälp att ta hand om sina angelägenheter. Det kan vid sidan om nämnas att i andra situationer är det överförmyndaren som förordnar god man, men inte i dessa situationer. Det påpekas vidare att det är tingsrätten som har utredningsansvaret, men även överförmyndaren har vissa uppgifter i sammanhanget. Gränsdragningen mellan tingsrätt och överförmyndare är inte enhetlig, den har varierat på olika håll. Lagstiftaren har därför ansett att handläggningen av ärenden om godmanskap och förvaltarskap blir mer ändamålsenlig och effektivare om överförmyndaren bistår tingsrätten med att hämta in underlag. På s. 45 beskrivs saken närmare. Enligt 11 kap. 17 a första stycket föräldrabalken får rätten uppdra åt överförmyndaren att inhämta yttranden och annan utredning i ärenden om anordnande av godmanskap enligt 4 och förvaltarskap. Vad som allmänt gäller för inhämtande av yttranden och annan utredning följer av 16 andra stycket och 17. Bestämmelsen är i första hand tillämplig när det är någon annan än överförmyndaren som gett in ansökan. Enligt tredje stycket i samma paragraf får överförmyndaren inhämta yttranden och annan utredning när en fråga om anordnande av godmanskap enligt 4 eller förvaltarskap uppkommer hos överförmyndaren. En sådan fråga kan uppkomma om t.ex. socialnämnden eller en anhörig kontaktar överförmyndaren om att den enskilde har behov av ställföreträdare. Det kan också vara fråga om att en enskild som har god man förordnad för sig visar sig ha behov av förvaltare. Däremot omfattas inte ansökningar som rätteligen ska göras hos tingsrätten, men som av misstag lämnats in till överförmyndaren. Vidare gäller att om överförmyndaren ansöker hos rätten om godmanskap enligt 4 eller förvaltarskap, ska yttranden och annan utredning som inhämtats ges in tillsammans med ansökan. Överförmyndaren ska då också ge in förslag på ställföreträdare. Lars Clevesköld F.d. hovrättsråd JP Infonet Kornhamnstorg 6, Box 2237, 103 16 Stockholm 08-462 65 60, info@jpinfonet.se, www.jpinfonet.se